Category Archives: History

Om Jag Skrev En Barnbok

Om jag någon gång ska göra en barnbok, vet jag precis vad den ska handla om. Det ska inte vara en sån där naivistisk barnslig barnbok. Den ska lära barnen om rasism och fördomar och få barn att förstå att rasism är fel.


Fast istället för att göra på det gamla vanliga sättet, vill jag göra det som en medeltida äventyrsbok. Men den är inte historiskt korrekt för fem öre, utan borde tolkas som en påhittad berättelse om ett populärt historiskt ämne. Den handlar om vikingar som åker ut i världen. Först bestämmer de sig för att plundra och döda både kristna och muslimer. Men när de sedan möter dem IRL, så märker de att dessa är människor är precis som oss. De kanske har lite annorlunda gudar och lite andra traditioner. Men det som skulle kunna bli ett blodbad, visar sig bli ett kulturellt utbyte där olika folk och kulturer kompletterar varandra och samarbetar. Det kan till exempel vara så här.


Vikingarna gav sig av mot slottet för att plundra adelsmännen, men när de sparkar in dörren, ser de att kungen skriker: “Stoppa detta galenskap!”
Plundringen avbryts.
“Vilka tror ni att ni är egentligen? Ni bryter er in på fientligt land, sparkar in dörren och anfaller oss under vårt eget tak? Är det inte sånt ni nordmän kallar för nidingsverk?”
“Vad vet du om våra lagar?” sa nordmannen med anstöt.
“Mer än du tror.”
“Vi nordmän har alltid dödat och plundrat kristna. Det är så vi lever. Det är så vi kommer till Valhall.”
“Genom att döda folk som ligger ner? Hade ni gjort så med någon från ert eget folk hade ni aldrig fått sätta er fot i ert så kallade Valhalla.”
“Vad yrar du om? Alla folk sätter sina egna först.”
“Och därför ska man döda dom? Är det det du står och intygar dej själv om nätterna, viking?”
“Vet du vad. Du har rätt. Mina herrar! Nordmän! Lyssna på mej! Jag vet att ni varit beredda på en hård strid! Men den här kristna kungen har faktiskt en poäng! Varför kan vi inte samarbeta med dom kristna och lära oss av dom! Också kan dom lära sej av oss?”
“Ers nåd!” sa en nordman. “Det här är vansinne. Vi har dödat kristna i tvåhundra år.”
“För tvåhundra år sen dödade vi varandra också. Sen slutade vi med det. För vi insåg att människor som samarbetar är starkare än människor som dödar varandra. Tiderna förändras.”
“Jag säger ja!” sa en annan nordman.”
“Jag också.” sa dom andra.”


Efter den scenen bosätter sig nordmännen hos engelsmännen. De frågar varandra om varandras religion och traditioner.
“Ni kan vid gudarna inte bränna någon levande!” skrek en präst och kom springande mot bålet. Nordmännen stoppade honom.
“Tat lugnt, präst. Hon var redan död.”
“Men ändå! Ni vanhelgar ett lik?
“Nej, alltså… lyssna här. Vi hedningar bränner våra döda på ett bål. På så sätt kommer dom till Valhalla. Vi kan inte begrava dom som ni kristna gör, för eftersom deras kropp då förblir kvar i jorden förtärs den av maskar. Då kan dom inte komma till Valhalla.”
“Åh, förlåt mej, herr nordman. Jag visste inte det.”
“Berätta om era gudar. Jag vill veta lite mer om kristendomen.”
“Åh, vill du? Tja, vi har bara en gud.”
“En gud, det låter lite snålt? Hur ser han ut?”
“Det vet vi faktiskt inte själva. Vi kan inte se honom på det sättet som man ser en människa. Men titta på det här korset. Ser ni gubben där. Han heter Jesus. Han är en inkarnation av Gud, som steg ner på jorden i form av en människa.”
“Har han ingen hammare eller något vapen? Han kan ju inte göra mycket när han sitter där på korset?”
“Det är komplicerat. Men Jesus visste att han skulle dö. Han dog för att förlåta våra synder. Han skickades ner till oss från Gud, för att dö, så att gud skulle kunna förlåta människan.”
“Vad heter er gud?”
“Vi säger bara Gud. Det är hans namn.”
“Men han måste väl ha något att skydda sej med? Jag menar inte Jesus, utan Gud.”
“Nja, hehe… Riktigt så funkar det inte heller. Jesus själv, sa ju, att om någon slår dej, så ska du vända andra kinden till?”
“Men då åker man ju på en ny snyting?”
“Det är inte det som är poängen. Ibland är det bättre att fly. Våld föder våld.”
“Du har faktiskt en poäng där. När vi nordmän krigade mot varandra. Så tog det aldrig slut. Det var först när vi la våra gamla fejder åt sidan och samarbetade som vi kunde börja ut på plundringsfärder.”
“Och tänk då hur mycket mäktigare vi alla skulle bli, om vi gick ännu längre och även slöt fred med andra folk?”
“Tack, präst! Jag ska genast tänka över detta.


Senare i tältet:
“Du skämtar, sa kungens närmsta man.”
“Dom kristna har en ickevåldsprincip. Om man blir slagen ska man vända andra kunden till.”
“Man måste väl få försvara sig! Annars åker man ju på stryk igen.”
“Det är inte riktigt bokstavligt dom menar, min vän. Lyssna här. För tvåhundra år sedan dödade vi varandra uppe i Skandinavien. Fast vi var från samma folk. När vi lade det åt sidan, blev vi ett enat folk. Först då kunde vi åka ut och plundra dom kristna. Tänk då ett steg längre. Hur mycket rikare vi alla skulle bli, om vi slutade kriga, inte bara oss emellan, utan även slutade kriga mot dom krtstna. Det är ju winwin för oss båda.”
“Ååååh, du sätter mej och mina män i en svår situation. Mina krigare behöver mat, guld och något att leva på. Dom måste ut och plundra.”
“Inte alls. Låt oss gå till bords med dom kristna. Vi bjuder på vår mat? Dom bjuder på sin?”
“Jag ska se vad jag kan göra, men tro mej, du kommer inte ha alla med dej här, det kan jag lova dej.”


Många av de gamla vikingarna retar sig på detta. Vi har alltid krigat mot de där jävla kristna och muslimerna, och så ska det förbli. Nu kommer det alldeles för många och deras seder passar inte in hos oss. Så man kan säga att första halvan är äventyr och utspelar sig när vikingarna är ute och stöter på muslimer och kristna. Trots att berättelsen i sig är historiskt inkorrekt, så är de olika beskrivningarna av traditioner och religioner helt korrekta och ska lära barn och unga att få ökad förståelse för olika kulturer och religioner, i dessa tider präglade av ökande rasism och främlingsfientlighet.


I andra halvan av boken, har breda vänskapsband redan etablerats. Folk krigar inte med varandra längre, men hemma i Skandinavien uppstår ett tilltagande missnöje mot att vi tar emot så många muslimer och kristna, såna som vi och våra förfäder krigade mot. Andra halvan är mindre äventyr och mer, intriger i hemlandet.

De missnöjda nordmännen börjar ta lagen i egna händer för att köra ut de kristna och muslimska invandrarna. Som tur är, finns ju hjälten där som lyckas avbryta ett stort slag mellan skandinaver och kristna och muslimer och förklarar i slutet:
“Vad håller ni på med? Vi är alla en del av den här världen eller hur? Vad har dom gjort er? Visst, dom kanske ser lite annorlunda ut, och dom kanske har lite annorlunda gudar och seder! Men vad spelar det för roll?
Nordmännen står förbluffat och kliar sig i huvudet.
“Det är min fulla övertygelse, att en värld där vi lever av varandra och drar lärdom av varandra, gör oss både rikare och lyckligare än en värld där vi ska plundra och döda varandra! Och för vad? Att dom är annorlunda? Vi är nordmän! Vi borde veta bättre!”
Nordmännen började mumla och prata lite med varandra.
“Med all respekt, ers nåd. Men min far dog i kriget mot muslimer och kristna. Det är inget personligt mot dom. Men att alliera mig med fiender vore att dra skam över vad min far, och hans far före honom, kämpade för och byggde upp.
“Tror du inte att dina förfäder skulle bli lyckligare av att du och dina medmänniskor lyckas förbättra deras livsverk ytterligare? Med all respekt för vad dina förfäder kämpade för, men tiderna förändras. Dina förfäder byggde ett enat Skandinavien. Låt oss fortsätta det arbetet. Det är det bästa sättet du kan hedra deras minnen på. Dina förfäder ler mot dej. Ta vara på det.”
“Du har rätt ers nåd.” sa den gamle nordmannen.
“Han har faktiskt rätt.” sa en annan nordman. “Varför ska vi döda folk bara för att vi alltid gjort det tidigare?”
Alla nordmän började fundera och mumla lite. Sedan lade de ner sina vapen på marken och ångrade sig.
“Kom nu. Vi drar. Han har faktiskt rätt.”


