För drygt 13 miljarder år sedan fanns inget universum. Allting började med en otroligt liten punkt. Den var så liten att den inte syntes. Men trots det fick allting som finns i universum plats i denna lilla punkt. Det innebar att den var så otroligt hårt sammanpackad. Sedan exploderade punkten och började utvidgas. Explosionen kallades The Big Bang och innebar att universum expanderade. Än idag fortsätter universum att expandera. Explosionen pågår alltså fortfarande.I början fanns inga atomer. Universum bestod enbart av strålning. Strålningen blev senare till en gas och de första atomerna bildades.
Atomer är små byggstenar som allting är uppbyggt av. De är så små att man inte ens kan se dem i mikroskop. Universum var extremt hett, men med tiden svalnade det av. Stjärnor började bildas av gas och de slogs senare ihop till galaxer. I vår galax, som heter vintergatan, började vårt solsystem bildas för några miljarder år sedan. Dammoln och småstenar från krossade meteoriter började virvla och få en egen omloppsbana. Stenarna krockade och smälte samman och blev större och större. De blev planeter. Vår egen planet, Tellus, eller jorden, som vi kallar den, bildades för ungefär fem miljarder år sedan, tillsammans med de övriga planeterna Merkurius, Venus, Mars, Saturnus, Uranus, Jupiter och Neptunus. Även Pluto bildades, men den är för liten för att räknas som en planet.Mitt i solsystemet fanns solen.
I samband med att planeterna växte och trycktes ihop av dragningskraften, pressades atomerna i jorden så hårt, att en kärnreaktion utlöstes. Denna explosion spred sig över hela solsystemet och fick solen att börja brinna. I början fanns inget liv på jorden. Men en annan planet vid namn “Thea” krockade med jorden. Båda planeterna förstördes och smälte samman till en ny planet. Ur stoftet bildades även månen. Luft, vatten eller atmosfär fanns inte heller. På grund av alla kometer och meteoriter som ständigt slog ner på jorden, började jordens inre spricka upp. Lava rann ut och hela jorden blev glödande het. Det fanns bara lava och giftiga gaser. Jordens yta var flera tusen grader varmt. Inget levande skulle kunna leva på jorden. Men eftersom de giftiga gaserna och hettan spydde ut heta ångor, så började atomerna och molekylerna i gaserna förändras. De steg upp till himlen och förvandlades till vattenmoln. Molnen blev till regn. Under flera miljoner år regnade det nästan hela tiden. Det gjorde att jorden sakta började svalna och bli kallare. Lavan stelnade och jorden brann inte längre. Så småningom blev regnet till sjöar och hav, floder och bäckar. Vatten fanns nu på jorden. Vattnet skapade också den första atmosfären. Men luften som fanns då var helt annorlunda än den som finns idag. Men den var tillräckligt ren för att liv skulle kunna bildas.
För 3,8 miljarder år sedan uppstod de första levande varelserna på jorden. Det var främst bakterier och blågröna alger, så små att man inte kunde se dem. Men det skulle dröja länge innan något kunde leva på land. Med tiden förändrades livet mer och mer. Det beror på att allt levande består av DNA. Det är livets byggstenar. DNA är en form av molekyler som tillsammans bildar flera miljarder olika koder i våra celler. Koderna bestämmer alla våra egenskaper. De kallas för gener. Hur vi ser ut och hur vi fungerar. I början hade alla levande varelser samma DNA. Men ibland blir det fel när levande varelser förökar sig. Ibland uppstår så kallade mutationer. Nya gener som skiljer sig från alla andra. Oftast är mutationer inte till någon nytta, men vissa mutationer är till en fördel och gör att de individerna klarar sig bättre än alla andra. När de andra dör ut, överlever de individer som har de bästa egenskaperna och efter det kan de föra sina gener vidare och föröka sig.Det innebär att efter tillräckligt lång tid, flera miljoner år, börjar de olika livsformerna förändras och utvecklas. Detta är tack vare just mutationer och naturligt urval. Det betyder att den starkaste överlever. Det här är bara ett exempel. Låt oss säga att det finns en hage full med kor och tjurar. En naturkatastrof gör att det blir vinter och alla kor dör. Utom en. Kon som överlever har en genetisk mutation som gör att den klarar kyla bättre. När kon överlever så kanske den hittar en annan tjur någonstans. När de då får barn, överförs deras egenskaper till kalven. Då har en ny starkare art uppstått, som kan föröka sig och ta sprida sig. Och så håller det på i generationer efter generationer. Djur som föds med gener som avviker från alla andra, överlever och för sina gener vidare. Detta gör att alla levande varelser förändras och utvecklas med tiden.
