Tag Archives: Historia

35 år sedan Palmemordet – Vad har vi lärt oss?

Den 28 februari 1986, mitt i natten, fick Stockholmspolisen ett larm om ett mord på Sveavägen. Det visade sig senare att det var vår statsminister, Olof Palme, som blivit mördat på öppen gata mitt på Sveavägen i centrala Stockholm. Palme hade varit på bio med sin familj och på vägen hem sköts han i ryggen. Här redogör jag för fenomenet Olof Palme – om politikern, människan och den internationella rörelse och det engagemang som växte fram i hans fotspår. Jag kommer också att ta upp hur Olof Palmes frispråkighet och rakryggade ärlighet i sitt engagemang för fred och antirasism, tyvärr, blev hans död.

Låt mig berätta en saga. En saga om ett land som heter Sverige, vårt land som fortfarande idag är ett av de tryggaste länderna. Det har dock inte alltid varit så. Vid sekelskiftet 1900 var Sverige ett av Europas fattigaste länder. Medan övriga Europa redan hade industrialiserats, befann sig Sverige i mångt och mycket kvar i det gamla bondesamhället. Fattiga människor slet och dog i fabriker och på lantbruken. Demokratin fanns inte. Riksdagen, kommunerna och landstingen var strikt hierarkiska. Ju rikare man var, desto fler röster hade man. I industrialismens kölvatten slet den svenska arbetaren och hans familj i trängsel, fattigdom, sjukdomar och smuts. Människor dog i livsfarliga fabriker, där både män, kvinnor och barn arbetade över fjorton timmar om dagen.

Men i det gamla Fattigsverige började ljusglimtar uppenbaras. Fackföreningar och arbetarrörelser bildade partier och gick ut och demonstrerade och strejkade. De krävde bättre villkor och kortare arbetsdagar. I början fick dessa socialistiska och socialdemokratiska grupperingar kämpa med våld för att ha en chans mot överheten. Upploppen ledde inte sällan till blodiga sammandrabbningar mellan polis, militär och arbetare.

1889 bildades SAP – Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Deras ledare hette på den tiden August Palm och partiet fick från början kämpa hårt för att få igenom sina krav. På den tiden räknades liberalismen som en vänsterideologi. Liberalerna lyckades år 1905 bilda den första vänsterregeringen under ledning av Carl Staff, partiledaren för liberalerna. Han blev statsminister. I riksdagen regerade liberalerna i en koalition med socialdemokraterna. Den liberala regeringen lyckades införa en reform av rösträtten, som gav så mycket som fem procent av alla män rösträtt i samhället. Sakta men säkert fick arbetarna fler semesterdagar och deras arbetstider blev sakta men säkert kortare. Reformer började genomföras. I oppositionen fanns Allmänna Valmansförbundet, det parti som idag kallas Moderaterna. De var emot allting. Alla reformer som skulle förbättra för vanligt folk och ge dem mer frihet och rättigheter, röstades ständigt ner av Allmänna Valmansförbundet.

År 1917 hade Sverige återigen en liberal regering. Sufragetter, kvinnofridskämpar, ställde till besvär på gatorna och krävde kvinnlig rösträtt. Allmänna Valmansförbundet var så klart emot det. Detta var hårda tider. Första Världskriget plågade hela världen och i Ryssland hade kommunisterna gjort revolution och utropat Sovjetunionen. Samtidigt hotade kommunisterna att göra samma sak i Tyskland. På den tiden var det många som var rädda för kommunismen. En viktig fråga som blossade upp år 1917, var monarkins avskaffande. Den liberala regeringen under statsminister Carl Staff och det socialdemokratiska stödpartiet under ledning av Hjalmar Branting, gick till val på att införa republik. Detta ledde till att kungen Gustav den V, hotade att avsätta regeringen. Man ville inte att Sverige skulle drabbas av samma kaos som Sovjetunionen.

Statsminister Karl Staff och socialdemokraternas Hjalmar Branting kallades in till kungen för att komma på en lösning. Till slut kom de överens. Karl Staff och Hjalmar Branting lovade att inte avskaffa monarkin. I utbyte mot det lovade kungen att kungen aldrig mer skulle lägga sig i regeringsfrågan. Därmed avsade sig kungen sin makt att avsätta regeringen och den demokratiska parlamentarismen som vi har idag, började gälla på allvar. Alla män fick rösträtt. Men kvinnorna var inte nöjda. Suffragetter krävde att kvinnor skulle få rösta på samma villkor som männen. 1919 hade Sverige en konservativ regering under ledning av Allmänna Valmansförbundets ledare Arvid Lindman. Som statsminister motsatte han sig kvinnlig rösträtt. Men eftersom moderaterna och socialdemokraterna hade samma uppfattning i frågan, lyckades de få igenom kvinnlig rösträtt och helt köra över regeringen. Sverige hade fått demokrati.

Hjalmar Branting tillträder som statsminister

1920 fick Sverige sin första socialdemokratiska statsminister. Han hette Hjalmar Branting och genomförde flera reformer för att förbättra arbetarnas villkor. Trots det fick de stora reformerna vänta. Det fanns andra problem att stävja och regeringskriserna avlöste varandra under hela 1920-talet. När Hjalmar Branting hastigt avled 1925 uppstod en falangstrid inom socialdemokratin, där den gamla socialistiska falangen utmanades av den nya mer mittenorienterade falangen. I mittenfalangen ställde sig den nya partiledaren Per Albin Hansson, som lanserade en ny modell i sitt berömda folkhemstal 1928.

“Det goda hemmet känner icke till några priviligierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre och den fattige plundrar icke den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Per Albin Hanssons nya idé gick ut på att privata företag i viss mån skulle få finnas kvar. Klyftorna mellan rika och fattiga skulle minska, men inte utraderas helt. Istället skulle de rika betala högre skatt för att finansiera en omfattande offentlig sektor som alla skulle kunna ta del av oavsett storleken på deras plånbok. Men det var först 1932 som Socialdemokraterna på allvar blev det statsbärande partiet i svensk politik. Per-Albin Hansson blev statsminister och försökte lösa den svåra ekonomiska krisen med ett krispaket som kallades “Krispolitiken.” Tanken var att staten aktivt skulle investera i byggprojekt, nya bostäder, ökade bidrag till fattiga och på så sätt ta sig ur finanskrisen och stävja den höga arbetslösheten, som på den tiden låg på 25 procent. På 30-talet fick Sverige den så kallade Arbetslöshetsföräkringen, som gjorde att de arbetslösa inte behövde kastas ut på gatan.

Per Albin Hansson tillträder som statsminister år 1932

1938 lanserades den svenska modellen. Det innebar att arbetsmarknadens parter skulle förhandla och komma överens på arbetsmarknaden och staten skulle helst inte blanda sig i. Därmed lades stridsyxorna mellan företagen och facket ner och principen om den svenska modellen och kollektivavtal slog igenom. Detta var en viktig seger för både arbetaren och arbetsgivaren.

Per Albin Hanssons förstamajtal i Stockholm 1934

1939 bröt Andra Världskriget ut. I sin iver att så gott som det gick undvika att Sverige drogs ut ur kriget, bildade statsminister Per-Albin Hansson en ny regering, som bestod av Socialdemokraterna, Folkpartiet, Bondeförbundet och Högerns Riksorganisation. Folkpartiet är de som idag kallas Liberalerna och Bondeförbundet heter idag Centerpartiet. Högerns Riksorganisation heter idag Moderaterna. Det enda partiet som uteslöts ur den här samlingsregeringen var Vänsterpartiet Kommunisterna, de som idag bara heter Vänsterpartiet. De ansågs opålitliga i och med sina starka kopplingar till diktaturen i Sovjetunionen.

