Det var onsdag den åttonde maj. Pigg och glad vaknade jag med mina rumskamrater i den fina lägenheten. Nu var det dags. Vi skulle besöka Auschwitz med guide. Jag hade förberett mig mentalt på det här ganska länge. Bussturen dit varade ungefär en timme. Det var fint väder och guiden berättade lite om historien bakom olika byggnader som vi åkte förbi. Väl framme vid Auschwitz samlades vi utanför entrén. Jag blev nervös. Skulle jag verkligen klara av det här?

Vi gick över stenplattorna under den ökända skylten “Arbeit Macht Frei.” “Arbete ger frihet.” Det var orden som stod utanför entrén för att ingen skulle tro att det försiggick något skumt i lägret. Taggtrådarna och barackerna fanns kvar. Vi gick in i gaskamrarna medan guiden berättade om fasorna som pågick. Vi kunde fortfarande se hur de hade klöst med naglarna på betongväggarna inuti gaskamrarna.

Värst av allt var att se alla kvarlevorna. Flera hundra kilo människohår bakom glaset. Alla familjefoton som judarna haft med sig på sin sista färd. Jag grät som allra mest när jag fick se de små barnkläderna och de små skorna. Detta hade alltså tillhört ett barn på riktigt. Efter att ha tagit oss igenom lägret var jag lättad. Äntligen var det över. Men då förklarade de för mig att detta bara var det lilla lägret. Det stora lägret, från vilket jag tyvärr inte har några bilder, var kvar att besöka. Jag fick en klump i magen.

Väl framme vid lägret var där taggtrådsstängsel så långt ögat kunde , både åt höger, vänster och en kilometer framåt. Här gick vi på den ojämna krossade stenmarken, som SS-männen hade använt för att tortera judarna och de andra fångarna. Det var ett enormt fält. Fruktansvärt sterilt och ödsligt. Vid minnesplatsen i slutet samlades flera människor, inklusive ett helt gäng ortodoxa judar som ville visa sin sorg och respekt för de drygt sex miljoner judar och miljoner andra som brutalt mördades under andra världskriget.

När röda armén intog och befriade lägret, så arresterade de själva lägrets chef, som jag glömt namnet på. De dömde honom till döden och hängde honom i den här galgen för brott mot mänskligheten. Många hävdar att rättvisa skipades, i och med att chefen för det här dödslägret slutligen själv blev dödad i sitt eget läger.

Det som chockade mig mest var dubbellivet som en av lägercheferna hade. En av dem var en god och omsorgsfull familjefar. När han anlände till lägret med sin dotter höll han dottern i ena handen och geväret i den andra. Sedan skickade han iväg henne till sitt kontor och utförde sin dagliga syssla med att skjuta ihjäl hundra till tvåhundra människor. När arbetsdagen var slut åkte han ut på stan med sin lilla dotter. De gick omkring och hade det mysigt och han köpte glass till henne. Som vilken pappa som helst skulle ha gjort. Att döda tvåhundra oskyldiga människor var ingenting för honom.

Något skärrad åkte jag med bussen från Auschwitz-Birkenau. På kvällen käkade vi ute och därefter la jag mig och sov gott. Jag förberedde mig inför nästa dag. Och vad som hände där, det får ni se.