Vad tycker ni? Är inte detta ett lite originellt sätt att beskriva ett stort samhällsproblem på ett sätt som gör att barn blir mer intresserade. Inget barn vill väl läsa en mossig berättelse om rasism i det svenska samhället på 2020-talet. Då kan man ju väva in det i en historisk äventyrsroman istället? Eller vad säger ni?

35 år sedan Palmemordet – Vad har vi lärt oss?

Den 28 februari 1986, mitt i natten, fick Stockholmspolisen ett larm om ett mord på Sveavägen. Det visade sig senare att det var vår statsminister, Olof Palme, som blivit mördat på öppen gata mitt på Sveavägen i centrala Stockholm. Palme hade varit på bio med sin familj och på vägen hem sköts han i ryggen. Här redogör jag för fenomenet Olof Palme – om politikern, människan och den internationella rörelse och det engagemang som växte fram i hans fotspår. Jag kommer också att ta upp hur Olof Palmes frispråkighet och rakryggade ärlighet i sitt engagemang för fred och antirasism, tyvärr, blev hans död.

Låt mig berätta en saga. En saga om ett land som heter Sverige, vårt land som fortfarande idag är ett av de tryggaste länderna. Det har dock inte alltid varit så. Vid sekelskiftet 1900 var Sverige ett av Europas fattigaste länder. Medan övriga Europa redan hade industrialiserats, befann sig Sverige i mångt och mycket kvar i det gamla bondesamhället. Fattiga människor slet och dog i fabriker och på lantbruken. Demokratin fanns inte. Riksdagen, kommunerna och landstingen var strikt hierarkiska. Ju rikare man var, desto fler röster hade man. I industrialismens kölvatten slet den svenska arbetaren och hans familj i trängsel, fattigdom, sjukdomar och smuts. Människor dog i livsfarliga fabriker, där både män, kvinnor och barn arbetade över fjorton timmar om dagen.

Men i det gamla Fattigsverige började ljusglimtar uppenbaras. Fackföreningar och arbetarrörelser bildade partier och gick ut och demonstrerade och strejkade. De krävde bättre villkor och kortare arbetsdagar. I början fick dessa socialistiska och socialdemokratiska grupperingar kämpa med våld för att ha en chans mot överheten. Upploppen ledde inte sällan till blodiga sammandrabbningar mellan polis, militär och arbetare.

1889 bildades SAP – Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Deras ledare hette på den tiden August Palm och partiet fick från början kämpa hårt för att få igenom sina krav. På den tiden räknades liberalismen som en vänsterideologi. Liberalerna lyckades år 1905 bilda den första vänsterregeringen under ledning av Carl Staff, partiledaren för liberalerna. Han blev statsminister. I riksdagen regerade liberalerna i en koalition med socialdemokraterna. Den liberala regeringen lyckades införa en reform av rösträtten, som gav så mycket som fem procent av alla män rösträtt i samhället. Sakta men säkert fick arbetarna fler semesterdagar och deras arbetstider blev sakta men säkert kortare. Reformer började genomföras. I oppositionen fanns Allmänna Valmansförbundet, det parti som idag kallas Moderaterna. De var emot allting. Alla reformer som skulle förbättra för vanligt folk och ge dem mer frihet och rättigheter, röstades ständigt ner av Allmänna Valmansförbundet.

År 1917 hade Sverige återigen en liberal regering. Sufragetter, kvinnofridskämpar, ställde till besvär på gatorna och krävde kvinnlig rösträtt. Allmänna Valmansförbundet var så klart emot det. Detta var hårda tider. Första Världskriget plågade hela världen och i Ryssland hade kommunisterna gjort revolution och utropat Sovjetunionen. Samtidigt hotade kommunisterna att göra samma sak i Tyskland. På den tiden var det många som var rädda för kommunismen. En viktig fråga som blossade upp år 1917, var monarkins avskaffande. Den liberala regeringen under statsminister Carl Staff och det socialdemokratiska stödpartiet under ledning av Hjalmar Branting, gick till val på att införa republik. Detta ledde till att kungen Gustav den V, hotade att avsätta regeringen. Man ville inte att Sverige skulle drabbas av samma kaos som Sovjetunionen.

Statsminister Karl Staff och socialdemokraternas Hjalmar Branting kallades in till kungen för att komma på en lösning. Till slut kom de överens. Karl Staff och Hjalmar Branting lovade att inte avskaffa monarkin. I utbyte mot det lovade kungen att kungen aldrig mer skulle lägga sig i regeringsfrågan. Därmed avsade sig kungen sin makt att avsätta regeringen och den demokratiska parlamentarismen som vi har idag, började gälla på allvar. Alla män fick rösträtt. Men kvinnorna var inte nöjda. Suffragetter krävde att kvinnor skulle få rösta på samma villkor som männen. 1919 hade Sverige en konservativ regering under ledning av Allmänna Valmansförbundets ledare Arvid Lindman. Som statsminister motsatte han sig kvinnlig rösträtt. Men eftersom Liberalerna och socialdemokraterna hade samma uppfattning i frågan, lyckades de få igenom kvinnlig rösträtt och helt köra över högerregeringen. Sverige hade fått demokrati.

Hjalmar Branting tillträder som statsminister

1920 fick Sverige sin första socialdemokratiska statsminister. Han hette Hjalmar Branting och genomförde flera reformer för att förbättra arbetarnas villkor. Trots det fick de stora reformerna vänta. Det fanns andra problem att stävja och regeringskriserna avlöste varandra under hela 1920-talet. När Hjalmar Branting hastigt avled 1925 uppstod en falangstrid inom socialdemokratin, där den gamla socialistiska falangen utmanades av den nya mer mittenorienterade falangen. I mittenfalangen ställde sig den nya partiledaren Per Albin Hansson, som lanserade en ny modell i sitt berömda folkhemstal 1928.

“Det goda hemmet känner icke till några priviligierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre och den fattige plundrar icke den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Per Albin Hanssons nya idé gick ut på att privata företag i viss mån skulle få finnas kvar. Klyftorna mellan rika och fattiga skulle minska, men inte utraderas helt. Istället skulle de rika betala högre skatt för att finansiera en omfattande offentlig sektor som alla skulle kunna ta del av oavsett storleken på deras plånbok. Men det var först 1932 som Socialdemokraterna på allvar blev det statsbärande partiet i svensk politik. Per-Albin Hansson blev statsminister och försökte lösa den svåra ekonomiska krisen med ett krispaket som kallades “Krispolitiken.” Tanken var att staten aktivt skulle investera i byggprojekt, nya bostäder, ökade bidrag till fattiga och på så sätt ta sig ur finanskrisen och stävja den höga arbetslösheten, som på den tiden låg på 25 procent. På 30-talet fick Sverige den så kallade Arbetslöshetsföräkringen, som gjorde att de arbetslösa inte behövde kastas ut på gatan.

Per Albin Hansson tillträder som statsminister år 1932

1938 lanserades den svenska modellen. Det innebar att arbetsmarknadens parter skulle förhandla och komma överens på arbetsmarknaden och staten skulle helst inte blanda sig i. Därmed lades stridsyxorna mellan företagen och facket ner och principen om den svenska modellen och kollektivavtal slog igenom. Detta var en viktig seger för både arbetaren och arbetsgivaren.

