Category Archives: Fantasy

Fredlös: Kapitel 1

Det var en sval och disig sensommarkväll vid den svarta östermuren. Imperiets soldater gick fram och tillbaka och höll vakt, medan en stor formation hade ställt upp uppe på muren med armborsten redo. General Kairus vankade otåligt fram och tillbaka, medan några soldater kräktes av nervositet i sina hjälmar.

Dom sa att dom skulle va här vid den här tiden!” viskade general Kairus till davani-krigaren William.

Varför så otålig, general, general Kairus?” svarade William. ”Sodanerna är väl inte direkt kända för sin punktlighet.”

Vi kommer skydda era män till varje pris.” förklarade Williams yngre lärling John.

Så ni erkänner att ni agerar som kanonmat.” sporde Karius skadeglatt.

Det beror väl på hur man ser på saken.” sade William.

Ni är två davanier. Som ska beskydda femhundra elitsoldater från Rania – det största och mäktigaste imperiet denna jord har skådat. Tror ni verkligen att…”

Längre bort i skogen började träd välta med våldsam kraft. En gigantisk stridsmaskin av trä och järn rullade fram genom dalgången. Den tvåhundra ton tunga kolossen liknade en något av ett fartyg på hjul och hade ett gigantiskt drakhuvud av trä längst fram, vars andedräkt andades eld och lågor. Ur vartenda kanonhål på skrovet sprutade eld från maskineriet på insidan. Nere på marken gick de svartklädda fotsoldaterna – sodanerna.

Nu får vi väl se hur det går, general!” muttrade William med ett självbelåtet leende. William och John drog sina svärd medan Karius beordrade sina mannar att ge eld. De två davanierna sprang ner för trappan och gick ut från muren mitt emot den mekaniska kolossen.

Vad är det här för jävla uppfinning!” utbrast John medan han högg ihjäl en massa sodaniska soldater omkring sig.

Vi får väl klättra upp och fråga snällt!” ropade William, som var i fullt sjå med att hugga sig fram genom en skog av fientliga soldater. Medan William svingade sig uppför kolossens struktur skrek han till John: ”Spring tillbaka innan dom reglar porten!”

Åh, nej, du! Jag går ingen stans utan att hjälpa dej, broder!”

Du är inte redo för det här! Gör som jag säger! Jag tar hand om den här jävla träbocken!” John blev uppriktigt besviken, men sprang ändå tillbaka och hjälpte till vid muren. Sodanerna var hack i häl på honom och han lyckades precis kasta sig in mellan den allt smalare öppningen, när dubbelporten reglades igen. William befann sig nu uppe på stridsmaskinens rygg. Varenda soldat som försökte anfalla honom lät han hugga ner. Han kröp in i hytten och upptäckte att där satt en mycket bekant person.

Jenz Bratovic!” utbrast han när han såg den ledigt klädda gestalten med lapp för ögat.

Buu! Här är jag!” skrattade Jenz med sin hesa röst. ”Vilken överraskning, eller hur! Imperiets främsta driftledare… nu i fiendens tjänst.”

Du är under arrest för förräderi, herr Bratovic! Kejsarens dom kommer falla hårt över ditt huvud!”

Han har ingen rätt att skipa rättvisa över mig!”

Ta det där med din advokat! Du kommer sluta i galgen, kan jag lova dej!”

Bara om du fångar mig först” röt Jenz och tryckte på en knapp på sitt armstöd, vilket öppnade en lucka som drog ner hans fåtölj i avgrunden.

Nu var hela den stora maskinen ända framme vid porten. Från framsidan fälldes en stor påle ut som svajade fram och tillbaka och bankade på den reglade porten. På insidan höll Ranias tappra soldater emot. William blev desperat och klev vidare in i hytten där han kom till kontrollpanelen och såg pannrummet där kolen slängdes in av maskinisterna. William blev mer och mer stressad, ty nu hade porten brutits upp och den stora maskinen rullade in bakom muren medan stenväggen förstördes. Soldater fattade eld och en masslakt utbröt inne på borggården. John dräpte sodanerna tappert och skyddade de sista överlevande imperie-soldaterna. William tittade ut ur ögat på kolossen och skrek: ”John! John! Säg åt Kairus och hans trupper att retirera och ta sig på säkert avstånd för nu smäller det!”

Retirera! Allihopa! Retirera!” skrek John och samlade ihop överlevarna. William tryckte panikartat på olika knappar som han inte hade en aning om. Plötsligt öppnades en lucka som blåste varm ånga på honom.

Satan i helvete!” skrek han och grep tag i en oljelampa. Försiktigt hoppade han ut ur ögat och gled ner på marken. Därefter kastade han in oljelampan innanför den mekaniska bestens brinnande käftar. William rusade iväg och därefter small det till. Maskinen förstördes och slutade rulla. I en kaskad av lågor trillade den ihop. Alla sodanerna hade dött i explosionen.

Min maskin! Mina män!” skrek Jenz längre bort. I ett språng var John ända framme vid honom och hade gripit tag i hans krage.

Ge mig en anledning till att inte döda dig här och nu, Uppfinnar-Nisse!” väste han.

Det tog två år att konstruera den maskinen! Har du någon aning om hur mycket arbete som ligger bakom!” utrbrast Jenz!

Har du en aning om hur länge den där muren har stått utan att en enda armé lyckats inta den?” muttrade William.

Vi förlorade många män!”skrek John! ”Bra män! Folk kommer sjunga sånger om dem, medan jag och William kommer gå till historien som de två davanierna som lät muren falla!”

Lugna dig, John! Det är knappast lämpligt att tänka på hur man vill bli ihågkommen när något sånt här inträffat.”

Förlåt, broder.” sade John. ”Jag skulle ha hållit inne med det där.”

Det händer den bästa, min vän. Vad gäller den här galna vetenskapsmannen så tror jag en rättegång vore det enda lämpliga. Han är mer värd för oss levande. Att döda honom ser inte bra ut på pappret heller. Det blir ett jävla liv.”

De döda hedrades och fick en värdig begravning under dagen, medan de överlevande soldaterna och de två davanierna åkte mot Aripolis med sin värdefulla fånge. Inne i vagnens hytt satt William och John och unnade sig varsitt ölkrus. De skålade så skummet stänkte.

Hell de som föll, må de finna frid hos gudarna.” ropade William.

Hell!” svarade John, varpå de båda tog vars en rejäl klunk.

Då bär det av till Aripolis, då…” muttrade John. ”När var jag där senast? Två… tre… månader sen?”

En.” rättade William.

Jaja, tiden går långsamt när man är ute i fält. Undrar vad vårt nästa mål blir… söderut?”

Mmm-mmm.” svarade William och skakade bestämt på huvudet.

Hur vet du det?”

Eftersom du är lärling får jag egentligen inte prata om det här med dig, så det får bli mellan oss två. Men… vi ska norrut. Till självaste Nordfala… där kung Rendal Skarwolf härskar.

Wow! Jag har alltid längtat efter att åka dit! Jag har aldrig varit där!”

Du kommer sannerligen trivas… om du gillar vilda mammutar, bitande kyla och pälsklädda råskinn som lurar bakom varenda buske och försöker slita främlingar i stycken. Drick rejält innan du hakar på, vettja!”

Nä, jag tror jag ska försöka hålla mig nykter till dess!”

William brast ut i ett vänskapligt hånskratt. Därefter åkte de vidare söderut mot Aripolis – Raniaimperiets huvudstad.

Efter tio dagars ritt var de äntligen framme vid den praktfulla staden Aripolis. Staden var vit likt marmor och slingrade sig upp på ett berg på över tusen meter över marken. Arkitekturen förde tankarna till Rom, Aten och Olympen. Stadskärnans rundmur slingrade sig flera varv runt berget och bildade olika våningar, vilket fick staden på berget att se ut som en bröllopstårta, eller som Babels torn. Tinnar och torn reste sig över allt. Soldaterna och de två davanius-krigarna tågade in på stadens gator och torg, medan Jenz Bratovic visades upp i kedjor. Pöbeln buade och kastade mat på honom. Tillmälen som förrädare, horunge och jävla utlänning tilldelades den arresterade professorn med jämna mellanrum. Uppe på slottsgården längst upp på toppen marscherade kejsare Vilnius Gaius, ursinnig och uppriven. Han steg fram till John och William och såg dem djupt i ögonen.

Visa honom!” väste han. ”Låt mig få tala med honom enskilt omedelbart.”

Som ni vill, ers majestät.” muttrade William allvarligt. William hjälpte Jenz ner från vagnens baksida och föste in honom i hytten. På andra sidan gick kejsar Vilnius in och drog ned persiennenen.

Lyssna, ers höghet, jag kan förkl…” började Jenz men avbröts av en lavett.

Lyssna här, nu! Du ska va… jävligt… jävligt glad… att vi har ett rättsväsende i det här landet som ser till att du får din sak prövad. Annars hade jag slagit ihjäl dig, det kan jag lova dig!” röt kejsaren. Han fortsatte drypa etter och gapa och skrika i en lång ramsa av osammanhängande utskällningar. Utanför vagnen stod soldaterna och log belåtet, medan de tjuvlyssnade på kejsarens utskällning. Därefter hördes ett par örfilar till och soldaterna grimaserade smärtsamt med en blandning av skadeglädje och förskräckelse. Man kunde nästan höra soldaternas skrytsamma belåtenhet. ”Oooooh, där fick han allt.” ”Haha, där satt den!”

Dagarna gick och rättegången förbereddes. Precis som alla landsförrädare skulle Doktor Bratovic dömas offentligt i senatens stora kammare, där allmänheten hade tillträde under sådana tillställningar.

Efter några veckor var det fullsatt i rättssalen. Domaren steg fram längst ner vid podiet och satte sig. Han bankade klubban i bordet.

Får jag be er alla om er fullständiga tystnad, tack!” ropade han uttråkat. Domaren hade tydligen sådant tonfall hela tiden. Tråkig och oengagerad, men rakt på sak. Alla blev tysta och bänkarna hade snabbt blivit fullsatta. In kom en jury, sekreterare och ordningsvakter. Fortfarande bunden leddes Jenz Bratovic fram till sitt eget podium. Han sträckte fram sina händer och lät en ordningsvakt låsa upp och ta av handklovarna. Åhörarna utbrast upprört så fort han kom in i salen. Mummel började höras här och var. ”Förrädare!” skrek någon! Jenz Bratovic slog ut händerna demonstrativt med och kaxigt leende, som om han presenterade sin egen närvaro.

Ordning, ordning…” ropade domaren och slog med klubban ett par gånger. Publiken tystnade till igen.

Jenz Bratovic, son av Alexander Bratovic.” började domaren. ”Du står åtalad för grovt landsförräderi, grov förskingring, samt krigsbrott vid svarta muren. Du arbetade tidigare för Raniaimperiet och hans majestät kejsaren. Du skall i oktober förra året ha mottagit en summa på femtusen guldmynt från Sodanias kejsare Brezov III och därmed anslutit dig till fientlig makt. Alla dina inventioner du tog fram i Raniaimperiets tjänst, lät du gå förlorade. Du tog med dig ritningar på tusentals krigsmaskiner till Sodaneia och skall dessutom ha totalförstört din krigsmaskin, flammande tjuren, vilket kostade livet för trehundratjugotvå Raniasoldater och uppskattningsvis över fyrahundratolv skadade Raniasoldater. Du står även åtalad för grov skadegörelse, då hela borgen totalförstördes under attacken. Hur ställer du dig till dessa anklagelser?”

Jenz tittade rakryggat upp mot domaren. I hans blick lyste mod och beslutsamhet.

Skyldig.” svarade han med kylig stämma. Åhörarna brast ut i chock. De började skandera och skrika i vrede och räckte tummen ner.

Åtalad förklaras härmed skyldig.” sade domaren och klubbade igenom beslutet. ”Jenz Bratovic, son av Alexander. Härmed dömmes du till döden genom hängning. Domen verkställs om två dagar. För bort honom.”

Åhörarna skanderade i extas. Alla utom en. Det var en mycket gammal man som satt för sig själv längst bak på läktaren. Han såg arg ut. Hans bruna gamla skinn gav honom en respektingivande, stilig och samtidigt skrämmande uppsyn. Han hade djup skugga runt sina hatiska ögon och gillade uppenbarligen inte vad han såg.

Två dagar gick och snaran knöts i ordning. En arg pöbel stod samlad, till och med barn. Bratovic stod längst upp på luckan och rättade till sin lugg. Han fattade mod och drog ett djupt andetag. Bödeln stod redo vid spaken, klädd med en svart kåpa över huvudet. En domare gick fram på torget och öppnade sin pärm.

Inför oss står nu Jenz Bratovic, som erkänt och förklarats skyldig till samarbeten… med fiender!” röt domaren och tittade ilsket på Bratovic. Publiken skanderade och kastade frukt på honom..

I kejsare Vilnius Gaius namn har han därmed dömts till döden genom hängning. Har du några sista ord du vill säga, Jenz Bratovic?”

Fan ta kejsaren!” väste Jenz med ett skadeglatt leende. Publiken började bua och skrika och kasta ännu mer frukt. En tomat träffade honom mitt i ansiktet och därefter kastades nya tomater på honom i en kaskad av rutten sörja. ”Jag förbannar honom… och alla hans avkomlingar! Vi kommer mötas igen… med samma blod i våra ådror, i en annan tid… det svär jag på!”

Domaren fick nog och nickade åt bödeln. Bödeln drog i spaken och Jenz föll ner genom luckan. Han blev hängande utan att säga ett ljud. Lite ryckningar i kroppen var allt han förmådde medan livet lämnade honom. Publiken fortsatte gallskrika och kasta saker på den livlösa kroppen.

För all framtid skulle namnet Bratovic orsaka kalla kårar genom kroppen. Bratovic må ha varit hängd. Men hans namn skulle för alltid bli ihågkommet. Han levde vidare som en sedeslärande sägen om hur det går för förrädare. Bratovic blev slutligen ett skällsord i sig… som användes om någon man ansåg vara förrädare. Föräldrar skrämde sina barn när de inte kunde uppföra sig. ”Tänk på vägen du väljer. Vill du sluta som Bratovic när du blir stor?” ”Om du inte är tyst kommer Bratovic och tar dig.” Ständigt närvarande var denne Bratovic – ett fult ord som man inte fick tala om, men alla visste vad det betydde. Alla minns när Jenz Bratovic sålde ut sitt folk till Sodania.

Några dagar senare samlades senatorer och allmoge, rika och fattiga i kejsarens stora festhall. Det var fullspäckat med människor, dansöser, dansare, akrobater och musiker.

Gaius Lupus var en av gästerna. Han var en lång och stilig trettiofemåring – inte vansinnigt stilig men med en karisma som ingav respekt. Han satt belåtet och smuttade på en bägare rött, och var uppmärksam på varenda viskning. Likt en journalist bevakade han allt sin närvaro med allvarlig blick. De rika kvinnorna längre fram i salen fick syn på honom och började viska till varandra i extas. Gaius log tillbaka. Kvinnorna blev helt galna av hans respons. Senatorerna tittade snett på honom och viskade förundrat till varandra.

Vem är det? Jag har aldrig sett honom innan.” sade den äldsta senatorn vid namn Casare.

Jag vet inte.” muttrade senator Frick och ryckte på axlarna.

Ååh, det är väl en av dom där förbannade intressegubbarna.” muttrade Vengol som satt bredvid sin fru Edrea. ”Nyrika knösar som till varje pris försöker komma in i det politiska finrummet och skaffa sig inflytande.”

Edrea hade också börjat få upp ögonen på Gaius Lupus. Vengol sneglade förnärmat på sin fru och hon återgick omedelbart till sin vanliga sura blick.

Eh, kyparn, ursäkta mej.” utbrast senator Frick och drog i kyparen som nyss varit nere och serverat Gaius och de rika kvinnorna.

Senator Frick?” svarade servitören.

Mannen därnere, han ögongodiset. Vem är han?”

Jag frågade inte, sir? Ska jag… eeh?”

Åh, nej nej, det behöver du inte för bövelen! Det var inte så jag menade.”

Vet ni inte dem det är?” utbrast en glad medelålders kvinna i sällskapet. ”Det är ju Gaius Lupus!”

Inte han för helvete!” gnällde Frick.

En mer självgod person har jag banne mig inte hört talas om.” muttrade Casare.

Vad menar du?” undrade Frick.

Alltså, du ska bara veta… han hymlar ju inte med vilka förmögenheter han sitter på.”

Och kvinnorna.” inflikade Vengol.

Jag har hört från hans konkurrenter att han ska vara det största praktarslet till affärsman i Aripolis.”

Förvånar mig inte, han är ju rik trots allt.” sade Frick.

Men vi tjänar inte så lite heller, ju. Varför ska vi klaga.” sade senator Gredus.

Det är inte min poäng.” sade Frick bestämt. ”Jag har hört rykten…”

Rykten intresserar mig inte.”

Trovärdiga rykten… om att han är gift… och ändå går han till horor och håller på!”

Jaha? Och vilken TROVÄRDIG källa kommer det ifrån?”

Spelar det nån roll?”

Ja, det spelar roll i allra högsta grad?”

Varför? Titta på honom som han sitter och håller på! Ett stiligt ansikte förvisso! Men han kommer säkerligen lämna alla kvinnor han ligger med i sticket när dom blir för dyra för honom.”

Det ryktas att han är döv också!” röt Gaius Lupus och vände sig mot det skvallerlystna sällskapet. Tystnaden blev mördande. Gaius Lupus bevakade dem en stund. Inte ett ljud hördes i den knäpptysta salen. Snart gick Gaius Lupus iskalla blick över i ett varmt leende. Han började skratta. De som nyss suttit och skvallrat blev först förvånade och började därefter också skratta.

