I början fanns endast himlarna och de svävande kontinenterna. Därefter uppenbarade sig de enorma urfäderna – gigantiska kolosser, bestående av lava, sten, jord och stora berg. Då de inte kunde komma överens lät de slå ihjäl varandra i en grotesk strid. Deras kroppar sargades och mosades, smälte samman och blev till jorden. Magman stelnade. Istitanen förångades och eldtitanen svalnade. Bergskedjor reste sig ur marken, från stentitanens kroppsmassa. Urgudarna var borta, men deras söner och döttrar – titanerna, överlevde och jordens härskare blev Tanarius – den störste titanen av alla.
Tanarius lät skapa alla växter och djur. Han byggde stora städer och kungariken i skyn, men fruktade trots allt att hans makt var hotad. Hans styre över de andra titanerna blev allt mer totalitär och slutligen var hela jorden täckt av svarta moln. Växter och djur drabbades av sjukdomar och världen hade börjat förgiftas. Tanarius son – den första människoliknande guden, hette Eron. Han misstänkte att det var Tanarius som låg bakom massdöden och samlade de tre andra gudarna och gudinnorna för att konspirera mot sin far. Det blev ett tusenårigt krig mellan gudar och titaner.
Eron lät skicka sin bror Reidos till havet för att smida en treudd åt sig själv, medan hans yngste bror Ageros lät smida ett par glödande kedjor i underjordens eldar. Galara, deras syster och den enda kvinnliga guden var enda gudinnan som fanns än så länge. Hon lät dra till skogen och tälja en magisk pilbåge med fenomenala krafter. Fyra gudar var de – mot hundratals titaner, cykloper och jättar. Men tillsammans med sina nya vapen lyckades de fyra syskonen nästan besegra Tanarius. Men bara nästan. Något fattades, nämligen visdom. Styrka och kraft var inte det enda som behövdes. Och det fanns bara en enda gud som hade visdom som sin egenskap – och det var Vigos. Han tillhörde inte den rebelliska gudaätten och var inte Tanarius son. Han var i själva verket son till Tanarius bror – Grellus Förrädaren
Få var det som litade på Vigos, eftersom hans far hamnat i konflikt med Tanarius och bytt sida för tusentals år sedan. Vigos hade tidigt anammat sin fars ideal och var, hur märkligt det en låter, en av de mest lojala och plikttrogna män i världen. Detta visste Eron, som insisterade att skapa en allians med Vigos och hans här av necromantiker. De tre andra gudarna – Reidos, Ageros och Galara var skeptiska, eftersom Vigos trots allt var son till en förrädare. Men Eron insisterade och alliansen med Vigos blev lyckad. Vigos lät dränka sig själv i Alitikernas stora brunn. Han blidkade sitt liv åt visdom, lojalitet och absolut kunskap. Återfödd reste han sig ur brunnen, som fick namnet Vigos brunn efter honom. Men han hade förändrats. Hans ansikte saknade vanliga ögon. Hålen efter dem fanns inte ens kvar. Istället hade han ett stort svart allseende öga mitt i ansiktet och ett mindre öga på varje handflata. Han brukade spela sina besökare ett trick genom att hålla handflatorna öppna framför ansiktet så att det såg ut som han hade fortfarande två ögon.
Vigos lät avla fram tusen örnar – dessa majestätiska fåglar flög omkring över jorden och var hans två tusen ögon. Vigos blev Vishetens Gud – även kallad Vigos med tvåtusentre ögon. Han lät nu smida sin stora vandringsstav, som gav honom kontroll över örnarnas sinne. Detta lät honom ta sig in i örnarnas huvuden och flyga precis vart han ville i hela världen och se med örnarnas ögon.. Med fem krafter kombinerade inleddes det sista slaget – slaget vid Alitika. Reidos lät dränka Tanarius kropp och surra fast den i marken med hinnor av vatten som han skjutit ut från sin treudd. Ageros lät fjättra fast honom i marken med sina glödande kedjor som brände ner honom i berggrunden. Galara lät sikta med sin silverpil på hans enda svaga punkt – hans födelsemärke på ena sidan av nacken. Vigos skickade sina tusen örnar att kalasa på hans kött – likt en utsvulten svärm. Alla fem gudar stod fast och fortsatte utlösa sina krafter samtidigt. Alla måste användas på samma gång. När Galara tog fram sin sista silverpil röt Eron ”Vänta! Han är inte död än! Det fixar jag!” Vigos drog fram sitt hemliga vapen – Diamantsvärdet – smitt av alla fem gudarna tillsammans i underjordens eldar. Det föll ner i marken från sky – i ett himmelskt sken uppifrån. Eron ryckte upp svärdet ur marken och beordrade alla att hålla inne med de sista av sina krafter – kedjor, vatten, silverpilar och örnar. Hälften av örnarna hade ätit sig mätta. Kedjorna hade börjat svalna. Endast en silverpil fanns kvar och det mesta av vattnet hade förångats. De lät Tanarius bryta sig loss ur marken och få ett sista försprång medan de återhämtade sina krafter.