Sveriges eftergifter till Nazityskland var fega och orättfärdiga. Men så här i efterhand kanske de kan betraktas som ett nödvändigt ont för att rädda vårt eget skinn. Tyska trupper tilläts använda svenska järnvägar för att bege sig upp till Finland. Medan Sveriges regering ofta hjälpte tyskarna med sin försäljning av järnmalm, lät de samtidigt underrätta Storbritanniens regering med information om tyskarnas planer. Sverige tillämpade en försiktig utrikespolitik och samarbetade både med Tyskland och England. Först när nazisterna började förlora kriget valde regeringen att ta de allierades parti. Samtidigt tog Sverige emot rekordmånga judiska och finska flyktingar som befriats från koncentrationslägren under nazisternas vansinne.

År 1940 fick socialdemokraterna sitt bästa valresultat någonsin. 53 procent av rösterna. Trots att socialdemokraterna därmed hade den absoluta makten i riksdagen och lätt kunde få igenom all sin egen politik, valde statsminister Per Albin Hansson att ha kvar samlingsregeringen.

Efter andra världskriget släppte regeringen på den strikta ransoneringen och planhushållningen. Sveriges städer och fabriker hade inte bombats som alla de länder som hållit sig utanför kriget. Därmed kunde de ekonomiska hjulen börja snurra och Sverige hade ett enormt försprång.

1946 dog statsminister Per-Albin Hansson hastigt av en hjärtinfarkt och efterträddes av Tage Erlander. Vid det laget hade Hansson fått namnet Landsfadern och ingen trodde att Erlander skulle kunna ta över den rollen. Men de hade fel. Tage Erlander genomförde flera viktiga reformer och lät bygga upp den svenska välfärdsstaten. Detta kallades för Rekordåren, de åren de den svenska ekonomin och välfärden fullständigt exploderade till ett av världens rikaste och mest välmående och jämlika länder. Några av de reformer som genomfördes var:

Barnbidraget
Tandvårdsreformen
Allmän Sjukförsäkring
Rätten till 8 timmars arbetsdag
Rätten till 4 veckors semester
Fria Skolmåltider
ATP – Allmän tilläggspension

Statsminister Tage Erlander mot folkpartiledaren Per Ohlin i riksdagsvalet 1954

På 1960-talet radikaliserades Socialdemokraterna vänsterut i syfte att få med sig ungdomen. Ledande i denna nya socialdemokrati var den unge politikern Olof Palme. Olof Palme hade flera olika ministerposter under 1960-talet och statsminister Tage Erlander hade nog Palme att tacka för den jordskredsseger som socialdemokraterna vann i samband med valet 1968.

Tage Erlander i Hylands hörna 1962

Olof Palme utmärkte sig i sin retorik, som i grund och botten var väldigt amerikansk. När han hade studerat på Harward i USA, tränades han i retorik. I Sverige har universiteten inte haft så mycket retorikutbildningar sedan början av 1900-talet, vilket innebar att svenska politiker var ganska ovana vid en så vass och skolad debattör och talare som Olof Palme. Olof Palme hade bott i USA under en tid och sett den extrema fattigdomen och segregationen, rasismen och förtrycket mot svarta och andra minoriteter. Olof Palme lyfte tidigt upp antirasismen inom socialdemokratin. I takt med att Sverige hade blivit ett invandrarland och tagit emot många invandrare som behövdes för att fylla ut tomrummet på arbetsmarknaden på 50 och 60-talet, fanns det plötsligt människor med olika ursprung i Sverige. Då behövde man också börja diskutera rasismen och göra upp med sin egen rasism. Olof Palme talade redan 1961 i radio om hur man kunde underlätta för invandrarna.

“Det finns oerhört mycket som samhället kan göra för att underlätta invandrarnas situation, konkreta åtgärder som kan förstärka känslan av samhörighet och ömsesidig respekt. Därom ska jag i dag inte tala. Avgörande för om samhällets åtgärder skall få avsedd verkan är emellertid de enskilda människornas attityder till invandrarna. Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta. Men så enkelt är det ändå inte.

Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. “Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.

En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen – på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken. Därför ligger fördomarna alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.”

Olof Palme i radioanförande om rasism

På 1960-talet brann Vietnamkriget i Asien. USAs inblandning visades på direktsänd TV. För första gången kunde människor sitta hemma i TV-soffan och se krigets verklighet helt ocensurerat. USAs beteende i Vietnam fick människor i världen att få upp ögonen för USAs imperialism och brutalitet i fattiga länder. Olof Palme valde att fördöma kriget i Vietnam. 1968 gick hans kritik så långt att USA kallade hem sin ambassadör från Sverige. I USA demonstrerade folk mot Olof Palmes hårda ord om USA och deras hänsynslösa bombningar av fattiga byar i Vietnam.

Olof Palme fördömer Vietnamkriget och fördömer Högerpartiets ledare Yngwe Holmbergs krav på hans avgång.

1968 var också året då ungdomen i västvärlden gjorde revolt mot gamla normer och auktoriteter. Studenter, hippies, vänstermänniskor och andra ungdomar, hamnade i kravaller med polis i både USA och Sverige och andra länder. Feminismen fick ett uppsving. Under valrörelsen 1968 ockuperades ett kårhus i Sverige av arga vänstervridna studenter och Olof Palme kom dit för att hålla tal och försöka tala de upprörda studenterna till rätta.

Olof Palme talar till 68-vänstern under Kårhusockupationen

1968 kom att kallas segervalet. Socialdemokraterna fick över 50 procent av rösterna och statsminister Tage Erlander hade troligen Palme att tacka för den valsegern, då han lyckades få många ungdomar att rösta på socialdemokraterna. Det blev Erlanders sista och bästa val. Året därpå, 1969 avgick Tage Erlander som statsminister och partiledare. Olof Palme tog efter som statsminister i en väldigt tacksam situation. Ekonomin gick som på räls. Den svenska modellen fick folk att beundra Sverige. Arbetslösheten var lägst i världen och miljonprogrammet hade snart färdigställts. En miljon nya bostäder hade byggts. Det var så billigt att bo på grund av den stora tillgången på bostäder. Samtidigt började skatterna höjas för att finansiera dessa enorma satsningar på offentlig sektor, vård, skola och omsorg.

Olof Palme var en statsminister som sa precis det han tyckte och tänkte. Många gånger var han vass och väldigt hård i debatter, vilket många tyckte var för brutalt för svensk politik. Olof Palme kunde till och med vara direkt elak i vissa debatter och detta skapade inte bara en kärlek utan också ett utbrett hat mot honom som person. Ett hat som i mångt och mycket påminner om dagens näthat i sociala medier.

1972 intensifierades USAs bombningar i Vietnam. Olof Palme kallade kriget ett illdåd och jämförde det med nazisternas koncentrationsläger under andra världskriget. Ännu en gång kallade USA hem sin ambassadör. Relationerna till Sverige blev kyliga och den internationella kritiken mot Palme blev hård.

Olof Palme fördömer julbombningarna i Hanoi 1972

Inrikespolitiskt präglades Sverige på 1970-talet av viktiga reformer för att få ökat fackligt inflytande på arbetsmarknaden, samt ökad demokratisk insyn m förhållanden i industrier. Kvinnor började komma ut i arbetslivet i större utsträckning och daghemmen byggdes ut. På tio år ökade lönerna med 25 procent. Samtidigt började ekonomisk kris drabba Sverige. Oljekrisen skördade ekonomin i hela världen. I de flesta länder valde man att lösa krisen med statliga sparpaket och nedskärningar, men så gjorde man inte i Sverige. Här hade man en expansiv ekonomisk politik, där staten aktivt försökte bygga landet ut ur krisen, genom bidrag till företag och stora satsningar på infrastruktur, bostäder och vård och skola. Detta finansierades med stora lån från utlandet vilket skuldsatte den svenska staten något enormt. Samtidigt började Sveriges skatter bli alldeles för höga i mångas ögon. På 70-talet fick Sverige världens högsta skatter och började allt mer utmålas som en socialistisk skattemardröm. Det föregångsland som alla såg upp till började sakta men säkert förvandlas till ett skräckexemmpel.

