Väntan är över! Boken är klar! Bli medlem i Eliasson King för att ta del av hela manuset till boken “Fredlös!” Om du inte vill vara medlem kan du istället köpa boken i min onlinebutik! Tveka inte en sekund! <3
Kapitel – 1 Läkta sår
När det uppdagades att kung
Rendal Skarwolf var på väg tillbaka från sin plundringsfärd i
söder, var det många som tappade hakan av både förtjusning och
förvåning. Ingen hade kunnat föreställa sig att han levde efter
alla dessa år. Rendal Skarwolf var kung över Nordfala, enligt
vissa. Vid denna visste ingen vem som var kung. Nordfala var nämligen
splittrat i två stora kungariken, omgivet av furstendömen som
allierade sig med den ena eller andra sidan. De små jarlarna och
hövdingarna var tvungna att hållas på gott humör så att de inte
bytte sida. De två kungarna utövade därför hänsynslösa
plundringståg i söderländerna för att tävla om vem som hade mest
guld, och därmed kunde köpa stormännens lojalitet.
Kung
Rendal tillhörde huset Skarwolf – en mäktig familj med sitt säte
i Fjordholm i västra Nordfala. Fjordholm låg, såsom namnet
antydde, mitt i en stor fjord. Fiskestaden i sig var pittoresk på
det enkla fornnordiska viset, med alla små hus som klättrade uppför
fjordens berg, ända upp till toppen där kung Rendals långhus låg.
Det påminde mycket om en stavkyrka, men lite mer massiv i sin
karaktär. Stigarna och vägarna slingrade sig genom byn ända
uppifrån slottet och ner till hamnen vid den vackra nordiska
fjorden. Runtomkring fanns berg, skog och höglandskap.
På
den andra sidan i konflikten fanns staden Hildverad. Hildverad var en
mer platt stad, omgiven av en stor, ojämn ringmur, med flera enkla
korsvirkeshus invändigt. Längst bak i staden reste sig ett slott av
både sten och korsvirke. Runt ringmuren fanns själva vallgraven,
barackerna och stallen, och efter det sträckte sig tundran och den
arktiska slätten så långt ögat kunde se. I fjärran reste sig
barrskogen vid bergskedjans rötter. Det var sommar och slätten
blommade av röda, lila och blå klöver, lingon och björnbär. Det
var här den andra kungen bodde. Han hette Torin Elendor och var kung
över östra Nordfala. Huset Elendor styrde från Hildverad över de
östra delarna.
Dessa
två kungar stred om Nordfalas tron, som de båda gjort anspråk på.
I generationer hade de två familjerna löst sina konflikter genom
blodutgjutelse. I själva verket hade de glömt varför de krigade
mot varandra. Den här berättelsen börjar om Rendal Skarwolf av
Fjordholm, som mot alla odds hade kommit tillbaka till Fjordholm.
Det var tidigt en sommardag i
Fjordholm. Något närmade sig i fjärran och seglade in mot hamnen.
Det var Rendal Skarwolf som återvände från Deghart med en last av
flera ton guld och silver. Hans gigantiska drakskepp gjorde entré
inför jublande folkmassor.
”Kung
Rendal är tillbaka!” ropades det. Kyra, Rendals rödhårige fagra
dotter, och hennes blonda, stilige storebror Leif, såg skeppet segla
in. Deras ansikte lyste av glädje och de två syskonen begav sig
från slottet, nerför byns backar. Rendal var en man med stort,
flätat, mörkblont skägg. Femtio år gammal stod han där på
skeppet och såg ut över sitt hem Fjordholm och folkmassorna som
jublade. När skeppet gick i land gick kung Rendal först upp på
bryggan inför euforiska folkmassor, medan hans krigare bit för bit
bar ut skatterna. Den stora kistan bars bort av fyra män, likt en
ark. Rendal ställde sig mitt ibland folkmassorna och vinkade åt
dem. Sedan såg han sina två barn – Kyra och Leif stå framför
honom. Blixtsnabbt sprang de in i famnen på sin far och kramade
honom.
”Mina
barn! Vad stora ni har blivit!” utbrast han häpet och tittade dem
i ögonen.
”Och
du har vuxit på bredden, pappa.” sa Leif kaxigt.
”Haha,
passa dig du!” skrattade Rendal och fick med sig Kyra i skratt.
”Framför mig står inte längre barn… utan en man och en
kvinna.” tillade han stolt. Sedan ställde de sig vid sidan om
varandra så folkmassan kunde se dem alla tre. Då såg de hur
Ingerun, Rendals rödhåriga fru stod och log framför dem. De såg
varandra i öronen. På något sätt kunde de tyda att de båda
saknat varandra. Ingerun sprang fram och kastade sig i Rendals famn.
”Så
var vi samlade igen, ja.” suckade Rendal belåtet. ”Men var är
Harald?”
”Jag
försökte få ner honom hit, älskling.” sa Ingerun. ”Men han
vägrade.”
Då blev Rendals min dyster av
samvetskval och skam.
Harald
var yngst av två bröder. Blott 23 år hade han redan blivit känd
för sina insatser mot Elendors män. Han var lång och stilig, hade
mörkblont, flätat hår och tribala tatueringar på sin vältränade
bara överkropp. Han och hans bror Leif hade uträttat stordåd
tillsammans. Trots det kunde Harald inte förlåta sin far Rendal.
Det gnagde honom hela tiden. Ensam stod han på bakgården till
slottet och slog sönder säckdockor och piltavlor i en extas av hat
och vrede. Han löpte fullständigt amok med sitt långsvärd. När
han hade haft sönder all utrustning på gården märkte han hur hans
pappa hade kommit ut och börjat se på honom. Hans lutade genast slå
sönder saker. Far och son fick ögonkontakt för första gången på
fem år.
”Jag
är tillbaka, min son.” var det enda Rendal kunde krysta fram.
”Trevligt.”
muttrade Harald och blängde åt honom. Han drämde ner svärdet i
marken och gick förbi sin far, in i huset, utan att låtsas om att
han fanns där.
”Harald?”
sa Rendal förtvivlat.
Det var snart eftermiddag.
Ingerun smög in i kammaren där Rendal satt på deras dubbelsäng
och funderade.
”Vad
sa Harald?” undrade Ingerun med ömhet i sin ton. Hon satte sig
intill sin make och kramade hans arm.
”Inte
mycket.” muttrade Rendal.
”Ska
jag prata med honom?”
”Gör
som du vill. Men jag har bäddat för det här själv. Jag var ingen
vidare far till honom. Jag kunde inte… Varför ska han vara en god
son, när jag själv inte kan vara en god far?”
”Det
som är gjort är gjort. Inget kan ändra det. Ni kan bara vara här
och nu och prata med varandra som vuxna människor. Som far och son.”
”Jag
svär… jag ska inte svika honom mer.” sa Rendal med gråt i
halsen.
Samtidigt
gick Kyra och Leif in till Harald, där han satt i sin kammare.
”Harald.”
sa Kyra och satte sig bredvid sin lillebror. ”Du kan inte låta det
här gnaga dig hela tiden.”
”Jag
känner vad jag känner, Kyra.” sa Harald bittert.
”Prata
med din pappa, Harald.” sa Leif och lade handen på sin brors axel.
”Lätt
för dig att säga. Du var ju alltid pappas favorit.”
”Ja,
det var jag.” sa Leif och tittade skamset ner i marken. ”Och jag
var den enda som försvarade dig när pappa satte mig på piedestal
mitt framför din näsa.” Leif satte sig bredvid Harald och lade
armen över hans axel. ”Lyssna. Jag vet att det är svårt Harald.
Pappa är… hur ska jag beskriva det… Han är som han är… Men
du ska veta… att alla kan förändras. Jag tycker du ska sätta dig
och prata med din far när festen är slut.”
”Ja
just det, ja! Festen!” sa Harald.
”Han
är ju trots allt kung. Och han har varit borta i fem år. Vem vet…
han kanske har ändrat sig. Tänk på saken.” Kyra och Leif reste
sig upp i tystnad och lämnade rummet. Harald tittade upp en stund
och tänkte. Han tänkte att han kanske skulle ge sin pappa en chans
trots allt.
På
slottsgården pågick festen redan för fullt. Folkmassor, rika som
fattiga hoppade runt och dansade utomhus. Halvnakna män och kvinnor
stod på scenerna och dansade, medan spelmän drog på sina fiddlor
och lutor och blåste i sina flöjtar. Samtidigt förbereddes maten
och ölen i köket. Rendal satt för tillfället med sina rådsmän
och krigare och vältrade sig i allt guld och silver på långbordet
i salen.
”Har
ni räknat alltihop än?” undrade den smala, bleka rådsmannen som
hette Sigvard Stureson.
”Vi
räknade igenom alltihopa och kom framtill att det här är den
största skatten någonsin.” sa Rendal.
”Det
skålar vi för!” ropade Leif och höjde sitt horn i luften.
”Mer
ordagrannt! Hur mycket?” sa Sigvard.
”Det
finns nedskrivet nånstans alltihop… jag kommer inte ihåg. Men en
sak är säker. Med allt detta guld och silver kan vi köpa hela
Nordens lojalitet och krossa Torin Elendor och hans män en gång för
alla.”
”Det
är ju glädjande nyheter.” sa Sigvard.
Medan festen fortlöpte utomhus
gick kockarna och krögarna ut med allt kött, bröd, grönsaker och
alla ölkaggar. Borden dukades och allmogen satte sig likväl som
stormännen och började konsumera den gigantiska buffén. Sedan steg
kung Rendal ut i egen hög person. Folket började jubla. Alla utom
Harald, som himlade med ögonen.
”Kan
jag få be om er uppmärksamhet!” ropade kungen och ställde sig
vid sin plats vid långbordet. ”Det är en ära att få återvända
till sitt kungarike… sitt folk och sin familj. Men sanna mina ord!
Detta är inte bara en fest för att fira min återvändo. Låt oss
också skåla och dricka för alla de tappra män och kvinnor som
inte återvände. Jon Willbard skulle suttit här vid mitt bord
ikväll. Men istället har han nu gått till bords med gudarna i
Havernest. Precis som Gerald, Erik och Olof och alla de drygt tusen
män som lämnade Fjordholm för fem år sen… men som inte
återvände! Låt oss skåla för dem! Hell de segrande döda!”
”Hell!”
ropade folkmassan och drack ur sina ölkrus och horn.
”Jag
vill även tacka min hovmästare Sigvard Sturesson… som styrt i
mitt ställe alla de fem åren jag varit borta. Han har styrt riket
väl och försiktigt… och utan några som helst anmärkningar! Om
det inte vore för tronföljden i det här jävla landet, så skulle
jag kanske utsett honom till kung efter mig! Hell Sigvard!”
Sigvard blev rörd medan han
stod bredvid Rendal.
”Hell
Sigvard!” skrek folkmassorna och drack igen.
”Låt
festen börja.”
Kungen satte sig till bords med
Sigvard och de började hälla upp öl och ta för sig av maten.
”Ett
fint tal, ers nåd.” sa Sigvard.
”Ääh!
Jag är ingen vidare talare.”
”Jag
vet att du är trött efter en lång resa… men vi måste ändå
diskutera det här.”
”Vad
är det nu du tynger ner mig med, min vän?” skrattade Rendal.
”Det
du sa i ditt tal, ers nåd.”
”Ut
med språket för bövelen!”
”Utse
mig till din tronföljare. Jag ber dig.”
”Ääääh!”
röt Rendal. ”Vi har redan diskuterat det här, Sigvard! Du är
min hovmästare. Och du borde ha hyfs nog att inte konspirera mot din
kung när han kommer tillbaka efter fem års plundring! Tronföljden
är tydlig! Leif är den som ska ta efter mig! Han är äldst! Punkt
slut.”
”Leif
är en fantastisk krigare… men han tar inget ansvar. Att vinna krig
gör honom inte till en bra kung. Han dricker, horar med kvinnor från
världens alla hörn och tycker om stora utsvävningar som kronan
inte har råd med. Också gillar han förstås att döda folk på
slagfältet… och inte för att någon förnekar att han är
skicklig men…”
”Vad
är din poäng? Säg rakt ut istället?”
”Kronans
utgifter har skenat när du varit borta. Jag har försökt tala
förnuftigt med din son, men han lyssnar inte. Han är kung efter dig
och då gör han som han behagar, oavsett vad din hovmästare säger.”
”Vi
har mer guld än vad hela Nordfala är värt. Låt oss betala av den
skulden.”
”Då
kommer vi inte kunna försäkra oss att dom övriga stormännen
förblir oss lojala i det här kriget mot Torin Elendor.”
Rendal suckade och blev bekymrad
inombords.
”Ska
jag utse Harald till kung, menar du?”
”Harald?
Du har alltid hatat den pojken! Det vore en skymf mot hela…”
”Nu
får det vara nog!” röt Rendal och reste sig upp så att bordet
flyttade sig. Rendal och Sigvard fick ögonen på sig.
”Det
är min son du talar om! Gör inte om det igen! Aldrig!”
Harald,
som höll sig på avstånd såg allting och hörde hur hans pappa
vrålade. Han trodde att han talade om Leif. Förkrossad suckade han
och gick iväg från platsen.
Skymningen
började så sakteliga falla in över landet. Festen fortsatte även
om folk vid det här laget började bli lite berusade. Harald satt
vid tillfället på trappan på framsidan av slottet och tittade ut
över norrskenet. Bakom honom kom Rendal gående.
”Jösses,
vilka människor.” skrattade han och satte sig bredvid sin son. ”Nu
har jag fått nog med mjöd för ikväll. Harald sa ingenting. Rendal
tittade på honom med skamsen blick.
”Harald.
Jag ville bara säga en sak till dig…”
”Kör
på.” suckade Harald.
”Jag
lämnade dig för fem år sen utan ett ord till dig. Jag sa inte ens
farväl. Jag har varit en usel pappa.”
”Bra
att du erkänner, pappa.”
”När
vi anlände till Deghart så gick jag och några män ut för att
spionera på kung Henrik Graffington. Sen såg vi en enkel bonde som
skulle gå med i armén. Han tog farväl av sin fru… sin äldsta
son… sin dotter… men inte sin yngsta son. Och omedelbart såg jag
blicken i den här pojkens ögon. Jag kunde inte låta bli att grunna
på det här i flera dagar… efter slaget vid Gregfort hade vi
vunnit och återvände… trötta och sårade… och då såg jag
honom igen… den lille pojken som satt och grät…”
”Vad
gjorde du då?” undrade Harald.
”Jag
satte mig bredvid honom. Jag förstod att den där pojken skulle
kunna vara du. Och hans pappa var precis som jag är. En skitstövel.
Så jag satte mig hos honom. Han blev rädd en stund, men jag
lyckades inge förtroende. Är du ledsen över din far, frågade jag.
Hur vet du det, grät pojken. Jag såg dig för tre dagar sen… din
pappa skulle ut i krig… och sa hejdå till hela sin familj… utom
dej… Är det därför du är ledsen? Ja, svarade pojken och
fortsatte gråta.”
”Vad
menar du med det här, pappa?” sa Harald.
”Jo,
du förstår, Harald. Pojken frågade varför jag brydde mig. Och jag
svarade… därför att jag är en precis lika usel far som honom…
och när jag såg hur ledsen du blev… så bestämde jag mig för…
att om jag någonsin återvänder hem så ska jag bli den bästa
pappan någonsin… Förstår du nu Harald?”
”Jo,
jag förstår. Jag är tacksam att du har ändrat dig.”
”Harald.
Varenda dag innan jag gick ut i strid… tänkte jag på dig… för
att jag skulle klara mig varje gång. Du var anledningen till att jag
fortsatte kämpa… och återvände hem levande… förstår du?”
”Du
har rätt pappa. Jag antar att jag inte var någon vidare bra son
alla gånger.”
”Du
ska inte tänka så. Men vill du ge din dumma gamla far en chans
till?”
Harald
såg sin pappa i ögonen. Han blev tyst en stund. Därefter nickade
han.