Kom ner här, mina herrar, jag bjuder på en röd Veris Glessus 347.” utbrast Gaius belåtet och de tidigare avundsjuka herrarna gick förvånat ner och började dricka med sin nya så kallade, ”vän”.

Stämningen blev gemytlig och festmusiken dundrade. Alla samlades runt den mystiska charmören. Den enda som inte var glad var den där gamla mannen som tjurat i rättssalen. Han satt för sig själv i ett hörn med en bägare vin och fick precis ögonkontakt med Gaius. Gaius såg misstänksam ut, men distraherades snart av de halvnakna kvinnorna som kom in och underhöll Gaius och de andra i sällskapet. Fest blev till lustspel. Det var så det fungerade i Aripolis.

Morgonen därpå, på en annan plats i ett annat land, långt upp i norr, dundrade en stor flock håriga elefanter med stora betar fram. Det var mammutar ute på slätten. Uppe på en mammuts rygg satt den unga kvinnan Kyra och balanserade med spänning i ögonen. Hon hade rött hår och var klädd i sina torftiga läderkläder, egentligen avsedda för män på jakt. Intensivt lyste hennes gröna ögon av äventyrslystnad och spänning när han guppade upp och ner på mammutryggen. Kolossen dundrade fram likt en jordbävning och själva jorden skakade i området.

Samtidigt satt den unge mannen Taron och hans kortare lillebror Ivar vid en brasa och halstrade sitt dagliga villebråd – kanin och fasan. De två bröderna hade båda mörkbrunt, långt hår, men Taron var mer av en atlet och hade lite mer skägg än sin stubbskäggiga lillebror.

Vänta lite ska jag bara pissa, du kan nog släcka brasan nu.” sade Taron och gick iväg. Ivars blick slog över då över i djävulskap och han funderade en stund innan han reste sig upp, knäppte upp gylfen och började kissa direkt på köttet. Elden släcktes och Ivar återgick till sin oskyldiga uppsyn som om inget hade hänt. Snart kom Taron tillbaka och började karva i den nygillade måltiden.

Gudars vad gott det ska bli, vill du provsmaka?” sade Taron.

Nej nej, du först, min bror.” sade Ivar och tittade med spänning på när Taron tog sin första tugga. Han gnagde intensivt, som om han aldrig sett mat förut.”

Inte varje dag man ser sin bror äta kanin marinerad i mitt piss.” muttrade Ivar belåtet. I Tarons ögon lyste mord. Han luktade på villebrådet och spottade genast ut köttet, varpå han började jaga sin lillebror över slätten.

Jag ska döda dej! Jag ska döda dej!” skrek Taron.

Men Ivar bara skrattade.

Du sa ju att jag skulle släcka elden!” retades Ivar och fick försprång.

Akta!” skrek Kyra. Nu hade hon rest sig upp på mammutens rygg. Taron såg mammuthjhorden komma springande mot honom mitt ute på den karga, vidsträckta höglandsslätten. Nästan lika skickligt som en akrobat balanserade Kyra på ryggen.

Spring, Taron!” skrek hon.

Taron greps av panik och dundrade ner för backen med mammutarna hack i häl. Slutligen fick han syn på ett dike och gömde sig under en trädrot som stack upp ur marken. Kyra fattade mod och hoppade av matriarkens rygg. Med häpnadsväckande färdighet hoppade hon från mammut till mammut, gled ner för en snabel och gjorde Taron sällskap under rotvältan. Mammutarnas massiva fötter dundrade likt jordbävning ovanför de två människorna.

Jiiiihaaaaaaaaa!” skrek Kyra och skrattade medan Taron kände stort obehag av kolossens dundrande framfart. Snart var mammutarna försvunna i fjärran. Äntligen kunde Kyra och Taron andas ut och borsta av sig.

Är du helt från vettet, Kyra!” utbrast Taron.

Blev du skrajsen eller?” skrattade Kyra medan hon rättade till sitt lockiga, röda hår.

Undrar vad din farsa kommer säga om det här då!”

Åh, du vet väl vad han brukar säga… det vanliga. ”Vi är Skarwolf, och Skarwolf gör sin plikt! Du är en varg, inte ett får, också vidare, haha! Men var är din bror?”

Precis här!” svarade Ivar stolt medan han uppenbarade sig framför dem.

Nä nu jävlar!” väste Taron och grep tag i sin bror med ett språng. Kyra skakade på huvudet medan de brottades och rullade omkring på marken.

Woaw, woaw, woaw, vad håller ni på med!” röt Kyra och gick emellan dem. Stadigt höll hon fast dem i ett järngrepp medan de försökte fortsätta slå på varandra.

Lite broderlig kärlek bara.” muttrade Taron.

Pissigt värre!” fnissade Ivar.

Håll klaffen!”

Hela byn kommer snart veta vad du sysslar med!”

Du vågar inte säga nåt! Jag varnar dej!”

Killar! Killar!” röt Kyra och slog ihop de två brödernas skallar. ”Vad ni än har hittat på för dumheter så tycker jag faktiskt ni kan släppa det nu. Så nu andas vi ut… luuuuugnt och stilla också kramar ni varandra och visar varandra lite broderlig kärlek.” Kyra instruerade som till två småbarn, vilket retade Taron en aning.

Ååh, men kom igen!” väste Taron irriterat.

Kramas!” röt Kyra. Motvilligt kramade de två barnsliga bröderna varandra medan Kyra roat tittade på.

Seså, det var väl inte så svårt.”

Nä, visst.” muttrade Taron.

Men vad kom dom där mammutarna ifrån?” sporde Ivar.

Ääh, det var jag som ställde till oreda. Men jag lärde mig en läxa i alla fall. Man ska inte mjölka en mammuthona när det egentligen är en mammuthanne….”

Tack, det räcker med informationen.” skrattade Taron.

De började så sakteliga gå över den polara sommarslätten mot fjorden. Längsmed fjorden gick de stora dalarna och skogsbeklädda bergskedjorna. Intill berget reste sig en majestätisk, enkel liten nordisk fiskeby. Själva byn var brant och ledde upp till toppen där kungen själv hade sitt tillhåll. Det var ett praktfullt men enkelt slott som påminde om en stavkyrka.

Mitt på förmiddagen tillbringade Kyra, med att träna närstrid med sin lillebror Knut. De befann sig på den pittoreska lilla slottsgården och fäktades med varsitt träsvärd, medan sommarsolen glänste upp himlavalvet. Knut var en rar gosse i elvaårsåldern. Han hade en blond undercut med en liten tofs i nacken och var säkerligen starkare än han såg ut. Mitt i den intensiva fäktningen lyckades Kyra slå träsvärdet ur hans hand.

Det är lugnt, Knut! Ta upp svärdet så fortsätter vi?

Men…” började Knut. ”Du kan ju lätt döda mej när jag plockar upp svärdet?”
”Ja, det kan man göra.” fortsatte Kyra. ”Men så gör inte en sann krigare i vår familj.”
”I så fall är han den dummaste krigaren i historien.” skrattade Knut och plockade upp svärdet.

Kyra strök sig om hakan och funderade lite.

Hur ska jag förklara det här? Eeh… Jo! En stor krigare slåss med en jämlik motståndare. Han attackerar inte sin motståndare när ligger ner, eller när han hämtar sitt svärd. Det är inte rättvist. Men när krigaren har hämtat sitt svärd och rest sig upp…” Kyra slog svärdet ur Knuts hand igen, grep tag i sin bror och riktade sitt träsvärd rakt mot Knuts strupe.

Då är han död om han inte koncentrerar sig.” fortsatte hon. ”Plocka upp svärdet igen, Knut.” Hon släppte taget om Knut, som sträckte sig efter svärdet, men plötsligt sopade Kyra undan svärdet på marken och tog tag i sin brors axel. Hon uppenbarade sig med träsvärdet i högsta hugg.

Du dog igen, lillebror!”

Men du sa ju precis att vi inte får göra så!” utbrast Knut.
”Världen är full av folk som inte bryr sig om det. När du blivit man… och kan reda dig själv… så måste du vara förberedd på… att din motståndare kan använda fula tricks som jag precis gjorde. Och när det verkligen kommer till kritan… kanske du själv måste använda dig av fula tricks, även om du inte vill.”
Kyra och Knut satte sig bredvid varandra på marken. Kärleksfullt rufsade Kyra till sin brors frisyr

. Hovfolket gick omkring och utförde sina dagliga sysslor på gården, medan kung Rendal Skarwolf och hans drottning Kelda betraktade de två syskonen från långbordet där de satt.

Hon lär vår son väl.” konstaterade han.

Rendal, han är elva år, borde han inte vänta?” sade Kelda

. ”Han kommer inte alltid vara pojk, Kelda. Jag anar oråd.”

Åh, du har alltid varit en sån pessimist!” skrattade Kelda.

Det gäller vår dotter, Kelda. Kyra har mitt fulla stöd. Men det här är männens värld… hon kommer inte bli accepterad eller respekterad om hon inte lär sig sin plats.”

Vilket otroligt struntprat! Som vanligt från er karlar!”

Det är inget struntprat! Det är så det funkar, tyvärr… är det så! Jag har inget emot vår dotter… men jag vet andra som har det… jag kan inte förlora ett barn till.”

Kelda blev förskräckt i ögonen.

Tror du… det kommer hända?” sporde hon med glansiga ögon.

Endast gudarna vet, älskling. Jag går till valan ikväll… jag vill ta reda på vad hon ser i flammorna…”

Gör inte det! Inga visioner, snälla!”

Varför inte?”

Jo… gör det för all del… men var beredd på att visionerna kan vara både skrämmande och göra dig än mer orolig!”

Rendal böjde sig kärlektfullt och tog sin frus hand. Djupt såg han henne i ögonen.

Han tog henne ifrån oss… vår förstfödda dotter. Det har inte gått en natt utan att jag har dödat honom i sömnen. Rör han Kyra… så kommer jag strypa honom med mina bara händer. Förstår du? Det kommer bli bra, det här, älskling.”

Vid kvällningen vandrade Rendal längs den snåriga bergsväggen vid skogsbrynet. Han kom till en ojämn stentrappa som gick längs klippan och lyckades därefter ta sig över en sliten hängbro till nästa avsats. Där, mitt intill det snåriga skogsbrynet, under trädkronor av ek och kastanj, stod ett enkelt litet hus. Det var ett litet snett gammalt trähus fullt med sniderier av drakhuvuden och bestar av olika slag. Trots husets kusliga uppsyn var det faktiskt lite hemtrevligt också. Rendal gick in genom den helt dörrlösa ingången och duckade för smycken, snäckor och snigelskal som hängde i taket. Inne i det mörka lilla kyffet var brasan redan tänd. Framför den satt en liten puckelryggar gumma. Hon hade en stor vårtig näsa och långt tovigt hår, fullt med mossa. På ryggen och axlarna växte plantor och små grenar och hennes gamla ögon skymdes av en uppfälld yllehätta.
”Välkommen, Rendal Skarwolf – kung av Fjordholm. Vad bringar dig till min bonad, du dödlige?” sade kvinnan med sin hesa, sliskiga röst.
”Jag vill se vad min framtid har att erbjuda. Vad har gudarna för planer för mig och min familj… och framförallt min dotter?”
”Du kommer hemifrån för att söka visioner i flammorna… utan offergåva. Då vet du vad som gäller.”
”Jag vet vad som gäller, vala.”
”Låt oss börja, då.”
Gumman ledde honom fram till ett enkelt podium med en brinnande eldstad längst upp. Rendal tog fram sin kniv och skar sig själv i handflatan, varpå han lät blodet droppa över elden. Gumman föste undan Rendal och började svaja med händerna medan hon uttalade en besvärjelse på uråldrigt tungomål.
”Ak zakhir Volundun! In velia vogul alifaina!
Semaya!”
Ett stund hände ingenting.
”Vad ser du? Vad ser du i flammorna?”
”Jag ser… jag ser död… och krig. Och svek! De hemsöker er i mörkret… ständigt jagar de henne!”
”Vilka då?”
”Jag ser inte… det bleknar bort.”
”Vad ska det här betyda?”
”Bara gudarna vet. Men en sak är säker! Håll din familj under uppsikt! Skydda dem bäst du kan! Ta hand om Kyra… beskydda din dotter till varje pris!
Rendal blev förskräckt i blicken.
”Tack, vala.” sade han. ”Jag ska göra allt jag kan för att skydda min kära familj.”
Han gick ut ur stugan och började bekymrat vandra hemåt igen.

På natten låg Rendal bredvid Kelda i sängkammaren. Han vred och vände sig av oro. Till sist reste han sig och steg upp. Ensam stod han på balkongen med en bägare mjöd och tittade ut över norrskenet på himlen. Kelda kom ut och omslöt hans axlar.
”Du oroar dig för mycket, älskling.” Sade hon.
”Den gamla valan oroade sig för samma sak. Jag kan inte förlora er. Jag är för svag.”
Kelda kysste sin make och därefter tittade de varandra i ögonen.
”Ingen kommer göra oss illa, älskling. Du är en kung.”
”En kung har många fiender.”
”Besegra dem då!”
”Det ska jag.”

Tänker du på Elendors?”

Dom kan väl knappast va ett problem nu?”

Nej, det kan jag inte tänka mej. Problemet är alla deras affärer med utländska intressen.”

Dom har inget inflytande över Nordfala.”

Jo, det har dom! På fredag kommer en delegation från Rania och Valessunionen hit. Våra spioner har tagit reda på det. Torin Elendor har bjudit in dom där världspoliserna utan vår vetskap. Dom kommer till Indelvar. Och vi är inte inbjudna.

Han är min vasall, han får inte göra det utan min tillåtelse.”

Exakt. Och just därför måste du avboka mötet.”

Rendal drog en djup suck.

Dom kan väl inte va på väg hit.” sade han.

Jo, dom åkte för en vecka sen, ungefär.”

Vad ska jag göra åt det då?” sade Rendal och reste sig ur sängen av ängslighet. Han vankade omkring i sovrummet och funderade.

Jag har en ide. Stäng alla dörrar, regla fönstren. Kolla så ingen står utanför.”

Kelda gjorde som han sade och därefter tände Rendal den stora eldstaden.

Torins förstfödde… vad tusan heter han nu.” frågade han.

Leif Elendor.” sade Kelda.

Hur är hans rykte?”

Det vet du väl. Älskad av allt och alla.”

Bra. Och troligen finns det en anledning till det. Men… finns det någon som… avundas honom?”

Du tänker väl inte…”

Jag har inget val, Kelda.” sade Rendal och tittade dystert in i brasan, medan skräck lyste i Keldas ögon.

Aldors vrede kommer falla hårt över dig, Rendal.”

Om Aldors rättvisa hade skipats någurlunda rättvist så vet jag många som skulle vara döda innan mig, det kan jag försäkra.”

Som vilka?”

Åh, Kelda, börja inte nu!”

Vilka! Svara på min fråga?”

Han kan ju börja med varenda senator i hela jävla Aripolis.

Aldor är inte deras gud.”

Nejnej, men deras Eron är väl i så fall lika impotent som Aldor Gudarna straffar sällan dom värsta bovarna?”

Och är det det du vill bli ihågkommen som? En av dom värsta bovarna?”

Fan ta mina minnesrunor! Jag bryr mig om en sak och det är att skydda min familj, mitt land och mitt folk! Sen får folk tycka vad dom vill. Du sa ju för bara någon minut sen att jag skulle krossa mina fiender.”

Brasan puttrade medan Rendal och Kelda stod kvar och tittade in i den.

Hildverad var en stad mitt ute på de karga polarslätterna i centrala Nordfala. Staden låg uppe på en stor klippa och hade en enkel ringmur runt sig. Innanför muren reste sig praktfulla, enkla hus av tre och stenbruk. Långhuset längst bak i staden reste sig likt en kyrka över alla andra byggnader. Här bodde den mäktiga familjen Elendor under ledning av Femtiofemåriga Torin Elendor. Han hade blont hår och flätat pipskägg, medan hans son Leif var ganska klen till växten. All tillit satte Torin till sitt mellanbarn – Harald. Han var tjugo år gammal men saknade skägg. Hans långa flätade hår och muskulösa kropp hade gjort honom eftertraktad bland kvinnor.

På förmiddagen stod Torin och hans mörkhåriga fru Walda förberedda i sin stora långhall. De två döttrarna Skyde, nio år och Elda, nitton år fanns också på plats. Hovfolket och rådgivarna var även närvarande. Porten öppnades. In tågade Leif och Harald med Torin en trupp soldater från Rania bakom sig. De hade nyss ridit in i staden. Även de två davanierna John och William var med.. En handfull senatorer från Valessunionen var också närvarande.

Ers nåd!” sade Leif andfådd med blodstänk på kläderna. Rövarpacket vid Valhelm är tillintetgjorda.

Vi var få män!” sade Harald. Men vi gjorde en gemensam ansträngning för att ta tillbaka fästningen! Nu är det i säkra händer.”

Bra gjort min son!” sade Torin och gick fram till Leif. Då gick Haralds blick över i sorg och besvikelse. Återigen var det storebror som alla skulle komma ihåg. ”Jag visste att min förstfödde skulle klara allt han tar sig an!”

Nu lugnar vi oss, lite far.” sade Leif. ”Det är Harald som ska ha den stora äran idag. Hans idé att lura rövarna rakt ner i masugnen var briljant.” Torin tittade på Harald med överlägsen blick.

Ja, lysande.” sade han. Harald fick nytt hopp inom sig. ”Om du använt svärdet lika mycket som du förlitar dig på ditt huvud skulle ni kanske varit tillbaka innan maten kallnat.

