Category Archives: Love Eliasson

Islamofober bör se sin egen del i islamiseringen

Jag har en tanke kring den här diskussionen om att det svenska tas bort hela tiden. En liten del av påståendena är sanna, andra har lite sanning i sig. Men de flesta av alla dessa historier om att man inte får fira Lusse i kyrkan, eller att muslimer stoppar svenska traditioner också vidare, är i regel direkta lögner eller åtminstone kraftigt förvrängda.

Många rasister påstår att det är muslimernas fel att man inte får ha kvar det svenska längre. De hävdar att muslimer ställer massa krav på oss och vill att vi ska ta bort julfirande i kyrkan och sånt. Jag menar att det är ett helt uppåt felaktigt påstående.

Det är snarare VI SVENSKAR själva som är islamofober. Nej, jag säger givetvis inte att alla svenskar är sådana. Men många, tyvärr. Och denna islamofobi döljer en del personer genom att låtsas värna om muslimer och slicka extremisternas bakdelar. Det finns islamofober som söker konflikt också finns det de islamofober som är rädda för muslimer och hur de ska reagera på allt de säger. Det senare exemplet ser vi många av i antirasistisk förklädnad. De fördömer rasism och islamofobi och kallar till och med helt sund islamkritik för islamofobi.

Precis som med alla andra religioner så finns det en sund kritik av islam och det finns rasistisk och kränkande så kallad kritik mot islam. Men det finns vissa som inte vill man ska kritisera alls och dessa är ofta just islamofober innerst inne, tror jag. Makthavare, tjänstemän och politiker och många andra bygger sina beslut på denna rädsla för att kallas islamofober eller rasister. Det finns inget som skrämmer svensken mer än att bli kallad rasist. Och många så kallade “antirasister” verkar innerst inne tro att muslimer kommer börja starta upplopp bara för att vi har kvar skolavslutning i kyrkan, eller bara för att vi har Luciafirande och sjunger om Jesus på Skansen. Det är vi svenskar som själva, av ren fördom, och rädsla för muslimer, väljer att nedmontera vår egen kultur och göra avkall på våra traditioner.

Samtidigt skrattar många av invandrarna och muslimerna åt oss, åt hur fruktansvärt dumma vi är som inte har någon som helst respekt för oss själva eller vår kultur.Jag menar att det nog inte finns en enda muslim eller invandrare som blir kränkt av Lusse i Kyrkan. Så på så sätt kan man säga att mycket av den islamisering som rasister beskyller muslimer för, i själva verket är ett resultat av islamofobin i sig.

Så innan vi svenskar beskyller muslimer för islamiseringen, kanske vi borde se vår egen del i denna utveckling. Vår egen rädsla för att vara rasister kan inte skyllas på människor från andra länder. De av några vet hur man värnar om sin kultur. Kurderna värnar om sin kultur. Ryssarna värnar om sin. Chilenarna värnar om sin kultur. Muslimer värnar om sin religion och sina traditioner. Det är inget fult eller rasistiskt med det. Vi svenskar måste ta den här hysterin med en nypa salt och helt enkelt bara lugna ner oss i vår rädsla för att kränka folk från andra kulturer. För den rädslan är helt obefogad.

Det finns säkert en del extremister som tror sig ha rätten att bestämma hur vi svenskar ska ha det. Men denna skara är försvinnande liten. Vi firar inte ens vår egen nationaldag. Men vad är det som hindrar oss? Du som värnar så mycket om svenska traditioner, köp lite köttbullar och jordgubbar, så har du din midsommar. Köp en svensk flagga och gå ut på gator och torg och skandera Du Gamla Du Fria i en stor megafon. Men du kommer nog inte få så mycket applåder, för alla är hemma från skolan på nationaldagen. Nationaldagen är nämligen en helgdag sedan 2005.

Visst finns det svenskar som firar traditioner också. Men vår nationaldag är det faktiskt inte så många av oss som bryr sig om. Inte jag heller för den delen. Det beror inte på något politiskt ställningstagande mot det svenska. Jag älskar Sverige och vår kultur och är stolt över att vara svensk. Jag har bara inte växt upp i en familj där nationaldagen varit speciellt prioriterad. Vi firar jul och påsk och midsommar. Och vi är stolta över det och tycker det är fantastiskt roligt och mysigt. Så har det alltid varit i min familj i alla fall. Däremot finns det gott om välintegrerade invandrare och deras barn, som utan att skämmas går ut på stan med svenska flaggan vajande.