För nästan 600 miljoner år sedan hade mångcelliga djur och växter börjat utvecklas på havets botten. I sanden härskade leddjuren. Leddjur är djur som har flera ben och ett hårt skal utanpå kroppen. De har även antenner. Exempel på leddjur är insekter, spindlar, tusenfotingar, skorpioner, kräftor och krabbor. Men på den här tiden var leddjuren enbart trilobiter. Egendomliga små kryp som påminde lite om gråsuggor. De kunde inte simma, men det kunde ortoceratiterna. Ortoceratiter var de första bläckfiskarna. Till skillnad från dagens bläckfiskar hade de ett långt skal på huvudet. Det fanns två grupper. Den ena hade spetsiga skal. De andra hade skal som snurrade sig som snigelskal.
Men något nytt hade hänt. De första fiskarna utvecklades. De hade inga ögon, fenor eller mun. De såg bara ut som larver eller maskar. Men för 550 miljoner år sedan, under en tid som kallas Kambrium, började fiskarna växa. De utvecklade munnar, fenor och ögon. Under tidsperioden Ordovicium, började de första skorpionerna lägga ägg på land. Det var havsskorpioner. Och under Silur-perioden, för 400 miljoner år sedan, började trollsländor och andra insekter flyga upp på land. Även små svampliknande varelser, som lavar började spridas. Också förstås växter. Fräkenväxter och mossor var de vanligaste.
Under Devon-perioden, för 380 miljoner år sedan härskade fiskarna i havet. Leddjuren blev mindre och började på allvar erövra land. Det var spindlar och insekter. De första träden och ormbunkarna dök upp på land. Men nu hade det händ något med fiskarna. De utvecklade käkar och tänder. De tidiga fiskarna hade bara sugande munnar, men nu fick de käkar, läppar och tänder. Vissa fiskar blev enorma och kunde utan problem sluka en skorpion. Men vissa fiskar fick hårdare och starkare fenor och lungor. De kunde kravla sig upp på land och andas på land en kort period. Sedan var de tvungna att dyka ner i vattnet igen. Fiskar har oftast gälar och andas vatten medan landlevande djur har lungor och andas luft. Men dessa fiskar hade både och. Fenorna förvandlades till ben och stjärtfenorna blev en svans. Groddjuren, eller amfibierna, utvecklades.
Precis som fiskar, lade groddjuren tusentals små genomskinliga ägg med yngel i sig istället för ungar. Men efter miljoner år började vissa groddjur utveckla ett annorlunda utseende. Deras slemmiga hud förvandlades till hårt fjäll. Deras gälar försvann och deras lungor utvecklades. Deras gälar försvann och de kunde därmed inte andas under vatten längre. Reptilerna – eller kräldjuren, som de även kallas, hade utvecklats. Kräldjur var alltifrån ormar, till ödlor, sköldpaddor och krokodiler. När reptilerna spreds över jorden spreds även skogarna. Djungeln bredde ut sig över hela jorden. Träsk och regnskogar började ta över. Karbon-tiden hade började. Detta var för ungefär 350 miljoner år sedan. Men reptilerna var fortfarande små och de hade en ny fiende – leddjuren var tillbaka. Gigantiska spindlar, stora som katter. Trollsländor med en meter mellan vingarna. Tusenfotingar som var långa som bilar och massor av andra småkryp, åt upp de små ödlorna.