Hur många vill du att jag ska döda, då, far?” sade Harald förorättat.

Han ställer upp på allt och ändå kan du aldrig säga något uppmuntrande!” röt Leif så att det ekade i hela salen. Alla blev tysta och tittade på dem.

Kom.” sade Leif omsorgsfult och gick iväg med sin lillebror.

Stämningen var fortfarande genant och kung Torin bytte fokus.

Så var vi alla samlade.” sade Torin. ”Välkomna till Hildverad. Jag förmodar att ni och era män är både trötta och hungriga efter en såhär lång resa. Min fru Walda lagar fantastisk mat och hon bjuder även på mjöd och vin, som jag har hört att ni gillar därnere i ert mäktiga imperium. Vi ska förhandla imorgon. Nu måste ni äta och vila upp er över natten.”

Det vore en ära att få spisa under ert tak, ers nåd.” sade William.

Maten dukades fram. Det var inte nog med att där fanns spädgris, fläskkött, fjordlax och fasan. Öl och mjöd ställdes fram i tunnor. Där fanns till och med ljust bröd och färska grönsaker.

Medan det söps och frossades till stämningsfull musik stod Harald i ett hörn och tittade på besviket. Leif gick lugnt dit och lutade sig över räcket.

Hur är läget, lillebror.” sade han.

Vet du… det där du gjorde innan… tack, Leif. ”Du har verkligen visat ditt värde idag.”

Harald… vi är bröder. Jag kunde inte stå och se på när pappa förolämpade dig på det sättet inför alla gästerna!”

Och du förolämpade honom.” sade Harald med ett varmt leende. Leif fnittrade.

Ja, jag förstår att du gillade det. Men du vet att han kommer ha ett och annat att säga till mig sen va?”

Ja, han kommer nu. Titta.” Leif vände sig om och såg att deras far kom gående mot dem.

Pappa.” sade Leif.

Kom. Vi måste prata enskilt.” sade Torin och gick iväg med sin son. Leif tittade tillbaka på sin bror och himlade med ögonen medan han nickade mot sin far. Harald nickade tillbaka tilk sin bror med ett kärleksfullt leende.

Leif och Torin gick in i Torins matrum precis intill köket.

Sätt dig ner, min son.” befallde Torin. Leif satte sig medan Torin ställde fram varsitt krus och hällde upp öl.

Du är en modig man som säger till när din far behandlar någon orättvist, min son. Jag är inte den far jag borde va.”

Leif nickade. Plötsligt for Torin upp från stolen och blängde åt sin son.

Men en sak ska du ha klart för dig min son! Du förolämpade mig därute! Inför utländska gäster på ett mycket viktigt diplomatiskt uppdrag! Allt! Precis allt måste se bra ut! Annars blir det ingen allians! Du gör inte om det igen! Aldrig! Förstått?”

Leif nickade långsamt med hat i blicken och gick iväg.

Det var allt, min son.” sade Torin.

Helmir – kungens svartklädde, långsmala rådgivare råkade stå vid dörringången precis när Leif gick ut. Han gick in och såg sin kung sitta bekymrad i matrummet. Omsorgsfullt lade Helmir sin hand på hans axel.

Så otursamt att bli förolämpad av sin son mitt inför Raniaimperiets ögon.” sade han med sin hesa röst.”

Han har ju dock rätt, Helmir.” sade Torin.”

Du är för hård mot dig själv, har alltid varit. Harald är inte din son… och kommer aldrig vara…”

Torin började titta irriterat på Helmir, men denne fortsatte.

Pojken är arrogant… han hatar dig.”

Det räcker, Helmir! Du borde veta din plats i egenskap av rådgivare!” sade Torin barskt.

Jag rådgiver dig i just nu, ers nåd. Din son är en fara för dig och allt du håller kärt! Gör vad som måste göras med…” Helmir avbröts av att Torin tog ett kraftigt stryptag på honom och tryckte upp honom mot en vägg.

Talar du om Harald på det sättet en gång till… så kan jag lova dig… att mina män kommer besudla ditt rövhål tills du måste ha en kork!”

Till sist släppte han sin rådgivare som andfått gick iväg.

Mitt i natten stod Torin på balkongen och tittade ut över slätten under stjärnklar himmel. Norrskenet lyste upp det karga landskapet i en myriad av himmelskt skådespel. Han drog en djup suck. Harald gick fram bakom honom.

Pappa.” sade Harald. ”Förlåt.”

För vad?” svarade Torin. ”Min son, du behöver inte be om ursäkt för någonting. Det är jag som ska be om ursäkt.”

Menar du det?”

Leif kom också ut och tittade med ett kärleksfullt leende på deras samtal. Det här hade han väntat på länge. Han stod kvar i bakgrunden utan att de märkte honom och blev oerhört rörd av att Torin äntligen börjat acceptera sin son.

Torin lade handen om sin sons rygg. De båda såg ut över månskenet.

Harald. Jag har verkligen försökt under dessa år. Att vara en far för dig. Men jag har misslyckats.”

Vi har ju haft våra stunder också eller hur?”

Hehe, ja eller hur. Men ärligt talat. Jag har inte varit rättvis mot dig, det erkänner jag.”

Jag uppskattar att du erkänner det, pappa.”

Du är en bra pojk, Harald. Du gjorde bra ifrån dig mot dom där rövarna. Leif gjorde rätt som sa till mig inför alla gäster… det gav mig en tankeställare.”

Jag undrar mest varför du varit så hård mot mig, pappa. Jag har rannsakat mig själv hela mitt liv utan att hitta en anledning till det.”

Torin drog en djup suck.

Jag ska berätta något för dig, Harald… något jag borde berättat för dig för längesen. Kom. Sätt dig här.”

Jag lyssnar.”

De satte sig vid bordet och hällde upp varsitt horn mjöd till varandra.

Anledningen till… att jag varit så hård mot dig, min son är för att… för att…”

Harald tittade oroligt på sin far som inte verkade veta hur han skulle formulera sig.

…för att jag hatar mig själv… jag är inte en god man… eller en god far. Men jag vill be dig om en sak. Om du själv skulle få barn.. om du skulle bli en far… försök vara bättre än mig. Jag vet att du är en god man… jag har gjort många onda saker i mitt liv. Och när jag såg dig växa upp… och bli en man… så fylldes jag av vredesmod.”

Varför då, pappa? Vad är det att va vred för?”

Du är allt som jag och din bror aldrig blev. Ditt namn må inte vara lika känt… du må inte vara omsjungen i sångerna… än…hehehe.”

Vad har det med saken att göra?”

Det finns en anledning till att du inte är lika beryktad som mig och din bror… för att du inte söker ära. Till skillnad från andra män och pojkar här i Norden… så har du ett gott hjärta. Om du ser någon i nöd… så räddar du inte den personen för att du förväntar dig bli någon jävla legend efteråt. Du har ingen anledning att rädda den personen. Du känner inte honom. Denna totalt värdelösa människa betyder ingenting för dig. Ändå räddar du honom när du ser att han är i nöd. Det är godhet utöver det normala. Här i Norden tävlar pojkar och män om att ta sig an de mest idiotiska upptågen för att bli ihågkomna! Förstår du hur dumt det är när man tänker efter?”

Jag tror jag förstår. Men vad har det med din roll som pappa att göra?”

Både jag och din bror är ärelystna män. Finns det ära att ta, så tar vi det. Vi har gjort onda saker, fruktansvärda saker, mot våra medmänniskor… bara för att vi vill bli ihågkomna dikter och sånger… i tusentals år. Jag hatade mig själv och tog ut det på dig. Jag var avundsjuk på dig. Du hade inget behov av att va hjälte. Du gör bara det som är rätt. Jag hatade dig för det… ibland… sen nästa stund hatade jag mig själv… för att jag inte var den far jag borde vara. Förstår du vad jag menar, Harald?”

Ja, jag tror det, pappa. Jag uppskattar verkligen att du satte sig ner och pratade med mig om det här. Hur ska vi göra i framtiden då?”

En sak är säker. Jag ska umgås mer med dig. Vi ska jaga tillsammans. Strida sida vid sida. Och om olyckan var framme, så ska vi dö sida vid sida. Som far och son. Jag ska behandla dig som min son och börja bete mig som en far. Det svär jag på. Vid gudarna svär jag på det.”

När Harald gick ut ur byggnaden såg han en figur komma gående mot honom. Det var ett sändebud i huset Skarwolfs färger – en mörkblå tunika med ett svart varghuvud i frontalperspektiv. Harald grep sitt svärd och var beredd att dra klingan mot honom.

Vänta!” sade mannen. ”Jag är fredlig. Är det du som är Harald Elendor?”

Vad vill du… Skarwolf-pojk!” sade Harald ilsket.

Är det du som är Harald Elendor?”

Ja. Tala ut illa kvickt!”

Kung Rendal Skarwolf söker en ny allianspartner. En stor krigare som levt i skuggan av sin familj alltför länge. Om du går över till vår sida får du din egen vikt i rent guld.”

Harald blev helt ställd en stund. I en djup inre kris knöt han näven och funderade. Att förråda sin far kändes frestande. Och dessutom med så mycket guld i fickan. Men slutligen tänkte han till. Han ville ge sin far en ärlig chans.

Vem tror du att jag är, va? Tar du mig för en hora eller? Du ber mig förråda min egen familj! Stick iväg innan jag kallar på vakterna.”

Jag får väl gå till någon annan. Ha en trevlig kväll.”

Jaja…” snäste Harald.

Dagen därpå satt kung Torin tillsammans med Walda vid långbordet. Barnen var med.

Jag hoppas verkligen att Harald och du lyckas komma över det här.” sade Walda.

Det reder ut sig. Vi har pratat om det och börjat jobba på vår relation.” sade Torin.

När äger mötet rum?”

Dom kommer närsomhelst?”

Var är Helmir?”

Helmir satt på sitt kontor och öppnade brev. Ett särskilt tungt och tjockt brev ett sigill av en varg trillade ut ur en hög han flyttat på. Helmir blev förvånad och plockade upp brevet från golvet.

Skarwolfs sigill?” sade han förvånat för sig själv. Han skakade på brevet och hörde skrammel av metall. När han skar upp det trillade det ut mängder av guldmynt. Han läste brevet som var signerat Rendal Elendor.

Var hälsad, mäktige Helmir Silverhand

Som du kanske vet så tjänar du en

kung som gjort sig skyldig till förräderi.

Jag, kung Rendal Skarwolf, erbjuder dig en plats

i mitt råd. Du vet mer om familjen Elendor än

någon annan. Om du är tveksam till beslutet

erbjuder jag din egen vikt i guld. Dessa småmynt i kuvertet

är blott försmaken av belöningen. Du kommer även tilldelas land

och få gifta dig med en lämplig fru, vem du helst behagar.

Göm mynten i säkert förvar. Om du tackar ja, väntar kilovis med

guld i Fjordholm. Tänk över det.

Med vänliga hälsningar Kung Rendal Skarwolf av Fjordholm.

Helmirs ansikte lystes upp av ett lömskt leende. Han fick en ide.

Mötet med William, John, senatorerna och officerarna hade nu börjat i långhuset. Hela familjen, inklusive Harald och Leif och alla barn var samlade.

Så det är bestämt, då?” sade Walda?

Det verkar som att vi har nått en överenskommelse.” sade William. Högtidligt reste de sig upp samtidigt och lyfte sina bägare.

Hell vänskapen mellan Unionen, Imperiet och Norden!” utbrast Torin.

Hell!” skrek de andra och började dricka.

Ännu en fest började för att fira den nya alliansen. Medan musiken och dansen pågick för fullt stod Harald och pratade med Leif.

Jag är stolt över er båda att ni gett varandra en ny chans, Harald.” sade Leif.

Tråkiga nyheter för den där Skarwolf-budbäraren.” skrattade Harald och smuttade på sin mjöd. De såg Torin komma mot dem med jaktbågar och dolkar förberädda.

Jaha, pojkar.” sade han muntert.

Dagens jakttur, verkar det som…” sade Leif och mottog sin båge. Leif och Torin började gå iväg medan Harald blev förtvivlad. Allt verkade vara som innan igen. Men då stannade Torin upp och tittade bakom sig.

Min son! Vad väntar du på! Du tror väl inte vi går utan dej va?” ropade han och kastade en extra pilbåge som Harald fångade i luften. Haralds ansikte började skina som en sol. Äntligen kände han sig som en värdig familjemedlem.

På varsin häst redd de tre männen genom den arktiska slätten. Ljungen och bären stod i blom. Trots att det var högsommar låg dimman tjock denna dag.

Bara vi slipper jaga smådjur idag också.” sade Leif.

Endast gudarna vet vad bytet blir.” sade Torin.

De klev av sina hästar vid skogsbrynet.

Harald. Kom här en stund.” ropade Torin.

Harald anlände och Torin tog fram en yxa klädd i bälten och läderslida. Han räckte över det till Harald.

Jag lät trollsmederna i Elvenest smida det här för många år sen. Hade nästan glömt att jag hade kvar den.”

Trollsmeder?”

Kasta yxan direkt på bytet och den snurrar tillbaka av sig själv. Var försiktig när du fångar den bara. Det tar ett tag att få in mönstret.”

Ssshhh! Sssh! Titta där!” viskade Harald och pekade på konturerna av ett vildsvin i dimman.

Nå, Harald. Visa vad du kan.” viskade Torin. Harald siktade och skulle precis kasta yxan mot vildsvinet när ljudet av en kvist hördes. Vildsvinet ryckte till och sprang iväg. De tre jägarna såg sig förundrat omkring när så plötsligt en stor best hoppade fram ur buskarna och kastade sig över Harald. Det var inte en vanlig varg. Den var stor som en noshörning och robust som en björn. ”Harald blockerade hugget med yxan medan vargen gnagde och dreglade över honom. Plötsligt fick vargen en pil i ryggen. Den lämnade Harald ifred. Där stod Torin med sin båge och skrek:

Låt honom va, din best!” Harald reste sig upp.

Harald! Spring iväg! Du är inte redo för det här!” skrek Torin.

Men ju fler vi är desto bättre!”

Gör som jag säger, pojk! Spring!” Harald sprang iväg medan Torin och Leif började sätta pilar i den stora vargen. Den gick till attack. Harald stannade upp och såg att de båda var i fara. Medan Torin och Leif hade en best på ett ton över sig och förgäves försökte blockera med sina dolkar, blev Torin svårt biten i armen. Han skrek till och började hugga vargen på nosen. Leif lyckades resa sig upp och sikta in på vargens huvud. Men precis innan han hunnit skjuta vargen i ögat så ryckte den till och föll till marken. Haralds yxa satt i vargens huvud. Harald stod några meter bort och yxan snurrade tillbaka i hans hand. Den stora ulven var död. Leif fick en sårad Torin på fötter.

Det där såret måste tvättas och brännas.” sade Leif.

Harald! Kom hit!” ropade Torin bryskt.

Harald sprang fram till sin sårade far och studerade såret.

Harald. Sa jag inte åt dig att du skulle bege dig hemåt?” sade Torin.

Jo, men…”

Du kunde blivit dödad, det vet du va?”

Jo, men…”

Och ändå trotsar du din fars order och utsätter dig själv för fara för att rädda honom?”

Tystnaden blev obehaglig. Haralds blick övergick i vemod och ångest. Torin log. ”Du ska va stolt, Harald. Det är inte varje man som dödar en stor bergsulv på sin första jakttur. Harald drog en lättad suck medan Torin föll till marken i krämpor.

Det blöder kraftigt.” sade Leif. ”Harald! Spring iväg och leta upp så mycket spindelväv eller vitmossa du kan. Kom sen tillbaka hit och få stopp på blödningen. När du är tillbaka kallar jag på hjälp, okej? ”Harald nickade och började söka efter spindelväv och vitmossa. Det började bli kväll när Torin äntligen var omplåstrad och kom innanför sina portar.

Var har ni varit!” utbrast Walda. ”Jag skickade tio män att leta efter er. Vad har du gjort med armen?”

En skråma, älskling.” sade Harald och satte sig till bords. ”Ursäkta att du fick vänta. Men vi blev uppehållna av en bergsulv. Det här blir en ordentlig jakthistoria att berätta, haha. Om det inte vore för Harald hade vi båda troligtvis varit döda.”

Jag är bara tacksam att ni är någorlunda välbehållna. Kommer såret läka?”

Ärret kommer jag ju ha kvar livet ut, men nog kommer det läka ihop allt.”

Nu äter vi också är det slut på era dumma äventyr för idag.”

På natten hade alla senatorer och legionärer gått hem. Torin satt ensam i salen med svåra krämpor. Helmir kom gående med Haralds nya yxa gömd bakom ryggen.

Du är bekymrad ers nåd.” sade han och ställde sig bredvid tronen där Torin satt.

Nähä? Det menar du inte?” skrattade Torin.

Vad tynger ditt hjärta?”

Jag vet inte, men det kan ju bero på att jag har så jävla ont efter att ha blivit halvt uppäten av skogens kaxigaste jycke. Vad vill du egentligen, Helmir?”

Varför tror du att din son är så arg på dig?”

Vad pratar du om? Vi har jagat idag?”

Han avundas dig och din förstfödde son! Jag sa ju det till dig! Han vill ta din plats! Han kommer döda dig och din son innan du minst anar det! Precis somdin förra familj.”

Det du babblar om är idiotiskt, Helmir. Du har fel! Harald skulle aldrig göra något sånt!”

Nej, du har rätt. Det skulle han inte. Men det skulle jag.”