Rädslan och skammen som går ut över invandrare och folk med ursprung från andra länder, kan även drabba de som omfamnar och älskar den svenska kulturen. Rasister tjatar om att invandrare ska ta till sig svensk kultur. Vilka var det då som hetsade mot den skånska konstnären för att hon hade en hijab i svenska flaggans färger? Vilka var det som hetsade mot en Lucia som var mörk i hyn? Det var samma personer som alltid tjatat om hur viktigt det är att invandrare ska bli exakt som oss. Men tydligen kan folk med annat ursprung aldrig göra rätt för sig, hur mycket de än anstränger sig. När de inte anammar svensk kultur, så klagar folk. Men när de anammar den svenska kulturen, så klagar folk ändå och kallar det för en skymf. Så man kan ju undra hur rasisterna vill ha det egentligen.

Jag vill därmed påpeka att vi svenskar kanske hade mått lite bättre av att vi omfamnade av våra egna traditioner lite mer. Sedan är det naturligtvis upp till varje människa i sitt eget hus att bestämma vilka traditioner den ska fira. Men för gudars skull, skyll inte muslimer eller andra grupper för din egen rädsla. Ingen kommer kalla dig rasist för att du springer ut med en flagga iklädd folkdräkt.

A Happy New Year

I’m sorry I’m a bit late! But a happy new year to all my followers!

Here’s a little galley of me from baby to grown up. Time goes by so fast.

Sorry att jag är lite sen! Gott nytt år till alla mina följare!

Här är ett litet galleri på mig från bebis till vuxen. Tiden går så fort.

About A Friend Of Mine

One of my dearest friends is a very special woman who I learned to know on Facebook. Her name is Suha but everybody calls her Sano. Sano Sansoun. Suha Sansoun. I think our first contact was in an anti-racist group. I think it was about 2018 or something. Late 2018. I’ve noticed she commented a lot and gave a lot of likes on my posts in the group, and she had done that for a while.

And so one day, I got this message on my Facebook. I don’t remember exactly what she said, because my old Facebook profile was deleted last year, but she said that she admired my posts and thought I seemed to be a nice man with good opinions. I was happy to hear that and asked to be her friend on Facebook. Or it might have been she who asked first. Actually I don’t remember. But we became some good friends and thanks to her I also got several new friends. Both Sano and her friends learned me a lot of things I did not understand. We could speak in the phone for six hours straight, from evening to the middle of the night. I woke up my brothers and they had to ask me to shut down. Me and Sano had a wonderful time discussing islam, religion and politics and racism and all kind of stuff that a lot of people have strong opinions about. Sometimes three friends of her joined the call and we had a really lot of fun.

Sano is a muslim, but… not quite really an ordinary muslim… There’s something special about her that I can’t really describe. Sano is Sano, basically. She is extremely funny and caring and she believed in me very much, all until I betrayed her twice due to some stupid argue about something we didn’t agreed with. I will not leave out all of that here, but I surely did fail her. Not one time, but twice. The months went by, and I realised that I had destroyed a good friendship. But one day I decided to come back and ask for her forgiveness. And you shall know, even if she’s a muslim, her forgiveness is not infinite. You cannot give your friends too many chances, but she forgave me and now we are true friends again and I’m so happy about it.

The wonderful thing with Sano is her compassion and insights about other people, even people on the completely opposite side. Even when I failed her, she could understand me. She has that gift, to understand and suffer with another person, and an insight in another persons feelings. I do not have the same gift. But it took a while before I realised how much I actually meant for her, because when I broke her heart, she changed dramaticly. She told me that she actually trusted in me and thought that at least I could understand her opinions and struggles, and therefore my betrayal stroke down at her even harder. She became depressed and lost her faith in a lot of people. And the reason I went back to her and asked for forgiveness, is because she means very much to me as well.

Therefore, I am so glad that I went back to her and asked for forgiveness. We are inseparable, and I have learned that people can actually have different opinions and religious views and still be friends and be kind to each other. Kind and loyal. But who is Sano? Well, she lives a bit to north of Skåne where I live. She loves photographing and she is just getting better and better with her photograph skills. Sometimes she writes poems and short stories and she also makes some aquarrel paintings. She is also very funny and she can joke about everything. When we write to each other, I write long monologue messages, while she make a new message in the middle of a sentence. It’s really funny to see how different we are communicating on messenger.

You can check out her page here. Don’t hesitate to give her a like, a comment or maybe even share her page.
https://www.facebook.com/barnenssynvinkel

She also have an instagram.
https://www.instagram.com/photographer_sano_jah77

I wish you all a happy new year! See ya!

Tänk Om Jag Gjorde Något Annat

Fördelen med att vara fantasyförfattare är just att man inte behöver förhålla sig till verkligheten när man skriver. Problemet är bara att många målgrupper har svårt att läsa en bok där hela världen är påhittad. De kan ha svårt att relatera till det. Vissa läsare har ju lättare att dras till en bok som utspelar sig i en värld de känner igen.

