Ursprungligen fanns bara himlavalvet och de svävande kontinenterna. Likt asteroider svävade de omkring i universum. Sedan föddes Erdia – jordens moder. Hon var ett abstrakt väsen som var ständigt närvarande överallt. Hon vävde samman de virvlande landmassorna till tre element – eld, vatten och jord. Dessa tre element blev sedermera egna väsen. Vattenväsenet hette Ictios. Jordväsenet hette Geo. Eldens väsen hette Infernos. Dessa tre gudar utövade så småningom en maktkamp som omkullkastade fysikens lagar och ödelade universums struktur. Dessa tre väsen slog sönder varandra och när de gick i tusentals bitar vävdes jorden, elden och vattnet samman till ett jordklot. De svävande kontinenterna hade blivit jorden. Väl nere på jorden, återföddes Geo, Ictios och Infernos som gigantiska jättar. Geo bestod av berg och sten. Ictios bestod av vatten och is, medan Infernos bestod av lava och eld. Jorden var livlös och Erdia återuppstod som en allmoder. Hon var stor, vacker och världsomspännande. Vi som lever idag kan inte förstå hennes väsen. Allmodern Erdia blev jordens härskare. Men trots det försökte de tre jättarna ta makten ifrån henne. De gaddade ihop sig och störtade henne i ett uppror. Hennes mosade kropp delade upp sig över jorden. Hennes hår blev träden och växterna. Hennes blod rann ut i floder och blev till vatten och hav. Hennes skelett blev bergskedjor och hennes kött blev sant, jord och mark där växter kunde gro. Vi kan som sagt inte förstå Erdias väsen idag, men hon genomsyrar allt levande och finns fortfarande inom oss. Utan Erdia skulle liv inte kunna uppstå. Hennes väsen driver livet vidare. Infernos blev underjordens härskare, där han regerade över och skapade olika arter av demoner, gastar och helveteshundar. Han lät även skapa elddrakarna. Geo bosatte sig bortom urskogen, långt upp i bergskedjorna och där härskade han över allt liv i luften och på land. Han lät skapa de största och mäktigaste drakarna av alla – Jordens drakar. I havet skapade Ictios alla havets alla vidunder och varelser, samt sjöodjuren och de majestätiska kolosserna under vattnet. De blåhudade havsfolken påminde om människor, men deras blå kroppar var prydda med tatueringar, snäckor och tång. Deras kung – Havermas – dyrkade Ictios och lät bygga staden Valantia under vattnet, där havsfolken byggde en av de första civilisationerna.

Havsfolken var nästintill odödliga. Som sjöjungfruer och sjöherrar byggde de upp en storslagen undervattencivilisation. På land fanns ett annat folk – vainiderna. De hade olika hudfärg, precis som människorna och alverna som långt senare skulle uppstå. Vainiderna var också odödliga och deras hud var prydda med målningar och tatueringar precis som havsfolket. Drakarna var deras stridsmaskiner och beskyddare av jordens alla folk. Vainidernas huvudstad reste sig upp till himlen. Den bestod av monumentala tempelliknande skyskrapor. Staden hette Ortorus. Underjordens folk fick bli de mörka och förvrängda vättarna, som arbetade som slavar under sin härskare Karalos. Karalos var demonernas kung, Infernos onde vasall. Trots att Karalos och Infernos var genuint onda där de härskade i sin underjordiska stad Vulkanus, uppfyllde de sitt syfte i världsordningen precis som alla andra. Balansen var god. Karalos och hans arméer av vättar och andra demoner byggde gruvor och valv som höll upp jorden och hindrade den från att kollapsa ner i avgrunden. Staden Vulkanus, som mycket riktigt var belagd på en vulkan, började fungera som en pelare i jordens mitt. Vulkanen sträckte sig från staden Vulkanus, upp till vainidernas stad Ortorus. Orturus sträckte sig till himlen och höll upp himlen över jorden, Utan denna balans, där mörka och ljusa krafter samverkade, skulle världen endast omsvärmas av kaos och lidande. Detta innebar att världen bestod av tre plattor – underjorden, jorden och himlen, alla sammanhållna av tre städer – en på varje våning, som tillsammans bar upp världsordningen.

I himlen styrde endast allmodern. Där fanns endast moln och tempel där tusen örnar tittade ner över jorden. Örnarna var Erdia inkarnerad. Örnarna var hennes tvåtusen ögon. De flög över hela jorden och höll utkik efter ondska och onåd. Man måste förstå att när det talas om dessa örnar, så är de alla en inkarnation av Erdia själv. Trots detta delar de inte ett gemensamt intellekt. Varje örn är en egen individ trots att Erdia finns inom dem och använder dem som sina allseende väktare. Hur kan Erdia inkarneras till tusen olika örnar, samtidigt som alla örnar är olika personer? Hur kan Erdia då vara allsmäktig om örnarna är självständiga individer? Om detta tvistar de lärda, men Erdia är komplicerad och vi dödliga kan omöjligt förstå helheten hennes natur.

Årmiljonerna gick och världens alla djur och odjur, alla dess växter och flora, fortsatte frodas och leva i harmoni. Förändringar skedde långsamt. Men vättarna i underjorden började bli för många för att få plats. Hur mycket gruvor och nya hallar de än högg ut ur bergen, så kunde utbyggnaden av underjorden inte gå tillräckligt snabbt. Vättarna protesterade mot Karalos och sin gud Infernos. De krävde rättigheter och livsrum att kunna bosätta sig ovanjord. Karalos rådfrågade Infernos om tillstånd. Och det fick han. Vättarna inledde då sin marsch längs Vulkanus vulkan, uppför det stora berget och hela vägen upp till vainidernas stad Ortorus. Krig utbröt mellan vättar och vainider. Drottningen av Oretorus Makaya startade en krigsförklaring mot underjorden. Tusen år av krig nalkades – mellan jorden och underjorden – mellan vainider och vättar. Drakarna användes av vainiderna som bombplan, trots att de aldrig lät någon dödlig sitta på deras rygg. Det fanns bara en som kunde. Underjordens gud Infernos uttalade en besvärjelse som orsakade ett vulkanutbrott. Vulkanen hade som sagt, tre våningar och tre städer runt sin hals. Utbrottet kastade lava hela vägen upp till himlen och alla tre städer smälte och förstördes. De vainider, vättar och andra varelser som överlevde, lyckades fly och bosätta sig runtom i världen. Vulkanus och Ortorus hade begravts i lava. Lavan stelnade, vilket gjorde att världen inte rasade ihop. Världspelaren hade tvärtom stabiliserats. Ur lavan hade världens första titan fötts. Han hette Tanarius. Tanarius var en tusen meter hög jätte med kraftiga muskler. Han krossade de gamla gudarna med hjälp av sina syskon – titanerna. Därmed blev titanerna världens härskare och den nya generationens gudar. Tempel, palats och städer återuppbyggdes. Titanernas huvudstad Titania, byggdes på vulkanens topp och täppte igen vulkanen. Tanarius var i början en hård men rättvis härskare. Havsfolkens kung Havermas svor trohet till sin nya gud Tanarius. Tanarius själv gifte sig med sin syster Reya – himlens drottning. Deras styre var auktoritärt, men rättvist. Vainiderna fick nya hem runtom i världen. Städer och tempel byggdes. Kulturer och civilisationer spreds.

Tanarius styre blev alltmer brutalt. Han födde åt Brenica tre barn, som kallades gudar och var identiska med människor. Dessa växte upp under sin faders våld, samtidigt som Grellus brorson Vigos, hans listige tjänare, planerade att byta sida. Vigos våndades. För att få ett klart sinne lät han dränka sig själv i kunskapens göl, varpå en stor flod – världsfloden, rann upp från gölen och spred sig över jorden. Härifrån härstammade alla nuvarande floder i hela världen. Vigos dog och återuppstod mäktigare än någonsin. Medan han reste sig från vattnet hade han nu ett enda öga mitt i ansiktet och ett öga i varje handflata. Han fick även tusen örnar som alla kunde vaka över världen åt honom. Mentalt sett, så tog han över örnarna med sitt medvetande och kunde på så sätt flyga över hela världen och vaka över allt på samma gång. En natt kontaktade han Eron och berättade om sina planer på att göra Eron och gudarna till världens härskare. Tanken var frestande, men Erons syskon var skeptiska till att Vigos skulle hjälpa dem. De kunde inte lita på honom. Eron följde inte deras råd. Och så hade en ny allians skapats. Vigos gav Eron hans gudomliga krafter, samt en magisk trollstav som kunde skjuta ut blixtar, flammor och annan magi. Ageros fick ett par glödande kedjor som vapen och Reidos fick en magisk treudd. Tillsammans förklarade de krig mot titanerna och mot Tanarius. Ingen hade någonsin vågat utmana honom tidigare.

Kriget pågick i hela tusen år. Titanerna samlade på sig jättar, cykloper och andra vidunder, medan gudarna samlade på sig skickliga vainider och drakar som Vigos hade hämtat åt dem. Slutligen lät Vigos ge Eron en ny gåva – det heliga diamantsvärdet, som föll ner som en blixt från en klar himmel i marken. Efter att tillsammans med sina syskon ha förlamat Tanarius, högg Eron fast Tanarius i marken med sitt svärd. Tanarius var äntligen död. Då han begravdes i jorden tillsammans med diamantsvärdet som han nålats fast med, förkrympte han till sten. Hans kött blev jordens mjuka delar, medan hans ben och tänder blev berg. Hans blod rann ut och blev vatten i floder och resterna av honom reste sig i form av ett gigantiskt berg över jorden. Berget hette Alitika. En kraftig jordbävning utlöstes av att Tanarius sjönk ner. Medan berget växte drabbades hela jorden av en kraftfull jordbäxning, som ödelade titanernas uråldriga tempel, städer och kungariken. Drakarna gick över på gudarnas sida och vainiderna flyttade upp till toppen av Alitika. Där byggde de en gigantisk stad som också hette Alitika. Det var gudarna stad och Eron blev jordens härskare. Han gifte sig med Vigos dotter Eira. Tillsammans bildade gudarna en evig allians i världen, som en gång för alla skulle bringa ordning, fred och balans. Diamantsvärdet ligger fortfarande begravt djupt ner i marken. Reidos blev havets gud och härskade under vattnet i staden Aquarion. Ageros var avundsjuk på Erons makt, vilket gjorde Eron rasande. Straffet för Ageros blev en järnmask som brändes fast över hans huvud, endast med små hål för ögonen och ett visir att andas genom. Därefter störtades han ner i underjorden, där han än idag ansvarar för att ta hand om de döda män och kvinnor som inte gick vidare till nästa liv.

Eron fick flera barn tillsammans med Eira – bland annat Alaina – kärlekens gudinna, Denius – människornas beskyddare och krigsguden, och många fler. När de tre stora drakarna dog tillsammans med titanerna fanns bara deras avkomlingar till drakar kvar. Nu fanns ingen som kunde tända och släcka solen. Den förblev tänd. Det var därför Vigos skaffade en son vid namn Laron – som med sin stora grip flög runt jorden och drog solen efter sig i sin stora eldvagn. Laron hjade inget hår, utan hans huvud var ren eld. Larons uppgift var även att föra de döda fallna krigarna från slagfältet till Ageriens hallar, där de för evig tid skulle festa tillsammans med gudarna, som belöning för sin tapperhet i livet.

Drakarnas och gudarnas tid var kommen. För femhundratusen år sedan lät Eron skapa två alver – en man och en kvinna. De hette Elin och Eira. Alver var inte större än människor, men de blev i genomsnitt tusen år gamla. Som fullvärdiga medborgare i Alitika skulle alverna vakta staden, medan vissa av dem skulle ner på jorden och vaka över djur och natur. Några av alverna var soldater och gudarnas och jordens beskyddare mot ondska. Efter att ha rensat bort de sista titanerna och monstren från gudarnas kungariken, hade alvkrigaren Melaron och hans fru Melawin belönats av Eron med ett kungarike. Detta kungarike hette Elyssaya och blev den första civilisationen av självständiga, dödliga alver. Kungarikets huvudstad byggdes i all sin pompa och ståt och fick namnet Galadrin. Det var den vackraste staden på jorden, utan like någonsin i historien. År 1 av Urtiden hade äntligen börjat. Alverna spred sig över världen och etablerade ett mäktigt blomstrande kungarike. I skogen norrut grundade deras ättlingar skogsalverna ett annat kungarike – Elvesia. Tillsammans levde alverna i en helig allians mot all ondska. Deras metaller och rikedom kom däremot från dvärgarna – ett folk som bodde i bergskedjorna och i de mäktiga salarna under jorden. Dvärgarna fick ett eget land i bergen nordost om Elvesia. Kungariket hette Dwellheim och var ett mäktigt krigskungarike av sten, metall och ädelstenar. Dessa bröt alla ädelmetaller åt alverna, vilka rann på stora handelsflottor längs Evelains flod, med rikedomar hela vägen fram till Galadrin. Den första dvärgkungen, som grundade detta kungarike, hette Elborn Stål. Han byggde ensam upp denna enorma rikedom i världen. Rikedomen fortsatte att flöda genom floder och handelskaravaner söderut. Vid kusten i söder uppstod Sirindia – Sydalvernas land. Här grundades flera mäktiga städer och tempel. Längst ner i sydost uppstod därefter det mäktiga ökenimperiet Galfara, där sandalverna härskade i sina palats och byggde fantastiska tempel, pyramider och monument över sina förfäder.

Allteftersom dvärgarnas arbetsbörda ökade började dvärgarna kräva sina rättigheter av alverna. Ett blodigt krig mellan alver och dvärgar pågick från år 2041 och till år 2148. Upprorsmakaren var kung Trygon den Store av Dwelheim. Efter slaget vid alvstaden Asteria vann dvärgarna och alverna tvingades skriva på ett villkor som tvingade dem att betala skyhöga löner om dvärgarna skulle fortsätta bryta malm åt dem. Så blev det. Alvkungen som skrev på fördraget hette Galarond. Femhundra år gick. Därefter tog guldet slut. Dvärgarna förlorade alla sina tillgångar. Samtidigt hittade alvkvinnan Beywind guld Elvesias floder, vilket fick dvärgarna att desperat försöka erövra Elvesia. Ännu ett krig uppstod mellan dvärgar och alver. Så höll det på. Det var först år 2864, som den unge alvkrigaren och äventyraren Galakin skickades ut på ett uppdrag för att hitta en lösning. Vid denna tid hade blivit ett stort havsimperium vid namn Galfara börjat ta över allt mer av världshaven. Deras unge prins hette Elekin och var son till kung Elekey av Galfara. Efter ett massivt krig längs kusten. Galakin upptäckte att Elekins legioner använde sig av en magisk kraft kallad Davania – en livskraft från öster som med magisk dynamik lyckades få saker att förändras. Civilisationer och skördar började grönska och alla resurser började frodas i överflöd när Davania brukades på rätt sätt. Gelakin insåg att alla krig med dvärgarna kunde ta slut om de bara kunde lyckas besegra Elekins imperium. I femhundra år pågick ett blodigt krig, både till havs, vid kusten och i öknen. År 3516 tvingades sandalverna ge upp och ge hälften av all davania till Galadrins alver. Dvärgarna fick också en del av vinsten. Galfaras imperium expanderade österut istället.

Nu när davania spreds som den nya energin över världens alla civilisationer, kom flera tusen år av fred. Alviska kompaniet bildades år 3972 som ett band mellan öst och väst. Och detta utvecklades snabbt till en internationell union. Världens ekonomier blomstrade. Men de hade alla blivit lurade. Mörkrets furste Harkon blev starkare och starkare ju fler nationer som började använda sig av davanisk magi. Han hade nämligen själv tagit kontroll över den med hjälp av Ageros och demoniska krafter. All världens davaniska magi kopplades nu till en enda safir – Drakögat, som han använde som sin egen livskraft. År 4214 begav han sig norrifrån vildmarken, med en armé av onda drakar, gorvyler, troll och jättar. Den första globala skuggan reste sig från norr. Det stora kriget hade börjat. Alltfler länder intogs av Harkon och hans demoner. Städer brändes och förstördes. År 4318 belägrades Galadrin och förstördes. Historiens största stad hade nu förvandlats till en ruin. Den stora alviska civilisationen Elissaya var till ända. Kriget fortsatte med både alver och dvärgar. Först år 4403 lyckades dvärgkrigaren från Dwelheim – Ottark Legenden, besegra Harkon genom att genomborra hans hjärta med hans egen saffir. Saffiren gick kastades ner i Olarions stora sjö. Världen började sakta byggas upp. Trollen och gorvylerna fördrevs norrut. Som belöning fick Ottark och hans män ett nytt dvärgland – Wolkheim, långt upp i norr.