Per Albin Hanssons förstamajtal i Stockholm 1934

1939 bröt Andra Världskriget ut. I sin iver att så gott som det gick undvika att Sverige drogs ut ur kriget, bildade statsminister Per-Albin Hansson en ny regering, som bestod av Socialdemokraterna, Folkpartiet, Bondeförbundet och Högerns Riksorganisation. Folkpartiet är de som idag kallas Liberalerna och Bondeförbundet heter idag Centerpartiet. Högerns Riksorganisation heter idag Moderaterna. Det enda partiet som uteslöts ur den här samlingsregeringen var Vänsterpartiet Kommunisterna, de som idag bara heter Vänsterpartiet. De ansågs opålitliga i och med sina starka kopplingar till diktaturen i Sovjetunionen.

Sveriges eftergifter till Nazityskland var fega och orättfärdiga. Men så här i efterhand kanske de kan betraktas som ett nödvändigt ont för att rädda vårt eget skinn. Tyska trupper tilläts använda svenska järnvägar för att bege sig upp till Finland. Medan Sveriges regering ofta hjälpte tyskarna med sin försäljning av järnmalm, lät de samtidigt underrätta Storbritanniens regering med information om tyskarnas planer. Sverige tillämpade en försiktig utrikespolitik och samarbetade både med Tyskland och England. Först när nazisterna började förlora kriget valde regeringen att ta de allierades parti. Samtidigt tog Sverige emot rekordmånga judiska och finska flyktingar som befriats från koncentrationslägren under nazisternas vansinne.

År 1940 fick socialdemokraterna sitt bästa valresultat någonsin. 53 procent av rösterna. Trots att socialdemokraterna därmed hade den absoluta makten i riksdagen och lätt kunde få igenom all sin egen politik, valde statsminister Per Albin Hansson att ha kvar samlingsregeringen.

Efter andra världskriget släppte regeringen på den strikta ransoneringen och planhushållningen. Sveriges städer och fabriker hade inte bombats som alla de länder som hållit sig utanför kriget. Därmed kunde de ekonomiska hjulen börja snurra och Sverige hade ett enormt försprång.

1946 dog statsminister Per-Albin Hansson hastigt av en hjärtinfarkt och efterträddes av Tage Erlander. Vid det laget hade Hansson fått namnet Landsfadern och ingen trodde att Erlander skulle kunna ta över den rollen. Men de hade fel. Tage Erlander genomförde flera viktiga reformer och lät bygga upp den svenska välfärdsstaten. Detta kallades för Rekordåren, de åren de den svenska ekonomin och välfärden fullständigt exploderade till ett av världens rikaste och mest välmående och jämlika länder. Några av de reformer som genomfördes var:

Barnbidraget
Tandvårdsreformen
Allmän Sjukförsäkring
Rätten till 8 timmars arbetsdag
Rätten till 4 veckors semester
Fria Skolmåltider
ATP – Allmän tilläggspension

Statsminister Tage Erlander mot folkpartiledaren Bertil Ohlin i riksdagsvalet 1954

På 1960-talet radikaliserades Socialdemokraterna vänsterut i syfte att få med sig ungdomen. Ledande i denna nya socialdemokrati var den unge politikern Olof Palme. Olof Palme hade flera olika ministerposter under 1960-talet och statsminister Tage Erlander hade nog Palme att tacka för den jordskredsseger som socialdemokraterna vann i samband med valet 1968.

Tage Erlander i Hylands hörna 1962

Olof Palme utmärkte sig i sin retorik, som i grund och botten var väldigt amerikansk. När han hade studerat på Harward i USA, tränades han i retorik. I Sverige har universiteten inte haft så mycket retorikutbildningar sedan början av 1900-talet, vilket innebar att svenska politiker var ganska ovana vid en så vass och skolad debattör och talare som Olof Palme. Olof Palme hade bott i USA under en tid och sett den extrema fattigdomen och segregationen, rasismen och förtrycket mot svarta och andra minoriteter. Olof Palme lyfte tidigt upp antirasismen inom socialdemokratin. I takt med att Sverige hade blivit ett invandrarland och tagit emot många invandrare som behövdes för att fylla ut tomrummet på arbetsmarknaden på 50 och 60-talet, fanns det plötsligt människor med olika ursprung i Sverige. Då behövde man också börja diskutera rasismen och göra upp med sin egen rasism. Olof Palme talade redan 1961 i radio om hur man kunde underlätta för invandrarna.

“Det finns oerhört mycket som samhället kan göra för att underlätta invandrarnas situation, konkreta åtgärder som kan förstärka känslan av samhörighet och ömsesidig respekt. Därom ska jag i dag inte tala. Avgörande för om samhällets åtgärder skall få avsedd verkan är emellertid de enskilda människornas attityder till invandrarna. Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta. Men så enkelt är det ändå inte.

Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. “Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.

En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen – på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken. Därför ligger fördomarna alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.”

Olof Palme i radioanförande om rasism

På 1960-talet brann Vietnamkriget i Asien. USAs inblandning visades på direktsänd TV. För första gången kunde människor sitta hemma i TV-soffan och se krigets verklighet helt ocensurerat. USAs beteende i Vietnam fick människor i världen att få upp ögonen för USAs imperialism och brutalitet i fattiga länder. Olof Palme valde att fördöma kriget i Vietnam. 1968 gick hans kritik så långt att USA kallade hem sin ambassadör från Sverige. I USA demonstrerade folk mot Olof Palmes hårda ord om USA och deras hänsynslösa bombningar av fattiga byar i Vietnam.

Olof Palme fördömer Vietnamkriget och fördömer Högerpartiets ledare Yngwe Holmbergs krav på hans avgång.

1968 var också året då ungdomen i västvärlden gjorde revolt mot gamla normer och auktoriteter. Studenter, hippies, vänstermänniskor och andra ungdomar, hamnade i kravaller med polis i både USA och Sverige och andra länder. Feminismen fick ett uppsving. Under valrörelsen 1968 ockuperades ett kårhus i Sverige av arga vänstervridna studenter och Olof Palme kom dit för att hålla tal och försöka tala de upprörda studenterna till rätta.

Olof Palme talar till 68-vänstern under Kårhusockupationen

1968 kom att kallas segervalet. Socialdemokraterna fick över 50 procent av rösterna och statsminister Tage Erlander hade troligen Palme att tacka för den valsegern, då han lyckades få många ungdomar att rösta på socialdemokraterna. Det blev Erlanders sista och bästa val. Året därpå, 1969 avgick Tage Erlander som statsminister och partiledare. Olof Palme tog efter som statsminister i en väldigt tacksam situation. Ekonomin gick som på räls. Den svenska modellen fick folk att beundra Sverige. Arbetslösheten var lägst i världen och miljonprogrammet hade snart färdigställts. En miljon nya bostäder hade byggts. Det var så billigt att bo på grund av den stora tillgången på bostäder. Samtidigt började skatterna höjas för att finansiera dessa enorma satsningar på offentlig sektor, vård, skola och omsorg.

Olof Palme var en statsminister som sa precis det han tyckte och tänkte. Många gånger var han vass och väldigt hård i debatter, vilket många tyckte var för brutalt för svensk politik. Olof Palme kunde till och med vara direkt elak i vissa debatter och detta skapade inte bara en kärlek utan också ett utbrett hat mot honom som person. Ett hat som i mångt och mycket påminner om dagens näthat i sociala medier.

1972 intensifierades USAs bombningar i Vietnam. Olof Palme kallade kriget ett illdåd och jämförde det med nazisternas koncentrationsläger under andra världskriget. Ännu en gång kallade USA hem sin ambassadör. Relationerna till Sverige blev kyliga och den internationella kritiken mot Palme blev hård.

