Här kommer mitt första inlägg som du måste betala för. Det är en skapelseberättelse jag har gjort. Mer säger jag inte för det är en överraskning. Hoppas ni njuter av berättelsen. Ge gärna lite feedback. Gilla, dela, sprid, kommentera och prenumerera! Ha en fin kväll på er allihopa! Peace! <3

I början fanns endast de svävande supernovorna och de stormiga röda och blå molnen, som snurrade ursinnigt runt meteorer och andra himlakroppar. En av supernovorna pressades så hårt ihop, att en kärnreaktion utlöstes. Explosionen skapade universum och allting som finns i det. I centrum av denna explosion föddes Alia, allt levandes urmoder. Hon var den första livsformen med eget medvetande, men hon kunde ännu inte ta fysisk skepnad. Hon var enbart ett delvis genomskinligt spöke i form av en naken kvinnokropp, som satt fast mitt i en stor supernova. I samband med att universum svalnade, kunde Alia gripa tag om olika meteorer som bildats utav avkylningen. I flera år satt hon och klumpade ihop dessa meteorer, tills de blivit så stora att de format en hel planet. Planeten som senare skulle kallas jorden. I samma ögonblick skapade hon även månen, stjärnorna och solen för att skapa natt och dag.

Så småningom blev jorden så stor att Alia tappade greppet om den. Planeten bara växte och växte och fick en helt egen omloppsbana. Jorden sög åt sig alla himlakroppar och rymdstenar och blev bara större och större. Äntligen kunde Alia stiga ner på jorden och vandra fritt. Efter miljoner år kunde hon äntligen befria sig från sin fångenskap i supernovan och ströva fritt på jorden. Men jorden såg inte ut som idag. Den bestod helt av sten. Där fanns varken land eller hav, och inget levande heller. Alia behövde förstås sällskap som alla andra varelser, så hon svor en formel för att skapa växterna.
”Denna planet är inte behaglig
Enbart stenar och klippor och sand
För att göra den skön
Ska jag göra den grön
Och skapa ett stort blomsterland.”
I början fanns endast små växter. Det var lavar, mossor och fräkenväxter. Men de vissnade väldigt fort och skrumpnade ihop. Snart fanns det inga växter kvar. Så växterna var inte mycket till sällskap. Så Alia funderade ut en ny idé. Alia gick fram till sin favoritblomma och betraktade den med uppgivenhet. Den var helt död. Hon kände på den med fingret och skakade till den så att ännu fler torra blad flög av. Desperationen grep henne.

”Växter, de kan inte tala
De kan inte höra mitt rop
För så fort någon rör dem
Och vinden förstör dem
Så rasar de alltid ihop.”

Alia suckade bittert och började gråta. Hennes enorma tårar dränkte jorden i saltvatten. Vattnet spred sig över hela jorden och bildade de första haven. Och när vattnet samlades i floder och sjöar på land, sjönk saltet så småningom till botten. De döende växterna började omedelbart suga upp vattnet i marken med sina rötter och på bara några dagar hade de rest sig igen och fått nytt liv. De var större och vackrare än någonsin. Några av dem blev så stora att de förvandlades till träd. I takt med att sjöarna bredde ut sig mellan berg och dalar, följde skogarna med och spred sig över världen. Alia var nöjd med sin tillvaro, men det var fortfarande något som fattades.
”Växterna må vara vackra
De springer ej någonstans
När flodvågen rinner
Och skogarna brinner
Så har de ju inte en chans.

Hur kunde jag vara så korkad
Så dum att jag inte förstod
Att de enda som tar
De som ännu finns kvar
Är varelser av kött och blod”

Då skapade Alia djuren. Mestadels smådjur, som sedermera växte och blev större under flera miljoner år. Några av djuren slutade äta växter, för att istället äta andra djur.
Alia skapade flera döttrar och söner. Mairon var eldens titan. Hög som ett berg och helt insvept i eld. Makron var lika stor, fast bestod helt och hållet av sten och berg. Vimina bestod av vatten och Alissia. Hon var täckt av eld och elektricitet. Men det fanns fler. De levande bergen. Det var berg som trots att de fortfarande satt fast i marken, hade armar och ansikte. Den första av dem hette Balta och började växa ut som en utbuktning ur ett tidigare helt livlöst berg. Hon levde i tropikerna och var täckt av djungel. Hennes bror längre norrut, Maagon, växte ut ur bergskedjorna vid kusten runt det subtropiska Centralhavet. Han var täckt av palmer, martallar och glesa träd och slätter. Den tredje hette Seldur. Han växte upp längst upp i det karga norr och var täckt av granskog. Samtliga av dessa tre bergsgudar fick flera barn helt ensamma. Deras barn var människolika, fast större och med mer gudomliga krafter. De var de första människoliknande varelserna av kött och blod. Förutom att de födde flera humanoida gudar av kött och blod, födde de även gigantiska jättar och titaner som kunde vara alltifrån femtio meter höga, till två kilometer höga.

