I det lilla kungariket Salamarien härskade en kung vid namn Gustav XVIII. Folket i landet levde i fred och harmoni ända tills den fruktade rövarhövdingen Skalliban började bränna byar från ryggen på sin flygande eldsprutande drake Panatrax. Drakrövarens våld var utan tvekan ett faktum. Kungen satte in fullt artilleri mot rövarnas drake och deras armé. Riddarna föll en efter en för drakens eld och ingen gick längre säker i kungariket. Och det fanns endast en sak som Skalliban ville ha – kungens dotter. Den fagra prinsessan Mira. Det hade dock inte mycket med kärlek att göra. Men det råkade vara så, att Rövarhövdingen Skalliban hade ett anspråk på tronen. Som ättling till den sedan länge störtade kung Xaliman III, stod Skalliban före kung Gustav i tronföljden. Det enda han behövde för att bli kung var att gifta sig med hans dotter Mira. Efter att ha gjort det skulle kung Gustav vara tvungen att abdikera.

Lagen var sannerligen komplicerad. Och kungen slogs mot en kraft han visste att han inte hade någon laglig rätt att motsätta sig. Men det fanns en ädel krigare som kunde få stopp på kriget. En oslipad diamant från landsbygden. Född till en fattig bonde, uppvuxen hos riddarna i kungens slott, var Jonatan Laknotte den första riddaren som inte ärvt sin titel. Han hade istället fått slåss för den. Eller ja, det trodde han i alla fall själv. För precis när han hoppade från sin häst och kastade sig upp i luften för att svinga sitt svärd mot draken och rädda prinsessan Mira, sa draken:

“Jonatan! Dags att vakna nu!”

Jonatan föll till marken och hans rustning trillade av. Han vaknade inne i sitt pojkrum fullt med actionfigurer och episka planscher föreställandes hans idoler. Sir Lancelot, Kung Arthur, alla de stora riddarna som han själv ville bli som. Jonatan tittade upp över planscherna och en storslagen känsla slog honom i hjärtat.

“Kommer du eller?” sa hans mamma.

“Jaja, jag kommer!” sa Jonatan till sin mor och gick ut i det enkla köket. Jonatan var egentligen en ras gosse. Han var tjugo år fyllda och bodde med sin familj på husbonden Sven Åkerheims gods, där de arbetade och slet dag och natt. När Jonatan gick ut efter frukosten för att gå ut och plöja jorden, såg han ett gäng rövare som slogs om en fattig bondflicka. De slet och drog i henne och slet sönder henne kläder, medan hon skrek i panik.

“Hej! Vad fan gör ni!” skrek Jonatan och sprang mot dem. “Släpp henne!”

Men den störste av rövarna drog sin dolk och riktade mot strupen på Jonatan.

“Passa dej, bondpojk! Vi är Skallibans män och vi tar vad vi vill ha! Lägg dej inte i?”

Jonatan sträckte upp händerna i luften och stod blixt still, med kniven mot strupen.

“Låt henne va, jag ber er, snälla. Ni får… ni får mitt enda mynt?”

Rövarna brast ut i skratt och Jonatan skämdes. Sedan fylldes han av ilska och spottade en av rövarna i ansiktet. Han slog svärdet ur hans hand och sparkade till en annan i ansiktet. Under tiden lyckades den medtagna kvinnan springa iväg.

Jonatan fick rejält med stryk. När rövarna i spetsen av en arg folkmobb bar honom in i svinstian, lät de kasta ner honom innanför båset i leran, där grisarna gick och boffade och grymtade.

“Ser ut som att någon vill bli en hjälte, hahahahahahahaha!” skrek en av rövarna och sparkade till stackars Jonatan. Sedan gick de iväg allesammans.

Jonatan reste sig upp och gick dystert hem och tvättade sig. Morgonen därpå satt han argt på en stubbe och funderade på kvinnan han försökt rädda. Så plötsligt dök hon upp bakom honom.

“Ursäkta mej.” sa hon.

Jonatan ryckte till och såg att det var hon.

“Tack för att du räddade mej.” sa hon.

“Jag gjorde vad jag kunde.” sa Jonatan. “Vem som helst hade agerat i den situationen.”

“Nej. Alla såg det. Men bara du agerade. Varför? Du är en god man, Jonatan. Du behöver inte leka riddare.” sa hon och kysste honom på pannan. Sedan begav hon sig iväg.

“Vänta!” ropade Jonatan! “Hur vet du mitt namn?”

“Det är en liten by, Jonatan.”

“Vad heter du, sköna dam?”

“Jag heter Astrid.” sa kvinnan. Sedan log hon och gick iväg.

Jonatan var helt förbluffad.