Torin tittade förskräckt på sin rådgivare som stod och blängde hatiskt. Därefter kom stöten. Helmir högg yxan i Torins hjärta och lät honom dö och förblöda på golvet. Helmir såg sig omkring och sopade undan blodstänket från sin sko. Han smög in i Haralds sängkammare och lade yxan under hans täcke.

Senare kom vakterna in i salen. Då sprang Helmir dit med nya kläder.

Åh! Vid Aldor!” sade han och sprang fram till liket. Vakterna samlades. ”Han är bortom räddning. Vakter! Genomsök Haralds sängkammare! För drottningen och barnen i säkerhet!”

Harald vaknade av att en vakt ryckte upp honom ur sängen.

Vad är det frågan om?”

Du mördade vår kung!” röt vakten och visade upp den blodiga yxan.

Pappa? Pappa! Är han död!”

Harald fördes ut i salen där Helmir stod samlad med vakterna och Walda grät tillsammans med barnen. Leif var förkrossad.

För fram denna usling!” sade Helmir. ”Denna mördare och förrädare Harald Elendor!”

Harald släpptes ner på golvet av vakterna.

Jag svär! Jag hade inget att göra med det här.” sade Harald gråtfärdigt.

Jaså! Vad är detta?” utbrast Helmir och nickade åt vakten att visa upp yxan. ”Hans egen dolk! Täckt av blod och upphittad i Haralds säng när han sov!”

Leif tittade besviket på sin lillebror.

Hur kunde du!” skrek Walda med tårar i hela ansiktet! ”Du tog livet av din far, min kära make!”

Grip honom och sätt honom i djupaste cell!” röt Helmir.

Harald fördes iväg, men tvekade inte att göra motstånd. Han stampade ´vakten på foten och skallade den andra. Då lyckades han slita sig fri och ta ett svärd från sn av vakterna och sin egen yxa från den andra. Med yxa och svärd korsade stod han i korridoren och blockerade huggen från de andra vakterna som kom mot honom. Medan han gick baklänges dödade han fler och fler vakter. Han skulle inte dö idag. Harald gick bärsärkagång genom korridoren full med vakter. Han högg och slet omkring sig medan han sprang ut ur slottet och ut i staden. Det blåstes i ett horn och fler vakter kom mot honom där också.

Det var efter midnatt och disigt i terrängen. Harald sprang mot stadsporten. Vakterna började genast stänga igen porten, men då kastade Harald båda sina vapen mot dem och träffade båda vakter innan de hunnit stänga igen porten. Blixtsnabbt sprang Harald ut genom porten, obeväpnad… och med tiotals vakter efter sig. Till sist kom han på att han kunde kalla tillbaka yxan hans far gett honom. Likt en bomerang snurrade den tillbaka i hans hand. Han sprang över slätten och in i den dimmiga skogen. Plötsligt tog han en pil i ryggen. Han försökte dra ut den, men det enda han lyckades med var att bryta av den. Blodet började rinna och han kunde snart inte springa längre. Till sist kom han till ett stup sm ledde rakt ner i en fors. Han stannade upp och vände sig medan vakterna kom närmare och närmare. Harald fattade mod och hoppade ner i den djupa forsen.. Vakterna separerade på sig för att leta efter honom.

Bakgrunden till min roman – del ett: Om gudarna och människornas första tid på jorden.

I början fanns endast himlarna och de svävande kontinenterna. Därefter uppenbarade sig de enorma urfäderna – gigantiska kolosser, bestående av lava, sten, jord och stora berg. Då de inte kunde komma överens lät de slå ihjäl varandra i en grotesk strid. Deras kroppar sargades och mosades, smälte samman och blev till jorden. Magman stelnade. Istitanen förångades och eldtitanen svalnade. Bergskedjor reste sig ur marken, från stentitanens kroppsmassa. Urgudarna var borta, men deras söner och döttrar – titanerna, överlevde och jordens härskare blev Tanarius – den störste titanen av alla.

Tanarius lät skapa alla växter och djur. Han byggde stora städer och kungariken i skyn, men fruktade trots allt att hans makt var hotad. Hans styre över de andra titanerna blev allt mer totalitär och slutligen var hela jorden täckt av svarta moln. Växter och djur drabbades av sjukdomar och världen hade börjat förgiftas. Tanarius son – den första människoliknande guden, hette Eron. Han misstänkte att det var Tanarius som låg bakom massdöden och samlade de tre andra gudarna och gudinnorna för att konspirera mot sin far. Det blev ett tusenårigt krig mellan gudar och titaner.

Eron lät skicka sin bror Reidos till havet för att smida en treudd åt sig själv, medan hans yngste bror Ageros lät smida ett par glödande kedjor i underjordens eldar. Galara, deras syster och den enda kvinnliga guden var enda gudinnan som fanns än så länge. Hon lät dra till skogen och tälja en magisk pilbåge med fenomenala krafter. Fyra gudar var de – mot hundratals titaner, cykloper och jättar. Men tillsammans med sina nya vapen lyckades de fyra syskonen nästan besegra Tanarius. Men bara nästan. Något fattades, nämligen visdom. Styrka och kraft var inte det enda som behövdes. Och det fanns bara en enda gud som hade visdom som sin egenskap – och det var Vigos. Han tillhörde inte den rebelliska gudaätten och var inte Tanarius son. Han var i själva verket son till Tanarius bror – Grellus Förrädaren

Få var det som litade på Vigos, eftersom hans far hamnat i konflikt med Tanarius och bytt sida för tusentals år sedan. Vigos hade tidigt anammat sin fars ideal och var, hur märkligt det en låter, en av de mest lojala och plikttrogna män i världen. Detta visste Eron, som insisterade att skapa en allians med Vigos och hans här av necromantiker. De tre andra gudarna – Reidos, Ageros och Galara var skeptiska, eftersom Vigos trots allt var son till en förrädare. Men Eron insisterade och alliansen med Vigos blev lyckad. Vigos lät dränka sig själv i Alitikernas stora brunn. Han blidkade sitt liv åt visdom, lojalitet och absolut kunskap. Återfödd reste han sig ur brunnen, som fick namnet Vigos brunn efter honom. Men han hade förändrats. Hans ansikte saknade vanliga ögon. Hålen efter dem fanns inte ens kvar. Istället hade han ett stort svart allseende öga mitt i ansiktet och ett mindre öga på varje handflata. Han brukade spela sina besökare ett trick genom att hålla handflatorna öppna framför ansiktet så att det såg ut som han hade fortfarande två ögon.

Vigos lät avla fram tusen örnar – dessa majestätiska fåglar flög omkring över jorden och var hans två tusen ögon. Vigos blev Vishetens Gud – även kallad Vigos med tvåtusentre ögon. Han lät nu smida sin stora vandringsstav, som gav honom kontroll över örnarnas sinne. Detta lät honom ta sig in i örnarnas huvuden och flyga precis vart han ville i hela världen och se med örnarnas ögon.. Med fem krafter kombinerade inleddes det sista slaget – slaget vid Alitika. Reidos lät dränka Tanarius kropp och surra fast den i marken med hinnor av vatten som han skjutit ut från sin treudd. Ageros lät fjättra fast honom i marken med sina glödande kedjor som brände ner honom i berggrunden. Galara lät sikta med sin silverpil på hans enda svaga punkt – hans födelsemärke på ena sidan av nacken. Vigos skickade sina tusen örnar att kalasa på hans kött – likt en utsvulten svärm. Alla fem gudar stod fast och fortsatte utlösa sina krafter samtidigt. Alla måste användas på samma gång. När Galara tog fram sin sista silverpil röt Eron ”Vänta! Han är inte död än! Det fixar jag!” Vigos drog fram sitt hemliga vapen – Diamantsvärdet – smitt av alla fem gudarna tillsammans i underjordens eldar. Det föll ner i marken från sky – i ett himmelskt sken uppifrån. Eron ryckte upp svärdet ur marken och beordrade alla att hålla inne med de sista av sina krafter – kedjor, vatten, silverpilar och örnar. Hälften av örnarna hade ätit sig mätta. Kedjorna hade börjat svalna. Endast en silverpil fanns kvar och det mesta av vattnet hade förångats. De lät Tanarius bryta sig loss ur marken och få ett sista försprång medan de återhämtade sina krafter.

Vänta på min signal!” sade Eron. ”På tre! Ett… två… tre…”

De sista örnarna anföll, den sista pilen avfyrades, det sista vattnet förångades och kedjorna brände det sista köttet och Eron lät nåla fast Tanarius i marken med diamantsvärdet. Allt hände på samma gång i ett gemensamt inferno. Tanarius – världens härskare var död och titanernas tid var förbi. Makten låg nu hos dessa fem gudar. Tanarius sjönk ner och löstes upp i marken, vilket orsakade en jordbävning. Ett berg reste sig från underjorden där han hade legat. Det reste sig över allt annat på jorden – hela trettio tusen meter. Berget kom att kallas världsberget. Det var Tanarius kött som blivit sten. Hans blod rann ut i bergskedjan och blev till floder av rent vatten. Världsfloden hade skapats. Hans själ och kroppsångor steg upp i sky och blev till en klarblå atmosfär med moln. Hans kroppshår blev till träd och växter. Hans skelett blev till fragment och lager av ädelstenar, djupt in i bergen och underjorden. En hel kontinent hade runnit ut från Tanarius kropp och silversvärdet låg begravt i underjorden och har ännu inte hittats. Och ve den som finner svärdet och inte förstör det, ty den har kraften att förgöra världen och allt levande.

Det talas om en profetia. De andra gudarna kommer få rätt en dag, bara för att Eron inte lyssnade på dem. En dag skola Vigos förfasas över allt krig och alla intriger bland människor och gudar. I blint raseri bestämmer han sig för att förstöra världen med allt levande, inklusive gudarna och sig själv. Vigos skola konstruera världsborren – den enda maskin som kan bryta sig ner tillräckligt djupt i underjorden för att hitta och dra loss diamantsvärdet. Med svärdet skall han dräpa alla gudar och slutligen riva ner Alitikas berg med all kraft, vilket skall dränka jorden i en kraftvåg och ett moln av stoft. Världen och allt i den skola förgås. Haven skola förorenas och rinna bort av alla berg och kontinenter som drabbar samman. Världens undergång kommer att kallas Orkhanos. Alla vet att det kommer hända, men ingen vet när. Att tala om Orkhanos kommer bringa skräck och rädsla när föräldrar stoppar om sina barn. Män kommer frukta att förklara krig mot sin ärkefiende… med rädsla för att utlösa Vigos vrede. Orkhanos kommer bita sig in i människors medvetande som en svordom precis som Djävulen, Quisling eller Hitler.

De nya kontinenterna grundlades och världen helades. Ur berggrundens sammandrabbningar uppstod även de första drakarna – stora eldsprutande bestar som inte tjänade någon, inte ens gudarna. På det nya berget lät gudarna bygga sitt säte – den himmelska staden Alitika, där Eron härskade som gudarnas kung. Reidos blev havets härskare och Ageros blev underjordens gud. Han var avundsjuk för att han uteslutits från gudarnas stora råd i Alitika. Eron gifte sig med Eira – Vigos undersköna syster och Alitikas drottning. Vigos lät skapa en ny dödlig människoliknande varelse som kallades alver. Alverna var till Vigos avbild mycket

visa och kunde leva i alltifrån femhundra till tusen år. De två första alverna hette Elbir och Aira. De fick i uppgift att vakta jorden och naturen åt människorna. Snabbt bildades högt stående alvkulturer i skogarna och i öknarna. Eron kände att Vigos visdom och förmåga att skapa liv var ett hot mot hans egen överhöghet. Därför lät Eron skapa människosläktet – två mörkhyade personer – Agus och Ageia. De fick i uppgift att konkurrera ut alvernas kungariken och imperier. Trots att människorna ännu inte lärt sig att civilisation, var de skickliga på att organisera sig i strid och föröka sig. Alverna tvingades dra sig tillbaka och skapade ett gemensamt imperium – Adarion – den starkaste militärmakten av alver. Människorna retirerade och började leva i harmoni utanför alvernas gränser.

På den här tiden fanns heller inga raser. Människors olika hudfärg hade i början inget med geografiskt ursprung att göra. Svarta, vita, gula och bruna människor levde sida vid sida och såg inte olika ut beroende på miljön de levde i. I öknen i öster uppstod en mänsklig högkultur kallad Katina – ett imperium med skriftkonst, stora städer, rinnande vatten och förmåga att smida järn. Ageros – underjordens gud ville till varje pris få människorna att revoltera mot gudarna och försökte få människorna att börja kriga med varandra. Förvandlad till en vandrare började han predika i människornas värld. Han påpekade det faktum att vissa människor var bruna, medan andra var svarta, gula eller vita och såg detta som ett tecken på dekadens. Han hävdade att de vita människorna måste rensa ut de svarta, bruna och gula för att inte själva gå under, vilket gjorde att det första folkmordet uppstod. Vita människor började hålla sig för sig själva och brutalt förfölja alla som såg annorlunda ut. Det slutade ironiskt nog med att Katinas nye kung Alradan – som själv var brun, förvisade de vita människorna till Norden. Alradan försökte återskapa ordningen men det var för sent. De svarta och gula ville inte ha en brun man som bestämde över dem, vilket gjorde att de svarta flyttade söderut där det växte savann och djungel, medan de gula flyttade långt österut – till områden fulla med bergsskogar och kall öken. Och det var så rasismen och olika raser och nationer uppstod.

Människorna hade hjärntvättats till att nedvärdera sina medmänniskor… bara för att de såg annorlunda ut eller hade en annorlunda hudfärg. Välden hade nu fem stora kungariken – Norden, där vita krigarfolk härskade i de karga fjällen och skogarna, Katina, där de bruna kungarna och prinsade byggde fantastiska civilisationer, och ett imperium av nomadiska krigare i söder, där de svarta bodde. Imperiet kallades Ambetu och befolkningen levde som nomader, jägare, krigare och samlare, men i vissa delar var de bofasta och hade både jordbruk och storstäder. Slutligen fanns ett mäktigt bergskungarike i öster som kallades Kai Zun – varifrån ordet Kaiser – kejsare sägs vara taget. Här var militären och vördnad inför kejsaren viktig och stora majestätiska palats och städer byggdes. Det var alltså dessa fyra stora imperier också Adarion – alvernas rike. Övriga små kungariken och stammar hölls utanför eller införlivades senare i imperiernas erövringskrig. Krigen mellan de fem rikena varade i hela tusen år, vilket fick Eron att tröttna på mänskligheten. ”Ni skall aldrig mer kunna kriga mot varandra!” röt Eron och satte staven i marken, vilket fick jordens enda kontinent att splittras i sju olika kontinenter. De olika kungarikena och raserna var nu på ett eller annat sätt åtskilda i tusentals år, antingen mellan bergskedjor eller mellan världshav. År ett av forntidseran började efter detta och jordens kontinenter hade fått den form de har på kartan på baksidan av boken. En av de viktigaste figurerna i det här skedet var färgkarlen Helbet – mannen som fick i uppdrag av gudarna att föra de tusen människor som fanns kvar på jorden och ge dem ett nytt hem där de kunde föröka sig och återbilda människosläktet. I hela sitt hundraåriga liv sökte han och lyckades rädda alla drygt tusen människor och ordna tak över huvudet och försörjning åt dem. Nya samhällen kunde börja växa fra, Forntidseran började närmare bestämt den dagen då alla människor blivit räddade.

Utkast till första kapitlet på min bok

Det var en sval och disig sensommarkväll vid den svarta östermuren. Imperiets soldater gick fram och tillbaka och höll vakt, medan en stor formation hade ställt upp uppe på muren med armborsten redo. General Kairus vankade otåligt fram och tillbaka, medan några soldater kräktes av nervositet i sina hjälmar.

Dom sa att dom skulle va här vid den här tiden!” viskade general Kairus till davani-krigaren William.

Varför så otålig, general, general Kairus?” svarade William. ”Sodanerna är väl inte direkt kända för sin punktlighet.”

Vi kommer skydda era män till varje pris.” förklarade Williams yngre lärling John.

Så ni erkänner att ni agerar som kanonmat.” sporde Karius skadeglatt.

Det beror väl på hur man ser på saken.” sade William.

Ni är två davanier. Som ska beskydda femhundra elitsoldater från Rania – det största och mäktigaste imperiet denna jord har skådat. Tror ni verkligen att…”

Längre bort i skogen började träd välta med våldsam kraft. En gigantisk stridsmaskin av trä och järn rullade fram genom dalgången. Den tvåhundra ton tunga kolossen liknade en något av ett fartyg på hjul och hade ett gigantiskt drakhuvud av trä längst fram, vars andedräkt andades eld och lågor. Ur vartenda kanonhål på skrovet sprutade eld från maskineriet på insidan. Nere på marken gick de svartklädda fotsoldaterna – sodanerna.

Nu får vi väl se hur det går, general!” muttrade William med ett självbelåtet leende. William och John drog sina svärd medan Karius beordrade sina mannar att ge eld. De två davanierna sprang ner för trappan och gick ut från muren mitt emot den mekaniska kolossen.

Vad är det här för jävla uppfinning!” utbrast John medan han högg ihjäl en massa sodaniska soldater omkring sig.

Vi får väl klättra upp och fråga snällt!” ropade William, som var i fullt sjå med att hugga sig fram genom en skog av fientliga soldater. Medan William svingade sig uppför kolossens struktur skrek han till John: ”Spring tillbaka innan dom reglar porten!”

Åh, nej, du! Jag går ingen stans utan att hjälpa dej, broder!”