År 4467 hade världen återhämtat sig. Men snart skulle kriget om Drakögat komma. År 4467 hittades saffiren av den unge vandraren och äventyraren – trollkarlen Valion. Han var alv och väldigt skicklig med sin trollstav. På grund av saffiren blev han så småningom ond och kunde sammankalla alla gorvyler och vidunder. Han blev den nya mörkrets herre och ett nytt erövringskrig var på gång. Den här gången mot Noverion och Sirindia – två stora alvkungadömen. Världen höll nästan på att falla och flera alver förslavades och kungariken försakades. Krigen återupptogs i flera tusen år. Det var då som gudarna fick en ny idé. Eron lät skapa människan år 6714. Människan levde ett mycket kort liv och kunde därför föröka sig snabbt. De två första människorna hette Karon och Keira. De förökade sig i flera generationer och hade slutligen spritt sig över hela jorden. Deras uppgift var att vara alvernas effektiva, starka fotsoldater – lättförbrukliga och lättersättliga. År 7088 lyckades äntligen den store mänsklige krigaren Valandir rädda världen när han äntligen stal amuletten från Valion. Enda sättet att förstöra den var att smälta ner den i porten till underjorden där Ageros bodde. Och så blev det. Gorvylerna drevs på flykt och Valion dräptes av Valandirs älskarinnan Ragiana. All davanisk kraft släpptes fri ut i världen och balansen var återupprättad. Ragiana blev den första mänskliga drottningen. Hon blev drottningen över Sirinda, medan Valandir blev kung i Norden. Samtidigt började vildmarken befolkas av människor, medlemmar av den heliga riddarordern Valkoria. De letade upp och dödade gorvyler med hjälp av magi och magiska uppfinningar. Människornas tid var kommen och nya kungariken var påväg.

På den här tiden fanns heller inga raser. Människor av olika hudfärg levde sida vid sida över hela världen, oavsett geografisk utbredning. Alla populationer bestod av både svarta, vita, bruna och gula människor. År 8176 lät kung Haradion av Sirindia grunda den internationella Davaniabanken, vilket gjorde att davania blev en hårdvaluta att räkna med. Men år 8258 kom den stora kraschen. Räntan på davania höjdes med tusen procent och alla människors besparingar och lån i davaniabanken gick förlorade. Magin flödade iväg utom mänsklig kontroll. Fattigdom, missväxt och krig blev resultatet både i alvernas och människornas värld. Ageros – dödsguden, ville till varje pris splittra människorna. År 8267 förklädde han sig till vandrare och började predika rasism och rashat i mänskliga byar. Då insåg människorna att de hade olika hudfärg och såg olika ut. Ett vi- och dom-tänkande uppstod överallt där Ageros hade vandrat omkring. Ett stort raskrig uppstod plötsligt. De svarta bildade sina egna svarta länder i söder, medan de vita begränsade sig till Norden. De gula flyttade österut och bildade en civilisation kallad Kai Zun. I sydost bildade de en civilisation kallad Gildiri. Nu var hela världen segregerad. Alvernas kungariken i Galfara utrotades och de bruna människorna som bosatte sig där och grundade kungariket Katina i öknen. Norden och Södern hamnade i ett evigt raskrig mot varandra. Dvärgarna ställde sig på nordens sida och alverna på söderns sida. Det sista stora kriget utspelades år 10543, när krigaren Wulgar Akelstein erövrade hela nästan hela världen och bringade fred. Han hade tagit hjälp av sin stora drake Gelaterix. Men dvärgarna i Dwelheim grävde sig bara djupare och djupare ner i underjorden. När de kom till bergets kärna under Alitika, hittade de det stora diamantsvärd som Tanarius hade besegrats med för hundratusentals år sedan. Då de rubbade svärdet uppstod en global jordbävning. Svärdet exploderade och gick upp i rök. Världens enda kontinent bröts i sju olika bitar som gled iväg på världshaven. Hela västra Wolkheim sjönk under en stor tsunamivåg och världen delades upp i sju mer eller mindre skilda kontinenter. Endast de rättfärdiga människorna, alverna och dvärgarna överlevde katastrofen. Eron hade valt ut en man att resa runt på jorden och samla upp överlevarna och föra dem i säkerhet. Även flera stora ägodelar fördes över österut. Mannen hette Galianor. Han räddade sammanlagt tio tusen människor, femtusen alver och tusen dvärgar och gav dem nya hem i en ny värld. Den gamla världen hade sjunkit – och kontinenten Claurain hade uppstått, tillsammans med kontinenterna Östergal och Kambala. Efter år 10551 började alltså år ett av Forntiden. Forntiden kommer skildra hur Claurain reste sig från civilisationens vagga och grundade det största imperiet någonsin.

Medan det som nu blivit Claurain drabbades av igenväxta städer och vildmark, levde befolkningen som rövarband och dåligt sammanslutna kriminella. Detta var dock inte fallet i norra Kambala och sydvästra Östergal. Vi kan börja med sydvästra Östergal, där ett uråldrigt tvåflodsland kallat Katina växte fram. Katina är däremot en efterkonstruktion. Landet var inte sammansatt på den tiden, utan bestod av flera viktiga stadsstater. Mardilkulturen är en mer korrekt benämning. Mardil var den äldsta staden byggd av människor och år 8 bosatte sig Galiador där, efter att ha räddat och fört hem alla sista människor. Galiador och hans följeslagare kallades för Jordens Folk. Det var namnet på alla de tusentals rättfärdiga människor som Galiador hade räddat. De rättfärdiga dvärgarna kallades Bergets folk och bosatte sig i det nya landet Eston, högt upp i Gandosbergen i Claurain. De rättfärdiga alverna kallades Skogens Folk och grundade ett nytt alvkungadöme i Claurain – Adarion. Så här såg Galarions ättelinje ut. Det är den vi ska börja vår berättelse om.

Galarion och Asmara gifte sig och blev tillsammans valda till ledare för mardilkulturen. Deras ättlingar skulle bli viktiga krigare. Galarion och Asmaras ätt regerade i femton generationer över Mardil. Deras ättling Everin som var dotter till den avlidne kung Eval, skulle enligt hans testamente ärva tronen år 388. Everal var den yngre sonen. Trots att Eval hade utsett Everin till tronföljare i kungariket, ville hans misogyne sistfödde son Everal själv härska. Han var avundsjuk på sin syster och kände sig kränkt och förolämpad. När Eval dog lät Everal förfalska hans testamente och förvisa Everin åt sydväst. Deras mor Elvira följde med. Tillsammans skapade de en egen kultur vid namn Galarmas och lät samla med sig både slavar och landsfränder som de utsåg till medborgare i sin nya stad. Samtidigt började kung Everal i Mardil bli otålig. Han beordrade därför sina soldater att döda alla flickebarn i Galarmas och tillhörande områden. Elvira dog medan hon försökte rädda sin dotter Everin. Everin räddades av sin slav Karda, som hon befriade och utsåg till sin kämpe. Everin bestämde sig för att hämnas på sin onda bror och återta sin stad och sitt land.

Så nu levde hon helt enkelt i exil tillsammans med sin nya kamrat Karda. De sökte sig till kungariket Entor, som låg i sydväst. Landet Entor hade grundats redan direkt efter jordbävningen och kungen av landet hette för närvarande Nepetek, son av Nepasis. Nepasis i sin tur var Evals högra hand innan han dog. Detta innebar alltså att Nepetek var lojal mot Eval och så också hans son Everal. Medan de fick träffa honom i Natekis, berättade Everin vad som inträffat. Hon och Karda fängslades därför i Entor. Everals trogne tjänare Atamal anade oråd. Han började utreda tronföljden och hittade plötsligt det riktiga testamentet i Evals gamla övergivna sängkammare. Han lyckades bevisa att signaturen kom från Eval och att den skiljde sig avsevärt från handstilen på det förfalskade testamentet som Everal använt sig av. Tillsammans gjorde folket uppror i Mardil, samtidigt Atamal begav sig till Entor för att visa upp testamentet för Nepetek. Omedelbart släppte han Everin och Karda fria. Tillsammans begav de sig med Entors armé samt sina egna krigare till Mardil. Efter ett stort slag mellan de två parterna intogs Mardil och Everin dräpte sin troninkräktare till bror. Slaget var nu över och lugnet spred sig sakta men säkert.

Med tiden uppstod allt fler kulturer och kungariken runtomkring staterna i Katina. Även runt Entor skedde stora förändringar. En ekonomisk blomstring påbörjades. Alliansen mellan Entor och Katina bidrog till omfattande handelsvägar, både med båt och karavan. Vid den här tiden fanns inte heller några utvecklade bokstäver. Det var snarare ett tecken för varje stavelse, vilket krävde omfattande studier i läskunnighet, något endast prästerna och de rika behärskade. År 1226 hade den ekonomiska tillväxten blivit så stor att ny arbetskraft behövde hämtas in i Entor. Landet expanderade söderut under kung Malukars erövringar, samtidigt som landet Katina under drottning Hanesha började växa fram till en sammanhållen stat. Ofta resulterade detta i blodiga uppror från stadsstaterna, som lika blodigt slogs ner utav övermakten. År 828 underkuvades de svarta saluyerna söder om Entor. De togs in som slavar och började bygga de majestätiska pyramiderna, sfinxerna, palatsen, städerna, gravkamrarna, templen och statyerna som än idag finns bevarade till stor del runtom kring Gröna Floden i Entors land. År 1313 erövrade Gulatek alla tre kungariken i Entor, vilket resulterade att Entor nu blev ett eget land. Den avgörande segern ägde rum i slaget vid Vukaran, år 1313. Detta lade grunden för den framgångsrika Gulatiska dynastin. Kung Gulatek ville säga upp alla kontakter med Katinas drottning Ratia och istället regera ensam. Han kallade år 1317 tillbaka alla trupper från Katinas samarbetsområde och Katinas drottning stod nu ensam. Samtidigt fanns ett nytt hot i nordost. De fruktade hakirerna från nuvarande Segial – ett skickligt ryttarfolk med pil och båge, plundrade fler och fler byar i Katina, allt enligt en hemlig allians med kung kung Gulatek. Deras kung hette Asyrus och han hade lovats alla landområden från Katina och fram till Entors gräns. Drottning Ratia tvingades fly med sin familj och sina män från huvudstaden, rakt in i klorna på Gulateks män. Tusentals katinianer blev nu statslösa. Åtminstone ättlingar till Galarion. De började leva som nomader i öknen. Ratias äldste son Akarion blev ensam patriark över hela stammen när Ratia dog. Han lät gifta sig med Rabbeah och tillsammans fick de tre barn. Den yngsta dottern växte upp till tonåring, men mördades år 1353 av en okänd mörk skugga från norr. Akarion blev rasande och bestämde sig för att hämnas. Han hörde då rösten från Eron – gudarnas kung. Eron hade inte dyrkats på många herrans år. Akarion fick av Eron uppgiften att resa till landet Katina i norr och bosätta sig och sin familj och sin stam. Som ett tecken på sin lojalitet lät Akarion grunda landet Garadis, mitt ute på en ö som inte längre finns. Ön kallades Garadis och låg långt västerut.

Sjöfärden påbörjades mot Garadis. Men år 1368 dog den åldrige Akarion och hans två söner Ailon och Erlon började tjafsa om vem som skulle bli den rättmätige konungen över Garadis och stammen. Det slutade med att lillebror – Erlon, fick kontakt med kung Gulatek IIs spion, som erbjöd honom makt och pengar om han lovade att Erlon skulle bli kung över Garadis. Det enda han behövde göra var att ansluta sig till Entor och kung Gulatek II. Och det var då som Erlon förrådde sin storebror. Tillsammans med Entors mannar utmanade han sin bror och ett stort slag mellan det statslösa drakens folk, och Entors imperium brakade samman i öknen. Besegrade av Ailons drakar retirerade trupperna. Erlon förvisades från sin familj och skickades ut i öknen. Då vandringen fortsatte norrut, anslöt sig nekromanterna och goulerna i norr till den onde häxmästaren Ataron. Ataron tillfångatog Ailon och hans familj, samt hans hundratals män. Tillsammans fördes de till Entor som slavar. I flera generationer var garadierna slavar i Entor och byggde pyramider åt kungarna där. Entorernas makt växte. Samtidigt hade flera stridigheter utbrutit mellan nya, allt mäktigare statsbildningar i skärvorna från Katinas kungariken. Erlon förvisades och hans stammar lade grunden för valranerna och beduinfolkens framväxt i det som skulle bli Valran.

Katinas kultur blomstrade under ledning av stadsstaten Rabbaya. Statsstaterna i Katina levde i fred och harmoni men var fullständigt beroende av en energi kallad Davania. Davania var drivkraften bakom allt liv och allting som fanns i universum. Davania kunde få saker att växa och förändras. Nu började Davanian ta slut. Missväxten och torkan bredde ut sig och sjukdomar spreds. Kung Hanukar av Rabbaya försökte lösa det genom att skicka sin krigare Attor till grannstaden Azzar. Azzars kung hette Nekkar och var väl medveten om att hans kungarike satt på de största davania-tillgångarna i den kända världen. Detta ledde till krig mellan olika stadsstater. Det kom att kallas kriget om Davanierna.

Ungefär samtidigt som krigen härjade, uppstod en annan högkultur i landet Entor. De var kända för sina praktfulla gravkammare och mumifieringar, sina sfinxer och tempel. Entor började tillsammans mad Katina exportera sina varor utomlands, på det stora centralhavet. Kolonier uppstod på öarna till Estenia i Claurain.

Mellan dessa två flodkulturer fanns ett antal mindre folk som bara väntade på instabilitet. Khumarerna – ett ryttarfolk vid västkusten lät år 1376 under ledning av kung Khumal, inleda ett krig mot Katinas fria stadsstater. Konflikterna avlöste varandra länge och först när Entors kung fick pengar från Katina kunde khumarerna krossas. Däremot gav de sig inte. År 1381 tog Khumarerna hjälp av segiearerna från nordväst. Alliansen fullbordades med giftermål mellan Segiariens prinsessa Khimina och Khumaras prins – Edakkur. Hemgiften var ett magiskt guldsvärd som kunde ge dem kraften att kontrollera naturens krafter. I slaget om Azzar år 1382 framkallades en magisk flodvåg som spolade undan Katinas stora här. Landet Katina hade blivit den första stormakten – Khumar – ryttarnas land.

Det fanns bara ett problem. Under de lyckade fredsförhandlingarna med Entors kung Nukapel år 1388, blev dennes son, prins Ukah, förälskad i drottning Khimina och de inledde ett hemligt och passionerat förhållande. Den unge kung Edakkur visste inget. När Khimina mystiskt försvann antog Edakkur omedelbart att det var katinska nationalister och rebeller som tagit henne för att kräva Khumardynastins avgång och återupprätta Katinas gamla dynasti. Han startade ett skoningslöst inbördeskrig. Alla motståndare dödades. Sin älskade drottning skulle han till varje pris beskydda, men var det verkligen kärleken till henne, eller rädslan att förlora makten, som drev honom till att döda så många oskyldiga? Först när han kallade på hjälp från sin nya allianspartner i Entor – kung Nukapel, fick han reda på att hans drottning frivilligt låtit sig kidnappas av prins Ukah. De hade gift sig i hemlighet. Och det var då kung Edakkur insåg att hela det arv han hade byggt upp, var en lögn. Det var inte långt bort att anta att en hemgift ägt rum mellan Khiminas familj i Segiarien, och Nukapel-familjen i Entor. Och så var det. Entor och Segiarien hade lurat Khumarrikets kung och konspirerat mot honom. Alliansen mellan Entor och Segiarien blev början på en ny tid av krig, intriger, blodshämnd och stridigheter mellan olika fraktioner och ätter.

