Tag Archives: Religion

Om Jag Skrev En Barnbok

Om jag någon gång ska göra en barnbok, vet jag precis vad den ska handla om. Det ska inte vara en sån där naivistisk barnslig barnbok. Den ska lära barnen om rasism och fördomar och få barn att förstå att rasism är fel.


Fast istället för att göra på det gamla vanliga sättet, vill jag göra det som en medeltida äventyrsbok. Men den är inte historiskt korrekt för fem öre, utan borde tolkas som en påhittad berättelse om ett populärt historiskt ämne. Den handlar om vikingar som åker ut i världen. Först bestämmer de sig för att plundra och döda både kristna och muslimer. Men när de sedan möter dem IRL, så märker de att dessa är människor är precis som oss. De kanske har lite annorlunda gudar och lite andra traditioner. Men det som skulle kunna bli ett blodbad, visar sig bli ett kulturellt utbyte där olika folk och kulturer kompletterar varandra och samarbetar. Det kan till exempel vara så här.


Vikingarna gav sig av mot slottet för att plundra adelsmännen, men när de sparkar in dörren, ser de att kungen skriker: “Stoppa detta galenskap!”
Plundringen avbryts.
“Vilka tror ni att ni är egentligen? Ni bryter er in på fientligt land, sparkar in dörren och anfaller oss under vårt eget tak? Är det inte sånt ni nordmän kallar för nidingsverk?”
“Vad vet du om våra lagar?” sa nordmannen med anstöt.
“Mer än du tror.”
“Vi nordmän har alltid dödat och plundrat kristna. Det är så vi lever. Det är så vi kommer till Valhall.”
“Genom att döda folk som ligger ner? Hade ni gjort så med någon från ert eget folk hade ni aldrig fått sätta er fot i ert så kallade Valhalla.”
“Vad yrar du om? Alla folk sätter sina egna först.”
“Och därför ska man döda dom? Är det det du står och intygar dej själv om nätterna, viking?”
“Vet du vad. Du har rätt. Mina herrar! Nordmän! Lyssna på mej! Jag vet att ni varit beredda på en hård strid! Men den här kristna kungen har faktiskt en poäng! Varför kan vi inte samarbeta med dom kristna och lära oss av dom! Också kan dom lära sej av oss?”
“Ers nåd!” sa en nordman. “Det här är vansinne. Vi har dödat kristna i tvåhundra år.”
“För tvåhundra år sen dödade vi varandra också. Sen slutade vi med det. För vi insåg att människor som samarbetar är starkare än människor som dödar varandra. Tiderna förändras.”
“Jag säger ja!” sa en annan nordman.”
“Jag också.” sa dom andra.”


Efter den scenen bosätter sig nordmännen hos engelsmännen. De frågar varandra om varandras religion och traditioner.
“Ni kan vid gudarna inte bränna någon levande!” skrek en präst och kom springande mot bålet. Nordmännen stoppade honom.
“Tat lugnt, präst. Hon var redan död.”
“Men ändå! Ni vanhelgar ett lik?
“Nej, alltså… lyssna här. Vi hedningar bränner våra döda på ett bål. På så sätt kommer dom till Valhalla. Vi kan inte begrava dom som ni kristna gör, för eftersom deras kropp då förblir kvar i jorden förtärs den av maskar. Då kan dom inte komma till Valhalla.”
“Åh, förlåt mej, herr nordman. Jag visste inte det.”
“Berätta om era gudar. Jag vill veta lite mer om kristendomen.”
“Åh, vill du? Tja, vi har bara en gud.”
“En gud, det låter lite snålt? Hur ser han ut?”
“Det vet vi faktiskt inte själva. Vi kan inte se honom på det sättet som man ser en människa. Men titta på det här korset. Ser ni gubben där. Han heter Jesus. Han är en inkarnation av Gud, som steg ner på jorden i form av en människa.”
“Har han ingen hammare eller något vapen? Han kan ju inte göra mycket när han sitter där på korset?”
“Det är komplicerat. Men Jesus visste att han skulle dö. Han dog för att förlåta våra synder. Han skickades ner till oss från Gud, för att dö, så att gud skulle kunna förlåta människan.”
“Vad heter er gud?”
“Vi säger bara Gud. Det är hans namn.”
“Men han måste väl ha något att skydda sej med? Jag menar inte Jesus, utan Gud.”
“Nja, hehe… Riktigt så funkar det inte heller. Jesus själv, sa ju, att om någon slår dej, så ska du vända andra kinden till?”
“Men då åker man ju på en ny snyting?”
“Det är inte det som är poängen. Ibland är det bättre att fly. Våld föder våld.”
“Du har faktiskt en poäng där. När vi nordmän krigade mot varandra. Så tog det aldrig slut. Det var först när vi la våra gamla fejder åt sidan och samarbetade som vi kunde börja ut på plundringsfärder.”
“Och tänk då hur mycket mäktigare vi alla skulle bli, om vi gick ännu längre och även slöt fred med andra folk?”
“Tack, präst! Jag ska genast tänka över detta.


Senare i tältet:
“Du skämtar, sa kungens närmsta man.”
“Dom kristna har en ickevåldsprincip. Om man blir slagen ska man vända andra kunden till.”
“Man måste väl få försvara sig! Annars åker man ju på stryk igen.”
“Det är inte riktigt bokstavligt dom menar, min vän. Lyssna här. För tvåhundra år sedan dödade vi varandra uppe i Skandinavien. Fast vi var från samma folk. När vi lade det åt sidan, blev vi ett enat folk. Först då kunde vi åka ut och plundra dom kristna. Tänk då ett steg längre. Hur mycket rikare vi alla skulle bli, om vi slutade kriga, inte bara oss emellan, utan även slutade kriga mot dom krtstna. Det är ju winwin för oss båda.”
“Ååååh, du sätter mej och mina män i en svår situation. Mina krigare behöver mat, guld och något att leva på. Dom måste ut och plundra.”
“Inte alls. Låt oss gå till bords med dom kristna. Vi bjuder på vår mat? Dom bjuder på sin?”
“Jag ska se vad jag kan göra, men tro mej, du kommer inte ha alla med dej här, det kan jag lova dej.”


