Claurains skogar och marker är fulla med häxor av olika slag. Det finns både goda och onda häxor och vissa av dem organiserar sig i kollektiv i avlägsna pittoreska slumstäder. Andra lever ensamma i bisarra små gläntor, oftast i ett naturnära litet hus.

Mest fruktad av alla häxor var Kabalah – som bodde långt ut i trollskogen öster om Eridan. Hon har två skepnader, antingen som en vacker förförisk jungfru med lockigt hår, eller som en gammal puckelryggad gumma med skrynkligt grått skinn, en lång krokig näsa och ett fågelskelett som hatt. Vid ryckken har hon fastbunden en gammak rotvälta eller en stock av något slag. Hennes gråa, spretiga hår är rakt av allt flott och hennes smala armar slutar med skrynkliga långa fingrar och spetsiga grå naglar. Hon klär sig i trasor och står hemma vid en stor kittel där hon lagar, ja vem vill veta vad hon har i den grytan.

Legenden säger att hon förklär sig till en vacker jungfru för att locka män till sitt sällskap. Därefter visar hon sitt verkliga jag och kokar ner dem i sin gryta. Hon har spioner över allt i form av kråkor och andra djur, som rapporterar diverse hemligheter för henne.

Men hon har inte alltid varit häxa. Hennes liv är en tragisk historia. Hon var en gång en ung och vacker kvinna som giftes bort mot sin vilja med en mycket otäck och elak adelsman. Han förgrep sig på henne i flera dagar, till det ögonblick då hon skar av hans penis och brände den i brasan. Medan hennes make förblödde, arresterades hon för häxkonster. Hon lyckades dock fly från sin cell till en avlägsen brunn mitt ute i ödemarken. Hon hängde sig i brunnen och mörkret slukade henne. Men plötsligt kände hon hur hon steg upp igen – mer levande än någonsin. Kabalah hade blivit en riktig häxa, återfödd med de mörkaste av krafter.