Kung Edakkur insåg att han måste söka nya allierade. Alla rebeller och nationalister som han falskeligen förföljt i jakten på drottning Khimina, måste få upprättelse, tänkte han. Han fritog de fångar som fortfarande var i livet, och bad officiellt om ursäkt till hela sitt folk. Stridsyxorna lades ner. Slutligen lyckades Edakkur bilda en allians med de fraktioner han tidigare förföljt. Med en gåva på tio ton rent guld köpte han deras förtroende och ingick äktenskap med Hanukaria – ättling till Katinas gamla kung Hanukar. Hanukaria var den förnämsta och mäktigaste av alla kvinnor från nationalisterna. Detta skulle symbolisera att konflikten mellan den gamla dynastin i Katina, och den nya Khumardynastin – var till ända. Ett splittrat land blev enat och sammanhållet… än så länge… Ty Hanukaria och hennes fosterlandsvänner hade inte glömt vad Edakkur gjorde mot hennes farbror – kung Hanukar XVII – den siste hanukaren. Kriget mot Entor ledde till att halva Entor erövrades österifrån. Stormakten Khumar var större än någonsin. År 1395 lönnmördades kung Edakkur mitt i en sexakt med drottning Hanukaria. Och hennes vapen var Edakkurs eget guldsvärd. Hanukaria utropade sig till enväldig drottning över Khumarriket och hennes regim var installerad av Entors kung Ukah. Drottning Khimina insåg då… på ålderns höst, att hennes lusta och otrohet hade lett till sin före detta makes död. Den enda sonen hon hade med Edakkur var prins Alakur. Alakur och hans mor Khimina gjorde uppror mot den nya alliansen med Entor och Khumarriket. De bildade en samling rebeller och lyckades skapa ett fäste i handelsstaden Onos i den västra delen av Khumarriket. Och det var nu det gällde för Alakur och Khimina att få med sig sina släktingar. Khimina, som var från Segiarien fick med sig Segials kung på sin sida. Alakur lyckades mot alla odds få med sig anhängare från Khumarrikets nationalister, ty Hanukarias terrorvälde hade gjort henne impopulär i sina egna led. I slaget vid Azzar besegrades de sista nationalisterna och Hanukaria ställdes inför riksrätt och avrättades. Alakur hade hämnats sin far och blivit kung över Khumar igen. Khumar och Segiarien – två mäktiga riken behövde inte använda mycket vapenkraft innan Entor tvingades till reträtt.

En period av fred inleddes. Ättelinjen varade i tre generationer efter Alakur. Ända tills den onde nekromantikern Shakarat stal deras gyllene svärd. Shakarats övernaturliga krafter förenades med svärdets och han lät år 1451 förslava hela Khumarriket. Därefter siktade han in sig på Entor, vilket ledde till blodiga strider mellan Entor och den mörka trollkarlen Shakarat. Även Segiarien förslavades. Entors kung Nemotep II insåg att det enda sättet att klara kriget var med hjälp ifrån Segiarien, handelsmakten Sibellion och Khumarriket. Motvilligt gick de tre rikena med på Entors sida och kriget mot Shakarat vände till deras fördel. År 1487 lät den unge krigaren Mazir från Sibbellion förstöra guldsvärdet, vilket ledde till att Shakarat gick under. Nu var freden kommen. Men det dröjde inte länge innan innan kriget om davanierna tog ut sin rätt. Ty nu hade kraften från davanierna verkligen börjat sina och krigen mellan Segiarien och Khumar tog sin början. Det var ett krig om naturresurser – om den viktiga davania-kraften som alla kulturer var beroende av. Detta utnyttjades till varje pris av Entor och Sibellion. Sibellions nya kung hette Hakarot och han ville se en kulturell blomstring i hela östern. Tillsammans gick de två stormakterna in och krossade både Segiarien och Khumar i ett nafs. Året var 1493. En ny juvel i kronan hade uppstått – Sibellion – med sin huvudstad Talik – ett ekonomiskt imperium. Fred och harmoni rådde i den kända världen och nya kulturer och städer byggdes upp. Landet Entor erövrade samtidigt nya områden i sydväst och fick slavar därifrån. Man lät även köpa rikedomar från Sibellion. De krigiska åren i civilisationens vagga var förbi.

År 1531 hade högkulturer och civilisationer bildat ett bälte av städer och kungariken ända från Entor och hela vägen till Kai Zon. Handelsvägar bildades alltså hela vägen till fjärran östern. Mellan Kai Zons kejsardöme och öknen låg det tropiska bergslandet Eldiri, fullt med tempel och flodstäder. År 1531 började ett stort rike uppstå mellan Eldiri och Katina. Landet hette Dorian. Dorianerna samlade en armé från öknens alla hörn till att invadera Eldiri. Dorians språk härstammade från Katina och därför uppstod en blandkultur i Eldiri, där de nya folkvandrarna från nordväst blandades med den helt egna språkfamiljen i sydost. Det innebar att de olika varianterna av den salamantiska språkfamiljen talades i Eldiri, Dorian, Katina, Sibellion, Khumar och Segiarien, samt alla små riken däremellan. Därefter gjorde Dorian en expansion österut. Året var 1591 och krigen mot Dorian ledde till omvälvande förändring i västra öknen. Folkvandringarna började. Det första dorianska imperiet var det dittills största riket som någonsin funnits i världshistorien. Samtidigt hade Entor blivit ett nästan lika stort och mäktigt rike, med sina kungar som dyrkades som gudar. Men Dorians kung Panatis vågade inte attackera Sibellion – från vilka de till stor del var finansierade. Inte än.

I norra Katina bodde en enkel man som hette Ekmer. Han var ättling till färjkarlen Elbet i rakt nedstigande led och brukade jorden på sin gård i den lilla byn Vasret. Året var 1468 och krigen mellan trollkarlen Shakarat och de förtryckta nationerna pågått för fullt. Det var då som guden Eron själv kontaktade Ekmer och talade till honom. Han påminde Ekmer om hans förfader Elbet hade ett mål som gått i glömska. Att bevaras minnet av Alitikas gudar och dyrka dem i generation efter generation. Ekmer svor en ed till Eron att fullfölja detta och han bevisade sin trohet genom att smida ett silverne halsband föreställande en drake. Detta blev början till dyrkandet av Alitikas gudar – en renässans för de riktiga gudarna och för dyrkandet av drakar vid sidan om. Det utvalda folket, även kallat drakfolket, kunde rida och flyga med drakar och kommendera dem i strid. Ekmer började därefter vallfärda till drakarnas land – den stora ögruppen Galanya. Där lät han bilda familj och skaffa en en släkt. Men hans äldsta son – Albin, hamnade i konflikt med sin lillebror över landområden och därefter bildade Albin en egen stam och begav sig till nuvarande Valran, där hans ättlingar kom att kallas valraner. Galanya utvidgade snabbt sina territorier och en civilisation av en långvarig kungaätt byggdes upp. Det var först år 1591 som deras självständighet gick förlorad, när Dorianerna tog slavar ifrån området. Slavarna arbetade på ett projekt åt Dorians kung Halmut III. De byggde på Dorians öga – en staty föreställandes den dorianska guden Kamara. Statyn hade magiska diamantögon som kunde förgöra hela länder. Tack och lov så lyckades en ättling till Ekmer vid namn Hadralon leda ett uppror mot Dorians kung. Statyn förstördes med hjälp av drakeld och slavarna flydde och bosatte sig på Galanyas ö. Året var 1612. Här levde de i frihet i över tusen år.

År 1638 var bristen på Davania-kraft så allarmerande att samhällen och jordbruk började dö ut. Kungarna bad förgäves till sina falska gudar. Endast Braghesierna lyckades få välstånd och grönska eftersom de dyrkade Alitikas gudar. Det var då som den onde häxmästaren från norr – Akabar, smidde en ond plan att snärja de fria folken i hela den kända världen. Han lät skapa en mask till varje stort kungarike – alltså Katina, Braghesia, Segiarien och Sibellion. – fyra masker – en till varje kung. Han lovade dem välstånd och goda skördar, bara de svor trohet till honom. De skulle få rikedom och deras fiender skulle krossas. Men så fort de satte på sig maskerna började de långsamt förtäras och bli slavar under Akabars sinneskontroll. De fattade korkade beslut som ödelade deras skördar och försvagade deras länder. Pesten bredde ut sig. Det blev också inbördeskrig mellan alla fyra kungariken. Den enda som lyckades fatta mod och förlika sig med masken var Braghesias kung Elemot. Han lyckades ena Braghesia med Entor och Dorian och starta en motoffensiv mot Akabar och hans demoner. I slaget om Kalikum högg han huvudet av Akabar. Samtliga masker placerade han på fyra åtskilda ställen, aldrig för att hittas igen.

Långt i öster började det dorianska riket växa fram i alla vädersträck. I området kring Katina hade landet Segial krossats av de genialiska Makarerna från Al Ganushi. Detta stora imperium bredde nu ut sig och kunde mäta sig med Entors mäktighet. Al Ganushis kung kallades Jalagin Erövraren. I slaget vid Vilkarion etablerade han sitt imperiums kontroll över viken. År 1728 lät hans son, kung Jalagin Galafir starta krig mot Entors kung Gupta IV. Kriget var helt meningslöst och ledde till en ickeaggressionspakt med Entors kung. Det nya avtalet innebar att Vilkiska viken skulle bli en viktig hamn och knutpunkt för både Entors och för Katinas folk. Hamnen vid Vikarion växte således fram och blev världens största centrum för handel. Så småningom bildade städer runtom. Balgarion var den vackraste och rikaste av alla städer i världen. Färgglad, militäriskt stabil och med en mur som var både vacker och skrämmande. Balgarion byggdes ut och reste sig högre och högre upp mot sky. Våningshusen påminde om skyskrapor, fast mycket mer vackra och gammalmodiga. Än idag finns inte like till stad i världen.

År 1788 fick Balgarion officiellt status som stjälvständig stadsstat. Kung Kalakassir blev den nye härskaren. År 1794 lät han grunda Sidenbanken – världens första monopol på den kända världens siden. I och med att länder som Entor, Katina och Segial lånade pengar av Sidenbanken, växte sig denna rikare och rikare på andras bekostnad. I panik sålde Katina och Segial sina landområden för att avskriva sina skulder. Staden Balgarion blev således ett stort och mäktigt rike, långt utanför stadsmurarnas gränser. Katinas kungarike var på nedgång. Balgarions grönskande dtadsmurar och trädgårdar blev imperium. Detta fick Entors kung, den mycket mäktige Gandis II, att öka pressen på sina slavar. Han inbillade sig att de skulle bygga sig ur hotet från öster. Pyramiderna och palatsen byggdes i rasande takt. År 1899 gjorde slavarna uppror underledning av den bragesiske patriarken Katalon. Tillsammans lyckades de sammankalla flera drakar, och så också gudarnas vrede, som plågade kung Gandis marker. Efter ett avancerat flyktförsök påbörjade garadierna sin mycket långa vandring i öknen. År 1904 skickade Eron, gudarnas kung, ett antal lagar skrivna på drakfjäll. Dessa lagar erkände Garadis som garadiernas och drakfolkets land, utvalt av Eron och de andra gudarna. År 1907 var de framme. När braghesierna byggde upp sitt land på ögruppen började de snabbt bruka jorden. Palats och städer växte fram som aldrig förr. Den allra mäktigaste ättlingen till Katalon hette kung Einas. Han lät utvidga sitt kungarikes domäner i ett heligt krig. Året var 2087, när Garadis var som störst och mäktigast. Tillsammans besegrade de den onde häxmästaren Atarons armé av demoner. I slaget vid Röda kullarna lät krigarkvinnan Atalia besegra honom genom att borra sitt silversvärd Galiarot i hans hjärta. En lång period av ondska var till ända. Hela den kända världen tackade braghesierna för deras mod i kriget mot häxmästaren. Alla utom Balgarons kung. Kung Noptek hette han. Han var irriterad över att braghesierna inte betalat tillbaka sina krigsskulder till sidenbanken och lät därför annektera hela Braghesia och Katina för att statuera ett exempel. Året var 2088. Annekteringen av Braghesia innebar en brutal utrensning av braghesiernas kultur och religion. Därför började de skriva ner den och utöva sina seder i hemlighet.

År 2273 erövrades hela Garadis, av Dorians nye kejsare Akamus. Akamus hade lovat att han skulle befria braghesierna från balgaronernas ok, och det löftet höll han, åtminstone i början. Braghesierna var återigen fria och samexisterade nu i fred och harmoni med kungarikena Segial, Katina, Balgarion och Dorian. Inte ens i Entor kunde man tänka sig att starta krig. Dock så ändrades allting den dagen då Dorians kejsare Akamerius den Store fick ett påbud från den mörke demonen Kurgan. Kurgan lovade att Akamerius skulle få övernaturliga, gudomliga krafter om han sålde sin själ till honom. Genom att bada sig själv i smält silver i Kurgans palats, blev han en gud. Dorians imperium var på frammarch. År 2316 erövrades Braghesia under den gudomlige kungens mörka fanor. Även Segial, Katina, Balgaron och Entor erövrades. År 2328 erövrades till sist Braghesia. De fria folkens tid var slut i den kända världen. Darissus blev huvudstad i det Dorianska Imperiet – det största kungariket hittills i världshistorien.

I samband med att Dorian förtryckte alltfler tidigare självständiga kungariken, sökte sig fler och fler människor ut till öarna söder om Claurain i centralhavet. Ön Tyklos började blomstra på 2500-talet, samtidigt som den gamla världen förföll i Dorians och Kurgans förtryck. Här började man för första gången på länge dyrka gudarna av Aripolis, precis som de gamla braghesierna hade gjort. Stora städer, palats och badhus med rinnande avloppssystem byggdes på ön Tyklos. Samtidigt fanns ett nytt folk som började göra framsteg över Centralhavet – haridierna från Haridien, som lärde tyklerna och människorna i det som skulle bli Estenia, att använda bokstäver istället för ett tecken per stavelse. Det haridiska handelsimperiet expanderade över hela centralhavet och alla dess kuster, utom räckhåll för det Dorianska riket.

År 2599 dräptes Kurgan för första gången i historien. Det var kejsare Akamerius XVIIIs son – prins Valamon, som insåg hur farlig Kurgan var för hans far. Han dödades med sitt eget silversvärd. Valamon frisknade till från förbannelsen och Dorians kungafamilj började återigen regera med värdighet. Alla områden som tillhörde Dorian fick större självständighet och mer frihet. En ny blomstringskultur uppstod i öknen i öster. Haridien och Dorian utvecklades nu till två konkurrenter.