”Ja.”
svarade han. ”Det vill jag.”
”Jag
har något åt dig.” Rendal tog fram något inslaget och visade för
Harald. Förvånat öppnade Harald paketet och där låg en helt
nysmidd, skinande yxa med runor och mönster inristade.
”Den
är underbar?” sa Harald med förtrollad blick.
”Kasta
yxan mot din fiende eller mot ditt jaktbyte. Hur långt som helst.
Och yxan kommer tillbaka till din hand. Det är alver som gjort den.
Jag beställde den av dem bara för dig. Och imorgon, min son, ska du
och jag ut och jaga.”
Harald blev tårögd och kastade
sig i sin fars famn och kramade honom.
”Oj,
var försiktig med yxan.” sa Rendal.
De visste inte att de var
bevakade. Någon stod innanför den öppna dörren och tittade på
dem. Han blev arg av vad han såg och gick barskt därifrån.
Dagen
därpå gick Rendal och Harald ut på varsin hingst. Harald hade sin
yxa redo, medan Rendal nöjde sig med sin jaktpilbåge. Dimman hade
knappt hunnit lägga sig över skogsbrynet.
”Vildsvin
är egentligen mest aktiva på nätterna.” sa Rendal.
”Men
några finns det väl kvar?” sa Harald.
”Svårt
att säga. Vi får ta kanin eller rådjur om vi inte hittar något.”
De kom fram till en glänta och
hoppade av sina hästar.
”Vi
delar på oss, Harald.” sa Rendal. Du letar igenom skogen. Jag
söker igenom fältet här.”
”Må
gudarna vägleda dig, pappa.”
”Och
må gudarna vägleda dig. Se så. Skynda dig.”
De gick åt varsitt håll.
Harald smög med pilbågen genom ormbunkarna. Han lyssnade till
vartenda ljud i skogen. Efter att ha vandrat en bit fram fick
hanäntligen syn på två fullvuxna vildsvin med flera kultingar
omkring sig. Harald spärrade upp ögonen och siktade med sin magiska
yxa, som han nu skulle pröva för första gången. Så kastade han
den mot galten. Den snurrade likt en bumerang. Men Harald hann inte
se, för plötsligt anfölls han av en gigantisk varg. Den var stor
som en björn och betydligt mer kompakt än vanliga vargar. Harald
låg nu på marken och hade ett halvt ton varg över sig. Nu skulle
han se om yxan verkligen var magisk. Han sträckte ut sin hand.
Mycket riktigt snurrade yxan tillbaka från det ännu inte döda
vildsvinet. Harald fångade yxan i sin näve och högg till vargen
med ett vrål. Vargen ryckte till och hoppade av, vilket gav Harald
en utmärkt möjlighet att resa sig upp snabbt. Han såg vargen
förbereda en attack. Harald höll yxan försiktigt framför sig.
Sedan hoppade vargen på honom. Den bet tag i yxskaftet som Harald
höll. Nu tvingades han ner på marken igen och vargen blev mer och
mur ursinnig. Den gnagde på yxskaftet som Harald höll som skydd med
båda händerna. Sedan bet den även handen som höll i skaftet.
Harald gallskrek av smärtan. Då plötsligt hoppade Rendal fram ur
buskagen och anföll vargen med sitt långsvärd.
”Kom
nu! Kom till pappa!” skrek han till vargen för att provocera den.
Harald reste sig upp och tittade på sin far.
”Nu
samarbetar vi, pappa! Vi anfaller på tre. Ett! Två! Tre!”
Nu när far och son samarbetade
mot den stora ulven, blev det nya odds. De högg sönder vargen bit
för bit, ända tills den sjönk ihop i sitt eget blod och dog.
”Vilken
best!” sa Rendal.
”Pappa!
Bakom dig!” skrek Harald. Men det var för sent. Inom bråkdelen av
en sekund hade den sårade galten kört in sin bete i Rendals lår.
Harald slog till vildsvinet i ansiktet. Om och om igen högg han med
yxan, men detta var en tuff galt. Med smärta i benet reste sig
Rendal upp och grep tag om vildsvinets båda betar.
”Harald!
Håll fast honom!” skrek han.
”Vad
gör du?”
”Gör
som jag säger bara!”
Harald satte yxan i skinkan på
grisen och höll fast den så att den inte kunde stånga Rendal mer.
Därefter vred Rendal om huvudet på vildsvinet så det knakade.
Grisen föll död till marken.
”Det
blir visst vildsvin till middag trots allt.” sa Rendal. De
skrattade och slog ihop varandras knytnävar. Men plötsligt föll
Rendal på knä av smärtan.
”Det
där såret måste behandlas, pappa! Vi springer till hästarna innan
suggan och kultingarna kommer också. Ska jag hjälpa dig fram.”
”Jag
reder mig den korta sträckan.”
De sprang allt vad de orkade med
en sugga och sju kultingar efter sig. Blixtsnabbt hoppade de upp på
sina hästar och galopperade iväg mot Fjordholm igen.
”Helvete!
Vildsvinet!” ropade Rendal!
”Ta
det lugnt pappa! Vi skickar ut män vid lunch så fort som möjligt!
Ikväll ska det ätas vildsvin så det står härliga till!”
”Men
det är rötmånad!”
”Skit
i det, pappa! Vill du bli gammal nog så du kan äta vildsvinet! Kom
med då! Vi måste stämma blodet på ditt sår!”
Efter
en halvtimmes ritt kom de båda hem till slottet igen. Ingerun såg
hur illa medtagen Rendal var. Hon, Kyra och Leif sprang fram och
fångade Rendal precis när han trillade av hästen.
”Vad
hände därnere!” utbrast Ingerun.
”Vildsvinet
sårade honom!” sa Harald. ”Ingerun! Be hovtrollkarlen hämta så
mycket vitmossa han kan! Skicka sedan ner tio män att ta hem
vildsvinet!”
”Men
jag…”
”Gör
som jag säger! Rendal dog nästan för att få det där vildsvinet
och då ska han fan få äta av det också!”
Ingerun kom senare ut igen
tillsammans med trollkarlen Ormandur. Det var en gråklädd gammal
man med en lång yllemantel svept runt sig. Hans skägg var stort och
ljusgrått. Med sig hade han sin långa trästav och en hel uppsjö
vitmossa. Han hade även med sig en silverskål med vatten. Rendal
låg utmattad på marken och skrynklade ihop hela ansiktet av smärta.
”Då
ska vi se här! Gör plats allihop!” sa Ormandur. Så fort han
satte sig ner och nuddade såret, ryckte Rendal till av smärtan.
Därför tog han en liten träpinne och lade i munnen på Rendal, så
han hade något att bita i. Ormandur tvättade såret med vattnet och
började därefter arbetet med att trycka vitmossan mot såret för
att stoppa blödningen. Rendal skrek som ett stucket vildsvin med
pinnen i munnen. Leif och Harald höll fast sin fars armar så han
inte skulle knuffa bort trollkarlen. Efter någon minut var arbetet
färdigt. Rendal slöt ögonen av lättnad.
”Så
var det klart, ers nåd.” sa han.
”Vi
är djupt tacksamma att du förband pappas sår.” sa Leif.
”Kommer
han återhämta sig?” sa Ingerun.
”Klart
han gör. Men det kommer vara smärtsamt den första veckan. Och
mycket varbildning. Han måste hålla såret rent hela tiden och får
inte slarva med att tvätta det ofta.”
”Tack
för hjälpen, Ormandur.” sa Rendal andfått. Ormandur och Harald
hjälpte honom upp på marken igen.
”Det
ska mer än ett vildsvin att ta livet av mig!” skrek han. Sedan
skrattade han högt och tydligt och haltade in i slottet.
”Ja,
vilket äventyr ni haft.” sa Ingerun. Vilken tur att du klarade
dig.”
”Tacka
Harald för det. Utan honom hade jag legat kvar där nu.”
”Det
var ju du som dödade den där stora ulven när den hoppat över
mig.” sa Harald glatt.
”Skitsamma!
Nu måste jag ha lite mjöd!”
”Kanske
blodkorv eller lever först.” sa Ingerun. ”Du har förlorat
mycket blod.”
”Blodkorv…
lever OCH MJÖD.” tillrättavisade Rendal.
De fick sitt vildsvin i alla
fall den dagen. Tio män hade ridit iväg och hämtat tillbaka djuret
efter Haralds vägbeskrivningar. När de hade ätit upp inföll
natten. Och snart satt enbart Rendal själv kvar på sin tron. Alla
andra hade lagt sig, men Rendal hade för ont för att sova. Han
svettades i pannan så ont det gjorde. In i salen smög Sigvard fram
ur mörkret.
”Vad
vill du, Sigvard?” muttrade Rendal.
”Ni
har ont ers nåd.” sa Sigvard.
”Ääh!
Det är ett flugbett.”
”Vilken
härlig syn att far och son har återförenats igen.”
”Det
där lät sarkastiskt. Vad menar du?”
Sigvard smög sig närmare och
närmare Rendal.
”Jag
var inte ett dugg sarkastisk. Jag har bara en sak kvar att göra.”
”Vad
skulle det vara?”
De blev tysta och tittade på
varandra en stund. Sigvard blängde allvarligt på kungen.
”Jag
ska ta ditt liv.” sa Sigvard. Det blev tyst en stund. Rendal brast
ut i skratt.
”Den
var bra den! Hahaha! Du är ju för rolig, du! Haha!” sa han.
”Ja,
visst är jag.” muttrade Sigvard och skar upp Rendals hals. Blodet
började rinna och Rendal sjönk panikslaget ihop på sin tron.
Sigvard reste sig upp och torkade av dolken mot tronen. Därefter
smög han sig in i Haralds sängkammare. Harald sov som en stock. Det
var nu Sigvard placerade dolken under lakanet. Han slöt försiktigt
Rendals hand runt knivens skaft och drog sedan över lakanet.
Sigvard
ordnade sin frisyr och lade sig till med en panikslagen blick.
Därefter sprang han ut och skrek över hela byn.
”Kungen
är död! Kom hit fort! Vakter! Kungen är död!” Vakterna kom
springande och samlades framför kungens kropp i tronsalen.
”Det
är utan tvekan mord!” väste en av vakterna. ”Sök igenom
byggnaden! Omedelbart! Vi delar upp oss!” Vakterna sprang runt och
letade efter ledtrådar i hela slottet och även utanför. Sedan gick
de in i de olika sängkamrarna för att skydda kungens familj. De
väckte alla i byggnaden. När en vakt hittade Harald och drog upp
hans lakan, såg han dolken i hans hand.
”Du!”
ropade vakten och slet upp Harald ur sängen. Harald blev yrvaken.
”Vad
gör du?” sa han.
”Det
var du! Kom med här! Du kommer halshuggas för det här!” röt
vakten och drog ut Harald i tronsalen. När Harald såg sin fars
uppskurna hals och hans livlösa kropp sitta där på tronen blev han
chockad. Ingerud, Kyra och Leif stod samlade. De grät allihopa och
höll om varandra för att trösta varandra.
”Titta
vad jag hittade i Harald Skarwolfs säng!” skrek vakten. ”En
blodig dolk!” Vakten slängde Harald på golvet framför tronen.
Familjen blev förkrossade av vad de såg.
”Jag
svär! Det är någon som placerat dolken när jag sov! Jag skulle
aldrig döda min pappa!”
”Struntprat.”
sa Sigvard och gick fram till Harald. ”Du hatade din far och kunde
inte acceptera att han favoriserade Leif framför dig! Du hatade
honom så mycket! Och det var därför du dödade honom med berått
mod! Vakter! Ta fast honom! Ta fast honom nu!”
Men
Harald var inte beredd på att bli arresterad för ett brott han inte
hade begått. Nu fick han nog. Han högg ner alla vakter med dolken
och sprang sedan ut ur slottet genom byn. Det var mitt i natten.
Hornblåsaren tjöt för att slå larm i hela staden. Harald sprang
hela vägen ner till hamnen med nya vakter efter sig. De missade
honom med pilbågarna och han hade nu hunnit fram hela vägen till en
liten roddbåt vid hamnen. Blixtsnabbt skar han av repet och började
ro iväg. Pilarna flög mot honom, men han undvek dem allihop. Sedan
såg han hans fars skepp hissade upp ankaren och började segla mot
honom. Skeppet var fullsatt med vakter. De avfyrade en salva med
pilar mot Harald.
”Vänta!”
ropade lord Balder och tittade ner från sitt skepp. Han såg nu att
ingen satt i båten. Harald var garanterat död.
”Vi
fick honom! Tillbaka!”
”Lord
Balder.” sa en annan av vakterna. ”Kan vi vara så säkra på
det? Han kan ju på något sätt ha lyckats fly?”
”Vad
är ditt förslag, då?”
”Vi
seglar mot Degharts kust och förhör kung Henrik. Han har större
anledning än någon annan att döda kung Rendal. Vad kan han ha
betalat Harald för det?”
”Jaja.
Då seglar vi väl dit. Alle man på däck! Vi drar mot Deghart era
horungar! Sätt fart!”
Skeppet satte segel och begav
sig ut från fjorden. Helt ovetande om att Harald hade klamrat sig
fast på baksidan.
Dagarna
gick. Vädret skiftade. Harald orkade inte längre hålla sig fast
därbak. Han kom inte ihåg hur många dagar han hållit sig vaken.
Nu började han bli svag. Upp hoppade han från vattnet och hackade
sig upp för båtens baksida med yxan han fått av sin far. Efter ett
tag hade han tagit sig hela vägen upp på däck. Problemet var bara
att där stod två vakter framför honom som precis upptäckt honom.
De stod blixtstilla och tittade varandra i ögonen. Plötsligt fick
Harald slut på idéer och satte yxan i huvudet på båda två innan
de hunnit göra ett ljud ifrån sig.
”Vad
var det där?” hördes några vakter viska. Harald blev förskräckt
och upptäckte då plötsligt att han stod mitt på en lucka på
däcket. Snabb som en iller öppnade han luckan och klev ner i
förrådet och stängde igen, bara någon sekund innan två vakter
dök upp bakom hytten.
”Två
man döda! Två man döda!” skrek de och sprang iväg.
Harald kröp klumpigt fram genom
förrådet och kom så småningom ut i en mysig liten matsal. Där
stod kaptenens mat färdig i all sin prakt. Kyckling, gris och
surdegsbröd, soppa och alla möjliga godbitar. Harald satte sig
utsvulten vid bordet och började glupskt hugga in i några
kycklingar för att fylla på sin tomma mage. Plötsligt slutade han
äta. Med fullt av kött i munnen såg han att kocken stod framför
honom och stirrade som ett enda stort frågetecken. Harald blev tyst
och blixt stilla. Två brödsmulor trillade ner från hans proppfulla
mun. Stämningen blev pinsam. Harald reste sig och slog ner kocken
med en rak höger. Medvetslös föll den stackars kocken till golvet.
Harald åt sig mätt ostört och behövde nu hitta någonstans att
sova där vakterna inte kunde hitta honom. Mätt och dödstrött gick
han tillbaka in i lådan och lade sig för att sova.
Harald
visste inte hur långt det gått när han hörde någon ropa: ”Land
i sikte!”
”Deghart!”
sa han tyst för sig själv och sprang ut i köket igen. Där hade
kocken precis vaknat och reste sig förvirrat upp. Det dröjde inte
länge innan Harald slog honom i huvudet igen så att han somnade.
Harald sprang ut ur köket och upp på däck igen. Där såg han
kusten! Eridan, med sina klippiga kuster och sina gröna fält.
Plötsligt hörde han några vakter:
”Kocken
är medvetslös!” skrek några. Då insåg Harald att det var dags
att ta en omväg. Han kunde inte springa den vanliga vägen till
köket utan fick springa runt och ta sig igenom luckan igen. Tyst som
en mus satte han sig i förrådet och väntade på att skeppet skulle
gå i land. Stilla satt han och väntade. Ända till han kände hur
skeppet guppade till och lade ankar. Harald fattade mod och drog ett
djupt andetag. Sedan kröp han snabbt ut i köket igen och tog sats.