Olof Palme fördömer julbombningarna i Hanoi 1972

Inrikespolitiskt präglades Sverige på 1970-talet av viktiga reformer för att få ökat fackligt inflytande på arbetsmarknaden, samt ökad demokratisk insyn m förhållanden i industrier. Kvinnor började komma ut i arbetslivet i större utsträckning och daghemmen byggdes ut. På tio år ökade lönerna med 25 procent. Samtidigt började ekonomisk kris drabba Sverige. Oljekrisen skördade ekonomin i hela världen. I de flesta länder valde man att lösa krisen med statliga sparpaket och nedskärningar, men så gjorde man inte i Sverige. Här hade man en expansiv ekonomisk politik, där staten aktivt försökte bygga landet ut ur krisen, genom bidrag till företag och stora satsningar på infrastruktur, bostäder och vård och skola. Detta finansierades med stora lån från utlandet vilket skuldsatte den svenska staten något enormt. Samtidigt började Sveriges skatter bli alldeles för höga i mångas ögon. På 70-talet fick Sverige världens högsta skatter och började allt mer utmålas som en socialistisk skattemardröm. Det föregångsland som alla såg upp till började sakta men säkert förvandlas till ett skräckexemmpel.

Men det fanns en kvinna som inte tvekade att kritisera den socialdemokratiska skattepolitiken. Astrid Lindgren, den kända barnboksförfattaren som alla tyckte om och som var djupt förankrad i den svenska folksjälen publicerade år 1976 en saga i Expressen om en häxa vid namn Pomperipossa. Hon bodde i Enpartidiktaturen Monismanien och arbetade som författare. Monismanien var en metafor för den svenska staten och Pomperipossa var egentligen en metafor för Astrid Lindgren själv. Här är ett litet utdrag.

”Vet du om att i år är din marginalskatt 102 %?”
”Du pratar”, sa Pomperipossa. ”Så många procent f i n n s ju inte!”
För hon var inte särskilt hemma i den högre matematiken nämligen.

Jo då, fick hon höra, i Monismanien fanns det hur många procent som helst, och om man la ihop inkomstskatten och de sociala avgifter som Pomperipossa skulle betala, eftersom hon var egen företagare, så b l e v det 102 %, sen fick Pomperipossa säga vad hon ville!

Astrid Lindgren läser ur “Pomperipossa i Monismanien.”

102 procent. Så mycket fick Astrid Lindgren betala i skatt. Och reaktionerna väntade inte på sig. Finansminister Gunnar Sträng valde att förminska Astrid Lindgrens intelligens med orden:

“Berätta historier, det kan fru Lindgren, men räkna, det kan hon inte.”

Gunnar Strängs vägran att inse sina brister och hans attityd mot Astrid Lindgren fick många väljare att överlämna socialdemokratin.

Gunnar Sträng erkänner motvilligt sitt misstag.

Samtidigt utsattes den folkkäre regissören Ingmar Bergman för en polisinsats där han arresterades för skattefusk. Bergman flyttade utomlands. När två folkkära kulturpersoner, båda socialdemokrater, som dessutom båda ville och kunde betala skatt, när de fick nog, så riktades skarp kritik mot socialdemokratin. Samtidigt började borgarna växa sig starkare. Thorbjörn Fälldin – Partiledare för Centerpartiet hade skit under naglarna och pratade mer som vanligt folk. Han var inte lika vass och duktig i debatter och lyckades därför få sympatiröster när Olof Palme totalt slaktade honom i varenda debatt. Palme fick mycket kritik för sin otrevliga attityd och sin hårda debattstil och detta ledde till att många tyckte synd om Thorbjörn Fälldin, när han satt där och svettades medan Palme stod och skrek på honom.

Olof Palme och arrogansen

1976 vann Centerpartiet valet och Olof Palme förlorade makten efter 44 år av oavbrutet socialdemokratiskt styre. Olof Palme såg detta som ett otroligt nederlag. För första gången på 44 år hade vi nu en borgerlig regering, men centerpartiets Thorbjörn Fälldin som statsminister. Trots att Olof Palme avgick som statsminister samlade han alla sina krafter i opposition. Den borgerliga tiden i regeringen ledde till regeringskriser och ekonomiska problem.

På 1980-talet var det nya tider. Finanskris rådde i hela världen. I USA och England kallades det nya botemedlet för nyliberalism – den nya ekonomiska idén som gick ut på att staten inte skulle blanda sig i ekonomin, utan att de fria marknadskrafterna skulle stoppa krisen. Resultatet blev ofta ekonomiska nedskärningar, fattigdom och arbetslöshet.

“Fälldin har ju tjatat på mig att jag ska tala om varför jag är socialist. Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje. Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen fast en del var oerhört rika, när jag for runt och såg en ännu mer förnedrande fattigdom, på sätt och vis, i Förenta Staterna, när jag som mycket ung kom öga mot öga med kommunismens ofrihet och förtryck och människoförföljelse i kommuniststaterna. När jag kom till nazisternas koncentrationsläger och fick se dödslistorna på socialdemokrater och fackföreningsmän.

Jag blev det när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som bröt marken för demokratin i Sverige, när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som lyft landet ur fattigdom och arbetslöshet med 30-talets krispolitik. När jag själv fick vara med och arbeta för ATP och fick möta de privilegierades socialistkampanjer när vanliga löntagare ville trygga sin ålderdom, för det var det ni höll på med då.

Jag blev det under många år av samarbete med Tage Erlander då jag lärde mig vad demokrati och humanism är och med nära vänner som Willy Brandt, Bruno Kreisky och Trygve Bratteli, som riskerade livet i kampen om människovärdet.Men viktigare är att jag bestyrks i min övertygelse när jag ser ut över världen, när jag ser krigen och kapprustningen och massarbetslösheten och klyftorna mellan människorna.Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser orättvisorna öka, arbetslösheten tillta, spekulation och fiffel gripa kring sig.

När jag ser hur högerpolitiken i land efter land driver ut människor i arbetslöshet slår sönder tryggheten men ändå inte löser de ekonomiska problemen och när jag ser in i den framtid de borgerliga tydligen har att erbjuda där löntagarna ska bli fattigare och de rika rikare, där den sociala tryggheten blir bräckligare och lyxbåtarna fler, där solidariteten blir svagare och egoismen starkare, där de starka kan ta för sig och de svaga får ta skeden i vacker hand.

Visst är jag en demokratisk socialist. Jag är det med stolthet över vad denna demokratiska socialism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter det borgerliga vanstyrets år.

Och med tillförsikt, för nu vet människor vad som händer med jobben och tryggheten och stabiliteten när högerkrafterna har ansvaret.

Jag är det på sätt och vis med ett roat leende för jag vet att den moderna svenska historien är full med värdefulla reformer som ni har skildrat som elak socialism men sedan slåss ni om att få äran av reformerna när människorna har fått erfarenhet av vad den betyder.

Visst Fälldin och Ullsten är jag demokratisk socialist; som Branting när han genomförde rösträtten; som Per-Albin när han bekämpade arbetslösheten på 30-talet och talade om folkhemmet; som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP. För det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan. Och vad är egentligen Fälldin?”

Olof Palme om varför han är demokratisk socialist

Olof Palme vann valet 1982 och socialdemokraterna fick återigen makten. Men Olof Palme tvingades genomföra frågor han inte trodde på. Debatten om löntagarfonder fick stort motstånd från borgerligt håll. Samtidigt började moderaterna bli populära. Under 1980-talet eskalerade hatet mot Olof Palme i kampanjer efter kampanjer. 1986, den 28 februari ledde detta till hans död. Han mördades på öppen gata av en gärningsman som än idag inte kommit fram ur ljuset.

Om hatet mot Olof Palme, samt mordet på honom

Hur kunde detta hända i lilla trygga Sverige? Ingen kunde tro det. Ändå hände det. Varför gick det så fel i utredningen? Det fanns goda spår och goda förutsättningar för att hitta mördaren. Ändå lät polisen ignorera detta och istället fabricera det så kallade PKK-spåret. Regeringens förföljelser av kurder under den här tiden ledde till att allvarliga protester bröt ut. Anklagelser om rasism flödade och utredarens chef, Hans Holmér tvingades avgå. Senare lyckades man arrestera den försupne narkomanen Christer Pettersson – en man som blev oskyldigt dömd för mordet och sedan även frisläppt.

Palme-utredningen är den mest omfattande utredningen i världshistorien. Att läsa igenom hela utredningen utan att ta en enda paus skulle ta tio år. Drygt tio tusen människor har varit misstänkta och under utredning, bland annat Jan Gulliou och Leif GW Persson. Samtidigt ska man komma ihåg att hatet mot Olof Palme var enormt inom polis och militär. Kan det ha varit därför som poliser med Walkie-Talkies sågs gå omkring på Sveavägen INNAN PALME MÖRDADES? Och varför dröjde utryckningen långt utöver det vanliga? Varför hittade man på helt värdelösa spår kring PKK, trots att det var Palme som kämpat så mycket för kurderna.

