Jag beklagar min frånvaro. Jag har dels varit i Krakow med Folkhögskolan och därefter har jag kastats in i nya uppgifter i svenskan. Just nu har jag skrivit klart utkastet till en berättelse som vi skulle skriva i svenskan under uppgiften “Kreativt Skrivande.” Jag är så nöjd att jag har tänkt göra det till en egen bok. Ni får gärna komma med konstruktiv feedback på Kapitel 1, som ska lämnas in nästa Tisdag.

___________________________________________________________________________

När tiderna förändrades och mörkret kröp tillbaka över människornas länder kunde man vara säker på att pöbelns blodtörst skulle skörda nya offer. Senast under den svarta döden, vars eftermäle fortfarande satte sina spår i Europa, då var det judarna som skulle brännas på bål. Nu uppstod en ny farsot i södra Tyskland. Det var troligtvis ännu ett utbrott av pest. Den här gången var det Reinwald som drabbats av ohyran. Reinwald var en storstad med eget stift, belägen mitt i alpernas högland i en majestätisk dal. Runtomkring reste sig berg och urskogar av både barrträd och lövträd. Staden i sig var omgiven av en stor stenmur och mitt i den pittoreska stadskärnan reste sig den magnifika St Matteus katedral med alls in gotiska prakt.

Medan människors vardag flöt på som vanligt på eftermiddagen gick fader Rickard ut genom kyrkans bakgård. Det var den herrens år 1436, den tredje augusti och solen stod högt på himlen. Fader Rickard var en kort liten skallig man, med en rätt så ordentlig mage att bära på. När han hade gjort sina behov gick han ut från dasset och såg till sin förtvivlan broder William stå utanför. Han såg hemsk ut… som om en farsot tagit honom.

”Broder William.” sa Rickard förtvivlat. ”Du är ju sjuk. Låt mig titta på dig.”

”Rör mig inte!” väste William. ”Du måste varna dom andra. Mina sista dagar nalkas.”

”Du skrämmer mig! Vad är det frågan om?”

”Pesten! Titta på mina händer.” William visade sina händer för Rickard. De var fulla av svartröda varbölder. Rickard gjorde korstecknet och tittade förtvivlat upp mot sky.

”Aldrig trodde jag att denna farsot skulle komma tillbaka.” sa han uppgivet och slog ihop sina händer i en tyst bön.

”´Broder Rickard! Dina böner hjälper inte. Lyssna på mig här. Döda mig innan det är för sent. Bränn min kropp och gör allt du kan för att stoppa farsoten. Men för säkerhets skull måste du tala med Domaren Fritz Wulkhoff. Varna allihopa!”

”Jag dödar inte dej broder! Aldrig!”

”Du måste! Döda mig, bränn min kropp och meddela Wulkhoff omedelbart.”

Rickard bröt ut i gråt och tittade förtvivlat ner i marken. Han ville krama sin vän men insåg sedan att han hellre ville vara frisk. Han fattade mod och drog sin dolk ur bältet.

”Farväl, broder, William.” sa Rickard.

”Farväl, käre broder.” sa William. ”Få det kvickt överstökat nu.”

Rickard stod mållös ett par sekunder, men när han väl hade samlat sig, högg han dolken i hjärtat på sin vän utan att röra vid honom. William föll sakta till marken och somnade in. ”Tack, broder.” var hans sista ord. Rickard var så illa medtagen att han tappade dolken på marken. Han viftade försiktigt med handen ovanför Williams lik och sa: ”Domine, in altera parte Frater William pacem invenies. Amen.”

Hela kvällen gick åt att bogsera liket på en bädd av kvistar och ved. Efter att ha tänt på brasan såg Rickard till sin förtvivlan sin döde vän slukas av lågorna. Gråtet fastnade i halsen och han föll på knä och grät som han aldrig gjort tidigare. Efter att ha torkat sina tårar i några minuter sprang han uppför trappan i klocktornet och började därefter ringa i den största av alla klockor. Varningen hördes i hela staden.

Franz Hulkhoff anlände på natten i en vagn dragen av två starka hingstar. Med sig hade han kyrkans män, knektar och en gigantisk gestalt på över två meter. Endast silhuetterna syndes i skymningen.

Några dagar senare förhördes Rickard av domare Wulkhoff. Det var en svartklädd karl med barsk uppsyn. Han var lång och reslig och hans religiösa ögon lyste under hans aggressiva buskiga ögonbryn.

