Jag skulle vilja dela med mig lite funderingar kring vilka SD-väljarna är, varför de röstar på SD, och vad det är som blivit fel i politiken som banat väg för SD.

Man kan säga att det finns tre sorters SD-väljare. Nu talar jag i väldigt generella termer här, för att det ska bli så begripligt som möjligt.

1. Missnöjesröstarna. Undersökningar visar att en stor del av SDs väljare inte ens delar SDs grundläggande värderingar. De röstar enbart på SD av missnöje, för att röra om i grytan, vilket enbart kan betraktas som dumt och ansvarslöst. Man ska väl rösta på ett parti för att man tycker de är bra, inte för att man tycker att de andra partierna är så dåliga.
   
2. Gräsrötterna. Före detta socialdemokrater och moderater, till största delen i alla fall. Många av dessa är hängivna Sverigedemokrater, trots sitt tidigare ointresse för politik. De är också missnöjda, men till skillnad från den föregående kategorin delar de SDs grundläggande idéer. Många av dem uttrycker sig hatiskt på sociala medier.
   
3. Sedan finns det en tredje grupp. Eliten. Sverigedemokraternas politiker och deras innersta kärna av kollaboratörer, sponsorer, deras röster utåt och de som aktivt hjälper partiet att nå ut med sitt budskap. Här talar vi om en sofistikerad och prydlig grupp av ideologiskt övertygade människor, med konsten att tala och med bra koll på politik. De vet hur man ska uttrycka sig för att inte skapa mediadrev och tillhör ofta de högre skikten i samhället. Här finns Twitter-högern och kända debattörer på sociala medier. Till och med personer som officiellt inte är sverigedemokrater eller har några direkta kopplingar till det partiet finns med. Men de bidrar indirekt till att SD normaliseras och dessutom delar de väldigt mycket av deras tankegods. Detta är enligt mig den farligaste falangen.
   

Samtidigt som nära nog hälften av SDs väljare inte ens delar SDs uppfattningar så finns det lika många som inte röstar på SD, trots att de har ungefär samma uppfattning som partiet. De väljer att inte rösta på SD, dels på grund av att partiet har stora problem med rasistiska skandaler, och dessutom en djupt rotad rasistisk historia som de ännu inte har gjort upp med.

Den senare delen är ett uttryck för Mattias Karlssons ambition, som han skrev om för ett par år sedan innan han lade partipolitiken på hyllan. Att skapa en stor konservativ tankesmedja, med nationalistiska idéer. Hans uttalade mål var en bred och mäktig mediekanal som rent officiellt inte är en del av Sverigedemokraterna, men när man tittar under ytan så ser man att personerna bakom har starka kopplingar hela vägen upp till partitoppen. Resultatet är att normalisera SD genom till synes oberoende mediekanaler som får stort genomslag och som inte är en del av SDs officiella varumärke. Genom att kalla sig fristående, kommer folk att tänka: “Nu är det inte bara SD som talar om att minska invandringen. Nu börjar alla andra också prata om det.” Detta blir för många en bekräftelse på att SD skulle ha haft rätt hela tiden.

Men många frågar sig också varför det kunde bli så här. Jag tror frågan är mycket mer komplex än att folk är trötta på problem relaterade till hög invandring och dålig integration. Det finns ett djupare politiskt dilemma och detta kan man se runtom i västvärlden. Begreppet kallas “Den breda mitten.” Skillnaden mellan höger- och vänsterblocken minskar och det börjar spela mindre och mindre roll vilka man röstar på. Politiken blir nästan densamma oavsett vem som har makten.

Centrala delar av denna breda politiska mitten är en vilsen socialdemokrati och en vilsen vänsterfalang runtom i världen, som försöker ha kvar sin makt genom att prata om allt annat än just klass och omfördelning mellan rika och fattiga. För att dölja att de dragit mer mot mitten och åt höger, handlar det nu istället om identitetspolitik. Nu ska man vara för invandring, minoriteter, HBTQ-rättigheter och allt möjligt. Och det är inget fel med att vara för minoriteter, invandring och HBTQ. Det måste man vara enligt mig, för det är väldigt viktiga frågor. Men det får ju inte ersätta klasstänkandet och strävan mot en ekonomiskt rättvis värld. Identitetspolitik kan inte längre användas som en front för att dölja att man dragit sig mer åt höger och slutat prata om klass.

Vi ser det i socialdemokratin i Sverige, som hade makten under åren 1982 till 1991, 1994 till 2006 och även 2014 till idag. Vad har då hänt under denna period i Sverige? Det som undersökningar visar är att klyftorna ökat ungefär lika mycket under denna period, som när borgarna hade makten emellan. Faktum är att Sverige är det land i hela västvärlden, som utvecklats snabbast från blandekonomi till marknadsekonomi. Det är det land i västvärlden där klyftorna mellan rika och fattiga ökat snabbast under de senaste 30, 40 åren. Detta har skett snabbt, oavsett om vi haft borgerligt eller socialdemokratiskt styre.

Samtidigt som detta har lett till att väldigt många människor märkt av ett kallare samhälle, så har vi då ett nytt parti som säger att allt det här är invandringens fel och som utmanar etablissemanget och säger att alla de andra partierna och förstört landet genom en dålig invandringspolitik. Ett gammalt nazistparti som putsat upp sin fasad och ganska snabbt har lyckats vända hela debatten och åsiktskorridåren i Sverige till en mer och mer rasistisk och främlingsfientlig atmosfär. Vi såg samma sak i USA, där Trump gjorde likadant och spelade på människors rädsla och hat mot muslimer och invandrare och vi har sett det i flera andra länder i Europa.
Det här är resultatet av en bred mittenpolitik där skiljelinjerna minskar och folk tröttnar på att ens bry sig om politik. När människor tappar sitt hopp och intresse för politiken, skapas en likgiltighet och passivitet som är lätt att fånga upp av mörka krafter. SDs populistiska retorik är på många sätt attraktiv om man går på magkänsla och sunt förnuft istället för fakta och statistik. Det är ju självklart logiskt att vi inte kan minska arbetslösheten när vi tar in mer arbetskraft. Och det är ju givetvis rimligt att anta, att när allt större resurser läggs på invandring så måste man ta resurserna från andra viktiga områden i samhället. Men fakta och statistik visar att det inte är så enkelt.

Sveriges ekonomi har tjänat 900 miljarder på invandring sedan andra världskriget. 600 000 människor som är födda utomlands går till jobbet varje dag. De jobbar inom vården, i butikerna, som taxiförare, konduktörer också vidare. Många av dem har eget företag och restaurang. Vilka är det som har alla dessa pizzerior och små butiker? Jo, invandrare. Det är inte många svenskar som sitter där, inte. Vilka är det som är några av de mest framstående kockarna, krögarna och restaurangägarna? Jo, invandrare, det är inte så många svenskar där heller.

Så varför detta hat mot invandrare? Jag tror bara hatet mot invandrare är en liten del i ett större globalt komplex. Jag tror egentligen inte det här handlar så mycket om missnöje med invandring. Det är något annat. Det är ett misslyckande från politiskt håll, runt om i världen, att bekämpa klyftor, fattigdom, arbetslöshet och segregation. Ur detta missnöje reser sig partier och agitatorer som till varje pris utnyttjar dessa samhällsproblem, till att locka fram det absolut sämsta hos människor. Hat. Så skapas ett rasistiskt parti.