I ett språng hade han sprungit förbi alla vakter på däcket och
sedan hoppade han ner i vattnet från fören. Det kändes i en smula
att landa i vatten som knappt var en meter djupt. Men han reste sig
upp igen och sprang iväg. Här i Deghart var kulturen inte lika
enkel. Den påminde mer om medeltidens England eller Frankrike, till
skillnad från Nordfala med sin lite mer vikingapräglade kultur.
Vakterna
följde efter Harald i ett helt dygn. När han hade kommit in i en
snårig skog trodde han att han hade skakat av sig dem. Men han hade
fel. Harald fick en kraftig pil rakt igenom sin sida så att blodet
skvätte från hans bål. Smärtan var bedövande i sig. Harald vände
sig om och såg nordmännens vakter närma sig bakom honom. Han
sprang allt vad han kunde och tog sig djupare och djupare in i
skogen. När Harald fått lite försprång hoppade han upp på en
klippa i en skogsglänta och kastade sig upp och hängde sig i en
stor ek. Han fortsatte klättra upp och gömde sig sedan i
trädkronan. Där lade han sig på rygg med svåra skador. Nu bad han
till gudarna och hoppades på ett mirakel.
Kapitel – 2 Flykten
Högsommaren var i full blom
utanför Bluecastles murar. De praktfulla höglandskullarna sträckte
sig ner österut från den massiva klippan där de medeltida slottet
reste sig högt över hela Westenford. Långt i fjärran, bortom
floden kunde man se urskogens uråldriga träd. Och var man visste
vad som fanns därhän. När det stod klart att kung Henrik
Graffingtons äldsta dotter Erin hade blivit myndig vid tjugo års
ålder, var det många som frågade när bröllopet skulle äga rum.
Henrik Graffington stod fast vid tidigare utlåtande. ”Det får ni
väl fråga henne.” brukade vara hans vanligaste svar. Det var
nämligen så med huset Graffington, att de engagerade aldrig några
äktenskap. Åtminstone inte om kung Henrik fick bestämma själv.
Åtskilliga gånger hade kungens rådgivare envetet påpekat, att
kriget mot nordmännen krävde allianser och att kungarikets lag och
säkerhet gick före familjen. Men detta intresserade inte kung
Henrik. Han vägrade lyssna, ty han var inte som andra stormän på
den tiden. Faktum var att det var ganska så meningslöst att fråga
Erin om eventuella bröllopsplaner. Hon var sådant som unga kvinnor
förväntades ägna sig åt. På sin fritid slogs hon med sina bröder
ute på slottsgården, eller med andra män och pojkar som utmanade
henne. Oftast var det dock jakten och naturen som intresserade henne
och hennes kamrater mest. Hon klädde sig som en man och betedde sig
som en man, helt enkelt.
Det
var tidigt på eftermiddagen och solen stod som högst på himlen.
Erin red i full galopp mot skogsbrynet, på sin mörkbruna hingst.
Hennes vinröda hår vajade i vinden medan terrängen blev allt
tätare. Det var uppenbart att hon jagade någonting.
”Fortare,
Shadow!” skrek hon. ”Yaaah!” Shadow var hästens namn. Ståtligt
rusade de in i den täta urskogen och galopperade över den böljande
stigen. ”Vi är den på spåren! Kom igen! Yaaaah!”
Plötsligt nalkades ett stort
stup i marken. Medan figuren de jagade tog sats och hoppade över
stupet, bromsade Erin tvärt precis vid kanten till stupet. ”Woaw!”
sa hon till hästen. De backade sakta, tog sats och i ett språng
hoppade de rakt över stupet. Det såg sagolikt ut. Det var precis
att de kom över på andra sidan. Erin hoppade av hästen och fångade
den irländska fårhunden med en rejäl kram.
”Du
får inte springa ifrån oss på det sättet, Stampe.” sa hon. ”Det
här var tredje gången. Snart måste vi låsa in dej om du
fortsätter. Kom nu, så går vi hem. Pappa gillar nog inte om vi
hoppar över stupet. Jag vet en genväg runt som leder tillbaka till
Bluecastle.”
De vandrade till fots. Erin
ledde Shadow med selen. Vattenfallen forsade sagolikt och fåglarna
sjöng i trädkronorna under en gyllene sol på himlen. När de
började närma sig bebyggelsen intill Bluecastle, hälsade
bondefolket vänligt på dem. Hon var ju trots allt kunglig. Erin
tyckte däremot inte om det. Hon var enkel till naturen och hade
alltid varit. Medan de vandrade upp för stigen längs byn och
därefter in till staden innanför murarna, kom de högre och högre
upp bland klipporna. Innan för muren fanns det gatsten på marken
och husen var mycket mer prydliga och utsmyckade. Längst upp på
klippans topp låg Bluecastles slott, med sin massiva struktur och
sina höga tinnar och torn. Fanorna med lejonet som slogs med
vildsvinet vajade på tornen. Det var huset Graffingtons släktvapen.
Väl inne i slottshallen lät Erin hälsa sin far och sin familj.
”Så
skönt att du fick tag på Stampe, den rackaren.” sa kung Henrik.
”Jag har aldrig sett maken till byracka att springa iväg på det
sättet.” Han reste sig från sin tron längst bort i hallen och
gick fram och klappade den stora fårhunden. ”Med en barnsligt
överdriven röst busade han och gnuggade hunden, som blev alldeles
till sig av lekfullhet. ”Nä, du springer inte bort igen? Nä, de
gör du inte?” sa kungen sammanbitet och kittlade Stampe intensivt.
”Jag
hann ikapp honom med Shadow. Vi red mot skogen i full galopp. På
något sätt lyckades Stampe hoppa över ett stup. Vi gjorde det
också.”
”Vad
gjorde ni?” sa Henrik med allvar i blicken.
”Jag
lät Shadow hoppa över stupet.”
Ӏr
du helt från vettet, flicka?” utbrast Henrik. ”Tänk om du hade
ramlat ner? Vore det så omtänksamt mot din gamle far och mor? Du är
alldeles för ung för att dö.” Erin himlade med ögonen och
suckade frustrerat.
”Din
pappa har rätt.” sa Rose och gick fram till sin dotter.
”Det
var då självaste…” ropade farmor och steg upp ur sängen. ”Om
du hade varit lika rädd om Rickard som du är om Erin så hade det
aldrig blivit någon man av honom.”
Farmor var en klok och skrynklig
liten gumma som uttalade sig om det som många tyckte och tänkte,
men inte ville säga närsomhelst.
”Menar
du att jag inte bryr mig om min son, mamma?” sa Henrik.
”Jag
menar bara att det var väldigt synd för Erin att hon skulle födas
som flicka.”
”Sluta
farmor, säg inte så.” sa Erin förnärmat.
”Jaja.”
väste farmor. ”Du är fortfarande ung. Själv har jag gått på
denna jord i snart åttio år. En dag kommer du också förstå
precis vad jag menar.”
”Lägg
dig lite till, farmor, du är trött.” sa den unge stilige Rickard,
Erins bror. Han rusade fram till farmor och försökte leda henne
tillbaka till sängen, men farmor snäste av honom. ”Jaja! Alltid
samma visa när sanningen svider lite väl mycket.” muttrade hon
och kröp till sängs igen.
”Vi
släpper det.” sa Erin. ”Men gör inte om det, älskling. Hm?”
Erin
tittade sin mor i ögonen och nickade utan att yppa ett ord.
”Skulle
du kunna gå iväg en stund. Din pappa och jag behöver tala om
viktiga saker.”
”Jag
förstår.” sa Erin och gick iväg. ”Vi syns sen till maten, tror
jag.”
”Ja,
bara du kommer i tid mens den är varm.”
Kungen
lutade sig tillbaka och suckade.
”Vad
hade du på hjärtat, älskling? Något viktigt.” sa han.
”Måste
drottningen ha något viktigt på hjärtat för att få närma sig
sin make.”
”Åhåhå,
make är jag, eh?” skrattade kungen imponerat. ”Jag är kung?”
”Du
må vara kung över Deghart. Men du är fortfarande min älskade
make, vare sig du vill eller inte.” sa Rose med ett förföriskt
leende.
”Vid
gudarna! Nu sticker jag härifrån!” utbrast Rickard och tågade ut
ur rummet.
Henrik och Rose skrattade
tillsammans.
”Ska
Richard bli fin i kanten nu av alla människor?” skrattade Henrik.
”Bara
framför föräldrarna, Henrik. Bara framför föräldrarna.” sa
Rose.
Erin
och Richard gick ut ur slottet och ut på den stora slottsgården där
tjänstefolk och vanligt folk arbetade med sina dagliga sysslor.
”Har
du aldrig funderat på vad mamma och pappa diskuterar när dom kör
ut oss?”sa Richard.
”Kriget…
antar jag…” sa Erin.
”Ja,
säkert. Och vad gör kungar med sina döttrar när det är krig tror
du?”
”Vi
har ju diskuterat det här tidigare, Richard. Hittar jag en karl som
inte så jävla upptagen med att leva upp till nidbilden av uppblåsta
adelsmän som tycker det är mer ärofullt att döda nordmän än att
arbeta med händerna, då ska jag överväga mitt beslut.”
”Det
där var faktiskt onödigt.”
”Vadå?
Kände du dig träffad? Jag talar inte om dig, du är min bror för
guds skull! Skärp dig!”
”Vad
menar du då?”
”Lyssna,
det handlar inte bara om dig. Det handlar om adelsmän i allmänhet.
Jag säger inte att fina herrar är såna, men det är farligt nära.
Dom går omkring som tuppar i sin skinande rustning men har aldrig
dödat något större än en kanin. Och man får inte ifrågasätta
dom.” Erin klättrade upp på en stor stenbumling och rätade upp
sin rygg med och knöt handen mot hjärtat. Sedan utropade hon med en
mörk tillgjord stämma:
”Jag
råkar faktiskt vara riddare! Hur vågar du förödmjuka mig? Jag
dödade fem kaniner vid Woodenhill och jag dödade NÄSTAN en nordman
i slaget vid Gregfort! Kyss min hand, vackra mö!”
Richard
skrattade till och Erin hoppade ner.
”Det
är ganska roligt när en kvinna säger så, ellerhur?” sa hon.
”Blir du intresserad av en kvinna som beter sig på det sättet
eller känner du dig förringad och förödmjukad?”
”Du
har en poäng, Erin.” skrattade Richard. ”Men vi är i krig.
Nordmännen avancerar nu medan vi talar. Även om din pappa vägrar
lyssna på hovet och envisas med att du ska få gifta dig närhelst
du vill, med vem du vill… så kommer han förr eller senare förstå
att han inte har något val…”
”Varför
har han delat med sig av den här informationen till dig och inte
till mig som drabbas?”
”Va?
Nej? Det är ingen information jag har fått, det är bara ren
spekulation från min sida. Din pappa är ju inte dum. Han är
realist och vi känner honom båda två. Ibland verkar det som att du
tror det värsta om mig? Du vet att jag aldrig skulle sätta mig med
familjen och hovet och diskutera din framtid utan att du visste
något.”
”Förlåt.
Det var en förhastad slutsats. Jag menade inte så.” sa Erin
bekymrat.
”Det
är lugnt.” sa Rickard.
”Ajdå.”
sa Erin.
”Vad
är det nu då?”
De
hade kommit fram till skogsgläntan och tittade ut över den.
”Vi
bestämde att vi skulle möta upp William här klockan tre.” sa
Erin. ”Var håller det lilla vilddjuret till nu då?”
”Du
vet ju hur William är.”
Richard hade helt rätt. Lille
William var den yngste i familjen. Blott sex år var han fortfarande
den vildaste och mest blodtörstiga krigaren i mannaminne, när han
sprang runt och viftade med sitt lilla träsvärd på slottsgården.
Hönsen flaxade förstås iväg när han stormade in på hönsgården.
Vakterna hade slängt bort sina vapen för att försiktigt försöka
få tag på pojken, men han sprang bara ifrån dem och fick dem att
snubbla över båsen. När en annan vakt lyckades få upp språnget
efter honom, tvärvände William och sprang åt sidan så att vakten
krockade med en annan vakt, som i sin tur trillade ner bakom båset,
rakt ner i svinhuset. Grisarna tittade nyfiket på den stackars
vakten i gyttjan.
”Jag
är Rendal Skarwolf! Nordmännens kung!” skrek den lille William på
gården och sprang upp för ett vakttorn med en handfull vakter efter
sig. Folkmassorna blev både chockade och förvånade. De gamla satt
mest och roade sig åt den vilde lille pojken och fick förmodligen
minnen från sina egna pojkstreck när de var små. ”Frukta mig
om ni törs!” röt han och höjde svärdet i luften, men innan han
skulle slå till en vakt på huvudet grep en hand tag i hans
träsvärd. Det var Erin.
”Ursäkta
oss vår lillebror. Ni vet barn. Dom har ju sån fantasi.” sa hon
till vakten och ryckte med sig lille William därifrån. Vakterna
tittade snopet på varandra medan de såg de tre syskonen försvinna
i fjärran. William sprattlade som en fisk i Erins famn. Han morrade
och fräste och försökte efterlikna någon sorts stridsvrål.
”Släpp
mig! Låt mig va!” skrek han till Erin och bankade på henne. När
de kommit fram till stenbumlingen som Erin klättrat upp på
tidigare, satte Erin ner honom på marken.
”Lugna
dig, lillebror!” skrek hon och grep tag i hans armar. ”William!
Skärp dig! Du ska få slåss med storasyster snart!” William blev
omedelbart tyst och hans ögon började lysa av glädje.
”Säkert?”
frågade han nyfiket.
”Ja!
Vi ska träna idag! Du älskar ju det, va?” skrattade Erin och
rufsade kärleksfullt till hans hår.
”Vet
du överhuvudtaget vem Rendal Skarwolf är?” sa Richard och tittade
allvarligt på sin lillebror.”
”Han
är kung över Norden – i ett land som kallas Nordfala – långt
upp i norr!” utbrast William i extas.
”Rendal
Skarwolf och hans familj… är våra fiender… Vet du vad han och
hans krigare gör mot oss? Mot Degharts folk?”
En
rädsla lyste upp i Williams ansikte.
”Han
dödar dom.” sa Erin. ”Dom plundrar böndernas gårdar och
attackerar våra fästningar. Och det blir bara värre och värre.
Många som såg din lilla lek på gården har vänner eller familjer
som blivit dödade av honom. Du får aldrig… någonsin… nämna
hans namn igen… Förstått?”
”Ja,
Erin.” sa William skamset.
”Bra!
Då talar vi inte mer om det, lille vän. Kom så ska vi träna. Så
får du slå på mej hur mycket du vill, haha!” skrattade Erin och
gick iväg med Richard. William log och sprang efter. Tillsammans
drog de ner mot skogsgläntan.
Solen
spirade genom de porösa trädkronorna och naturlivet frodades
omkring dem.
”Då
så.” sa Erin. ”Ska du eller jag träna med honom, Richard?”
”William
vill nog slå på dig och jag tror du vill slå lite på honom
också.” sa Richard.
”Ser
ut som att jag har mer stake än vad du har.” muttrade Erin och tog
fram varsitt litet träsvärd till sig själv och William. ”Okej,
Will. Visa mig vad du kan.” William attackerade med ett vrål och
Erin blockerade vartenda slag hon fick mot sig.
”Det
är inte roligt när du är så bra, Erin!” gnällde William och
fortsatte därefter att slå.
”Jag
har alltid varit så här bra.”
”Men
det var mycket roligare när du bara gjorde dig till och la dig på
marken!”
”Vi
har hållit på med det tusen gånger, William!” sa Erin medan hon
blockerade Williams hugg. ”Du måste sluta leka och bli en riktig
krigare.” Hon skrek de sista orden i den meningen och slog Williams
svärd ur hans hand. William sprang genast för att hämta det, men
Erin välte omkull honom med sitt svärd.
