När jag var liten älskade jag dinosaurier och förhistoriska djur. Jag tyckte också om att teckna dem. Med tiden minskade intresset till förmån för människans och världens historia. Men jag hade tänkt dela med mig av en liten sammanfattning utav jordens utveckling, som började för ungefär fem miljarder år sedan. Allt som hände efter Prekambrium för ungefär 520 miljoner år sedan kan jag så gott som utantill.

Det man ska komma ihåg med jorden och livet är att det under den absolut största delen av livets utveckling inte hände särskilt mycket. Livet uppstod för ungefär fyra miljarder år sedan i form av de första primitiva encelliga bakterierna och algerna. Under tre miljarder år utav fyra miljarder år hände nästan ingenting, mer än att nya former av encelliga organismer uppstod. Det är först den sista fjärdedelen, och kanske egentligen de sista femhundra miljoner åren, som den största utvecklingen skett. Dinosaurierna kom precis i slutet i jämförelse, och då levde de ändå för 65 miljoner år sedan.

Jorden bildades för ungefär fem miljarder år sedan utav dammoln och partiklar i solsystemet som så småningom trycktes ihop mer och mer av gravitationen och blev till vårt solsystems planeter. När stoftet smälte samman till planeter pressades atomerna så hårt att en kärnreaktion utlöstes. Denna explosionen tände solen i flammor. Solen brinner än idag.

För ungefär fyra och en halv miljard år sedan var jorden helt obeboelig. Temperaturen var flera tusen grader varm och det fanns varken liv, luft, vatten eller land. Jorden täcktes av lava och giftiga gaser som spyddes ut ur jordens inre. Så småningom bildades månen av de sista dammolnen. Efter att den första giftiga atmosfären bildats började vattenånga bildas som formade moln. Molnen blev så småningom till regn. Under flera miljoner år regnade det nästan hela tiden, vilket gjorde att jorden började kylas av och de första sjöarna och vattendragen bildades. När jordens temperatur sjunkit till 940 grader bildades den så kallade “Ursprungliga soppan.” Det var formationer av organiskt material som allt liv härstammar ifrån. Denna soppa samlades i kolonier i de få sjöar och vattendrag som fanns.

För 4,3 miljarder år sedan kom det första vattnet på jordens yta. Jorden var då 340 grader varm och hade slutat glöda. Jordens yta sedd från rymden såg ut som en helt grön planet. Det fanns varken land eller rena hav, enbart en grön soppa som täckte jorden. För knappt fyra miljarder år sedan kom de första formerna av liv, i form av encelliga organismer som samlades i instängda källor av vatten. Jordens yta var vid det här laget över 200 grader varm och ännu fanns inga hav. Jorden var fortfarande grön och täckt av en soppa, utan vare sig land eller vatten. Ett dygn var bara fem timmar på den tiden.

För knappt fyra miljarder år sedan började oceanerna sprida sig och rensas mer och mer från all grön sörja. De första kontinenterna flöt upp till ytan i form av svarta, heta öar. Jordens medeltemperatur var knappt sextio grader och dygnet hade blivit sex timmar långt. När fler och fler svarta obeboeliga öar flöt upp till ytan började ett bälte vid ekvatorn svärma av järnformationer och stoft som senare skulle forma fler landmassor och kontinenter.

För 2,8 miljarder år sedan inträffade den första istiden där Antarktis ligger idag. Jordens medeltemperatur hade sjunkit till tio grader och flera superkontinenter hade bildats, fortfarande helt obeboliga.

För 2,5 miljarder år sedan kom det första massutdöendet. Alla hav på hela jorden rostade och blev blodröda. Ökningen av syret i atmosfären förgiftade nästan allt liv på jorden. Allt fick ett abrupt slut för 2,4 miljarder år sedan då hela jorden frös till is. Medeltemperaturen var då femtio minusgrader och alla hav frös till is. Jorden såg vid det laget ut som en snöboll och det enda liv som fanns kvar befann sig långt under havsisen. För ungefär två miljarder år sedan blev jorden varmare och all is smälte. Då hade dygnet hunnit bli fjorton timmar långt och medeltemperaturen var ungefär femton plusgrader. Men vattnet var fortfarande rött och rostigt. Samtidigt började långsamt atmosfären repareras. De första mångcelliga livsformerna utvecklades.