Olof Palmes internationella engagemang för fred, mot förtryck, mot apartheid och frigivningen av Nelson Mandela, hans engagemang i Israel-Palestinakonflikten och för avveckling av kärnvapnen, allt detta föll snabbt i glömska. Från och med 80-talets mitt genomförde både socialdemokrater och borgare stora avregleringar av välfärd och offentlig sektor som snabbt ledde till att de sociala klyftorna, segregationen och arbetslösheten ökade snabbt. Resultatet ser vi än idag, där det inte finns mycket till socialdemokratisk politik kvar inom socialdemokraterna.

Olof Palme var inte bara älskad, han var också hatad. Men när han blivit mördad utsågs landssorg i hela landet. SSU-ordföranden Anna Lindh, höll tal på hans begravning, vilket nästan är lite otäck, då hon själv blev mördad när hon var socialdemokratisk utrikesminister år 2003.

Jag vill framförallt lyfta Moderatledaren Ulf Adelsohns ord om Palme. Hans tacktal och kommentarer på mordet kändes genuina och äkta. I intervjun märkte man att han nyss gråtit.

Moderatledaren Ulf Adelsohn om Olof Palme som person
Moderatledaren Ulf Adelsohn i minnesstunden i Riksdagen
Reaktioner på mordet på Olof Palme

En annan sak so gjorde mig väldigt rörd, var rapporten från Rinkeby, där många var av utländsk härkomst redan då. Många av dem grät, för Palme betydde så otroligt mycket för dem. Min första tanke var: Tänk om vi fick en statsminister igen som gjorde så mycket för just invandrare och som var så omtyckt av invandrare som Palme. Detta låter hemskt, men jag tror inte att där hade varit många invandrare i förorterna idag, skulle hålla en minnesstund och sitta och gråta ut sin sorg om Fredrik Reinfeldt hade blivit mördad.

Dessa områden har större problem idag och de som bor där är nog ganska trötta på att dagens politiker tävlar om vilka som kan leverera den tuffaste och hårdaste politiken mot invandrare. På den tiden kändes det som att folk generellt, inte bara invandrare, var mycket mer intresserade av politiska frågor och mycket mer engagerade. Idag tycks vi ha kommit till en period, där stora grupper inte röstar efter ideal, utan efter missnöje, och de väljer oftast det parti som kommer med lättköpta lösningar på de problem som väcker starkast ilska hos folk. Tänk om fokus istället hade legat på långsiktiga lösningar, istället för att försöka lösa alla problem med att vara så inhumana som möjligt.

Yusuf Dikmen om sin saknad efter mordet på Olof Palme

Anna Lindh, dåvarande medlem i SSU, och senare socialdemokratisk utrikesminister när Göran Persson var statsminister, talade som sagt på Palmes begravning. Det faktum att Anna Lind talade på begravningen efter att Palme blev mördad, för att sedan själv också bli mördad flera år senare, är faktiskt märkligt, ja, nästan lite otäckt.

Anna Lindh på Palmes begravning

Anna Lindh var tilltänkt efterträdande partiledare till statsminister Göran Persson, men när hon blev mördad förlorade socialdemokratin en väldigt omtyckt politiker, som skulle kunna vinna flera val. Efter Göran Persson fick vi istället Mona Sahlin. Mordet på Anna Lindh var nog en kraftig anledning till att socialdemokraterna fick en så allvarlig kris och idag har så lågt förtroende.

Göran Persson tillkännager att Anna Lindh gått bort

Vi kommer aldrig glömma Olof Palme och hans engagemang, både i Sverige och internationellt, för fred, rättvisa och solidaritet, mot rasism och kärnvapen.

Och vad har vi då lärt oss om den här delen av svensk historia? Jag kan huvudsakligen komma på två saker. Ta inte välfärden, humanismen och demokratin för given. Förr i tiden fick vi slåss för den. Och bakom det land Sverige blev, ligger decennier av kamp, reformer och demokratiska beslut, som möjliggjort att Sverige blev ett rikt och tryggt samhälle. En annan sak vi kan lära oss, är att våld och hat aldrig leder till något gott. Vi såg vad hat ledde till när Palme blev mördad 1986. Parallellerna kan dras till dagens näthat på olika sociala medier, som blir mer och mer normaliserat. Om man inte sätter stopp för sådana saker kan det urarta och det gjorde det ju, den 28 februari 1986.

Till minne av Olof Palme
1927 – 1986

Debatt Igen

Igår började jag förstå lite mer kring det här med så kallad “omvänd rasism.” Även om jag alltid ogillat begreppet “omvänd rasism” så har jag alltid trott att alla kan vara rasistiska mot alla. Jag har till exempel tänkt att en svart kan vara rasistisk mot en vit, men att det är väldigt sällsynt och inte ett strukturellt problem ens i närheten av den strukturella rasism som drabbar rasifierade. Men idag ställde jag mig frågan:
Hur länge har rasism funnits och vilka var det som skapade den moderna rasismen som ligger till grund för hur världen idag?

Tips. Det var inte de svarta, inte Amerikas ursprungsbefolkning, inte östasiater eller semiter. Det var vita människor från Europa och senare i det nya Amerika, där vi tyckte oss ha rätten att ta ett helt land och utrota dess befolkning.

Så jag började läsa definitionen av rasism lite mer noggrant. Rasism som ideologi härstammar från 1500-talet. Innan fanns den inte på riktigt samma sätt. Innan 1500-talet var det mer jämlikt mellan raserna. Man brydde sig inte så mycket om hudfärg. Alla folk var förtryckande och rasistiska och tyckte att de hade rätt att förslava alla de underkastade sig. Men de hade fortfarande inte den här idén om att en människas hudfärg gjorde henne mindre värd. Det är en ganska så ny företeelse som härstammar från 1500-talet. Och oavsett om man kan kalla hat mot vita för rasism eller inte, så ska man ställa sig frågan. “Varför hatar de oss vita?”


Det är ganska normalt och naturligt att om ett folk förtrycker ett annat folk i generationer och implementerar strukturell rasism, då kommer de som är förtryckta vilja vara “rasistiska” tillbaka. Jag har svårt att se att en svart person som hatar vita, gör det för att de tycker att vita skulle vara en lägre ras, och att det skulle vara rätt att härska över dem bara på grund av att vi har ljus hy. Kom igen liksom. Det handlar ju inte om det alls.


Men när vi vita erövrade hela världen, så gjorde inte vi det för att hämnas. Vi hade ingen anledning att vara trötta på vare sig afrikaner, native americans eller något annat folk. Det fanns inget strukturellt förtryck mot oss, som gjorde att vi ville förtrycka tillbaka. Den enda anledningen till att vi koloniserade Afrika, Amerika, Asien och Australien, var för att vi ansåg att människor med en mörkare hudfärg var mindre värda och att detta gav oss rätten att ta deras land, förslava dem och förtrycka dem.

Jag kan inte se varför en svart människa, eller en asiat eller en native american, skulle behöva hitta på den ursäkten för legitimera någon sorts “omvänd rasism.” Är det inte ganska uppenbart att om man är rasistisk och förtrycker ett folk och säger till dem att de har fel hudfärg och är därför underlägsna, då får de nog av det förr eller senare. Jag säger inte att det är okej att hata vita. Men jag kan relatera till det. Jag ser inte längre rasismen i det.


Det är mycket möjligt att det finns en handfull svarta människor av alla oss sju miljarder, någonstans, som kanske bott under en sten och kanske aldrig själv drabbats personligen av rasism eller ens läst om det. Och den här personen kanske får en idé om att vita människor är underlägsna, utan att ha någon historisk kontext eller ens vara intresserad av att kolla upp fakta. Ja, då kan jag köpa att det är rasism. Men hur många är det som tänker så? Finns de ens? Finns det någon svart människa som aldrig varit ute och sett rasismen mot svarta, och som inte har koll på det, och ändå hittar på någon sorts rasistisk ideologi, av en ren slump? Skulle inte tro det.