Åren gick och Jonatan blev snabbt ett namn som ekade över landet. Han flyttade hemifrån och försörjde sig på att headhunta rövare och våldtäktsmän och hjälpa vakter på olika sätt att underlätta deras arbete med att lagföra dem. Han började också hålla tal så småningom. En dag tog han sig till huvudstaden för att hålla ett tal om kvinnofrid.

“Rövarna och råskinnen kommer in till vårt land och våldtar kvinnor! Jag har sagt det förut och jag säger det igen! Det är Skallibans män! Skalliban vars drake dräpte kungens farfar när Xalliman tyrannen var kung! Och vad gör kung Gustav för att bekämpa denna pest! Ingenting!”

Folk började nicka och hålla med varandra.

“Låt oss alla mobilisera mot dessa råskinn och fördriva dom ut ur landet! När inte kungen gör något, då får vi fan i mej ta lagen i egna händer!”

Pöbeln jublade och applåderade och Jonatan blev snabbt en lokalkändis.

Efter talet träffade han sina följare som bokstavligt talat attackerade honom av glädje. Han skrev autografer till både män och kvinnor.

“Tack för att du fick mitt ex dömd!” sa en kvinna.

“Inga problem, jag gjorde bara vad varje karl skulle ha gjort.” sa Jonatan.

“Coolt! Det är ju du! Den flintskalliga riddaren som hjälper kvinnor!” sa en tonårspojke som ställde sig framför Jonatan.

“Jonatan Laknotte heter jag faktiskt och jag är ingen riddare, unge man.”

“Hur kan du inte va riddare? Du har ju ett svärd?”

“Jag kanske dödade en riddare och tog hans svärd?”

“Åh nej, du! Ingen kan döda en riddare!”

“Om det ändå vore så väl.”

“Jag skiter i om du är riddare eller inte! Jag är ditt största fan!” sa pojken som följde efter Jonatan medan han slet sig ur folkmassan.

“Vänta nu, du var ju den där killen på min fanclub! Vad heter du?”

“Erik!”

“Hörredu, lyssna nu, Erik! Jag har varit sjysst! Ställt upp på intervjuer och autografer också vidare, nu får du faktiskt lämna mej ifred.”

“Nej, jag vill joina dej och följa med dej på din kamp!”

“Kamp? Vilken jävla kamp!”

“För kvinnofrid!”

Jonatan tog sig bittert för pannan.

“Jaja, kom då.” sa han och gick ut ur staden medan Erik följde med honom.

Det blev en vandring genom kungariket. Men berömmelsen kunde inte vänta. Jonatan blev snabbt en superstjärna och tjänade enorma summor pengar på stora donationer. Men så en dag förändrades allt. Joakims ego tog över. En dag höll han tal inför tusentals människor på torget.

“Jag har gjort mer för kvinnofriden på två månader än vad kungen gjort för kvinnofriden på tio år!” skrek han medan folket jublade.

“Jaaaaa!” skrek folkmassan. “Ut med packet! Ut med packet!”

“Vilket pack?” frågade Jonatan.

“Invandrarna!”

Jonatan funderade en stund. Skulle han ta avstånd och därmed förlora sina anhängare och sponsorer eller skulle han faktiskt instämma. Han tänkte efter en stund.

“Just det! Invandrarna! Dom kommer hit och våldtar våra kvinnor! Och det är vi som bryr oss om dom, enbart vi!”

“Hörredu!” skrek en arg kvinna i folkmassan. “Jag vet inte vad du har för erfarenheter men min make våldtog mig i tre år och han var född och uppvuxen i Salamarien med helvita föräldrar!”

“Ööööh du, håll käften, din jävla feminist-fitta!” skrek en arg karl på torget.

“Kallade du mej precis fitta?”

“Just det! Ni feminister sitter med näsan i vädret och skryter om hur ni främjar kvinnor! Men så fort någon jävla utlänning våldfört sig på en kvinna, så är det förvånansvärt tyst från er!”

“Jag skulle säga detsamma om er. Så fort han som våldtar inte är utlänning så är det jävligt tyst från såna som dej!” sa kvinnan.

“Ordning!” skrek Jonatan! “Feminister ogillar mej för att jag säger sanningen om dom importerade våldtäktsmännen som dom inte vill låtsas om! Feminister vill ju bara hetsa mot oss vita cis-män!”

“Ja!” skrek machomännen i kören medan flera kvinnor himlade med ögonen eller buade.

“Kom vi går!” sa en man vid namn Ahmed som sig med sig sin nya flickvän Astrid. “Jag orkar inte lyssna på fanskapet mer.”

“Jag trodde bättre om honom!” sa Astrid.

“Han är helt uppfylld av sitt ego. Nu flödar pengarna in förstår du. Han var väl ganska okej i början. Nu har han dragit till sig en massa pack som bara sprider hat och osämja omkring sig. Och då måste han fortsätta med ditt skitsnack för att ha kvar sina sympatisörer.”