”Det
där är mot reglerna! Jag är obeväpnad!” väste William.
”Jag
tror inte att en stor nordman full med mjöd och stridslystnad bryr
sig om du är obeväpnad eller ej. Försök ta svärdet igen.” sa
Erin. När William greppade efter svärdet igen lyckades Erin än en
gång fälla honom.
”Men
sluta! Det är inte rättvist!”
”Världen
är orättvis! Igen! Snabbare!” William blev mer och mer
frustrerad. Varje gång han reste sig upp och tog svärdet fällde
Erin honom igen. ”Snabbare!” upprepade hon. Nu fick William nog.
Han ställde sig rak och skrek allt vad han orkade med huvudet mot
skyn. Korparna och kråkorna kraxade och flög iväg från
trädkronorna och skriket hördes över hela området. Medan William
försökte skrika en gång till tryckte Richard impulsivt handen mot
hans mun. Men William fortsatte försöka skrika.
”Väck
inte skogen!” viskade Richard och lugnade så sakteliga ner lille
William.
”Vad
menar du, Richard?” sa William förundrat.
”Vem
vet vad som dväljs i dunklet.”
”Vargen…
kanske…”
”Vargen?”
sa Erin förvånat.
”Nej…
inte vargen… det är nordmännen jag oroar mig för. Dom brukar ju
plundra två mil härifrån.
”Men
varför säger du då skogen. Nordmännen bor väl inte här?”
”Nej
det gör dom kanske inte. Men dom gillar guld och med guld kan man
köpa spioner.” sa Richard och kastade upp en sten i trädkronorna.
Det började knaka och rassla uppifrån. Något föll och kom närmare
och närmare. Grenar och kvistar knäcktes. Till sist föll en
fullvuxen man ner från trädkronorna, rakt i famnen på Richard och
Erin, som samarbetade för att fånga upp honom. Mannen var stilig
och vältränad. Han var ungefär i Richards ålder och hade
mörkblont, flätat hår och fornnordiska tatueringar på sin bara
överkropp. Runt armarna bar han skydd av päls och läder och runt
överarmen en ormring. Stövlarna var massiva och läderbyxorna hade
färgglada broderier i sömmarna. Men det var något som inte stämde.
Mannen var nästan medvetslös, smutsig och sårad i sidan. Blodet
rann fortfarande från såret han försökt läka på egen hand. Det
var Harald.
”Hans
sår behöver rengöras och sys igen!” utbrast Erin förtvivlat.
Ӏr
du galen! Han är en nordman?” sa Richard. ”Lämna honom här
bara.”
”Titta
på honom! Han kan inget göra! Hjälp mig! Nu! Vi bär honom till
slottet!”
Richard skakade oroligt på
huvudet.
”Pappa
kommer döda oss för det här.”
William blev rädd och gömde
sitt ansikte intill Richard.
”Vissta
ja! Den lille!” sa Richard och satte sig på huk framför William.
Han lade händerna på hans axlar och titta honom i ögonen.
”William!
Titta på mig, lugna dig! Titta på mig nu!” sa han. William
lugnade ner sig och lyssnade. ”Du vet vägen tillbaka? Eller hur?”
William
nickade.
”Spring
i förväg. Spring tillbaka till slottet. Nu! Spring!” uppmanade
Richard. Då sprang William iväg och sa inte ett ord. Vid det här
laget höll Erin upp den medvetslöse stackars Harald om sina axlar.
Richard reste sig och grep tag om honom på andra sidan. Sedan sprang
de iväg med den sårade nordmannen. Medan de bar Harald och sprang
så fort de kunde, slog en tanke Richard.
”Vi
kan inte ta honom direkt till slottet!” sa Richard.
”Bra
att du sa det!” sa Erin. ”Jag vet ett bättre ställe.” Erin
svängde in på ett sidospår i skogen och Rickard drogs med eftersom
de båda höll Harald över sig.
”Vart
då?” skrek Richard frustrerat.
”Hos
Palmira!”
”Okej,
bra… eller vänta nu! Vem är Palmira?”
”Men
gud vad du tjatar, följ med bara och låt det gå undan!”
De tog sig in genom ödsligare
och ödsligare delar av skogen. Träden var äldre och skrynkligare i
sina grenar här. Stigarna var mer igenväxta så de var tvungna att
sakta ner en smula. De kunde inte springa mer. Utmattade hämtade de
efter andan och vilade några sekunder. Men då såg Erin en liten
naken, kvinnoliknande grön skogsälva, med spetsiga öron och
lysande fjärilsvingar.
”Vi
är snart där! Fortsätt. Följ efter älvan!”
Älvan visade vägen genom att
flyga framför dem genom skogens alla snår och stigar. Slutligen kom
de ut till en kuslig glänta och där stannade de upp och lade sig
totalt utmattade på marken. Älvan gjorde en liten snurr i luften
och försvann sedan i ett glittrande ljussken. Glittret föll sakta
ner som snöflingor på marken. Erin och Richard hämtade sig. Medan
Richard reste sig upp satt Erin kvar vid Haralds kropp och tog bort
mossa och smuts från såret. Harald vaknade upp av smärtan och
skrek.
”Ta
hand om honom, Richard.” sa Erin. ”Jag hämtar Palmira.”
Palmira bodde mitt i den
gigantiska eken framför dem. Det var den största och tjockaste ek
som Richard någonsin sett. Vid ekens rötter fanns brädor, stenbruk
och små enkla upplysta fönster i varenda springa. Dörren och den
ojämna gamla verandan var placerad i en springa i trädet mellan två
stora rötter. På husets vänstra gavel gick en stor stenskorsten
uppifrån och ner och utifrån den sipprade rök. Trots att det var
sommar mitt på ljusa dagen, var skogen så tjock här att det var
betydligt mörkare överallt. Barrskog, björk och ek täckte
utsikten och släppte bara igenom lite solstrålar. Marken var ojämn
och mjuk utav stenbumlingar och tjock mossa. Runtomkring den ojämna,
snåriga skogsdungen slingrade sig förgreningar av bäckar, som
mynnade från ett stort vattenfall bakom den stora eken.
Erin
fattade mod och tog ett djupt andetag. Sedan gick hon sakta fram till
den förfallna gamla trädörren. Dörren var murken och ojämn i
hela sin struktur. Hela huset såg mer ut som en koja som snickrats
ihop av olika sorters brädor och träbitar, så även dörren. Hon
drog försiktigt i kofoten på dörren och knackade. Kofoten hängde
i ett demonhuvud av silver på dörren. Erin steg bakåt och väntade
nervöst. Dörren öppnades då sakta upp av sig själv så det
gnisslade. Richard såg hur Erin steg in i huset.
”Erin!
Kom tillbaka!” ropade han förskräckt.
”Richard!
Jag känner Palmira! Hon är lite udda, men om man behandlar henne
med respekt så finns det inget att oroa sig för.” sa Erin.
Erin
smög sig in i huset men ingen tycktes vara där. Den stora kitteln
kokade med lysande grön soppa, men där var tyst som i graven.
Flammorna i den stora kakelugnen längre bak fångade Erins blick.
Hon blev så betagen av elden. Så vacker… och så förförisk.
Bakom henne öppnades ett par ögon. Något ansikte uppenbarades om
man tittade noga. Erin stod ju med ryggen emot och märkte inte
någonting. Men plötsligt fick ansiktet en impuls och hoppade fram
mot Erin med ett öronbedövande skrik. Erin blev förskräckt och
vände sig om. Där stod Palmira i egen hög person. Hon hade
puckelrygg med en stor trädstock som bundits fast över hennes
puckel bakom huvudet. På sitt huvud bar hon liten enkel kronring,
med en ryggrad från en fågel som reste sig framför pannan, med
fågelkraniet längst ut. Palmiras näsa var otäckt lång och hennes
haka spetsig. Hennes armar var långa och smala, med groteska smala
skelettliknande händer med långa svarta naglar. Klädd i ett
förkläde och andra trasor stod hon i egen hög person framför Erin
och skrattade.
”Jag
skrämde dig! Jag skrämde dig! Igen! Hahahahaha! Det gör jag varje
gång! När ska du lära dig, flicka!” Häxan lät inte ond, trots
sin kraxiga kråkröst. Hon lät bara busig och glad helt enkelt.
”Palmira!
Du måste komma ut! Här ligger en man svårt sårad i sidan!”
Palmira tittade ut genom fönstret och såg hur Richard tog hand om
en allt mer svag Harald.
”Ojojoj!
Det här är inte bra! Inte bra!” utbrast hon stressat och började
samla på sig drycker, örter och döda insekter och djurdelar som
hängde i taket.
”Skynda
dig!” sa Erin.
”Lugna
dig! Jag håller på! Så där ja!”
De sprang ut genom dörren och
hukade sig ovanför Haralds kropp. Richard blev en aning medtagen av
att se en stor häxa komma springande.
Ӏr
du helt galen!” sa han.
”Vad
menar du?” sa Erin.
”Hon
är en häxa! Tror du hennes trollkonster och brygder kan rädda
nordmannen?”
”Varför
bryr du dig helt plötsligt?” sa Erin medan hon och Palmira satt
och tog hand om Haralds sår. Richard blev tyst en stund. Palmira
började sortera sina örter och lägga lite vitmossa på Haralds
öppna sår.
”Eh…
Erin, spring iväg till floden och hämta den urnan där borta och
fyll den med vatten.” sa Palmira. Erin sprang iväg till bäcken
och fyllde urnan. Därefter kom hon tillbaka.
”Den
här urnan innehåller vatten från den heliga floden med själarna
från tusentals människor.” sa Palmira och lät Harald dricka ur
urnan. ”Och min makes aska.” tillade hon sedan, vilket fick
Harald att spotta ut vattnet och skrynkla näsan i avsmak.
”Vill
du dö eller vill du leva?” sa häxan bryskt och förde urnan till
Haralds mun igen. Motvilligt drack han upp vattnet. Det lilla som
fanns kvar hällde hon i såret. Därefter malde hon örter och
insekter och stoppade i såret. Sedan satte hon på vitmossan och
gned försiktigt så den skulle fastna. Hon uttalade samtidigt en
trollformel på något främmande tungomål.
”Elis
raddiana geyla willecium! Elis raddiana hari ay galaron! Elis gavia
kolina we galaria! Elis vie vi gala somia eria!”
Likt en dirigent gestikulerade
hon och viftade med händerna så att virvelvindar av själar kom
blåsande från bäcken. Hon viftade och tryckte ner själarna i
såret och stängde in dem genom att trycka hårt. Det blev tyst och
stilla en stund. Harald öppnade öronen. Hans ögon lyste av ett
blått sken. Sedan öppnade han munnen och kräktes upp en
laserstråle av blå energi som sträckte sig mot himlen så långt
upp de kunde se. Sedan släcktes strålen och Haralds ögon blev
normala. Utmattad slappnade han av och somnade. Palmira tog
försiktigt av vitmossan från såret. I början hände inget, men
efter några sekunder började Erin se hur såret stängdes mer och
mer och köttet vävde ihop sig till ett litet ärr. Ärret var först
färskt och rött. Men sedan lystes de upp i en glödande färg.
Efteråt såg ärret blekt och läkt ut.
”Tack
Palmira.” sa Erin.
”Ingen
fara, flicka.” sa Palmira och log med ett varmt leende. De reste
sig upp.
”Vill
du ha betalningen i guld eller i blod?” sa Erin.
”Ingetdera,
kära du.” sa Palmira. ”Inte kan väl du hjälpa att det dyker
upp en stor halvdöd nordman mitt i alltihop. Jag bjuder på det.”
”Jag
ber om ursäkt för att jag missbedömde dig.” sa Richard. ”Häxor
var inte väl sedda i min familj.”
”Vi
har alla våra fördomar, unge man.” sa Palmira. ”Det är inte
konstigt alls Du måste vara…”
”Prins
Richard, Erins syster.” sa Richard.
”Jaså
Richard? Jaha? Ni är syskon? Erin har berättat en hel del om dig,
ska du veta.”
”Har
hon?”
”Jadå!
Det är tur hon har en bror som dej!”
Richard blev helt paff. Han
kände sig plötsligt stolt och omtyckt, vilket han inte brukade
göra. Erin tittade på honom och log belåtet. Men när de tittade
på Palmira igen, var hon spårlöst försvunnen. Som om vinden
trollat bort henne.
”Vart
tog hon vägen?” sa Richard förundrat.
Harald vaknade och reste sig
upp, sakta och försiktigt. Han stönade och stånkade och kliade sig
i huvudet.
”Var
är jag? Vilka är ni?” sa han förvirrat. Då passade Richard på
att slå till honom i ansiktet så att han trillade till marken.
”Richard!”
skrek Erin och grep tag i hans axlar. Han torkade blodet från läppen
och reste sig upp igen med ett gnällande och stånkande.
”Vad
var det där bra för? Vilka är ni?”
”Säg
du ditt namn, nordman. Och jag ska säga mitt.”
”Jag
heter Harald Skarwolf.” Richard slog till honom igen så att han
föll till marken.
”Och
jag heter Richard Graffington! Son och arvinge till kung Henrik
Graffington! Ett namn jag tror du känner till väl, nordman!”
”Min
far har väl sagt ett och annat om honom, ja…” hostade Harald
fram, men fick då ett slag i ryggen.
”Passa
dig! Ge mig en anledning till att inte döda dig här och nu, pojk!”
”Ni
tog mig hit för att häxan skulle rädda mig! Varför ska ni då
döda mig helt plötsligt! Men visst! Få det överstökat, då! Jag
har precis förlorat min egen far, nämligen!”
”Vem?
Rendal Skarwolf? Är han död!”
”Ja!
Och det är därför vakterna jagar mig.”
Ӏr
du helt från vettet, nordman! Har du fört Skarwolf-vakterna hit?”
”Ta
det lugnt, Richard!” sa Erin och grep tag i honom. Om han dödade
sin far kanske han ändå kan vara till nytta för oss i framtiden.”
”Men…
jag…”
”Inga
men! Vi måste skynda oss tillbaka till Bluecastle!”
Och så blev det. I rask takt
tog de en omväg för att undvika att stöta på några vakter.
Klockan var fyra när de kom tillbaka till Bluecastle. Harald blev
imponerad av det praktfulla slottet. Men han kände sig inte särskilt
välkommen. När Erin och Richard hade tagit med sig en stor nordman,
då kunde man förstå att både bönder och hantverkare ute vid
stallen blängde åt dem. Harald kände sig nervös av deras blickar.
När de gick innanför murarna eskorterades de alla tre av vakter,
hela vägen intill kung Henriks tronsal. Henrik satt bittert med och
strök sig om hakan. William satt i sin mamma Roses knä.
”Dina
två äldsta, ers nåd.” sa den ene vakten. ”Och en nordman…”
Kungafamiljen och alla tjänare
och hovmän blev chockade.
”Försöker
du förolämpa mig, Erin?” sa Henrik förnärmat.
”Ja…”
sa Erin med ett generat leende. ”Jag vet inte vad jag ska säga.”
”Nej,
men det vet jag! Ut med den där saken härifrån innan jag slår
ihjäl honom själv.”
”Han
var sårad, pappa!”
”Och?
Av vem?”
”Sina
egna vakter, pappa. Dom jagade honom.”
Henrik reste sig upp och slog
näven i bordet så det dundrade som åska i hela hallen.
Ӏr
ni helt från vettet, ni två!” röt Henrik ursinnig och började
gå fram med sitt svärd i högsta hugg. Vakterna kommer ju ta sig
hit! Bättre jag dödar honom själv!”
Henrik skulle just hugga ner
Harald, när Richard plötsligt grep tag i honom och stoppade honom.
”Nej,
pappa! Stopp! Vi behöver honom!”skrek han. Henrik blev tyst och
tittade förundrat på sin son.
”Vad
menar du?”
”Han
dödade Rendal Skarwolf. Han är till mer nytta förr oss levande.
