Erdogan var fortfarande i livet och blev mer och mer storhetsvansinnig för varje år som gick. Han hade nyligen rivit upp konstitutionen och utropat sig själv till monark. Tyvärr hade han ännu inte avlat en lämplig tronarvinge. För tillfället satt han i sin pompöst utsmyckade tronsal, iklädd halsband, smycken, en löjligt stor turban, en spira och en röd mantel. Medan en grupp magdansöser underhöll honom satt hans fru bredvid honom och säg allmänt bitter ut. Erdogan smuttade på vinet och tog därefter ett bloss på sin stora cigarr.
Han hostade till. Det var e riktigt obehaglig skrällhosta. Målaren stod intill väggen och var nästan färdig med den vackra kartan över alla provinserna i det osmanska riket. När Erdogan hostade, målade han fel. Målaren blängde åt sin enväldige sultan.
”Du funderar inte på att försöka dra ner på rökningen, ers majestät?” väste målaren.
”Det är en kubansk cigarr.” förklarade Erdogan. ”Min mästare från citadellet reser land och rike runt för att få tag på de finaste årgångarna av vin och cigarrer. Jag röker så länge jag tycker det är gott. När jag dör så slutar jag.”
”Ursäkta mig, ers majestät! Självklart ska ni få röka hur mycket ni vill! Jag uppmanar er att röka ännu mer, kanske hundra kubanska utan filter om dan! Snälla gör det, ers majestät!”
”Skulle du vara lustig nu eller?”
”Nej, ers majestät.”
”Du målade fel på väggkartan! Måla över och gör om! Gör rätt den här gången!”
”Bara om ers majestät tar lite hostmedicin.”
”Jag har redan prövat Jägermeister. Jävla kärringa-dryck.”
”Det passar ju ers majestät i så fall?”
Erdogan blängde åt honom. Stämningen blev pinsam och tyst.
Fem minuter senare släpades målaren till bakgården av en rad soldater.
”Förlåt!” skrek han och därefter hördes gevärsskott.
Senare satt Erdogan med sina rådsmän och generaler på kontoret. De hade satt markörer över kartan på bordet.
”Vilket år är det, Dazjir.” sa Erdogan till sin skattmästare.
”2030.” Ers majestät.
”Klart som fan jag vet vilket år det är, din idiot! Och vad exakt skulle hända 2030.”
”Din förlängning av fullmaktsordningen går ut, ers majestät.”
”Precis! Och om inte alla provinser som du ser här på kartan har skattskrivit sig, så är jag inte längre legitim sultan.”
”Alla provinser har svurit trohet och betalat skatt, ers nåd,”
”Alltså, ALLA provinser.”
”Ja, alla… Eeh… utom… utom en…ers nåd.”
”Ja, jag ser väl det. Men du behöver inte säga namnet på den. Det är belagt med dödsstraff…”
”Era order, ers majestät?” frågade en ung, stilig general.
”Driv in skatten, tvinga dom att svära trohet till mig.”
”Men om dom vägrar, då?”
Erdogan gjorde snar-tecknet på halsen.
”Det är en väldigt drastisk åtgärd, ers majestät.”
”Nog med smicker och få saker gjorda.”
”Med all respekt, ers majestät. Men jag gick inte med i den turkiska armen för att gå omkring och slakta oskyldiga män, kvinnor och barn. Jag gick med för att slåss för mitt land.” sade den unga generalen.
”Ursäkta.”
”Du hörde.” muttrade den unge generalen och gick iväg, utan att en enda person stoppade honom. Erdogan blängde misstänksamt på honom.
En av de provinser som inte betalat skatt eller svurit trohet, var Mardin – en av de vackraste städerna i Turkiet, med en väldigt blandad befolkning. Staden låg rest på en stor kulle och hade dessutom utsikt flera mil utöver Tvåflodslandet. Den hade en en kraftig gammal stadsmur och tiotusentals gamla vita stenhus och torn. Förutom att det var en het sommardag med klarblå himmel, så var det även marknad mitt.
Meda marknaden var rest och hundratals människor stod samlade intill stånden, böad grönsaker, smycken, frukt, fisk och textiler, så steg en liten nioårig flicka upp på ett podium. Hon började hålla ett oslipat tal.
”Lyssna allihopa! Har vi några kurder här idag?” började hon.
Ingen lyssnade, utan alla arbetade som vanligt.
”Jag sa! har vi några kurder här idag!” gallskrek hon så att fåglarna flög iväg från torget och alla började förvånat titta på henne. En kvinna i tjugofemårsåldern, med en enkel skjorta, ett rött band runt midjan, samt ett par puffiga gamla vandrarbyxor fångade flickans uppmärksamhet.
”Turkarna är på väg hit och kommer tvinga oss alla att skatteskriva oss, och svära trohet till Kerdogan!” Skratt hördes från folkmassan som nu börjat samlas runt henne. Den 25-åriga kvinnan stod längre bort och tittade med ett stolt leende på den lilla flickan. Hon stod med armarna i kors intill en husvägg. Det här hade hon inte hört på länge.