Norr om ön Tyklos, i Claurains ödsliga landskap, fanns landet Estenia, centrerat kring gudarnas berg Alitika. Föga förvånande bildades här den första esteniska kulturen vid staden Kalmyra. Kulturen expanderade snabbt och inledde omfattande handel med Tyklos. År 2678 erövrade kalmyrerna Tyklos öar och avrättade kung Treodon. Anledningen var att Kalmyras kung Eteros ville ha kontroll över handeln och utmana haridierna. Efter detta utbröt århundraden av krig mellan de framväxande esteniska stadsstaterna. Estenia var ännu en högkultur på frammarsch. År 283l lät ett antal esteniska äventyrare, krigare och kolonister flytta till Segials kust. Där grundades staden Rakyrra – en fri koloni, som Dorians kung Eldomun V inte brydde sig om att införliva i Dorians imperium. I samband med att krigen mellan esteniska stadsstater fortsatte på fastlandet, försökte Rubliks kung Veldaron skaffa sig en ny allierad i kriget mot Kalmyras kung Tekkon. År 3004 sökte Veldaron stöd hos Rakyrras kung Atelmon. De bestämde sig för att arrangera ett äktenskap som tecken på den nya mäktiga alliansen. Problemet var bara att Atelmons son Kiron, inte var förälskad i kung Veldarons arrogante dotter Ergeia. Han hade en kärleksaffär med Kalmyras kung Eteros dotter Nirvea. Mitt på brölloppsdagen kidnappade Kiron Nirvea istället för att gifta sig med Ergeia. Detta ledde till ramaskri i både Rublik och Rakyrra. Krig uppstod över sundet. Samma år skickade kung Veldaron ut sin tappra oäkta son Ridon till Kalmyra i syfte att döda Kiron. Samtidigt skickade Kalmyras kung Tekkon sin äldsta son Mendis för att hämta tillbaka sin syster Nirvea. Staden Rakyrra belägrades i hela tio år. Kiron tvingades döda kungar och härskare på alla sidor, bara för att han och Nirvea älskade varandra. Han blev sedemera en laglös krigare som tog sig från stad till stad, medan båda sidor jagade honom skoningslöst. År 3005 påbörjades det stora slaget om Rakyrra. Kiron var omringad med sin älskarinna i den stora kolonistaden. Efter att Ridon från Rublik slutligen besegrat och dräpt Mendis, begav sig Kiron och Nirvea ut i kriget för att försvara sin stad och sin kärlek till varandra. De flydde år 3008 från belägringen och lyckades ta sig till vildmarken. Där hade Kurgan återuppstått. Anledningen var att silversvärdet han dödats med av prins Valamon aldrig förstördes. Valamon hade flytt i galenskap till vildmarken och slutligen förtärts till själ och hjärta av Kurgan. Nu var det andra tider. Kurgan erbjöd silversvärdet till Kiron och Nirvea för att deras kärlek skulle kunna fortgå och de tillsammans skulle vinna kriget och härska över Rakyrra. Alla deras drömmar skulle gå i uppfyllelse. De svor trohet till Kurgan och fick med sig hans armé. År 3013 återvände de till Rakyrra och slutstriden började. Föga förvånande vann Nirvea och Kiron efter att brutalt dödat alla sina fiender i ett inferno. Med silversvärdets hjälp hade de segrat. Nu blev de härskare över Rakyrra och kriget var slut år 3015.

Nu var nya tider påväg. Alla stadsstater i Estenia lät omfamna fred, demokrati och stjälvständighet, förutom då Rublik som utvecklades till den mest brutala militärdiktaturen av alla. Kulturerna och ekonomierna blomstrade. År 3227 ingick alla stadsstater i ett förbund som kallades Estenia. Staterna var helt självständiga. Varje år valde de en annan stat som skulle ordföra i unionen. Direktdemokrati infördes mer och mer. Den största stadsstaten Tyron, var på frammarsch. Tyron var en kulturellt blomstrande stad, med direktdemokrati, filosofer, kultur, en stark armé och välstånd. Efter år 3513 började den första eran. År 268 var kungariket Dorian större än någonsin. Dorians kejsare – Kiron den Helige, ättling till Kiron och Nirvea av Rakyrra, allierade sig med Kurgan och mörkrets krafter för att ta över de fria esteniska staterna. De dorianska krigen började och tycktes aldrig ta slut. Det var nu som stadsstaten Rublik fick visa sin duglighet. Alla medborgare, män som kvinnor, tränades till elitsoldater från tio års ålder. Träningen var hård och brutal och Rublik utbildade en krigarkultur, ökänd för sina ogenomträngliga skjöldmurar av muskler och stål, när strid nalkades. Kung Akamedos av Rublik slogs till siste man i slaget vid Malakurs portar. De föll allihop och blev martyrer. Endast fe,hundra soldater från Rublik hade lyckats hålla tillbaka Dorians arméer så länge att samtliga esteniska stadsstater, med Rublik och Tyron i spetsen, kunde mobilisera sig inför slutstriden. År 270 rådde slaget om vita öarna, där hela den dorianska flottan gick i tusen bitar intill klipporna. År 271 landsteg man äntligen vid Segials kust och estenierna påbörjade sin invasion av Dorian. De fick stora problem. De tre krigarna Artis, Reidon och Drinea, fängslades i Dorians huvudstad Darissus där de utsattes för tortyr för att avslöja var ritningarna till Bronsstatyn av Nessos fanns. De vägrade svara. Innan de skulle avrättas, blev de räddade av en armé av rublikaner och tyroner som invaderade Darissus. På slagfältet i öknen utanför attackerade slutligen Kurgan med sin koloss av monster, cykloper, drakar och demoner. Efter stora förluster lyckades äntligen krigarprinsessan Drinea dräpa Dorians kung Kiron den Helige och ta silversvärdet. Hon insåg snabbt att hans silversvärd måste förstöras. Medan Kurgan marscherade ut på slagfältet och slogs mot Artis och Drinea, lätt Reidon förstöra svärdet genom att smälta ner det uppe på högsta tornets smedja i Darissus. Kurgan och hans armé förstördes. Dorians prins och tronföljare Erebus, lovade att aldrig mer angripa Estenia och estenierna lovade att aldrig mer angripa Dorian. Därefter var kriget slut och ondskan var besegrad för den här gången.

Nu påbörjades en mycket lång period av fred i Estenia. Samtidigt som Rublik och Tyron blev två högt ansedda stadsstater, blomstrade kulturen i hela området. Inbördes rådde ständig fred. Endast kriget mot barbarerna och deras hövding Malkur i norr, år 299 till 334, var ett undantag. Malkur dräptes för övrigt av halvguden Aradus. År 403 började konflikter bryta ut mellan Rublik och Tyron. De drabbades av hybris och rivaliserade om huruvida de skulle vara fredligt inställda till Haridien eller fientligt. Tyronerna ville till varje pris erövra Haridien, medan Rublik ville alliera sig med dem. Ett långt och bittert inbördeskrig började. Stadsstaternas tid var förbi. Estenia delades upp i två falanger – de som var för Rublik och de som var för Tyron. Detta fick sitt slut först år 451, när kung Valter från Rondoli gick in och krossade båda sidor. Rondoli var en stad i nordöstra Estenia, som nu var på frammarsch. Valter från Rondoli skapade vänner, snarare än fiender. Han återställde freden. När han dog år 464, tog hans son Alkaris över. Alkaris skulle få namnet Alkaris Legenden. Han erövrade hela Estenia och efter slaget vid Aidilos år 468, blev han kung över hela Estenia. Han förbjöd slaveri och skapade en allians och handelsgemenskap med haridierna. Därefter siktade han sig in på att erövra hela Dorian. År 470 erövrade han Entor och grundade staden Aigut vid kusten, känd för sitt bibliotek och sitt stora fyrtorn. År 471 mötte han Dorians kung Ortamis i slaget vid Al Fagal. Därefter intogs Darissus. Ortamis flydde österut och mötte Alkaris igen i slaget vid Termalon. Ortamis erkände sig besegrad och avrättades, varpå hela Dorian och hela den kända världen hade erövrats. Detta var det största imperiet någonsin. År 478 dog Alkaris hemma i Rondoli. Hans rike delades upp mellan hans söner. Entor gavs till hans äldsta son Alkatron, medan Dorian gavs till hans dotter Gameia. Estenia gavs till hans äldsta son Grennion. Den politiska stabiliseringen av ökenländerna ledde till ökad handel runtom i världen och utvidgade handelsvägar österut.

Rania var en halvö väster om Estenia, bördig och frodig och med ett behagligt klimat. I norra Rania, strax söder om bergen bodde det vinodlande folket garneserna. De levde gott av vinet och jordbruket och hade inte mycket till försvar. I sydöstra Rania och vid kusterna fanns det esteniska kolonier ända sedan 3300-talet. Handeln med garneserna blommade så småningom ut, vilket lade grunden för framväxten av ett nytt rike – Rania. Rania var bara väldigt litet från början. Invånarna i de små städerna och byarna talade ranianska – ett språk som påminner om latin. Runtomkring dem i alla vädersträcken fanns små kungariken med vitt skilda språk. Här dyrkades häxkonst och magi. Kontakten med alverna var omfattande. Den ranianska kulturen utvecklade så småningom en avancerad militär och statsapparat, samtidigt som de snappade upp mycket av den esteniska kulturen och religionen. Man började så småningom tro på Alitikas gudar. Denna övergång tog lång tid och pågick i flera århundraden.

År 3428 härskade den onde trollkarlen Mirakil tillsammans med sin urgamla chaman Alatrax över norra Rania. År 3428 lade han hela det ranianska kungariket under ett konstant mörker. Med hjälp av sin magiska blixtamulett kunde han framkalla åskmoln som täckte solen och orsakade hungersnöd. Förtrycket mot folket pågick mycket länge. Den enda som rådde sig på Mirakil var krigshjälten Agribus Lero. Han lyckades göra uppror mot Mirakil och orsakade mycket svår skada. Det sägs att gudarna hade utvalt honom att besegra ondskan som dväljdes i landet. Mirakils straff var inte nådigt. Efter att ha sammankallat den fasansfulla leviathan, lät han krossa upproret och ödelägga huvudstaden Delius. Därefter lade sig leviathan i dvala. Agribus Lero dräptes skoningslöst utav Mirakils amulett. Hans hustru – Nivea, offrade sitt liv för att rädda deras nyfödde son – Elmon. Hon var bekant med en vargfamilj i skogen och överlät sitt barn åt dem. Därefter dödades hon skoningslöst av Mirakils vakter. Vargarna lät föda spädbarnet med sin mjölk och uppfostra honom till en vuxen man. När Elmon förkunnades om sitt öde av gudarna, bestämde han sig för att rädda kungariket Rania och krossa leviathan och Mirakil och hans bedräglige chaman. Elmons kusin – Bidrea hjälpte honom i hans uppdrag. Hon var också uppväxt bland vargar och kunde kommunicera med dem och rida på deras rygg. I en blodig strid besegrade hon Alatrax och hans svarta ulv. Därefter befriade hon tusen fångar från den ”ogenomträngliga” labyrinten i underjorden. Efter ett långt och bittert slag med upprorsmännen lyckades Elmon äntligen dräpa leviathan. Genom att bli uppäten av odjuret och låta Mirakils amulett ladda ur alla blixtrar, exploderade leviathans mage. Amuletten gick upp i rök och därmed dok också Mirakil. Åskmolnen skingrades och leviathans kropp sjönk ner i marken och blev till klippor. Det var på dessa klippor som Elmon lät grunda staden Aripolis år 3461. staden växte mycket snabbt och det dröjde inte länge innan den hade skaffat sig en demokratiskt vald församling. Ranias kung Elgerion, som var lojal mot garneserna, tyckte inte om att den nygrundade staden Aripolis hade en egen församling fri från kungens inflytande. Därför erövrade han hela Aripolis och tvingade befolkningen att lyda under den ranianska kungen. Året var 3499. År 3513 gjorde medborgarna i Aripolis uppror och utropade en egen republik. Deras armé var nu så stark att kungen och hans män retirerade. Därmed började år ett av den första eran. Forntiden era var över. Det var alltså på årsskiftet efter år 3513 som år 1 av första eran tog sin början. Eftersom Rania var en republik så valde medborgarna sin egen kung. År 56 hade hela det ranianska kungariket erövrats och Rania blev därefter ett enhetligt militärt sammanhållet kungarike. År 103 lät man också erövra hela det garnesiska riket. Därefter erövrades hela södra halvön. Det innebar att hela den ranianska halvön hade blivit införlivat i det ranianska riket år 138. Slavar, skatter och rikedomar flödade in i landet. Den unga republiken lät införa värnplikt år 204. Efter detta växte armén något explosionsartat. År 504 erövrades hela Estenia och därefter siktade man in sig på kustområdena i södra Claurain. Det fanns bara ett hinder och det var haridierna. Estenias gamla allierade köpmän från Al Harid. Kung Salarius ville till varje pris krossa haridierna och göra hela Centralhavet till en raniansk insjö. År 588 började det första haridiska kriget. Haridierna lät under ledning av den legendariske krigaren Kalabi, i hemlighet segla med flottan över havet till Karlan. Därefter vandrade de i flera år genom bergskedjan och krossade Aripolis armé norrifrån i slaget vid Aripolis. Året var då 594. Detta var ett bakslag för Rania. Flera ögrupper i Centralhavet förlorades till Haridien. År 638 hade dock den ranianska armén blivit större än någonsin. Under ledning av general Garnus Grippillo seglade den nya ranianska flottan ut på havet och krossade hela Haridien i det tvååriga slaget om Al Harid. År 640 dödades kung Othman av Haridien. Alla hans familjemedlemmar och hela hans stab dräptes. Det haridiska imperiet var till enda och det Ranianska Imperiet såg nu dagens ljus som stormakt. Aripolis blev snabbt världens huvudstad, den första i världen med över en miljon invånare. De gamla murarna togs bort och i centrum av staden byggdes det vita slottet. Det färdigställdes år 712. Den stora arenan byggdes kort därefter och gladiatorspelen blev omåttligt populära. Samtidigt som alla medborgare var fria att delta i den ranianska demokratin, så var en tredjedel av Ranias befolkning slavar från erövrade landområden. Det var slavarna som utgjorde mycket av det grovarbete som tidigare utövades av fria yrkesmän. År 713 åsidosattes den ranianska kungens makt. Senaten och Rikskanslern den lagstiftande makten. Rikskanslern var regeringsöverhuvud. Kungen var enbart statschef på papperet, men han hade fortfarande enväldig makt i krigstid. Det var också kungen som kontrollerade elitstyrkan över armén – Riksvakten – Imperiets stolthet. Således var det fortfarande kungen som var militärens överhuvud, vilket gav honom ett huvudansvar för imperiets säkerhet.

Hursomhelst så blev alla de arbetslösa fria männen tvungna att gå med i armén när slavarna tagit över deras jobb. Problemet var bara att köpkraften var låg. Ekonomin stagnerade. Eftersom en stor del av de som arbetade eller gjorde militärtjänst inte hade råd att spendera pengar, ledde den ekonomiska stagneringen till massarbetslöshet och att lantbruk och företag lade ner. År 786 ledde detta till ett inbördeskrig. Konkursade lantbrukare och före detta adelsmän och miljonärer demonstrerade utanför kung Martellus balkong. De krävde subventioner. Arbetarna och slavarna krävde högre ersättning och frihet. För första gången i världshistorien gick de rika affärsmännen och de fattiga arbetarna samman mot makthavarna för en gemensam sak. Välståndet för vanligt folk måste öka. Köpkraften måste öka för att få fart på ekonomin. Efter att inbördeskriget stväjats genom en maktkupp av general Albus Kineron, år 789, trodde alla det skulle bli bättre. Men istället ockuperade kungens män kongressen och fängslade senaten, vilket försatte landet i en krissituation som lamslog allt politiskt beslutsfattande och gav kung Farus II all makt i praktiken. Albus Kineron fortsatte inbördeskriget mot kungen och gatorna fylldes av blod och lidande. Och inte nog med det. Slavarna fick det inte ett dugg bättre. Deras röst blev aldrig hörd i de politiska diskussionerna. År 793 gjorde gladiatorkämpen och slaven Marterus den Store uppror. Manliga och kvinliga slavar, både arbetarslavar, sexslavar och gladiatorer, tog till vapen och dräpte Albus Kineron. Även hans stab avrättades. Blodiga strider utkämpades därefter mot kung Farus Iis vaktstyrka. Efter att ha blivit totalt överkörda och underlägsna kapitulerade kungens män och övergav sig själva till Marterus. Marterus fick därefter kontrollen över hela armén och kuppade kongressen och senaten. Alla potentiella bråkstakar sattes i arrest och Marterus utsåg sig själv till rikskansler. När konstitutionen hade ändrats och röstats igenom av de nya folkvalda rådsmedlemmarna och senatorerna, hyllades de nya makthavarna av hela Ranias arbetarklass. Gratis bröd delades ut till alla fattiga och förslavade. De som arbetade fick en drägligare lön och femtusen slavar befriades och fick ge sig ut i samhället som fria män och kvinnor. Den ekonomiska högkonjunkturen spred sig som ringar på vattnet. Kulturen och konsten började blomstra. Ranias armé kunde fortsätta bygga vägar och monument runtom i Imperiet. År 816 dog den sista kungen – Farus III. Han hade inga ättlingar. Därmed skrevs konstitutionen om ännu en gång och republiken var nu helt och hållet fullbordad.

