Förutom Kejsaren i Raniariket fanns det även en formell titel som var högt respekterad i hela Claurain. Kungarnas kung, som även kejsaren måste rätta sig efter, var en allseende gudomlighet utsedd av gudarna själva för att skydda världen från all ondska. Han tillbads av alla de riddarordnar som så småningom uppstod i Claurain. Kungarnas Kung var vis, god och mäktig och hans allomfattande kraft skyddade Claurain från de allra mörkaste krafterna. Kungarnas Kung bodde djupt inne i Stora Skogens dalar, i ett stort alviskt slott. Han var inte av någon ras, varken man, alv, dvärg eller annat. Han var enbart Kungarnas Kung och skulle representera alla folk på denna jord.
Trots sitt långa liv var Kungarnas Kung icke odödlig. Hans titel gick i arv till nästa generation, dock varken genom föräldraskap, utan genom lärlingar. Det är få i världen som är ämnade att bli Kungarnas Kung – endast en handfull varje årtusende. Uppgiften kräver en särskild karaktär. När man bevisat sig vara utvald av gudarna till nästa generation, blir man lärling till den nuvarande Kungarnas Kung. När han eller hon dör, tar lärlingen över titeln som Kungarnas Kung.
Kungarnas Kung hade en magisk vattenkälla i alvernas flod som mynnade ut i en mycket ståtlig brunn, eller fontän, eller vad man nu ska kalla det. Kungarnas Kung var den enda som kunde dricka vattnet och möjligtvis undvika att korrumperas av mörka krafter. Samtidigt var han eller hon den enda som kunde använda vattnet för att bli allsmäktig. Men med generationer blev till och med Kungarnas Kungar allt mer korrumperade och maktgalna. Han var den sista som var genuint god, innan han dödades av sin egen lärling Anasor. Anasor var ursprungligen en god man, men efter allt vatten han druckit hade han blivit alltmer arrogant och maktgalen. Anasor tog över rollen som Kungarnas Kung och siktade på att bli världens dödlige härskare. Han bosatte sig i Felegrins slott i Falkors ödemark, där han använde sina magiska krafter för att skapa den svarta stenen – kolsvart, ändå lysande likt solen, kunde denna sten återuppväcka döda. På detta sätt skapade han en armé av odöda soldater, som var slavar under honom.
Alla som någon gång förlorat sin stora kärlek eller sin familj, har säkerligen önskat sig kunna väcka dem till liv. Det var på det sättet Anasor kunde få över oskyldiga stackare till sin sida. Genom att erbjuda dem den svarta stenens makt – att få tillbaka sina nära och kära från de döda. Men allting var bara lögn. De blev enbart slavar under Anasor, hans trogna tjänare. Lurade och fördärvade togs de till fånga av mörkret. När Anasor hade startat krig mot Imperiet, erövrades alltfler länder och förvandlades till förpestad sumpmark där inget kunde växa eller leva friskt. Missväxten bredde ut sig och folk började svälta. Anasor flyttade sitt säte till Ygastar, som fortfarande ej har återhämtat sig från den ondska som våldförde sig på markerna.
Anasor bannlystes från titeln som Kungarnas Kung, en titel som nu föll i glömska. Han byggde upp ett större och större imperium och alltfler kungariken erövrades. Imperiets legion och deras allierade började däremot återerövra sina områden. Davaniusordern skapade med alvernas och dvärgarnas hjälp ett magiskt silversvärd, smitt i drakeld. Endast detta svärd kunde dräpa Anasor, eftersom drakeld var det enda som permanent kunde radera honom från historien. När Anasor insåg detta blev han paranoid. Han hann inte ta sitt eget liv innan hans lärling Karanon, en före detta draktämjare, besprutade honom med drakeld med hjälp av sin drake Galaxir. Nu var Karanon den nya Kungarnas Kung. Han badade sig själv i smält svartstål. Järnet stelnade och brändes fast i hans skinn, likt en rustning, som skyddade mot all drakeld. Nu trodde han att han var oövervinnerlig. Karanon fjättrades i underjorden, medan draken flydde åt nordväst. Kriget var över – trodde de.
Vad ingen visste, var att Karanon hade gömt undan en magisk nyckel som kunde öppna underjorden och befria Karanon från sina kedjor. Den svarta stenen hade begravts med honom, vilket gav honom ett kraftigt övertag. Tusen år gick. Karanon lyckades snärja en respektabel hjälte som hade kunnat förstöra ondskan för all framtid. Vem var det? Jo, det ska ni få höra i nästa del.