För 1,9 miljarder år sedan utvecklades eukaryoterna – de första livsformerna med en cellkärna. Därmed började encelliga organismer med avancerade celler uppstå, samtidigt som mångcelliga organismer också spreds. De flesta livsformer som finns idag är eukaryoter. För 1,8 miljarder år sedan hade jorden återhämtat sig och haven hade blivit blåa. Superkontinenter började bildas.

Nya grupper av ekosystem och bakterier uppstod. Bland annat den första fungin – växternas föregångare. Det är här som utvecklingen av djur och växter separerades i två grenar. Så småningom uppstod stomatoliterna, algerna och de första livsformerna på land i form av fungi. För 1,1 miljard år sedan utvecklades sexuell fortplantning inom vissa livsformer. Innan dess hade de bara delat sig. Samtidigt började de första fotosyntetiska livsformerna kolonisera land.

För 750 miljoner år sedan började haven rosta igen. Livet började kvävas. Därefter kom den tredje istiden, då jorden återigen frös till is och medeltemperaturen blev 50 minusgrader. För 650 miljoner år sedan uppstod de första djuren. Kort därefter kom den fjärde istiden och jorden blev återigen en bottenfrusen snöboll. För 570 miljoner år sedan frös polerna till is. Detta var den femte istiden. För omkring 570 miljoner år sedan utbröt den avaloniska explosionen. Livet exploderade i form av nya, mångcelliga djur. Därefter kom den sjätte istiden, då polerna frös igen.

För 520 miljoner år sedan började Kambrium. Prekambrium var äntligen över. Allt som kommer här kan jag utantill. Ett dygn var vid det här laget 21 timmar och jordens medeltemperatur låg runt 27 grader. De första trilobiterna uppstod. Detta var en tid då leddjuren – alltså djur med flera ben och hårt skelett utanpå kroppen, härskade. Trilobiterna var de första djuren med ögon. Kort därefter började de leva sida vid sida med ortoceratiter – de första bläckfiskarna. Ortoceratiter kännetecknades av bläckfiskliknande kroppar, med en snäcka på huvudet. Vissa arter blev gigantiska, både av trilobiter och ortoceratiter. Ortoceratiter hade konformade spetsiga skal, medan de andra bläckfiskarna hade hoprullade skal och kallades ammoniter.

Efter Kambrium kom Ordovicum för ungefär 480 miljoner år sedan. De första leddjuren i form av insekter började då flyga ovanför vattenytan, samtidigt som havsskorpioner utvecklades. Tidiga fiskar utan fenor och käkar började formas i havet. För 445 miljoner år sedan började Silur. Det var då vissa fiskar utvecklade pansar och fenor och började simma upp på land. Fortfarande hade de inte utvecklat käkar. Insekter som trollsländor, växter såsom fräkenväxter, lavar och mossor började kolonisera land. Omedelbart började skorpionerna och de andra leddjuren bli mindre.

Under Devon, för omkring 400 miljoner år sedan, uppstod de första fiskarna med käkar. De första hajarna och broskfiskarna, samt de första pansarfiskarna tog form i haven. Vissa käkfiskar blev gigantiska och kunde utan problem äta upp en liten haj. I slutet av Devon kom de första träden på land. Ungefär samtidigt utvecklade vissa fiskar ett amfibiskt beteende. De klev upp på land och utvecklades till groddjur. Groddjuren var de första ryggradsdjuren som kunde gå på land. Nu var det ombytta roller. Leddjuren var små och obetydliga, medan de stora groddjuren åt dem.

För 360 miljoner år sedan började Karbontiden. då hela jorden var täckt av tropiska regnskogar, med ormbunksliknande träd som kunde bli över femtio meter långa. Koldioxidhalten var så hög att ett enda blixtnedslag kunde orsaka en explosion. Amfibierna fortsatte frodas. I djunglerna härskade dock leddjuren. Spindlar stora som människohuvuden, trollsländor med över en meter mellan vingspetsarna, tusenfotingar långa som bilar. Detta var en grym värld. I deras skugga utvecklades ur amfibierna de första reptilerna. Reptilerna lade hårda, färdiga ägg med färdigutvecklade ungar istället för yngel inuti. De var inte beroende av att återfukta sig i vatten, utan hade hårda, tåliga fjäll på kroppen.