Det är därför dom jagar honom!” Henrik lugnade ner sig en smula
och Richard släppte taget om honom.
”Dödade
du Rendal Skarwolf? Du?” sa Henrik imponerat. ”Vad är ditt namn,
nordman?”
”Jag
är Harald Skarwolf. Son av Rendal Skarwolf, som jag dödade med
berått mod.” ljög Harald.
”Jag
har full förståelse för det.” sa Henrik. ”Din far? Var han en
sån där usling som aldrig bemötte dig med respekt?”
”Jag
kan inte uttala mig om min döda far. Jag sörjer fortfarande.”
”Och
din döde far kan inte höra dig. Hur kändes det?”
”Vadå?”
”Att
döda din far, såklart? Var det inte härligt.”
”I
stunden kanske. Men han var fortfarande min far. Och jag kommer
kanske sörja ett tag till, även om han inte kanske var den far han
borde vara. Om det behagar dig, ers nåd?” Harald föll på knä
och tittade upp på kungen.
”Ers
majestät?” sa kungen och skrattade. Han tittade sedan ut över
salen och skrek till sina undersåtar. ”Hörde ni det? Ers
majestät? Hahaha! Han knäböjer redan, vilken usel nordman! Jag har
dödat Nordmän som hållit på att förlora sina tarmar… men jag
har aldrig sett dem knäböja förut. Och här kommer du! En
landsflykting och brottsling som dödat sin egen far. Och sen
knäböjer du. Ge mig en anledning till att jag ska ge min tillit
till dig?”
”Låt
mig slåss för dig, ers nåd! Låt mig möta männen som är påväg
till Bluecastle och döda dom. Jag vet mer om nordmännens planer än
någon av er i den här hallen, ers majestät. Låt mig hjälpa dig
vinna det här kriget.”
Kung
Henrik nickade motvilligt.
”Nåväl.”
sa Henrik. ”Visa vad du går för därute. Döda varenda en. Om du
klarar det, då är du en av oss och ska svära trohet inför din nya
kung. Också lägger vi det här tramset bakom oss. Är det en bra
överenskommelse?”
”Ja,
ers nåd! Tack!” sa Harald och reste sig upp igen.
Harald
begav sig nu ut ur tronsalen och utanför slottsmuren. När han kom
till stallen såg han hur något rörde sig i skogen. Nu var det
dags, tänkte han. Harald drog en djup suck. Sedan blundade han och
drog sitt svärd. Inombords hade han fortfarande en konflikt. Vad
hade han nu försatt sig själv i? Det kanske hade varit lika bra att
låta vakterna döda honom. Nu var han bara en usling och en ynkrygg
som underkastat sig för att få leva. Men till vilket pris? Det här,
var inte att leva. Det var inte värdigt.
Harald
var trött och utsvulten. Ändå drog han sitt svärd och hoppades
innerligt att denna strid skulle bli hans sista. Ute vid stallen
satte han sitt långsvärd i sidan för att inte skrämma byborna.
”Ta
skydd! Spring in i kungens palats!” skrek han.
”Vad
är det frågan om, nordman?” sa en gammal man som kom gående. ”Är
detta ännu ett av dina tricks?”
”Nordmännen
har jagat mig hela vägen hit!” sa Harald. ”Nu ska jag döda dom!
Spring iväg, gamle man! Jag sköter det här!”
Mannen gjorde som han sa. När
tio nordiska vakter kom in i byn stod Harald ensam med sitt långsvärd
i högsta hugg. Harald blev omringad och stod blixt stilla för att
vänta in rätt ögonblick.
”Du
är under arrest för mordet på jarl Rendal Skarwolf av Nordfala!”
sa den ledande vakten. Du kommer bli hängd för det här!”
”Vem
ansvarar för rättegången?” sa Harald.
”Sigvard
Sturesson ansvarar tills din storebror vunnit det här kriget! Kriget
du just startat!”
En
klump växte inom Harald. Det här var ingen rättvisa värd namnet.
Han visste ju att han inte dödat sin far och hovmästaren Sturesson
var den sista han litade på. Inombords blev han nu vred. För första
gången kände han förakt mot sitt eget folk, sina landsmän. Med
ett ursinnigt vrål fick han en av vakterna att anfalla. Harald
blockerade förstås hugget och tryckte undan motståndarens klinga
med all kraft. Samtidigt attackerade en annan vakt bakifrån, men
Harald snurrade med runt ett varv och högg på så sätt ner tre
personer i ett slag. Ilskan kokade inom honom när han slungade
långsvärdet omkring sig. Ledarvakten backade undan medan hans nio
småmän fick göra grovjobbet med att försöka döda Harald. Inom
loppet av en minut stod enbart ledarvakten kvar. Till sin förtvivlan
bevittnade han hur hans nio män låg döda på marken allihop.
Harald stod framför honom och blängde.
”Vilken
usling till överstevakt du är som tittar på medan hans egna män
dör för att skydda din rygg!” röt Harald. Vakten stod förskräckt
kvar utan att anfalla.
”Jag
kan kämpa väl, mördare!” sa vakten.
”Visa
mig då!” sa Harald. ”Spring hem som en fegis eller dö som en
nordman!”
Detta var ett lätt val för de
flesta nordmän. Vakten attackerade på Haralds order, men Harald
blockerade hans svärd och tryckte ner det mot marken med sin fot,
medan vakten desperat försökte rycka bort svärdet. Harald slog
honom därefter i ansiktet så att han föll till marken utan vare
sig svärd eller skydd. Harald plockade upp både sitt eget svärd
och vaktens. Med klingorna korsade som en sax höll han vakten kvar
på varken.
”Seså.
Sätt igång! Skär min hals och du är lika feg som jag!” sa
vakten. Harald förberedde sig på att klippa huvudet av honom.
Harald fattade mod och höjde båda klingorna i luften med ett vrål.
Vakten var beredd på att dö men Harald satte båda klingorna i
marken bredvid honom. Sedan hjälpte han vakten upp.
Ӂk
tillbaka till Nordfala och meddela Sigvard att du lät dina egna män
bli kanonmat. Säg till honom att Harald Skarwolf väntar på honom.”
Vakten förblev tyst och
nickade. Harald gav honom svärdet tillbaka, men det skulle han
aldrig gjort. Vakten attackerade igen. Efter att ha fäktats i en
halv minut lyckades slutligen Harald avlägsna hans huvud från
kroppen. Blodet sprutade och överstevakten föll livlös till
marken. Byborna samlades runtomkring och märkte att faran var över.
Harald
suckade djupt och återvände tillbaka in i slottet. När han var
framme såg kung Henrik och hans familj och tjänstemän att hans
svärd var blodigt.
”Jag
ser att du lyckades med din uppgift.” sa Henrik bittert. ”Jag
hade hoppats på motsatsen om jag ska vara ärlig. Men jag står vid
mitt ord.” Han reste sig upp och drog sitt svärd, medan Harald
föll på knä.
”I
Erons och Eiras namn och med Alitikas alla gudar som vittnesmål,
utnämner jag dig, Harald Skarwolf till min överbefälhavare. Ditt
namn är nu Harald Nordvind. Må gudarna vaka över dig och leda dig
till seger. Res dig upp.” Harald blev helt till sig av chock, men
spelade med och höll tillbaka den panik han kände inombords. Sedan
reste han sig upp i salen, medan alla andra hurrade och applåderade.
De skrek: ”Hell, Harald Nordvind! Hell Harald Nordvind!”
Harald
insåg vid det här laget att han hade målat in sig i ett hörn som
endast gudarna kan rätta till. Vad hade han nu gett sig in på
egentligen?
Kapitel – 3 Kökspojken
Det gick några dagar utan några
särskilda händelser. Harald gick ut till stallen tillsammans med
Erin och Richard. Högsommaren var i full blom och solen sken likt en
ädelsten.
”Lyssna
nu, Harald.” sa Richard. ”Du kanske har kommit undan nu med
skinnet i behåll och du kämpar nu på vår sida. Men det betyder
inte att jag behöver tycka om det. Är det förstått?”
Ӏr
det ett hot eller?” sa Harald.
”Nej,
det är inget hot. Det är bara ren och skär fakta. Jag gillar dej
inte. Och det gör inte dom heller.” Han pekade på bönderna och
tjänstefolket i byn som blängde åt Harald. ”Känn dig som hemma,
nordman!” skrattade Richard och dunkade Harald på ryggen.
”Åh!”
väste Erin. ”Varför måste du alltid vara så elak, Richard.”
”Tro
mig! Dina känslor för honom kommer att bli vårt hus undergång,
det ska jag säga dig!”
”Vilka
känslor? Vad pratar du om?”
”Förlåt.
Jag skulle inte ha sagt så.”
Erin gick sakta fram till Harald
och tittade honom i ögonen.
”Han
är en av oss nu.” sa Erin. ”Mina känslor ska du ge fan i.”
”Jag
sa förlåt.”
”Ursäkten
godtagen.” sa Erin kyligt.
Då kom en vakt springande från
slottet och stoppade dem.
”Prins
Richard! Prinsessan Erin! Och eeh… Nordmannen jag glömt namnet
på.”
”Andas,
soldat.” sa Richard. ”Nå. Vad står på.”
”Kung
Henrik har kallat er och eeh…”
”Du
kan kalla mig Harald.” sa Harald.
”Okej.
Prins Richard och Harald. Ni ska till kungen genast.”
”Vad
gäller det?” sa Richard.
”Kan
jag inte säga, prins Richard. Kung Henrik kommer bistå med
detaljerna.
”Men
jag då?” utbrast Erin.
”Prinsessan
Erin. Kung Richard har tydligt sagt att krig och politik är…
komplicerat.”
”För
att jag är kvinna? Är det där skon klämmer?”
”Det
får du fråga din far kungen. Jag är bara budbäraren.”
”Jag
ska med där vare sig han vill eller inte. Nästa gång han vill
hålla mig utanför kan han ju alltid ta det öga mot öga.
”Vad
du än säger, syster. Jag stoppar dig inte.” sa Richard.
”Kom
så går vi och ser vad pappa har hittat på för uppdrag den här
gången.” sa Erin.
Alla tre gick nu tillsammans med
soldaten tillbaka till slottets hallar. Väl inne i soldatbarackerna
stod kung Henrik och diskuterade med general Barrison. De stod på
varsin sida av bordet och såg ner på en stor karta över hela norra
Claurain.
”Så
bra att ni kom.” sa kungen och såg Erin i ögonen. ”Eeh, vakter.
Lämna oss.” Vakterna gick ut ur rummet och stängde dörren efter
sig. Tystnaden blev obehaglig.
”Erin.
Jag trodde jag sa åt dig att det här är för oss som är insatta i
krig.”
”Eller
så litar du inte på en dum kvinna.” väste Erin.
”Nu
pratar du strunt, Erin.”
”Jaså?
Är mamma med här då?”
”Det
har inte att göra med att ni är kvinnor. Hur många människor har
du dödat? Hm?”
”Hur
många har hovmästare Viggo dödat?”
Henrik vände sig om och tittade
på Viggo.
”Du
hörde henne. Svara.” sa han.
”Noll.”
sa han.
”Nåja.
Talets gåva har du allt fått ifrån mor din.” sa Henrik. ”Nåväl.
Jag har ett uppdrag åt er två – Richard och Harald. Ni ska ta
norden åt mig och leda en här av tio tusen man till västra
Nordfala.”
”Varför
just han?” sa Richard.
”Han
kan uppenbarligen Nordfala mer än någon av oss i det här rummet.
Och det är därför jag har valt just Harald att följa med på ditt
uppdrag. Slå inte ihjäl varandra hur mycket ni än hatar varandra,
okej.”
Richard
blev sur i blicken.
”Men
jag…”
”Nåväl.
När ni kommit till öster ska ni alliera er med kung Torin Elendor –
våra trogna vänner som styr över östra Nordfala.
”Men
hur ska vi göra det?” sa Harald. Vi kan ju inte ta oss norrut och
räkna med att dom släpper in oss därifrån.”
Kung
Henrik log belåtet. ”Nej. Det kan ni inte.” sa han med glimten i
ögat.
”Så…
hur ser din plan ut?” sa Richard. Henrik sa inte ett ord, utan
började genast tog genast fram en stav och flyttade fram ett par
röda gubbar. Han flyttade dem från Deghart och därefter fram genom
Västfalk och Östfalk och hela vägen upp till östra Nordfalerna.
”Oj.
Det är ingen liten omväg.” sa Richard. ”Min fråga är bara…
Hur ska tiotusen man kunna vandra obemärkta genom hela Deghart,
Östfalk och Västfalk?”
”Det
finns ingen anledning för er att bli obemärkta. Dom länderna du
räknade upp stöttar ju oss. Ni måste gå först. Armen släpper ni
in senare. Vi vill ju inte riskera att bli upptäckta av nordfaliska
spioner.”
”Med
all respekt, ers nåd.” sa Harald. Åttio procent av Nordfalas
befolkning är krigare eller jägare. Vi kan inte göra det här med
tio tusen man. Det vore självmord.”
”Du
glömmer att halva Nordfala redan står på vår sida.”
”Enligt
vem? Min bror är i öppet krig mot familjen Elendor. Om han lyckas
erövra hela östra Nordfala innan vi är framme, då är det kört.
Det kan jag lova dig.”
”Han
har rätt, pappa.” sa Richard. ”Det här kommer inte fungera om
vi inte har en väldig tur.”
”Nåja,
tiden går. Så om ni ska klara det här får ni ge er av så fort
som möjligt. Imorgon kanske? Är ni med mej?”
”Aye.”
sa Richard.
”Aye!”
sa Harald.
”Aye!”
sa Erin.
”Inte
du, Erin.”
”Pappa!
Jag kan slåss! Jag är en vuxen kvinna nu!”
”Vi
diskuterar det inte mer. Jag skickar inte iväg min enda dotter på
det här farofyllda uppdraget. Där finns andra och värre saker än
nordmän därute. Och då talar jag inte om älgar eller barbarer…”
Harald
och Richard tittade förundrat på varandra. Vad menade han
egentligen med det?
”Harald
och Richard. Ni ger er av i gryningen. Vi alla här önskar er lycka
till.”
”Tack,
ers majestät.” sa Harald och Richard på samma gång.
På kvällen lät de packa sina
don. Hovtrollkarlen Aminen – en gammal grå gubbe med grått skägg,
stod vid sitt laboratorium inne på sitt kontor och demonstrerade för
dem.
”Det
finns mycket att akta sig för i Nordfala.” sa han med sin hesa
gamla röst och tog fram en blåaktig liten glasflaska.
”Erons
Dimma kallas den här för. Kasta den mot en person eller ett troll
och han kommer bli yr och paralyserad i en halv minut. Men det
varierar beroende på storleken förstås.” Försiktigt räckte han
flaskan till Harald. Harald höll nästan på att tappa den och
jonglerade med den för att fånga den igen.
”Nej!
Försiktigt! Spar dom väl. Använd dom inte på lätta fiender. Spar
den till troll eller ännu värre.”
Aminen började rota bland sina
andra föremål och tog därefter fram en liten lerburk som han
räckte till Richard.
”Här.”
sa han. ”Rutten mat av av olika slag. Hoparört i en enda härlig
blandning. Ta inte av korken för då kommer det stinka i hela
slottet och ni kommer kräkas ner hela mitt kontor. Stanken skrämmer
bort både människor och djur. Nödproviant ska vi också titta på.
Vad har vi här… nu ska vi se… Aha! Här!” Han tog fram små
läderpungar och räckte till både Harald och Richard.
”Små
tärningar av torkad mat. Förstärkt med blåsten.”
”Vad
är det gjort av?” sa Richard medan han tog upp en liten brun
tärning och tittade på den.
”Njah.
lite allt möjligt. Kött, fisk, lite olika kryddor, grönsaker,
örter och fibrer.” Harald och Richard stirrade på varandra med
avsmak. ”Spara dom enbart vid akut nöd. Ät inte för många hur
utsvultna ni än är. Dom jäser i magen nämligen. Och
näringsinnehållet är så högt att ni kan bli sjuka av att äta
för många. En liten tärning ska kunna försörja en fullvuxen man
i ett helt dygn.