Med tiden torkade skogarna ut mer och mer. Insekterna blev mindre igen och reptilerna blev större. Öknarna bredde ut sig. Reptilerna började på allvar erövra jorden. För 280 miljoner år sedan började en period som kallades för Perm. Här hade något nytt inträffat. En ny sorts reptiler hade börjat träda fram – synapsiderna. De däggdjursliknande reptilerna. Dessa reptiler började mer och mer påminna om däggdjur. Några av dem var Dimetrodon – segelödlan. Men med tiden utvecklades synapsiderna till therapsider. De började till och med se ut som däggdjur. Vissa åt kött. De hade päls, morrhår och nos och påminde lite om vargar. En av dem var Gorgonopsis – hundödlan. Men de hade fortfarande en tjock reptilsvans. Andra däggdjursliknande kräldjur åt växter. Några av dem hade betar och nacksköldar. De minsta therapsiderna kallades cynodonter. De var små och bodde i hålor under marken. Alla jordens världsdelar hade växt ihop till en enda stor kontinent som kallades för Pangea. Landmassorna var i rörelse och i ständig förändring.
Men öknarna bredde ut sig och jorden torkade ut. För 250 miljoner år sedan utrotades 90 procent av alla levande varelser på jorden, när ett vulkanutbrott förgiftade atmosfären. Det tog miljontals år för världen att återhämta sig. Och när den väl gjort det, så var de däggdjursliknande reptilernas tid räknad. Nya reptiler tog över planeten. Trias-perioden hade börjat. Reptilerna blev stora. De första krokodilerna såg dagens ljus. De sista therapsiderna var så lika däggdjuren att de ammade sina ungar, fast de fortfarande lade ägg. Men för ungefär 230 miljoner år sedan utvecklades de till däggdjur. Små pälsklädda pungdjur som inte lade ägg. De födde levande ungar. Men de var fortfarande små och levde i skuggan av jordens nya härskare – dinosaurierna. De första dinosaurierna var ganska små köttätare. Och de levde sida vid sida med andra stora reptiler. Reptilerna härskade även i havet, där de utvecklades till havsödlor som kunde hålla andan under vattnet i flera timmar. Men de var tvungna att simma upp till ytan och andas då och då. Även de första små flygödlorna utvecklades.
Med tiden dog de däggdjursliknande reptilerna ut. En av de sista var Placerias. Dinosaurierna växte. För 210 miljoner år sedan började Jura-perioden. Den tid då Pangea, började spricka upp i två nya kontinenter. Öknarna försvann. Gigantiska tropiska barrskogar bredde ut sig över hela världen. Hela jorden hade ett varmt och fuktigt klimat. Dinosaurierna blev som störst. Sauropoderna var Jura-periodens jättar. De var växtätare och hade långa halsar. Några av dem var Diploducus som kunde bli nästan 30 meter långa. Andra var Brachiosaurus, som vars hals sträckte sig femton meter upp över marken. Den kunde nå upp till träd som ingen annan dinosaurie nådde. Detta var för ungefär 150 miljoner år sedan. Några andra kända dinosaurier var Stegosaurus. En växtätare med näbb och litet huvud. På svansen hade de fyra vassa taggar och på ryggen hade den stora gigantiska ryggplattor. Köttätarna blev också större. Allosaurus var den största köttätaren på den tiden. Den var 11 meter lång.
För 130 miljoner år sedan började Krita-perioden. Långhalsarna blev mindre. Nya grupper av dinosaurier utvecklades. Iguanodontiderna, som Iguanodon och Mayasaura. Det var växtätare som ibland kunde resa sig på två ben. De hade en krokig tumme med spetsig klo och en näbb med hundratals tänder i munnen. En annan grupp dinosaurier var de skräckinjagande raptorerna. De var små, intelligenta köttätare som jagade i flock. På sina fötter hade de en gigantisk klo som de kunde fälla upp för att slakta sitt byte. Några av dem var Utaraptor, Deinonychus, Dromeosaurus och Velociraptor. Även de större köttätarna började träda fram – Carnosaurier var större än Allosaurierna och mer kraftigt byggda. Sist men inte minst dök de växtätande ceratopsierna upp. Gemensamt för dem alla var att de hade en näbb, nacksköldar och horn. Trots att de åt växter var de mästare på att stångas och försvara sig. Några exempel var Triceratops, Styrachosaurus och Torosaurus. Men än så länge var de små och kallades för Protoceratops. De första blommorna trädde fram och det gjorde även de första fåglarna. Fåglarna utvecklades från små köttätande dinosaruer. De var nära släkt. Om du tittar på fågelns ben ser du att de påminner om köttätande dinosaurier.