För 290 miljoner år sedan började det bli svalare och torrare på jorden. Karbon gick över i Perm och Segelödlorna härskade. Segelödlor var reptiler som till exempel Dimetrodon. En ny köttätande best med stort segel på ryggen. Dessa segelödlor var inte som andra reptiler. De hade börjat utveckla egenskaper som påminde om däggdjur. Öknar och barrskogar bredde ut sig i de torra landskapen. Amfibiernas tid var förbi och de däggdjursliknande kräldjuren skulle börja härska. Segelödlorna utvecklades så småningom de jordens härskare – Dessa däggdjurslika reptiler kallades therapsider och fanns i form av både köttätare och växtätare.

Therapsiderna utvecklades under senare delen av perm till olika arter av bestar, som var ännu mer däggdjurslika. Många av dem hade hår på kroppen och en nos, precis som däggdjur. Vissa hade betar. Däggdjursödlor som Estemenosuchus, med sina nacksköldar och betar, var några av dessa hybrider mellan reptiler och däggdjur. Några andra var cynodonterna också förstås de vargliknande köttätarna. Somliga var stora och skräckinjagande, medan andra var små. Men öknarna bredde snabbt ut sig och naturkatastrofer började utgöra ett hot mot dessa monster. För 250 miljoner år sedan dog 95 procent av allt liv ut, efter ett omfattande vulkanutbrott som förgiftade atmosfären. Värst drabbades haven. Trots detta skulle therapsiderna härska i några årmiljoner till.

För 245 miljoner år sedan började Trias. Den tid då kräldjuren skulle ta över haven, luften och landen. I skuggan av synodonter och andra arter av therapsider levde Euparkeria – en ödla som kunde springa på två ben. Euparkeria var förfadern till alla dinosaurier. I samband med Trias hade alla jordens kontinenter smält samman och bildat en enda superkontinent – Pangea.

För 230 miljoner år sedan uppstod de första dinosaurierna. De var små köttätare som sprang på två ben. Några av dem var Coelophysis och Herrerasaurus. De levde sida vid sida med Placerias – en av de sista arterna av therapsider. Jordens klimat växlade ständigt mellan torrperioder och våtperioder. I haven härskade andra former av gigantiska kräldjur och i luften uppstod de första små flygödlorna. Dinosaurierna var fortfarande ganska sällsynta. I deras skugga uppstod de första däggdjuren, som utvecklats ur små cynodonter. Ett exempel var Megasostrodon – små pälsklädda musliknande djur som lade mjuka ägg. Kloakdjur var de första däggdjuren. Dessa lägger ägg och finns idag bara kvar i Australien. Exempelvis myrpiggsvinet och näbbdjuret. Därefter utvecklades pungdjuren, och så småningom moderkaksdjur. Men de var alla små och levde i skuggan av dinosaurierna. I slutet av Trias började prosauropoderna dyka upp – växtätande dinosaurier som var föregångarna till långhalsarna (sauropoder). Ett exempel var Plateosaurus.

För 210 miljoner år sedan började Jura. Pangea började spricka upp i nya kontinenter. Dinosaurierna blev bara större och större och tropiska barrskogar bredde ut sig över världen. I slutet av Jura, för omkring 155 miljoner år sedan, var livet som mest spektakulärt. Köttätarna, som Allosaurus, blev elva meter lång och fyra meter hög. Men deras byten blev ännu större – Långhalsarna – de växtätande sauropoderna var jordens jättar. Apatosaurus, tidigare kallad Brontosaurus, kunde bli nästan tjugo meter lång och Diplodocus kunde bli trettio meter lång. Samtidigt fanns en annan familj sauropoder, som var högre. Brachiosaurus – en långhals som var tolv meter hög och tjugofem meter lång. Denna gigant kunde nå upp till trädkronor som ingen annan dinosaurie fick tag på.

Taködlorna var bepansrade växtätare. Den största hette Stegosaurus – nio meter lång och med sina skräckinjagande ryggplattor. Samtidigt hade den fyra sylvassa spetsar på svansen som den kunde såra både köttätare och växtätare dödligt med. Denna bjässes hjärna var dock inte större än en valnöt.

• 

• 

Detta var verkligen jättarnas tid.

Krita var den sista och längsta av dinosauriernas tidsåldrar. Denna period började för 145 miljoner år sedan. Flera nya grupper av dinosaurier uppstod. Dromeosaurierna var olika arter av små, snabba och intelligenta köttätare som jagade i flock. De var kända för att ha en stor sylvass krokig klo som de kunde fälla upp för att slakta sitt byte. Några arter var Utahraptor – som var sex meter lång. De flesta var betydligt mindre. Deinonychus var två meter lång och brukar i filmer ofta blandas ihop med sin mindre släkting Velociraptor. Under Krita fortsatte kontinenterna att spricka upp samtidigt som alltfler arter uppstod.