Många av de gamla vikingarna retar sig på detta. Vi har alltid krigat mot de där jävla kristna och muslimerna, och så ska det förbli. Nu kommer det alldeles för många och deras seder passar inte in hos oss. Så man kan säga att första halvan är äventyr och utspelar sig när vikingarna är ute och stöter på muslimer och kristna. Trots att berättelsen i sig är historiskt inkorrekt, så är de olika beskrivningarna av traditioner och religioner helt korrekta och ska lära barn och unga att få ökad förståelse för olika kulturer och religioner, i dessa tider präglade av ökande rasism och främlingsfientlighet.


I andra halvan av boken, har breda vänskapsband redan etablerats. Folk krigar inte med varandra längre, men hemma i Skandinavien uppstår ett tilltagande missnöje mot att vi tar emot så många muslimer och kristna, såna som vi och våra förfäder krigade mot. Andra halvan är mindre äventyr och mer, intriger i hemlandet.

De missnöjda nordmännen börjar ta lagen i egna händer för att köra ut de kristna och muslimska invandrarna. Som tur är, finns ju hjälten där som lyckas avbryta ett stort slag mellan skandinaver och kristna och muslimer och förklarar i slutet:
“Vad håller ni på med? Vi är alla en del av den här världen eller hur? Vad har dom gjort er? Visst, dom kanske ser lite annorlunda ut, och dom kanske har lite annorlunda gudar och seder! Men vad spelar det för roll?
Nordmännen står förbluffat och kliar sig i huvudet.
“Det är min fulla övertygelse, att en värld där vi lever av varandra och drar lärdom av varandra, gör oss både rikare och lyckligare än en värld där vi ska plundra och döda varandra! Och för vad? Att dom är annorlunda? Vi är nordmän! Vi borde veta bättre!”
Nordmännen började mumla och prata lite med varandra.
“Med all respekt, ers nåd. Men min far dog i kriget mot muslimer och kristna. Det är inget personligt mot dom. Men att alliera mig med fiender vore att dra skam över vad min far, och hans far före honom, kämpade för och byggde upp.
“Tror du inte att dina förfäder skulle bli lyckligare av att du och dina medmänniskor lyckas förbättra deras livsverk ytterligare? Med all respekt för vad dina förfäder kämpade för, men tiderna förändras. Dina förfäder byggde ett enat Skandinavien. Låt oss fortsätta det arbetet. Det är det bästa sättet du kan hedra deras minnen på. Dina förfäder ler mot dej. Ta vara på det.”
“Du har rätt ers nåd.” sa den gamle nordmannen.
“Han har faktiskt rätt.” sa en annan nordman. “Varför ska vi döda folk bara för att vi alltid gjort det tidigare?”
Alla nordmän började fundera och mumla lite. Sedan lade de ner sina vapen på marken och ångrade sig.
“Kom nu. Vi drar. Han har faktiskt rätt.”


Vad tycker ni? Är inte detta ett lite originellt sätt att beskriva ett stort samhällsproblem på ett sätt som gör att barn blir mer intresserade. Inget barn vill väl läsa en mossig berättelse om rasism i det svenska samhället på 2020-talet. Då kan man ju väva in det i en historisk äventyrsroman istället? Eller vad säger ni?

Another friend to me

Here’s the post for today, then. I have a very close friend, who I ironically, have never met in real life. We have written to eachother since late 2018, I think. And we have also been speaking by telephone. Milou Lindeberg is her name. She is quite an odd and diffucult person, which makes me like her even more! I like strange people with similar interests.

I think Milou sent me a friend request somewhere in 2018 or 2017. In the beginning, we were not very close at all. She was just a Facebook friend among others. But we began to come closer to eachother due to Milou’ss personal struggles with certain people or the internet tail of these people.

Milou is a jew with a very sad and dark past. I don’t want to go in to details about that here, but shs been through hell yhrough her whole life and what didn’t kill her made her stronger. I have always been with her when some nazi, islamist, leftist or right winger were against her. In late 2018, we became a great duo of real friendship and loyalty.

It’s not easy being a jew today, not in Sweden either. The antisemitism is wide spread across the globe, amongs right wing extremists, nazis, muslims and even leftists. The antisemithic propaganda can be hard to identify, if you don’t know about it’s history and how it has developed.

In the late 2018, Milou appeared accidently in the Swedish fake journalist and online hater Joakim Lamotte’s live video, where he had gathered a lot of people in Uppsala. Lamotte calls himself a women right defender, but that’s only if women agree with his view on criminality in Sweden. Lamotte just happened to film Milou, who just happened to be right at the place where Lamotte was filming. Even if she begged Lamotte not to film her, he continuing filming her. She knew that she would get in trouble, because people that critisizes Lamotte, mostly women, often get hanged out on his page with over 200 000 followers.

And that’s exactly what happened. Milou was identified by the nazi movement “Nordic Resistance Movement”, for wearing a David’s Star in her necklace. Her adress was shared amongs nazis and she got several visits with nazis painting Swastikas on her front door and throwing pig blood in her appartment, forcing her to move to another city long from Uppsala.

It was in this moment, that I really suffered together with Milou. I called her for the first time and we were talking about what the hell we were going to do. Milou has similar diagnostics like I have, but some even worsa that I cannot relate to. But we are always there for eachother when someone of us have a hard time. Milou is very funny and kind and she shares some interests with me. She paints, draws, and even make live armour and clothing. She loves Harry Potter and I love The Lord Of The Rings. And we are both trying to become writers.