“Broder Rickard av Franciskanerordern.” inledde han med sin djupa, respektingivande stämma. “Du står anklagad för mordet på Broder William av Franciskanerordern. Hur ställer du dig till dessa anklagelser?”

Rickard tittade skamset ner i golvet en kort stund och funderade noggrannt ut sitt svar.

“Skyldig.” sa han besviket. Åhörarna i domstolen blev chockade.

“Vad har du att säga till ditt försvar?”

Rickard fattade mod och tog ett djupt andetag och tittade sedan åhörarna i ögonen och förberedde sitt tal.

“Domare Wulkhoff. Ja! Jag är skyldig! Jag har dödat en broder och en vän med berått mod… Men, domare, jag har inte gjort något annat än vad du eller en annan skulle göra för en god vän… och för invånarna i staden. Ni måste förstå… att broder William var svårt sjuk… och hans lidande skulle bara bli värre inom kort. Han till och med bad mig att döda honom och därefter bränna hans kropp… för att undvika farsoten att spridas till mig och er andra här i salen. Det jag gjorde var av barmhärtighet och för er invånare här i staden. Den svarta döden – pesten är tillbaka. Ingen av oss vill ha den här igen, tro mig.”

“Svär du vid vår herre Jesus Kristus att din vittnesbörd är sanningsenlig och korrekt?”

“Jag svär vid fadern, sonen och den helige anden.” sa Rickard. Domare Wulkhoff lutade sig tillbaka.

“Obduktionen av broder Williams brända kropp hittade spår av smälta varbölder. Obducenten ligger numera för döden i pest…” sa Wulkhoff bittert. “Vi hittade även ett handskrivet pergament undertecknat broder William, där han bekräftar att det var han själv som ville bli dödad på grund av sin sjukdom. Det är hans handstil. Du har tur idag, Rickard. Du har gjort en beundransvärd insats för en broder, en vän, och för alla invånare i Reinwalds stift. För detta tackar vi dig. Du är fri att gå.”

Lättnaden kom som en chock över Rickards själ. “Tack!” utbrast han överraskat. “Tack så hemskt mycket, ers helighet!”

Kvällen inföll. Domare Wulkhoff satt inne i sin mörka kontorskammare tillsammans med sin smala lilla rådgivare Franz Clemens.

“Du vet vad jag kommer göra, sir Franz.” sa Wulkhoff hotfullt.

“Staden står till ditt förfogande, ers helighet.”

“Gör i ordning bålen… hämta olja… förbered domstolen på utdragna häxprocesser…”

“Ska bli, ers helighet.”

När det hade blivit mörkt anlände kyrkans män till torget med sina journaler och flyttbara skrivbord. Samtidigt kom knektar och bödlar med sina tortyrinstrument rådo. Ledaren för dessa mörkermän var ett muskelberg, betydligt högre än två meter. Iklädd en svart, massiv rustning klampade han fram och endast hans ursinniga ögon kunde urskiljas genom ögongluggarna. När han andades blåstes vattenånga ut genom visiret. Hans ena öga var dessutom ett emaljöga. Alla i staden visste nu vad som komma skulle, Under natten knackade man runt på dörrarna. Franz Clemens stod framför dörren när en ung vacker kvinna med lockigt svart hår öppnade. Hon hade en rejäl urringning och var ganska så solbränt i hyn. Clemens blev förvånad över hennes skönhet. Han noterade att kvinnans hår var kolsvart som natten och att hennes långa kjol hade färgglada exotiska mönster. Till och med hennes naglar var vassa. Hennes hus var inte som en normal stadsbos hus. Spindelväv krönte varenda bjälk och skelettdelar och örter hängde i taket. Fullträff direkt, tänkte Clemens. Det här var helt klart en häxas hus.

“Godkväll frun.” sa Clemens med sin överdrivna vänlighet som han lade sig till med för att verka vänlig. “Jag beklagar att jag stör så här sent mitt i natten.”

Kvinnan visste inte vad hon skulle säga. Svetten rann för pannan och hon visste att det här var slutet för henne. Hon kunde först inte få fram ett ord. Men efter ett tag fick hon fram det.

“Mitt hem är ert, ers helighet.”

“Så schangtilt av er, frun.” sa Clemens och dundrade in genom porten tilllsammans med sina knektar. “Genomsök huset. Ta ögongodiset till förhör.

