Nu ska jag berätta för er om den gamla goda tiden som så många människor längtar tillbaka till. Min morfar är född 1940 och växte upp i några av de sista statarfamiljerna i Sverige. Statarna arbetade på stora gods och bodde i baracker. De fick sin belöning i form av så kallad “stat”, vilket för det mesta innefattade mat, förnödenheter och rätt att bo i baracken.
Statarna var några av de allra fattigaste i Sverige. Många av dem levde i misär. I morfars familj fanns ingen isolering, ingen elektricitet eller rinnande vatten. I den lilla baracken morfar bodde i var morfar ett av åtta barn, plus två föräldrar. Morfars far var en arg kommunist och hela familjen var väldigt kärlekslös. Morfar var alltid den som fick mest stryk när han hade gjort något dumt.
På vintern var det minusgrader inomhus, eftersom isoleringen saknades. Fönstren immade igen och man var tvungen att gräva ner sig ordentligt bland alla lakan och filtar för att klara av kylan. Fisk och kött saltades ner efter slakt. Detta var ett sätt att förvara det. I slutet av varje år kunde köttet och fisken längst ner vara alldeles gröna och mögliga, men man åt det ändå.
Detta var innan fria skolmåltider infördes. Alla barn fick därför ha med sig matsäck till skolan. Morfar och hans syskon fick ha med sig bröd med lite strösocker på. Pålägg var nämligen en ovanlig syn för en statare. Oavsett väder och vind tvingades de gå flera kilometer till fots för att komma till skolan. Om det så var en meter snö skulle de ändå gå hela vägen.
Skolan var en tuff plats för morfar. Han var en riktig liten illbatting till pojke när han var liten och fick därför ofta stryk. Men många gånger hade han inte alls gjort sig förtjänt av den. Han hade en lärarinna som han tyckte särskilt illa om. Och det kunde man ju förstå. På den tiden kunde de mer välbeställda eleverna ta med sig frukt, mat, råvaror och presenter till läraren för att komma undan med pojkstreck eller få högre betyg. Men stackars morfar var så fattig och kunde därmed inte förmå att ta med sig något till lärarinnan.
En dag skulle eleverna ha julavslutning med lärarinnan inne i klassrummet. Alla elever hade förstås tagit med sig mat, godis och presenter till läraren, utom just morfar. Han hade inte råd. Så lärarinnan tvingade honom att sitta utanför klassrummet och lyssna när hon hade julavslutning med de andra eleverna. Och han fick inte gå hem, utan han skulle sitta kvar där tills de var färdiga.
Morfar hade även en syster som var måttligt utvecklingsstörd. Eftersom hon hade svårt att hänga med i undervisningen var där en lärare som var särskilt elak mot henne. En magister med en stor fet ring på fingret. Han slog henne i ansiktet så hårt att det började blöda, bara för att hon inte riktigt hängde med i undervisningen. När morfars familj fick reda på detta, begav sig hans far och en annan släkting ut och letade reda på läraren och mörbultade honom så illa att han aldrig slog en elev igen.
Så var det på den tiden för statarna. De fattiga skulle stå med mössan i hand inför de som hade status. Såsom präster och lärare. Ibland kom morfars pappa hem helt utblottad då han hade spelat bort det lilla han tjänat ihop med sina vänner.
Hur var det då med religion och tolerans? Ja, morfars pappa var en av de första svenskarna att lämna statskyrkan. Eftersom han var en kommunist hatade han präster och religion i största allmänhet. Han brukade till exempel kalla dem för isterbukar och svartrockar. Kristendomen skulle man anamma och delta i vare sig man ville eller ej. Religionsfrihet skulle Sverige inte få förrän 1951. I kyrkan skulle man sjunga psalmer och läsa stycken ur katekesen och bibeln. Både mormor och morfar kommer fortfarande ihåg flera verser.
Sedan fanns det förstås rasläran. På den tiden fanns det planscher fulla med profiler av olika folkslag runtom i världen. De var ganska välgjorda, men många var stereotyper i allra högsta grad. Det ansågs finnas fem olika stora rastyper, indelade i flera olika raser. Negroider bodde i Afrika söder om Sahara, samt i Oceanien. Europider bodde i Europa, Mellanöstern och norra Afrika. Indianer bodde i Nord och Sydamerika och eskimåer bodde i Arktis. De som bodde i Östasien kallades för mongolider.
Den gamla goda tiden har aldrig funnits. Det mesta blir faktiskt bättre med tiden. Sedan fanns det kanske vissa saker som var bättre förr. Posten till exempel. Eller möjligheten att få jobb. Men fattigdomen och misären har minskat stadigt och i rakt nedstigande led under de senaste hundra åren. Nästan alla kan idag äta sig mätta. Barnen kanske var ute och lekte mer förr och det fanns inga mobiler som hämmade det sociala samspelet. Men jag tror inte att någon skulle vilja byta med min morfar och statarfamiljerna.