Maagons son hette Tanarius. Han såg likadan ut som en människa till kroppsform, men var mycket mycket större. Hans kropp var täckt av medfödda pigment i olika mönster, som kunde lysa i olika färger beroende på vilket humör han var på. Seldur fick en dotter, Mirenia, som hade ett liknande utseende. Den tredje av dem hette Giira, som föddes utav Balta. Dessa tre storvuxna humanoider med medfödda tatueringar, slog sig samman under Tanarius ledning. De lät döda Alia och alla hennes barn för att själva gripa makten i världen. Alia och hennes barn störtades ner i underjorden i ett monumentalt krig mellan de olika kolosserna. Titaner, gudar och stenjättars krig mot varandra var så våldsamma att jorden skakade och nya berg växte fram. Jorden hettades upp och lavan spred sig. En stor del av alla växter och djur dog ut, men inte alla.

När Tanarius satt säker på sin tron, gick han fram till lavan, doppade ner sina händer och började arbeta med något med sina händer. När han var färdig plockade han upp en stor glödande spetskrona ur lavan. Medan han höll den, svalnade den och gick från glödande röd, till gyllene guld. Han satte den på sitt huvud medan Giira och Mirenia svor trohet till honom. Tanarius krona gav honom nästan oinskränkta magiska krafter. Efter att ha svurit en trollform, steg en glödande het jätte upp från lavans yta. Han hette Blemor och var trehundra meter hög. När han klivit upp från lavan svalnade hans kropp och slutade glöda. Hans skinn blev brunt och hans tatueringars röda färg svalnade och blev till guld. Ur sin hand trollade han fram en stor hammare. Efter att ha gått fram till ett mindre berg, högg han sönder det med hammaren och slipade till det till ett fyrkantigt stenaltare i form av ett städ. Där tog han upp mängder av lava som han bearbetade till olika vapen, smycken, kronor och metallföremål. Han började även hugga sönder bergen och skulptera palats och städer där de Tanarius, Giira och Mirenia skulle bosätta sig. Längst in i den djupa slottssalen skulpterade han slutligen Tanarius stora tron av marmor.
Tanarius styre var från början godhjärtat. Lavan svalnade och växterna och djuren bredde ut sig igen och utvecklades till nya starkare arter. Därmed var de första drakarna födda.

Blemor byggde sig en egen liten smedja långt ner i underjorden, där han satt avskiljd från lavan. I samband med att de tre nya gudarna fick nya barn var de tvungna att klä på sig för att inte skrämma upp barnen. För att klara detta, beordrade han sin äldsta dotter, Natalia, att ge sig ut i skogen för att döda olika djur och ta deras skinn och pälsar. Hon hav sig även ut på ängar för att samla på sig bomull, siden och andra växtbaserade tyger. Först och främst sydde hon sig en egen klänning av siden. Därefter sydde hon ihop det andra lädret, sidenet och yllet till kläder åt gudarna.
Från och med den dagen hade alla tre gudar, inklusive deras söner och döttrar kläder på sig. Gudarna byggde upp en stor och mäktig civilisation i hela världen, där städerna, åkrarna och byarna befolkades av fler och fler påklädda ättlingar till gudarna under generation efter generation. Deras blåa hy kännetecknade de dödliga allihop. De kallades för gamlerna – de upplysta.

Men fem av dessa dödliga var annorlunda. Eron hade ljus hy och saknade tatueringar på kroppen. Vigos hade grå hud, medan Eira delade Erons hudfärg. Ictios hade blågrön hy och Ageros rödbruna reptilfjäll på kroppen. De hade alla fem en önskan att härska. Vigos begav sig därför upp för det självlysande berget och dränkte sig själv i den blåa gölen som fanns där. När han kom ur ur vattnet igen hade han fått nytt liv. Hans handflator fick varsitt öga, medan han inte hade ett enda öga i ansiktet. Förutom det förvandlades hans öron till två stora segel på varsin sida av nacke. Han hade också en enorm krage runt sin rock, som stack upp bakom nacken och skyddade hans huvud likt en ring runtom. Runt hans huvud snurrade en omloppsbana av små metallbollar. Sedan skapade han 499 örnar. Varje örn har ju som bekant två ögon. Det innebar att alla örnar tillsammans hade 998 ögon. Tillsammans med ögonen på Vigos handflator blev detta tusen ögon. Örnarna var hans ögon. Därför fick han namnet ”Guden med tusen ögon.” Örnarna flög runt jorden och vakade över allt levande, för att sedan rapportera till Vigos.