År 866 annekterades landet Relmar under ledning av krigshjälten Galderon Kalesson. Relmar blev snabbt ett viktigt lärosäte. År 873 grundades staden Elvaris, med sitt gigantiska bibliotek och sina kända magiker och vetenskapsmän – Druidmästarna. Därmed förstärktes kontakten med alverna i Adarion, vilka skänkte människorna i Rania och Relmar mycket kunskap om magi och andra element i världen.

Samtidigt hotade en grollisk sammansvärjning norrifrån. Mörka krafter samlades under en hövding vid namn Eterix. Han hade fått övernaturliga krafter då han svurit en ed till häxan av vildmarken – Venexa. Hon bodde i en stor dal i det som senare skulle bli flimmern. Från det dystra slottet använde hon sig av en silverprydd och tatuerad skalle från general Metus av Aripolis. Varje gång hon drack samlade sina döda undersåtars blod i skallen och drack ur den gav det henne evig ungdom. Hennes beroende av människoblod och besatthet av evig skönhet gjorde att en sjukdom började sprida sig i hennes kungarike. Träden vistande och marken torkade ut. Träskmarker fulla med demoner och mosslik bredde ut sig. Skogarna förgiftades av höst och förföriska andar, svampar och förbannelser. Alexa var vackrare än allt annat på jorden, men många visste inte att general Metus hade en hämndlysten son, vars dåd skulle bli ihågkomna för alltid. Han hette Kalesson och ville hämnas på den onda häxa som dödat hans far och druckit ur hans skalle.

År 921 bröt Kalesson mot Ranias lag och begav sig ut med deras bästa legion – den tionde legionen. Målet var norr – att dräpa Alexa och erövra hela Grollien. Detta ledde till inbördeskrig i Aripolis. De progressiva senatorerna stöttade Kalesson eftersom han gick till val på att frige slavar och ge alla invånare i Aripolis fri tillgång till bröd och rent vatten. Detta gillade inte de konservativa som till varje pris stod bakom storherrarnas vinster på vatten och livsmedel. Lönnmordet på den respekterade kanslerm Atorn Domus – som stöttade Kalesson, var en chock för de fattiga och de progressiva senatorerna. Medan alla misstankar riktades mot hans rival, Pacolus Vern uttalade han sig såhär:

”När allmogen och de små människorna förlorar sin största och mest respekterade förebild, vädjar de såklart till Kalesson. men Kalesson är inte här! Han förrådde oss under detta fruktansvärda attentat och marscherade norrut med vår bästa armé! Att peka finger åt mig och beskylla mig för mordet blir ju ironiskt, rent ut sagt!”

De progressiva, under ledning av Atorns son – Metorn Dumus, reagerade med revolution. Inbördeskriget var ett faktum.

År 925 hade ett blodigt krig i Grollien pågått i fyra år. Kalesson började bli otålig och försökte nu byta strategi. Efter en knapp seger mot grollerna vid gröna skogen tvingades han omgruppera sina män. De grävde ner sig under jorden på vintern och arbetade ensamma i form av elitstyrkor mot grollerna. I hemlighet tog sig Kalesson till Alexas slott tvingades krossa sin fars dödskalle. Häxans kraft försvann från hennes kropp. Hennes bortgång var ett faktum och hennes kungarike kunde börja blomstra. Flimmern blev en del av Raniaimperiet och den tionde legionen. Kalesson samlade på sig en här som återvände till Grollien med förstärkning. Kriget vände, eftersom all den kraft som häxan skänkt till Eterix, försvann med hennes död. Eterix dödades av den unge soldaten Valtus Grippo som belönades som överbefälhavare. Hela Grollien var erövrat. Den tredje april år 926 återvände Kalesson till Aripolis. Kalesson brände sin fars kraniumskärvor till aska. Han begravde askan i Aripolis katakomber, under en staty av sin far. Problemet var bara att häxans ädelstenar som hon klätt dödskallen med smälte samman med askan eftersom Kalesson inte sorterade bort kristallerna från skallskärvorna innan han brände dem. Ingen som vågat sig ner till Kalessons förfäders katakomber hittade ut levande.

Nu tillhörde Grollien det ranianska imperiet och Kalesson återvände med sitt triumftåg till ett Aripolis präglat av inbördeskrig mellan Metorn Domus och Pacolus Vern. Nu fick Kalesson stöd av Metorn Domus och Pacolus Vern var snabbt besegrad. Kalesson blev den ensamme härskaren alla de fattiga längtat efter. Kalesson bekämpade korruptionen med ganska lyckat resultat och skapade jobb och bättre villkor för de fattiga. Slaveriet förbjöds och storherrarna började bli desperata pga sina förluster. Att betala ut full arbetskraft till sina anställda eller tvingas lägga ned var som att välja mellan pest eller kolera. Metorn Dumus regerade egentligen tillsammans med Kalesson, även om Kalesson själv var den som i praktiken hade den reella makten. Detta retade Metorn Dumus något oerhört. Han var trött på att leva i skuggan av sin gamla kamrat.

År 930 regerade drottning Palatracia i Entor. Hon inledde ett förhållande med Kalesson, som fick gott om gåvor och guld för sitt sexuella umgänge med Kalesson. Kalesson hoppades på att han kunde köpa Entor av henne utan att behöva starta krig mot landet. Han hade fel. Mitt under akten gav hon Kalesson en lavett han sent skulle glömma. ”Tar du mig för en hora? Jag är en drottning och det här är mitt folk! Vakter! Vakter! Grip den här horgubben och sätt på honom en klänning! Sminka honom noggrant och kasta ut honom på gatorna!”

Kalesson tvingades gå gatlopp i kvinnokläder. Därefter halshöggs han. Det var den fjärde september 930. Det sista han såg var hur hans tidigare trogna vän Atorn Dumus stod och bevittnade allting med ett kaxigt leende. Atorn Dumus krävde betalning av Palatracia, men hon vägrade och förvisade Dumus tillbaka till Aripolis. Där var inget sig likt. Atorn Dumus gick samman med Kalessons son – general Valarus och tillsammans vann de kriget mot Pacolus Vern, som Atorn Dumus dömde till döden för Kalessons död. Raniariket delades upp i två riken. Men så plötsligt fick Valarus reda på att det var Atorn som beställt mordet på Kalesson och dömt sin ärkefiende Pacolus Vern till döden bara för att rentvå sig själv. Det blev inbördeskrig igen och Atorn flydde till Entor där han låg och drack och hade sex med Palatracia i flera månader. Den tredje mars år 931 kom även Valarus ner med sin armé för att försöka ha sex med Palatracia och erbjuda henne flera tusen guldmynt för att få henne att överlämna Atorn Dumus till honom. Hon vägrade eftersom hon redan fått pengar från Atorn Dumus. När Palatracia den femte maj år 931 sade ”Åh Valarus, någonting är bekant med dig!” sade hon mitt under sexakten.

”Min kukstorlek?”

”Ja, precis. Du överträffar din far.”

”Vänta, va?” Palatracia drog sin dolk mot Atorns hals.

”Vänta nu. Det här verkar bekant också?” sade hon. ”Här har jag en liten hemlighet. Det var jag som dömde din far till döden. Jag och min älskade Atorn Dumus. Och nu är det din tur att möta samma öde.”

”Hora!” röt Valarus.

”Ja, jag är en hora! Men inte vilken som helst! Det finns vissa saker jag värderar högre än pengar! Mitt land till exempel. Ni kommer aldrig härska över Entor. Jag underkastar mig aldrig. Jag är inte din hora. Jag är inte Atorn Dumus hora och jag är inte Kalessons hora! Det var ju Kalesson som hade klänningen och inte jag!”

Plötsligt tågade Valtus Grippo in i staden och han hade erövrat hela Entor, efter sitt uppdrag för att återta den östra delen av Raniariket från Atorn Dumus. Kalesson vred nacken av Palatracia. Hon blev martyr för sitt mod och sin kamp för sitt land som hon till varje pris försökte försvara. Men nu tillhörde Entor Raniariket. Valarus blev ensam härskare och utropade sig till kejsare. Valarus lät till en början mörklägga vad han gjort och Entors folk utsattes för förtryck,

Ranianska imperiet fortsatte att expandera i alla väderstreck. Men kejsarna blev bara mer och mer maktfullkomliga. Värst av alla var Abaracus – totalt sinnessjuk. Han lät utropa sig själv till Gud. Ingen vågade stå emot hans terrorvälde. Året var 1004 när han ockuperade själva Adarion och inledde ett folkmord på alverna där. Han mördades år 1009 av sin egen bror och därefter fick en mycket god kejsare makten. Altarius. Han satsade på ökad stabilitet och att återgälda och befria Adarion och alverna med stora donationer. Murar byggdes i hela Raniaimperiet.

År 1078 inleddes ockupationen av Eridain – ett grolliskt kungarike ovanför Grollien, där stora klaner stred om makten. I Ranias kejsardöme ville man inte kriga inbördes. Istället prioriterades fler och fler militära insatser och murbyggande och folket och soldaterna började kräva lönerna tillbaka. Kejsare efter kejsare avlöste varandra och skulderna till Adarions alver ökade. År 1121 bröt politisk kris ut, men när en militärjunta grep makten och dödade kejsare Evilus. Militärjuntan leddes av kejsare Storus Brutus. Den svåra politiska krisen hämmades år 1128 när kejsare Mentus Grillus adoptivson Vargus III tog över och införlivade den nya kyrkan i Raniariket. Han lyckades stärka riket en sista gång och ansågs helig. En av de sista som kunde kommunicera med drakar. År 1131 straffades han genom att mumifieras levande och därefter blev han själv en gud som steg till himlen. Hans lärjungar förföljdes under lång tid i Rania ända fram till 1143 när kejsare Vollus Grippo lät döpa sig i den nya gudens namn. En ny gud hade införlivats i den ranianska statsreligionen.

Nordfala var ett land långt upp i norr, glesbefolkat och med få kontakter med omvärlden. Deras kultur påminde om vikingarnas, germanernas, anglosaxernas och i början även om samernas. Befolkningen var råbarkade krigare och det lområde som vi numera minns som Nordfala, var allt som oftast splittrat i tiotals små kungariken och jarldömen. I större delen av Nordfalas inland levde ett annat, mer mörkhyat folk, som kallades Kaigun. De talade ett helt avlägset språk och levde i enighet med naturen, som jägare, samlare och renskötare. Ute vid kusterna och längre söderut bodde de vita nordfalerna, som kommit dit från Deghart ungefär samtidigt. Livet i Nordens vildmarker var tufft för dem båda. När nordfalerna förslavades av drakarna – deras nya gudar, levde nordens folk i konstant terror. Fäder och mödrar offrade sina nyfödda barn till drakarna och de gamla naturgudarna. Man bad inte, man offrade, oftast förgäves. Det fanns ingen kyrka, inga tempel eller ens begravningsplatser. Inget prästerskap heller. Inget skulle hamna emellan de heliga drakarna och människorna. Det närmaste man kunde komma präster var Gorgosh – de groteska drakprästerna. Under kärva tider kunde fattiga mödrar lämna sina nyfödda gossar utanför Gorgosh-folkets tillhåll. I utbyte kunde de få lite mat eller kläder. De stackars gossebarnen uppfostrades till nästa generations Gorgosh, eftersom gorgoshfolket svurit en ed att inte skaffa barn eller förhållande med någon kvinna. Gorgosherna hade ristat in ärr som en form av mönster i sitt skinn. De fick bara äta icke tillagad mat, alltifrån offrade grisar, höns eller till och med människor. De älskade köttet rått och deras livsstil gjorde deras skinn grått och skrynkligt. De blev skalliga och för det mesta blinda, med helt vita ögon. Inte ens kungarna vågade ifrågasätta gorgosh eller deras drakar. Nordfalerna kommenderades ut mot inlandet och norrut och tog Kaigun-folkets land bit för bit. Detta var innan Raniaimperiet hade grundats, i början av första eran. Nordfalerna expanderade demografiskt och deras folkmord satte djupa spår i kaigunernas medvetande.

Det fanns bara en som hade fräckheten att göra motstånd mot drakarnas, de gamla gudarnas och gorgosh-prästernas terrorvälde. Han hette Nalgar Elderig, och skulle snart få namnet Nalgar den Store. En kaigunisk chaman hade berättat för honom att de sanna gudarna av Norden var fjättrade i Helmgard – gudarnas hemvist. Han kontaktade de nyanlända skogsalverna från söder och ingick en pakt med dem år 102. Tillsammans lät de med magi smida det stora Silversvärdet av Helmgard. Den som hade detta vapen i sin ägo kunde med de nya gudarnas hjälp kontrollera drakar och styra dem med sitt intellekt. Kriget mot de gamla gudarna påbörjades. När det var som tuffast på fronten, i slaget mot Gorgosh, år 106, tvingades Nalgar motvilligt skicka iväg sin lillasyster – den skickliga sköldmön Hilda Eldersdotter, med silversvärdet. Hennes hjältemodiga kamp mot Helmgard var hård men nödvändig, eftersom silversvärdet var det enda som kunde skära loss Ulroch-trädets rötter som höll gudarna fastkedjade. Efter en två års lång vandring, med enbart hennes trogna sköldsyster Eina vid sin sida, befann de sig äntligen på toppen av Helmgards kontinent. Till sist tvingade Hilda att stanna kvar. Hon ville inte förlora sin trognaste sköldsyster. Motvilligt accepterade Eina detta, men hon gick aldrig iväg. Hon stod kvar vi trädets rötter, precis som om hon visste att något skulle hända. Helmgard var en kontinent som svävade långt ovanför himlen och endast satt fast i jorden tack vare Ulroch-trädets rötter. Innan hon minst anade det, dök en demon upp och fjättrade henne i rötterna tillsammans med de nya gudarna. Demonen kallades Gorga – Gorgosh-prästernas häxa. Hennes förakt för allt som glänste och alla skatter var personlig, och historien bakom det kan jag berätta en annan gång. Men hon kastade ner svärdet på jorden igen. Eina förstod då att Hilda var i fara. Hon trotsade Hildas order, grep svärdet och bestämde sig för att klättra upp och rädda sin vän. I blint raseri dräpte hon Gorga och skar loss Hilda och gudarna från rötterna.

Samtidigt var det kaos på fronten. Vintern hade slagit till. Gorgosh-folket hade nästan tagit över Norden. Nalgar och hans rebeller hade tvingats gå under jorden och gräva tunnlar. År 106, den 28 december, gick gudarna till gemensam attack på slagfältet. De gamla gudarna fjättrades och de nya gudarnas tid var kommen. Gorgosh-prästerna dog ut och drakarna förlorade sin allsmäktiga kraft. Nalgar blev kung över ett stort område i Nordfala kallat Relmenfort. Hans syster blev drottning i grannlandet – Aldorheim. Alverna belönades med ett eget land – Redia – skogsalvernas land. Nordfala fick med sina nya gudar och nya handelsvägar med Adarions och Redias alver, ny kunskap som stärkte deras kultur och identitet. Mynt började ersätta byteshandel sakta men säkert. Små byar och städer växte fram runt de nya slotten. De nya mäktiga kungarna och hövdingarna byggde gravkammare och tempel mer praktfulla än sina egna borgar och slott. Dvärgarna, som börjat befolka hela bergkedjan söderifrån Doranok, grundade ett nytt land nära Redia och Nordfala – Eston. Nordfalernas kontakter med alver och dvärgar gav dem kunskap om magi och svartkonst. I början av 300-talet gjordes utflykter i sydost. Norden började växa till sig med nya civilisationer, handelsvägar och befolkningsgrupper. Adarions grannar – skogsalverna i Narastias stora skog, samt alla möjliga raser av alver, dvärgar, människor och magiker, samlades i den framväxande flodstaden Ytaria. Nordfalerna utforskade också sina grannar söder om Nordhavet – barbarstammar och deghartiska stammar i det som senare skulle få namnet Deghart, även ett område de kallade Falkia, utforskades. Detta gav nya skatter från tredje part, inklusive Raniaimperiet.

De ständiga krigen och gränsförflyttningarna i norr var dock ett problem. Trots att nordmännen börjat se sig själv som ett gemensamt folk, och kallade sitt område för Nordfala, så fanns det inget enat Nordfala. Tiotals små kungariken och över hundra självständiga jarldömen gjorde att krig mellan olika familjer tillhörde vardagen för Nordmännen.

