Om jag någon gång ska göra en barnbok, vet jag precis vad den ska handla om. Det ska inte vara en sån där naivistisk barnslig barnbok. Den ska lära barnen om rasism och fördomar och få barn att förstå att rasism är fel.

Fast istället för att göra på det gamla vanliga sättet, vill jag göra det som en medeltida äventyrsbok. Men den är inte historiskt korrekt för fem öre, utan borde tolkas som en påhittad berättelse om ett populärt historiskt ämne. Den handlar om vikingar som åker ut i världen. Först bestämmer de sig för att plundra och döda både kristna och muslimer. Men när de sedan möter dem IRL, så märker de att dessa är människor är precis som oss. De kanske har lite annorlunda gudar och lite andra traditioner. Men det som skulle kunna bli ett blodbad, visar sig bli ett kulturellt utbyte där olika folk och kulturer kompletterar varandra och samarbetar. Det kan till exempel vara så här.

Vikingarna gav sig av mot slottet för att plundra adelsmännen, men när de sparkar in dörren, ser de att kungen skriker: “Stoppa detta galenskap!”
Plundringen avbryts.
“Vilka tror ni att ni är egentligen? Ni bryter er in på fientligt land, sparkar in dörren och anfaller oss under vårt eget tak? Är det inte sånt ni nordmän kallar för nidingsverk?”
“Vad vet du om våra lagar?” sa nordmannen med anstöt.
“Mer än du tror.”
“Vi nordmän har alltid dödat och plundrat kristna. Det är så vi lever. Det är så vi kommer till Valhall.”
“Genom att döda folk som ligger ner? Hade ni gjort så med någon från ert eget folk hade ni aldrig fått sätta er fot i ert så kallade Valhalla.”
“Vad yrar du om? Alla folk sätter sina egna först.”
“Och därför ska man döda dom? Är det det du står och intygar dej själv om nätterna, viking?”
“Vet du vad. Du har rätt. Mina herrar! Nordmän! Lyssna på mej! Jag vet att ni varit beredda på en hård strid! Men den här kristna kungen har faktiskt en poäng! Varför kan vi inte samarbeta med dom kristna och lära oss av dom! Också kan dom lära sej av oss?”
“Ers nåd!” sa en nordman. “Det här är vansinne. Vi har dödat kristna i tvåhundra år.”
“För tvåhundra år sen dödade vi varandra också. Sen slutade vi med det. För vi insåg att människor som samarbetar är starkare än människor som dödar varandra. Tiderna förändras.”
“Jag säger ja!” sa en annan nordman.”
“Jag också.” sa dom andra.”

Efter den scenen bosätter sig nordmännen hos engelsmännen. De frågar varandra om varandras religion och traditioner.
“Ni kan vid gudarna inte bränna någon levande!” skrek en präst och kom springande mot bålet. Nordmännen stoppade honom.
“Tat lugnt, präst. Hon var redan död.”
“Men ändå! Ni vanhelgar ett lik?
“Nej, alltså… lyssna här. Vi hedningar bränner våra döda på ett bål. På så sätt kommer dom till Valhalla. Vi kan inte begrava dom som ni kristna gör, för eftersom deras kropp då förblir kvar i jorden förtärs den av maskar. Då kan dom inte komma till Valhalla.”
“Åh, förlåt mej, herr nordman. Jag visste inte det.”
“Berätta om era gudar. Jag vill veta lite mer om kristendomen.”
“Åh, vill du? Tja, vi har bara en gud.”
“En gud, det låter lite snålt? Hur ser han ut?”
“Det vet vi faktiskt inte själva. Vi kan inte se honom på det sättet som man ser en människa. Men titta på det här korset. Ser ni gubben där. Han heter Jesus. Han är en inkarnation av Gud, som steg ner på jorden i form av en människa.”
“Har han ingen hammare eller något vapen? Han kan ju inte göra mycket när han sitter där på korset?”
“Det är komplicerat. Men Jesus visste att han skulle dö. Han dog för att förlåta våra synder. Han skickades ner till oss från Gud, för att dö, så att gud skulle kunna förlåta människan.”
“Vad heter er gud?”
“Vi säger bara Gud. Det är hans namn.”
“Men han måste väl ha något att skydda sej med? Jag menar inte Jesus, utan Gud.”
“Nja, hehe… Riktigt så funkar det inte heller. Jesus själv, sa ju, att om någon slår dej, så ska du vända andra kinden till?”
“Men då åker man ju på en ny snyting?”
“Det är inte det som är poängen. Ibland är det bättre att fly. Våld föder våld.”
“Du har faktiskt en poäng där. När vi nordmän krigade mot varandra. Så tog det aldrig slut. Det var först när vi la våra gamla fejder åt sidan och samarbetade som vi kunde börja ut på plundringsfärder.”
“Och tänk då hur mycket mäktigare vi alla skulle bli, om vi gick ännu längre och även slöt fred med andra folk?”
“Tack, präst! Jag ska genast tänka över detta.