Under Krita härskade även gigantiska flygödlor i luften. Quetzalquatlus var över 15 meter mellan vingspetsarna. Det fanns även andra exempel. Pteranodon och Ornitoqeirus. I mitten av Krita började även klubbsvansarna utvecklas. Några exempel på dem var Ankylosaurus och Euplocephalus. De var klumpiga växtätare med kraftiga pansarplattor på sin rygg. Inget djur kunde bita igenom deras rygg. Och på svansen hade de en stor klubba som kunde krossa ben. Sedan fanns där även hadrosaurierna och lambeosaruerna – anknäbbarna. De var söta och fredliga och kunde inte försvara sig. Många hade kammar på huvudet, som kunde göra ljud ifrån sig som en trumpet för att varna de andra i flocken för rovdjur. En av de kändaste var parasaurolophus – Med en lång krokig kamm som den kunde göra ljud med. Deras största fiender var en ny grupp av köttätare – theropoder. De var de största köttätande dinosaurierna, men lång tjock svans, kraftiga käkar och tänder som kunde krossa ben och sina små armar med bara två klor. Några exempel var Albertosaurus. Och den största – Tyrannosaurus Rex – eller som andra kallar den – T-Rex. Den var tolv meter lång och den mest kända och fruktade dinosaruen av alla.
Till och med i haven härskade fruktansvärda monster – Svanödlorna till exempel. De var reptiler med fyra fenor och en lång hals. Och deras största fiende var en Mosasaurus – en lång fiskliknande köttätare. Det största monstret i haven under Krita-perioden.Men för 65 miljoner år sedan levde de sista dinosaurierna på en sjuk planet. T-Rex, Triceratops, Ankylosaurus och Anatotitan var några av dem.
Jorden höll på att förgiftas av gaser och vulkaner som spydde ut giftiga gaser i atmosfären. Trots att dinosaurierna levde på en planet som höll på att förgiftas, var det inte det som utrotade dem. En stor meteorit, större än Mount Everest slog ner på jorden och orsakade en naturkatastrof. När den slog ner i havet, uppstod en chockvåg lika stor som flera miljoner atombomber. En tsunami svärmade in över land och en global jordbävning fick marken att skaka i hela världen. Jordbävningen var kraftigare än alla jordbävningar i människans historia tillsammans. De dinosaurier som stod och såg explosionen började brinna av den varma luften. Sedan förvandlades de till aska på bara några sekunder. Jorden täcktes av skogsbränder och glödande aska flög från himlen och brände hål på flygödlornas vingar. Jordens yta blev kokande het. När den svalnat förgiftades dinosaurierna av ett askmoln av giftiga gaser. De dog inte direkt, utan det kanske tog flera tusen år innan alla hade kvävts ihjäl.
De djur som överlevde var små. Paleocen-perioden hade börjat. Nästan alla stora djur hade utplånats. Kvar fanns en värld av smådjur – däggdjuren. De var våra förfäder. Efter att jorden återhämtat för ungefär 50 miljoner år sedan sig bredde djungel ut sig över hela världen. Däggdjuren var små. Några av dem var Eohippus och Propaleotherium. De var hästarnas förfäder men var inte större än katter. Istället för hovar hade de fyra små tår. Men de levde i skuggan av de stora jättefåglarna. Gastormis, eller Dyatrama, var större än en människa och åt de små däggdjuren. Detta var en tid då fåglar åt hästar.
Men för ungefär 35 miljoner år sedan försvann större delen av djunglerna. Istället bredde savanner ut sig. Däggdjuren blev mycket större. Några av dem var Brontotherium – märkliga noshörningar. De var dubbelt så stora som dagens noshörningar, men hade en stor tjock klubba på nosen istället för horn. Vid sidan av dem fanns den köttätande Andrewsarkus – Den påminde om ett stort lejon eller en tiger av något slag. Denna tid kallades Eocen.