Det nordfaliska folket var som mest stolta när de stora drakkungarnas ätt var på frammarsch. Deras främsta ledare – drakryttaren Galder Silverskägg, begåvad med alvers visdom och magi, vann en tvekamp mot jarl Hoddrick den Röde av Asterfal, den tredje september år 671. Detta var början på något revolutionerande. Han utropade sig sedermera till kung över Asterfal och i slaget vid Hammergård den åttonde december, räddade han sin älskarinna Gerda, som hölls fången i Hammergård av jarl Gerder Stormfana. Stormfanorna var tidigare allierade, men när Gerder Stormfana och Galder Silverskägg förälskade sig, trots att hon var trolovad jarl Bard Varghjärta av Wolfheim, utbröt krig. Slaget om Hammergård ledde till att båda släkternas arméer besegrades av Galder Silverskägg, hans nya trolovade Gerder, hans trogna bror Valder, och en armé på endast femtio män. Galder blev nu kung över tre jarldömen, som blev ett land – Galderheim. Nu siktade kung Galder, hans drottning Gerdur och deras nya armé av sextusen lojala män och kvinnor, in sig på att erövra hela Nordfala. Med fem drakar till hjälp var det till synes lätt, men vägen dit var hård. Det tog tio år innan Nordfala var erövrat och utropades som ett enda stort kungarike, efter segern vid Hildverad, den trettonde mars 16 mars, år 682.

Drakkungarna och Drakdrottningarnas ätt härskade och stabiliserade Nordfala i flera hundra år. Men ett nytt problem var påväg – Ishäxan Aigala föddes. Aigala hade tidigare varit en vacker ung kvinna från en adlig familj, vars liv besudlats och förstörts av rika män, som våldfört sig på henne och försökt gifta sig med henne en efter en. Åtalad och dödsdömd för mord på samtliga, dränkte hon sig under isen i ishavet. Men hennes liv hade bara börjat. Silverhalsbandet hon fått från en spågumma, satt runt hennes nacke när hon drunknade. Detta tog henne till underjorden, där självaste Haron – dödsguden gav henne isens krafter. Hon vaknade i vattnet och reste sig upp ur isen, som isdrottning. Överallt där hon gick, frös marken till is och hennes hat mot män, de som sårat och förstört hennes liv, grodde allt mer. Hon var nu begåvad med iskraft och förförisk kraft och kunde på så sätt locka män till sig för att förstena dem. Hon skapade ett isrike och fick till och med en stav som kunde spruta is och förstena folk på avstånd. Under kung Heldons tid som kung i Nordfala, svor hon en förbannelse. Det var den femtonde november år 1068. Förbannelsen skapade en ny istid. Polerna bredde ut sig i norr och klimatet förändrades. Detta tvingade nordfalerna söderut på havet. I det karga norr fanns det nu för många människor för de dåliga skördarna. Med drakskepp och drakar begav sig hans son kung Heldon II ut i söder – mot Rania. Den femte december 1190 hade barbarer och nordfaler nästan tagit hela Raniaimperiet. Den trettonde oktober 1203 erövrades hela Aripolis. Det tusenåriga ranianska imperiet var till ända. Andra eran hade börjat.

Detta var en mörk tid i Claurains historia. Folkvandrignar och krig avlöste varandra. Klimatet blev kallare och alla imperier hade splittrats i småriken, som ständigt krigade mot varandra. Den antika ranianska kulturen hade blandats med den nordiska kulturen och på så sätt hade en kärv, medeltida kultur börjat sprida sig. I den östra halvan av ranianska riket, Estenia, hade den antika ranianska kulturen förts vidare. Estenia, med Rivenna som huvudstad, utropades till det östranianska imperiet. Här spreds kyrkans tro snabbt. Kyrkan, ja. Den lyckades ha kvar sitt säte i Aripolis, trots att riket hade fallit. Rania var nu bara Rania. Ättlingar till nordfaliska kungar styrde nu ett antal riken självständigt från Nordfala. Det welliska riket bytte namn till Waldor. Efter bittra inbördeskrig lyckades det Walarkiska folket från sydost, expandera demokrafiskt. Samma sak hände förstås, i Rania, där de nordfaliska drakkungarna ersattes av den mer kyrkliga Gandolariska ätten. Kyrkan i Aripolis blev en egen stat och inom loppet av några årtionden fanns inte Rania kvar som land. Rania var splittrat i små kungariken, furstendömen och stadsstater. Det gamla ranianska språket blev ett arv som bara kyrkan använde sig av. Medan urskogar och ödemark bredde ut sig i norr, började kyrkliga missionärer sprida sin nya religion från Rania norrut. I Waldor etablerades snabbt en kyrka. År 231 enades hela Waldor under ledning av kung Marton. Martanerna blev därefter en mäktig kungaätt i Waldor, som stärkte kyrkans och kungamaktens roll. Hans bror som efterträdde honom, var däremot inte lika tillförlitlig. Ung och stilig, from och gudfruktig, hänsynslös i strid och en grym upprorskrossare och bödel. De sista deghartiska stammarna lät han hacka sönder vid gränsen i öster, i slaget vid Amberton 249. Kyrkans roll stärktes alltmer och ridderskapet och adeln fick sina rättigheter och skattebefrielser för sin trogna insats i slaget om Haronfort 251. Detta blev grunden för feodalismen.

Kyrkans gemensamma tro spred sig genom både mission och korståg. Alla de områden som tidigare tillhört Raniamiperiet var nu så gott som kyrkofierade. Men i öknen i öster, då? Vad hade hänt där under alla dessa år? När Raniaimperiet föll, blev den östra delen kvar – kallad Östrania – med en kejsare som överhuvud. Enorma bibliotek brändes, då en doriansk här var på frammarsch österifrån under ledning av häxmästaren Vortex. Krigen avlöste varandra, inte sällan med svartkonst och magi inblandat. Olika demonlorder förslavade den vanliga befolkningen och Östrania var under ständig attack vid sina murar. Det fanns bara en som kunde stoppa utvecklingen. Han hette Alamar och var en fattig äventyrare från Valrans öknar. Där var klimatet hårt. Befolkningen bestod av beduiner och karavaner. Klanerna stred om makten och sålde varandra som slavar. Kvinnornas liv var inte mycket värt. Men redan nu hade vissa städer vuxit fram i Valran, där handeln var omfattande. Här samlades karavanerna för att sälja guld, rikedomar och slavar. Man dyrkade både mörka och ljusa häxmästare, nekromanter och trollkarlar. Alamar förstod att det var valranernas böner som höll de mörka lordernas terrorvälden vid liv i Dorian, Katina, etc. Alamar hade rest runt i området och kommit i kontakt med den claurainska kyrkan, som dyrkade Alitikas gudar OCH Vargus – som offrade sig själv för människornas synder i slutet av Raniarikets tidevarv. Alamar skapade sig därefter en liknande religion, med samma gudar, MEN, man ansåg samtidigt att Vargus enbart var människa, inte en gud. Alamar hade lyckats driva bort onda krafter, men han och hans trogna män ”tackades” med eldbomber och svarade med erövringskrig i alla vädersträck. År 201 hade hans nya religion spridit sig över hela ökenområdet. Nu siktade man in sig på de claurainska öarna.

År 253 kröntes Marton II och fick namnet Marton den store. Han blev alltså kejsare i översteprästens namn, över hela Waldor. Stabiliteten stärktes och riket utvidgades österut. På ålderns höst delades Waldorriket upp mellan hans tre söner, som alla hade fått sin del i testamentet. Året var 258. Hundra år av krig och dekadens inleddes. Det var först år 341 som kung Clemens den Store av den östra delen, kunde etablera en långvarig fred. Han utsågs av påven till kejsare av Deghart och grunden lades för Deghartiska rikets framväxt. Detta ingav respekt från hans släktingar i väst. Feodalsamhället var uppbyggt och kungamakten, kyrkans och feodalväldets makt var stärkt. Claurain var på väg in i en kulturell gemenskap. Waldor blev snabbt en stormakt och den ekonomiska blomstringen exploderade när det mellersta riket – Aradia, upprättade stora handelsstäder. Rania hade splittrats i flertalet små kungariken, furstendömen och republiker, men kyrkans makt förblev i Aripolis. År 391 fick staden Istamar stadsprivilegier. Staden blev snabbt ett kulturellt handelscenter i Deghart. Deghartiska kompaniet lät grundas av kejsare Hodvig II.

Fortfarande var angreppen österifrån många och grymma. Falkmännen i öster var ett återkommande problem. De räknades som de sista degherierna som ännu inte accepterat den kyrkliga tron. Deras sammansvärjning med kung Hollroff och hans häxa och älskarinna Galira, gjorde det möjligt för dem att skapa en gigantisk ryttararmé. De erövrade Relmar år 417. Därefter tog de Baris, Flimmern och stora delar av Norden. Efter ett avancerat infiltrationsförsök från Degharts heliga orden, ledde till inbördeskrig i Falkriket. Kung Hollroff II störtades och häxan brändes på bål. Året var 431 och en ny kung, lojal mot kyrkan, kom till makten. Han hette Clemens III. Falkriket införlivades i den Claurainska kyrkliga gemenskapen. Medan den heliga orden expanderade österut, började katedralerna och borgarna byggas på allvar. Även slotten och storgodsen. Fattiga bönder som hade flytt från sin husbonde, fick en fristad i städerna, vilka växte och växte. De områden som tidigare varit öde och fulla med vildmark, hade nu börjat befolkas av människor och bebyggelse. Ridderskapet hade nu också sin storhetstid. Dessa tungt utrustade elitsoldater stred ofta till häst och hade svurit att beskydda kungen och upprätthålla kyrkans tro till sista andetaget. De var adliga soldater.

Vad hade då hänt i Norden. Jo, istiden hade ebbat ut och Nordfalerna hade bit för bit trängts tillbaka sedan erans början. Nu rådde blodiga inbördeskrig mellan olika kungar och familjer i Norden. År 174 började resurserna och skatterna ta slut i öster. Den unge krigaren och stormannen Björn Siger lyckades ena nordmännen med att öppna porten åt sydväst. Den norra delen av Eridain, som vid den här tiden bestod av sex kungariken, plundrades. Nordfalernas tid som sjöfarare och äventyrare tog sin början. Nordmännen ville behålla alla nordiska kungarikens säkerhet, men lyckades ändå komma överens enligt ett avtal, om att det nordiska folket måste hålla sams.

Vad hade då hänt i Eridain, sedan Raniaimperiet föll? Jo, degheriska stammar hade flyttat dit och på bara några generationer hade den gamla welliska kulturen och språken ersatts av degheriska och nordiska språk. År 53 hade officiellt den nya kyrkan börjat råda i och med fader Faldans mission och seger över wellerna i norr. Därefter hade de små fylkena och rikena växt samman och blivit större. I öst fanns erierna och i väst fanns danierna. Det var först år 201 som krigen var över, när den store hjälten och riddaren Elderon lyckades ena alla invånare mot gorvylerna, trollen och jättarna i norr. Men hans planer på ett enat Eridain dog ut med honom, då hans fem söner och enda dotter hamnade i krig mot varandra. På så sätt blev det sex olika kungariken.

Efter nordfalernas återkommande plundringar och deras allt större arméer, deras samarbete med drakar, troll och häxkonster, skapades en hemlig allians mellan kung Athelor av Sashexx och kung Vendemir av Vimbelmark. Athelor låtsades att han krigade mot den förmögne kung Vendelmir, i syfte att få Nordfalas västerkung – Harald Sten på sin sida. I det stora slaget om Vembelton, år 234, blev han förrådd. Hela hans armé som Athelor gett honom, vände sig mot honom och dödade alla hans män. Den blodiga slakten ledde till år av blodshämnd. År 252 intogs hela centrala Eridain av Harald Stens son, Enemyr Sten. För första gången hade en nordman blivit kung över hela västra Nordfala och nästan hela Eridain. Waldor, en trogen allierad till Eridain, uner ledning av kejsare Marton den store, hämnades genom att förklara krig. Enemyrs lillebror – Hadrik Sten, hade samtidigt allierat sig med Östra Nordfalas kung Sture Torson. Tillsammans skulle de rädda Enemyrs säte genom att invadera Waldors huvudstad Hanestar från nordost. Anfallet var lyckat och waldoranerna tvingades till reträtt på haven år 254. Men det fanns något som tyngde ner kampen. Hadrik den Stores älskarinna – kejsare Martons dotter, lyckades övertala Hadrik att förråda sin bror i nordväst. Hadrik åkte hem till Nordfala och anföll Enemyrs hemstad Forkvel. När bara kvinnorna och barnen var hemma var staden lätt att inta. Hadrik hade blivit kung över hela Nordfala, både öster och väster. Enemyr fick reda på vad som hänt och tvingades resa hem norrut. Waldors armé var påväg med sin flotta över kanalen och Eridain intogs på en dag. Nordmännen trängdes undan och de gamla familjerna från Eridain var åter vid makten. Eridain och Waldor ingick i en allians mot Norden. Hadrik dräptes i en hålmgång år 256 och Enemyr hade nu blivit kung över hela Nordfala. Plundringarna fortsatte i både Eridain, men nu även vid Waldors kustområden. Alltfler nordfaliska kungar började söka sig till allt fler områden i Claurain. I Österled grundades Sodania vid flodmarkerna, vilket blev en viktig handelsplats mellan Östra Raniariket och Nordmännen.

År 378 hade äntligen Nordfala fått en ny koloni. I nordöstra Waldor hade Nordfalas kung Hilmer Erövraren etablerat en koloni. År 486 åkte han med den största vikingaflottan i historien mot Eridain. Erövringståget av Eridain hade börjat. I slaget vid Merveldir 488, besegrades slutligen Eridains arméer. Ättlingar till noirdmännen från Waldor hade på så sätt hela Eridain i sina klor. Kung Almar den Store blev kung över hela Eridain. Skillnaden är att han inte var hedning, utan kyrklig. Efter detta ebbade nordmännens attacker ut. Föränringar var påväg i norr. Arméerna och riddarna i Claurain hade blivit starkare. År 561 kom en ny kungaätt till makten i Eridain, under ledning av Erik Stormfågel. Han lät fara ut på korståg tillsammans med Waldors kung Karl II och Degharts kejsare Vengel Karvon. Tillsammans skulle de stoppa valranerna, som nu ryckte fram mot Claurain som aldrig förr.

Valranska riket hade med tiden splittrats i självständiga kungariken och sultanat med gemensam religion. Från och med 500-talet kom deras frammarsch att domineras alltmer katinanska kungar och riken. Det första korståget ledde år 553 till att korsriddarna upprättade en kyrklig stat i Braghesia – det omtalade heliga landet som var gemensamt intresse för valraner och claurainier. Kriget om guldäpplet, en relik som skulle ge obegränsad makt och gudomligt beskydd blev omtalat. Detta var under det andra korståget år 611 av andra eran. Den Eridainska kungen Henrik Stormfågel mötte kung Haraldan på slagfältet, medan den heliga orden skulle infiltrera Braghesias huvudstad Ragidia. Strategin misslyckades efter en nära seger. Haraldan tog in kanoner från öster och återerövrade nästan hela det kyrkliga kungadömet. Äpplet tillföll hans män. Tack vare de nya krigsmaskinerna österifrån lyckades valranernas sida vinna. År 614 lät man sluta fred och istället skapa ökat förtroende och handel i hela den kända världen.

