Det finns bra musik och det finns knäpp musik. Ofta är skillnaden mellan genialitet och galenskap hårfin. Det Frank Zappa lyckades med var att kombinera konstig, galen musik med just genialitet. Frank Zappa var ett geni på många sätt. Trots sin status som kontroversiell rocklegend tog han nästan inte någon inspiration från annan rockmusik, utan från de klassiska kompositörerna.
Även om Frank Zappas musik inte är riktigt min stil, så är det något som gör att jag inte kan sluta lyssna på honom. Jag är inte så himla tänd på “rolig” musik, utan det ska helst vara lite pampigt och storslaget. Frank Zappas låtar kan beskrivas som lite flummiga i sann 70-tals-anda. Den progressiva rocken har inslag av psykedelisk natur.
Man kan lite enkelt uttrycka det som att psykadelisk är samma sak som knarkig. Det är mycket eko, sången ekar med en djup efterklang och själva ekot och gitarrerna ekar ofta mellan höger och vänster högtalare. Panorering, feedback och konstiga effekter på gitarren, såsom flanger, chorus, wahwah och vibrato, ger också den här knarkiga känslan som kommit att börja kallas psykadelisk. Ett annat vanligt förekommande element är att gitarrerna inte är helt korrekt stämda. De har ofta en gitarr i vänster högtalare och en annan i höger högtalare, som spelar likadant, vilket ger ett tjockt och maffigt ljud. Detsamma görs ofta med sången. Du kan höra en Frank Zappa i höger högtalare och en annan Frank Zappa i vänster högtalare, som sjunger likadant. Men eftersom det är inspelat två gånger är det inte exakt likadant.
Black Sabbath hade också liknande effekter och inslag på sina tidigare plattor, för att inte tala om Led Zeppelin. 70-talet kännetecknades just av att musiker experimenterade med musiken och hittade på nya spännande sound och effekter. Det här förekom ofta inom den tidigare hårdrocken på 60 och 70-talen. På den tiden hade de nya färska banden inte några stora skivbolag bakom sig, utan de fick i början fixa allt själva och uppfinna nya trix i sin musik. När musiken blev mer kommersiell på 80-talet försvann mycket av denna originalitet och konstnärliga frihet, eftersom skivbolagen ville producera musik som skulle sälja till så många som möjligt. Mycket av den experimentella flummiga musiken sållades bort.
Men åter till ämnet. Frank Zappa var inte bara en duktig gitarrist, kompositör, sångare och musiker. Han var också en väldigt skärpt debattör och samhällskritiker. På 80-talet blev han känd för sitt engagemang mot censur och korruption inom musikindustrin. Det kan till och med hävdas, att Zappa faktiskt bidrog till, eller åtminstone försökte, att rädda rockmusiken från den censur som höll på att träda i kraft på 80-talet. Upprörda föräldrar hade skapat en intresseorganisation kallad “Parent’s Music Recourse Center.” PMRC, retade upp sig på de kontroversiella låttexterna och musikvideorna som förekom inom rock och metal. PMRC vädjade till USAs regering och kongressen att få till stånd en varningstext på stötande musik. Det kanske låter harmlöst, men i praktiken skulle detta innebära att musiker skulle behöva tänka sig för i minsta detalj och lägga band på sig själva för att inte få en R eller X-varning. Skivbolagen och butikerna avvisar nämligen all musik med en X-varning, vilket gör det svårt för kontroversiell musik att nå fram.
Ett av de band som kallades upp till kongressen för att stå till svars för sina låttexter var sångaren Dee Snider från metalbandet Twisted Sister. Vad de inte hade räknat med var att Snider snabbt fick uppbackning från både Frank Zappa och en annan rockmusiker, inklusive en advokat som kongressen först trodde var på deras sida. Zappa hävdade att man inte skyddar barn bara för att man censuerar sju fula ord från att sjungas på radio och TV. Det finns sju ord i USA som per automatik leder till en X-varning. Några av dem är ass, fuck, bitch och liknande.
Nåja, censurlagen trädde i kraft ändå, så Zappa och rockmusiken vann ju inte rent tekniskt. Men det fick en motsatt effekt. I och med censuren av stötande musik, skapades här ett enormt intresse för ungdomar att leta upp den ocensurerade versionen, vilket ledde till att kontroversiell musik började blomma som aldrig förr i slutet av 80-talet och på 90-talet. Aldrig tidigare hade så mycket stötande musik kommit ut och nått sådan framgång.
Min egen far, som själv är ett stort fan av Frank Zappa och till och med fått en autograf av hans son Dweezil, har spelat mycket av Frank Zappa för mig och introducerade mig för hans musik för några år sedan. Sedan dess har jag själv börjat söka upp och lyssna på hans mästerverk. Under tiden försöker pappa skapa ett Zappa-band, som ska spela covers på Zappas låtar, men det är ganska svårt att få in rätt folk som är intresserade.
Zappas musik kännetecknades också av de märkliga skalorna han använde, som ofta bröt mot musikens regler och tänjde på gränserna inom tonharmoni och musikteori. Här har jag gjort ett litet montage med bitar från några av hans mest minnesvärda låtar. Enjoy!