Censur – Gratisreklam Av Vår Tid

Censur har tagit sig olika uttryck genom hela människans historia. Uppfattningar om vad som är acceptabelt i samhället har i alla tider förändrats… och utmanats. Men vilken typ av censur hör hemma i en demokrati och vilken hör hemma i en diktatur. I den här artikeln kommer jag ge min egen syn på fördelar och nackdelar med censur och moralpanik i allmänhet.

På senare år har många förespråkare av moralpanik eller censur hävdat att det bara är censur när staten censurerar, vilket är helt fel. De missar däremot poängen folk har när de ifrågasätter denna ständiga moderering av samhällets och kulturens alla aspekter. Det finns något som kallas självcensur, alltså att tidningsredaktioner, skivbolag, filmbolag och inte minst sociala medier, sätter upp egna villkor för vilket innehåll som är tillåtet och utefter det censurerar sitt innehåll. Skillnaden är att det är lagligt, medan statlig censur i de flesta demokratier är olagligt.

Problematiken är ändock detsamma. Kulturen och median har idag blivit som en enda stor stat i sig, där en liten grupp multinationella företag kontrollerar majoriteten av all information och media som finns att tillgå i världen. Samtidigt har vi tusentals nystartade eller mycket små självständiga medieföretag och hemsidor som går på knäna och ibland till och med motarbetas och inte klarar av att gå runt ekonomiskt. Ofta är detta kulturyttringar, åsikter eller material som hade blivit avvisat direkt om det skickats in till de stora jättarna inom kultur och media. Så det är ganska ointressant om det heter censur eller inte. Även om det inte är staten som gör det, så är problemet detsamma, att en väldigt stor och mäktig part dominerar marknaden och bestämmer vad som är tillåtet att visa och inte. Om det luktar censur och ser ut som censur, så är det censur, oavsett om det är upprörda föräldrar som försöker skydda sina barn, eller om det är svenska regeringen som stämmer en judisk författare för att ha kritiserat Sveriges kopplingar till Nazityskland under andra världskriget.

Självklart har TV-bolag och sociala medier rätt att bestämma vad som ska få visas i deras media. Det är deras demokratiska rättighet. Och det är min demokratiska rättighet att kritisera dem för det. Det finns även en psykologisk effekt som aldrig slår fel och som ofta gör censur otroligt kontraproduktivt. Ju mer man censurerar, desto mer intressant blir det. Det är så ungdomar fungerar. Och det kommer vuxenvärlden och samhället aldrig förstå. Så fort man censurerar och lägger locket på, desto mer intressant blir det för tonåringar att leta upp den ocensurerade versionen. Censur är och har alltid varit den mest effektiva formen av gratisreklam. Människor har alltid tyckt det är roligt och spännande med sådant som är förbjudet eller som inte får diskuteras.

När alltifrån porr till våld och spel censureras eller debatteras så dyker där alltid upp någon moralgubbe eller moralgumma som predikar om BARNEN. Tänk på BARNEN. DE FÖRSTÅR JU INGENTING! Jag anser att det är föräldrarnas ansvar att bedöma vad som är lämpligt för deras barn att titta på. Det handlar om sunt förnuft. Barn förstår mer än man tror. De ser sig själva, varandra och sina föräldrar nakna där hemma. Någon gång ska de bli tonåringar och ha sex. Hur ska man kunna ha sex för första gången om man inte vet hur man gör? Jag tycker det är viktigt att föräldrar sätter gränser och pratar med sina barn om etik och moral, om rätt eller fel och om hur världen fungerar. En dag kommer barnen och frågar. “Mamma, vad är en kondom för något?” “En kondom är något du måste ha på dig när du har sex.” svarar så klart mamman. “Mamma, vad är sex för något?” Då blir det svårt för föräldern att förklara också lägger de locket på istället. Och om ett barn eller en ungdom aldrig får lära sig om kondomer, hur ska de då kunna skydda sig sexuellt när de blir vuxna och börjar ha sex? Förstår ni problemet nu?

Porrfilmer, våldsfilmer eller liknande företeelser, ska självklart inte användas för att utbilda våra barn. Det ska samhället och skolan göra. Det får vi höra från moralens väktare i samhället. Och det är naturligtvis helt rätt och riktigt. Problemet med det resonemanget är bara att alla, även barn, begriper att porrfilmer, våldsfilmer eller spel inte är dokumentärer. Det har aldrig varit syftet med porr, att undervisa i sexualkunskap. Det har aldrig varit syftet med actionfilmer att undervisa i juridik eller feministiskt självförsvar och det har naturligtvis aldrig varit syftet med våldsamma spel att lära barn hur en Kalashnikov fungerar. Allt som barn tittar på behöver inte vara i utbildande syfte. Ibland vill barn bara ha roligt och se en cool eller spännande film. Vill man utbilda sig finns det som sagt redan en skola att gå till eller så kan föräldrar också prata med sina barn om sådant som är känsligt och förbereda dem för framtiden.

Det diskuteras ju så mycket om förlegad kvinnosyn och feminism och jämställdhet, våldtäkter och ungdomar som hamnar fel. Hur ska barn och ungdomar bli bra, laglydiga samhällsmedborgare om de aldrig får lära sig att det som händer på film inte är på riktigt. Det bästa sättet att sätta gränser för barn, det är att föräldrar pratar med sina barn om rätt och fel, och förklarar vad som är på riktigt och vad som inte är det. Annars är risken stor att barnen hamnar fel och antingen blir just våldsverkare eller kriminella.

Love Eliasson

Tänk Om Jag Gjorde Något Annat

Fördelen med att vara fantasyförfattare är just att man inte behöver förhålla sig till verkligheten när man skriver. Problemet är bara att många målgrupper har svårt att läsa en bok där hela världen är påhittad. De kan ha svårt att relatera till det. Vissa läsare har ju lättare att dras till en bok som utspelar sig i en värld de känner igen.

Men varför har jag då valt Fantasy-genren? Jo, dels älskar jag ju fantasy, det säger sig självt, men ibland känner till och med jag att det någon gång hade varit roligt att skriva något annat, något som utspelar sig i vår egen verkliga värld, så att säga. Men anledningen att jag sällan gör det är just på grund av min bristande erfarenhet av verkligheten och de utmaningar och intriger som kan drabba verklighetens människor. De behöver inte nödvändigt skriva en självbiografi eller en faktabok, utan blanda lite fakta och lite påhitt. I slutändan blir det ofta en berättelse som förvisso är påhittad, men som skulle kunna vara sann och som stämmer överens med den tiden och platsens omständigheter.

Man brukar säga att författare oftast påverkas av sina egna erfarenheter och deras böcker kretsar ofta till något som dessa författare har en stark anknytning till. Astrid Lindgren skrev om Emil i Lönneberga och Barnen i Bullerbyn – en värld i det djupaste Småland vid sekelskiftet som Astrid Lindgren själv hade växt upp i, och som många i hennes generation kände igen sig i. På så sätt kunde Astrid Lindgren också ge sina unga läsare en lärdom av hur det faktiskt var på den tiden. Astrid behövde varken utbildning eller någon akademisk examen för att beskriva sekelskiftets småländska landsbygd. Hon hade levt i det och växt upp i det. På det sättet kanske erfarenhet kan överträffa utbildning. För att kunna skriva övertygande om ett ämne måste man inte bara ha en utbildning. Man måste ofta ha levt och växt upp i det. Barndomen och hembygden är själva kärnan som format författare som Astrid Lindgren, Frithiof Nilsson Piraten och många andra svenska författare som tyckte om att skriva om den vanliga människans äventyr och intriger.

Jag kan inte skriva sådana böcker. Jag kan inte ens skriva en bok om Matteröd vid Millennieskiftet – trots att jag växte upp där och har fina minnen därifrån. Matteröd. Jag har länge velat skriva en bok som handlar om Matteröd och Tyringe kring år 2000. Men jag kan inte. Det beror framförallt på att jag inte vet vilka intriger och omständigheter som rådde där. Jag var ju så liten och brydde mig inte om vad som hände runtomkring mig i det samhälle jag levde i. För att kunna blanda verklighet med berättelser, måste man ha god fingertoppskänsla och veta vad man skriver om. I synnerhet när man skriver om sin egen hembygd. Annars kan det bli helt fel. Även om författaren själv vet att hans eller hennes bok inte borde användas som en ren faktabok, utan borde läsas som en rolig och spännande berättelse, så finns det alltid människor som kan få en förvriden bild av till exempel Matteröd eller Tyringe.