Men varför har jag då valt Fantasy-genren? Jo, dels älskar jag ju fantasy, det säger sig självt, men ibland känner till och med jag att det någon gång hade varit roligt att skriva något annat, något som utspelar sig i vår egen verkliga värld, så att säga. Men anledningen att jag sällan gör det är just på grund av min bristande erfarenhet av verkligheten och de utmaningar och intriger som kan drabba verklighetens människor. De behöver inte nödvändigt skriva en självbiografi eller en faktabok, utan blanda lite fakta och lite påhitt. I slutändan blir det ofta en berättelse som förvisso är påhittad, men som skulle kunna vara sann och som stämmer överens med den tiden och platsens omständigheter.

Man brukar säga att författare oftast påverkas av sina egna erfarenheter och deras böcker kretsar ofta till något som dessa författare har en stark anknytning till. Astrid Lindgren skrev om Emil i Lönneberga och Barnen i Bullerbyn – en värld i det djupaste Småland vid sekelskiftet som Astrid Lindgren själv hade växt upp i, och som många i hennes generation kände igen sig i. På så sätt kunde Astrid Lindgren också ge sina unga läsare en lärdom av hur det faktiskt var på den tiden. Astrid behövde varken utbildning eller någon akademisk examen för att beskriva sekelskiftets småländska landsbygd. Hon hade levt i det och växt upp i det. På det sättet kanske erfarenhet kan överträffa utbildning. För att kunna skriva övertygande om ett ämne måste man inte bara ha en utbildning. Man måste ofta ha levt och växt upp i det. Barndomen och hembygden är själva kärnan som format författare som Astrid Lindgren, Frithiof Nilsson Piraten och många andra svenska författare som tyckte om att skriva om den vanliga människans äventyr och intriger.

Jag kan inte skriva sådana böcker. Jag kan inte ens skriva en bok om Matteröd vid Millennieskiftet – trots att jag växte upp där och har fina minnen därifrån. Matteröd. Jag har länge velat skriva en bok som handlar om Matteröd och Tyringe kring år 2000. Men jag kan inte. Det beror framförallt på att jag inte vet vilka intriger och omständigheter som rådde där. Jag var ju så liten och brydde mig inte om vad som hände runtomkring mig i det samhälle jag levde i. För att kunna blanda verklighet med berättelser, måste man ha god fingertoppskänsla och veta vad man skriver om. I synnerhet när man skriver om sin egen hembygd. Annars kan det bli helt fel. Även om författaren själv vet att hans eller hennes bok inte borde användas som en ren faktabok, utan borde läsas som en rolig och spännande berättelse, så finns det alltid människor som kan få en förvriden bild av till exempel Matteröd eller Tyringe.

Jag är väldigt duktig på just fakta – teoretisk och empirisk fakta som man kan läsa sig till. Men jag är extremt dålig på kunskap kopplad till verkligheten och vardagen hos vanliga människor. Dessutom växte jag upp i en trygg och kärleksfull familj. Det fanns dessutom ingen utbredd segregation eller problem kopplade till organiserad brottslighet i den lilla byn Matteröd, än mindre någon jag märkte av då. Därför har jag ingen erfarenhet av att skriva socialrealistiska romaner. Jag kan inte skriva om alkoholiserade familjer, unga halvkriminella gäng utan framtidstro, eller grannfejder och intriger, för det fanns inget sånt i min barndom som jag har lagt på minnet. Nu påstår inte jag att min barndom var problemfri eller att Matteröd var paradiset på jorden, men jag personligen har inga minnen eller erfarenheter av vad folk hade för sig i Matteröd, mer än då vad jag och min familj och mina kompisar där hittade på. Det som jag såg och hörde själv. Jag har alltså ingen bra bas att bygga min berättelse på. Och om man inte kan något om sin hembygd, då ska man absolut inte skriva om det och sedan blanda det med påhittade historier. Risken blir att man träffar fel och smutskastar sin by, även om det kanske inte var meningen från början.

Jag hade gärna velat skriva en berättelse som utspelar sig i Norrland. Djupaste nordliga norrland. Där finns så mycket intressant att skriva spännande historier om. Naturen inte minst. Också obygden förstås. Det hårda livet, präglat av grannfejder, jaktbrott, fylleri och hårda tag. Riktiga karlar som vet hur man handskas med saker och ting. Ingen plats för veklingar och golare som inte kan slåss för sin sak. Bybråk och intriger i en liten by, som så småningom kanske leder till något större mysterium. Detta kombinerat med den trollska övernaturliga och mytologiska världen. Ett norrländskt drama med övernaturliga inslag. Men jag kan inte skriva om det. Jag har aldrig satt min fot norr om Stockholm. Jag har ingen anknytning till Norrland och vet ingenting om hur saker fungerar i en liten norrländsk by norr om Polcirkeln. Och eftersom jag inte kan något eller har någon erfarenhet om hur saker fungerar där, då kan det jag skriver få konsekvenser för de som bor där, även om alla vet att det inte är en självbiografi eller en faktabok. Då är det bättre att jag hittar på allt själv. Från geografin, varelserna, figurerna och omständigheterna, det som brukar kallas Fantasy.