”Vad
är hemligheten bakom jäsningen?” sa Harald. ”Mjöd? Vin?”
”Det
vill du nog allt, va. Nej nej nej, hemligheten bakom den är att den
är utblandad med ren energi från magisk Blåsten. Blåsten är en
mineral som kan få saker att växa och frodas. Den gör så att allt
omkring oss förändras. Släng lite sand från blåsten i en öken
och efter några timmar har där växt fram en hel oas. Ej att
förknippa med Rödsten. Men det hoppas jag att ni aldrig stöter på.
Rödsten är extremt giftigt.”
”Rödsten?”
sa Harald förundrat.
”Just
det. Även kallat anti-blåsten. Själva luften runtomkring förorenas
av blotta närvaron av Rödsten. Mineralen är så instabil att den
genomsyrar luft, vatten, trä och kött, ja till och med stålet
hettas upp och faller sönder med tiden. Även om ni bara är nära
stenen i några minuter, kommer ert kött angripas i flera veckor
efteråt. Till sist får ni konstiga utslag som växer och växer.
Naglarna blir gula och slutar växa. Sen börjar hårbortfallet. Även
när ni frisknat till och återhämtat er så är risken stor att ni
får cancer och dör några år senare. Ju mer rödsten man utsätts
för desto värre reagerar man. Vid höga doser kräks man blod.
Huden fräter sönder på några minuter och sen så dör man efter
kanske högst en halvtimme.”
”Varför
ska vi känna till detta om vi inte får använda det, mästare
Aminen?” sa Richard.
”Självklart!
Så dumt av mej att bara pladdra på.” sa Aminen och slog sig själv
för pannan. ”Och sist men inte minst. Nödvatten välsignat med
blåsten.” sa han och tog fram små läderflaskor. ”Bara en liten
droppe vatten fyller era magar på bara en halvtimme. Rent friskt
källvatten från Norden.”
”Nordens
vatten är strålande.” instämde Harald med ett belåtet leende.
Ӂh
ja, det får vi ge er trots allt.” sa Richard snarstucket.
”Gudarna
vare med er. Ni har inte samma gudar förstås. Men jag tillber dom
allihopa.”
”Tack
mästare.” sa Richard. Harald och Richard gick iväg ut ur salen.
”Håll
er borta från stigarna och vandra helst dagtid. Se upp för
vargarna.” ropade Aminen efter dem.
Morgonen
därpå gav de sig av med häst och vagn. Harald tittade bakom sig
och såg slottet försvinna i fjärran.
”Tror
du vi kommer tillbaka igen?” sa Harald.
”Det
beror på dej.” suckade Richard.
Samtidigt satt kung Henrik i sin
tron och talade med hovmästare Viggo.
”Jag
beger mig tillbaka till huvudstaden imorgon.” sa han.
”Vad
ska du göra där, ers nåd?” sa Viggo.
”Planera
det här kriget. Och förhandla med kejsaren av Rania.”
”Men
du kom ju hit för bara två veckor sen!”
”Saker
ändras.”
”Som
du vill, ers nåd.”
Samtidigt pågick en liknande
förberedelse i Haralds hemstad Fjordholm. Sigvard Torstenson som i
hemlighet hade mördat kung Rendal, närvarade vid bålet där Rendal
Skarwolfs kropp skulle brännas. Hans änka – Ingerun bar fram
facklan.
”Inatt
hedrar vi vår fallne kung! Rendal Skarwolf! Brutalt mördad på sin
egen tron.” började hon. Sedan avbröt hon sig själv och kippade
efter andan ett tag. ”Låt oss nu minnas hans dåd och hedra hans
ankomst till Havernest. Hell kung Rendal!”
”Hell
kung Rendal!” ropade tjänstefolket och alla släktingar och
närvarande vid bålet. Därefter tände Ingerun eld på bålet och
kroppen slukades av lågor. Till slut brast Ingerun ut i gråt och
hennes son Leif sprang fram förde tröstande bort henne från
platsen.
”Din
far är borta nu, Leif.” sa Sigvard och gick fram till Leif som
dystert satt ensam i tronsalen med ett horn mjöd. ”Vet du vad det
betyder.”
”Jag
vill inte bli kung, Leif. Jag är inte mogen för det.” sa Harald
och gned sig för pannan.
”Klart
du vill. Men först har jag ett uppdrag åt dig.”
”Vad
menar du? Du befaller inte över mej?”
”Det
är inte jag som sagt det. Kung Rendal skulle ha velat det själv.
Det är en familjetradition. Kungens arvinge måste anta en utmaning
innan han kan bestiga tronen. Detta ger mig ansvaret tills du har
lyckats med uppdraget. Om du lyckas är kronan din.”
”Du
kan inte göra såna anspråk.”
”Det
var kung Rendals eget testamente. Titta här.” sa Sigvard och höll
fram ett papper undertecknat kung Rendal. Leif läste igenom det
snabbt.
”Vad
vill du att jag ska göra?”
”Mina
korpar har spanat i flera dagar och upptäckt en massiv här från
Deghart. Dom är på väg till Hildverad för att tillsammans med
förrädaren och troninkräktaren Torin Elendor krossa det din far
och jag byggt upp. Dom vill till varje pris förgöra vårt
kungarike. Samla dina bästa män medan jag skyddar staden.
”Vilken
armé ska du göra det med?”
”En
elitstyrka på tusen man är påväg till vår undsättning. Vi
beskyddar staden i ditt ställe. Oroa dig inte.”
Leif tänkte efter en lång
stund. Tankarna kröp inom honom och han kunde inte koncentrera sig.
Men efter ett tag visste han exakt vad han skulle göra. Han tog på
sig sin rustning och sina vapen och red därefter iväg österut i
skymningen. Nu hade Sigvard övertaget. Han gick in i kungahallen och
smekte armstöden på kungens tron. Sedan satte han sig till rätta
på tronen och skrattade belåtet.
Nästa
morgon gick Sigvard ut i Fjordholm bland bönder och hantverkare. Han
ställde sig på ett podium och tittade ut över marknaden.
”Er
tillträdande kung Leif Skarwolf… är ute på ett mycket viktigt
uppdrag. Så länge han är borta är det jag som bestämmer i hans
ställe som hovmästare.” inledde han. Alla tittade dystert på
honom utan att bry sig. ”Den som hittar kungamördaren Harald
Skarwolf belönas med sin vikt i guld. Rapportera till mig om
eventuella tips. Men sanna mina ord! Att överhuvudtaget nämna
Harald Skarwolf bestraffas med halshuggning! Harald har aldrig
funnits! Och ingen kommer ihåg honom! Se bara till att rättvisa
skipas!”
Vakterna
skickades därefter ut runtom i landområdet. De skulle söka efter
Harald Skarwolf. Död eller levande.
Harald och Richard fortsatte sin
resa genom skog och mark. Efter några dagars ritt befann de sig på
en stor stig i skogsbrynet. Det var morgon. Harald tog ett bett av en
bit bröd, medan Richard halsade ur sin plunta. När han slängde den
bakom sig i vagnens bagage hördes en kvinna säga: ”Aj!”
”Hörde
du?” sa Harald.
”Vem
där?” röt Richard. De stoppade vagnen och gick av med sina svärd
i högsta hugg. I ett nafs ryckte de bort yllefilten och där låg
Erin och strök sig om huvudet där flaskan hamnat.
Ӂh!
Erin!” röt Richard. Våldsamt lyfte han upp henne ur vagnen och
ställde henne rakt upp och ner på marken. ”Hörde du inte vad
pappa sa till dej? Vad tror du han tänker nu, va?”
”Jag
har aldrig sett Nordfala innan.” sa Erin.
”Det
vill du inte heller, tro mig.” sa Harald. ”Nordfala är ingen
plats för hjälplöst kvinnofolk.”
”Tyst
med dig, nordman! Jag pratar med min bror! Lägg dig inte i!”
”Erin!
Harald är min kamrat i det här uppdraget, tänk på hur du
tilltalar honom.”
”Jaså?
Är det därför du bara snackar skit om honom!” röt Erin och drog
sin broders svärd ur hans slida blixtsnabbt.
”Hej!
Ge tillbaka den!” skrek Richard.
”Jag
är så trött på att bli förminskad och beskyddad bara för att
jag inte har en kuk!” ropade Erin medan hon svingade sig upp för
en halvliggande vindpinad ask. Likt en akrobat kastade hon sig mellan
grenarna och högg undan kvistarna och löven.
”Skyll
inte på mej! Det är pappa som bestämmer!” ropade Richard nere
från marken.
”Jaså?”
ropade Erin och hoppade elegant ner på marken oskadd. Hon gick nu
närmare sin bror och riktade svärdet mot honom. ”Om en hjälplös
kvinna som jag kan trotsa sin far… så borde väl du kunna göra
det också, min kära bror.” sa hon och höll svärdseggen precis
under hakan på Richard. ”Eller vad säger du, Richard?”
Richard blev tyst och en aning
förskräckt ett tag. Han insåg att Erin inte kunde övertalas att
åka hem igen. Motvilligt lät han Erin följa med på färden. Hon
fick sitt eget lilla krypin i bagaget där hon tidigare legat gömd.
”Tack
för att jag fick följa med, brorsan.” sa hon retfullt och
klappade den sure Richard på axeln från sitt lilla krypin.
”För
all del.” muttrade Richard och spottade på marken.
”Jag
kan inte sörja för er systers säkerhet, prins Richard.” sa
Harald.
”Jag
vet. Det blir väl min huvudvärk som vanligt…” sa Richard och
pustade ut.
Tillsammans fortsatte de sin
vandring genom vildmarken. Framåt kvällen kom de till en liten by
som var uppbyggd kring ett stort världshus med halmtak. Världshuset
låg mitt i skogsgläntan och hade korsvirke och en stor massiv
gammal skorsten. I den här pittoreska lilla småstaden var det en
stor fest på gång. Brder spelade och akrobater gjorde konster.
Kvinnor och män dansade halvnakna eller påklädda i festliga
dräkter och öl dracks ur silverkrus.
”Vilket
jävla ställe.” sa Richard när de red in i folkmassorna. Alla tre
hoppade av vagnen och gick mot världshuset.
”Vi
övernattar här.” sa Richard. ”Jag behöver en öl. Var
försiktiga när ni är här. Tala inte med främlingar i onödan.”
Inne på krogen luktade det gott
av öl och stekt kött och olika soppor. Människor skrattade, sjöng
och söp och hostade. Spelmännen spelade. När de tre följeslagarna
gick genom korridoren blockerades de av en storvuxen man med skallig
hjässa och ett ärr i ansiktet. Han stod rakt framför dem och sa
inte ett ord.
”Oj,
ursäkta…” sa Richard och gick runt honom. Därefter ställde de
sig framför bardisken och betraktade den tjocke lille presidenten
som stod och torkade ur några ölkrus.
”Finns
här några nyheter att förmedla.” sa Richard avslappnat.
Presidenten stirrade på honom. ”Alltså, nyheter som kan vara
viktiga för oss resande krigare och äventyrare.”
”Hemskt
ledsen, mitt herrskap. Jag känner inte till något sånt.” sa
krogvärden.
Richard himlade med ögonen,
suckade och tog fram ett par guldmynt som han slängde på disken
framför innehavaren.
”Förresten…”
började innehavaren. ”Jag tror faktiskt ändå att jag har en del
nyheter som kan vara intressant för er. Sätt er till bords, så
pratar vi.” Innehavaren gick iväg med Erin, Harald och Richard och
satte sig vid bordet. De talades vid lite diskret.
”Mystiska
figurer har setts till i vildmarken i nordöst.” sa innehavaren.
”Tungt bepansrade svartklädda knektar ledda av en över två meter
lång svartklädd man med mantel och en grotesk hjälp med visir över
hela ansiktet.”
”Vad
kommer dom ifrån, då?” sa Richard.
”Det
vet jag inte. Någonstans i sydost tror jag. På sin kolsvarta flagga
har dom en bild på en dödskalle med horn svept i flammor.”
Harald
och Richard tittade oroat på varandra.
”Vad
ska vi göra?” sa Harald.
”Använd
era kraftigaste brygder och vapen. Svärden räcker inte till här,
pojkar. Det är en sak som är säker. Dom bränner byar och tar
flera fångar. Dom letar uppenbarligen efter någonting. Vad det är,
tja, om det tvistar väl dom lärda.”
Samtidigt
tittade en pojke fram vid disken. Blott femton år ställde han undan
all disk och gjorde i ordning åt kroginnehavaren. Pojken hette Erik
och hade en rejäl ljusbrun kalufs på huvudet. Hans gröna ögon
lyste i hans unga nyfikna ansikte när han stod och tittade på
samtalet. Han försökte tjuvlyssna, men kunde inte uppfatta vad de
talade om. Plötsligt hörde han hur någon smög sig bakom honom.
Det var den storvuxne mannen med ärret som stirrade hotfullt på
honom.
”Jaså,
du tjuvlyssnar, Erik. Ni kökspojkar borde lära er att inte snoka
omkring där ni inte har att göra.” sa mannen och närmade sig
Erik.
”Stick
härifrån, Geritz!” väste Erik och blängde åt mannen. Geritz
var hans namn.
Geritz blev både snopen och arg
av pojkens spydighet. Blixtsnabbt grep han tag i kragen på Erik och
tryckte upp honom mot väggen.
”Jag
kan lova dig, kökspojke! Att nu har du pissat färdigt för sista
gången!” röt Geritz och drog sin kniv för att hugga till. Erik
insåg nu att det var klippt för honom. Sakta slöt han ögonen för
att inte se vad som hände. Plötsligt spräcktes en flaska i huvudet
på Geritz och han föll medvetslös till marken. Där stod Erin med
en trasig flaska.
”Ta
henne!” skrek en full man med lapp för ögat. Han pekade på Erin.
Men Richard drog sitt svärd och slog ner honom med en rak höger.
Det bröt ut ett våldsamt slagsmål på världshuset. Allting var en
enda röra. Folk krossade flaskor i varandras huvuden och slog ut
varandras tänder. Spelemännen ökade tempot och började spela glad
musik på fiolerna. Richard grep sin syster Erin och höll en
beskyddande hand om henne. ”Släpp mig, släpp mig!” skrek hon.
”Jag klarar mej!” Efter fem minuter hade Harald, Erin och Richard
slutligen slagit alla krosbesökare medvetslös. Innehavaren var helt
förkrossad. Han gick fram till stackars Erik som stod på golvet.
Erik tittade dystert ner i marken.
”Förlåt.”
sa han.
”Du
får sparken! För all tid och evighet! Du får aldrig ett dagjobb
någonstans igen! Det ska jag se till!” väste innehavaren och gick
därifrån. Erin, Harald och Richard tittade på varandra av allvar.
De såg alltihop. Erik drog en djup suck och tog därefter av sitt
förkläde och sin mössa, medan innehavaren stod och tittade på.
Sedan sträckte han fram handen för att ta emot mössan och
förklädet. När Erik räckte sina arbetskläder ryckte innehavaren
dem ur hans hand och pekade barskt mot ytterdörren. Fortfarande såg
Erin, Harald och Richard precis allting.
Erik
gick ut ur krogen och ut i skogen där han satte sig undanskymt med
benen dinglande över bäcken. Festen hördes på avstånd. Erik
kände samma hopplöshet som han alltid gjort under sin uppväxt. Han
spottade i bäcken och tittade dystert på ringarna efter
spottloskan. Det började skymma.
”Det
var inte ditt fel, pojk.” sa Erin som dykt upp bakom honom.
”Skitsamma.”
muttrade Erik. ”Och du. Förresten… Tack.”
”Lärde
den där sure gubben aldrig dig att inte bråka med såna stora
typer?” sa Erin och satte sig bredvid Erik.