“Ska det verkligen behövas, ers helighet!” utbrast kvinnan stressat.

“Jag är en kyrkans man och gör vad herren befaller mig, unga dam.”

“Titta här!” skrek en av knektarna och höll fram en risig gammal kvast i ena handen och en kolsvart katt i andra.

“Den svarta katten! Och kvasten!”

“Hittade du något i köket.” sa Clemens. Vakten ledde in Clemens till det trånga lilla köket och då såg han en gigantisk kittel med en bubblande grön vätska som lyste upp hela rummet. På hyllorna fanns dösskallar från katter, oxar och grisar, samt ockulta kokböcker och besvärjelseböcker. Clemens drog fram sitt kors och bad en tyst bön för att skydda sig mot denna djävulska åsyn.

“Ta alla bevis ni kan och för häxan till domstolen.” sa han därefter barkst utan tillstymmelse till rädsla eller ånger i sin stämma.

Efter en sömnlös natt i en kall fängelsehåla leddes den stackars kvinnan ut i samma sal som broder Richard hade förhörts i. Nu stod nu fattiga kvinnor i olika åldrar på kö för att ställa sig längst fram och bekänna sina brott.

“Erika Flimmer.” sa Wulkhoff. “Erkänner du dina brott och erkänner Jesus Kristus som din herre och frälsare?”

“Herr domare… jag…”

“Tystnad!” röt Wulkhoff. “Ja eller nej, räcker.”

“Du kan tilltala hans helighet med hans korrekta titel eller inte alls.” sa Franz Clemens.

“Vad har jag gjort? Jag måste ju få veta?” utbrast Erika förnärmat.

“Du har gjort dig skyldig till häxkonster, svartkonst och sataniska riter. Erkänner du dina brott och erkänner Jesus Kristus som din herre och frälsare.”

“Hur ska jag kunna förneka ett brott jag inte begått? Detta är galenskap!”

“Tystnad! Ta henne till bålet och förbered avrättningen!” Två vakter grep tag i gumman och hon skrek i förtvivlan.

“Jag svär vid herren! Ni har gjort ett misstag i era papper! Släpp mig!”

“Och förse henne med munkavel!” skrek Wulkhoff. “Nästa!”

Morgonen därpå låg dimmorna täta över berg och dalar. På stigen som slingrade sig längst bergets vägg red en reslig man på en stor, svart arbetshäst. Hans namn var John Wolf. Han var en stilig man i trettioårsåldern. Han hade dragit upp sin hätta över huvudet, samtidigt som han dragit upp en sjal över näsa och mun. När han såg staden i fjärran stannade han upp med hästen och drog ner sjalen. Han fällde även ner sin hätta och blottade sitt bruna, lockiga hår. Trots sin kraftiga benstomme, så var det något femenint över hans hår. Åskan dundrade plötsligt i skyn och blixtar slog ner i ett berg längre bort. Hästen fick panik och stegrade sig.

“Woaw, woah!” ropade han för att lugna sin häst. “Lugn nu, pojken!”

Sedan kom regnet. John red vidare och hoppade av hästen när han kommit in i höglandsskogen. Han föll på knä och satte sitt långa silversvärd i marken för en stilla bön. Regnet öste ner.

“Herre! Jag tackar dig för att ha kommit ända hit i säkra händer. Giv mig kraft och lycka inför den ondska jag går tillmötes. Och om jag dör, snälla, förlåt mig för mina synder, ty de är många och bortom all bot, låt mig få en plats vid hennes sida en sista gång. Låt mig se henne. Amen.”

John reste sig och satte tillbaka svärdet i skidan. Sedan tog han upp ett mycket vackert silverhalsband ur sin ficka. Det var av rent silver och medaljongen föreställde en duva med utslagna vingar. Dystert betraktade han halsbandet och drog en djup suck. Mörka tankar hemsökte honom. Det var tankar från det förflutna.

Plötsligt såg han henne. Elina. Hon kom gående mitt i skogen i en vit silkesklänning. Hennes mörkbruna hår glänste i det våta regnet och hon var lika vacker som alltid. De två kramades och kysstes en lång stund. Därefter såg de varandra i ögonen.

“Elina!” utbrast John med gråt i halsen.

“John! Jag har bett för att du ska komma tillbaka!” sa Elina.