Men det fanns en kvinna som inte tvekade att kritisera den socialdemokratiska skattepolitiken. Astrid Lindgren, den kända barnboksförfattaren som alla tyckte om och som var djupt förankrad i den svenska folksjälen publicerade år 1976 en saga i Expressen om en häxa vid namn Pomperipossa. Hon bodde i Enpartidiktaturen Monismanien och arbetade som författare. Monismanien var en metafor för den svenska staten och Pomperipossa var egentligen en metafor för Astrid Lindgren själv. Här är ett litet utdrag.

”Vet du om att i år är din marginalskatt 102 %?”
”Du pratar”, sa Pomperipossa. ”Så många procent f i n n s ju inte!”
För hon var inte särskilt hemma i den högre matematiken nämligen.

Jo då, fick hon höra, i Monismanien fanns det hur många procent som helst, och om man la ihop inkomstskatten och de sociala avgifter som Pomperipossa skulle betala, eftersom hon var egen företagare, så b l e v det 102 %, sen fick Pomperipossa säga vad hon ville!

Astrid Lindgren läser ur “Pomperipossa i Monismanien.”

102 procent. Så mycket fick Astrid Lindgren betala i skatt. Och reaktionerna väntade inte på sig. Finansminister Gunnar Sträng valde att förminska Astrid Lindgrens intelligens med orden:

“Berätta historier, det kan fru Lindgren, men räkna, det kan hon inte.”

Gunnar Strängs vägran att inse sina brister och hans attityd mot Astrid Lindgren fick många väljare att överlämna socialdemokratin.

Gunnar Sträng erkänner sitt misstag och tillkännager en skattereform

Samtidigt utsattes den folkkäre regissören Ingmar Bergman för en polisinsats där han arresterades för skattefusk. Bergman flyttade utomlands. När två folkkära kulturpersoner, båda socialdemokrater, som dessutom båda ville och kunde betala skatt, när de fick nog, så riktades skarp kritik mot socialdemokratin. Samtidigt började borgarna växa sig starkare. Thorbjörn Fälldin – Partiledare för Centerpartiet hade skit under naglarna och pratade mer som vanligt folk. Han var inte lika vass och duktig i debatter och lyckades därför få sympatiröster när Olof Palme totalt slaktade honom i varenda debatt. Palme fick mycket kritik för sin otrevliga attityd och sin hårda debattstil och detta ledde till att många tyckte synd om Thorbjörn Fälldin, när han satt där och svettades medan Palme stod och skrek på honom.

Olof Palme och arrogansen

1976 vann Centerpartiet valet och Olof Palme förlorade makten efter 44 år av oavbrutet socialdemokratiskt styre. Olof Palme såg detta som ett otroligt nederlag. För första gången på 44 år hade vi nu en borgerlig regering, men centerpartiets Thorbjörn Fälldin som statsminister. Trots att Olof Palme avgick som statsminister samlade han alla sina krafter i opposition. Den borgerliga tiden i regeringen ledde till regeringskriser och ekonomiska problem.

På 1980-talet var det nya tider. Finanskris rådde i hela världen. I USA och England kallades det nya botemedlet för nyliberalism – den nya ekonomiska idén som gick ut på att staten inte skulle blanda sig i ekonomin, utan att de fria marknadskrafterna skulle stoppa krisen. Resultatet blev ofta ekonomiska nedskärningar, fattigdom och arbetslöshet.

“Fälldin har ju tjatat på mig att jag ska tala om varför jag är socialist. Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje. Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen fast en del var oerhört rika, när jag for runt och såg en ännu mer förnedrande fattigdom, på sätt och vis, i Förenta Staterna, när jag som mycket ung kom öga mot öga med kommunismens ofrihet och förtryck och människoförföljelse i kommuniststaterna. När jag kom till nazisternas koncentrationsläger och fick se dödslistorna på socialdemokrater och fackföreningsmän.

Jag blev det när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som bröt marken för demokratin i Sverige, när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som lyft landet ur fattigdom och arbetslöshet med 30-talets krispolitik. När jag själv fick vara med och arbeta för ATP och fick möta de privilegierades socialistkampanjer när vanliga löntagare ville trygga sin ålderdom, för det var det ni höll på med då.

Jag blev det under många år av samarbete med Tage Erlander då jag lärde mig vad demokrati och humanism är och med nära vänner som Willy Brandt, Bruno Kreisky och Trygve Bratteli, som riskerade livet i kampen om människovärdet.Men viktigare är att jag bestyrks i min övertygelse när jag ser ut över världen, när jag ser krigen och kapprustningen och massarbetslösheten och klyftorna mellan människorna.Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser orättvisorna öka, arbetslösheten tillta, spekulation och fiffel gripa kring sig.

När jag ser hur högerpolitiken i land efter land driver ut människor i arbetslöshet slår sönder tryggheten men ändå inte löser de ekonomiska problemen och när jag ser in i den framtid de borgerliga tydligen har att erbjuda där löntagarna ska bli fattigare och de rika rikare, där den sociala tryggheten blir bräckligare och lyxbåtarna fler, där solidariteten blir svagare och egoismen starkare, där de starka kan ta för sig och de svaga får ta skeden i vacker hand.

Visst är jag en demokratisk socialist. Jag är det med stolthet över vad denna demokratiska socialism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter det borgerliga vanstyrets år.

Och med tillförsikt, för nu vet människor vad som händer med jobben och tryggheten och stabiliteten när högerkrafterna har ansvaret.

Jag är det på sätt och vis med ett roat leende för jag vet att den moderna svenska historien är full med värdefulla reformer som ni har skildrat som elak socialism men sedan slåss ni om att få äran av reformerna när människorna har fått erfarenhet av vad den betyder.

Visst Fälldin och Ullsten är jag demokratisk socialist; som Branting när han genomförde rösträtten; som Per-Albin när han bekämpade arbetslösheten på 30-talet och talade om folkhemmet; som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP. För det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan. Och vad är egentligen Fälldin?”

Olof Palme om varför han är demokratisk socialist

Olof Palme vann valet 1982 och socialdemokraterna fick återigen makten. Men Olof Palme tvingades genomföra frågor han inte trodde på. Debatten om löntagarfonder fick stort motstånd från borgerligt håll. Samtidigt började moderaterna bli populära. Under 1980-talet eskalerade hatet mot Olof Palme i kampanjer efter kampanjer. 1986, den 28 februari ledde detta till hans död. Han mördades på öppen gata av en gärningsman som än idag inte kommit fram ur ljuset.

Om hatet mot Olof Palme

Hur kunde detta hända i lilla trygga Sverige? Ingen kunde tro det. Ändå hände det. Varför gick det så fel i utredningen? Det fanns goda spår och goda förutsättningar för att hitta mördaren. Ändå lät polisen ignorera detta och istället fabricera det så kallade PKK-spåret. Regeringens förföljelser av kurder under den här tiden ledde till att allvarliga protester bröt ut. Anklagelser om rasism flödade och utredarens chef, Hans Holmér tvingades avgå. Senare lyckades man arrestera den försupne narkomanen Christer Pettersson – en man som blev oskyldigt dömd för mordet och sedan även frisläppt.

