Fördelen med att vara fantasyförfattare är just att man inte behöver förhålla sig till verkligheten när man skriver. Problemet är bara att många målgrupper har svårt att läsa en bok där hela världen är påhittad. De kan ha svårt att relatera till det. Vissa läsare har ju lättare att dras till en bok som utspelar sig i en värld de känner igen.
Men varför har jag då valt Fantasy-genren? Jo, dels älskar jag ju fantasy, det säger sig självt, men ibland känner till och med jag att det någon gång hade varit roligt att skriva något annat, något som utspelar sig i vår egen verkliga värld, så att säga. Men anledningen att jag sällan gör det är just på grund av min bristande erfarenhet av verkligheten och de utmaningar och intriger som kan drabba verklighetens människor. De behöver inte nödvändigt skriva en självbiografi eller en faktabok, utan blanda lite fakta och lite påhitt. I slutändan blir det ofta en berättelse som förvisso är påhittad, men som skulle kunna vara sann och som stämmer överens med den tiden och platsens omständigheter.
Man brukar säga att författare oftast påverkas av sina egna erfarenheter och deras böcker kretsar ofta till något som dessa författare har en stark anknytning till. Astrid Lindgren skrev om Emil i Lönneberga och Barnen i Bullerbyn – en värld i det djupaste Småland vid sekelskiftet som Astrid Lindgren själv hade växt upp i, och som många i hennes generation kände igen sig i. På så sätt kunde Astrid Lindgren också ge sina unga läsare en lärdom av hur det faktiskt var på den tiden. Astrid behövde varken utbildning eller någon akademisk examen för att beskriva sekelskiftets småländska landsbygd. Hon hade levt i det och växt upp i det. På det sättet kanske erfarenhet kan överträffa utbildning. För att kunna skriva övertygande om ett ämne måste man inte bara ha en utbildning. Man måste ofta ha levt och växt upp i det. Barndomen och hembygden är själva kärnan som format författare som Astrid Lindgren, Frithiof Nilsson Piraten och många andra svenska författare som tyckte om att skriva om den vanliga människans äventyr och intriger.
Jag kan inte skriva sådana böcker. Jag kan inte ens skriva en bok om Matteröd vid Millennieskiftet – trots att jag växte upp där och har fina minnen därifrån. Matteröd. Jag har länge velat skriva en bok som handlar om Matteröd och Tyringe kring år 2000. Men jag kan inte. Det beror framförallt på att jag inte vet vilka intriger och omständigheter som rådde där. Jag var ju så liten och brydde mig inte om vad som hände runtomkring mig i det samhälle jag levde i. För att kunna blanda verklighet med berättelser, måste man ha god fingertoppskänsla och veta vad man skriver om. I synnerhet när man skriver om sin egen hembygd. Annars kan det bli helt fel. Även om författaren själv vet att hans eller hennes bok inte borde användas som en ren faktabok, utan borde läsas som en rolig och spännande berättelse, så finns det alltid människor som kan få en förvriden bild av till exempel Matteröd eller Tyringe.
Jag är väldigt duktig på just fakta – teoretisk och empirisk fakta som man kan läsa sig till. Men jag är extremt dålig på kunskap kopplad till verkligheten och vardagen hos vanliga människor. Dessutom växte jag upp i en trygg och kärleksfull familj. Det fanns dessutom ingen utbredd segregation eller problem kopplade till organiserad brottslighet i den lilla byn Matteröd, än mindre någon jag märkte av då. Därför har jag ingen erfarenhet av att skriva socialrealistiska romaner. Jag kan inte skriva om alkoholiserade familjer, unga halvkriminella gäng utan framtidstro, eller grannfejder och intriger, för det fanns inget sånt i min barndom som jag har lagt på minnet. Nu påstår inte jag att min barndom var problemfri eller att Matteröd var paradiset på jorden, men jag personligen har inga minnen eller erfarenheter av vad folk hade för sig i Matteröd, mer än då vad jag och min familj och mina kompisar där hittade på. Det som jag såg och hörde själv. Jag har alltså ingen bra bas att bygga min berättelse på. Och om man inte kan något om sin hembygd, då ska man absolut inte skriva om det och sedan blanda det med påhittade historier. Risken blir att man träffar fel och smutskastar sin by, även om det kanske inte var meningen från början.
Jag hade gärna velat skriva en berättelse som utspelar sig i Norrland. Djupaste nordliga norrland. Där finns så mycket intressant att skriva spännande historier om. Naturen inte minst. Också obygden förstås. Det hårda livet, präglat av grannfejder, jaktbrott, fylleri och hårda tag. Riktiga karlar som vet hur man handskas med saker och ting. Ingen plats för veklingar och golare som inte kan slåss för sin sak. Bybråk och intriger i en liten by, som så småningom kanske leder till något större mysterium. Detta kombinerat med den trollska övernaturliga och mytologiska världen. Ett norrländskt drama med övernaturliga inslag. Men jag kan inte skriva om det. Jag har aldrig satt min fot norr om Stockholm. Jag har ingen anknytning till Norrland och vet ingenting om hur saker fungerar i en liten norrländsk by norr om Polcirkeln. Och eftersom jag inte kan något eller har någon erfarenhet om hur saker fungerar där, då kan det jag skriver få konsekvenser för de som bor där, även om alla vet att det inte är en självbiografi eller en faktabok. Då är det bättre att jag hittar på allt själv. Från geografin, varelserna, figurerna och omständigheterna, det som brukar kallas Fantasy.
Love Eliasson