Senare i tältet:
“Du skämtar, sa kungens närmsta man.”
“Dom kristna har en ickevåldsprincip. Om man blir slagen ska man vända andra kunden till.”
“Man måste väl få försvara sig! Annars åker man ju på stryk igen.”
“Det är inte riktigt bokstavligt dom menar, min vän. Lyssna här. För tvåhundra år sedan dödade vi varandra uppe i Skandinavien. Fast vi var från samma folk. När vi lade det åt sidan, blev vi ett enat folk. Först då kunde vi åka ut och plundra dom kristna. Tänk då ett steg längre. Hur mycket rikare vi alla skulle bli, om vi slutade kriga, inte bara oss emellan, utan även slutade kriga mot dom krtstna. Det är ju winwin för oss båda.”
“Ååååh, du sätter mej och mina män i en svår situation. Mina krigare behöver mat, guld och något att leva på. Dom måste ut och plundra.”
“Inte alls. Låt oss gå till bords med dom kristna. Vi bjuder på vår mat? Dom bjuder på sin?”
“Jag ska se vad jag kan göra, men tro mej, du kommer inte ha alla med dej här, det kan jag lova dej.”

Många av de gamla vikingarna retar sig på detta. Vi har alltid krigat mot de där jävla kristna och muslimerna, och så ska det förbli. Nu kommer det alldeles för många och deras seder passar inte in hos oss. Så man kan säga att första halvan är äventyr och utspelar sig när vikingarna är ute och stöter på muslimer och kristna. Trots att berättelsen i sig är historiskt inkorrekt, så är de olika beskrivningarna av traditioner och religioner helt korrekta och ska lära barn och unga att få ökad förståelse för olika kulturer och religioner, i dessa tider präglade av ökande rasism och främlingsfientlighet.

I andra halvan av boken, har breda vänskapsband redan etablerats. Folk krigar inte med varandra längre, men hemma i Skandinavien uppstår ett tilltagande missnöje mot att vi tar emot så många muslimer och kristna, såna som vi och våra förfäder krigade mot. Andra halvan är mindre äventyr och mer, intriger i hemlandet.

De missnöjda nordmännen börjar ta lagen i egna händer för att köra ut de kristna och muslimska invandrarna. Som tur är, finns ju hjälten där som lyckas avbryta ett stort slag mellan skandinaver och kristna och muslimer och förklarar i slutet:
“Vad håller ni på med? Vi är alla en del av den här världen eller hur? Vad har dom gjort er? Visst, dom kanske ser lite annorlunda ut, och dom kanske har lite annorlunda gudar och seder! Men vad spelar det för roll?
Nordmännen står förbluffat och kliar sig i huvudet.
“Det är min fulla övertygelse, att en värld där vi lever av varandra och drar lärdom av varandra, gör oss både rikare och lyckligare än en värld där vi ska plundra och döda varandra! Och för vad? Att dom är annorlunda? Vi är nordmän! Vi borde veta bättre!”
Nordmännen började mumla och prata lite med varandra.
“Med all respekt, ers nåd. Men min far dog i kriget mot muslimer och kristna. Det är inget personligt mot dom. Men att alliera mig med fiender vore att dra skam över vad min far, och hans far före honom, kämpade för och byggde upp.
“Tror du inte att dina förfäder skulle bli lyckligare av att du och dina medmänniskor lyckas förbättra deras livsverk ytterligare? Med all respekt för vad dina förfäder kämpade för, men tiderna förändras. Dina förfäder byggde ett enat Skandinavien. Låt oss fortsätta det arbetet. Det är det bästa sättet du kan hedra deras minnen på. Dina förfäder ler mot dej. Ta vara på det.”
“Du har rätt ers nåd.” sa den gamle nordmannen.
“Han har faktiskt rätt.” sa en annan nordman. “Varför ska vi döda folk bara för att vi alltid gjort det tidigare?”
Alla nordmän började fundera och mumla lite. Sedan lade de ner sina vapen på marken och ångrade sig.
“Kom nu. Vi drar. Han har faktiskt rätt.”

Vad tycker ni? Är inte detta ett lite originellt sätt att beskriva ett stort samhällsproblem på ett sätt som gör att barn blir mer intresserade. Inget barn vill väl läsa en mossig berättelse om rasism i det svenska samhället på 2020-talet. Då kan man ju väva in det i en historisk äventyrsroman istället? Eller vad säger ni?