För 30 miljoner år sedan var däggdjuren som störst. Tiden kallades för Oligocen. Det största landlevande däggdjuret någonsin hette Indricotherium. Den var släkt med noshörningar och såg ut som en stor häst. Men i själva verket var den lika stor som åtta noshörningar. Större än både mammuten och elefanten. Rovdjuren som levde då var groteska. Hyenodon som såg ut som hyenor, men i själva verket var stora som moshörningar. Sist men inte minst fanns entelodonterna – jättegrisarna. De såg inte ut som dagens grisar. De hade vassa tänder och åt kött. Detta var en hård tid. Djuren var stora. De var onda. Och det var fula.
Några däggdjur vi inte nämnt innan var aporna. Våra förfäder. För ungefär fem miljoner år sedan klättrade de ner från träden och började gå upprätt på två ben. För 4 miljoner år sedan utvecklades Australopithecus. De uppstod i Afrika. Människoapan. Apan som gick på två ben. Hälften människa, hälften apa. Trots att de var intelligenta var de ännu inga jägare. De åt mest frukt. Och de var ett lätt offer för de köttätande sabeltandade tigrarna. Några andra djur som härskade på den här tiden var Deinotherium. Det var en elefant. Den var tre gånger så stor som dagens elefanter. Men den hade en kortare snabel. Till skillnad från dagens elefanter, vars betar sticker ut ur mungipan, så hade den här elefanten sina betar längst ut på hakan.
Men tiderna ändrades. Klimatet blev kallare. Människorna förlorade sin päls mer och mer och lärde sig smida verktyg. Människorna blev jägare. Deras förmåga att samarbeta och kommunicera med varandra fick människorna att sticka ut jämfört med andra djur. För 2,5 miljoner år sedan utvecklades Homo Habilis. De var mycket kortare än dagens människor och deras hjärnor var bara hälften så stora. De åt rått kött och jagade sina djur med stenar och verktyg som de smidde fram. Homo Habilis utvecklades till Homo Erectus. Det var den första människoarten som lämnade Afrika och spred sig över världen. Homo Erectus började få en mer människolik näsa, till skillnad från de andra vars näsor var lite mer som apor. Homo Erectus tillverkade spjut och började för första gången använda elden som ett vapen. De lärde sig också att göra upp eld. De började grilla köttet. Innan åt de alltid rått kött.
De senaste två miljoner åren bredde inlandsisarna ut sig. Istiden började. Norra Europa, Asien och Nordamerika låg under isen. Det var hårda tider. Mammutar – de håriga elefanterna med långa krökta betar, härskade. Det fanns även pälsklädda noshörningar och sabeltandade tigrar. Också förstås den felande länken. Neanderthal-människan. Neanderthalmänniskan var den första människoarten med kläder på sig. De hade stor näsa och en tjock platt panna. De var troligtvis lika intelligenta som oss. Men de var starkare och hade en bred bröstkorg för att kunna andas den kalla luften. De klädde sig i pälsar från djuren de dödat och under vintern gömde de sig i grottor. Men deras tid var kommen. För över 200 000 år sedan uppstod vår egen art i Afrika – Homo Sapiens – den moderna människan. Homo Sapiens spred sig över Afrika, Europa, Asien, Amerika och Australien.
Detta var en tid då det fanns två människoarter. Neanderthalarna var färre i antal. De bodde i södra Europa, medan vår egen art bodde längre norrut. När forskare har studerat DNA från människor i Europa, har de upptäckt att 3 procent av vårt DNA kommer från neanderthalarna. De betyder att vi hade sex och fick barn med neanderthalare. För 30 000 år sedan dog de sista neanderthalarna ut. För tio tusen år sedan började inlandsisen smälta. En ny art tog över. Människan. Mammutarna och de stora djuren dog ut och vi människor började så småningom härska över världen och skapa kungariken, städer och imperier.