Palme-utredningen är den mest omfattande utredningen i världshistorien. Att läsa igenom hela utredningen utan att ta en enda paus skulle ta tio år. Drygt tio tusen människor har varit misstänkta och under utredning, bland annat Jan Gulliou och Leif GW Persson. Samtidigt ska man komma ihåg att hatet mot Olof Palme var enormt inom polis och militär. Kan det ha varit därför som poliser med Walkie-Talkies sågs gå omkring på Sveavägen INNAN PALME MÖRDADES? Och varför dröjde utryckningen långt utöver det vanliga? Varför hittade man på helt värdelösa spår kring PKK, trots att det var Palme som kämpat så mycket för kurderna.

Olof Palmes internationella engagemang för fred, mot förtryck, mot apartheid och frigivningen av Nelson Mandela, hans engagemang i Israel-Palestinakonflikten och för avveckling av kärnkraften, allt detta föll snabbt i glömska. Från och med 80-talets mitt genomförde både socialdemokrater och borgare stora avregleringar av välfärd och offentlig sektor som snabbt ledde till att de sociala klyftorna, segregationen och arbetslösheten ökade snabbt. Resultatet ser vi än idag, där det inte finns mycket till socialdemokratisk politik kvar inom socialdemokraterna.

Olof Palme var inte bara älskad, han var också hatad. Men när han blivit mördad utsågs landssorg i hela landet. SSU-ordföranden Anna Lindh, höll tal på hans begravning, vilket nästan är lite otäck, då han själv blev mördad när hon var socialdemokratisk utrikesminister år 2003.

Jag vill framförallt lyfta Moderatledaren Ulf Adelsohns ord om Palme. Hans tacktal och kommentarer på mordet kändes genuina och äkta. I intervjun märkte man att han nyss gråtit.

Moderatledaren Ulf Adelsohn om Olof Palme som person
Moderatledaren Ulf Adelsohn i minnesstunden i Stockholm
Reaktioner på mordet på Olof Palme

Anna Lindh talade som sagt på Palmes begravning.

Anna Lindh på Palmes begravning

Många år senare, när hon var socialdemokratisk utrikesminister och tilltänkt efterträdande partiledare till statsminister Göran Persson, blev även Anna Lindh brutalt mördad.

Göran Persson tillkännager att Anna Lindh gått bort

Vi kommer aldrig glömma Olof Palme och hans engagemang, både i Sverige och internationellt, för fred, rättvisa och solidaritet, mot rasism och kärnvapen.

Och vad har vi då lärt oss om den här delen av svensk historia? Jag kan huvudsakligen komma på två saker. Ta inte välfärden, humanismen och demokratin för given. Förr i tiden fick vi slåss för den. Och bakom det land Sverige blev, ligger decennier av kamp, reformer och demokratiska beslut, som möjliggjort att Sverige blev ett rikt och tryggt samhälle. En annan sak vi kan lära oss, är att våld och hat aldrig leder till något gott. Vi såg vad hat ledde till när Palme blev mördad 1986. Parallellerna kan dras till dagens näthat på olika sociala medier, som blir mer och mer normaliserat. Om man inte sätter stopp för sådana saker kan det urarta och det gjorde det ju, den 28 februari 1986.

Till minne av Olof Palme
1927 – 1986

Tänk Om Jag Gjorde Något Annat

Fördelen med att vara fantasyförfattare är just att man inte behöver förhålla sig till verkligheten när man skriver. Problemet är bara att många målgrupper har svårt att läsa en bok där hela världen är påhittad. De kan ha svårt att relatera till det. Vissa läsare har ju lättare att dras till en bok som utspelar sig i en värld de känner igen.

Men varför har jag då valt Fantasy-genren? Jo, dels älskar jag ju fantasy, det säger sig självt, men ibland känner till och med jag att det någon gång hade varit roligt att skriva något annat, något som utspelar sig i vår egen verkliga värld, så att säga. Men anledningen att jag sällan gör det är just på grund av min bristande erfarenhet av verkligheten och de utmaningar och intriger som kan drabba verklighetens människor. De behöver inte nödvändigt skriva en självbiografi eller en faktabok, utan blanda lite fakta och lite påhitt. I slutändan blir det ofta en berättelse som förvisso är påhittad, men som skulle kunna vara sann och som stämmer överens med den tiden och platsens omständigheter.

Man brukar säga att författare oftast påverkas av sina egna erfarenheter och deras böcker kretsar ofta till något som dessa författare har en stark anknytning till. Astrid Lindgren skrev om Emil i Lönneberga och Barnen i Bullerbyn – en värld i det djupaste Småland vid sekelskiftet som Astrid Lindgren själv hade växt upp i, och som många i hennes generation kände igen sig i. På så sätt kunde Astrid Lindgren också ge sina unga läsare en lärdom av hur det faktiskt var på den tiden. Astrid behövde varken utbildning eller någon akademisk examen för att beskriva sekelskiftets småländska landsbygd. Hon hade levt i det och växt upp i det. På det sättet kanske erfarenhet kan överträffa utbildning. För att kunna skriva övertygande om ett ämne måste man inte bara ha en utbildning. Man måste ofta ha levt och växt upp i det. Barndomen och hembygden är själva kärnan som format författare som Astrid Lindgren, Frithiof Nilsson Piraten och många andra svenska författare som tyckte om att skriva om den vanliga människans äventyr och intriger.

Jag kan inte skriva sådana böcker. Jag kan inte ens skriva en bok om Matteröd vid Millennieskiftet – trots att jag växte upp där och har fina minnen därifrån. Matteröd. Jag har länge velat skriva en bok som handlar om Matteröd och Tyringe kring år 2000. Men jag kan inte. Det beror framförallt på att jag inte vet vilka intriger och omständigheter som rådde där. Jag var ju så liten och brydde mig inte om vad som hände runtomkring mig i det samhälle jag levde i. För att kunna blanda verklighet med berättelser, måste man ha god fingertoppskänsla och veta vad man skriver om. I synnerhet när man skriver om sin egen hembygd. Annars kan det bli helt fel. Även om författaren själv vet att hans eller hennes bok inte borde användas som en ren faktabok, utan borde läsas som en rolig och spännande berättelse, så finns det alltid människor som kan få en förvriden bild av till exempel Matteröd eller Tyringe.

Jag är väldigt duktig på just fakta – teoretisk och empirisk fakta som man kan läsa sig till. Men jag är extremt dålig på kunskap kopplad till verkligheten och vardagen hos vanliga människor. Dessutom växte jag upp i en trygg och kärleksfull familj. Det fanns dessutom ingen utbredd segregation eller problem kopplade till organiserad brottslighet i den lilla byn Matteröd, än mindre någon jag märkte av då. Därför har jag ingen erfarenhet av att skriva socialrealistiska romaner. Jag kan inte skriva om alkoholiserade familjer, unga halvkriminella gäng utan framtidstro, eller grannfejder och intriger, för det fanns inget sånt i min barndom som jag har lagt på minnet. Nu påstår inte jag att min barndom var problemfri eller att Matteröd var paradiset på jorden, men jag personligen har inga minnen eller erfarenheter av vad folk hade för sig i Matteröd, mer än då vad jag och min familj och mina kompisar där hittade på. Det som jag såg och hörde själv. Jag har alltså ingen bra bas att bygga min berättelse på. Och om man inte kan något om sin hembygd, då ska man absolut inte skriva om det och sedan blanda det med påhittade historier. Risken blir att man träffar fel och smutskastar sin by, även om det kanske inte var meningen från början.

