Tag Archives: History

Rasismen i Skåne – Ett arv från den Danska Tiden

Lite reflektioner över mitt län, Skåne. Skåne har länge avvikit från övriga Sverige när det kommer till rasism och främlingsfientlighet. Redan under andra världskriget var nazismen stark framförallt i Skåne. Vad beror detta på? Jo, jag tror att det går mycket långt tillbaka i historien. Till innan Skåne blev svenskt.

Som ni alla vet vad ju Skåne danskt från 900-talet och fram till 1658 i och med Freden i Brömsebro.Idag är det inte så många som tänker på hur hårt svenskarna gick fram när skåningarna skulle assimileras in i den svenska nationalstaten på 1600-talet och 1700-talet. Som ett resultat har vi skåningar en tradition av lokalpatriotism. Det har alltid, och är fortfarande, lite smågnabb mellan skåningarna och stockholmarna. Stockholmarna kallar oss för danskjävlar, och vi kallar stockholmarna för noll-åttor, med anspelning på deras riktnummer på telefonen.

Idag är det kanske inte så allvarligt menat, utan mest på skoj, men man ska komma ihåg att det en gång i tiden faktiskt var blodigt allvar.Svenskarna gick som sagt väldigt hårt fram när skåningarna skulle försvenskas. Detta uppskattades givetvis inte av skåningarna. Det är härifrån den skånska lokalpatriotismen kommer ifrån. Ilskan mot den svenska centralmakten i Stockholm, de som sitter och bestämmer hur vi ska ha det, utan att ha någon kunskap om hur det fungerar här.Jag tror att SDs starka ställning i Skåne delvis kan förklaras av det här skånska missnöjet med svenskarna från Stockholm. Frustrationen över att stockholmarna dikterar hur vi ska ha det.

Samtidigt har vi under de senaste decennierna sett en avveckling av landsbygden och en centralisering till storstäderna, som drabbat jordbruk och bönder, inte minst i Skåne. De små kommunerna och landsorterna får mindre och säga till om, medan storstäderna bara växer och växer och konkurrerar ut landsbygden.Att så många skåningar sympatiserar med SD, skulle kunna vara ett arv från den skånska vreden som uppstod i samband att Skåne blev danskt. En nagel i ögat på de där politikerna i Rosenbad som inte lever i verkligheten. Ni vet ju hur det brukar låta.I valet 2018 blev SD det största partiet i de flesta av Skånes kommuner. Men är det inte något konstigt ni märker på den här kartan? Titta på västkusten. På praktiskt taget hela västkusten blev SD inte det största partiet. Förutom västkusten så blev SD störst i alla kommuner, utom just Ystad. Vad kan detta bero på? Kan det bero på att storstäderna finns på västkusten och att toleransen för det främmande kanske är lite högre där?

Kan det bero på att Västkusten var den del av Skåne som gynnats bäst, rent ekonomiskt, medan den östra och centrala delen har missgynnats på senare år? Kan det bero på att det bor fler med utländsk härkomst på västkusten? Forskning visar ju att hatet mot invandrare ofta är som störst i de kommuner där det inte finns så många invandrare, vilket kanske kan tyckas vara ironiskt, då de problem som ofta kopplas till invandring rimligtvis bör leda till ökad främlingsfientlighet?

Kan det till och med vara så enkelt att främlingsfientlighet beror på okunskap? Om man känner många invandrare är det ju logiskt att man blir mer öppen för folk från andra delar av världen, än om man sitter i sitt lilla hus på landsbygden och enbart tar del av medias skildring av invandring.Vad tror ni? Diskutera gärna men kom ihåg att hålla god ton.

Me And My Father In Varberg

Last friday, I was celebrating my father’s 60 year birthday. We ate at a restaurant and bar in Malmö. Some days later, we were lucky to get a hostel room in my fathers childhood town – Varberg. We were bathing in the sea of Kattegatt and we saw the beautiful Stronghold of Varberg. We also went on the streets, at the market and took some pictures. It was really fun indeed!

Om krigets och soldatens historia

Idag är de flesta överens om att krig är dåligt och bör undvikas. Samtidigt finns det fortfarande en ära i soldatyrket. Att vara soldat och kämpa för sitt land betraktas av de flesta både som en dygd och som en börda. Men det har inte alltid varit så.

Under forntiden, strax innan antiken, var soldatyrket inte betraktat som en ärofylld titel. Soldaterna var ofta slavar eller helt enkelt bara tvungna att slåss, vare sig de ville eller inte. Att bilda stora imperier genom erövringar ansågs inte sällan vara det finaste en kung kunde göra. Soldater betraktades i regel som utbytbara resurser som kunde användas hursomhelst.

I Antikens Grekland på 400-talet före kristus, kom de första reglerna för hur krig skulle föras. Man fick inte kriga mot varandra på helgdagar. Fångar fick inte dräpas. Heliga platser fick inte skändas och ett anfall skulle föregås av en krigsförklaring. Detta gällde dock bara när de olika grekiska staterna krigade mot varandra. Icke-greker, så kallade barbarer, fick man behandla hur man ville.

Under Romartiden, strax före kristi födelse, infördes värnplikten för första gången i historien. De män som tjänstgjort i legionen kunde få belöningar i form av en gård, eller till och med en position inom politiken. Värnplikten och belöningen för tjänstgöring gjorde den romerska legionen till en av de största och mest disciplinerade arméerna i historien.

Under medeltiden växte feodalsamhället fram. Striderna blev mycket mer småskaliga och arméerna blev mindre. Det var oftast yrkessoldater eller så kallade riddare – adliga krigare med skinande rustningar, som tog sig fram på hästar.