Du är inte redo för det här! Gör som jag säger! Jag tar hand om den här jävla träbocken!” John blev uppriktigt besviken, men sprang ändå tillbaka och hjälpte till vid muren. Sodanerna var hack i häl på honom och han lyckades precis kasta sig in mellan den allt smalare öppningen, när dubbelporten reglades igen. William befann sig nu uppe på stridsmaskinens rygg. Varenda soldat som försökte anfalla honom lät han hugga ner. Han kröp in i hytten och upptäckte att där satt en mycket bekant person.

Jenz Bratovic!” utbrast han när han såg den ledigt klädda gestalten med lapp för ögat.

Buu! Här är jag!” skrattade Jenz med sin hesa röst. ”Vilken överraskning, eller hur! Imperiets främsta driftledare… nu i fiendens tjänst.”

Du är under arrest för förräderi, herr Bratovic! Kejsarens dom kommer falla hårt över ditt huvud!”

Han har ingen rätt att skipa rättvisa över mig!”

Ta det där med din advokat! Du kommer sluta i galgen, kan jag lova dej!”

Bara om du fångar mig först” röt Jenz och tryckte på en knapp på sitt armstöd, vilket öppnade en lucka som drog ner hans fåtölj i avgrunden.

Nu var hela den stora maskinen ända framme vid porten. Från framsidan fälldes en stor påle ut som svajade fram och tillbaka och bankade på den reglade porten. På insidan höll Ranias tappra soldater emot. William blev desperat och klev vidare in i hytten där han kom till kontrollpanelen och såg pannrummet där kolen slängdes in av maskinisterna. William blev mer och mer stressad, ty nu hade porten brutits upp och den stora maskinen rullade in bakom muren medan stenväggen förstördes. Soldater fattade eld och en masslakt utbröt inne på borggården. John dräpte sodanerna tappert och skyddade de sista överlevande imperie-soldaterna. William tittade ut ur ögat på kolossen och skrek: ”John! John! Säg åt Kairus och hans trupper att retirera och ta sig på säkert avstånd för nu smäller det!”

Retirera! Allihopa! Retirera!” skrek John och samlade ihop överlevarna. William tryckte panikartat på olika knappar som han inte hade en aning om. Plötsligt öppnades en lucka som blåste varm ånga på honom.

Satan i helvete!” skrek han och grep tag i en oljelampa. Försiktigt hoppade han ut ur ögat och gled ner på marken. Därefter kastade han in oljelampan innanför den mekaniska bestens brinnande käftar. William rusade iväg och därefter small det till. Maskinen förstördes och slutade rulla. I en kaskad av lågor trillade den ihop. Alla sodanerna hade dött i explosionen.

Min maskin! Mina män!” skrek Jenz längre bort. I ett språng var John ända framme vid honom och hade gripit tag i hans krage.

Ge mig en anledning till att inte döda dig här och nu, Uppfinnar-Jocke!” väste han.

Det tog två år att konstruera den maskinen! Har du någon aning om hur mycket arbete som ligger bakom!” utrbrast Jenz!

Har du en aning om hur länge den där muren har stått utan att en enda armé lyckats inta den?” muttrade William.

Vi förlorade många män!”skrek John! ”Bra män! Folk kommer sjunga sånger om dem, medan jag och William kommer gå till historien som de två davanierna som lät muren falla!”

Lugna dig, John! Det är knappast lämpligt att tänka på hur man vill bli ihågkommen när något sånt här inträffat.”

Förlåt, broder.” sade John. ”Jag skulle ha hållit inne med det där.”

Det händer den bästa, min vän. Vad gäller den här galna vetenskapsmannen så tror jag en rättegång vore det enda lämpliga. Han är mer värd för oss levande. Att döda honom ser inte bra ut på pappret heller. Det blir ett jävla liv.”

De döda hedrades och fick en värdig begravning under dagen, medan de överlevande soldaterna och de två davanierna åkte mot Aripolis med sin värdefulla fånge. Inne i vagnens hytt satt William och John och unnade sig varsitt ölkrus. De skålade så skummet stänkte.

Hell de som föll, må de finna frid hos gudarna.” ropade William.

Hell!” svarade John, varpå de båda tog vars en rejäl klunk.

Då bär det av till Aripolis, då…” muttrade John. ”När var jag där senast? Två… tre… månader sen?”

En.” rättade William.

Jaja, tiden går långsamt när man är ute i fält. Undrar vad vårt nästa mål blir… söderut?”

Mmm-mmm.” svarade William och skakade bestämt på huvudet.

Hur vet du det?”

Eftersom du är lärling får jag egentligen inte prata om det här med dig, så det får bli mellan oss två. Men… vi ska norrut. Till självaste Nordfala… där kung Hodvig Skarwolf härskar.

Wow! Jag har alltid längtat efter att åka dit! Jag har aldrig varit där!”

Du kommer sannerligen trivas… om du gillar vilda mammutar, bitande kyla och pälsklädda råskinn som lurar bakom varenda buske och försöker slita främlingar i stycken. Drick rejält innan du hakar på, vettja!”

Nä, jag tror jag ska försöka hålla mig nykter till dess!”

William brast ut i ett vänskapligt hånskratt. Därefter red de vidare söderut mot Aripolis – Raniaimperiets huvudstad.

Efter tio dagars ritt var de äntligen framme vid den praktfulla staden Aripolis. Staden var vit likt marmor och slingrade sig upp på ett berg på över tusen meter över marken. Arkitekturen förde tankarna till Rom, Aten och Olympen. Stadskärnans rundmur slingrade sig flera varv runt berget och bildade olika våningar, vilket fick staden på berget att se ut som en bröllopstårta, eller som Babels torn. Tinnar och torn reste sig över allt. Soldaterna och de två davanius-krigarna tågade in på stadens gator och torg, medan Jenz Bratovic visades upp i kedjor. Pöbeln buade och kastade mat på honom. Tillmälen som förrädare, horunge och jävla utlänning tilldelades den arresterade professorn med jämna mellanrum. Uppe på slottsgården längst upp på toppen marscherade kejsare Vilnius Gaius, ursinnig och uppriven. Han steg fram till John och William och såg dem djupt i ögonen.

Visa honom!” väste han. ”Låt mig få tala med honom enskilt omedelbart.”

Som ni vill, ers majestät.” muttrade William allvarligt. William hjälpte Jenz ner från vagnens baksida och föste in honom i hytten. På andra sidan gick kejsar Vilnius in och drog ned persiennenen.

Lyssna, ers höghet, jag kan förkl…” började Jenz men avbröts av en lavett.

Lyssna här, nu! Du ska va… jävligt… jävligt glad… att vi har ett rättsväsende i det här landet som ser till att du får din sak prövad. Annars hade jag slagit ihjäl dig, det kan jag lova dig!” röt kejsaren. Han fortsatte drypa etter och gapa och skrika i en lång ramsa av osammanhängande utskällningar. Utanför vagnen stod soldaterna och log belåtet, medan de tjuvlyssnade på kuejsarens utskällning. Därefter hördes ett par örfilar till och soldaterna grimaserade med smärtsamt med en blandning av skadeglädje och förskräckelse. Man kunde nästan höra soldaternas skrytsamma belåtenhet. ”Oooooh, där fick han allt.” ”Haha, där satt den!”

Dagarna gick och rättegången förbereddes. Precis som alla landsförrädare skulle Doktor Bratovic dömas offentligt i senatens stora kammare, där allmänheten hade tillträde under sådana tillställningar.

Efter några veckor var det fullsatt i rättssalen. Domaren steg fram längst ner vid podiet och satte sig. Han bankade klubban i bordet.

Får jag be er alla om er fullständiga tystnad, tack!” ropade han uttråkat. Domaren hade tydligen sådant tonfall hela tiden. Tråkig och oengagerad, men rakt på sak. Alla blev tysta och bänkarna hade snabbt blivit fullsatta. In kom en jury, sekreterare och ordningsvakter. Fortfarande bunden leddes Jenz Bratovic fram till sitt eget podium. Han sträckte fram sina händer och lät en ordningsvakt låsa upp och ta av handklovarna. Åhörarna utbrast upprört så fort han kom in i salen. Mummel började höras här och var. ”Förrädare!” skrek någon! Jenz Bratovic slog ut händerna demonstrativt med och kaxigt leende, som om han presenterade sin egen närvaro.

Ordning, ordning…” ropade domaren och slog med klubban ett par gånger. Publiken tystnade till igen.

Jenz Bratovic, son av Alexander Bratovic.” började domaren. ”Du står åtalad för grovt landsförräderi, grov förskingring, samt krigsbrott vid svarta muren. Du arbetade tidigare för Raniaimperiet och hans majestät kejsaren. Du skall i oktober förra året ha mottagit en summa på femtusen guldmynt från Sodanias kejsare Brezov III och därmed anslutit dig till fientlig makt. Alla dina inventioner du tog fram i Raniaimperiets tjänst, lät du gå förlorade. Du tog med dig ritningar på tusentals krigsmaskiner till Sodaneia och skall dessutom ha totalförstört din krigsmaskin, flammande tjuren, vilket kostade livet för trehundratjugotvå Raniasoldater och uppskattningsvis över fyrahundratolv skadade Raniasoldater. Du står även åtalad för grov skadegörelse, då hela borgen totalförstördes under attacken. Hur ställer du dig till dessa anklagelser?”

Jenz tittade rakryggat upp mot domaren. I hans blick lyste mod och beslutsamhet.

Skyldig.” svarade han med kylig stämma. Åhörarna brast ut i chock. De började skandera och skrika i vrede och räckte tummen ner.

Åtalad förklaras härmed skyldig.” sade domaren och klubbade igenom beslutet. ”Jenz Bratovic, son av Alexander. Härmed dömmes du till döden genom hängning. Domen verkställs om två dagar. För bort honom.”

Åhörarna skanderade i extas. Alla utom en. Det var en mycket gammal man som satt för sig själv längst bak på läktaren. Han såg arg ut. Hans bruna gamla skinn gav honom en respektingivande, stilig och samtidigt skrämmande uppsyn. Han hade djup skugga runt sina hatiska ögon och gillade uppenbarligen inte vad han såg.

Två dagar gick och snaran knöts i ordning. En arg pöbel stod samlad, till och med barn. Bratovic stod längst upp på luckan och rättade till sin lugg. Han fattade mod och drog ett djupt andetag. Bödeln stod redo vid spaken, klädd med en svart kåpa över huvudet. En domare gick fram på torget och öppnade sin pärm.

Inför oss står nu Jenz Bratovic, som erkänt och förklarats skyldig till samarbeten… med fiender!” röt domaren och tittade ilsket på Bratovic. Publiken skanderade och kastade frukt på honom..

I kejsare Vilnius Gaius namn har han därmed dömts till döden genom hängning. Har du några sista ord du vill säga, Jenz Bratovic?”

Fan ta kejsaren!” väste Jenz med ett skadeglatt leende. Publiken började bua och skrika och kasta ännu mer frukt. En tomat träffade honom mitt i ansiktet och därefter kastades nya tomater på honom i en kaskad av rutten sörja. ”Jag förbannar honom… och alla hans avkomlingar! Vi kommer mötas igen… med samma blod i våra ådror, i en annan tid… det svär jag på!”

Domaren fick nog och nickade åt bödeln. Bödeln drog i spaken och Jenz föll ner genom luckan. Han blev hängande utan att säga ett ljud. Lite ryckningar i kroppen var allt han förmådde medan livet lämnade honom. Publiken fortsatte gallskrika och kasta saker på den livlösa kroppen.

För all framtid skulle namnet Bratovic orsaka kalla kårar genom kroppen. Bratovic må ha varit hängd. Men hans namn skulle för alltid bli ihågkommet. Han levde vidare som en sedeslärande sägen om hur det går för förrädare. Bratovic blev slutligen ett skällsord i sig… som användes om någon man ansåg vara förrädare. Föräldrar skrämde sina barn när de inte kunde uppföra sig. ”Tänk på vägen du väljer. Vill du sluta som Bratovic när du blir stor?” ”Om du inte är tyst kommer Bratovic och tar dig.” Ständigt närvarande var denne Bratovic – ett fult ord som man inte fick tala om, men alla visste vad det betydde. Alla minns när Jenz Bratovic sålde ut sitt folk till Sodania.

Några dagar senare samlades senatorer och allmoge, rika och fattiga i kejsarens stora festhall. Det var fullspäckat med människor, dansöser, dansare, akrobater och musiker.

Gaius Lupus var en av gästerna. Han var en lång och stilig trettiofemåring – inte vansinnigt stilig men med en karisma som ingav respekt. Han satt belåtet och smuttade på en bägare rött, och var uppmärksam på varenda viskning. Likt en journalist bevakade han allt sin närvaro med allvarlig blick. De rika kvinnorna längre fram i salen fick syn på honom och började viska till varandra i extas. Gaius log tillbaka. Kvinnorna blev helt galna av hans respons. Senatorerna tittade snett på honom och viskade förundrat till varandra.

Vem är det? Jag har aldrig sett honom innan.” sade den äldsta senatorn vid namn Casare.

Jag vet inte.” muttrade senator Frick och ryckte på axlarna.

Ååh, det är väl en av dom där förbannade intressegubbarna.” muttrade Vengol som satt bredvid sin fru Edrea. ”Nyrika knösar som till varje pris försöker komma in i det politiska finrummet och skaffa sig inflytande.”

Edrea hade också börjat få upp ögonen på Gaius Lupus. Vengol sneglade förnärmat på sin fru och hon återgick omedelbart till sin vanliga sura blick.

Eh, kyparn, ursäkta mej.” utbrast senator Frick och drog i kyparen som nyss varit nere och serverat Gaius och de rika kvinnorna.

Senator Frick?” svarade servitören.

Mannen därnere, han ögongodiset. Vem är han?”

Jag frågade inte, sir? Ska jag… eeh?”

Åh, nej nej, det behöver du inte för bövelen! Det var inte så jag menade.”

Vet ni inte dem det är?” utbrast en glad medelålders kvinna i sällskapet. ”Det är ju Gaius Lupus!”

Inte han för helvete!” gnällde Frick.

En mer självgod person har jag banne mig inte hört talas om.” muttrade Casare.

Vad menar du?” undrade Frick.

Alltså, du ska bara veta… han hymlar ju inte med vilka förmögenheter han sitter på.”

Och kvinnorna.” inflikade Vengol.

Jag har hört från hans konkurrenter att han ska vara det största praktarslet till affärsman i Aripolis.”

Förvånar mig inte, han är ju rik trots allt.” sade Frick.

Men vi tjänar inte så lite heller, ju. Varför ska vi klaga.” sade senator Gredus.

Det är inte min poäng.” sade Frick bestämt. ”Jag har hört rykten…”

Rykten intresserar mig inte.”

Trovärdiga rykten… om att han är gift… och ändå går han till horor och håller på!”

Jaha? Och vilken TROVÄRDIG källa kommer det ifrån?”

Spelar det nån roll?”

Ja, det spelar roll i allra högsta grad?”

Varför? Titta på honom som han sitter och håller på! Ett stiligt ansikte förvisso! Men han kommer säkerligen lämna alla kvinnor han ligger med i sticket när dom blir för dyra för honom.”

Det ryktas att han är döv också!” röt Gaius Lupus och vände sig mot det skvallerlystna sällskapet. Tystnaden blev mördande. Gaius Lupus bevakade dem en stund. Inte ett ljud hördes i den knäpptysta salen. Snart gick Gaius Lupus iskalla blick över i ett varmt leende. Han började skratta. De som nyss suttit och skvallrat blev först förvånade och började därefter också skratta.

Kom ner här, mina herrar, jag bjuder på en röd Veris Glessus 347.” utbrast Gaius belåtet och de tidigare avundsjuka herrarna gick förvånat ner och började dricka med sin nya så kallade, ”vän”.

Stämningen blev gemytlig och festmusiken dundrade. Alla samlades runt den mystiska charmören. Den enda som inte var glad var den där gamla mannen som tjurat i rättssalen. Han satt för sig själv i ett hörn med en bägare vin och fick precis ögonkontakt med Gaius. Gaius såg misstänksam ut, men distraherades snart av de halvnakna kvinnorna som kom in och underhöll Gaius och de andra i sällskapet. Fest blev till lustspel. Det var så det fungerade i Aripolis.

Morgonen därpå, på en annan plats i ett annat land, långt upp i norr, dundrade en stor flock håriga elefanter med stora betar fram. Det var mammutar ute på slätten. Uppe på en mammuts rygg satt den unga kvinnan Kyra och balanserade med spänning i ögonen. Hon hade rött hår och var klädd i sina torftiga läderkläder, egentligen avsedda för män på jakt. Intensivt lyste hennes gröna ögon av äventyrslystnad och spänning när han guppade upp och ner på mammutryggen. Kolossen dundrade fram likt en jordbävning och själva jorden skakade i området.

Samtidigt satt den unge mannen Taron och hans kortare lillebror Ivar vid en brasa och halstrade sitt dagliga villebråd – kanin och fasan. De två bröderna hade båda mörkbrunt, långt hår, men Taron var mer av en atlet och hade lite mer skägg än sin stubbskäggiga lillebror.

Vänta lite ska jag bara pissa, du kan nog släcka brasan nu.” sade Taron och gick iväg. Ivars blick slog över då över i djävulskap och han funderade en stund innan han reste sig upp, knäppte upp gylfen och började kissa direkt på köttet. Elden släcktes och Ivar återgick till sin oskyldiga uppsyn som om inget hade hänt. Snart kom Taron tillbaka och började karva i den nygillade måltiden.

Gudars vad gott det ska bli, vill du provsmaka?” sade Taron.

Nej nej, du först, min bror.” sade Ivar och tittade med spänning på när Taron tog sin första tugga. Han gnagde intensivt, som om han aldrig sett mat förut.”