”Vänta på min signal!” sade Eron. ”På tre! Ett… två… tre…”
De sista örnarna anföll, den sista pilen avfyrades, det sista vattnet förångades och kedjorna brände det sista köttet och Eron lät nåla fast Tanarius i marken med diamantsvärdet. Allt hände på samma gång i ett gemensamt inferno. Tanarius – världens härskare var död och titanernas tid var förbi. Makten låg nu hos dessa fem gudar. Tanarius sjönk ner och löstes upp i marken, vilket orsakade en jordbävning. Ett berg reste sig från underjorden där han hade legat. Det reste sig över allt annat på jorden – hela trettio tusen meter. Berget kom att kallas världsberget. Det var Tanarius kött som blivit sten. Hans blod rann ut i bergskedjan och blev till floder av rent vatten. Världsfloden hade skapats. Hans själ och kroppsångor steg upp i sky och blev till en klarblå atmosfär med moln. Hans kroppshår blev till träd och växter. Hans skelett blev till fragment och lager av ädelstenar, djupt in i bergen och underjorden. En hel kontinent hade runnit ut från Tanarius kropp och silversvärdet låg begravt i underjorden och har ännu inte hittats. Och ve den som finner svärdet och inte förstör det, ty den har kraften att förgöra världen och allt levande.
Det talas om en profetia. De andra gudarna kommer få rätt en dag, bara för att Eron inte lyssnade på dem. En dag skola Vigos förfasas över allt krig och alla intriger bland människor och gudar. I blint raseri bestämmer han sig för att förstöra världen med allt levande, inklusive gudarna och sig själv. Vigos skola konstruera världsborren – den enda maskin som kan bryta sig ner tillräckligt djupt i underjorden för att hitta och dra loss diamantsvärdet. Med svärdet skall han dräpa alla gudar och slutligen riva ner Alitikas berg med all kraft, vilket skall dränka jorden i en kraftvåg och ett moln av stoft. Världen och allt i den skola förgås. Haven skola förorenas och rinna bort av alla berg och kontinenter som drabbar samman. Världens undergång kommer att kallas Orkhanos. Alla vet att det kommer hända, men ingen vet när. Att tala om Orkhanos kommer bringa skräck och rädsla när föräldrar stoppar om sina barn. Män kommer frukta att förklara krig mot sin ärkefiende… med rädsla för att utlösa Vigos vrede. Orkhanos kommer bita sig in i människors medvetande som en svordom precis som Djävulen, Quisling eller Hitler.
De nya kontinenterna grundlades och världen helades. Ur berggrundens sammandrabbningar uppstod även de första drakarna – stora eldsprutande bestar som inte tjänade någon, inte ens gudarna. På det nya berget lät gudarna bygga sitt säte – den himmelska staden Alitika, där Eron härskade som gudarnas kung. Reidos blev havets härskare och Ageros blev underjordens gud. Han var avundsjuk för att han uteslutits från gudarnas stora råd i Alitika. Eron gifte sig med Eira – Vigos undersköna syster och Alitikas drottning. Vigos lät skapa en ny dödlig människoliknande varelse som kallades alver. Alverna var till Vigos avbild mycket
visa och kunde leva i alltifrån femhundra till tusen år. De två första alverna hette Elbir och Aira. De fick i uppgift att vakta jorden och naturen åt människorna. Snabbt bildades högt stående alvkulturer i skogarna och i öknarna. Eron kände att Vigos visdom och förmåga att skapa liv var ett hot mot hans egen överhöghet. Därför lät Eron skapa människosläktet – två mörkhyade personer – Agus och Ageia. De fick i uppgift att konkurrera ut alvernas kungariken och imperier. Trots att människorna ännu inte lärt sig att civilisation, var de skickliga på att organisera sig i strid och föröka sig. Alverna tvingades dra sig tillbaka och skapade ett gemensamt imperium – Adarion – den starkaste militärmakten av alver. Människorna retirerade och började leva i harmoni utanför alvernas gränser.