“Du vet att jag alltid kommer tillbaka, Elina.”

“Minns du när jag gav dig det halsbandet?” sa hon med nostalgi och kärlek i rösten.

“Jag kommer alltid minnas det, älskling…”

“Jag älskar dig… så mycket.”

“Jag älskar dig…”

De kramades en gång till, men då kvicknade mannen plötsligt till och märkte hur han enbart kramade sig själv. Hans stora kärlek fanns inte i hans armar längre. Han såg sig förtvivlat omkring och insåg än en gång att han skulle gå ensam på denna jord till sin död. Trots att han drömt samma dröm åtskilliga gånger, var hon lika verklig och levande varenda gång. Och varje gång han vaknade ur sina syner blev han lika förkrossad. Hans ben skakade och allting kändes värdelöst. Och så skulle det troligtvis förbli, befarade han.

Regnet lade sig och himlen öppnade upp sig något. Men det var fortfarande grått och trist. Kvinnor skrek medan de brändes på bålen. Byråkrater satt med bläck och penna för att skicka fattiga stackare som stod på kö åt höger eller vänster.

Medan stanken av bränt kött tärde på knektarnas disciplin, stod Franz Clemens och gnagde aggressivt på ett grönt äpple med stor aptit. Han älskade åsynen av människor som brändes på bål. Lukten var han van vid. Det här var ingenting för honom. I fängelsehålorna arbetade bödlar och knektar med tortyren av kvinnor och män. Skriken var öronbedövande. Det stora muskelberget med den svarta rustningen var skicklig med sina knivar och tänger. Eftersom man inte såg hans ansikte för hjälmen, så ingjöt åsynen av honom skräck hos människor. Stor som ett hus var han. Medan skriken hördes ända upp till Wulkhoffs kontor satt han och fyllde i papper med fjäderpenna och bläck.

“Våra män är traumatiserade, ers helighet.” sa Franz Clemens. “Att tortera tio personer om dagen är ingenting kanske… men hundra personer… det är en annan sak.”

“Jag trodde du visste vid det här laget att det här är häxprocesser, ingen barnsaga, herr Clemens.” sa Wulkhoff. “Vi har ju Sir Wolfstein. Han vet vad han sysslar med.”

Sir Wolfstein var namnet på det stora muskelberget med svart rustning.

“Om du säger så, ers helighet.”

Terrorn över staden fortsatte. Erika fördes motvilligt fram till bålet. Hon började kallsvettas. När hon såg hur de andra kvinnornas skinn smälte i lågorna kunde hon inte längre stå upp. Tårarna rann och hela hon skakade. Nu skulle hon dö, det visste hon. Hon ville bara hålla för öronen när hon hörde kvinnor skrika av smärta.

“Upp med dig!” skrek vakten och spartkade till Erika så att hon reste sig upp. De grep tag i henne och förde fram henne till Clemens skrivbord.

“Släpp mig! Släpp mig, era svin!” skrek hon. Franz Clemens fick upp ögonen på hennes urringning. Hon var väldigt vacker, tyckte han.

“Men hoppsan. Här har vi garanterat en storbystad vacker häxa.” sa han från sitt lilla skrivbord. Han reste sig upp och gick lugnt fram till henne. Han tog försiktigt tag i ett par av hennes lockar och tittade på henne med förtrollad blick.

“Du har vackra lockar.” sa han med en överdrivet känslig ton. Sedan gick han närmare henne. Erika kände hans andedräkt.

“Det är något med ögonen…” sa han förhäxat. “Dom där ögonen. Så vackra ögon.” Han kom närmare och närmare och började försiktigt smeka hennes kind, medan skräcken rusade genom hennes själ.

“Dom säger att ni häxor är fula. Hm?” viskade han i hennes öra. Han klappade hennes kind och lade en av lockarna åt sidan. “Men du är ju inte ful. Du är ju vacker.”

“Kom inte nära mig, din otäcka karl!” röt kvinnan och spottade honom i ansiktet. Clemens torkade han bort spottloskan och skakade på huvudet med ett hånfullt leende. Därefter kastade han sig mot henne och kysste henne aggressivt på munnen, medan hon panikslaget försökte knuffa bort honom. Franz besinnade sig och över hans ansikte sänkte sig en svart skugga av ilska.