Inte varje dag man ser sin bror äta kanin marinerad bi mitt piss.” muttrade Ivar belåtet. I Tarons ögon lyste mord. Han luktade på villebrådet och spottade genast ut köttet, varpå han började jaga sin lillebror över slätten.

Jag ska döda dej! Jag ska döda dej!” skrek Taron.

Men Ivar bara skrattade.

Du sa ju att jag skulle släcka elden!” retades Ivar och fick försprång.

Akta!” skrek Kyra. Nu hade hon rest sig upp på mammutens rygg. Taron såg mammuthjhorden komma springande mot honom mitt ute på den karga, vidsträckta höglandsslätten. Nästan lika skickligt som en akrobat balanserade Kyra på ryggen.

Spring, Taron!” skrek hon.

Taron greps av panik och dundrade ner för backen med mammutarna hack i häl. Slutligen fick han syn på ett dike och gömde sig under en trädrot som stack upp ur marken. Kyra fattade mod och hoppade av matriarkens rygg. Med häpnadsväckande färdighet hoppade hon från mammut till mammut, gled ner för en snabel och gjorde Taron sällskap under rotvältan. Mammutarnas massiva fötter dundrade likt jordbävning ovanför de två människorna, när hjorden rusade nedför backen, precis ovanför de två dödliga människorna.

Jiiiihaaaaaaaaa!” skrek Kyra och skrattade medan Taron kände stort obehag av kolossens dundrande framfart. Snart var mammutarna försvunna i fjärran. Äntligen kunde Kyra och Taron andas ut och borsta av sig.

Är du helt från vettet, Kyra!” utbrast Taron.

Blev du skrajsen eller?” skrattade Kyra medan hon rättade till sitt lockiga, röda hår.

Undrar vad din farsa kommer säga om det här då!”

Åh, du vet väl vad han brukar säga… det vanliga. ”Vi är Elenwolf, och Elenwolf gör sin plikt! Du är en varg, inte ett får, också vidare, haha! Men var är din bror?”

Precis här!” svarade Ivar stolt medan han uppenbarade sig framför dem.

Nä nu jävlar!” väste Taron och grep tag i sin bror med ett språng. Kyra skakade på huvudet medan de brottades och rullade omkring på marken.

Woaw, woaw, woaw, vad håller ni på med!” röt Kyra och gick emellan dem. Stadigt höll hon fast dem i ett järngrepp medan de försökte fortsätta slå på varandra.

Lite broderlig kärlek bara.” muttrade Taron.

Pissigt värre!” fnissade Ivar.

Håll klaffen!”

Hela byn kommer snart veta vad du sysslar med!”

Du vågar inte säga nåt! Jag varnar dej!”

Killar! Killar!” röt Kyra och slog ihop de två brödernas skallar. ”Vad ni än har hittat på för dumheter så tycker jag faktiskt ni kan släppa det nu. Så nu andas vi ut… luuuuugnt och stilla också kramar ni varandra och visar varandra lite broderlig kärlek.” Kyra instruerade som till två småbarn, vilket retade Taron en aning.

Ååh, men kom igen!” väste Taron irriterat.

Kramas!” röt Kyra. Motvilligt kramade de två barnsliga bröderna varandra medan Kyra roat tittade på.

Seså, det var väl inte så svårt.”

Nä, visst.” muttrade Taron.

Men vad kom dom där mammutarna ifrån?” sporde Ivar.

Ääh, det var jag som ställde till oreda. Men jag lärde mig en läxa i alla fall. Man ska inte mjölka en mammuthona när det egentligen är en mammuthanne….”

Tack, det räcker med informationen.” skrattade Taron.

De började så sakteliga gå över den polara sommarslätten mot fjorden. Längsmed fjorden gick de stora dalarna och skogsbeklädda bergskedjorna. Intill berget reste sig en majestätisk, enkel liten nordisk fiskeby. Själva byn var brant och ledde upp till toppen där kungen själv hade sitt tillhåll. Det var ett praktfullt men enkelt slott som påminde om en stavkyrka.

Mitt på förmiddagen tillbringade Kyra, med att träna närstrid med sin lillebror Knut. De befann sig på den pittoreska lilla slottsgården och fäktades med varsitt träsvärd, medan sommarsolen glänste upp himlavalvet. Knut var en rar gosse i elvaårsåldern. Han hade en blond undercut med en liten tofs i nacken och var säkerligen starkare än han såg ut. Mitt i den intensiva fäktningen lyckades Kyra slå träsvärdet ur hans hand.

Det är lugnt, Knut! Ta upp svärdet så fortsätter vi?

Men…” började Knut. ”Du kan ju lätt döda mej när jag plockar upp svärdet?”
”Ja, det kan man göra.” fortsatte Kyra. ”Men så gör inte en sann krigare i vår familj.”
”I så fall är han den dummaste krigaren i historien.” skrattade Knut och plockade upp svärdet.

Kyra strök sig om hakan och funderade lite.

Hur ska jag förklara det här? Eeh… Jo! En stor krigare slåss med en jämlik motståndare. Han attackerar inte sin motståndare när ligger ner, eller när han hämtar sitt svärd. Det är inte rättvist. Men när krigaren har hämtat sitt svärd och rest sig upp…” Kyra slog svärdet ur Knuts hand igen, grep tag i sin bror och riktade sitt träsvärd rakt mot Knuts strupe.

Då är han död om han inte koncentrerar sig.” fortsatte hon. ”Plocka upp svärdet igen, Knut.” Hon släppte taget om Knut, som sträckte sig efter svärdet, men plötsligt sopade Kyra undan svärdet på marken och tog tag i sin brors axel. Hon uppenbarade sig med träsvärdet i högsta hugg.

Du dog igen, lillebror!”

Men du sa ju precis att vi inte får göra så!” utbrast Knut.
”Världen är full av folk som inte bryr sig om det. När du blivit man… och kan reda dig själv… så måste du vara förberedd på… att din motståndare kan använda fula tricks som jag precis gjorde. Och när det verkligen kommer till kritan… kanske du själv måste använda dig av fula tricks, även om du inte vill.”
Kyra och Knut satte sig bredvid varandra på marken. Kärleksfullt rufsade Kyra till sin brors frisyr

. Hovfolket gick omkring och utförde sina dagliga sysslor på gården, medan kung Rendal Skarwolf och hans drottning Kelda betraktade de två syskonen från långbordet där de satt.

Hon lär vår son väl.” konstaterade han.

Rendal, han är elva år, borde han inte vänta?” sade Kelda

. ”Han kommer inte alltid vara pojk, Kelda. Jag anar oråd.”

Åh, du har alltid varit en sån pessimist!” skrattade Kelda.

Det gäller vår dotter, Kelda. Kyra har mitt fulla stöd. Men det här är männens värld… hon kommer inte bli accepterad eller respekterad om hon inte lär sig sin plats.”

Vilket otroligt struntprat! Som vanligt från er karlar!”

Det är inget struntprat! Det är så det funkar, tyvärr… är det så! Jag har inget emot vår dotter… men jag vet andra som har det… jag kan inte förlora ett barn till.”

Kelda blev förskräckt i ögonen.

Tror du… det kommer hända?” sporde hon med glansiga ögon.

Endast gudarna vet, älskling. Jag går till valan ikväll… jag vill ta reda på vad hon ser i flammorna…”

Gör inte det! Inga visioner, snälla!”

Varför inte?”

Jo… gör det för all del… men var beredd på att visionerna kan vara både skrämmande och göra dig än mer orolig!”

Rendal böjde sig kärlektfullt och tog sin frus hand. Djupt såg han henne i ögonen.

Han tog henne ifrån oss… vår förstfödda dotter. Det har inte gått en natt utan att jag har dödar honom i sömnen. Rör han Kyra… så kommer jag strypa honom med mina bara händer. Förstår du? Det kommer bli bra, det här, älskling.”

Vid kvällningen vandrade Rendal längs den snåriga bergsväggen vid skogsbrynet. Han kom till en ojämn stentrappa som gick längs klippan och lyckades därefter ta sig över en sliten hängbro till nästa avsats. Där, mitt intill det snåriga skogsbrynet, under trädkronor av ek och kastanj, stod ett enkelt litet hus. Det var ett litet snett gammalt trähus fullt med sniderier av drakhuvuden och bestar av olika slag. Trots husets kusliga uppsyn var det faktiskt lite hemtrevligt också. Rendal gick in genom den helt dörrlösa ingången och duckade för smycken, snäckor och snigelskal som hängde i taket. Inne i det mörka lilla kyffet var brasan redan tänd. Framför den satt en liten puckelryggar gumma. Hon hade en stor vårtig näsa och långt tovigt hår, fullt med mossa. På ryggen och axlarna växte plantor och små grenar och hennes gamla ögon skymdes av en uppfälld yllehätta.
”Välkommen, Rendal Skarwolf – kung av Fjordholm. Vad bringar dig till min bonad, du dödlige?” sade kvinnan med sin hesa, sliskiga röst.
”Jag vill se vad min framtid har att erbjuda. Vad har gudarna för planer för mig och min familj… och framförallt min dotter?”
”Du kommer hemifrån för att söka visioner i flammorna… utan offergåva. Då vet du vad som gäller.”
”Jag vet vad som gäller, vala.”
”Låt oss börja, då.”
Gumman ledde honom fram till ett enkelt podium med en brinnande eldstad längst upp. Rendal tog fram sin kniv och skar sig själv i handflatan, varpå han lät blodet droppa över elden. Gumman föste undan Rendal och började svaja med händerna medan hon uttalade en besvärjelse på uråldrigt tungomål.
”Ak zakhir Volundun! In velia vogul alifaina!
Semaya!”
Ett stund hände ingenting.
”Vad ser du? Vad ser du i flammorna?”
”Jag ser… jag ser död… och krig. Och svek! De hemsöker er i mörkret… ständigt jagar de henne!”
”Vilka då?”
”Jag ser inte… det bleknar bort.”
”Vad ska det här betyda?”
”Bara gudarna vet. Men en sak är säker! Håll din familj under uppsikt! Skydda dem bäst du kan! Ta hand om Kyra… beskydda din dotter till varje pris!
Rendal blev förskräckt i blicken.
”Tack, vala.” sade han. ”Jag ska göra allt jag kan för att skydda min kära familj.”
Han gick ut ur stugan och började bekymrat vandra hemåt igen.

På natten låg Rendal bredvid Kelda i sängkammaren. Han vred och vände sig av oro. Till sist reste han sig och steg upp. Ensam stod han på balkongen med en bägare mjöd och tittade ut över norrskenet på himlen. Kelda kom ut och omslöt hans axlar.
”Du oroar dig för mycket, älskling.” Sade hon.
”Den gamla valan oroade sig för samma sak. Jag kan inte förlora er. Jag är för svag.”
Kelda kysste sin make och därefter tittade de varandra i ögonen.
”Ingen kommer göra oss illa, älskling. Du är en kung.”
”En kung har många fiender.”
”Besegra dem då!”
”Det ska jag.”

Kapitel – 2 – I främmande marker

 

Det nybildade sällskapet lämnade bergskedjan och gick längs med den branta stigen. Inte allt för långt ner började bar mark framträda, och en och annan väderbiten gammal fjällbjörk började bli en allt vanligare syn. Vid bergets rötter passerade de en stor, svart ek, utan ett enda löv. Grenarna skrynklade sig likt hasselbuskar och trädet såg dött ut. För ett ögonblick blev de sju följeslagarna stående likt får, stirrandes upp på den gamla eken. På en av de lägre grenarna satt en stor pilgrimsfalk som hade dem under uppsyn.

Arkon. Den gamla döda eken tycks aldrig ruttna.” sade Nalgar. ”Det är fan inte naturligt!”

Jag oroar mig mer för den där rovfågeln som stirrar på oss.” sade Ylva.

Jag är säker på att den är minst lika orolig för oss.” sade Lothur. ”Kom nu. Att stå på samma plats för länge drar till sig uppmärksamhet.” Falken skrek till och flög därefter iväg över den vidsträckta dalen. Långt bort på en klippa stod en svartklädd man intill skogsbrynet. Han bar en svart skinnmantel med vargpäls över axlarna, bruna läderhandskar och läderstövlar och en uppfälld läderluva. Falken landade på hans utsträckta arm och fick en liten bit kött. Därefter flög den iväg åt samma håll den kommit från. Den mystiske mannen tittade ut över horisonten och uppenbarade sitt vita porslinsöga genom att fälla ner sin luva.

Hahaha, nu har jag dem!” utbrast han och blottade sin stora guldplomb med ett brett leende.

Vandringen fortsatte söderut och kvällen nalkades. I en skogsglänta slog de läger och tände en brasa. Norrskenet började så småningom etablera sig på den stjärnklara natthimlen.

Mitt i natten njöt de sju följeslagarna av fläsk och mjöd.

Köksmästare Ogers fläsk blir man aldrig trött på!” sade Ylva medan hon gnagde på en bit.

Nej, och då har det ändå haft exakt samma smak sedan jag var liten.” svarade Helga.

Har du varit med i silvergrimmarna sen du var liten?” frågade Farvid förvånat.

De flesta av oss föds här eller kommer till oss som väldigt små.” förklarade Helga. ”Du är den äldsta på väldigt länge att komma till oss. Själv minns jag inte. Jag lämnades utanför porten i en korg. Leifir tog hand om mej och uppfostrade mig som sin egen dotter. Silvergrimmarna är min familj, precis som för Lothur här.”

Tja, nu var jag inte riktigt så liten…” svarade Lothur.

Nej, men vi är din familj eller hur?”

Ja.” svarade Lothur med en storslagen stämma. ”Ni är den enda familj jag någonsin haft, och när du, Farvid, dödade några av dem, så gjorde du väldigt klart vart jag drar gränsen för familj och fiende.” Han ritade ett streck i marken mellan sig själv och Farvid. Stämningen blev tyst. Alla tittade pinsamt på varandra medan Farvid och Lothur reste sig upp.

Om jag hade varit skyldig till din fru och din dotters död, hade jag likväl kunnat slå ner dig här och nu, och oskadliggöra ännu en plågoande. men du måste tro mig. Killen vi jagar, Melkon. Jag såg honom döda din familj framför mina ögon, medan du låg ruttnade i en fängelsehåla. Om du nu älskade din familj så mycket, vad gjorde du för att skydda dem? Jag hade räddat dom båda om inte Melkon hade…” Farvid avbröt sig själv.

Hade gjort vadå?”

Det är en lång historia.” fortsatte Farvid.

Hehe, lång historia, och det där vill du att vi ska tro på.”

Woh ooh!” utbrast Ylva. ”Nu ryker valparna ihop!”

Tyst Ylva.” sade Nalgar. ”Du behöver inte göra det värre.”

Du kommer till oss silvergrimmar… förväntar dig vårt beskydd.” började Lothur. ”Och sen har du mage att irågasätta min kärlek till familjen? Ge mig en anledning till att inte döda dig här och nu!”

Men vid Andors rövhål, kan du inte hålla käften du, din dumma fitta!” röt Helga, som hade rest sig upp och gripit tag om sin svärdsknapp!”

Lothur tittade bakom sin axel och såg henne blänga åt honom. Försiktigt satte han sig ner med händerna i luften. Därefter brast han ut i ett uppgivet skratt!

Ser du vad hon gör mot mig, Farvid!” sade han och sträckte ut sina händer i en uppgiven gest. ”När jag var liten redde vi karlar ut våra tvister på det gamla hederliga sättet, utan att ni fruntimmer lade sig i hela tiden!”

Lothur hade knappt slutfört sin mening innan han låg medvetslös på marken.

Ni får ursäkta, men jag trodde aldrig han skulle hålla käften.” muttrade Helga. ”Hjälp mig lyfta upp honom, Olof.”

För all del.” muttrade Olof och lyfte Lothur lika lätt som om han vore en fjäder. Han lade honom försiktigt intill trädets rötter.

Vem tar hand om honom när han vaknar?” väste Helga.

Ingen svarade.

Tystnaden skriker om er. Det är ju fan att man ska behöva göra allting själv.” väste Helga, ”Vi svor en ed inför Leifir! Den enda far vi nånsin haft! Vi skulle ta hand om Farvid och slutföra vårt uppdrag! När Farvid har svurit sin ed är han en av oss! Om vi inte kan hålla det löftet, hur ska vi då kunna kalla vår orden för vår familj?”

Killen där borta kanske vet?” sade Nalgar och pekade mot en avsats ovanför forsen. Där stod mycket riktigt den svartklädda mannen med falken igen. De andra tittade och såg silhuetten av honom.

Vem sjutton är det där?” frågade Ylva. Plötsligt kom falken flygande över dem. Den flög bort till mannen och satte sig på hans arm.

Rovfågeln!” skrek Nalgar. ”Skjut honom, Helga! Han har spionerat på oss sen i förmiddags!

Det kanske är en annan rovfågel.” sade Farvid.

Det är få förunnat att få syn på en pilgrimsfalk i sitt liv. Nog är det samma fågel!”

Helga hade spänt sin båge men precis då gick mannen iväg.

Vid Waldas tuttar!” skrek hon frustrerat! ”Han kommer ju för fan hitåt!”

Vad har han nu hittat på… Farvid?” sluddrade Lothur där han satt intill trädet. Helga gav honom ett slag i huvudet med sin pilbåge så att han somnade igen.

Vi måste fly!” utbrast Nalgar och hällde vatten över brasan.

Vart?” frågade Leif förskräckt.

Jag kan en omväg till Svalfjord!”

