Jag har alltid gått upp och ner i min vikt. I skrivande stund väger jag mer än någonsin. Hela 105 kilo. Jag överkonsumerar coca cola och choklad precis varje dag. Vi snackar nu litervis om dagen. Men det har inte alltid varit så.

2011 började jag för första gången missbruka sötsaker och bli överviktig. Det var under mitt första år på Gymnasiet. På grund av mitt sug efter godsaker och min allt bredare midja kontaktade jag och min familj barnhabiliteringen och konstaterade att min medicin var orsaken till mitt sug efter sötsaker. Därför försökte vi byta medicin.

Under andra året på gymnasiet introducerades jag för en ny amerikansk medicin som fullständigt förstörde mitt liv och påverkade mig i nästan ett år. Medicinen gjorde att jag tappade både aptit och sötsug och rasade i vikt. Min gamla medicin hade hållit tillbaka min pubertet. Nu plötsligt gick jag från pojke till man på väldigt kort tid. Min röst blev mörkare, skäggväxten ökade och mitt ansikte blev grövre. Jag vägde inte ens åttio kilo när jag var som smalast.

Men det fanns en nackdel med medicinen. Jag var manisk, ständigt uppe i varv. Jag sov bara sammanlagt tolv timmar i veckan, vilket totalt förstörde min verklighetsuppfattning och hela min koncentrationsförmåga rubbades. Jag kunde knappt läsa. På grund av detta nederlag fick jag plocka bort flera ämnen från tvåan och trean på gymnasiet och flytta fram till ett fjärde år.

Jag var på väg in i en allvarlig psykos. Jag slutade skriva på mina romaner för lång tid framöver. Vi bestämde oss för att fasa ut denna så kallade helvetes-medicinen och ersätta med en annan som inte påverkade sömnen så negativt. Men det tog fortfarande flera månader innan jag var helt återställd. Därifrån ökade jag mycket långsamt i vikt. Det var först efter Gymnasiet som jag började öka i vikt igen, då min sockerkonsumtion spräckte alla gränser. Detta har eskalerat och eskalerat och nu börjar jag få ont om tid att stävja det och komma till rätta med min vikt. Det måste börja nu.

De här bilderna är från 2014. Här tar jag en selfie med Gustav Fridolin.

Så här ser jag ut nu. Tråkig utveckling. Men det är jag och enbart jag som kan göra något åt det och det ska jag göra.