Carnosaurier var en ny grupp stora köttätande dinosaurier, betydligt mer massiva och muskulösa än allosaurier. Samtidigt blev sauropoderna mindre.

En ny grupp dinosaurier – iguanodintider, så som Iguanodon och Maiasaura, var växtätande dinosaurier som tuggade de växter de åt. De var utrustade med en vass klo på frambenen som de kunde attackera rovdinosaurier med. Deras munnar var formade som fågelnäbbar. Så småningom kom även lambeosaruer och hadrosaurier – anknäbbar. Den mest kända var Parasauropophus som kunde skicka ljudsignaler från sin stora båge på huvudet. Lambeosaurus var en annan anknäbb. Andra exempel var mutaburasaurus, anatotitan, som levde i slutet, också förstås den stora Edmontosaurus. Dessa ganska söta fredliga växtätare hade inte mycket att komma med när en rovdinosaurie dök upp.

Några av de mest intressanta dinosaurierna var noshornsödlorna, kända för sina nacksköldar, näbbar och horn. Den första arten hade inga horn alls. Den kallades för Protoceratops. Med tiden utvecklades mer utrustade och större arter, såsom Styrakosaurus, Triceratops och Torosaurus. Sedan fanns det förstås de vandrande pansarvagnarna – ankylosaurierna – klumpiga växtätare med en stenhård klubba längst ut på svansen, med vilka de kunde krossa ben på rovdjur. De hade tunga pansar på ryggen och fungerade lite som vandrande stridsvagnar. Euplocephalus och Ankylosaurus var de mest kända och största av dem. I slutet av Krita kom de första lövträden och de första blommorna. Samtidigt började fåglarna spridas i olika arter.

Sist men inte minst hade vi theropoderna – en ny grupp rovdinosaurier, kända för sina kraftiga käkar, sina mycket små armar, med endast två klor, och sina kraftiga låt och långa svansar. Albertosaurus och Tyrannosaurus var några exempel.

• 

• 

• 

• 

Tyrannosaurus Rex framträdde för 68 miljoner år sedan och levde sida vid sida med djur som Dromeosaurus, Torosaurus, Triceratops, Anatotitan och Ankylosaurus. Dessa fem arter var några av de sista dinosaurierna som levde på jorden. Tyrannosaurus Rex blev tolv till fjorton meter lång och sex meter hög. Den kunde väga uppemot sju ton och käkarna var fulla med sylvassa, stora tänder som kunde krossa ben. Tyrannosaurus är kanske den mest ökända av alla dinosaurier. Men vid den här tiden höll jorden på att kvävas av giftiga gaser, som förgiftade atmosfären.

De sista dinosaurierna levde redan på en sjuk planet. Men ironiskt nog var det inte det som utrotade dem. För 65 miljoner år sedan störtade en meteorit stor som Mount Everest ner i Mexikanska Golfen och utrotade så gott som alla dnosaurier, och kanske så mycket som 75 procent av allt liv.

Det tog miljontals år för jorden att återhämta sig. Mycket hade förändrats efter dinosauriernas tid. Under Paleocen var det varmare och fuktigare och tropiska regnskogar bredde ut sig på varenda kontinent. Nästan alla djur som vägde över tio kilo hade utplånats av meteoriten. Kvar fanns då en värld av smådjur. Våra förfäder. Däggdjuren. Under Paleocen och Eocen var det dock inte däggdjuren som härskade i djungeln. Gigantiska rovfåglar, betydligt större än strutsen, var djungelns härskare. De kunde äta alltifrån små urtidshästar till andra små däggdjur. Hästarna på den här tiden var inte större än katter. Och de hade ännu inte utvecklat hovar.

I början av Eocen för ungefär 50 miljoner år sedan, förändrades inte mycket. Rovfåglar som Gastornis härskade och åt upp de små däggdjuren. Men det började också komma större däggdjur. Köttätande rovdjur som ambylosethus, levde på land men var i själva verket förfader till valarna. Samtidigt uppstod de första primaterna i form av små pälsklädda apor med långsvans.

I slutet av Eocen, för ungefär 40 miljoner år sedan, började skogarna försvinna, då savanner bredde ut sig. Det blev torrare och svalare. Däggdjuren tog över.