Jag hade gärna velat skriva en berättelse som utspelar sig i Norrland. Djupaste nordliga norrland. Där finns så mycket intressant att skriva spännande historier om. Naturen inte minst. Också obygden förstås. Det hårda livet, präglat av grannfejder, jaktbrott, fylleri och hårda tag. Riktiga karlar som vet hur man handskas med saker och ting. Ingen plats för veklingar och golare som inte kan slåss för sin sak. Bybråk och intriger i en liten by, som så småningom kanske leder till något större mysterium. Detta kombinerat med den trollska övernaturliga och mytologiska världen. Ett norrländskt drama med övernaturliga inslag. Men jag kan inte skriva om det. Jag har aldrig satt min fot norr om Stockholm. Jag har ingen anknytning till Norrland och vet ingenting om hur saker fungerar i en liten norrländsk by norr om Polcirkeln. Och eftersom jag inte kan något eller har någon erfarenhet om hur saker fungerar där, då kan det jag skriver få konsekvenser för de som bor där, även om alla vet att det inte är en självbiografi eller en faktabok. Då är det bättre att jag hittar på allt själv. Från geografin, varelserna, figurerna och omständigheterna, det som brukar kallas Fantasy.

Love Eliasson

Rasismen i Skåne – Ett arv från den Danska Tiden

Lite reflektioner över mitt län, Skåne. Skåne har länge avvikit från övriga Sverige när det kommer till rasism och främlingsfientlighet. Redan under andra världskriget var nazismen stark framförallt i Skåne. Vad beror detta på? Jo, jag tror att det går mycket långt tillbaka i historien. Till innan Skåne blev svenskt.

Som ni alla vet vad ju Skåne danskt från 900-talet och fram till 1658 i och med Freden i Brömsebro.Idag är det inte så många som tänker på hur hårt svenskarna gick fram när skåningarna skulle assimileras in i den svenska nationalstaten på 1600-talet och 1700-talet. Som ett resultat har vi skåningar en tradition av lokalpatriotism. Det har alltid, och är fortfarande, lite smågnabb mellan skåningarna och stockholmarna. Stockholmarna kallar oss för danskjävlar, och vi kallar stockholmarna för noll-åttor, med anspelning på deras riktnummer på telefonen.

Idag är det kanske inte så allvarligt menat, utan mest på skoj, men man ska komma ihåg att det en gång i tiden faktiskt var blodigt allvar.Svenskarna gick som sagt väldigt hårt fram när skåningarna skulle försvenskas. Detta uppskattades givetvis inte av skåningarna. Det är härifrån den skånska lokalpatriotismen kommer ifrån. Ilskan mot den svenska centralmakten i Stockholm, de som sitter och bestämmer hur vi ska ha det, utan att ha någon kunskap om hur det fungerar här.Jag tror att SDs starka ställning i Skåne delvis kan förklaras av det här skånska missnöjet med svenskarna från Stockholm. Frustrationen över att stockholmarna dikterar hur vi ska ha det.

Samtidigt har vi under de senaste decennierna sett en avveckling av landsbygden och en centralisering till storstäderna, som drabbat jordbruk och bönder, inte minst i Skåne. De små kommunerna och landsorterna får mindre och säga till om, medan storstäderna bara växer och växer och konkurrerar ut landsbygden.Att så många skåningar sympatiserar med SD, skulle kunna vara ett arv från den skånska vreden som uppstod i samband att Skåne blev danskt. En nagel i ögat på de där politikerna i Rosenbad som inte lever i verkligheten. Ni vet ju hur det brukar låta.I valet 2018 blev SD det största partiet i de flesta av Skånes kommuner. Men är det inte något konstigt ni märker på den här kartan? Titta på västkusten. På praktiskt taget hela västkusten blev SD inte det största partiet. Förutom västkusten så blev SD störst i alla kommuner, utom just Ystad. Vad kan detta bero på? Kan det bero på att storstäderna finns på västkusten och att toleransen för det främmande kanske är lite högre där?

Kan det bero på att Västkusten var den del av Skåne som gynnats bäst, rent ekonomiskt, medan den östra och centrala delen har missgynnats på senare år? Kan det bero på att det bor fler med utländsk härkomst på västkusten? Forskning visar ju att hatet mot invandrare ofta är som störst i de kommuner där det inte finns så många invandrare, vilket kanske kan tyckas vara ironiskt, då de problem som ofta kopplas till invandring rimligtvis bör leda till ökad främlingsfientlighet?

Kan det till och med vara så enkelt att främlingsfientlighet beror på okunskap? Om man känner många invandrare är det ju logiskt att man blir mer öppen för folk från andra delar av världen, än om man sitter i sitt lilla hus på landsbygden och enbart tar del av medias skildring av invandring.Vad tror ni? Diskutera gärna men kom ihåg att hålla god ton.

Vandring Genom Matteröd

Matteröd är den lilla kyrkby utanför Tyringe där jag växte upp. Tidigare denna veckan hälsade jag på hos min moster och då passade jag på att gå ut på en ganska lång promenad och filma min barndomsbygd och berätta lite om alla minnen och saker jag kommer ihåg från när jag  var liten.

Skrivuppgift i svenska kan bli bok

Jag beklagar min frånvaro. Jag har dels varit i Krakow med Folkhögskolan och därefter har jag kastats in i nya uppgifter i svenskan. Just nu har jag skrivit klart utkastet till en berättelse som vi skulle skriva i svenskan under uppgiften “Kreativt Skrivande.” Jag är så nöjd att jag har tänkt göra det till en egen bok. Ni får gärna komma med konstruktiv feedback på Kapitel 1, som ska lämnas in nästa Tisdag.

___________________________________________________________________________

När tiderna förändrades och mörkret kröp tillbaka över människornas länder kunde man vara säker på att pöbelns blodtörst skulle skörda nya offer. Senast under den svarta döden, vars eftermäle fortfarande satte sina spår i Europa, då var det judarna som skulle brännas på bål. Nu uppstod en ny farsot i södra Tyskland. Det var troligtvis ännu ett utbrott av pest. Den här gången var det Reinwald som drabbats av ohyran. Reinwald var en storstad med eget stift, belägen mitt i alpernas högland i en majestätisk dal. Runtomkring reste sig berg och urskogar av både barrträd och lövträd. Staden i sig var omgiven av en stor stenmur och mitt i den pittoreska stadskärnan reste sig den magnifika St Matteus katedral med alls in gotiska prakt.

Medan människors vardag flöt på som vanligt på eftermiddagen gick fader Rickard ut genom kyrkans bakgård. Det var den herrens år 1436, den tredje augusti och solen stod högt på himlen. Fader Rickard var en kort liten skallig man, med en rätt så ordentlig mage att bära på. När han hade gjort sina behov gick han ut från dasset och såg till sin förtvivlan broder William stå utanför. Han såg hemsk ut… som om en farsot tagit honom.

”Broder William.” sa Rickard förtvivlat. ”Du är ju sjuk. Låt mig titta på dig.”

”Rör mig inte!” väste William. ”Du måste varna dom andra. Mina sista dagar nalkas.”

”Du skrämmer mig! Vad är det frågan om?”

”Pesten! Titta på mina händer.” William visade sina händer för Rickard. De var fulla av svartröda varbölder. Rickard gjorde korstecknet och tittade förtvivlat upp mot sky.

”Aldrig trodde jag att denna farsot skulle komma tillbaka.” sa han uppgivet och slog ihop sina händer i en tyst bön.

”´Broder Rickard! Dina böner hjälper inte. Lyssna på mig här. Döda mig innan det är för sent. Bränn min kropp och gör allt du kan för att stoppa farsoten. Men för säkerhets skull måste du tala med Domaren Fritz Wulkhoff. Varna allihopa!”

”Jag dödar inte dej broder! Aldrig!”

”Du måste! Döda mig, bränn min kropp och meddela Wulkhoff omedelbart.”