Some years ago, Milou met another friend, Daniel Lernherde, which is a former nazi that have made up with his extremistic past. Now they have an own page: “The Ex-Nazi and the Jew” and they are travelling across Sweden and educating people about nazism, racism, antisemitism and hatred. Can you imagine? A former nazi, and a jew, together travelling around and educate about racism and antisemitism? It’s kinda cool, and admirable, isn’t it?

Islamofober bör se sin egen del i islamiseringen

Jag har en tanke kring den här diskussionen om att det svenska tas bort hela tiden. En liten del av påståendena är sanna, andra har lite sanning i sig. Men de flesta av alla dessa historier om att man inte får fira Lusse i kyrkan, eller att muslimer stoppar svenska traditioner också vidare, är i regel direkta lögner eller åtminstone kraftigt förvrängda.

Många rasister påstår att det är muslimernas fel att man inte får ha kvar det svenska längre. De hävdar att muslimer ställer massa krav på oss och vill att vi ska ta bort julfirande i kyrkan och sånt. Jag menar att det är ett helt uppåt felaktigt påstående.

Det är snarare VI SVENSKAR själva som är islamofober. Nej, jag säger givetvis inte att alla svenskar är sådana. Men många, tyvärr. Och denna islamofobi döljer en del personer genom att låtsas värna om muslimer och slicka extremisternas bakdelar. Det finns islamofober som söker konflikt också finns det de islamofober som är rädda för muslimer och hur de ska reagera på allt de säger. Det senare exemplet ser vi många av i antirasistisk förklädnad. De fördömer rasism och islamofobi och kallar till och med helt sund islamkritik för islamofobi.

Precis som med alla andra religioner så finns det en sund kritik av islam och det finns rasistisk och kränkande så kallad kritik mot islam. Men det finns vissa som inte vill man ska kritisera alls och dessa är ofta just islamofober innerst inne, tror jag. Makthavare, tjänstemän och politiker och många andra bygger sina beslut på denna rädsla för att kallas islamofober eller rasister. Det finns inget som skrämmer svensken mer än att bli kallad rasist. Och många så kallade “antirasister” verkar innerst inne tro att muslimer kommer börja starta upplopp bara för att vi har kvar skolavslutning i kyrkan, eller bara för att vi har Luciafirande och sjunger om Jesus på Skansen. Det är vi svenskar som själva, av ren fördom, och rädsla för muslimer, väljer att nedmontera vår egen kultur och göra avkall på våra traditioner.

Samtidigt skrattar många av invandrarna och muslimerna åt oss, åt hur fruktansvärt dumma vi är som inte har någon som helst respekt för oss själva eller vår kultur.Jag menar att det nog inte finns en enda muslim eller invandrare som blir kränkt av Lusse i Kyrkan. Så på så sätt kan man säga att mycket av den islamisering som rasister beskyller muslimer för, i själva verket är ett resultat av islamofobin i sig.

Så innan vi svenskar beskyller muslimer för islamiseringen, kanske vi borde se vår egen del i denna utveckling. Vår egen rädsla för att vara rasister kan inte skyllas på människor från andra länder. De av några vet hur man värnar om sin kultur. Kurderna värnar om sin kultur. Ryssarna värnar om sin. Chilenarna värnar om sin kultur. Muslimer värnar om sin religion och sina traditioner. Det är inget fult eller rasistiskt med det. Vi svenskar måste ta den här hysterin med en nypa salt och helt enkelt bara lugna ner oss i vår rädsla för att kränka folk från andra kulturer. För den rädslan är helt obefogad.

Det finns säkert en del extremister som tror sig ha rätten att bestämma hur vi svenskar ska ha det. Men denna skara är försvinnande liten. Vi firar inte ens vår egen nationaldag. Men vad är det som hindrar oss? Du som värnar så mycket om svenska traditioner, köp lite köttbullar och jordgubbar, så har du din midsommar. Köp en svensk flagga och gå ut på gator och torg och skandera Du Gamla Du Fria i en stor megafon. Men du kommer nog inte få så mycket applåder, för alla är hemma från skolan på nationaldagen. Nationaldagen är nämligen en helgdag sedan 2005.

Visst finns det svenskar som firar traditioner också. Men vår nationaldag är det faktiskt inte så många av oss som bryr sig om. Inte jag heller för den delen. Det beror inte på något politiskt ställningstagande mot det svenska. Jag älskar Sverige och vår kultur och är stolt över att vara svensk. Jag har bara inte växt upp i en familj där nationaldagen varit speciellt prioriterad. Vi firar jul och påsk och midsommar. Och vi är stolta över det och tycker det är fantastiskt roligt och mysigt. Så har det alltid varit i min familj i alla fall. Däremot finns det gott om välintegrerade invandrare och deras barn, som utan att skämmas går ut på stan med svenska flaggan vajande.

Rädslan och skammen som går ut över invandrare och folk med ursprung från andra länder, kan även drabba de som omfamnar och älskar den svenska kulturen. Rasister tjatar om att invandrare ska ta till sig svensk kultur. Vilka var det då som hetsade mot den skånska konstnären för att hon hade en hijab i svenska flaggans färger? Vilka var det som hetsade mot en Lucia som var mörk i hyn? Det var samma personer som alltid tjatat om hur viktigt det är att invandrare ska bli exakt som oss. Men tydligen kan folk med annat ursprung aldrig göra rätt för sig, hur mycket de än anstränger sig. När de inte anammar svensk kultur, så klagar folk. Men när de anammar den svenska kulturen, så klagar folk ändå och kallar det för en skymf. Så man kan ju undra hur rasisterna vill ha det egentligen.

Jag vill därmed påpeka att vi svenskar kanske hade mått lite bättre av att vi omfamnade av våra egna traditioner lite mer. Sedan är det naturligtvis upp till varje människa i sitt eget hus att bestämma vilka traditioner den ska fira. Men för gudars skull, skyll inte muslimer eller andra grupper för din egen rädsla. Ingen kommer kalla dig rasist för att du springer ut med en flagga iklädd folkdräkt.