“Du, okristliga kvinna med kolsvart hår och urringning som trycker ut dina bröst! Du försökte förhäxa mig med dina sataniska trollkonster. I domare Fritz Wulkhoffs namn dömer jag dig till döden genom att brännas på bål!”

“Här går det hett till…” hördes en röst. Det var John. Alla riktade nu blicken mot honom. “I ordets egentliga mening.” tillade han och klev av sin häst.

“Vad vi gör angår inte dig, ditt råskinn.” röt Clemens och höll fram sitt krucifix framför honom.

“Jo, det gör mdet faktiskt. Annars hade ni väl valt ett lite mer diskret ställe att avrätta häxorna på, hm?”

“Jag vet nog vem du är och vad din sort ägnar sig åt. Men du ska inte tro att du kan trotsa kyrkan, din valp!” skrek Clemens mer och mer aggressivt medan han viftade med korset framför näsan på mannen. Då fick han nog och grep tag i krucifixet, för att sedan våldsamt bryta det i två delar och skalla ner Clemens till marken.

“Ni kyrkans män är alltid så ödmjuka och artiga.” sa John och bugade sarkastiskt. Vid det laget hade Erika bundits fast vid bålet och olja hade smetats på veden, kvistarna och på henne själv.

“Grip honom!” röt Clemens och reste sig upp medan han skylde sin blödande näsa. Vakterna drog sina lansar och samlades runt John, medan han själv drog sitt långa silversvärd och högg ner dem.

“Tänd bålet!” röt Clemens! “Tänd det era idioter!”

En av fackelmännen kom springande för att tända bålet där Erika satt fastbunden. Impulsivt slog sig John fram i ett blodbad och högg sedan ner fackelmannen och tog hans fackla. Flera av knektarna var nu döda, men fortfarande fanns det många kvar. Erika var insmorjd i olja som knektarna hade penslat på henne. Hon kunde på så sätt bli tillräckligt hal för att dra ut sina armar från repet hon bundits fast med. När hon hade båda händerna fria försökte hon dra sönder repen för hand, men de var för kraftiga. Hon ryckte och slet med all sin kroppstyngd och märkte så småningom hur repen började tänjas ut. Samtidigt fortsatte striden mellan John och de få knektarna som fanns kvar.

“Facklan!” ropade Erika till John. Då såg John att hon nästan hade slitit sig loss. Han kastade fackan mot bålet och Erika försökte slita sig loss med all kraft. Repet brann upp och hon gjorde en volt ner för backen för att släcka elden i sin klänning.

“Bränn henne nu då, era oduglingar!” röt Clemens.

“Hon verkar klara sig bra!” ropade John och pekade på det tomma bålet. John hoppade upp på sin häst och sträckte ut handen till Erika. Hon grep hans hand och satte sig framför honom på hästen. Klänningen kasade upp och hennes vackra, bruna ben blottades på hästen.

“Bränn dom andra då!” skrek Clemens ursinnigt. Då fick John en ide. Han började galloppera runt längs hela torget förbi vartenda bål med svärdet försiktigt utsträckt, så att klingan skar av alla rep och befriade de dödsdömda kvinnorna från bålet. De var fria och sprang nu tillbaka hemåt. Clemens greps av panik och sprang iväg. Men John red ikapp honom och stegrade hästen precis framför honom så att han snubblade. Clemens var förödmjukad och tittade upp mot John som satt med Erika på hästen precis ovanför honom. En kyrkans man. Det var det värsta av allt. Förödmjukelsen av att ha misslyckats med sitt heliga uppdrag och bli anfallen av detta råskinn.

“Tio guldmynt för att du benådar dessa arma kvinnor och låter dem gå hem till sina familjer”

“Det är inte tillräckligt!” sa Clemens.

“Hundra guldmynt, räcker det, ers HELIGHET.” sa mannen sarkastiskt.

“Avgjort.” sa Clemens förkrossat och suckade.

“Svär vid bibeln.”

Clemens förblev tyst ett tag. Om han svär vid bibeln måste han tala sanning, allt annat vore ju kätteri. Därefter nickade han sansat och sa:

“Jag svär… vid fadern, sonen och den helige andes namn.”

John kastade en stor läderpung till honom och red sedan iväg i fjärran. Clemens var helt förbluffad. Han öppnade försiktigt pungen och tittade på de blanka guldmynten. Chockad reste han sig upp med ett förvirrat leende. Han visste helt enkelt inte vad han skulle tro.