Bland annat fanns Brontotherium – En stor noshörning med två rundade horn som satt ihop på nosen, också förstås Embolotherium – en liknande noshörning, fast med en stor klubba på nosen istället. Även elefantens förfader, Moeritherium, simmade omkring. Den påminde lite om en blandning av en gris och en flodhäst. Men i haven härskade de värsta monstren – Basilosaurus var det största däggdjuret på den tiden. En arton meter lång mördarval. Glöm 2000-talets fredliga planktonätare. Detta var ett blodtörstigt rovdjur.

Oligocen för ungefär 35 miljoner år sedan var en majestätisk tid. Öknar bredde ut sig. Gigantiska urtida noshörningar härskade. Indricotherium var femton meter lång och åtta meter hög – det största däggdjuret som någonsin levt på land. Nu kunde däggdjuren mäta sig med dinosaurierna.. Samtidigt härskade några fruktansvärda rovdjur som kallades entelodonterna – mördargrisarna. Dessa rovdjur och asätare slogs blodigt med sina många betar och kunde skrämma vettet ur vemsomhelst. Samtidigt levde rovdjuret Hyenodon – ett däggdjur som påminde mycket om hyenor, men var stort som en noshörning. Sist men inte minst fanns en långsam växtätare som såg ut som en blandning av panda och häst och som gick på knogarna. Jag har faktiskt glömt namnet på dem.

Miocen började för 23 miljoner år sedan. Nu bredde savanner och nya former av däggdjur ut sig. Bisarra elefanter med betarna upp och ner eller elefanter med flodhästbetar och fyra betar. Inga djur var för konstiga för den här tiden. Urtidsnoshörningar, urtidselefanter och urtidsantiloper sprang omkring på de tropiska savannerna och i skogarna. För fem miljoner år sedan tog perioden slut och de första människoaporna började frodas.

Pliocen började för ungefär fem miljoner år sedan. På de afrikanska savannerna härskade andra urtidselefanter och sabeltandade tigrar. Samtidigt började de första människoaporna klättra ner från träden och gå upprätt. Australopithecus levde mellan 4 och 2,5 miljoner år sedan. En pälsklädd apa som gick upprätt var något helt revolutionerande. Men de levde fortfarande mestadels på frukter. Kött var rena lyxen. På den här tiden var våra förfäder byten.

Pleistocen började för ungefär 2,5 miljoner år sedan. Mammutarna utvecklades från moderna afrikanska elefante och började av någon anledning vandra norrut mot Europa, Asien och senare även Nordamerika. Klimatet blev kallare och torrare och Inlandsisen började breda ut sig. Samtidigt utvecklades Homo Habilis från Australopithecus. Homo Habilis var den första människoarten. En hårlös jägare som tillverkade egna vapen. Homo Habilis spred sig snabbt över Afrika. Ur Homo Habilis utvecklades Homo Erectus. Apnäsan började mer och mer likna en modern människonäsa. Homo Erectus var en skicklig jägare som snabbt spred sig över hela världen. Hon upptäckte bland annat elden och det var revolutionerande när man skulle hitta mat. Samtidigt bredde inlandsisen ut sig. Mammutarna och sabeltigrarna, snölejonen och de håriga noshörningarna härskade i Europa, Asien och Nordamerika. Istiden var ett faktum.

Ur Homo Erectus utvecklades så småningom två arter – Neanderthalmänniskan utvecklades för omkring 300 000 år sedan och levde länge samtidigt som vår människoart – Homo Sapiens. Homo Sapiens ska ha utvecklats för omkring 250 000 år sedan i Afrika. För 90 000 år sedan förändrades klimatet och hon började sprida sig till Asien och Europa och senare även till Amerika och Oceanien. Det var fortfarande istid. Mammutarna började minska i antal.

I samband med den moderna människans inträde började Holocen – den tid vi lever under nu. Av någon mystisk anledning dog neanderthalarna ut. Men människor som bor i Europa och Asien har fortfarande neanderthalgener i blodet, då vi parade oss och förökade oss med dem. För omkring 30 000 år sedan dog de sista neanderthalarna ut. Homo Sapiens blev snabbt världens härskare. Efter isarnas nedsmältning för 10 000 år sedan fanns inte de stora djuren kvar längre. Människan blev bofast och utvecklade så småningom mäktiga civilisationer i hela världen. Resten är som sagt historia.