About A Friend Of Mine

One of my dearest friends is a very special woman who I learned to know on Facebook. Her name is Suha but everybody calls her Sano. Sano Sansoun. Suha Sansoun. I think our first contact was in an anti-racist group. I think it was about 2018 or something. Late 2018. I’ve noticed she commented a lot and gave a lot of likes on my posts in the group, and she had done that for a while.

And so one day, I got this message on my Facebook. I don’t remember exactly what she said, because my old Facebook profile was deleted last year, but she said that she admired my posts and thought I seemed to be a nice man with good opinions. I was happy to hear that and asked to be her friend on Facebook. Or it might have been she who asked first. Actually I don’t remember. But we became some good friends and thanks to her I also got several new friends. Both Sano and her friends learned me a lot of things I did not understand. We could speak in the phone for six hours straight, from evening to the middle of the night. I woke up my brothers and they had to ask me to shut down. Me and Sano had a wonderful time discussing islam, religion and politics and racism and all kind of stuff that a lot of people have strong opinions about. Sometimes three friends of her joined the call and we had a really lot of fun.

Sano is a muslim, but… not quite really an ordinary muslim… There’s something special about her that I can’t really describe. Sano is Sano, basically. She is extremely funny and caring and she believed in me very much, all until I betrayed her twice due to some stupid argue about something we didn’t agreed with. I will not leave out all of that here, but I surely did fail her. Not one time, but twice. The months went by, and I realised that I had destroyed a good friendship. But one day I decided to come back and ask for her forgiveness. And you shall know, even if she’s a muslim, her forgiveness is not infinite. You cannot give your friends too many chances, but she forgave me and now we are true friends again and I’m so happy about it.

The wonderful thing with Sano is her compassion and insights about other people, even people on the completely opposite side. Even when I failed her, she could understand me. She has that gift, to understand and suffer with another person, and an insight in another persons feelings. I do not have the same gift. But it took a while before I realised how much I actually meant for her, because when I broke her heart, she changed dramaticly. She told me that she actually trusted in me and thought that at least I could understand her opinions and struggles, and therefore my betrayal stroke down at her even harder. She became depressed and lost her faith in a lot of people. And the reason I went back to her and asked for forgiveness, is because she means very much to me as well.

Therefore, I am so glad that I went back to her and asked for forgiveness. We are inseparable, and I have learned that people can actually have different opinions and religious views and still be friends and be kind to each other. Kind and loyal. But who is Sano? Well, she lives a bit to north of Skåne where I live. She loves photographing and she is just getting better and better with her photograph skills. Sometimes she writes poems and short stories and she also makes some aquarrel paintings. She is also very funny and she can joke about everything. When we write to each other, I write long monologue messages, while she make a new message in the middle of a sentence. It’s really funny to see how different we are communicating on messenger.

You can check out her page here. Don’t hesitate to give her a like, a comment or maybe even share her page.
https://www.facebook.com/barnenssynvinkel

She also have an instagram.
https://www.instagram.com/photographer_sano_jah77

I wish you all a happy new year! See ya!

Censur – Gratisreklam Av Vår Tid

Censur har tagit sig olika uttryck genom hela människans historia. Uppfattningar om vad som är acceptabelt i samhället har i alla tider förändrats… och utmanats. Men vilken typ av censur hör hemma i en demokrati och vilken hör hemma i en diktatur. I den här artikeln kommer jag ge min egen syn på fördelar och nackdelar med censur och moralpanik i allmänhet.

På senare år har många förespråkare av moralpanik eller censur hävdat att det bara är censur när staten censurerar, vilket är helt fel. De missar däremot poängen folk har när de ifrågasätter denna ständiga moderering av samhällets och kulturens alla aspekter. Det finns något som kallas självcensur, alltså att tidningsredaktioner, skivbolag, filmbolag och inte minst sociala medier, sätter upp egna villkor för vilket innehåll som är tillåtet och utefter det censurerar sitt innehåll. Skillnaden är att det är lagligt, medan statlig censur i de flesta demokratier är olagligt.

Problematiken är ändock detsamma. Kulturen och median har idag blivit som en enda stor stat i sig, där en liten grupp multinationella företag kontrollerar majoriteten av all information och media som finns att tillgå i världen. Samtidigt har vi tusentals nystartade eller mycket små självständiga medieföretag och hemsidor som går på knäna och ibland till och med motarbetas och inte klarar av att gå runt ekonomiskt. Ofta är detta kulturyttringar, åsikter eller material som hade blivit avvisat direkt om det skickats in till de stora jättarna inom kultur och media. Så det är ganska ointressant om det heter censur eller inte. Även om det inte är staten som gör det, så är problemet detsamma, att en väldigt stor och mäktig part dominerar marknaden och bestämmer vad som är tillåtet att visa och inte. Om det luktar censur och ser ut som censur, så är det censur, oavsett om det är upprörda föräldrar som försöker skydda sina barn, eller om det är svenska regeringen som stämmer en judisk författare för att ha kritiserat Sveriges kopplingar till Nazityskland under andra världskriget.

Självklart har TV-bolag och sociala medier rätt att bestämma vad som ska få visas i deras media. Det är deras demokratiska rättighet. Och det är min demokratiska rättighet att kritisera dem för det. Det finns även en psykologisk effekt som aldrig slår fel och som ofta gör censur otroligt kontraproduktivt. Ju mer man censurerar, desto mer intressant blir det. Det är så ungdomar fungerar. Och det kommer vuxenvärlden och samhället aldrig förstå. Så fort man censurerar och lägger locket på, desto mer intressant blir det för tonåringar att leta upp den ocensurerade versionen. Censur är och har alltid varit den mest effektiva formen av gratisreklam. Människor har alltid tyckt det är roligt och spännande med sådant som är förbjudet eller som inte får diskuteras.