Rickard bröt ut i gråt och tittade förtvivlat ner i marken. Han ville krama sin vän men insåg sedan att han hellre ville vara frisk. Han fattade mod och drog sin dolk ur bältet.

”Farväl, broder, William.” sa Rickard.

”Farväl, käre broder.” sa William. ”Få det kvickt överstökat nu.”

Rickard stod mållös ett par sekunder, men när han väl hade samlat sig, högg han dolken i hjärtat på sin vän utan att röra vid honom. William föll sakta till marken och somnade in. ”Tack, broder.” var hans sista ord. Rickard var så illa medtagen att han tappade dolken på marken. Han viftade försiktigt med handen ovanför Williams lik och sa: ”Domine, in altera parte Frater William pacem invenies. Amen.”

Hela kvällen gick åt att bogsera liket på en bädd av kvistar och ved. Efter att ha tänt på brasan såg Rickard till sin förtvivlan sin döde vän slukas av lågorna. Gråtet fastnade i halsen och han föll på knä och grät som han aldrig gjort tidigare. Efter att ha torkat sina tårar i några minuter sprang han uppför trappan i klocktornet och började därefter ringa i den största av alla klockor. Varningen hördes i hela staden.

Franz Hulkhoff anlände på natten i en vagn dragen av två starka hingstar. Med sig hade han kyrkans män, knektar och en gigantisk gestalt på över två meter. Endast silhuetterna syndes i skymningen.

Några dagar senare förhördes Rickard av domare Wulkhoff. Det var en svartklädd karl med barsk uppsyn. Han var lång och reslig och hans religiösa ögon lyste under hans aggressiva buskiga ögonbryn.

“Broder Rickard av Franciskanerordern.” inledde han med sin djupa, respektingivande stämma. “Du står anklagad för mordet på Broder William av Franciskanerordern. Hur ställer du dig till dessa anklagelser?”

Rickard tittade skamset ner i golvet en kort stund och funderade noggrannt ut sitt svar.

“Skyldig.” sa han besviket. Åhörarna i domstolen blev chockade.

“Vad har du att säga till ditt försvar?”

Rickard fattade mod och tog ett djupt andetag och tittade sedan åhörarna i ögonen och förberedde sitt tal.

“Domare Wulkhoff. Ja! Jag är skyldig! Jag har dödat en broder och en vän med berått mod… Men, domare, jag har inte gjort något annat än vad du eller en annan skulle göra för en god vän… och för invånarna i staden. Ni måste förstå… att broder William var svårt sjuk… och hans lidande skulle bara bli värre inom kort. Han till och med bad mig att döda honom och därefter bränna hans kropp… för att undvika farsoten att spridas till mig och er andra här i salen. Det jag gjorde var av barmhärtighet och för er invånare här i staden. Den svarta döden – pesten är tillbaka. Ingen av oss vill ha den här igen, tro mig.”

“Svär du vid vår herre Jesus Kristus att din vittnesbörd är sanningsenlig och korrekt?”

“Jag svär vid fadern, sonen och den helige anden.” sa Rickard. Domare Wulkhoff lutade sig tillbaka.

“Obduktionen av broder Williams brända kropp hittade spår av smälta varbölder. Obducenten ligger numera för döden i pest…” sa Wulkhoff bittert. “Vi hittade även ett handskrivet pergament undertecknat broder William, där han bekräftar att det var han själv som ville bli dödad på grund av sin sjukdom. Det är hans handstil. Du har tur idag, Rickard. Du har gjort en beundransvärd insats för en broder, en vän, och för alla invånare i Reinwalds stift. För detta tackar vi dig. Du är fri att gå.”

Lättnaden kom som en chock över Rickards själ. “Tack!” utbrast han överraskat. “Tack så hemskt mycket, ers helighet!”

Kvällen inföll. Domare Wulkhoff satt inne i sin mörka kontorskammare tillsammans med sin smala lilla rådgivare Franz Clemens.

“Du vet vad jag kommer göra, sir Franz.” sa Wulkhoff hotfullt.

“Staden står till ditt förfogande, ers helighet.”

“Gör i ordning bålen… hämta olja… förbered domstolen på utdragna häxprocesser…”

“Ska bli, ers helighet.”

När det hade blivit mörkt anlände kyrkans män till torget med sina journaler och flyttbara skrivbord. Samtidigt kom knektar och bödlar med sina tortyrinstrument rådo. Ledaren för dessa mörkermän var ett muskelberg, betydligt högre än två meter. Iklädd en svart, massiv rustning klampade han fram och endast hans ursinniga ögon kunde urskiljas genom ögongluggarna. När han andades blåstes vattenånga ut genom visiret. Hans ena öga var dessutom ett emaljöga. Alla i staden visste nu vad som komma skulle, Under natten knackade man runt på dörrarna. Franz Clemens stod framför dörren när en ung vacker kvinna med lockigt svart hår öppnade. Hon hade en rejäl urringning och var ganska så solbränt i hyn. Clemens blev förvånad över hennes skönhet. Han noterade att kvinnans hår var kolsvart som natten och att hennes långa kjol hade färgglada exotiska mönster. Till och med hennes naglar var vassa. Hennes hus var inte som en normal stadsbos hus. Spindelväv krönte varenda bjälk och skelettdelar och örter hängde i taket. Fullträff direkt, tänkte Clemens. Det här var helt klart en häxas hus.

“Godkväll frun.” sa Clemens med sin överdrivna vänlighet som han lade sig till med för att verka vänlig. “Jag beklagar att jag stör så här sent mitt i natten.”

Kvinnan visste inte vad hon skulle säga. Svetten rann för pannan och hon visste att det här var slutet för henne. Hon kunde först inte få fram ett ord. Men efter ett tag fick hon fram det.

“Mitt hem är ert, ers helighet.”

“Så schangtilt av er, frun.” sa Clemens och dundrade in genom porten tilllsammans med sina knektar. “Genomsök huset. Ta ögongodiset till förhör.

“Ska det verkligen behövas, ers helighet!” utbrast kvinnan stressat.

“Jag är en kyrkans man och gör vad herren befaller mig, unga dam.”

“Titta här!” skrek en av knektarna och höll fram en risig gammal kvast i ena handen och en kolsvart katt i andra.

“Den svarta katten! Och kvasten!”

“Hittade du något i köket.” sa Clemens. Vakten ledde in Clemens till det trånga lilla köket och då såg han en gigantisk kittel med en bubblande grön vätska som lyste upp hela rummet. På hyllorna fanns dösskallar från katter, oxar och grisar, samt ockulta kokböcker och besvärjelseböcker. Clemens drog fram sitt kors och bad en tyst bön för att skydda sig mot denna djävulska åsyn.

“Ta alla bevis ni kan och för häxan till domstolen.” sa han därefter barkst utan tillstymmelse till rädsla eller ånger i sin stämma.

Efter en sömnlös natt i en kall fängelsehåla leddes den stackars kvinnan ut i samma sal som broder Richard hade förhörts i. Nu stod nu fattiga kvinnor i olika åldrar på kö för att ställa sig längst fram och bekänna sina brott.

“Erika Flimmer.” sa Wulkhoff. “Erkänner du dina brott och erkänner Jesus Kristus som din herre och frälsare?”

“Herr domare… jag…”

“Tystnad!” röt Wulkhoff. “Ja eller nej, räcker.”

“Du kan tilltala hans helighet med hans korrekta titel eller inte alls.” sa Franz Clemens.

“Vad har jag gjort? Jag måste ju få veta?” utbrast Erika förnärmat.

“Du har gjort dig skyldig till häxkonster, svartkonst och sataniska riter. Erkänner du dina brott och erkänner Jesus Kristus som din herre och frälsare.”