Love Eliasson

In the writing spirit

Jag har precis varit inne i ett par veckors skrivkramp. I två veckor har jag befunnit mig på sidan 39. Så nu ikväll släppte det äntligen! För första gången vill jag fortsätta skriva när jag väl börjar skriva. Innan dess har jag tröttnat efter ett par meningar på sistone. Med lite tur kan jag skriva av mig så pass mycket ikväll att jag kan njuta av min arbetsplats utan att längta hem till den där förbannade boken och lida av ständig prestationsångest. För första gången på säkert två veckor blev det roligt att skriva igen! Kramar på er alla, kära vänner!

What’s Up?

Yesterday I felt so good. I started writing again. And today is more writing to come. I’m on chapter two, for those who are interested. Hopefully I will be finishing this chapter this weekend.

Meanwhile, I’ve finally started to get used to my new apartment. There is only one thing missing. The sofa. Then my home will finally be complete!

As you can see, it’s a comfortable and coozy apartment. I absolutely love it.

The Lack Of Self Criticism In Muslim Communities

In 1979, Monty Python’s movie “Life Of Brian” caused a lot of stir amongst christians in the world. Due to Sweden’s secular society in that time, the movie had premiere in Stockholm of all places in the world. The movie was forbidden in Norway, where heresy was still a crime. The humorous Monty Python gang had to sit in a debate with christian bishops and defend their brilliant movie.

It didn’t take long before the christians actually cooled down and learned to accept the classical comedy. Since then, religion and mostly Christianity has been a popular theme in comedy, to make jokes about and to chritizise. As an atheist, I have no problem with that. But I have a problem with people, comedians and politicians who have completely surrendered to muslim extremism and let the extreme muslims decide what to joke about and what to not joke about.

The muslim community has an issue when it comes to chritisism. The peaceful religion of humanism and peace, must not be mocked, or otherwise you will be killed. That isn’t a peaceful logic at all. But it is surely a logic that is normalized in a lot of islamist circles. But I cannot see this issue amongst christians, jews, buddhists or hindues at all. Imagine a group of jews gathering in the streets, knocking polices and burning their neighbours cars, just because some fool has burned the Talmud in front of them. Imagine christians cutting the throat of a teacher, whose only crime was to uncover a charicature of Jesus or Maria. That doesn’t sound very familiar doesn’t it.

So why does it always happen when you moch islam? Well, the answer is easy. Muslims often come from countries, where their religious freedom are restricted. Therefore they do not have the same tradition of democracy that we have had in the west. That’s not very strange. But we should never let muslim extremists decide for us what is to critisize or mock. Do not stop mocking religion and critizising it, no matter if it’s christianity, judaism or islam. If we stop chritisizing it, the extremists have won.

You can mock and insult ideas, both ideological and religious. That is not the same thing as mocking and insulting people. I don’t like people burning religious books. But it should not be illegal. That’s very dangerous. If you have an idea you want to share and spread, I will listen. But don’t come and say that I’m not allowed burn your book. Do you really believe that people will find your religion convincing if we’re not allowed to burn your book? Are you really so weak in your faith that you let such nonsense effect you? Come on!

Never Before Seen Footage

I’ve now finally moved in to my new appartment. So I discovered some new drawings that i’ve forgotten to show you. Here they are.

Music Cooperation Alert!

For quite some time now, I’ve been working with a project together with a friend. She wants to stay anonymous for a very clear reason, so I will call her Anni-Naomi. She has a blog named Blue Bird the 3rd. She wrote a song a year ago and suggested me to arrange the instrumental part. But different issues came along and we had to put it forward. Now we’re back on track and we will soon suggest a time and place to record the song to an upcoming single.

You should really check her blog out. She writes really good poems and songs and I realised she had potential. But since she has no suitable recording device, nor music program, we decided to work together. And here we are. When we first started to know eachother, her song wasn’t very good, but now she has trained her voice and become a lot lot better. I think I will invite her as guest singer in some of my future projects as well.

At her freetime, she writes novels just like I do. Anni-Naomi needs more followers and support for what she does, so I will link her blog here. So long, guys.

https://anninaomi.business.blog

Stjärnornas Riksdag – 3: Humanistens Återkomst

Sista delen, mina damer, herrar och ickebinära! Enjoy!