När alltifrån porr till våld och spel censureras eller debatteras så dyker där alltid upp någon moralgubbe eller moralgumma som predikar om BARNEN. Tänk på BARNEN. DE FÖRSTÅR JU INGENTING! Jag anser att det är föräldrarnas ansvar att bedöma vad som är lämpligt för deras barn att titta på. Det handlar om sunt förnuft. Barn förstår mer än man tror. De ser sig själva, varandra och sina föräldrar nakna där hemma. Någon gång ska de bli tonåringar och ha sex. Hur ska man kunna ha sex för första gången om man inte vet hur man gör? Jag tycker det är viktigt att föräldrar sätter gränser och pratar med sina barn om etik och moral, om rätt eller fel och om hur världen fungerar. En dag kommer barnen och frågar. “Mamma, vad är en kondom för något?” “En kondom är något du måste ha på dig när du har sex.” svarar så klart mamman. “Mamma, vad är sex för något?” Då blir det svårt för föräldern att förklara också lägger de locket på istället. Och om ett barn eller en ungdom aldrig får lära sig om kondomer, hur ska de då kunna skydda sig sexuellt när de blir vuxna och börjar ha sex? Förstår ni problemet nu?

Porrfilmer, våldsfilmer eller liknande företeelser, ska självklart inte användas för att utbilda våra barn. Det ska samhället och skolan göra. Det får vi höra från moralens väktare i samhället. Och det är naturligtvis helt rätt och riktigt. Problemet med det resonemanget är bara att alla, även barn, begriper att porrfilmer, våldsfilmer eller spel inte är dokumentärer. Det har aldrig varit syftet med porr, att undervisa i sexualkunskap. Det har aldrig varit syftet med actionfilmer att undervisa i juridik eller feministiskt självförsvar och det har naturligtvis aldrig varit syftet med våldsamma spel att lära barn hur en Kalashnikov fungerar. Allt som barn tittar på behöver inte vara i utbildande syfte. Ibland vill barn bara ha roligt och se en cool eller spännande film. Vill man utbilda sig finns det som sagt redan en skola att gå till eller så kan föräldrar också prata med sina barn om sådant som är känsligt och förbereda dem för framtiden.

Det diskuteras ju så mycket om förlegad kvinnosyn och feminism och jämställdhet, våldtäkter och ungdomar som hamnar fel. Hur ska barn och ungdomar bli bra, laglydiga samhällsmedborgare om de aldrig får lära sig att det som händer på film inte är på riktigt. Det bästa sättet att sätta gränser för barn, det är att föräldrar pratar med sina barn om rätt och fel, och förklarar vad som är på riktigt och vad som inte är det. Annars är risken stor att barnen hamnar fel och antingen blir just våldsverkare eller kriminella.

Love Eliasson

The Lack Of Self Criticism In Muslim Communities

In 1979, Monty Python’s movie “Life Of Brian” caused a lot of stir amongst christians in the world. Due to Sweden’s secular society in that time, the movie had premiere in Stockholm of all places in the world. The movie was forbidden in Norway, where heresy was still a crime. The humorous Monty Python gang had to sit in a debate with christian bishops and defend their brilliant movie.

It didn’t take long before the christians actually cooled down and learned to accept the classical comedy. Since then, religion and mostly Christianity has been a popular theme in comedy, to make jokes about and to chritizise. As an atheist, I have no problem with that. But I have a problem with people, comedians and politicians who have completely surrendered to muslim extremism and let the extreme muslims decide what to joke about and what to not joke about.

The muslim community has an issue when it comes to chritisism. The peaceful religion of humanism and peace, must not be mocked, or otherwise you will be killed. That isn’t a peaceful logic at all. But it is surely a logic that is normalized in a lot of islamist circles. But I cannot see this issue amongst christians, jews, buddhists or hindues at all. Imagine a group of jews gathering in the streets, knocking polices and burning their neighbours cars, just because some fool has burned the Talmud in front of them. Imagine christians cutting the throat of a teacher, whose only crime was to uncover a charicature of Jesus or Maria. That doesn’t sound very familiar doesn’t it.

So why does it always happen when you moch islam? Well, the answer is easy. Muslims often come from countries, where their religious freedom are restricted. Therefore they do not have the same tradition of democracy that we have had in the west. That’s not very strange. But we should never let muslim extremists decide for us what is to critisize or mock. Do not stop mocking religion and critizising it, no matter if it’s christianity, judaism or islam. If we stop chritisizing it, the extremists have won.

You can mock and insult ideas, both ideological and religious. That is not the same thing as mocking and insulting people. I don’t like people burning religious books. But it should not be illegal. That’s very dangerous. If you have an idea you want to share and spread, I will listen. But don’t come and say that I’m not allowed burn your book. Do you really believe that people will find your religion convincing if we’re not allowed to burn your book? Are you really so weak in your faith that you let such nonsense effect you? Come on!

Om Julens Ursprung

Julen betraktas som något självklart i Sverige och hela västvärlden, eller den kristna världen, rättare sagt. Och varje år är det samma visa. Rykten och propaganda sprids i de svenska hemmen om försök till att ta bort viktiga delar av julen, alltifrån Lucia-tåg till den kolsvarta dockan med stora läppar i Kalle Anka. Julen blir inte alls densamma utan stereotyper, menar man. Det har länge förekommit rykten om att det finns en agenda mot julen, antingen för att inte kränka invandrare och muslimer, även om dessa motiven sällan har stämt överens med verkligheten. Men varför firar vi jul? Hur länge har vi gjort det? Och var kommer julen ifrån?

Det kristna julfirandet tros härstamma från den romerska högtiden Saturnusfesten som hölls till guden Saturnus ära. När de kristna försökte sprida sin lära i Romarriket. Under denna högtid lät man ge varandra presenter inom familjen. Slavar och herrar bytte roller dessutom i en sorts maskerad. De kristna blev de ofta skoningslöst förföljda av kejsarna. Först när kejsare Konstantin lät döpa sig och överlåta sig åt kristendomen, upphörde pogromerna mot kristna. De kristna var dock fortfarande tvungna att ändra sin strategi för att deras lära skulle få fäste. Ett sätt var att låta folk fortsätta ha sina fester och traditioner. Romarna skulle få fortsätta fira Saturnus – men det skulle handla om Jesus födelse istället.