Vädret hade blivit bättre och solen tittade till och med fram en stund. Vid skogsbrynet slog de läger för natten och tände en brasa. John var bitter och sa inte många ord. Han öppnade en läderficka med vin och tog en rejäl klunk. Utan att säga ett ord räckte han vinet till Erika och hon tog tacksamt emot det och smuttade lite lätt på vinet.

“Du reder dig själv, du.” muttrade John.

“Ursäkta?” sa Erika.

“Du reder dig själv… och du är kvinna… kyrkan gillar inte det.”

“Sant.”

Stämningen blev pinsam en stund.

“Vet du… Det där du gjorde…” började Erika varpå John tittade på henne. “Tack, min vän.” avslutade hon.

“Jag gjorde det inte för dig och jag är inte din vän.” muttrade John.

“Jag heter Erika.”

“John Wolf, kallar somliga mig.” sa mannen. “Mitt riktiga namn har jag förkastat för längesen.”

“Varför det?”

“Du är nyfiken du va. Det är en lång historia.” John reste sig och började gå iväg.

“Du tänker väl inte bara lämna mig här?” ropade Erika som nyss rest sig upp. John kokade inombords av irritation. Kunde hon inte bara lämna honom ifred. Men han stannade upp en stund och besinnade sig. Därefter busvisslade han högt. Två män på varsin häst kom fram ur skogsgläntan. Med sig hade de en rejäl vit häst utan någon som satt på sadeln. Den ene mannen var nästan lika stor som Sir Wolfstein. Men denne karl hade en betydligt mer vänlig uppsyn. Han var skallig och ganska så torftligt klädd – perfekt för en prisjägare eller en tyngre bepansrad rövare.

Den andra mannen var en liten smal ung man med pipskägg. Han var klädd i liknande stil och ganska klen till växten.

“Det här är mina två sköldbröder.” sa John Wolf. “Gronn och Rendal.” Rendal var den lille och Gronn var den store. “Den där hästen är din, Erika.” Erika blev överväldigad av glädje. Hon hade länge velat ha en häst. Hon svingade sig akrobatiskt upp sin nya häst, medan John besteg sin egen. Hon hade så många frågor. Varför hade de räddat just henne? Vart skulle de bege sig? Eftermiddagen flöt på när det här sällskapet på tre män och en kvinna red iväg genom skogen.

“Vart ska vi?” sa Erika.

“Det beror på.” sa John. “Är du en häxa?” Erika blev misstänksam och förblev tyst en stund. Just i stunden genomgick hon en inre kris. Hon visste ju iunte vad de här totalt främmande herrarna ville. Skulle hon ljuga för mannen som räddat henne? Nej, självklart inte. Skulle hon säga sanningen. Ja, utan tvekan. “Ja… jag är häxa.” svarade hon.

“Bra.” sa John.

Det där lät inte bra, tyckte Erika. Vad menade han med bra? Skulle de göra något med henne.

“Så… vart ska vi?” sa Erika nervöst.

“Till Silvergrimmarnas högkvarter, sköna dam.”

“Silvergrimmarna?”

“Har du verkligen inte hört talas om silvergrimmarna?” sa Rendal förvånat.

“Jag tror inte det.” sa Erika.

“Du kan va lugn.” sa Gronn. “Hos oss får du bröd och varm soppa.”

“Och glöm inte ölen.” tillade Rendal.

“Öl såklart! Massvis med öl!”

“Ja, varför inte.” sa Erika. “Lite öl och mat skulle inte sitta fel.”

“Då är du i rätt sällskap, fröken.” sa John och skrattade till.

“Ursäkta, HERREN, men jag är inte din fröken.”

“Åh, förlåt, jag glömde namnet.”

“Erika heter jag.”

“Erika, just det, ja.”

“Vad hette du nu då? Jocke, Joakim?”

John log stolt.

“Stor i truten är du också… det gillar jag.” sa John. “Fortsätt med det. Du ska inte behöva ta skit.”

“Okej… tack… antar jag.”

“Vi har även skickat folk som ser till att de befriade kvinnorna inte far illa. Clemens kommer hålla sitt ord.” sa John.

Vandringen fortsatte genom skog och betesmark. Och så snart solen gick ner fortsatte John att drömma om sitt fruktansvärda förflutna, som berövat honom allt som betydde något för honom.