På den här tiden fanns heller inga raser. Människors olika hudfärg hade i början inget med geografiskt ursprung att göra. Svarta, vita, gula och bruna människor levde sida vid sida och såg inte olika ut beroende på miljön de levde i. I öknen i öster uppstod en mänsklig högkultur kallad Katina – ett imperium med skriftkonst, stora städer, rinnande vatten och förmåga att smida järn. Ageros – underjordens gud ville till varje pris få människorna att revoltera mot gudarna och försökte få människorna att börja kriga med varandra. Förvandlad till en vandrare började han predika i människornas värld. Han påpekade det faktum att vissa människor var bruna, medan andra var svarta, gula eller vita och såg detta som ett tecken på dekadens. Han hävdade att de vita människorna måste rensa ut de svarta, bruna och gula för att inte själva gå under, vilket gjorde att det första folkmordet uppstod. Vita människor började hålla sig för sig själva och brutalt förfölja alla som såg annorlunda ut. Det slutade ironiskt nog med att Katinas nye kung Alradan – som själv var brun, förvisade de vita människorna till Norden. Alradan försökte återskapa ordningen men det var för sent. De svarta och gula ville inte ha en brun man som bestämde över dem, vilket gjorde att de svarta flyttade söderut där det växte savann och djungel, medan de gula flyttade långt österut – till områden fulla med bergsskogar och kall öken. Och det var så rasismen och olika raser och nationer uppstod.
Människorna hade hjärntvättats till att nedvärdera sina medmänniskor… bara för att de såg annorlunda ut eller hade en annorlunda hudfärg. Välden hade nu fem stora kungariken – Norden, där vita krigarfolk härskade i de karga fjällen och skogarna, Katina, där de bruna kungarna och prinsade byggde fantastiska civilisationer, och ett imperium av nomadiska krigare i söder, där de svarta bodde. Imperiet kallades Ambetu och befolkningen levde som nomader, jägare, krigare och samlare, men i vissa delar var de bofasta och hade både jordbruk och storstäder. Slutligen fanns ett mäktigt bergskungarike i öster som kallades Kai Zun – varifrån ordet Kaiser – kejsare sägs vara taget. Här var militären och vördnad inför kejsaren viktig och stora majestätiska palats och städer byggdes. Det var alltså dessa fyra stora imperier också Adarion – alvernas rike. Övriga små kungariken och stammar hölls utanför eller införlivades senare i imperiernas erövringskrig. Krigen mellan de fem rikena varade i hela tusen år, vilket fick Eron att tröttna på mänskligheten. ”Ni skall aldrig mer kunna kriga mot varandra!” röt Eron och satte staven i marken, vilket fick jordens enda kontinent att splittras i sju olika kontinenter. De olika kungarikena och raserna var nu på ett eller annat sätt åtskilda i tusentals år, antingen mellan bergskedjor eller mellan världshav. År ett av forntidseran började efter detta och jordens kontinenter hade fått den form de har på kartan på baksidan av boken. En av de viktigaste figurerna i det här skedet var färgkarlen Helbet – mannen som fick i uppdrag av gudarna att föra de tusen människor som fanns kvar på jorden och ge dem ett nytt hem där de kunde föröka sig och återbilda människosläktet. I hela sitt hundraåriga liv sökte han och lyckades rädda alla drygt tusen människor och ordna tak över huvudet och försörjning åt dem. Nya samhällen kunde börja växa fra, Forntidseran började närmare bestämt den dagen då alla människor blivit räddade.