Romarna firade även Vintersolståndet den 25 december, men det finns inga säkra belägg för att detta är ursprunget till den kristna julen. Festen kallades Dies Natalis Solis Invicti (Den obesegrade solen). Troligtvis slogs dessa två hedniska högtider ihop och blev så småningom Christmas – den kristna högtid som skulle minneshålla Jesu födelse.

När kristendomen senare spreds norrut, tog Christmas lite olika former och blandades ofta med de gamla religionernas traditioner. Detta var de kristnas tillvägagångssätt för att kristendomen skulle bli populär. Hedningarna skulle få ha kvar sina fester, högtider och traditioner men det skulle handla om Jesus födelse istället.

Christmas heter som vi alla vet Jul på de fornnordiska språken, men ordet Jul hade ursprungligen inget med kristendomen att göra. Under järnåldern och vikingatiden i Sverige, firade de asatroende nordmännen denna högtid under vintersolståndet. Man träffades hemma med släkt och vänner och drack Yul. Mjöden var mycket stark och man åt som galningar av god mat för att fira vintersolståndet. Under den fornnordiska julen blotade man också föremål, djur och människor till gudarna Thor, Oden och Frej. När de kristna missionärerna kom och försökte införliva Christmas hos nordmännen, insåg de att nordmännen endast skulle acceptera det om de fick behålla sina fester och traditioner. Vi fick även ha kvar namnet jul från den tiden.

Julgranen är ett relativt modernt påfund som började i Tyskland på 1800-talet. Ursprungligen var det bara en stor gran man tog inomhus utan några överflödiga dekorationer. Men tiden blev granen mer och mer täckt av ljus och kulor och andra dekorationer. Men det skulle dröja en bra bit in på 1900-talet innan julgranen blev en självklarhet i nordamerikanska och europeiska hem.

Jultomten är en salig blandning av olika traditioner från Europas alla hörn. Hans engelska namn Satna Claus härstammar från helgonet Sankt Nikolaus – ett helgon från Anatolien i Romarriket. Biskopen St Nikolaus ska enligt legenden ha varit en mycket givmild och generös person som gav bort hela sitt arv till de fattiga. Under en period kastade han in guldmynt genom fönstret till tre döttrar till en skuldsatt man. Den förmögenheten räckte för att dessa döttrar skulle slippa behöva prostituera sig. Den här legenden ska ha gett inspiration till den moderna jultomten.

I forntidens Skandinavien var hustomtarna ständigt närvarande väsen som vuxna människor trodde på ända in på 1800-talet. Alla människor har väl någon gång varit med om att ha blivit av med saker fast man vet exakt var man lade dem sist och fast man letat överallt är de fortfarande helt försvunna. Nordmännen förklarade detta vardagsproblem med att det fanns en hustomte som tog föremål ibland. Hustomtarna var inte bara till besvär. De skötte ladorna och djuren och hushållet på nätterna hela året om. De avbildades som små, grå skäggiga gubbar med luva på huvudet.

För att tomtarna skulle sluta stjäla saker bestämde sig nordmännen för att ställa upp en skål julgröt på vinden åt tomtarna, som tack för att de höll i ordning i huset. Om gröten försvunnit nästa morgon, då kunde man vara ganska säker på att hustomten varit där och tagit den.

I slutet av 1800-talet började jultomten bli en alltmer återkommande tradition. En farbror inspirerad av både St Nikolaus och den fornnordiske hustomten. En snäll farbror som kom hem till familjerna under julen och lämnade paket som barnen önskade sig. Men den tjocke glade jultomten som säger “hohoho” och som har stort vitt skägg och röda kläder är inte mycket äldre än vad han ser ut att vara. Han härstammar från amerikanska coca-cola-kampanjer under mellankrigstiden och har sedan dess varit en självklar del av den kristna eller västerländska familjens julfirande.

DEN GAMLA GODA TIDEN

Nu ska jag berätta för er om den gamla goda tiden som så många människor längtar tillbaka till. Min morfar är född 1940 och växte upp i några av de sista statarfamiljerna i Sverige. Statarna arbetade på stora gods och bodde i baracker. De fick sin belöning i form av så kallad “stat”, vilket för det mesta innefattade mat, förnödenheter och rätt att bo i baracken.

Statarna var några av de allra fattigaste i Sverige. Många av dem levde i misär. I morfars familj fanns ingen isolering, ingen elektricitet eller rinnande vatten. I den lilla baracken morfar bodde i var morfar ett av åtta barn, plus två föräldrar. Morfars far var en arg kommunist och hela familjen var väldigt kärlekslös. Morfar var alltid den som fick mest stryk när han hade gjort något dumt.

På vintern var det minusgrader inomhus, eftersom isoleringen saknades. Fönstren immade igen och man var tvungen att gräva ner sig ordentligt bland alla lakan och filtar för att klara av kylan. Fisk och kött saltades ner efter slakt. Detta var ett sätt att förvara det. I slutet av varje år kunde köttet och fisken längst ner vara alldeles gröna och mögliga, men man åt det ändå.

Detta var innan fria skolmåltider infördes. Alla barn fick därför ha med sig matsäck till skolan. Morfar och hans syskon fick ha med sig bröd med lite strösocker på. Pålägg var nämligen en ovanlig syn för en statare. Oavsett väder och vind tvingades de gå flera kilometer till fots för att komma till skolan. Om det så var en meter snö skulle de ändå gå hela vägen.

