Censur har tagit sig olika uttryck genom hela människans historia. Uppfattningar om vad som är acceptabelt i samhället har i alla tider förändrats… och utmanats. Men vilken typ av censur hör hemma i en demokrati och vilken hör hemma i en diktatur. I den här artikeln kommer jag ge min egen syn på fördelar och nackdelar med censur och moralpanik i allmänhet.
På senare år har många förespråkare av moralpanik eller censur hävdat att det bara är censur när staten censurerar, vilket är helt fel. De missar däremot poängen folk har när de ifrågasätter denna ständiga moderering av samhällets och kulturens alla aspekter. Det finns något som kallas självcensur, alltså att tidningsredaktioner, skivbolag, filmbolag och inte minst sociala medier, sätter upp egna villkor för vilket innehåll som är tillåtet och utefter det censurerar sitt innehåll. Skillnaden är att det är lagligt, medan statlig censur i de flesta demokratier är olagligt.
Problematiken är ändock detsamma. Kulturen och median har idag blivit som en enda stor stat i sig, där en liten grupp multinationella företag kontrollerar majoriteten av all information och media som finns att tillgå i världen. Samtidigt har vi tusentals nystartade eller mycket små självständiga medieföretag och hemsidor som går på knäna och ibland till och med motarbetas och inte klarar av att gå runt ekonomiskt. Ofta är detta kulturyttringar, åsikter eller material som hade blivit avvisat direkt om det skickats in till de stora jättarna inom kultur och media. Så det är ganska ointressant om det heter censur eller inte. Även om det inte är staten som gör det, så är problemet detsamma, att en väldigt stor och mäktig part dominerar marknaden och bestämmer vad som är tillåtet att visa och inte. Om det luktar censur och ser ut som censur, så är det censur, oavsett om det är upprörda föräldrar som försöker skydda sina barn, eller om det är svenska regeringen som stämmer en judisk författare för att ha kritiserat Sveriges kopplingar till Nazityskland under andra världskriget.
Självklart har TV-bolag och sociala medier rätt att bestämma vad som ska få visas i deras media. Det är deras demokratiska rättighet. Och det är min demokratiska rättighet att kritisera dem för det. Det finns även en psykologisk effekt som aldrig slår fel och som ofta gör censur otroligt kontraproduktivt. Ju mer man censurerar, desto mer intressant blir det. Det är så ungdomar fungerar. Och det kommer vuxenvärlden och samhället aldrig förstå. Så fort man censurerar och lägger locket på, desto mer intressant blir det för tonåringar att leta upp den ocensurerade versionen. Censur är och har alltid varit den mest effektiva formen av gratisreklam. Människor har alltid tyckt det är roligt och spännande med sådant som är förbjudet eller som inte får diskuteras.
När alltifrån porr till våld och spel censureras eller debatteras så dyker där alltid upp någon moralgubbe eller moralgumma som predikar om BARNEN. Tänk på BARNEN. DE FÖRSTÅR JU INGENTING! Jag anser att det är föräldrarnas ansvar att bedöma vad som är lämpligt för deras barn att titta på. Det handlar om sunt förnuft. Barn förstår mer än man tror. De ser sig själva, varandra och sina föräldrar nakna där hemma. Någon gång ska de bli tonåringar och ha sex. Hur ska man kunna ha sex för första gången om man inte vet hur man gör? Jag tycker det är viktigt att föräldrar sätter gränser och pratar med sina barn om etik och moral, om rätt eller fel och om hur världen fungerar. En dag kommer barnen och frågar. “Mamma, vad är en kondom för något?” “En kondom är något du måste ha på dig när du har sex.” svarar så klart mamman. “Mamma, vad är sex för något?” Då blir det svårt för föräldern att förklara också lägger de locket på istället. Och om ett barn eller en ungdom aldrig får lära sig om kondomer, hur ska de då kunna skydda sig sexuellt när de blir vuxna och börjar ha sex? Förstår ni problemet nu?
Porrfilmer, våldsfilmer eller liknande företeelser, ska självklart inte användas för att utbilda våra barn. Det ska samhället och skolan göra. Det får vi höra från moralens väktare i samhället. Och det är naturligtvis helt rätt och riktigt. Problemet med det resonemanget är bara att alla, även barn, begriper att porrfilmer, våldsfilmer eller spel inte är dokumentärer. Det har aldrig varit syftet med porr, att undervisa i sexualkunskap. Det har aldrig varit syftet med actionfilmer att undervisa i juridik eller feministiskt självförsvar och det har naturligtvis aldrig varit syftet med våldsamma spel att lära barn hur en Kalashnikov fungerar. Allt som barn tittar på behöver inte vara i utbildande syfte. Ibland vill barn bara ha roligt och se en cool eller spännande film. Vill man utbilda sig finns det som sagt redan en skola att gå till eller så kan föräldrar också prata med sina barn om sådant som är känsligt och förbereda dem för framtiden.
Det diskuteras ju så mycket om förlegad kvinnosyn och feminism och jämställdhet, våldtäkter och ungdomar som hamnar fel. Hur ska barn och ungdomar bli bra, laglydiga samhällsmedborgare om de aldrig får lära sig att det som händer på film inte är på riktigt. Det bästa sättet att sätta gränser för barn, det är att föräldrar pratar med sina barn om rätt och fel, och förklarar vad som är på riktigt och vad som inte är det. Annars är risken stor att barnen hamnar fel och antingen blir just våldsverkare eller kriminella.
Love Eliasson