Jag är väldigt duktig på just fakta – teoretisk och empirisk fakta som man kan läsa sig till. Men jag är extremt dålig på kunskap kopplad till verkligheten och vardagen hos vanliga människor. Dessutom växte jag upp i en trygg och kärleksfull familj. Det fanns dessutom ingen utbredd segregation eller problem kopplade till organiserad brottslighet i den lilla byn Matteröd, än mindre någon jag märkte av då. Därför har jag ingen erfarenhet av att skriva socialrealistiska romaner. Jag kan inte skriva om alkoholiserade familjer, unga halvkriminella gäng utan framtidstro, eller grannfejder och intriger, för det fanns inget sånt i min barndom som jag har lagt på minnet. Nu påstår inte jag att min barndom var problemfri eller att Matteröd var paradiset på jorden, men jag personligen har inga minnen eller erfarenheter av vad folk hade för sig i Matteröd, mer än då vad jag och min familj och mina kompisar där hittade på. Det som jag såg och hörde själv. Jag har alltså ingen bra bas att bygga min berättelse på. Och om man inte kan något om sin hembygd, då ska man absolut inte skriva om det och sedan blanda det med påhittade historier. Risken blir att man träffar fel och smutskastar sin by, även om det kanske inte var meningen från början.

Jag hade gärna velat skriva en berättelse som utspelar sig i Norrland. Djupaste nordliga norrland. Där finns så mycket intressant att skriva spännande historier om. Naturen inte minst. Också obygden förstås. Det hårda livet, präglat av grannfejder, jaktbrott, fylleri och hårda tag. Riktiga karlar som vet hur man handskas med saker och ting. Ingen plats för veklingar och golare som inte kan slåss för sin sak. Bybråk och intriger i en liten by, som så småningom kanske leder till något större mysterium. Detta kombinerat med den trollska övernaturliga och mytologiska världen. Ett norrländskt drama med övernaturliga inslag. Men jag kan inte skriva om det. Jag har aldrig satt min fot norr om Stockholm. Jag har ingen anknytning till Norrland och vet ingenting om hur saker fungerar i en liten norrländsk by norr om Polcirkeln. Och eftersom jag inte kan något eller har någon erfarenhet om hur saker fungerar där, då kan det jag skriver få konsekvenser för de som bor där, även om alla vet att det inte är en självbiografi eller en faktabok. Då är det bättre att jag hittar på allt själv. Från geografin, varelserna, figurerna och omständigheterna, det som brukar kallas Fantasy.

Love Eliasson

Om det bortglömda riksdagspartiet som påminde lite om Sverigedemokraterna.

Om det bortglömda riksdagspartiet som påminde lite om Sverigedemokraterna.


Året var 1991 och Sverige var på väg in i den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talets depression. Ett helt nytt parti växte rekordartat. Den svenska miljonären och greven Ian Wachtmeister startade Ny Demokrati tillsammans med den rike Skivbolagsenteprenören och musikproducenten Bert Karlsson. Partiet kännetecknades dels av sina ganska så uppseendeväckande och humoristiska spektakel. Alltifrån roliga sketcher till att stå på ett torg och stapla tomma ölburkar. För det andra kännetecknades de av en ny sorts populism som senare skulle bli stilbildande för de den nya mer städade svenska främlingsfientligheten under 2000-talet.


Partiet var utpräglat populistiskt. Under sin slogan, “Drag Under Galoscherna” var det hårda ord mot politikerna och media och etablissemanget också förstås invandringen som skulle begränsas hårdare. Men till skillnad från Sverigedemokraterna var Ny demokrati ett utpräglat borgerligt parti. De hade inte enbart invandringen på agendan. Andra viktiga frågor var sänkta skatter, minimerad stat, mindre bidrag och nyliberal ekonomisk och social politik. Hårdare straff för brottslingar och halverad matmoms. Det var kanske det enda populistiska partiet någonsin i världshistorien som var positivt inställda till EU. Sverige skulle gå med i EU, eller EG, som det hette på den tiden. Då kunde man ju köpa billig sprit utomlands helt lagligt.
Sådana frågor som tilltalade den vanliga människan vid frukostbordet, kombinerat med sina roliga uppvisningar och oproffsiga uttalanden, lyckades dessa figurer skapa ett helt nytt parti. Ett parti vars medlemmar pratade som folk och inte som politiker som slängde sig med fina ord.
Här är några citat från Ian Wachtmeister, deras första partiledare.


Om skattepolitiken.
“Ja, vi ska jaga åt dom rika! Jaga ut dom ur landet! Höj skatterna på förmögenhet, på dom bara! Det kan dom ha! Också vidare! Så har politikerna fått er att tänka! Det hoppas jag att ni har slutat med, för nu är dom utomlands allihopa. Det är väl underbart! Tetrapak, ett av Sveriges största förpackningsföretag, sitter nu med sitt huvudkontor i Schweiz! Det var väl kul! Och på det sättet får Sverige inte in allt som skulle täckas av gåvoskatt, förmögenhetsskatt och allt möjligt. Det är fullständigt vansinnigt! Ikea Kamprad, var tror ni han sitter, inte sitter han i Sverige. Dom har också flyttat ut! Massor av duktiga företagare och forskare sitter nu i Belgien! Varför då? För vi ska klämma åt dom jävlarna, säger dom? Bra, kul va! Nu säger vi, sluta med dom här dumheterna! Inse istället att den som skapar jobb och välstånd är företagaren, gör det lätt för småföretag att växa!


Om flyktingmottagande.
“Vi vill ha snabba temporära uppehållstillstånd och man ska få jobba, och göra rätt för sig. Och det ska inte vara bidrag utan man ska få låna pengar istället. Skillnaden är att lån betalar man tillbaka när och om man kan. Och vi säger utvisning vid grov kriminell verksamhet. Om ni tänker er att ni själva skulle åka till ett annat land och dom sa det här till er, då skulle ju ni inte säga, Va, får man inte slå ihjäl folk? vad är det här för land, här vill jag inte va. Utan ni skulle förmodligen säga, tack det var ju väldigt snällt, får vi låna pengar! Tack så mycket, ni hjälper oss här tillrätta tackar.”


Om matpriserna.
“Om vi fick fri konkurrens, då skulle vi åtminstone kunna få ner matpriserna med femton procent.”


Miljöpolitik och biståndspolitik.
“Problemet med miljöpartiet är att deras naiva tro på vindkraft och vattenkraft inte kommer göra någon nytta. Och vad gäller då biståndet? Jo, sluta skicka allt det här biståndet till Afrika och Asien. Inse istället att det viktigaste som händer nu, det är på andra sidan Östersjön – i det forna östblocket. Deras behov är enorma och deras problem är våra. Och här har vi länder som Polen och Baltikum, som förstör och skräpar ner i miljön något alldeles förskräckligt. Om vi omfördelade biståndet till de här länderna och hjälpte dom med deras miljöproblem, så skulle det göra ännu mer nytta än miljöpartiet och deras vindkraftverk. Till och med sälarna skulle rösta på oss i nästa val.


Mer om brottslighet.
“Det finns vissa fall som folk hetsar upp sig på! När två ungdomar, mördar en pensionär, och sen skyller på varandra, och på så sätt slipper få något straff!”


Om prioriteringar.
“Det pratas väldigt ofta om att det inte finns resurser, i det här fallet påstås att vi inte har råd med vård och omsorg och skola också vidare. Men visst finns det resurser. För i andra fall, då finns det minsann resurser. När ni själva beviljade er partistöd på 475 miljoner kronor, då fanns det pengar. När ni höll på med folkräkning och bostadsräkning, då fanns det ett par hundra miljoner kronor. Är ni med på detta nu? Halvera partistödet och sluta räkna kakelplattor ovanpå tvättstugorna hemma hos folk?”