Under korstågen ställde bönder och vanligt folk upp sida vid sida med tempelriddarordrarna och begav sig för att återta det heliga landet. Fortfarande betraktades soldater i allmänhet som resurser, snarare än människor, om man inte var riddare förstås.

I och med att rustningarna blev större och större och riddarna alltmer otympliga på slagfältet, började riddarna spela ut sin rätt på 1400-talet. Fotsoldaterna med sina långbågar började istället göra karriär, tillsammans med legoknektar. Legoknektar betraktades som ett satans otyg, då deras enda lojalitet var mot guld. De kämpade för den sida som betalade mest och ansågs därför opålitliga.

Krutets intåg på det europeiska krigsmaskineriet gjorde kriget mycket mer blodigt och förrödande än vad det tidigare varit. Under stormaktstiden på 1600-talet, var fred ett fult ord. Att kriga och utvidga sitt territorium var det finaste en svensk kung kunde göra. Att sluta fred var en oerhörd förolämpning. Kriget var normaltillstånd. Detta berodde på att de svenska soldaterna inte fick en fast lön, utan var helt beroende av att plundra byar och förråd för att kunna ha mat för dagen. Detta gjorde att krigen måste hållas igång. Krig var även ett perfekt tillfälle för staten att plundra till sig nya rikedomar i form av stöldgods. Det hade aldrig varit mer fördelaktigt och billigt att kriga.

Napoleon var en framåtriktad man. Under hans regeringstid i Frankrike underminerades adelns dominans inom armén. Nu kunde vemsomhelst, fattig eller rik, få befogenheter och belönas efter sina insatser i kriget. Samtidigt samlade Napoleon den största armén någonsin dittills. 700 tusen man.

Efter den franska revolutionen och napoleonkrigen insåg de europeiska kungarna och drottningarna att de behövde hålla samman folket för att undvika fler krig och revolutioner. På Wienkongressen 1815 bestämdes att man skulle föra en försiktig och konservativ politik präglad av nationalism och sammanhållning i syfte att folket skulle glömma bort orättvisorna och istället fostras till att bli stolta över sitt land.

Eftersom nationalism manade till fosterlandskärlek, ändrades synen på soldaten. Soldaten var inte längre bara en förbrukbar resurs som kungen kunde använda hur han ville. Att vara soldat blev något ärofyllt och fint. Det innebar också att soldater kunde ställa högre krav. Alltfler arméer avskaffade den orättvisa arvshierarkin inom militären, så att även en enkel fattig soldat kunde bli befordrad för sina bravader på slagfältet. Det var inte längre förunnat för adeln.

1864 skrevs den första genevekonventionen på. Med inspiration från antikens grekiska riktlinjer, blev detta de första internationella lagarna. Man skulle inte döda fångar utan behandla dem med värdighet. Sårade soldater skulle tas om hand och få vård, oavsett vilken sida de stod på. Krigsfångar hade rätt till vård. Detta blev grunden för de moderna internationella lagar vi har idag.

På 1900-talet ökade den civila andelen av krigsoffer. Tidigare hade nästan alla sårade och skadade i krig varit soldater, men under första världskriget ändrades detta. De nya stridsmaskinerna som kunde döda på avstånd ledde inte bara till otroliga lidanden för soldaterna, utan även för hela samhällsekonomin och civilbefolkningen. Den aggressiva nationalismen och krigsromantiseringen nådde sin kulmen i första världskriget. Unga män och pojkar gick gladeligen ut i krig och slogs för sitt land i hopp om att allt skulle vara över på några veckor. Men så blev det inte.

Första världskriget och skyttegravskrigen blev en masslakt av soldater på båda sidor. Ingen sida lyckades flytta frontlinjen mer än någon kilometer fram och tillbaka. Den nya tekniken med pansarvagnar och kanoner bakom båda arméerna, kombinerat med gammaldags organisering, där två arméer sprang mot varandra på ett slagfält, ledde till masslakt och ett enormt psykiskt och fysiskt lidande för miljontals människor.

Samtidigt var soldatvården grym. Soldater som längtade hem betraktades som sjuka och fega och potentiella desertörer. Nostalgi, alltså hemlängtan betraktades som en psykisk störning som man försökte bota. Den som längtade hem blev ofta hånad och fick bestraffningar. När samhället inte kunde ta hand om alla de krigsinvalider och människor som bar på trauman efter kriget, ändrades synen på krig och på soldater. Vad var egentligen så ärofyllt med att slåss för sitt land? Vad var så ärofyllt med krig? Första världskriget kallades för Kriget som gjorde slut på krig. Man hoppades därefter på en läxa för mänskligheten, att aldrig kriga igen.

Synen på soldaters hemlängtan och rädsla förändrades. Efter första världskriget ändrades den allmänna inställningen till hemlängtan och rädsla på slagfältet. Att längta hem ansågs numera som en naturlig del av soldatens liv. Och det ansågs naturligt att vara rädd på slagfältet. Man kan ju egentligen inte vara modig utan att besegra sin rädsla.

Efter förta världskriget försökte NF – nationernas förbund, förbjuda krig. Men bara 21 år efter första världskrigets slut, skulle andra världskriget börja. Där var över hälften av alla döda civila. Under första världskriget hade man fortfarande uppehåll och vapenstillestånd under högtider. Men alla dessa begränsningar försvann under andra världskriget. Senare på 1900-talet har andelen civila ökat bland krigsoffren. I kriget på Balkan på 90-talet, tror man att hela 90 procent av alla döda var civila.