“Hur ska jag kunna förneka ett brott jag inte begått? Detta är galenskap!”

“Tystnad! Ta henne till bålet och förbered avrättningen!” Två vakter grep tag i gumman och hon skrek i förtvivlan.

“Jag svär vid herren! Ni har gjort ett misstag i era papper! Släpp mig!”

“Och förse henne med munkavel!” skrek Wulkhoff. “Nästa!”

Morgonen därpå låg dimmorna täta över berg och dalar. På stigen som slingrade sig längst bergets vägg red en reslig man på en stor, svart arbetshäst. Hans namn var John Wolf. Han var en stilig man i trettioårsåldern. Han hade dragit upp sin hätta över huvudet, samtidigt som han dragit upp en sjal över näsa och mun. När han såg staden i fjärran stannade han upp med hästen och drog ner sjalen. Han fällde även ner sin hätta och blottade sitt bruna, lockiga hår. Trots sin kraftiga benstomme, så var det något femenint över hans hår. Åskan dundrade plötsligt i skyn och blixtar slog ner i ett berg längre bort. Hästen fick panik och stegrade sig.

“Woaw, woah!” ropade han för att lugna sin häst. “Lugn nu, pojken!”

Sedan kom regnet. John red vidare och hoppade av hästen när han kommit in i höglandsskogen. Han föll på knä och satte sitt långa silversvärd i marken för en stilla bön. Regnet öste ner.

“Herre! Jag tackar dig för att ha kommit ända hit i säkra händer. Giv mig kraft och lycka inför den ondska jag går tillmötes. Och om jag dör, snälla, förlåt mig för mina synder, ty de är många och bortom all bot, låt mig få en plats vid hennes sida en sista gång. Låt mig se henne. Amen.”

John reste sig och satte tillbaka svärdet i skidan. Sedan tog han upp ett mycket vackert silverhalsband ur sin ficka. Det var av rent silver och medaljongen föreställde en duva med utslagna vingar. Dystert betraktade han halsbandet och drog en djup suck. Mörka tankar hemsökte honom. Det var tankar från det förflutna.

Plötsligt såg han henne. Elina. Hon kom gående mitt i skogen i en vit silkesklänning. Hennes mörkbruna hår glänste i det våta regnet och hon var lika vacker som alltid. De två kramades och kysstes en lång stund. Därefter såg de varandra i ögonen.

“Elina!” utbrast John med gråt i halsen.

“John! Jag har bett för att du ska komma tillbaka!” sa Elina.

“Du vet att jag alltid kommer tillbaka, Elina.”

“Minns du när jag gav dig det halsbandet?” sa hon med nostalgi och kärlek i rösten.

“Jag kommer alltid minnas det, älskling…”

“Jag älskar dig… så mycket.”

“Jag älskar dig…”

De kramades en gång till, men då kvicknade mannen plötsligt till och märkte hur han enbart kramade sig själv. Hans stora kärlek fanns inte i hans armar längre. Han såg sig förtvivlat omkring och insåg än en gång att han skulle gå ensam på denna jord till sin död. Trots att han drömt samma dröm åtskilliga gånger, var hon lika verklig och levande varenda gång. Och varje gång han vaknade ur sina syner blev han lika förkrossad. Hans ben skakade och allting kändes värdelöst. Och så skulle det troligtvis förbli, befarade han.

Regnet lade sig och himlen öppnade upp sig något. Men det var fortfarande grått och trist. Kvinnor skrek medan de brändes på bålen. Byråkrater satt med bläck och penna för att skicka fattiga stackare som stod på kö åt höger eller vänster.

Medan stanken av bränt kött tärde på knektarnas disciplin, stod Franz Clemens och gnagde aggressivt på ett grönt äpple med stor aptit. Han älskade åsynen av människor som brändes på bål. Lukten var han van vid. Det här var ingenting för honom. I fängelsehålorna arbetade bödlar och knektar med tortyren av kvinnor och män. Skriken var öronbedövande. Det stora muskelberget med den svarta rustningen var skicklig med sina knivar och tänger. Eftersom man inte såg hans ansikte för hjälmen, så ingjöt åsynen av honom skräck hos människor. Stor som ett hus var han. Medan skriken hördes ända upp till Wulkhoffs kontor satt han och fyllde i papper med fjäderpenna och bläck.

“Våra män är traumatiserade, ers helighet.” sa Franz Clemens. “Att tortera tio personer om dagen är ingenting kanske… men hundra personer… det är en annan sak.”

“Jag trodde du visste vid det här laget att det här är häxprocesser, ingen barnsaga, herr Clemens.” sa Wulkhoff. “Vi har ju Sir Wolfstein. Han vet vad han sysslar med.”

Sir Wolfstein var namnet på det stora muskelberget med svart rustning.

“Om du säger så, ers helighet.”

Terrorn över staden fortsatte. Erika fördes motvilligt fram till bålet. Hon började kallsvettas. När hon såg hur de andra kvinnornas skinn smälte i lågorna kunde hon inte längre stå upp. Tårarna rann och hela hon skakade. Nu skulle hon dö, det visste hon. Hon ville bara hålla för öronen när hon hörde kvinnor skrika av smärta.

“Upp med dig!” skrek vakten och spartkade till Erika så att hon reste sig upp. De grep tag i henne och förde fram henne till Clemens skrivbord.

“Släpp mig! Släpp mig, era svin!” skrek hon. Franz Clemens fick upp ögonen på hennes urringning. Hon var väldigt vacker, tyckte han.

“Men hoppsan. Här har vi garanterat en storbystad vacker häxa.” sa han från sitt lilla skrivbord. Han reste sig upp och gick lugnt fram till henne. Han tog försiktigt tag i ett par av hennes lockar och tittade på henne med förtrollad blick.

“Du har vackra lockar.” sa han med en överdrivet känslig ton. Sedan gick han närmare henne. Erika kände hans andedräkt.

“Det är något med ögonen…” sa han förhäxat. “Dom där ögonen. Så vackra ögon.” Han kom närmare och närmare och började försiktigt smeka hennes kind, medan skräcken rusade genom hennes själ.

“Dom säger att ni häxor är fula. Hm?” viskade han i hennes öra. Han klappade hennes kind och lade en av lockarna åt sidan. “Men du är ju inte ful. Du är ju vacker.”

“Kom inte nära mig, din otäcka karl!” röt kvinnan och spottade honom i ansiktet. Clemens torkade han bort spottloskan och skakade på huvudet med ett hånfullt leende. Därefter kastade han sig mot henne och kysste henne aggressivt på munnen, medan hon panikslaget försökte knuffa bort honom. Franz besinnade sig och över hans ansikte sänkte sig en svart skugga av ilska.

“Du, okristliga kvinna med kolsvart hår och urringning som trycker ut dina bröst! Du försökte förhäxa mig med dina sataniska trollkonster. I domare Fritz Wulkhoffs namn dömer jag dig till döden genom att brännas på bål!”

“Här går det hett till…” hördes en röst. Det var John. Alla riktade nu blicken mot honom. “I ordets egentliga mening.” tillade han och klev av sin häst.

“Vad vi gör angår inte dig, ditt råskinn.” röt Clemens och höll fram sitt krucifix framför honom.

“Jo, det gör mdet faktiskt. Annars hade ni väl valt ett lite mer diskret ställe att avrätta häxorna på, hm?”

“Jag vet nog vem du är och vad din sort ägnar sig åt. Men du ska inte tro att du kan trotsa kyrkan, din valp!” skrek Clemens mer och mer aggressivt medan han viftade med korset framför näsan på mannen. Då fick han nog och grep tag i krucifixet, för att sedan våldsamt bryta det i två delar och skalla ner Clemens till marken.