Skolan var en tuff plats för morfar. Han var en riktig liten illbatting till pojke när han var liten och fick därför ofta stryk. Men många gånger hade han inte alls gjort sig förtjänt av den. Han hade en lärarinna som han tyckte särskilt illa om. Och det kunde man ju förstå. På den tiden kunde de mer välbeställda eleverna ta med sig frukt, mat, råvaror och presenter till läraren för att komma undan med pojkstreck eller få högre betyg. Men stackars morfar var så fattig och kunde därmed inte förmå att ta med sig något till lärarinnan.

En dag skulle eleverna ha julavslutning med lärarinnan inne i klassrummet. Alla elever hade förstås tagit med sig mat, godis och presenter till läraren, utom just morfar. Han hade inte råd. Så lärarinnan tvingade honom att sitta utanför klassrummet och lyssna när hon hade julavslutning med de andra eleverna. Och han fick inte gå hem, utan han skulle sitta kvar där tills de var färdiga.

Morfar hade även en syster som var måttligt utvecklingsstörd. Eftersom hon hade svårt att hänga med i undervisningen var där en lärare som var särskilt elak mot henne. En magister med en stor fet ring på fingret. Han slog henne i ansiktet så hårt att det började blöda, bara för att hon inte riktigt hängde med i undervisningen. När morfars familj fick reda på detta, begav sig hans far och en annan släkting ut och letade reda på läraren och mörbultade honom så illa att han aldrig slog en elev igen.

Så var det på den tiden för statarna. De fattiga skulle stå med mössan i hand inför de som hade status. Såsom präster och lärare. Ibland kom morfars pappa hem helt utblottad då han hade spelat bort det lilla han tjänat ihop med sina vänner.

Hur var det då med religion och tolerans? Ja, morfars pappa var en av de första svenskarna att lämna statskyrkan. Eftersom han var en kommunist hatade han präster och religion i största allmänhet. Han brukade till exempel kalla dem för isterbukar och svartrockar. Kristendomen skulle man anamma och delta i vare sig man ville eller ej. Religionsfrihet skulle Sverige inte få förrän 1951. I kyrkan skulle man sjunga psalmer och läsa stycken ur katekesen och bibeln. Både mormor och morfar kommer fortfarande ihåg flera verser.

Sedan fanns det förstås rasläran. På den tiden fanns det planscher fulla med profiler av olika folkslag runtom i världen. De var ganska välgjorda, men många var stereotyper i allra högsta grad. Det ansågs finnas fem olika stora rastyper, indelade i flera olika raser. Negroider bodde i Afrika söder om Sahara, samt i Oceanien. Europider bodde i Europa, Mellanöstern och norra Afrika. Indianer bodde i Nord och Sydamerika och eskimåer bodde i Arktis. De som bodde i Östasien kallades för mongolider.

Den gamla goda tiden har aldrig funnits. Det mesta blir faktiskt bättre med tiden. Sedan fanns det kanske vissa saker som var bättre förr. Posten till exempel. Eller möjligheten att få jobb. Men fattigdomen och misären har minskat stadigt och i rakt nedstigande led under de senaste hundra åren. Nästan alla kan idag äta sig mätta. Barnen kanske var ute och lekte mer förr och det fanns inga mobiler som hämmade det sociala samspelet. Men jag tror inte att någon skulle vilja byta med min morfar och statarfamiljerna.

Bilden föreställer inte min morfar eller någon i hans familj, utan skildrar några andra statare.

Myter och fakta kring invandring och integration

Jag kommer här att gå igenom ett antal vanliga myter om invandring och dess effekter på samhället som är vanligt förekommande i samhället.

  1. Illegala invandrare får 30 000 i bidrag. Denna siffra förekommer ofta i alternativ media. Men den är helt fel. Om man lägger ihop alla bidrag som en nyanländ har rätt till går siffran upp i högst 22 000. Men inte ens den siffran stämmer, eftersom många av dessa bidrag inte får förekomma samtidigt. Om man väger in det så får en nyanländ ungefär samma summa som en svensk student, alltså runt 7000 till 9000 efter skatt.
  2. Skolor vågar inte fira Lucia med pepparkaksgubbar med rädsla för att bli kallade rasister. Den här historien har florerat i många år. Historien bakom har inte alls med rasism att göra. Bara det absurda påståendet att bruna pepparkaksgubbar skulle uppfattas som rasistiskt, är nästan för roligt för att vara sant. Hela historien tog sin början i en skola, vars rektor min styvmamma känner. En elev ville vara utklädd till pepparkaksgubbe på luciatåget, men det fick hen inte, eftersom skolan aldrig haft det tidigare. Sedan sprang den här eleven hem till sin mor. Modern blev förtvivlad och lyckades få det till att det skulle ha med rasism att göra. Så hon ringde pressen, som i sin tur förstorade upp hela nyheten till en skandal om att pepparkaksgubbar är rasistiska.
  3. Invandrare ställer krav på särbehandling och känner sig kränkta av svensk kultur. Det finns naturligtvis personer inom alla kategorier som vägrar anpassa sig. Historien om att en skola förbjöd nationsflaggor på grund av rädslan att bli kallade rasister på studenten cirkulerar. Det är mycket riktigt att där fanns en skola som förbjöd nationsflaggor på studenten, inklusive den svenska. Skolledningen motiverade det här med att nationsflaggor kan skapa motsättningar mellan olika grupper på skolan. Men det var fortfarande inte invandrarna som drivit på detta. Det var rektorn själv. Detsamma gäller avslutning i kyrkan. Invandrare brukar inte ha problem med det. Däremot har många skolor gjort det. Enligt skollagen är det tillåtet med avslutning i kyrkan, så länge prästen inte välsignar eller ber inför eleverna. Det strider mot skolans neutralitet i religionsfrågor. Oftast ställs avslutning i kyrkan in på grund av ekonomiska orsaker.
  4. Brottsligheten bara ökar i Sverige i samband med invandringen. Detta är en myt som etablerats långt utanför nationalistiska och sverigedemokratiska kretsar. Faktum är att brottsligheten på sikt har minskat kraftigt sedan 1990-talet. Det har däremot skett en liten ökning de senaste två åren, allt går ju i vågor.
  5. Man får inte längre fira nationaldagen och sjunga nationalsången i skolan. Det är inte så konstigt eftersom nationaldagen är helgdag sedan 2005. Ingen befinner sig på skolan då.
  6. Man får inte diskutera invandring utan att bli kallad rasist. Detta är ett påstående som stämde mer överens med samtalsklimatet för tio år sedan, men det är knappast aktuellt längre. Majoriteten av alla debattartiklar i Sveriges media de senaste åren har haft en negativ vinkling av invandring, enligt en stor sammanställning.