Jonatan steg ner med livvaktsskydd medan folket runt omkring började slåss mot varandra. Jonatan såg sin kära Astrid gå utanför murarna med Ahmed.

“Astrid.” sa han.

“Vad fan vill du?” sa Astrid.

“Jag trodde bättre om dej?”

“Vadå? Jag gör något åt våldtäkter? Vad gör ni själva?”

“Du är inte samma person som jag träffade och lärde mig uppskatta. Du måste sluta försöka vara någon du inte är! Du kommer aldrig bli kung Arthur i skinande rustning! Aldrig!”

“Ska vi slå vad?”

“Hotar du min fru?” sa Ahmed.

“Din fru?” utbrast Jonatan. “Vad fan har du ihop med henne? Tänker du våldta henne eller?”

“Varför skulle jag våldta henne?”

“Jag vet nog vad din sort går för!”

“Nähä, du, Jonte lilla! Du har inte en aning om vad vi kan gå för.” sa Ahmed och kavlade upp ärmarna. De kom närmare varandra.

“Jag kommer givetvis anmäla dej för hot och våldtäkt.” sa Jonatan.

“Sluta båda två!” skrek Astrid och gick emellan dem.

“Låt honom va Jonatan! Du har ju blivit helt jävla dum i huvet! Försvinn härifrån, annars kommer jag nog få skydda dig från min egen make!”

“Vi är inte färdiga ännu.” sa Jonatan och gick surt iväg.

Jonatan gick bittert ut i vildmarken och natten flöt på. Så plötsligt så uppenbarade sig rövarhövdingen Skalliban på sin stora drake i luften. Jonatan drog sitt svärd och Skalliban klev av draken.

“Skalliban!” skrek Jonatan! “Så vi möts äntligen.”

“Jadu, Jonatan. Det är meningslöst att du försöker döda mej, för jag hade knäppt dig i ett nafs.” sa Skalliban och gick fram och grep tag i Jonatans svärd. Han knep hårt om själva klingan utan att börja blöda, sedan tryckte han så hårt att hela svärdet gick i tusen bitar och endast skaftet var kvar. Jonatan började bli en aning skrajsen.

“Jag kommer inte för att utmana dej, Jonatan. Jag kom för att prata lite allvar.”

“Visst, kör på. Jag lyssnar.” sa Jonatan.

“Jag är den rättmätige tronarvingen. Min far var kung Xaliman III.”

“Jag vet vad du begär av mej. Men jag kan inte svika min kung. Det är… Det är inte jag. Inget av det här är jag egentligen.” sa Jonatan och såg ner i marken. Skalliban gick fram till honom och lade handen under hans haka och såg honom djupt i ögonen.

“Titta på mej, min vän. Titta vad du har gjort. Rena konstverket. Du har hetsat mot utlänningar, invandrare och främlingar som inte gjort någonting… och du gjorde allting för pengar… klassiskt av dej. Fortsätt så och du kommer bli som jag och få allting du någonsin önskat dej. Helt ren från samvete, rik som en dvärg.”

“Jag kommer aldrig bli någonting!” sa Jonatan! “Mitt namn kommer glömmas bort samma dag jag går i graven.” sa Jonatan och vände sig om och gick iväg.

“Inte om vi samarbetar.”

Jonatan stannade upp.

“Jonatan. Vill du bli riddare på riktigt?”

“Självklart.” väste Jonatan.

“Då vill jag leka en liten lek med dej. Jag och mina män anfaller huvudstaden imorgon. Jag beordrar dom att inte skada dej på riktigt. Och du låtsas döda mej, min drake och mina rövare. Döda oss på låtsas… så att Salamariens folk tror att dom är trygga och tar hem sina trupper från muren vid gränsen. Du blir dubbad till riddare och jag och mina män omgrupperar och anfaller medan alla tror vi är döda. Vad säger du?”

Jonatan tittade ilsket ner i marken och funderade.

“Vad du begär är förräderi!”

“Ja. Men ganska mycket guld. Tänk dej själv. Sir Jonatan Laknotte- Riddare av Salamarien! Nu som actionfigur i flingpaketet i varenda pojkes hem! Allt du drömt om kan bli verklighet.

“Lämna mej ifred!” sa Jonatan och gick bittert iväg hem till sitt barndomshem. Han satte sig på rummet och bevakade sina planscher med kung Arthur och Sir Lancelot. När han såg de stora legendariska riddarna på sitt gamla pojkrum… fick han ett ryck och bestämde sig för vad han skulle göra.

Samtidigt besteg Skalliban sin drake för att flyga iväg. Men då plöstligt kom Jonatan springande med ett nytt svärd hemifrån.

“Vänta! Skalliban!”

Skalliban vände sig om och Jonatan satte svärdet i marken och knäböjde.

“Jag säger ja!” sa han vemodigt.

Skalliban log onskefullt.