Tillsammans gick dessa gudar samman och fick med sig en stor armé av gamler i syfte att krossa Tanarius. De gick till Blemors smedja. Blemor lät smida en trollstav åt Vigos, två stora armband åt Eron, en lång treudd till Ageros och ett silverspjut åt Ictios. Eira själv fick en stor pilbåge. När Eron och Eira gifte sig fick de ganska snabbt efteråt en son som tidigt visade på oerhörd styrka. Sonen växte upp och hette Ergos. När han blivit myndig straffades han av sin far Eron för att ha gift sig med Tanarius dotter, Thalia. Runt hans överkropp slöts ett bälte av kedjor som låstes fast med ett spänne mitt på bröstet. Kedjorna drogs sedan genom ett par armskydd som låstes fast runt Ergos armar. Nyckeln till bältet förvarades nere hos Blemor i hans smedja. Ergos var nu fånge i sin egen kropp. Längst ut på båda kedjor satt ett vasst metallhuvud som han kunde svinga omkring sig. Genom att knyta sina nävar runt knappen i hans handflata, som också satt ihop med armskydden, drogs kedjorna in i hans armskydd igen. När han gjorde det, fästes metallhuvudena under hans armar. Ergos var nu förlåten. Men han tvingades bevisa sin värdighet igen genom att hjälpa Eron och de andra fyra gudarna att bekämpa Tanarius. I samband med kriget, behövde gudarna all kraft de kunde få. Därför dränerade de solen på allt ljus så att den långa natten sänkte sig över världen.

Kriget varade i över tusen år och de massiva striderna mellan tusen meter långa titaner och gudar, orsakade stora jordbävningar. Bergskedjor och dalar formades och kontinenter sprack upp och särades från varandra. I det slutgiltiga slaget mot Tanarius, lät Eron, Ergos, Vigos, Eira, Ictios och Ageros slå samman sina krafter för att avväpna Tanarius. När han låg försvarslös på marken kom slutligen Blemors kraft att spela in. Han hade skänkt Eron ett stort svärd av diamant, som han satte djupt in i Tanarius hjärta. Den hettan som uppstod fick Tanarius kropp att smälta medan han nålades fast i marken av det stenhårda svärdet. Runt svärdets epicentrum uppstod en jordbävning. Världens högsta berg började stiga upp och resa sig från marken. Alitikas berg reste sig två mil upp i himlen och än idag ligger diamantsvärdet begravt djupt in i berget. Världen hade befriats från Tanarius och titanernas våld. Eron blev snabbt härskaren över de nya gudarna och tillsammans med de andra gudarna lät de bygga staden Alitika på bergets topp. Alitika blev gudarnas stad. Ageros blev guden över de döda, djupt ner i underjorden. Ictios blev guden över havet och vattnet, Blemor blev smedjekonstens gud och Ergos blev krigsguden. Vigos förblev visdomens gud. Eira blev Erons maka och drottningen över allt levande. Det var hon som höll världen vid liv, medan Eron fattade alla besluten och verkställde gudarnas vilja.

Medan jorden läkte föddes nya gudar. Blemor fick i uppgift att konstruera en ny sol som han lät bygga av sten och lava från jordens inre. De behövde också någon som skulle hissa upp den nya solen. Den gamla titanen Mairon, som stått på Tanarius sida, fick som straff att dra i kedjan till en står våg, som hade solen på ena sidan och månen på andra. Varje kväll tog han rast så att solen hissades ner igen. I andra änden av kedjan hängde månen. När solen hissades ner, hissades månen upp, och vice versa, likt en våg. Och varje morgon var det dags att snurra på kugghjulet igen, så att kedjorna lyfte upp solen. Aleira, Erons dotter, blev kärlekens gudinna. Hon var naken, tatuerad och enbart klädd i smycken. Jaktens, skogen och fiskets gudinna blev Erons och Eiras andra dotter, Matillia, som var klädd i gröna löv och hade rötter, lavar och mossor i håret. Och vad hände då med Tanarius? Jo, han kedjades i de djupaste hålorna i underjorden. Kedjorna var ingjutna i jordskorpans undersida. När Tanarius blev arg och rörde mycket på sig, orsakade kedjorna jordbävning.
På den tiden såg gudarna alla avvikelser som ett potentiellt hot. Eron och Eira födde ett barn som senare skulle få namnet Alakur. Han var mörkhyad, hade krulligt hår och avvikande ansiktsdrag, vilket fick de intoleranta gudarna att lämna honom i den heliga skogen för att dö. Men ödet hade andra planer för Alakur. En majestätisk grip kom flygande och tog med sig byltet med pojken i sina klor. Gripen flög söderut och där fick Alakur växa upp i Paradisdalen, där den tidigare nämnda modern Balta härskade. Hon var den urmoder som var gjord av berg och täck av djungel. Trots att hon satt fast i bergskedjan hade hon armar och ansikte. Alakur växte upp i Paradisdalen och undervisades av Balta.
Så småningom utsågs Alakur till en ny gud över en ny värld. Världen hette Paradisdalen – långt ner i söder. Alakur skapade sig så småningom en egen fru – Kaalan, genom att spela på sin harpa, så att hon steg upp ur vattnet. Kaala var mörkhyad precis som honom. Deras son, Belgos blev hantverkarguden. Han skapade gudarnas kläder, vapen, metaller, föremål, byggnader och städer och utsmyckade Paradisdalen med de vackraste trädgårdar och palats mänskligheten någonsin skådat. Deras nästa dotter, Thalia, blev kärlekens gudinna. Hon envisades med att gå naken, enbart klädd i guldsmycken på kroppen. Hennes kammare blev snabbt hennes tillhåll för högst intima kärleksaffärer. Sedan fanns det Smira – krigsgudinnan. Med krigsmålningar över kroppen och en lättklädd rustning blev hon försvararen av Paradisdalen. Fler gudar föddes och skapades och de mörkhyade gudarnas tid var kommen.