Dela och sprid så mycket ni kan.

Några Tankar Om Religion

Det finns förmodligen ingenting som jag är så kluven till som religion. Religion har funnits i tusentals år i praktiskt taget alla civilisationer någonsin. De flesta människor på jorden är religiösa på något sätt. Jag är själv ateist och tycker att religion är onödigt, men jag respekterar alla religioner så länge det inte blir extremism av olika slag.

Jag respekterar religiösa byggnader, oavsett om det är en kyrka, en moské eller en synagoga. Man ska inte svära i dessa heliga byggnader, eller säga “hail satan” för att imponera på sina tonårsvänner. Jag blir upprörd över människor som konfirmerar sig utan att vara det minsta religiösa. På ett sätt är det ganska respektlöst. Många förstår nog inte att när man konfirmerar sig så svär man en ed till Gud om att man är troende. Att enbart konfirmera sig för att gå på läger, få presenter eller vad det nu kan vara, det tycker jag är respektlöst mot kyrkan.

Det finns nog inte mycket som orsakat så mycket lidande som religion. I alla tider har religion använts för att hålla människor i schack och inte ifrågasätta makten. Och detta görs fortfarande. Jag retar mig på det faktum att religion inte sällan betraktas som en sorts frikort till att inte bli kritiserad eller inte behöva rätta sig efter alla andra. Ibland verkar det som att Hitler och nazisterna borde ha startat en kyrka istället för ett parti. Om nazismen hade varit en religion hade den inte kunnat kritiseras på samma sätt. Det är förstås en överdrift, men religion är inte en ursäkt för att du ska kunna bete dig hur som helst. Att du får äta annan mat är en sak, men att inte låta sina barn delta på sexualundervisning eller liknande, är fel oavsett vilken religiös uppfattning man har.

Det finns ett problem särskilt med islam och det är hur otroligt tabu det är att kritisera eller skämta om den religionen. Det går inte att skoja om islam eller ens kritisera det, på samma sätt som vi länge gjort om judendom och i synnerhet kristendom. Jag tror det här beror dels på muslimerna själva, och att många av dem har problem med självdistansen, men framför allt beror det nog på etablissemanget och politiker över lag. De är så otroligt rädda för att stöta sig med just muslimer. Kan ni tänka er Monty Pythons film “Life of Brian”? Tänk om den hade handlat om Muhammed istället. Det hade aldrig funkat. Regissören hade blivit terrorhotad och tvingats leva med livvakter dagarna i ända.

Islam utmärker sig också för sin fanatism jämfört med kristendom och judendom. Majoriteten av världens muslimer är extrema. Det är den bittra verkligheten. I de flesta muslimska länder förespråkar majoriteten Sharia-lagar. I Afghanistan är det till och med 93 procent stöd för Sharia-lagar. I Palestina är det mer accepterat att sympatisera med den antisemitiska terrororganisationen Hamas, än att vara homosexuell.

Turkiet är ett land som betraktas som sekulärt, men över 60 procent av befolkningen har stort förtroende för Erdogan, en fascistisk diktator som bombar kurdiska byar i och utanför Turkiet. Det finns en otrolig rädsla bland politiker och andra att kritisera just islam för det här. Så snälla, kan vi släppa den här myten om att det rör sig om en liten minoritet extremister? Det är snarare de sekulära muslimerna som är minoriteten. Och de har det inte lätt.

Kristendomen är kanske den religion som dödat flest människor i historien. Det är utan tvekan den religion som orsakat mest lidande och ödeläggelse och krig. Och när högerkristna politiker skyller på muslimer och anklagar dem för fanatism, blir det ganska underhållande. Många av de värsta konservativa i USA är ju långt mycket mer extrema än de flesta muslimer. Nyligen var där en person i USA, högerkristen, som uppmuntrade till våldtäkt. Han ansåg att våldtäkt var ett sätt att skydda den vita rasen eller något sånt idiotiskt. I Alabama har den kristna fundamentalismen nått nya nivåer av äcklighet. Där har lobbyn lyckats få igenom ett totalt abortförbud i syfte att förstöra livet för kvinnor. På några sidor i delstaten instrueras män om hur de kommer undan med våldtäkt. I Alabama kan en våldtäktsman stämma sitt offer, om hon gjort abort. Det är så vidrigt så man får lust att stoppa ner två fingrar i halsen och kräkas.

Judendomen är den äldsta religionen av de tre jag nämnt här. Även om det finns gott om fundamentalister där också, så är de förhoppningsvis i minoritet precis som inom kristendomen. Mot judendomen har jag egentligen inga invändningar som jag inte hade mot kristendomen. Det skulle i så fall vara Israel-Palestina konflikten, där jag anser att båda sidor har en skuld. Det är inte så enkelt så man kan säga att Israel är onda och Palestina är goda. Långt ifrån. Men Israel har i alla fall jämställdhet och är framåt i utvecklingen när det kommer till HBTQ-frågor. De har en hyfsat fungerande demokrati med vissa brister. Sedan att de beter sig som svin mot palestinierna, det är ju förstås en annan sak. Men jag kan inte direkt påstå att palestinierna är mycket bättre heller.

Sedan jag blev god vän med en judinna har min syn på Israel-Palestina-konflikten förändrats kraftigt. Jag är fortfarande för en tvåstatslösning, men har mer och mer börjat nyansera min bild av konflikten därnere.