Deghart började förlora sin centralmakt mer och mer på 700-talet. Istamars handelskompani skapade en handelsrutt från Nordfala, till Falkländerna och hela vägen till Eridain. Arad utvecklades till textilernas paradis. Relmar, landet i öster, lät år 776 bygga en mur mot öster, som senare även Ygastar förvaltade längre söderut. Detta för att hålla det framväxande Krellien borta. Samtidigt blev Relmars bibliotek centrum för all gammal kunskap i Claurain. Med över en miljon böcker, rullar och gamla försvunna reliker, blev det ett bibliotek större än det i Entor. Kriget mot ryttarfolken från öster – krellerna, som erövrat så gott som hela Öknen och Fjärran Östern och skapat det största imperiet någonsin i öst, tågade in i östra Claurain. Sodaniariket erövrades och så även Sabyrin. Deras kung – Chang Lou Kin, hade sina döda förfäders andar och drakar vid sin sida, samt en armé på femtiotusen man och 25 tusen hästar. De hade även ett nytt vapen i form av magiskt krutliknande pulver som kunde avfyras från kanoner. När Relmar under ledning av prins Hoffgar eliminerade ett stort kavalleri i slaget vid Österporten, den fjärde oktober 796, lyckades även alverna och dvärgarna mobilisera tillsammans med de fria folken i öster. Även en armé från östra ranianska imperiet skickades dit. Den 25 oktober hade hela hären tvingats tillbaka från Claurain och nya makter hade börjat växa fram. Claurains armé hade börjat sno idén om det magiska krutet. Staden Bravial i Sodania började växa fram som stormakt under ledning av den Karilliska ätten. Det lilla flodlandet började utvecklas till en västerländsk stormakt.

Krellernas dynasti fortsatte dock i öster. Kai Zun hade utvecklats till et globalt handelsimperium. Tack vare upptäcktsresanden Gambi Flambardo från Vimina, lyckades den viktiga Kryddrutten etableras i centrala österlandet.

Katedralbyggandet och universiteten hade etablerats och städerna och handeln hade växt till sig inom hela Claurain. Riddartiden nådde sin blomstringsperiod och tornerspelen började också bli populära. Samtidigt började motsättningarna och tillväxten i Deghart leda till ökad federalism och alltfler konflikter. Två stora familjer började växa fram. Dessa hade förläningar i hela Claurain. Familjen Galvanis från Vita Klipporna, leddes av den gamle adelsmannen Elborn Galvanis. Hans motståndare – Otto Belarion, var populär i södra Deghart. Allt fler förläningar blev nästan självstyrande och kejsare Karl X av huset Valion förlitade sig på stöd från Galvanis. Statsskulden ökade, vilket ledde till att Elborn krävde återbetalning. Detta arrangerades genom att hans dotter Fridi Galvanis fick gifta sig med Valions son prins Elaron. Då var skulden betald. Men Fridi Galvanis var förälskad i Otto Belarions son Erik, och lät sig därför kidnappas av honom efter bröloppet. Krig bröt ut mellan huset Valion på ena sidan och huset Belarion på den anda sidan. Otto Belarion grep makten år 821 och kejsaren mördades. Huset Belarion hade etablerat sig som statsbärande kungaätt. Han lät grunda den Claurainska banken år 825. Claurains bank lät sponsra rika riddare och adelsmän och storgodsägare runtom i Eridain, Waldor, Relmar, Falkländerna och Deghart. Adeln blev rikare och rikare men de fattiga fick inte ta del av det ökade välståndet. Storbonden Arin Valram från Relmar, ledde år 846 ett av de mest utbredda bondeupproren runt om i Claurain. Det ebbade först ut år 858, när bönder fick rätt till vissa särskilda rättigheter såsom grundläggande utbildning och akutvård, samt tre veckors semester om året. Böndernas förbättrade situation runtom i Claurain ledde till ökad handel och omsättning. Men det dröjde inte länge innan allt gick förlorat. År 863 bröt pesten ut. Den hade kallats samman för att utplåna mänskligheten och mörka krafter låg bakom. Claurain föll under ett moln av mörker och en fjärdedel av befolkningen dog på bara några år. Medan kyrkan förgäves letade syndabockar bland alver, var det få som visste att en av de skyldiga – var storinkvisitorn Ulric Wolf själv. Han hade sålt sin själ till demonen Akaros av underjorden och skapat pesten i form av en förbannelse. Alltfler byar ockuperades av troll, gorvyler, varulvar och vampyrer. Ödemarker och spökstäder växte fram och ingen visste vad som skulle göras. Men det fanns en upprorsman och helig riddare vid namn Rendal Dominus. Han lät kontakta alverna och dvärgarna och lyckades därefter smida ett heligt silverkors med gudomlig kraft. Med detta som hjälp begav han sig öster ut, till de dödas land. Samtidigt mobiliserade Akaros och gorvylerna mot väst. Akaros frände – krigarkvinnan Nastia, lyckades bilda en armé på tio tusen man. I tre månader belägrades Evalor och slaget ledde till att gorvylerna drevs på flykt. Akaros fick korset i hjärtat i slaget om dödsriket år 875. Gorvylerna drevs på flykt norrut och världen kunde återhämta sig. År 888 utbröt ett hundraårigt krig mellan Eridain och Waldor, på grund av långtgående skuldkriser för Eridains del. Nu användes kanoner för första gången. I det första kriget erövrades nästan halva Waldor, vilket tvingade kung Theodor II till kapitulation. Eridains drottning Halda den Stora utropade sig till drottning över både Eridain och Waldor. År 913 gjorde waldoranerna motoffensiv och Waldor återerövrades till sina landsmän. Vid det stora sjöslaget år 931 fick Eridains flotta kontroll över hela det waldoranska vattnet och stoppade all handel mellan Waldor och Arad och Deghart. År 945 bröts blockaden av de nya waldoranska armborstarna. Sjöslaget var till ända. År 949 gick Eridains nya armé in på waldoranskt territorium och erövrade sig fram nästan hela vägen till Hanestar. År 970 återerövrades hela Waldor under ledning av drakkrigaren Hoglas och hans drake Alidanmur. År 978 lönnmördades alla familjemedlemmar i Eridains kungahus och en mer vänligt sinnad familj, sponsrad av Waldor, fick makten under ledning av kung Sadarion I av huset Galvanis. Hundra år av krig hade varit belastande för västra Claurain. Men en ny era var påväg.

Allteftersom åren gick började folk i större utsträckning ifrågasätta världsordningen. Nya uppfinningar inom magi, vetenskap, medicin, konst och astronomi, gjorde att staden och republiken Mianco i Rania började få sig ett uppsving. Konstnärer och systemkritiker brändes inte längre på bål. Det talades om en profetia. De gamla kungarnas kung skulle resa sig från öster och med drakarnas hjälp etablera de stora kungarnas blomstringstid. Denna kung skulle bli respekterad och skapa fred i hela Claurain.

År 1058 förstördes den gamla ögruppen Galanya, där Eron och Alitikas gudar dyrkats av drakarnas kungar. Endast de rättfärdiga överlevde och tog sig till Rania under ledning av hövdingen Eron Kenius. Han var den sista ättlingen till drakkungarna och kunde komunicera med drakar. År 1073 erövrades det östranianska imperiet av ett nytt ryttarfolk – de valranska segiallerna. Det östranianska imperiet hade ersatts av det segialska, med den valranska religionen som bas. Eron Kenius fick asyl i huvudstaden. Hans son fick i uppgift att ta sig till Aripolis och föra hans arv vidare när han dog. Hans son hette Faron Kenius. Gudarna begåvade honom med draken Vanderix den Svarte.

År 1078 hade han blott tusen man. I ett dumdristigt drag attackerade han Aripolis den förste juni. Det var då som gudarna gav honom en gåva från alverna – svärdet av Aripolis. Nu var Faron så gott som oövervinnerlig och alltfler anslöt sig till hans mission. På ett år ökade hans armé till tio tusen man. År 1079 besegrade han Ranias kung Virelin Gandatti, i en tvekamp och blev därefter kung över hela Rania. Hans lillebror Erus Kenius blev kung över Waldor år 1081. Hans syster Hartia Kenius blev drottning över Falkländerna. Fred och välstånd hade etablerats u Claurain och ett heligt förbund slöts med alverna, som skulle fungera som människornas läromästare. Davanierna återfick sitt säte i Relmar, där de beskyddade världen från onda krafter med sin unika förmåga att kontrollera drakar. Dvärgarna ingick ett avtal att smida vapnen och rustningarna åt den nya kungliga armén. Alverna lärde människorna visdom, magi och fred. Davania, från stora silverfallet i Adarion, blev källan för Claurains liv och fick allting att frodas och växa. Efter år 1079 började den tredje eran – kungarnas och drakarnas era – de fria kungarikenas förbundstid. Eran kännetecknades av ökat magiskt utbyte mellan alver och människor och ökad fred mellan de goda krafterna.

Drakkungarnas och rättvisans tid innebar ett återupptagande av Alitikas gudar och förkastande av den kyrkliga guden. Även Segialska riket gjorde detsamma. År 15 grundades drakstaden, där drakryttarna frodades. Den blev Ygastars huvudstad. I Nordfala, vars politiska kaos bara hade fortsatt och fortsatt, lät kung Helmir Kenius av Falklandet anlända med en drakarmé. Han erbjöd en enorm skatt i guld och ädelstenar om Nordfalerna enades under honom som kung. Detta efter att ha vunnit deras förtroende genom att besegra vättarnas och trollens arméer. Nordfalerna utsåg honom som kung över hela Nordfala och förbundet inom hela Claurain var nu stärkt. Deghart förblev ett ekonomiskt handelsimperium som Kenius-kungarna hade goda kontakter med.

År 56 hade prins Astagar av Teboria besegrat tusen man ensam i belägringen av Österfort. Teboria hade befriats från Segials imperium. Astagars kraft berodde på att han sålt sin själ till dödsgudar och demoner och häxor. Han blev mörkare och mörkare i sinnet, ensam på sin tron i Teboria. År 61 lät han grunda en ohelig hemlig orden av före detta davanius-krigare. De kallades kirlek och representerade den mörka motsatsen till Davanius, bärandes på samma kraft. De hade också drakar.

Advorekerna började snabbt etablera sina ordensällskap runtom i Claurain. Den mäktigaste av alla var Lord Vernoz, som hade skapat sig ett säte i Ygastars mörka dal. Där byggdes ett stort och dystert slott. Få visste vad som vad på gång. Spanare hade sett svarta moln resa sig från Ygastar. Marken hade börjat förtvina och arméer av gorvyler hade börjat resa sig och marschera västerut. Hotet från Ygastar ansågs nu vara av högsta prioritet, vilket gjorde att kung Gajus Kenius satsade på krigsmaskineriet. Året var 101. Dvärgarna som tillverkade vapnen började tröttna på de dåliga villkoren. År 116 gjorde de uppror under ledning av kung Hilgamar. Kung Gajus lyssnade på dem. De förbättrade villkoren ledde till att upproren stävjades och krigsproduktionen kunde fortsätta. År 251 svor Lord Vernoz en förbannelse över kung Gajus II, vilket ledde till att han blev sjuk och slutligen dog. Vernoz använde sig av svarta stenen, som han tillverkat i underjorden, för att etablera sina övernaturliga krafter. Gajus IIs son Brute, kastades in i kriget i all hast för att hämnas sin far. Det mörka kriget ledde till att fler och fler kungariken föll under Ygastars skugga. Ranias armé mobiliserade tillsammans med alverna från Adarion. Slaget om Ygastar blev en vändpunkt. Kung Brute hade fått en magisk amulett från gudarna som endast en Kenius kunde nyttja. Hans främsta krigare – den kvinnliga davaniern Ageia, använde sin drake Orrux mot Vernoz slott, vilket förstörde nästan hela hans armé. Kung Gajus stack sitt svärd Draktungan i Vernoz och han gick därefter upp i rök. Keniusfamiljen fortsatte regera i samförstånd med alver, dvärgar och nordmän. Den nordfaliska alliansen gjorde att flera kungaätter i Norden med tiden giftes in i Kenius-familjen.

Vernoz var dock inte död. I själva verket hade han förvisats till dödsriket, där hans själv fortfarande var svag. Han behövde en ny kropp. År 698 insjuknade kung Haradin Kenius i en svår sjuka. Det uppdagades att han mist förståndet och fått en parasit i sig. Denna parasit var Vernoz själv, som infiltrerat makten i Rania. För sin egen säkerhet sattes kejsaren i karantän, där magiker försökte bannlysa Vernoz från hans kropp. Kungen blev bara sjukare och sjukare. Davaniern Agor och Egin begav sig ut för att hitta ett botemedel i öster. Det visade sig dock att häxan som hade den magiska örten i sin trädgård, själv var besatt av evig ungdom och inte tänkte dela med sig av örten som gjorde henne evigt ung och vacker. Efter en tid i fångeskap lyckades de två äventyrarna bränna ner häxans hus med henne inuti och rädda de sista örterna från att brinna upp. År 699, botade de kejsaren och Vernoz drevs ut ur hans bröst. Han trollade bort sig och tog sig till sin armé i Ygastar, där han började livnära sig på kungars själar för att bygga en ny kropp. Det var först år 763, som hans nya kropp var färdig. Nu var han mäktigare än någonsin och skickade ut sina gorvyler ut i hela Claurain. Det totala kriget hade börjat. Den unge hjältinnan Adriana lät slåss i öster för att gudarna skulle belöna henne med visdom och styrka. Hon blev därefter den utvalda davaniern, som med hjälp av det gyllene svärdet skulle storma in i Ygastar och utplåna Vernoz för gott. Och så skedde år 768. Vernoz döda kropp smälte och blev till en vulkan i ett underjordiskt land som fick namnet Forkanos. År 824 annekterade Ranianerna hela Ygastar och fördrev advorekerna därifrån. Nu började de i hemlighet att uppfostra Vernoz arvinge. Rania hade gått från Stormakt till imperium genom att skapa vänner istället för fiender och kungen började från och med den förste augusti år 1068. Det var så den fjärde eran började – en era som skulle kännetecknas av krig, konflikter, mörker och korruption.

År 14 av fjärde eran började advoreken Anasor härja i nordost. Hans gastar kalasade på människors själar, vilket gav honom ännu mer kraft. Han hade även korrupta underhuggare i väst. År 36 utbröt revolution i Waldor, under ledning av general Bargour. Upprorsmännen började för första gången ifrågasätta kungamakten och adeln i samhället. Kung Hadron den gamle avrättades år 38 av en arg pöbel. Deras främsta influenser var Anasors unge bror Galaron, som spred propaganda i hela västern. Nu fick de radikala rödrockarna makten i Waldor och högg huvudet av fler och fler adelsmän. Detta stoppades först när general Bargour gjorde en statskupp och utropade sig till Kejsare av Waldor. Han utmanade både Rania och Deghart. År 51 hade han erövrat hela Deghart och halva Rania. Samtidigt hade Sodania i öster blivit ett mäktigt imperium under ledning av kejsare Malator den Store. Väl framme vid Sodania frös soldaterna ihjäl av vintern. Bargour tvingades till reträtt år 57 och mördades av en raniansk infiltratör år 58. Claurain låg i ruiner och stormakterna träffades år 68 i Klerwall för att diskutera hur liknande krig skulle förhindras i framtiden. Keniusätten fick behålla sin makt men enbart i Rania. Klerwall-konventionen ledde till en nu till en mer konservativ ordning i Claurain med mer nationalism och större allianser. Waldor fick en ny kung vid namn Hegrus Galvanis och Deghart var splittrat av inbördeskrig. Det var först år 88 som general Heidenmark lyckades ena hela Deghart till ett land med en enda kaiser som kejsare. Heidenmark fick den egentliga makten medan kejsare Ottwald III installerades som överbefälhavare och statschef. Det nya Deghartiska riket storsatsade på att ta Ranias plats som ny stormakt. Man storsatsade på kompaniet, som Rania förlorade kontrollen över. År 103 började allianserna växa fram. Ygastar, Deghart och Relmar ingick i en allians och Eridain, Waldor, Rania och Sodania blev en annan allians. Dessa försökte ständigt motarbeta varandra. Samtidigt gjorde arbetare, bönder och hantverkare uppror runtom i Claurain. De krävde bättre villkor och mer demokratiskt inflytande. Sakta men säkert började semesterdagar och nya skyddslagar införas, samtidigt som demokratiska råd med alla samhällsklasser och gillen representerade, började uppstå. Denna utveckling pågick under lång tid på bekostnad av kungamakten och adelns makt.

