Skalliban skrek av rädsla och rusade ut genom staden. Han besteg sin stora drake och flög upp ovanför staden för att möta Jonatans drake.

“Jag borde förstått att du var en feg förrädare! En kappvändare!” skrek Skalliban från drakryggen. Jonatan tog sats med sin egen drake och därmed drabbade de två bevingade bestarna samman i luften. De rev, bet och klöste varandra. I slutet blev Jonatans drake biten så det knakade i nacken och föll pladask till marken. Jonatan hade tur som satt på ryggen och inte mosades när drakens kropp landade på magen. Jonatan reste sig upp och höjde svärdet i luften!

“Följ mej! Kvinnor och barn först! Jag vet var katakomberna ligger! Kom med” skrek Jonatan, varpå allmogen följde efter honom och flydde undan Skallibans eldsalvor. Jonatan reglade porten och låste in dem, sedan drog han sitt svärd och tog ett djupt andetag samtidigt som armén av Skallibans rövare rusade mot honom. Jonatan tänkte nu på vad trollkarlen Tamniront lärt honom. Så kan kastade en trollformel mot dem så att en gigantisk explosion av blå rök svepte likt en kraftvåg över hela hären.

Jonatan vaknade mörbultad och yr. Han hörde bara dovt alla sårade rövare som skrek omkring honom. Deras skrik ekade som om han befann sig under vatten. Med tiden återhämtade han sin hörsel och tunnelseendet försvann. Framför honom reste sig en sårad Skalliban som kravlat sig fram under draken. han haltade lite.

“Jaså, din fjant.” sa Skalliban. “Ska du inte springa iväg nu, som du alltid brukar göra?”

“Jag kunde inte.” sa Jonatan. “Inte utan att säga adjö först.”

“Åh, vad rart av dej.” sa Skalliban. “Men vet du vad? Vad ska du göra nu då?” Han drog sin kniv och hotade Jonatan med den. Jonatan kände i sitt bälte för att ta sitt svärd, men det var borttappat.”

“Oj! Vad ska du göra nu utan svärd, va?” sa Skalliban hånfullt och kastade sig över Jonatan med sin kniv i högsta hugg. Jonatan hamnade underst och grep tag om Skallibans händer för att försöka hålla kniven ifrån sig. Men Skalliban var för stark, så han tryckte kniven närmre och närmre Jonatan. Jonatan spottade honom i ansiktet och kunde därefter skalla honom och få övertaget. Jonatan reste sig upp med ett nackgrepp bakom ryggen på Skalliban och försökte skära halsen av honom, men Skalliban var stark och tryckte undan Jonatans kniv. Han satte krokben för Jonatan och hävde sig över honom med kniven, men Jonatan lyckades blockera hans knivhugg med ett järngrepp. Till sist lyckades han vända Skallibans hand ur led och vända hans kniv mot honom och penetrera hans hjärta. Skalliban var äntligen död. Jonatan reste sig upp och omfamnades plötsligt av en folkskara som hyllade honom. Astrid, Ahmed, Kira och kungen kom gående och applåderade.

“Så ska det se ut, unge man!” ropade kungen. “Du räddade oss allihop, ska du veta.”

“Gjorde jag?” sa Jonatan förvånat.

“Klart du gjorde.” ropade Kira. “Skalliban och hans drake och hela hans armé är ett minne blått.”

“Jag tror att den här är din.” sa Jonatan och räckte kronan till kungen igen. Kungen såg på Jonatan och grep hans krona, därefter satte han den på Jonatans eget huvud.”

Jonatan blev alldeles rörd. Och alla skrek med händerna i luften. “Hell, kung Jonatan! Hell kung Jonatan.”

“Bär den med tillförsikt, Jonatan. Försök vara en bättre kung än vad jag var.”

“Jag kan inte ta din krona.” sa Jonatan. “Eller vad menar du?”

“Skalliban hade egentligen helt rätt. Jag saknade anspråk på tronen. Skalliban stod närmast i tronföljden. Men nu är ju han död. Och det betyder att en ny kung måste utses.”

“Det är för mycket, ers nåd!” sa Jonatan och blev helt svimfärdig. Men när han ramlade gick folkmassan och tog tag i honom och lyfte upp honom och tågade mot slottet. De kastade upp honom i luften flera gånger och skrek: “Hell kung Jonatan! Hell kung Jonatan.”

Astrid sprang fram och kysste Jonatan. “Jag är så glad att du kom till insikt.” sa hon.

Ahmed stod kvar helt ensam och såg på medan Jonatan och Astrid hånglade. Men plötsligt kom prinsessan Kira smygandes bakom honom.

“Prinsessan?” sa Ahmed. “Vad gör du här?”

“Du ser lite ensam ut. Vill du kanske joina mej hemma i min kammare?” sa Kira och flörtade.

“Jaja, hehe… okej.” sa Ahmed förvånat och gick iväg med prinsessan Kira.”

Och så slutar sagan om Jonatan Laknotte. From hero to zero. From zero to hero.