“Ni kyrkans män är alltid så ödmjuka och artiga.” sa John och bugade sarkastiskt. Vid det laget hade Erika bundits fast vid bålet och olja hade smetats på veden, kvistarna och på henne själv.

“Grip honom!” röt Clemens och reste sig upp medan han skylde sin blödande näsa. Vakterna drog sina lansar och samlades runt John, medan han själv drog sitt långa silversvärd och högg ner dem.

“Tänd bålet!” röt Clemens! “Tänd det era idioter!”

En av fackelmännen kom springande för att tända bålet där Erika satt fastbunden. Impulsivt slog sig John fram i ett blodbad och högg sedan ner fackelmannen och tog hans fackla. Flera av knektarna var nu döda, men fortfarande fanns det många kvar. Erika var insmorjd i olja som knektarna hade penslat på henne. Hon kunde på så sätt bli tillräckligt hal för att dra ut sina armar från repet hon bundits fast med. När hon hade båda händerna fria försökte hon dra sönder repen för hand, men de var för kraftiga. Hon ryckte och slet med all sin kroppstyngd och märkte så småningom hur repen började tänjas ut. Samtidigt fortsatte striden mellan John och de få knektarna som fanns kvar.

“Facklan!” ropade Erika till John. Då såg John att hon nästan hade slitit sig loss. Han kastade fackan mot bålet och Erika försökte slita sig loss med all kraft. Repet brann upp och hon gjorde en volt ner för backen för att släcka elden i sin klänning.

“Bränn henne nu då, era oduglingar!” röt Clemens.

“Hon verkar klara sig bra!” ropade John och pekade på det tomma bålet. John hoppade upp på sin häst och sträckte ut handen till Erika. Hon grep hans hand och satte sig framför honom på hästen. Klänningen kasade upp och hennes vackra, bruna ben blottades på hästen.

“Bränn dom andra då!” skrek Clemens ursinnigt. Då fick John en ide. Han började galloppera runt längs hela torget förbi vartenda bål med svärdet försiktigt utsträckt, så att klingan skar av alla rep och befriade de dödsdömda kvinnorna från bålet. De var fria och sprang nu tillbaka hemåt. Clemens greps av panik och sprang iväg. Men John red ikapp honom och stegrade hästen precis framför honom så att han snubblade. Clemens var förödmjukad och tittade upp mot John som satt med Erika på hästen precis ovanför honom. En kyrkans man. Det var det värsta av allt. Förödmjukelsen av att ha misslyckats med sitt heliga uppdrag och bli anfallen av detta råskinn.

“Tio guldmynt för att du benådar dessa arma kvinnor och låter dem gå hem till sina familjer”

“Det är inte tillräckligt!” sa Clemens.

“Hundra guldmynt, räcker det, ers HELIGHET.” sa mannen sarkastiskt.

“Avgjort.” sa Clemens förkrossat och suckade.

“Svär vid bibeln.”

Clemens förblev tyst ett tag. Om han svär vid bibeln måste han tala sanning, allt annat vore ju kätteri. Därefter nickade han sansat och sa:

“Jag svär… vid fadern, sonen och den helige andes namn.”

John kastade en stor läderpung till honom och red sedan iväg i fjärran. Clemens var helt förbluffad. Han öppnade försiktigt pungen och tittade på de blanka guldmynten. Chockad reste han sig upp med ett förvirrat leende. Han visste helt enkelt inte vad han skulle tro.

Vädret hade blivit bättre och solen tittade till och med fram en stund. Vid skogsbrynet slog de läger för natten och tände en brasa. John var bitter och sa inte många ord. Han öppnade en läderficka med vin och tog en rejäl klunk. Utan att säga ett ord räckte han vinet till Erika och hon tog tacksamt emot det och smuttade lite lätt på vinet.

“Du reder dig själv, du.” muttrade John.

“Ursäkta?” sa Erika.

“Du reder dig själv… och du är kvinna… kyrkan gillar inte det.”

“Sant.”

Stämningen blev pinsam en stund.

“Vet du… Det där du gjorde…” började Erika varpå John tittade på henne. “Tack, min vän.” avslutade hon.

“Jag gjorde det inte för dig och jag är inte din vän.” muttrade John.

“Jag heter Erika.”

“John Wolf, kallar somliga mig.” sa mannen. “Mitt riktiga namn har jag förkastat för längesen.”

“Varför det?”

“Du är nyfiken du va. Det är en lång historia.” John reste sig och började gå iväg.

“Du tänker väl inte bara lämna mig här?” ropade Erika som nyss rest sig upp. John kokade inombords av irritation. Kunde hon inte bara lämna honom ifred. Men han stannade upp en stund och besinnade sig. Därefter busvisslade han högt. Två män på varsin häst kom fram ur skogsgläntan. Med sig hade de en rejäl vit häst utan någon som satt på sadeln. Den ene mannen var nästan lika stor som Sir Wolfstein. Men denne karl hade en betydligt mer vänlig uppsyn. Han var skallig och ganska så torftligt klädd – perfekt för en prisjägare eller en tyngre bepansrad rövare.

Den andra mannen var en liten smal ung man med pipskägg. Han var klädd i liknande stil och ganska klen till växten.

“Det här är mina två sköldbröder.” sa John Wolf. “Gronn och Rendal.” Rendal var den lille och Gronn var den store. “Den där hästen är din, Erika.” Erika blev överväldigad av glädje. Hon hade länge velat ha en häst. Hon svingade sig akrobatiskt upp sin nya häst, medan John besteg sin egen. Hon hade så många frågor. Varför hade de räddat just henne? Vart skulle de bege sig? Eftermiddagen flöt på när det här sällskapet på tre män och en kvinna red iväg genom skogen.

“Vart ska vi?” sa Erika.

“Det beror på.” sa John. “Är du en häxa?” Erika blev misstänksam och förblev tyst en stund. Just i stunden genomgick hon en inre kris. Hon visste ju iunte vad de här totalt främmande herrarna ville. Skulle hon ljuga för mannen som räddat henne? Nej, självklart inte. Skulle hon säga sanningen. Ja, utan tvekan. “Ja… jag är häxa.” svarade hon.

“Bra.” sa John.

Det där lät inte bra, tyckte Erika. Vad menade han med bra? Skulle de göra något med henne.

“Så… vart ska vi?” sa Erika nervöst.

“Till Silvergrimmarnas högkvarter, sköna dam.”

“Silvergrimmarna?”

“Har du verkligen inte hört talas om silvergrimmarna?” sa Rendal förvånat.

“Jag tror inte det.” sa Erika.

“Du kan va lugn.” sa Gronn. “Hos oss får du bröd och varm soppa.”

“Och glöm inte ölen.” tillade Rendal.

“Öl såklart! Massvis med öl!”

“Ja, varför inte.” sa Erika. “Lite öl och mat skulle inte sitta fel.”

“Då är du i rätt sällskap, fröken.” sa John och skrattade till.

“Ursäkta, HERREN, men jag är inte din fröken.”

“Åh, förlåt, jag glömde namnet.”

“Erika heter jag.”

“Erika, just det, ja.”

“Vad hette du nu då? Jocke, Joakim?”

John log stolt.

“Stor i truten är du också… det gillar jag.” sa John. “Fortsätt med det. Du ska inte behöva ta skit.”

“Okej… tack… antar jag.”

“Vi har även skickat folk som ser till att de befriade kvinnorna inte far illa. Clemens kommer hålla sitt ord.” sa John.

Vandringen fortsatte genom skog och betesmark. Och så snart solen gick ner fortsatte John att drömma om sitt fruktansvärda förflutna, som berövat honom allt som betydde något för honom.