Vad tycker ni om sån här retorik och sån här politik?

Ny Demokratis Valfilm

Sven Wollter

Idag fick jag reda på att Sven Wollter hade dött, åttiosex år gammal och smittad av covid-19. En stor svensk filmskådespelare har lämnat oss. Jag är inte så bekant med Sven Wollter. Jag vet bara att han var med i raskens som jag aldrig sett, men det finns en film med Sven Wollter som jag aldrig kommer glömma. Hans insats som den svenska rösten till John Silver i Disney’s “Skattkammarplaneten” från 2002. Skattkammarplaneten är, som ni kanske kan ana, en Steampunk-version av Robert Louice Stevenssons piratroman “Skattkammarön.” Filmen utmärks av sin blandning av 1700-talets piratskepp och piratkläder och framtidens sci-fi-artade rymdäventyr. Här är ett par scener ur Skattkammarplaneten.

Må Sven Wolter vila i frid! Vi kommer alltid minnas honom!

Rasismen i Skåne – Ett arv från den Danska Tiden

Lite reflektioner över mitt län, Skåne. Skåne har länge avvikit från övriga Sverige när det kommer till rasism och främlingsfientlighet. Redan under andra världskriget var nazismen stark framförallt i Skåne. Vad beror detta på? Jo, jag tror att det går mycket långt tillbaka i historien. Till innan Skåne blev svenskt.

Som ni alla vet vad ju Skåne danskt från 900-talet och fram till 1658 i och med Freden i Brömsebro.Idag är det inte så många som tänker på hur hårt svenskarna gick fram när skåningarna skulle assimileras in i den svenska nationalstaten på 1600-talet och 1700-talet. Som ett resultat har vi skåningar en tradition av lokalpatriotism. Det har alltid, och är fortfarande, lite smågnabb mellan skåningarna och stockholmarna. Stockholmarna kallar oss för danskjävlar, och vi kallar stockholmarna för noll-åttor, med anspelning på deras riktnummer på telefonen.

Idag är det kanske inte så allvarligt menat, utan mest på skoj, men man ska komma ihåg att det en gång i tiden faktiskt var blodigt allvar.Svenskarna gick som sagt väldigt hårt fram när skåningarna skulle försvenskas. Detta uppskattades givetvis inte av skåningarna. Det är härifrån den skånska lokalpatriotismen kommer ifrån. Ilskan mot den svenska centralmakten i Stockholm, de som sitter och bestämmer hur vi ska ha det, utan att ha någon kunskap om hur det fungerar här.Jag tror att SDs starka ställning i Skåne delvis kan förklaras av det här skånska missnöjet med svenskarna från Stockholm. Frustrationen över att stockholmarna dikterar hur vi ska ha det.

Samtidigt har vi under de senaste decennierna sett en avveckling av landsbygden och en centralisering till storstäderna, som drabbat jordbruk och bönder, inte minst i Skåne. De små kommunerna och landsorterna får mindre och säga till om, medan storstäderna bara växer och växer och konkurrerar ut landsbygden.Att så många skåningar sympatiserar med SD, skulle kunna vara ett arv från den skånska vreden som uppstod i samband att Skåne blev danskt. En nagel i ögat på de där politikerna i Rosenbad som inte lever i verkligheten. Ni vet ju hur det brukar låta.I valet 2018 blev SD det största partiet i de flesta av Skånes kommuner. Men är det inte något konstigt ni märker på den här kartan? Titta på västkusten. På praktiskt taget hela västkusten blev SD inte det största partiet. Förutom västkusten så blev SD störst i alla kommuner, utom just Ystad. Vad kan detta bero på? Kan det bero på att storstäderna finns på västkusten och att toleransen för det främmande kanske är lite högre där?

Kan det bero på att Västkusten var den del av Skåne som gynnats bäst, rent ekonomiskt, medan den östra och centrala delen har missgynnats på senare år? Kan det bero på att det bor fler med utländsk härkomst på västkusten? Forskning visar ju att hatet mot invandrare ofta är som störst i de kommuner där det inte finns så många invandrare, vilket kanske kan tyckas vara ironiskt, då de problem som ofta kopplas till invandring rimligtvis bör leda till ökad främlingsfientlighet?

Kan det till och med vara så enkelt att främlingsfientlighet beror på okunskap? Om man känner många invandrare är det ju logiskt att man blir mer öppen för folk från andra delar av världen, än om man sitter i sitt lilla hus på landsbygden och enbart tar del av medias skildring av invandring.Vad tror ni? Diskutera gärna men kom ihåg att hålla god ton.

Dinosaurier – Dinosaurs

Jag skulle vilja dela med mig av en intressant dokumentär jag gjort. Musiken och berättarrösten är min egen, men videoklippen är från BBCs dokumentärer “Dinosauriernas Tid”, “Monstrens Tid” och “Odjurens Tid”. Filmer som tillhör min barndom.

Nu tillgängliga med både svensk och engelsk undertext.

I would like to share with you an interesting documentary I’ve made. The music is my own and so is also the narrator. The video sequences are from the BBC documentaries “Walking with Dinosaurs”, “Walking with Monsters” and “Walking with Beasts.” Filmes from my childhood.

Now available with both Swedish and English subtitles.

(Sven Nordqvist) The World Of Pettson And Findus

One of my favorite illustrators and authors from my childhood is Sven Nordqvist, mostly known for his richly illustrated books about the peculiar old man Pettson and his egocentric and playful talking cat Findus. I was fascinated about the detailed illustrations and the feelgood story of the books.

Pettson and Findus live in a red house on the countryside, together with ten hens. It seems like only Pettson could speak with Findus, while his neighbours cannot hear the cat. Pettson always uses a strange hat and Findus has his own hat together with some striped pants. Every Pettson and Findus book is about the old man and the little cat and their adventures in different activities. The closest you can come to some antagonist in the book, is Pettsons bitter neighbour Gustavsson. He seems bitter and jealous of Pettson and Findus having such a great time and himself having a such boring life, but I don’t really know.

Even if Gustavsson is a bitter man, he is actually a good man in his heart. In the movie One Year With Pettson And Findus, a monstrous snowstorm breaks out and Pettson and Findus take protection in an iglo. When Gustavsson finds them, they are both unconscious and Gustavsson takes them out of the Iglo and saves them and calls for the doctor.

Pettson is an odd and quite monotonous man. He has a workshop where he invents different stuff – all from Santa machines, to automatic wood throwers. If Pettson has forgotten where he had put some things, Findus is always there to remind him where it is.

Pettson and Findus world is full of small creatures called muckles – mucklor in Swedish. They are different races of mouselike colorful small creatures that appears somewhere on almost every one of Sven Nordqvists illustrations. Findus can see and communicate with them, but however, Pettson can’t.

Don’t forget all the games. In the 90’s and 2000’th, PC games for kids were released. Almost all these games included mini games, different stories and off course collection of different awards. In the first game – Pettson and Findus in the Workshop, you get a golden feather when you have accomplished some of the different game. There are the mechanical inventions, where you have to use your brain and place the different parts of the invention on the right places, to solve a problem. That could be a problem like, helping the little man to reach his coffee. The little man stood on the floor, but couldn’t reach the cup of coffee on the very high table. Your mission is to place a little muckle on a spinning mill, leading a gear against a spine, with a supporting bow under the chair the old man stands on. After putting all the gears and wheels on the right place, you will have to activate the mechanism. A certain falls and shows a cat, frightening the little muckle. The muckle runs in panic on the spinning mill, which makes the gears and wheels run up the chair with the little man, so he finally can reach his coffee.

In the next game, Pettson And Findus in the Garden, you can control Findus walking and make him walk and discover the different places. The mission in the game – to find the mysterious gardener and make him take care of the plants. After playing all the games, you will gain access to a labyrinth of underground caves, full of things to discover. On every level, there is a problem to solve, with inventions by putting different gears and wheels on the right places. Will Findus find the gardener to help Pettson with his plant farm?

The third game – Pettson And Findus and the World of Muckles, is my favourite. There you will play other types of games and after completing them all, you will gain access to three different muckle world underneath Pettsons house.