Men tillbaka till Alitika. Vad hände då där? Jo, Eron och Eira fick ännu ett barn som avvek från de andra. Detta barn hade gulaktig hy och lite mer sneda ögon. Han hette Galain och förvisades österut, där han lät bygga sitt nya tempel och skapa sin nya familj. Galains son, Galor, blev en robust krigsgud med en tunn svart msutasch som hängde ner som spröt. Hans syster, Galina, var Galains tredje dotter och blev krigsgudinnan. Galain var en av de få gudar som var så mäktig att han inte behövde en kvinna för att skaffa barn. Gudarna av Stora Östern hade uppenbarats.

Slutligen fick Eron och Eira en väldigt ljushyad son. Han var blond och hette Aldor. Han ansågs alldeles för blek och skickades därmed långt norrut, där han växte upp Urfadern Seldurs rygg. Seldur var en stor urfader i form av ett berg som satt fast i marken. Han hade armar och ansikte, fast barrskog och snö istället för djungel på kroppen. Aldor bröt dock kontakten med Seldur när han blivit vuxen, eftersom han bestämt sig för att härska över Norden och ta hans plats. Helt ensam lät Aldor besegra Seldurs barn – jättarna. Allt han behövde göra var att smida den stora silverhammaren ur bergets glödande inre. Men han var egentligen inte ensam. Han hade redan flera barn. Vendor, Vanda, Belemir, Fandor och Fanga. Tillsammans hade de skapat denna hammare genom att slå ihop sina sinnen i en stor telepatisk ritual, där deras gemensamma tankekraft fått en silverhammare att resa sig ur underjordens lava. Tillsammans krossades jättarna med ett enda hammarslag. Slutligen krossade Aldor röstkorgen på jättarnas kung – Vemogul. Efter att hans bröstkorg förstörts, gick en genomgå evigt lidande bunden i glödande kedjor i underjorden. Hans uppgift var att hålla upp gudarnas berg på sina axlar, medan de glödande kedjorna låstes i hans handbojor, som gjutits fast i bergets undersida. Uppe på detta berg härskade nu Aldor, i sin nya borg och sin stad Valingard. Där härskade han med sina barn som hjälpt honom i kriget mot jättarna. Vendor blev krisgguden, utsmyckad med ett långt silversvärd. Vanda, hans syster, blev kärlekens gudinna. Naken och blond i all sin prakt, och klädd i silversmycken och en gördel. Hennes vagina var försedd med ett mekaniskt kyskhetsbälte, som enbart den utvalda sökaren kunde låsa upp med en särskilt trollformel. Belemir blev havets gud. En mans överkropp med en bläckfisks underkropp. I varje tentakel höll han något vapen.

Fandor blev underjordens gud. En grå, mager man med grått skägg och fasansfullt utseende. Hans ögon lyste gult u mörkret. Han vaktade underjorden ensam på sin svarta spetsiga tron. Fanga blev krigsgudinnan. Hon hade tatueringar och krigsmålningar över kroppen och var klädd i en bronsrustning och stora järnstövlar. Hennes sköld var gjord från draken Fallnir, som hon besegrat i underjorden i det stora kriget not jättarna. Nu fanns det alltså fyra världar, alla med sina egna gudar, som så småningom skulle dyrkas av olika folk med olika religioner. Det fanns också flera andra religioner, vars gudar inte kunde bevisas sanna.