År 138 hade kapprustningen pågått på båda sidor under lång tid. Den femte april mördades kung Valaroz av rebeller i Ygastar och tronen intogs av Anasor – mörkrets herre själv. Han hade Deghart och Ygastar i sina händer, medan Eridain, Sodania och Rania och Waldor startade ett storskaligt världskrig mot Ygastar och Deghart. Kriget ledde till masslakt och utarmning på slagfälten. Unga män skickades ut i miljontals och dog i skyttegravar. Först i slutet började kriget vända till Degharts fördel, då Waldors män pressades tillbaka. År 143 hade även öknen i söder dragits in i kriget pga naturtillgångarna på olja. Segialska riket och sultanen föll samman och nya stater bildades. Samtidigt drog sig Sodania ur kriget på grund av en arbetarrevolution. Trots att allt gick bra för Deghart och Ygastar, mördades Anasor av sin egen lärling. Fred slöts mellan parterna och alverna svor en stor förbannelse över Degharts nation, som straff för kriget. Anasor var död för alltid och Claurain stod återigen i spillror. Deghart drabbades av missväxt, arbetslöshet och revolutionerna avlöste varandra. Regeringspartierna kunde inte komma överens om en gemensam lösning. Karanon – den mäktigaste mörka lorden av dem alla, förklädde sig till människa och lyckades med ambitiösa löften till arbetarna och utpekande av alver som syndabockar, gripa makten i Deghart genom statskupp år 143. Man satsade enorma resurser på stridsmaskiner och drakar. Folket i Deghart fick det bättre samtidigt som demokratin fullständigt avskaffades och alverna fördrevs från sina hem. År 159 lät Karanon smida tre masker som han gav till tre Kenius-kungar – Eregon Kenius i Nordfala, Erik Kenius i Rania och Bardour Kenius i Falkriket. De trodde sig kunna förbättra för folket med maskernas hjälp, men insjuknade istället och försvann i mörkret. Karanon hade nämligen tillverkat en medaljong som kontrollerade alla som hade masken på sitt ansikte. Dessa kungar blev nu hans tjänare. Karanon invaderade Waldor, Falklandet och Relmar på ett år, vilket fick Eridain under ledning av kung Richard Silverörn att starta krig. Kriget fördes i början I Waldor, därefter med Eridains flotta ute på haven och därefter nere i öknen igen, där Karanon hade mäktiga allierade och nekromantiker på sin sida. Under kriget annekterades också Falklandet, där alverna från Adarion började eskorteras till dödsläger djupt in i österns ingenmansland. Vad hade då hänt i Sodania, jo. Sodania hade dragit sig ur det första kriget år 144 eftersom där uppstått revolution – en samling upplysta militärer och despoter tog makten under ledning av general Milkov, som lovade lika rättigheter för alla. Men så blev det inte. Efter hans död styrde Arkatov Milvic med järnhand. Han storsatsade på arbetsläger och militär och när hans före detta allierade som han styckat upp Falklandet med, förrådde honom år 171. Det var Karanon som invaderade hela Österlandet. I tre år slogs man om Valkorias städer. Samtidigt lät Karanons allierade – de blodtörstiga dorianernas imperialistiska armé, attackera Ranias flotta söderifrån. Ranias kejsare Akalun Kenius, med hela västra Claurain bakom sig startade då krig mot Deghart, Ygastar och Dorian. Sodania kom över på västmaktens sida och Deghart under den mörka lordens styre, hade nu tvåfrontskrig. Gorvylerna skickades ut från sina hålor i öster. År 173 besegrades Karanons gorvyler i Sodania, samtidigt som Waldors motståndsrörelse gjorde attacker i ockuperade Waldor. I Falklandet uppstod stora uppror i kloakerna och städerna. År 171 drogs Rania in i kriget och det blev därefter ett trefrontskrig. Nordfalerna invaderade från Norr under ledning av kung Belor Kenius. År 175 flydde Karanon tillsammans med medaljongen till Forkanos och lämnade efter sig ett Deghart i ruiner, uppstyckat mellan Rania, Sodania, Eridain och Waldor. Claurain var befriat och gorvylerna drevs på flykt åt nordost.

Deghart blev två stater – Östra Deghart och Västra Deghart. I östra Deghart styrde de den röda handen – Sodanias arme med järnhand. I väster blev man fri från ockupation och fick möjlighet att ansluta sig ekonomiskt till Rania och Eridain och Waldor. Nu var det andra tider. Sodania och Rania var världens två motpoler som aldrig kom överrens. Hela östra Claurain blev antingen sodaniska lydstater eller allierade, medan demokrati och välstånd spreds i västra Claurain. Sodania hade även fått inflytande i österöknen, där sekularismen var starkt utbredd efter det stora kriget. Terrorbalansen mellan Rania och Sodania ledde till flera konflikter genom ombud, runtom i världen. Först ut var kriget i Norden, där de sista gorvylernas terrorvälde slogs ner och östnorden hamnade emellan Sodania och Rania, Kriget ledde till att Falklandet delades upp i Östfalk och Västfalk, mellan Sodania och Rania. Västfalk blev fritt. År 190 startades Valessunionen för att öka samarbetet och skapa handelsvägar mellan Deghart och Waldor och Rania. Samarbetet blev ett framgångsprojekt och alltfler kungariken anslöt sig. Nu var det inte längre familjen Kenius som styrde. Alla ättlingar hade hamnat i exil i norr, medan gorvylerna och Karanons eftersläntare letade efter dem. Dödskallen låstes in i en underjordisk grav i Nordfala, för att aldrig hittas igen. År 214 lät ranianska drakar bespruta Katina med eldbomber för att driva bort sodaniska trupper. Tusentals civila dog och människorna började få upp ögonen för Ranias världspolitik. Rania förlorade kriget i Katina. Allteftersom statskupper ägde rum i Katina och Dorian ökade radikalismen för att få bort Sodanierna därifrån. Statskupperna understöddes av Ranias kejsare. När de två supermakterna var som mest ovänner mot varandra, pågick dorianska kriget, där Albara-familjen fick magiska krafter från ranianska magiker för att driva Sodania på flykt. Detta lyckades år 225. Sodania förlorade och deras ekonomiska system började kollapsa. Slutligen enades hela Deghart till ett land igen och alltfler stater, såsom öst och västfalk, Relmar osv, befriades från Sodania på grund av den ekonomiska krisen i landet. Terrorbalansen var över. Vad skulle hända nu? Nya familjer började få inflytande i den ekonomiska politiken. I Deghart styrde Galvanis, i Sodania styrde Bogatrov, och i Eridain styrde familjen Hallgard, medan Waldor styrdes av familjen Habershus. I nordfala pågick återkommande konflikter mellan familjen Skarwolf och Elendor, där familjen Elendor ville etablera sig i Valessunionen och Skarwolf ville hålla sig utanför. Dessa konflikter kom att splittra Nordfala mer och mer, i allianser och små kungariken. År 300 försvann de sista drakarna och de sista gorvylerna fördrevs från östern. Samtidigt ökade missnöjet med Raniaimperiets och Valessunionens inflytande.

År 338 fanns ett nytt hot i öster – Anasor – den onda trollkarl som bodde i underjorden i öster. Han älskade guld och ädelstenar mer än allt annat och gjorde allt för att sno åt sig dessa rikedomar. År 338, den artonde augusti, ödelade han dvärgarnas kungadöme i Irebon. Han släppte lös den fruktade underjordiska ormen som ödelade hela kungariket. Men den järve mänskliga krigaren Urgin Folgas, kedjade fast monstret i underjorden och gjöt fast allt hans guld i kedjornas ändar. Besten var kedjad och Anasor retirerade. Allt guld som försvunnit tillhörde fortfarande alla de hundratusentals människor som nu var fattiga i nordost. Det lilla guld som fanns kvar blev det krig om. I tusentals år stred alver, dvärgar och människor om de rikedomar som fanns inom räckhåll i bergskedjan. År 402 började Sodania under ledning av kejsare Ivan Kralov, att ge vapen och pengar till dvärgarnas kung Ottgar den Store. Dvärgarna måste vara kvar på Sodaniernas sida. Detta fick Rania att stötta alverna i Adarion och skogsriket. Alvernas kung hette Himalain och Ranias kejsare hette Dogrus III. Människorna hamnade i en neutral situation, där de vägrade välja sida för någon av parterna. Spänningarna ledde till ett inbördeskrig år 412. Den utlösande faktorn var Sodaniernas förstörelse av den raniakontrollerade byn Reslow. Det var den förste september. Rania svarade med att skicka tusentals soldater från legionen till berget. Medan styrkorna mobiliserades och slogs mot varandra i ett långt och bittert krig, besegrades människornas hövding av en enkel bonde vid namn Vernos. Han var inte neutral, utan valde Ranias sida för att få fram guld till sitt svältande folk. År 414 hade Ranianernas och flodmänniskornas gruva grävt sig ända ner till tyngderna som höll fast odjurets kedjor. När de arbetat på att ta guld från tyngderna i ett år, hade kedjorna blivit så lätta att monstret kunde slita sig loss tillsammans med Anasor. Vernos dotter Ylvala lyckades slutligen besegra monstret med hjälp av ljuset från alvernas solkristall. Därefter dödade hon Anasor och hans gorvyler retirerade. Nu kom parterna överrens om att enas och dela på resten av skatten. Kriget var över.

År 453, den femte november utbröt krig i Valessunionen. Kriget stod kung Bregon III av Deghart och alla de adelsmän som konkurrerats ut av Valessunionens nya företag. Den främste adelsmannen var Olbert Galvanis, vars makt och arv var hotat av storföretagen. På hans sida stod de flesta andra aldelsmän i Deghart. Olbert och hans mannar mördade Bregon den femte november år 453. Detta ledde till att Raniasoldaterna skickades till Deghart omedelbart och inbördeskriget i Deghart var ett faktum. Adelsmän mördades och magiska krafter blandades in. Man tog bland annat hjälp från häxor och häxmästare i hopp om att odödliga krafter skulle kunna ges. En av dessa häxor var Heidemara från Flimmerns skog. Hon tog kontakt med Olbert och skänkte honom gudomliga krafter. Han svor trohet till hennes hedniska gudar och samlade därefter en ny armé av elitsoldater, alla välsignade med samma kraft. Efter att slagfälten och ingenmanslanden bredde ut sig i Deghart och miljoner människor dog, så gick det sakta men säkert bättre för Olbert. Han återfick kontrollen över sina företag och egendomar och Raniaimperiet och Valessunionen retirerade. Fred slöts och det deghartiska kungahuset med kung Albion Martino i spetsen gifte sig med Olbert Galvanis dotter Annaria. Trots detta blev kungahuset skyldigt att betala stora skadestånd till huset Martino i den så kallade hundraårsskulden. Skulden var alltså giltig i hundra år. Året var 483 när freden slöts i Elanor.

År 513 hade Nordfala länge varit enat. Men tiderna förändrades. Det var det här året kung Harvon Stålhjärta mördades på ett möte med Raniaimperiets kejsare Okaklus VIII. Mördaren hette Eiron Skarwolf. Hans mäktiga familj insåg att deras rikedomar och domäner var hotade om Valessunionen och Rania fick inflytande i Nordfala. Den femte oktober utsåg han sig till enväldig kung över Nordfala. Hans motståndare spetsades på pålar och alla ranianska soldater kördes ut. År 516 svor han trohet till Sodanias diktatoriska kejsare Vulgamar och släppte på så sätt in sodaniska mördarsoldater i landet. Endast lord Harandir av huset Elendor kunde få stopp på eländet. Han utropade sig till kung av Hildverad och erövrade Hildverads områden från familjen Skarwolfs armé. Kung Havron dog under mystiska omständigheter år 518 och hans lillebror Vilmeron ärvde tronen. År 516 tog Harandir hjälp av Ranias armé. I slaget vid Forkvel drabbade tusentals kvinnor och män samman i ett av de största slagen i Nordfalas historia. Samtidigt spred sig magiska växen – troll, vättar och jättar erövrade land österifrån under ledning av häxan Valrasta. All hennes trollmakt satt i hennes magiska silverhalsband. År 521 delades hela Nordfala upp i två delar, där kung Vilmeron Skarwolf fick hela den östra delen, medan Harandir tog hjälp av Raniasoldaterna för att besegra ondskan i öster. Samtidigt lät hans dotter Frida dra österut i bergen för att besegra Valrasta. År 523 dräpte hon häxan, som dödat så många tusen krigare i sitt liv. I slaget vid jättarnas fort dräptes jättarnas härskare Orkaros och kriget var över. År 531 grundades Redias bibliotek, där silverhalsbandet hölls inlåst.

Freden varade inte länge. År 532 krävde Rania belöning. Och det fick de. År 535 fick Rania tillstånd att bosätta sina soldater på Nordfalas mark. År 611 ledde detta till en lång kedja av krig mellan Skarwolf och Elendor. Kungar mördades och byttes ut titt som tätt. Skarwolf knöt banden till Sodania och Elendor knöt banden till Rania. Krigen mellan öst och väst var flertaliga. År 704 hade familjen Galvanis blivit Claurains mäktigaste familj. Detta ledde till ständiga uppror runtom i Claurain, bland arbetare och aktivister, som krävde den korrupta familjens undergång. Soldater sattes in mot upprorsmakarna. År 778 utbröt inbördeskrig i Relmar, efter att kung Rendal Exeron vägrat skriva på avtalet att gå med i Valessunionen. Rebellerna stöddes av Rania och en ond draklord vid namn Akaron grep makten år 781, med stöd av Rania. År 813 inträffade samma sak i sydost och öster där kriget mot häxorna understöddes av Rania. Problemet var bara att häxornas magi var det enda som höll Karanons eftersläntare borta. År 861 inträffade en statskupp i Dorian, vilket gjorde att den progressiva kungafamiljen ersattes av religiösa fundamentalister kallade Azurorna. Detta gjorde öknen i öster mer extremistisk. Och det var Ranias fel i deras krig med att få bort Sodanias inflytande från Dorian. År 952 svepte en våg av inbördeskrig över hela öknen, där rebeller och familjer krävde sina rättigheter tillbaka. Dessa regimer fick stöd av Rania, medan Sodania stöttade rebellerna där. År 981 var inbördeskriget tillbaka, återigen mellan Skarwolf och Elendor i Nordfala. Den här gången sökte Skarwolf stöd från både Relmar och Sodania. Blodiga strider utkämpades i Nordfala och Skarwolf återtog kontrollen över stora delar av Nordfala. Rania fortsatte skicka soldater dit. År 1001 grep Karanons hantlangare Argos makten i Ygastar. Han var en advorek och förvandlade landet till fullständigt mörker. Gorvylerna flydde norrut. Nordfalerna under ledning av Hedvig Elendor, besegrade gorvylerna i slaget om Östporten. Därefter började en mur byggas mot öster för att hålla fientliga krafter borta. År 1075 återföddes Anasor efter en blodig ritual i Ygastar. Han siktade in sig på Norden. Anasor och hans gorvyler attackerade hela muren år 1092 och då uppstod vapenstillestånd i Nordfala för att man skulle kunna hjälpa Rania i deras krig mot gorvylerna, trollen och jättarna. År 1121 drevs gorvylerna bort och en kort period av orolig fred uppstod i Nordfala. Ett kort vapenstillestånd och en pakt drogs mellan kung Haldor Skarwolf och Advar Elendor. På den tiden styrdes Rania av kejsare Vilnius Gaius.

Östra Nordfala styrdes år 1148 av Torin Elendor och Västra Nordfala styrdes av Rendal Skarwolf. En urgammal konflikt blåstes upp mellan dessa två släkter när Sodania sponsrade den enda rebbeliska Skarwolf-sidan och Valessunionen och Imperiet började sponsra kungarna i öst – släkten Elendor. Även Eridain drogs in i kriget – ett land som sedan lång tid tillbaka präglats av stabilitet, och spelat en viktig roll i att hålla ondskan borta. Eridain ställde sig på Imperiets och Östra Nordfalas sida, medan västra Nordfala ironiskt nog ställde sig på Sodanias sida. Som hämnd för att Eridains kung Vendor svek sin gamle vän Rendal Skarwolf, inledde han år 1150 en erövring av Eridain. Men blandade resultat. Sjökrigen mellan nordmännens flotta och den eridainska flottan pågick under lång tid framöver.