”Dom
där typerna har kört med mig sen jag var liten. Jag är van.” sa
Erik. ”Ibland önskar jag att jag kunde bli en Davanier.”
Ӂh,
du menar dom där drakryttarna.”
”Ja,
just det. Som skyddar människornas värld mot all ondska.”
”Vi
är faktiskt på ett sånt litet uppdrag själva faktiskt. ”Vill du
följa med och vara med om ett ordentligt äventyr?”
”Menar
du verkligen det?”
”Jag
kommer ansvara för din säkerhet och skydda dig mot alla hot. Men
säg inget till Harald och Richard, okej?”
”Okej.”
Erik kastade sig om Erin och kramade henne av tacksamhet.
Samtidigt hjälptes Harald och
Richard åt att städa upp i världshuset och väcka upp alla
medvetslösa. Harald föste en spann vatten i ansiktet på en
medvetslös person i hörnan. Han vaknade sakta men säkert.
”Sådär
ja. Det var den sista.” sa han.
”Vi
ber om ursäkt för kladdet.” sa Richard och gav tre guldmynt till
innehavaren. ”En natt för tre.”
”Ni
får ta vilket rum ni vill.” muttrade innehavaren. ”Jag har ju
just förlorat alla mina kunder.”
”Vi
beklagar.”
Ӂh,
nej. Det är Eriks fel alltihop! Alltid ska han försätta sig i
trubbel!”
”Kökspojken
du precis avskedade?”
”Ja,
just precis. Nu får jag lägga ner hela jävla världshuset.”
”Hundra
guldmynt bör väl räcka?” sa Richard och gav en läderpung till
honom.
”Gudarna
välsigne dig, unge man!” utbrast innehavaren. ”Vad ska jag göra
för att återgälda er?”
”Ingenting
alls, det var det minsta vi kunde göra.”
Ӂh!
Tusen tack mina herrar.”
De fick varm soppa, bröd, kött,
grönsaker och öl. Sedan lade de sig till sängs alla tre. Harald
och Richard visste inte om att Erik låg i en våningssäng ovanför
Erin.
Morgonen
därpå vaknade de utvilade och pigga. Solen lyste upp deras sovrum
genom fönstren. Efter en tidig frukost packade de sina don och
gjorde i ordning lasten.
”Vart
är Erin?” sa Richard.
”Hah,
ja du, den som det visste.” sade Harald.
Erin vaknade och stäckte på
sig med en gäspning. Hon hade blott nattlinne på sig. Medan hon
klev upp ur sängen med sina bara ben vaknade Erik längst upp och
tittade ut från sängen. Det var den vackraste kvinna han sett.
Betydligt äldre än honom, förvisso, men vad spelade det för roll,
tänkte han.
”Jag
vet att du tittar på mig, kökspojke.” sa Erin med glimten i ögat.
”Oj,
förlåt mej.” sa Erik.
Ӏsch!
Inget att be om ursäkt för. Du får titta på min rumpa hur mycket
du vill.” skrattade Erin. ”Men rör den inte, för då är du
död, förstått?”
”Ja,
Erin!” sa Erik bestämt.
Harald och Richard fortsatte
packa i ordning sina don och göra i ordning hästen och vagnen.
Plötsligt stod Erin bakom Richard och skrämde livet av honom genom
att säga: ”Jag är här.” Hon hade Erik med sig.
”Du
och pojken har redan blivit vänner märker jag.”
”Jag
hoppas att du vänjer dig vid det. Han ska följa med oss på det här
uppdraget.”
Richard blev oerhört irriterad.
”Erin!”
väste han. ”Du kan inte vara hela världens samvete! Vi kan inte
beskydda pojken! Hörde du inte vad pappa sa?”
”Höwde
dwu inthe wad pappha sa, öööööh.” härmades Erin med en fånig
röst.
”Nu
slutar du.”
”Nej
du ska sluta.”
”Vi
diskuterar det inte, säger jag!”
”Okej!
Då ställer jag pojken under mitt beskydd!” sa Erin och lade armen
runt Eriks axlar.
Ӂh,
herrejösses.” sa Richard och gned sig i ögonen. Sedan fick han
ett smärre utbrott. ”Okej! Visst! Ta du pojken! Ta med alla
tiggare, hemlösa, arbetslösa, flyktingar, senila gamla kärringar
och överkörda rådjur och fan och hans moster! Jag vet ju
ingenting! Kom nu då! Så drar vi iväg!” Richard och Harald
klättrade upp på vagnen och väntade sedan upp Erin och Erik. Resan
fortsatte åt nordost.
Kapitel – 4 En skugga från
förr
Tre hade blivit fyra och den
långa vandringen fortsatte. Vildmarken började breda ut sig och
avsaknaden av människor blev påtaglig efter några dagar.
”Så.”
började Erik. ”Vad är det för uppdrag vi har egentligen. Jag
tror jag glömde fråga det.”
”Svär
på att inte berätta något för utomstående, så kan jag berätta.”
sa Harald.
”Jag
svär.”
”Vi
ska till våra allierade i Östra Nordfala. Där ska vi stämma möte
med kung Torin Elendor och erövra hela Västra Nordfala åt honom.”
”Låter
som ett ganska ambitiöst uppdrag.” sa Erik.
”Jag
påpekade Henrik att uppdraget var omöjligt.”
”Kung
Henrik? Menar du att du kämpar för honom! Vad häftigt!”
”Erin
och Richard är hans barn. Så säg inget onödigt dumt till dom.”
Erik skrattade.
”Du
är inte härifrån, eller hur?” sa Erik.
”Vad
får dig att tro det?”
”Du
är från Nordfala. Dina tatueringar och allt. Man ser att du är
från Nordfala.”
”Aye.
Jag är en nordman. Jag är son till kung Rendal Skarwolf av Västra
Nordfala.”
”Vem
tror du dödade honom?”
”Det
var jag som dödade honom.”
”Dödade
du din egen far?”
Plötsligt stannade deras två
hästar framför det dystra gamla skogsbrynet. De började bli
oroliga för vad som väntade i skogen.
”Vad
är det med hästarna?” sa Erik förundrat.
”Dom
vägrar gå in i skogen.” sa Richard. ”Kom igen nu! Brrrrrr!
Wooooo! Brrrrrr!” Richard och Harald viftade och gick an med selen
men de två hästarna var som fastgjutna i marken.
”Jag
visste att det här skulle hända.” sa Harald. ”Vad gör vi nu?”
Richard tittade på Erin som
satt där bak med Erik.
”Erin.
Du kan hästar bättre än någon av oss. Vet du om dom hittar hem?”
”Ja,
det gör dom.” sa Erin. ”Garanterat.”
”Då
får vi väl gå till fots, då.” sa Richard med en bitter suck.
”Packa på er så mycket förnödenheter ni kan. Vi ska gå igenom
skogen för att ta oss över till Västfalk. Håll ihop härinne,
okej?”
”Uppfattat.”
sa Erin och Erik i på samma gång”
Vandringen fortsatte nu genom
den snåriga, mossiga gamla urskogen. Det var en kuslig och samtidigt
vacker plats. Träden vare tjocka och förvrängda. Timmarna gick och
de började alla bli otåliga.
”Luften
är så frisk här inne.” sa Erin.
”Ja
självklart.” sa Richard. ”Det här är en äkta urskog. Säkert
flera tusen år gammal.
”Det
är därför jag är orolig.” sa Harald.
”Kom
igen, sluta nu med vidskepelse.”
Ӏr
hästarna också vidskepliga?”
”Vad
menar du?”
”Jag
menar bara att vi måste vara försiktiga i just den här skogen.”
”Klart
vi ska va försiktiga.”
De hade ingen aning om att de
var bevakade. Någon eller något spionerade på dem i denna stund.
När skymningen var på väg satte de sig i en smärre glänta och
slog läger. Medan Harald jagade fatt på några kaniner, tände
Richard upp en brasa och förberedde med kitteln och grönsakerna.
Harald återvände med kaninerna och stuvningen tillagades
omsorgsfullt. Natten kröp fram bakom horisonten och mörkret lade
sig. Trots det kunde de se tydligt i fullmånens sken. När maten var
färdig spisades kaninstuvning och öl. När Harald hade ätit sig
mätt tog han fram en liten flöjt och började spela en dyster liten
melodi. Den påminde om av någon konstig anledning om naturen.
Richard tog fram en liten luta och drog några ackord till
flöjtspelet. Samtidigt tog Erin till ton och påbörjade en vacker,
sorglig melodi.
Alena vi är
Här i urskogens dunkel i
natt
Fyra barn av kött och blod
Vad gör vi här?
Är vi på jakt efter en
skatt?
På torra land, i bäck och
flod
Harald, Richard och Erik
applåderade åt Erins vackra sång.
”Min
syster! Alltid någon dolt talang.” sa Richard och lutade sig
tillbaka i mossan.
”Du
spelade ganska bra gitarr också.” sa Erin.
Ӏh!
Det var väl inget.”
”Och
ditt flöjtspel var ganska otippat också, Harald.”
”Jag
vet. Inte ens pappa visste om det.” sa Harald.”
”När
du tog ditt svärd och stack i ryggen på din far, hur kändes det,
berätta det för mig, nordman.” sa Richard med en arrogant
underton.
”Jag
vill inte prata om det, Richard.” sa Harald dystert.
Richard skakade hånfullt på
huvudet.
”En
nordman som dödat sin egen far och förrått sitt eget blod bara för
att ha livet i behåll. Ge mej en anledning till att lita på på din
lojalitet.”
”Lojalitet
betyder allt för mej!” väste Harald förnärmat.
”Vi
får väl se det. Men du är fortfarande en nordman innerst inne.
Vare sig du vill eller inte. Din lojalitet sätts på prov när du
måste döda dina egna.”
”Jag
kommer göra det utan att ifrågasätta dig.”
”Det
trodde jag också i början. Att döda nordmän och andra fiender var
enkelt. Men när min egen vapenbroder och lojale vän började
massakrera oskyldiga byar… döda barn kvinnor och män… det var
inte lätt. Men jag gjorde vad som behövde göras. Efter mycket om
och men.”
”Har
du dödat en av dina egna?” sa Erik förvånat.
”Det
var ett riktigt smutsigt jobb. Men det var nödvändigt. Och jag har
betalat ett högt pris för det.”
”Som
vadå?” sa Erik.
”Min
heder. Jag kommer alltid vara den där förrädaren som mördade en
av kungens främsta generaler. Men dom var inte där och kommer
aldrig förstå. Jag har accepterat det för längesen.”
När de hade lagt sig ner och
släckt elden vaknade Erin av en olustig närvaro. Hon reste sig upp
och tittade ut över ängen bakom skogsbrynet. Sju långväxta
gestalter helt täckta av svart gjutjärnsrustning med spetsar
överallt, drog fram under fullmånen. Ridandes på gigantiska ulvar
sökte de igenom landområdet. Vinden började blåsa omkring dem.
Erin väckte Harald och de andra i sällskapet.
”Öööhm…
vad vill du…” muttrade Harald.
”Dom
går där borta på ängen! Titta!” sa Erin. Harald blev yrvaken
och tittade ut över ängen tillsammans med Erin.
”Vad
är de för några?” sa Harald.
”Ja,
hur fan ska jag kunna veta det. Dom tittar hitåt! Ducka!” sa Erin.
”Vad
sjutton är det som pågår!” flämtade Rickard som just vaknat och
gått upp.
”Vi
måste dra härifrån.” sa Erin. ”Det var dom där figurerna som
det talades om på värdshuset. Kommer du ihåg?”
”Ja.
Du har rätt. Jag tror vi får ge oss av illa kvickt.”
De lyckades väcka upp Erik och
ta med sig alla förnödenheter. Gryningen sänkte sig över skogen
och himlen började bli röd. Efter en rask vandring kom de fram till
en stor skogsglänta, som lystes upp utav solens strålar. Till sin
fasa såg de fyra stora fula troll sitta vid en stor lägereld. De
hade tofssvansar och kraftig benstomme, brun hy och stora öron.
Näsorna såg ut som en potatis och tjocka armar gick ner till
marken. De hjulbenta trollen gick på knogarna och saknade nästan
panna ovanför sin tjocka ögonbrygga. Det minsta trollet var
troligtvis bara en liten unge. Han var faktiskt lite söt om man ska
vara ärlig. Det största trollet var hårigt och skäggigt och hade
störst muskler. Också fanns där förstås det medelstora trollet
som var nästan lika stort men inte hårigt. Sist men inte minst
fanns där den tjocka, långhåriga trollkvinnan med bröst som
hängde långt ner på magen.
”Menar
ni på fullaste allvar att ni inte har fångat något att äta idag
heller?” sa trollkvinnan inför de två stora trollen. ”Lillen är
hungrig och det är gott om djur. Se så! Iväg med er igen och kom
inte tillbaka förrän ni har hittat något djur!”
”Ja…
mamma…” sa det största trollet.
”Kalla
mej inte mamma! Seså! Iväg med er!”
”Hur
ska vi ta oss förbi nu då?” sa Erik.
”Troll
är korkade. Vi får väl smyga förbi dom försiktigt.” sa Erin.
Sakta och försiktigt smög sig
de alla fyra förbi trollmor medan hon stod med ryggen vänd och tog
hand om trollungen. När hon vände sig om för att titta, duckade de
och gömde sig bakom lägerelden, för att sedan smyga vidare när
hon vände ryggen till. De var nu över på andra sidan och klättrade
tyst upp för väggen full med stekpannor, bråte och stulet gods.
Men Erik fastnade med foten i öglan på en ryggsäck och kunde inte
ta sig loss. Harald försökte dra loss honom, men det slutade med
att Harald, Erin och Richard trillade ner i ryggsäcken tillsammans
med Erik. När trollen återvände gömde de sig i ryggsäcken och
höll sig tysta. De hade tagit varsin kanin.
”Vi
fixade ett par kaniner åt oss.” sa det stora trollet med sin mörka
klumpiga röst.
”Två
små kaniner! Era idioter! Det där räcker inte åt oss allihop! Ni
duger verkligen inte åt någonting!”
”Men
mamma! Det finns inga djur kvar i skogen.”
”Håll
käften och hämta kryddorna i ryggsäcken där borta.”
De fyra följeslagarna kände nu
paniken stiga i blodet på dem. De tryckte sig mot varandra och kröp
så långt ner i ryggsäcken de bara kunde. Det medelstora trollet
stack ner sin stinkande hand och kände efter i väskan. Han lyckades
gripa tag i Erin, men hon höll sig fast i väsktyget medan Harald
stövlade till trollets tumme.
”Aaaaaj!”
skrek trollet och drog upp handen igen. ”Väskan bits!”
”Struntprat!
Inte fan kan väl en väska bitas! Ta upp kryddorna bara!”
”Okej,
mamma.” sa det stora trollet och grep väskan. Han vände den upp
och ner och skakade den fram och tillbaka. Till sist föll alla fyra
ut ur väskan, rakt ner på marken.
”Kom
och titta här! Det var dom konstigaste kaniner jag nånsin sett!”
sa det stora trollet. Trollmor gick fram med det medelstora trollet
och omringade människorna.
”Det
är ju för helvete inga kaniner, din dumskalle! Det är fyra
människor! Saftiga och goda!”
”Dom
kan vi äta!” sa det medelstora trollet.
”Vi
måste ju döda dom och grilla dom först. Bind fast dom!”
”Ajaj,
mamma!”
Nu satt de riktigt i klistret.
Erin, Erik, Harald och Richard bands fast intill bergets rötter och
kunde nu inte ta sig loss därifrån. Trollen förberedde grytan, men
märkte plötsligt hur det började prassla i terrängen längre
bort.
”Vad
fan var det?” sa det medelstora trollet.
”Bry
dig inte om det utan se till att få dom där små människorna kokta
på momangen!” sa trollmor.
Plötsligt
började vinden vina och ett märkligt ljus träda fram. Trollen
började bli ängsliga och fåglarna flög iväg från sina nästen i
trädkronorna.