Var är Farvid?” undrade Ylva medan Olof återigen plockade upp Lothurs medvetslösa kropp över sina axlar. De märkte alla att Farvid var borta. Men han var inte långt därifrån. I själva verket sprang han genom den täta skogsterrängen mitt i natten och kom snart fram till ett brant stup, med vacker utsikt över dalen och natthimlen. Där bromsade han och knöt sina båda nävar i ren ilska. Han tog ett djupt andetag och vrålade i ren ilska ut mot dalen. Det var det kraftfullaste vrålet de någonsin hört.

Det kom därifrån!” utbrast Helga! Bara han inte har… Åh nej!” Hon sprang mot stupet och hittade Farvid gråtandes på knä framför stupet.

Farvid!” ropade hon och gick fram till honom. Hon satte sig på huk och lade armen över hans axel. ”Lyssna nu! Lyssna nu jävligt noga på mej, Farvid!” röt hon.

Nej!” väste Farvid!

Lyssna på mej!” röt hon och grep tag om hans kinder med båda händerna! Aggressivt spände hon blicken i honom.

Du är en Elenwolf! Hör du det?”

Inte för min far?”

Tyst! Du har fortfarande hans blod i dina ådror, förstår du? Ge aldrig upp! Aldrig! Hör du mej? Vi fixar det här! Hör du mej?

Om min pappa såg mig gråta skulle han skämmas ögonen ur sig!”

Vem har sagt att du inte får visa känslor? Var det det du fick lära dig i din fina borg när du var liten? Kvinnorna skulle se söta ut och männen skulle krossa skallar? Åt helvete med det där! Jag är en kvinna! Jag har fått lära mig att klara mig själv och har mer stake än Lothur och dom andra därute! Har du någon stake? Bra! Sluta gråt eller tänka på det som varit! Skit i Lothur och var en man! Vi fixar det här! Men bara om vi samarbetar? Förstått?”

Farvid tog ett djupt andetag och tittade på Helga. Han tänkte över Helgas ord. Sedan nickade han bestämt och de båda reste sig upp.

Du tappade det här.” sade hon och räckte honom svärdet. ”Ha det i säkert förvar. Du kommer att behöva det framöver.

Farvid minns svärdet han höll i sin hand. Det var ett järnsvärd med ett drakhuvud i silver som fäste. Bladet mynnade ut från drakhuvudets gapande käftar. Han minns hur allting började, hur han hade fått svärdet. Farvid hade fem år tidigare vunnit stora segrar i slaget mot barbarerna österifrån. De kallades kreller – ett muskulöst ryttarfolk med bara överkroppar och stora flätor som vajade när de red fram genom terrängen. På kropparna hade de svarta symboler som tatueringar, och vissa hade till och med ristat in symboler i sitt skinn. Farvid hade nyss vunnit slaget om Halfort och återtagit stora områden från krellerna. men klanens ledare Vangor hade snabbt omgrupperat sina män på natten. De hade plundrat byar och våldtagit kvinnor. Ute på Alskygges stora slätt i östra Nordfala hade Farvid överraskat Vangor och hans ryttare i ett bakhåll. Då hade det avgörande ögonblicket kommit. Vangor tog Emira som gisslan och visade upp henne inför Farvids arme. Farvid hade suttit blixtstilla på sin häst och lyssnat på Vangors ord, medan Vangor hållit Emira i ett fast grepp och riktat en dolk mot hennes strupe.

Dra tillbaka dina män, Farvid! Annars skär jag halsen av din lilla utländska hora till fru!” hade Vangor skrikit med ett skadeglatt leende. Farvid hade utan minsta eftertanke nickat åt sina män att retirera.

Iväg till din make nu då! Se så!” var Angors sista ord, varpå han hållit sitt ord och släppt Emira fri. Detta hade inte hindrat honom från att smiska henne på rumpan medan hon sprang nedför kullen. Farvid hade hjälpt upp henne på hästen och placerat henne framför sig. Slaget hade därmed förlorats. Farvid blev hånad av sina egna män efter den dagen – det viskades jämt och ständigt. Där gick den unge prinsen som försakade sitt eget rike och folk för en utländsk skönhets skull. Den största skammen. Farvid stod inte ut med att hånas. Passande nog dog den gamle mästaren för Stormväktarna och efterträddes av den yngre och mer strategiske generalen Melkon. Han hade kolsvarta polisånger och en styvt och bakåtslickat kvasthår, stora buskiga ögonbryn och en blodröd scarf, som han aldrig tog av sig, oavsett vilken rustning han bar.

O Vendor – guden av krig och åska – mina män hånar mig! Mitt folk föraktar mig! Jag ber dig, ge mig kraften att döda alla våra fiender och ta tillbaka det som är vårt, bara jag får leva tillsammans med Emira! Skona henne från allt lidande. Alla vill se henne bränd på bål. Eller hängd. Hon kan knappt gå ut längre.”

Farvids bön i det pittoreska lilla trätemplet framför en staty av guden Vendor hade hörsammats. Men inte av Vendor själv, utan av Melkon som stod bakom Farvid utan att han märkt det.

Jag ser att du ber till gudarna.” sade han.

Och?” muttrade Farvid.

Strunta i det. Jag hörde vart enda ord av vad du sa. Och jag ska hjälpa dig!”

Hur ska du göra det då?” frågade Farvid.

Och det var då Melkon tog fram det där svärdet och räckte till Farvid.

Farvid blev snabbt Melkons främsta lönnmördare. Tillsammans med ett förband av maskerade tjuvar och banditer, svepte Farvid genom borg efter borg, slott efter slott. Han dräpte jarlar, adelsmän, krigare och rådsherrar som drivit på frågan om att Raniaimperiet skulle etablera sig i Nordfala via den impopulära Valessunionen. Och han dräpte dem alla… under sin uråldriga släkts egen baner – den blå flaggan med en kolsvart silhuett av en drake. Sin egen fars baner.

Det var natt och de var tvungna att sova någonting en bit bort för att klara av morgondagen. När de vandrade söderut blev skogen allt glesare och marken blev tovigare av gräs och drypande måsstäcken. De tjocka gamla trädens rötter klättrade längs vallarna likt ett hav av ormar och ekarna var de ståtligaste träden av dem alla. De lade sig utanför stigen, utom hörhåll för fiender eller utbygdsjägare med för många frågor. Därefter somnade de snabbt.

Farvid vaknade av att en lättklädd Emira satte sig ovanpå hans kropp och kysste honom ömt på munnen. Det var fortfarande natt. Försiktigt öppnade han ögonen och såg sin älskade Emira ovanför sig.

Jag har svikit dig.” sade Farvid dystert.

Nej.” svarade Emira. ”Du gjorde vad varje man kunde och mer därtill.”

Jag saknar dig! Så jävla mycket!”

Det som hänt har hänt, Farvid! Det finns bara en sak du kan göra nu?”

Vad skulle det vara?”

Hämnd!”

Hämnd?” utbrast Farvid och reste sig upp från Emira. ”Ett vansinnigt motiv som förstör människor och gör dem till monster!”

Men var ett monster då.” sade Emira! ”Hämnas vad som tagits ifrån dig!”

Jag ska!” Sade Farvid! ”För dig! Jag lovar!”

Ta mitt halsband.” sade Emira och knäppte av sitt vackra halsband. Det var en silversvan med utsträckta vingar. Emira placerade halsbandet i Farvids hand.

Jag kan inte ta det här!” sade Farvid! ”Det tillhörde dina föräldrar, och deras föräldrar före dem! ”Ge det till någon som är värdig!”

Du är för hård mot dig själv, Farvid! Vi har inga barn. Du är den enda jag vill överlåta halsbandet till. Förvara det väl, Farvid. Glöm inte. Okej? Glöm inte. Lova mig!”

Jag lovar!” sade Farvid och slöt näven runt halsbandet. Därefter fäste han det runt sin hals.

Emira höll Farvid sällskap tills han somnade. Hon låg tätt intill honom. Men när han vaknade dagen efter fanns hon inte där. Farvid reste sig upp i all hast och kände runt sin hals. Halsbandet fanns kvar! Farvid log.

Men plötsligt hoppade en figur på honom så att han föll till marken. Det var den där mystiska mannen som stått ovanför forsen och spionerat på dem. Farvdid drog sitt svärd och såg plötsligt hur denne mystiska jägare stod öga mot öga med en storväxt och muskulös varg. Det var ingen vanlig varg. Den hade stommen av en björn och var ungefär lika stor som en. Medan de andra i sällskapet samlades runt den mystiske mannen och vargen, vaknade Lothur till. När han såg vargen komma springandes mot honom blev han klarvaken och precis innan vargen skulle sätta käftarna i hans ansikte drogs den tillbaka av ett rep. Den mystiske mannen fällde vargen till marken och drog ett snabbt snitt över halsen med sin stora dolk.

Sådärja, gumman.” sade han ömt och klappade vargen över manen medan han mumlade en tyst bön på något främmande gammalt språk.

Vem sjutton är du?” utbrast Leif.

Ett tack hade varit på sin plats.” muttrade mannen och satte tillbaka dolken bakom ryggen.

Vem är du?” frågade Leif igen.

Jag kallas Torun Harulf! Och den där besten har smugit på er sen ni lämnade Silvergård igår!”

Falken kom flygande och satte sig på Toruns axel medan han matade den med lite frön.

En varg eller?” frågade Lothur.

Nej, det här är ingen vanlig varg. Det är en urvarg.”

Vad gör en urvarg såhär långt söderut?” undrade Olof.

Den har troligtvis blivit av med sin ryttare.”

Vilken ryttare?” undrade Ylva.

En lycan, som en varulv fast värre! Jag har jagat dom i tio år! Jag vet inte vad dom gör här. Men en sak är säker, ni måste iväg härifrån! Omedelbart! Jag kan en väg till Svalfjord! En lång omväg förvisso, men om dom här figurerna får syn på er, då är ni döda allihop i ett nafs!”

Hur kan vi lita på dej?” undrade Lothur.

Det kan ni inte, inte på någon! Men jag svär… att ni är säkrare med mig än ensamma med de där bestarna!”

Kör hårt, vart går vi då?” sade Farvid.

Vi tar oss först och främst till Forkvel!”

Forkvel?” utbrast Lothur! ”Den skithålan klarar vi oss utan! Skulle vi inte till Svalfjord?”

Jo, men vägen dit är lång! Forkvel är nära och där kan vi köpa hästar, vapen och proviant!”

Som du vill.” muttrade Leifir. ”Men om du sviker oss…”

Vadå? Är ni rädda för det här eller?” utbrast Torun och pekade på sitt emaljöga. ”Slappna av. Det var min gamle gode vän Fendor som gjorde det!”

Är han pilgrimsfalken på axeln?” undrade Lothur.

Exakt! Efter det har han sålt sin själ till mig och vi är goda vänner sedan dess.”

Sålt sin själ?” utbrast Olof.

Wohooo är du rädd för magi och häxkonster nu också? Det är en lång historia! Men om ni följer mig, håller käften, och undviker stigar och vägar, så kommer det här gå hur bra som helst. Packa era don och gör er i ordning!”

De sju följeslagarna hade nu blivit åtta, och skulle ta en omväg till Nordfalas största tillhåll för slödder och banditer – Forkvel. Och ingen av dem anade vad som ständigt bevakade och jagade dem.

Kapitel – 1 Vägen till Silvergård

Natten låt tung över Norden, och återigen sprang Farvid genom den tunga vildmarksterrängen. Hans stora svärd var draget och som den bärsärk han var, lät han det svinga åt alla håll och kanter. Blodet forsade när den sylvassa eggen skar banditerna mitt itu. Det var fullmåne och regnet öste ner i skogen. När han var framme vid ruinen av ett gammalt fort, omringades han av flammor. Framför honom syntes silhuetten av en storväxt man, och då vaknade han. Farvid låg kallsvettig vid lägerelden. Det regnade inte, men ovanför honom tittade den stora fullmånen ner på honom genom de majestätiska trädkronorna. Kallsvettig och andfådd tittade Farvid bredvid sig. Emira öppnade sina vackra, bruna ögon och betraktade oroligt sin stilige make.

Vad är det, Farvid.” frågade hon. ”Du är ju alldeles svettig!” Emira satte sig upp, lade Farvid till rätta och pysslade om honom.

Inget, Emira. Det var inget. Bara en dröm. Bara… en dröm…” svarade Farvid förvirrat. Därefter torkade han sig i pannan med armen, omfamnade och kysste sin älskade Emira, och därefter reste han sig upp och började gå.

Vart ska du?” frågade Emira ängsligt.

Jag… jag ska bara ut och gå… sträcka lite på benen.” Och därefter gick han iväg.

Gryningen nalkades. Det var högsommar och utanför det pittoreska världshuset, med namnet Gyllene Vargen, betade redan hönsen av majsen som slängts ut från fönstren. Lösdrivare, fyllehundar, horor, oäktingar, banditer och prisjägare, vandrare, frälse och ofrälse – här samlades slödder, såväl som hjältar, för att umgås, spela om pengar, eller ta en stor, kall honungsöl. Inne på krogen var stämningen mytisk, och solen hade fortfarande inte helt gått upp. Det var en lätt belysning i matsalen. Mitt inne i ett hörn satt Farvid, iklädd enkla läderkläder passande för vildmark och jakt. Han hade en pälsmantel över sina axlar, och hans ansikte skuggades av hans uppfällda hätta. Faravid var drygt tjugofem år gammal och var brunhårig och vältränad. Hans ögon var gröna och hans skäggstubb tjockt och tätt. Han satt tyst som en mus, med ett ölkrus i handen och sade inte ett ljud. I bakgrunden spelades stämningsfull och glad folkmusik. I andra sidan rummet satt några laglösa och spelade vid ett runt bord. Bredvid dem satt svettiga, unga kvinnor med ansiktena fulla av smink, och urringningar som gick få män obemärkta. De laglösa banditerna svor, spottade och satsade pengar, medan de satt tätt intill dessa kvinnor med armen om deras axlar. Kvinnorna sade inte ett ljud, och de blängde bittert ut i ingenting, och ibland himlade de med ögonen åt banditernas kommentarer.

Giv mig lycka, giv mig framgång, Andor, Vendor, Skar, Walda!” mumlade den mest storväxta banditen medan han skakade tärningarna i muggen. Han fick tre, två, fyra, ett.

Haha!” skrattade den tjocka banditen mittemot. ”Ser ut som att gudarna är ett gäng skitstövlar trots allt.” Skadeglad lade han sina egna tärningar. Han fick fyra, sex, sex, fem.

Se på fan, Andor! Det behövde jag!” skrek den tjocke och bankade nävarna i bordet. Men några av banditerna började ana oråd så fort de fick syn på den diskreta figuren i hörnet. Det började viskas och skvallras runt om i matsalen. Den tjocke banditen gick fram och satte sig framför Farvid.

Du var mig en järv typ att dyka upp med ditt ansikte häromkring.” muttrade han till Farvid.

Vilken tur då att du själv har så förträffliga anletsdrag. Dina köp av både den ena och andra sortens tjänster bevisar ju hur attraktiv du är. Titta bara hur bekväma och nöjda kvinnorna är där borta.” Den store banditen tittade tillbaka där han hade suttit och såg de bittra minerna från de sminkade glädjeflickorna. Farvid hade nyss druckit upp sin öl och tog nu den stora banditens ölkrus från bordet och svepte det i ett nafs, medan banditen till sin förtvivlan såg sin öl förtäras så omdömeslöst.

Aaaaaaah! Gyllene Vargens honungsöl! Det ljuvaste som finns!” sade han med ett belåtet leende. Banditen grep ilsket efter sitt svärd, men det dröjde inte länge innan Farvid välte hela bordet över honom och drog sitt eget långsvärd. De andra banditerna drog sina svärd och yxor och gick till attack. Glädjeflickorna satt kvar och tittade imponerat, ja nästintill upphetsat, på striden inne på krogen. Inom loppet av någon minut hade alla banditerna dukat under på golvet i pölar av blod. Farvid tog upp ett pergament ifrån en av dem. Där fanns en någorlunda korrekt illustration av Farvids ansikte under texten: Den som tar fast och allra helst oskadliggör ogärningsmannen och förrädaren Farvid Elenwolf, kommer att belönas med sin egen vikt i guld, undertecknat Harald Järnnäve av Elvenest.

Heh! Dom får aldrig näsan rätt.” muttrade Farvid. Han tog fram en stor pung guldmynt ur sin ficka och räckte till glädjeflickorna. ”Här får ni… för ert besvär.” sade Farvid. Krogvärden gömde sig darrande bakom disken och hörde plötsligt en pung med guldmynt drämmas i bänken. Han reste sig upp och där hade Farvid mycket riktigt ställt en läderpung full med guld.

Ursäkta kladdet. Ha en fortsatt bra dag.” sade Farvid och gick därifrån. Innehavaren blev så förvånad att han inte ens sade tack. Istället tittade han förhäxat ner i påsen av guldmynt.

Solen hade nästan gått upp när Farvid steg upp på sin arbetshäst och galopperade iväg från världshuset.

Farvid tänkte tillbaka. På det som varit. På det som skett. Som tolvåring sade han till sin far – kung Harald Elenwolf: ”Pappa, jag ger mej av till stormväktarna… vid klippborgen.”

Du kan inte åka! Du är min son!” utbrast Harald.

Jaså, det låter så nu.” Harald blev bestört ett ögonblick.

Vad sa du nu?”

Nu kan du och din förstfödde son styra i frid utan mej. Farväl!”

Ut! Ut härifrån, illa kvickt, din slyngel och visa dig aldrig mer här igen!”