”Vi måste göra motstånd, en efter en! Jag är trött på att sitta och se på när Turkarna tvingar oss att ta turkiska namn, drar in våra rättigheter en efter en.”
”Vad vill du att vi ska göra, då, mer specifikt!” utbrast en upprörd äldre man i publiken.
”Slåss för ett fritt Kurdistan såklart! För tretton år sen skulle våra föräldrar skämmas över att vi inte slåss!”
”Jag vill inte vara någon glädjedödare, men vi kan inte slåss. Sist vi försökte göra motstånd, förvandlades både Kerkuk och Hewler till dödsfabriker. Det är överstökat, mina föräldrar dog på ett koncentrationsläger i Kerkuk. Jag utsätter inte mitt folk för samma lidande igen.”
”Men…”
”Nog nu! Slutdiskuterat!”
”Låt flickan prata!” skrek en medelålders kvinna från torget. Plötsligt såg den tjugofemåriga kvinnan hur turkiska soldater kom körandes med fullt artilleri på en gränd längre bak i torget. Några turkiska soldater började gå ut ur bilen mot själva podiet där flickan stod. Den 25-åriga kvinnan blev förskräckt och började fundera ut en plan.
”Låt oss alla kämpa en sista gång om vi så ska dö! Biji Kurd och Kurdistan!”
Två turkiska soldater stod nu bakom henne, och precis då sprang den 25-åriga kvinnan fram och grep tag flickan i armen och började gå iväg.
”Tack så mycket, jättefint! Vi övar mer på repetitionerna imorgon.” sa hon och började leda iväg flickan.
”Jaha, vad ska allt det här betyda? Kurdisk propaganda om jag inte misstar mig?” sa den korta vakten.
”Hon är min… min… eeh elev… vi övar på en pjäs. Den ska heta… eeeh… Biji… Erdogan…”
”Biji, eh? Intressant.” sa den långa vakten. ”Vad heter länge leve på turkiska?”
Tjugofemåringens tystnad var uppenbar.
”Hhmm… den här kurdiskan tar oss för idioter.” muttrade de långe vakten. ”Vad heter du?” Han blängde in i tjugofemåringens ögon och hon kände hans torra andedräkt.
”Jag heter… Emine… Ataturk…”
”Emine Ataturk, eh? Vilken stad är du från, fru Ataturk?”
”Från… från Mardin.”
”Åh, nej, det finns inte längre några Ataturks i Mardin. Dom har flyttat härifrån för att slippa kurdslynor som dig. Så berätta igen… vad heter du?”
Läget blev spänt ett tag. Tystnaden bröts av att Tjugofemåringen sparkade till turken i skrevet. Han föll ner på knä och fick därefter en armbåge i nacken så han blev medvetslös. Den andra turken drog sitt vapen.
”Jag heter Lora Azad! Och jag är från KDR!” skrek tjugofemåringen och slog ner den andra vakten. ”Kom med mig!” sa hon och tog tag i flickans hand och sprang iväg. De sprang igenom folkmassor tillsammans och folk väste åt dem att flytta sig eller vara försiktiga. Olyckligtvis hoppade de rakt över ett stånd fullt med lerkrukor.
”Mina lerkrukor! Jag ska ha hundra lira för dom där!” skrek handlaren. De båda kom in i en fattig gränd och Lora lyckades få flickan att klättra upp för stavarna som stack ut från knuten på e lerbyggnad. Därefter klättrade Lora också upp på taket. De låg gömda och hade hela torget inom synhåll.
”Vet dina föräldrar om att du går omkring och bryter mot turkisk lag?” flämtade Lora.
”Jag har inga föräldrar.”
”Jag beklagar, men du är inte säker i Mardin. Titta där nere. Vad heter han där.”
”Özz. Han är jättesnäll.”
”Nej, det är han inte, titta noga.” Flickan såg hur två nya vakter förhörde honom.
”Özz är en jash.” förklarade Lora. ”Jag klandrar honom inte. Han är en fattig stackare som måste få sin butik att gå ihop.”
”Vad är en jash?” frågade flickan.
”En elak kurd, kan man säga.”
”Men hur vet du det?”
”Jag har studerat dom allihopa. Killen där borta då, som säljer mobilskal.”
”Men han är ju också kurd.”
”Det var familjen Talabani också, min vän. Se hur vänliga dom va egentligen.” sade Lora. ”Titta nu när soldaterna frågar ut honom.”
De studerade samtalet noga och såg till sist hur mobilskalsförsäljaren pekade åt deras håll.
”Ducka!” utbrast Lora och de båda gömde sig bakom takkanten.
”Förstår du nu.” viskade Lora. Det är såhär det funkar. Du är inte säker här längre. Jag kommer ta dig till vårt högkvarter. Du får mat, beskydd och husrum. Är det okej?”
Flickan funderade ett tag, därefter kastade hon sig i Loras famn och kramade henne. Lora blev rörd och slöt armarna om flickan. ”Såja, det kommer bli bra. Vad heter du?”
”Lana.”
”Okej, Lana! Kom med här nu! Dom närmar sig!”