Farvid hade tränats i det hårdaste elitförbandet i Claurain – en orden kallad Stormväktarna – hårt tränade att bilda ogenomträngliga sköldmurar från tretton års ålder, tvingade att slåss och döda varandra för att eliminera alla sina känslomässiga tillkortakommanden. Farvid växte upp bland dem och skaffade många kamrater, och så kom den dagen, då han mötte en skönhet från Rania i söder – Emira – prinsessan av Vimina. De blev ett kärlekspar och gifte sig vid nitton års ålder. Emira var lite mörkare i hyn och hade bruna ögon, en vältränad kropp, och glänsande svart hår. Tillsammans badade de nakna i fjordar, hoppade ut från vattenfallen och simmade sida vid sida, tillsammans med narvalar och grönlandsvalar. I krig stred de ofta tillsammans på slagfältet. Men allt detta ändrades när den nytillträdde ledaren för Stormväktarna, Lord Melkon, anförtrodde Farvid med ett exklusivt uppdrag. Lord Melkon var motståndare till den kosmopolitiska samarbetsunion vid namn Valessunionen, som höll på att träda i kraft även i Nordfala. Melkon ändrade reglerna och omvandlade Stormväktarna till en politiskt färgad stormtrupp. De rensade bort och lönnmördade meningsmotståndare i brutala anfall i syfte att skrämma meningsmotståndare till tystnad. Många lorder, jarlar och stormän dödades och Farvid själv var delaktig i åtskilliga avrättningar. Lockbetet – att få avsvära sig sitt livstidslånga medlemskap i Stormväktarna och återförenas med sin älskade Emira – den mest storslagna av alla belöningar, så mycket mer värdefull än allt guld och silver i hela världen. Men mycket hade hänt efter det. Nu var det andra tider, och Farvid var nu en jagad man, ständigt plågad av minnena från sitt förflutna och de illgärningar han begått för kärleken.

Mitt uppe i den gråa, snötäckta bergskedjan låg ett stort långhus av trä och sten. Det var komplett med massiva träpelare som höll upp taket och bildade altaner och verandor. Det var i klassisk, nordisk stil, pittoreskt och gemytligt, trots att det var beläget mitt i en piskande snöstorm. Det var natt och de mindre husen och ladorna längre ner på berget hade tänt i fönsterluckorna. Muren längs bergstoppen var murad av massiv sten och hade drakhuvuden som tinnar. Medan de runda tornen reste sig högt över landskapet. Farvid vandrade upp för trapporna och stigarna mellan de olika husen och ladorna, och skylde sitt ansikte för den intensiva snöstormen.

Inne i långhuset var stämningen gemytlig och hemtrevlig! Levande ljus och brasor lyste upp den stora ölhallen. Stenväggarna var prydda med paneler av trä, keltiska träsniderier, färgglada dukar som med sin abstrakta konst berättade historier om hjältedåd. Vid det långa bordet satt tiotals storvuxna krigare, torftigt klädda i pälsar, läder och ringbrynjor! De flesta hade långt hår, stort skägg och vissa hade flätor. Ungefär en tredjedel av dem var kvinnor, också krigare, med liknande krigsutrustning. De festade och drack i en kaskad av mjöd, öl, färskt nybakat bröd, lax, stora stekar och skinkor, grytor och soppor. Musiken var hemtrevlig och stämningsfull och framfördes av några barder med nyckelharpor, mungigor, lutor och trummor. Vissa gick tillsammans med sin fru eller älskarinna in i ett gemak och stängde dörren efter sig, andra gick ut därifrån och spottade ut hårstrån på marken. Lättklädda kvinnor och män dansade energifullt omkring i salen, medan de gjorde akrobatiska konster.

Vet du skillnaden på en handboll och en Elenwolf?” slöddrade Nalgar ur sitt mörka, pipskägg, medan han spillde ut en massa öl ur sitt horn.”

Nä, jag vet inte?” sade den betydligt äldre krigaren bredvid honom, med stort grått skägg och kraftiga flätor. Han hette Leif.

En handboll sparkar man inte på! Hahahahaha!” skrattade Nalgar.

Den var bra den! Skål!” de båda lät skåla sina horn och halsade dem därefter i ett nafs.

Öööh! Barden!” skrek Nalgar. Sluta spela den där förbannade smörlåten och kör något aggressivt, med mer ös i! Sånt man antingen kan knulla eller kriga till! DUNDUNDUNDUNDUNDUNDÖÖÖH!”

Bakom honom kom en storvuxen man med bar överkropp och enorma muskler och tatueringar. Han hade en lädermössa och ett kraftigt bälte med silverbeslag runt midjan. Olof Sten var hans namn och han lyfte upp Nalgar med en enda hand och började bära iväg honom.

Jag tror du har haft tillräckligt med mjöd nu, Nalgar.” sade Olof med Nalgar på axeln.

Släpp ner mej, din store drummel!”

Okej, då, men uppför dig!” sade Olof och placerade Nalgar på bänken igen.”

Gör inte om det där, du, din…!” röt Nalgar.

Hhm, hhm,” muttrade Olof och hotade honom med en knytnäve. Därefter lugnade han ner sig omedelbart.

Ordning, bröder!” ropade en medelålders, muskulös krigare, med ett vitt öga och ärr i ansiktet. Han var skallig och hade stort, svart skägg, samt en stor pälsklädd mantel med broscher. Ringbrynjan pryddes av bälten, och han såg mycket vis och stark ut. Det blev tyst i rummet. ”Nu kanske ni undrar varför jag kallat er till det här mötet! Det är såhär… vi har idag en ny broder ibland oss!”

Lite färskt kött!” skrek en relativt vältränad, rödhårig kvinna med en lätt fjällbrynja, och en röd mantel. Hon var vacker och hade bronsbroscher och päls runt axlarna, och hennes näpna ansikte hade en aggressiv och vild glöd.

Exakt, Helga!”

Kan han slåss?” muttrade en annan stor karl med brun mustasch och polisånger, samt flätat hår. Han hade ett bryskt utseende och en något tyngre fjällrustning.

Om han kan, Lothur! Du har träffat honom förr! Stig fram, Farvid Elenwolf!”

Farvid trädde fram ur folkvimlet. När den rödhåriga kvinnan såg Farvid, stötte hon med armbågen till den blonda kvinnan bredvid henne,och tittade på henne med galopperande ögonbryn och ett kaxigt leende. Lothur, mannen med de bruna mustascherna blev ursinnig och en svart skugga sänkte sig över hans ansikte när han såg Farvid.

Du har ansökt om att gå med i vårt brödraskap. Varför?” sade den vise krigaren.

Jag söker mig hit för att gottgöra mina brott, och för att jag inte längre har något kvar att kämpa för.” svarade Farvid.

Du inser vad det innebär att gå med i Silvergrimmarna?”

Med hela mitt hjärta.”

Du får sova här i en natt och tänka över ditt beslut. När uppdraget är slutfört svär du trohetseden. Ta del av festen och njut av sällskapet!”

Tack, mylord.” sade Farvid och nickade artigt.

Med en djup suck satte sig Farvid vid långbordet. Lothur satte sig bredvid honom med en ilsken uppsyn. Medan Farvid smuttade ur mjödhornet blängde Lothur på honom utan att säga ett ord.

Vad vill du Lothur.”

Kommer du ihåg mig, Farvid? Jag kommer nämligen ihåg dig mycket väl!”

Vill du ha en medalj för ditt närminne?”

Du vet vad jag vill. Och jag vet vad du vill!”

Jaså? Berätta för mig?”

Lord Leifir är en bra karl! Om jag hade fått bestämma hade jag låtit hänga dig här och nu, inför allmän beskådan!”

Jag ger dig ett försök.” sade Farvid och tittade Lothur i ögonen. ”Gör det, Häng mig. Hämnas din familj. Du kommer inte få tillbaka dem för det. Det blev tyst och Lothur blängde mer och mer för varje sekund.

Gör det, då.” sade Farvid och reste sig sakta upp från bordet framför Lothur.

Den gamle krigaren som välkomnat Farvid harklade till högt och fick ögonkontakt med Lothur. Stämningen blev spänd.

Vi talas vid, senare, Farvid.” muttrade Lothur och trängde sig iväg in i folkvimlet. ”Ur vägen!” skrek han åt några han gick förbi.

Du behöver inte vara rädd för Lothur, grabben.” muttrade Olof, som i smyg satt sig bredvid Farvid. ”Som du vet, så har han större anledning än oss andra att hata dig.”

Jag har gjort fruktansvärda saker. Men Lothurs familj dog inte för mina händer.”

Vem var det, då?” frågade Olof.

Farvid skrattade lömskt.

Har du aldrig ställt dig frågan varför jag kom hit ikväll?” frågade Farvid med glimten i ögat?

Dagen därpå gick samtliga krigare upp i gryningen, de flesta av dem med kraftig huvudvärk. Farvid var den som var mest på hugget, då han inte varit intresserad av starka drycker den kvällen. Snöstormen hade lagt sig något, men det var fortfarande kall vind uppe i bergskedjan under den rödrosa morgonhimlen.

På långhusets bakgård stod en grupp krigare samlade. De var fem män, Farvid, Lothar, Olof, Nalgar och Leif. Den rödhåriga kvinnan, som hette Helga, och den blonda som hette Ylva, stod längst fram i klungan. Uppe på stentrappan stod den gamle vise krigaren som välkomnat Farvid till långhuset. Hans namn var Leifir och han stod med händerna i kors medan han talade till de sju krigarna framför sig.

Som ni kanske vet, mina bröder och systrar, så har vi en nykomling! Farvid Elenwolf! Som valt att ansluta sig till oss! ”Stig fram Farvid!” Farvid tittade nervöst på de andra krigarna och steg därefter tafatt fram ur klungan.

Jag har utsett just er fyra, och i synnerhet dig, Farvid, till den första delen i ett topphemligt uppdrag! Och det är där som vi behöver just DIG! Klarar du det uppdraget, så har du visat dig värdig som en silvergrim och ska få iklä dig den rustning som dina bröder och systrar också bär.

Det ska bli en ära, mylord!” sade Farvid.

Det hoppas jag, för din bakgrund, om än betungande för dig, kan vara källa till information vi inte känt till tidigare! Ert uppdrag – är att till varje pris tillfångata krigsförbrytaren och förrädaren Melkon Olaskir, en person jag förmodar att Farvid är känner till alltför väl?”

Vi hade våra indicier, japp.” muttrade Farvid och höjde på ögonbrynen.

Du skyddade honom så länge det passade!” väste Lothur! ”Vi är bara ännu några lamm du kan skära halsen av i sömnen!”

Ordning!” skrek Leifir! ”Jag tolererar inga utbrott mot vår nye broder! Här i silvergrimmarna arbetar vi alla under samma tak, vi kommer från olika bakgrund, och har alla olika livshistorier! Men vi är ändå bröder och systrar! Är det klart?”

Med all respekt för vår orden och dess regler, lord Leifir! Men Farvid dödade min familj! På Melkons order! Jag kan inte ha honom som min broder!”

Stopp ett tag, Lothur!” utbrast Farvid! ”Jag må ha mångas liv på mitt samvete! Men din familj är inte några av dem! Bespara mig dina anklagelser är du hövlig! Du vet inte vad som hände den natten! Och jag tvivlar på att du är intresserad av att låta mig berätta sanningen!”

Nog nu!” skrek Leifir! ”Ni avgår klockan åtta imorgon söderut, mot Svalfjord! Också diskuterar vi inte det här något mer! Är det förstått?”

JA!” skrek alla sju krigare med händerna i luften.

När ni är framme kommer general Aventus från legionen att förse er med mer information om uppdraget! Som sagt! Klockan åtta! Ät och drick nu riktigt duktigt, era snorvalpar! För snart kommer vi alla dö! Må gudarna leda er till seger! Iväg med er!”

Också kom det sig att Farvid befann sig i ett sällskap där minst en person ville döda honom, och där han utan tvekan var illa ansedd av de flesta! På vägen söderut kände han sig både rädd och rotlös, och på nätterna var det han själv som höll sig vaken, i rädslan på att få halsen uppskuren, för ett av de få brotten han aldrig hade begått.

Första utkastet

Det här är första styckena från en roman jag påbörjade igår kväll! Romanen ska heta “Fredlös”
“Natten låg tung över Norden, och återigen sprang Farvid genom den tunga vildmarksterrängen. Hans stora svärd var draget och som den bärsärk han var, lät han det svinga åt alla håll och kanter. Blodet forsade när den sylvassa eggen skar banditerna mitt itu. Det var fullmåne och regnet öste ner i skogen. När han var framme vid ruinen av ett gammalt fort, omringades han av flammor. Framför honom syntes silhuetten av en storväxt man, och då vaknade han. Farvid låg kallsvettig vid lägerelden. Det regnade inte, men ovanför honom tittade den stora fullmånen ner på honom genom de majestätiska trädkronorna. Kallsvettig och andfådd tittade Farvid bredvid sig. Emira öppnade sina vackra, bruna ögon och betraktade oroligt sin stilige make.
”Vad är det, Farvid.” frågade hon. ”Du är ju alldeles svettig!” Emira satte sig upp, lade Farvid till rätta och pysslade om honom.
”Inget, Emira. Det var inget. Bara en dröm. Bara… en dröm…” svarade Farvid förvirrat. Därefter torkade han sig i pannan med armen, omfamnade och kysste sin älskade Emira, och därefter reste han sig upp och började gå.
”Vart ska du?” frågade Emira ängsligt.
”Jag… jag ska bara ut och gå… sträcka lite på benen.” Och därefter gick han iväg.

Gryningen nalkades. Det var högsommar och utanför det pittoreska världshuset, med namnet Gyllene Vargen, betade redan hönsen av majsen som slängts ut från fönstren. Lösdrivare, fyllehundar, horor, oäktingar, banditer och prisjägare, vandrare, frälse och ofrälse – här samlades slödder, såväl som hjältar, för att umgås, spela om pengar, eller ta en stor, kall honungsöl. Inne på krogen var stämningen mytisk, och solen hade fortfarande inte helt gått upp. Det var en lätt belysning i matsalen. Mitt inne i ett hörn satt Farvid, iklädd enkla läderkläder passande för vildmark och jakt. Han hade en pälsmantel över sina axlar, och hans ansikte skuggades av hans uppfällda hätta. Faravid var drygt tjugofem år gammal och var brunhårig och vältränad. Hans ögon var gröna och hans skäggstubb tjockt och tätt. Han satt tyst som en mus, med ett ölkrus i handen och sade inte ett ljud. I bakgrunden spelades stämningsfull och glad folkmusik. I andra sidan rummet satt några laglösa och spelade vid ett runt bord. Bredvid dem satt svettiga, unga kvinnor med ansiktena fulla av smink, och urringningar som gick få män obemärkta. De laglösa banditerna svor, spottade och satsade pengar, medan de satt tätt intill dessa kvinnor med armen om deras axlar. Kvinnorna sade inte ett ljud, och de blängde bittert ut i ingenting, och ibland himlade de med ögonen åt banditernas kommentarer.
”Giv mig lycka, giv mig framgång, Andor, Vendor, Skar, Walda!” mumlade den mest storväxta banditen medan han skakade tärningarna i muggen. Han fick tre, två, fyra, ett.
”Haha!” skrattade den tjocka banditen mittemot. ”Ser ut som att gudarna är ett gäng skitstövlar trots allt.” Skadeglad lade han sina egna tärningar. Han fick fyra, sex, sex, fem.
”Se på fan, Andor! Det behövde jag!” skrek den tjocke och bankade nävarna i bordet. Men några av banditerna började ana oråd så fort de fick syn på den diskreta figuren i hörnet. Det började viskas och skvallras runt om i matsalen. Den tjocke banditen gick fram och satte sig framför Farvid.
”Du var mig en järv typ att dyka upp med ditt ansikte häromkring.” muttrade han till Farvid.
”Vilken tur då att du själv har så förträffliga anletsdrag. Dina köp av både den ena och andra sortens tjänster bevisar ju hur attraktiv du är. Titta bara hur bekväma och nöjda kvinnorna är där borta.” Den store banditen tittade tillbaka där han hade suttit och såg de bittra minerna från de sminkade glädjeflickorna. Farvid hade nyss druckit upp sin öl och tog nu den stora banditens ölkrus från bordet och svepte det i ett nafs, medan banditen till sin förtvivlan såg sin öl förtäras så omdömeslöst.
”Aaaaaaah! Gyllene Vargens honungsöl! Det ljuvaste som finns!” sade han med ett belåtet leende. Banditen grep ilsket efter sitt svärd, men det dröjde inte länge innan Farvid välte hela bordet över honom och drog sitt eget långsvärd. De andra banditerna drog sina svärd och yxor och gick till attack. Glädjeflickorna satt kvar och tittade imponerat, ja nästintill upphetsat, på striden inne på krogen. Inom loppet av någon minut hade samtliga banditerna dukat under på golvet i pölar av blod och Farvid tog upp ett pergament ifrån en av dem. Där fanns en någorlunda korrekt illustration av Farvids ansikte under texten: Den som tar fast och allra helst oskadliggör ogärningsmannen och förrädaren Farvid Elenwolf, kommer att belönas med sin egen vikt i guld, undertecknat Harald Järnnäve av Elvenest.
”Heh! Det kunde jag ge mig fan på.” Farvid tog fram stor pung med pengar ur sin ficka och räckte till glädjeflickorna. ”Här får ni… för ert besvär.” sade Farvid. Krogvärden gömde sig darrande bakom disken och hörde plötsligt en pung med guldmynt drämmas i bänken. Han reste sig upp och där hade Farvid mycket riktigt ställt en läderpung full med guld.
”Ursäkta kladdet. Ha en fortsatt bra dag.” sade Farvid och gick därifrån. Innehavaren blev så förvånad att han inte ens sa tack. Istället tittade han förhäxat ner i påsen av guldmynt.