”Spring
iväg! Fly!” skrek de. Sedan hade de försvunnit i fjärran.
Ridandes på sina stora vargar
trädde de sju männen ut i gläntan med svärden i högsta hugg.
”Vi
måste hugga oss loss härifrån!” ropade Richard. ”Försök dra
era dolkar och svärd och försök skära loss alla rep. Fort!”
De andra gjorde som han sa och
började intensivt hugga sig loss kring armar och ben. Medan de
mystiska figurerna gick till attack hade alla fyra kommit loss.
Tillsammans klättrade de upp på murgrönan intill bergsväggen. De
mystiska figurerna tog en annan väg.
”Jag
tror vi har ett nytt problem.” sa Erik.
Framför dem sträckte sig ett
vidöppet träskområde, med grönt bubblande vatten, snåriga stigar
och döda växter. Platsen var mycket ogästvänlig och luften tjock.
”Jag
antar att vi måste ta oss igenom det här träsket.” sa Erin.
”Satan
vad det stinker.” sa Harald.
”Vi
har inget annat val.” sa Richard. ”Kom. Dom där figurerna ska
inte ta oss levande.”
Så började deras vandring
genom träsklandens ångor. Efter någon timme kom de upp på torra
land och fortsatte sin vandring till nästa stora pöl att ta sig
över.
”Det
här är en plats full av ondska.” sa Harald vid middagstid.
”Hur
vet du det.” sa Richard.
”Titta
på växterna. Allt är dött. Vattnet är förgiftat. Ändå hörs
en massa läten hela tiden. Varför?”
”Naturen
är konstig, det erkänner jag.”
”Det
här är så långt ifrån naturligt vi kan komma. Där jag kommer
ifrån talas det om mörka krafter som tar död på mark och natur.
Sjukdomar, ohyra och mörka krafter tar naturens plats.”
”Det
där låter som samma gamla vidskepelse som min mormor brukade
berätta för mig och Erin när vi fortfarande låg vid mammas bröst.
Med lite mat i magen går nog dina vanföreställningar över.”
De
kom fram till slutet av torra land och var nu tvungna att vada genom
ännu en sumpmark. De vadade och kom djupare och djupare ner i
vattnet. Till sist vadade de genom gammalt träskvatten hela vägen
upp till midjan.
”Stanna
inte på samma plats för länge.” se Erik. ”Då kommer ni aldrig
därifrån igen.”
”Hur
vet du det?” sa Richard.
”Min
mamma berättade historier om det här ställen när jag var liten.
Det sägs att här spökar.”
”Rövarhistorier
och inget annat.” sa Richard. Direkt efter att han sagt det hoppade
något upp bakom ryggen på honom. Det var en slemmig mager människa
med stora vita glosögon, ruggigt långt hår. Han var väldigt mager
och gjorde bara en massa primitiva läten ifrån sig. Med sina långa
spetsiga fingrar grep han tag om Richards huvud och svingade sin
andra arm om hans kropp. Med all kraft drog mannen ner honom under
vattnet medan han kämpade emot förgäves. Erin, Erik och Richard
försökte dra upp honom igen, men det slutade med att de själva
drogs ner i soppan.
De
sjönk längre och längre ner under vattnet och kände hur livet
började lämna dem. Men det var inte dags för dem att dö den
dagen. Plötsligt såg de hur ett ljussken uppenbarade sig vid
vattenytan. En
hand sträcktes ner i vattnet och drog sakta upp dem ur träsket.
Roten som grep tag i dem skars av med en vass klinga. Erin och Harald
hostade upp det äckliga vatnet på stranden. Figuren som räddat dem
skrek och högg ner den slemmiga figuren. Han viftade med sina armar
och skrek som en best. Sakta men säkert kröp han tillbaka ner i
vattnet och försvann. Mannen som räddat dem var en reslig krigare i
trettioårsåldern, stilig och torftligt klädd. Han hade svart,
långt hår och en läderjacka med päls över axlarna.
“Vem är du?” sa
Harald.
“Dom flesta kallar mej
Stein.” sa mannen med sin mörka, hesa röst.
“Tack för att du
räddade oss.” sa Erin.
“Vad gör ni härute
mitt i vildmarken?” undrade Stein.
“Vi ska bege oss till
Nordfala, något verkar jaga oss.” sa Harald.
“Jag var faktiskt påväg
dit själv. Om ni vill kan vi slå följe. Jag känner till alla
vägar och stigar i området häromkring.”
“Kan vi lita på
honom?” undrade Erin.
“Klart vi kan. Varför
skulle han annars rädda våra liv.” sa Harald.
“Jag svär att ni kan
lita på mej. Vad heter ni, förresten.”
“Jag heter Harald.”
“Och jag Erin.”
“Jag heter Erik.”
“Och jag Richard.”
“Angenämt. Kom nu så
lämnar vi denna gudsförgätna plats. Ni är ju dyngsura. Ni måste
komma inomhus innan ni blir förkylda.”
“Gudarna välsigne dej,
Stein.” sa Harald. De vandrade till en avlägsen del av träsket,
där en enkel liten jordkällare låg gömd i berget.
“Det är här jag
håller hus för tillfället. Jakten har inte gått så bra på
sistone. Men det finns bröd och soppa. Och mjöd förstås. För jag
antar att ni är både hungriga och törstiga.” sa Stein när
han öppnade den murkna trädörren.
De
steg in i den mörka jordkällaren, medan Stein tände några ljus.
Därefter gjorde han eld i brasan och satte sig till bords med ett
krus kall öl.
“Egentligen är det ju
bara trevligt med lite sällskap här ute i ödemarken.” sa han
och tog en klunk. “Soppan finns i grytan där. Bröd finns
däruppe på hyllan. Ta för er.” De gjorde i ordning sin mat
och satte sig till bords med den främmande mannen. Stämningen var
tyst och spänd. Endast knastrandet från brasan hördes i den mörka
kamamren.
“Vad gör du här ute i
vildmarken.” undrade Erin.
Stein
skar en bit ost med kniven och smaskade i sig en bit.
“Spanar.” svarade
han dystert. “Rykten talar om korpar, storulvar och mystiska
riddare som rider på dem. Dom letar efter något.
“Vilket
sammanträffande. Några till som ska den här vägen till Nordfala.
Som sagt så skulle jag dit själv och tala med alverna om just
detta. Se så. Ät upp och värm er vid brasan så ni torkar
ordentligt. Vi ger oss av vid gryningen.”
Natten tillbringades vid
brasan. Medan Stein satt uppe och höll vakt, sov Harald, Richard
Erik och Erin framförr den öppna elden. På morgonen gjorde de sig
i ordning och gick upp.
“Håll er bakom mej och
följ efter mej.” sa Stein. “Vi har försovit oss och får
inte göra för mycket oväsen. Kom nu.”
Stein
öppnade dörren och var på väg att stiga ut, men Harald och Erin
tvekade och såg ängsliga ut.
“Eller ni kanske hellre
stannar kvar här och går vilse i sumpmarken? Mmh?” Harald och
Erin insåg att de inte hade något val. De reste sig upp och följde
efter mannen.
Dagen flöt på. Ju längre
ifrån träsket de kom desto klarare blev det. De kom ut på de stora
klippiga slätterna i Östfalk. Plötsligt kunde de se hur de åtta
ryttarna på sina vargar kom galopperande i fjärran.
“Kvickt!” ropade
Stein. “Göm er i buskarna häruppe. Dom kommer.”
Medan
kolossen dundrade förbi nedanför kullarna gömde de sig bakom
klippan. När de hade passerat gick Harald, Erin Erik, Richard och
Stein ut ur buskarna och betraktade vidunderna medan de försvann i
fjärran.
“Vad är de för några
egentligen?” sa Erin.
“Anasors jägare.”
sa Stein.
“Anasor?” sa Erin
förvånat. “Dog inte han för tusen år sen.”
“Man vet inte säkert.
Hursomhelst lever hans hantlangare vidare. Och dom är ute efter
totalt världsherravälde. Dom dödar allt som lever och kommer i
deras väg. Gudarna giv oss nåd om dom får tag på oss.”
“Hur långt är det
kvar till Nordfala?” sa Harald.
“Om
vi kan få tag på en häst… så kanske vi är framme om nio, tio
dagar eller så.”
Dagarna
flöt på. Och det gjorde även vandringen. Ju längre norrut de kom
desto mer ojämn blev marken. Högland och klippor, dalar och berg
började uppenbara sig i hög grad. En dag hade de vandrat högt upp
på ett berg. Där såg de ut över en stor majestätisk dal, med en
fors längst ner. Barrträd och dvärgbjörkar bredde ut sig på
kullarna. Men det var inte det som var det mest fantastiska. Framför
sig såg de ett berg i form av ett trolliknande ansikte. En stor
näsa, mun och ett par ögon som stack ut från bergets topp.
”Vad
sjutton är det där för nåt?” utbrast Erik.
”Naturen
har verkligen format fantastiska skapelser.” sa Harald.
”Det
är inget vanligt berg. Stör honom inte.” sa Richard och gick
vidare. De andra tittade förundrat på varandra och kunde inte
förstå vad han menade med det. Sedan följde de efter honom och
fortsatte sin vandring.
Uppe
på bergen och klipporna vandrade de, med Stein längst fram. I en
liten krypta tog de en paus. De åt och drack av sina förnödenheter
de hade med sig.
”Nordman!”
ropade Richard.
”Sluta
kalla mig det.” sa Harald.
”Inte
förrän du bevisat dig värdig. Du måste fortfarande bevisa att du
är en av oss. Bevisa din lojalitet.”
”Vad
ska jag göra då? Berätta det för mej, lillprins!”
”Harald.”
väste Erin.
”Lillprins,
eh?” sa Richard förnärmat och reste sig upp och vankade fram till
Harald. Han drog sitt svärd och riktade det mot hans hals. ”Så
talar inte en lojal krigare!”
”Lägg
av nu, ni två!” sa Stein.
”Våga
aldrig hota mig, igen!” sa Harald och knuffade undan svärdet. Han
reste sig upp.
”Kalla
mig då inte lillprins? Nästa gång du gör det skär jag halsen av
dig, förstått?”
Harald stod tyst en stund och
tittade Richard i ögonen. Sedan sa han: ”Du är en lillprins. En
oförskämd, fisförnäm liten lillprins med ett alldeles för stort
svärd.”
Då blev Richard rasande. I ett
vrål anföll han Harald med ett svärdshugg. Harald blockerade med
sitt eget svärd. De började jaga varandra och fäktas medan Stein
skakade på huvudet.
”Sluta!
Sluta era idioter!” röt Erin förtvivlat och sprang efter dem.
”Erin!
Låt dom sköta det själva!” sa Stein.
”Ni
behöver varandra!” ropade Erin.
Fäktningen intensifierades.
Richard och Harald gnisslade sina klingor mot varandra och blängde
ilsket i varandras ögon. Richard avbröt låsningen genom att slå
till Harald i ansiktet. Harald backade och föll ner i en grop medan
Richard gick efter honom. De fortsatte slåss bland klipporna och
terrängen. När de närmade sig ett stup började sprickor uppstå i
marken. Det knakade likt ett åskoväder och en bit av klippan
lossnade och föll ner i avgrunden med Richard. Som tur är råkade
Richard klamra sig fast intill berget. Där höll han sig kvar.
Harald närmade sig klippans kant och lade sig ner och sträckte fram
sin hand.
”Ta
min hand, Richard!” ropade han. Richard försökte sträcka sig
efter Haralds hand, men han nådde inte. Harald bestämde sig då för
att hoppa ner en bit längre ner och hålla sig fast intill klippan.
Försiktigt sträckte han sig nu efter Richard. Richard fattade mod
och tog ett kraftigt grepp om Haralds hand. Medan stenar började
lossna från berget tog Harald i allt vad han orkade och drog upp
Richard till säkert område. De båda satte sig utmattat på marken
och återhämtade sina krafter.
”Ditt
svärd.” sa Harald och räckte honom hans svärd.
”Du
räddade just mitt liv.” sa Richard snopet.
”Jag
gjorde det som alla skulle ha gjort.” sa Harald.
”Jag
har inte varit rättvis mot dig, Harald.” sa Richard. ”Men nu är
vi bröder. För alltid.” Richard reste sig upp och sträckte sin
hand till Harald. Harald grep hans hand och reste också sig upp. De
knöt varandras nävar och såg varandra djupt i ögonen.
”För
alltid.” svarade Harald.
Men
faran var inte slut där. Medan de tog varandras händer reste sig en
gigantisk hand av berg och sten bakom dem.
”Harald!
Richard! Akta er!” ropade Erin panikslaget. Harald och Richard
hörde marken under dem rämna likt åska. De vände sig om och såg
hur den enorma handen slöt sig över dem och grep tag i hela klippan
de stod på. En gigantisk arm lyfte upp hela avsatsen och satte den i
den en annan likadan hand. Nu stod Harald och Richard mitt på en
koloss som lyfte upp dem. Framför dem öppnade sig ett par
gigantiska gula ögon, i ett det stora ansiktet de skådat ovanför
dalen. Ansiktet var av sten. Han såg ursinnig ut och blängde åt
dem. Det kilometer höga berget var täckt av träd och satt fast vid
midjan i marken. Han sträckte på sig så det knakade som en
jordbävning och öppnade nu sin rottäckta mun för att tala.
”Vem
stör min sömn?” ropade han med en gigantiskt djup och lågfrekvent
röst som ekade i hela dalen.
”Jag
är Harald… Nordvind. Och det här är min vapenbroder Richard
Graffington.”
”Lögnare…”
viskade kolossen så att hans andedräkt blåste likt en kraftig
vind. ”Du är inte Harald Nordvind! Ljug aldrig mer för mig igen!
Uppfattat?”
”Men
vem är du om jag får fråga?” sa Richard.
”Jag
är jorden. Och jorden är jag. Vad för er hit?”
”Vi
vill ta oss till Nordfala. Kan du leda oss dit, o vördnadsvärde
jord?” sa Harald.
”Ingen
kan ta sig genom den här dalen till Nordfala levande. Ni ser ut att
behöva hjälp, människobarn.”
”Vi
är tre till, store jord.” sa Harald. ”Erin, Stein och Erik. Dom
är på väg hit nu. Kan du hjälpa dom över dalen tillsammans med
oss.”
”Det
återstå att se.” sa bergets ansikte med sin dundrande röst. ”Är
ni värdiga?”
Den gigantiska bergjätten
plockade försiktigt upp Erin, Erik och Stein på varsin egen stor
avsats. Nu hade han en stor del av berget i båda sina armar. Han
placerade båda stenarna på andra sidan dalen. Erik, Erin, Stein,
Harald och Richard hoppade av på marken.
”Välkommen
till Norden, människobarn.” sa berget och stelnade återigen in i
sin dvala.
”Sådär
ja. Det var ju en upplevelse må jag säga.” sa Richard.
”Kan
ni lova att sluta slåss nu, pojkar?” sa Erin.
”Han
räddade mitt liv.” sa Richard.
”Vem?
Harald?”
”Ja,
vem annars.”
”Här
i närheten finns en den stora drakkyrkogården. Vi måste ta oss
igenom den obemärkta och oskadda.” sa Stein.
”Drakkyrkogård?
Det låter kusligt.” sa Erik.
De började så sakteliga gå
norrut genom dimmorna. Två dagar passerade utan bekymmer. De märkte
genast hur dimmorna växte sig tätare och tätare. Bergen bredde ut
sig och det började sannerligen bli riktigt kusligt. Efter fem dagar
skingrade dimman sig och uppförsbacken tog slut. Erik lutade sig mot
väggen och drog ett par djupa andetag. Under sin hand kände han
något knöligt och obekvämt. Han tog bort handen och såg ett par
gigantiska skelettfingrar av någon reptil ligga mot berget. Erik
blev skrämd och skrek till. Han noterade det stora drakskelettet som
armen var en del av och tittade upp där det stora kraniet låg.
”Hörrni!
Jag tror vi är framme vid Drakkyrkogården.” sa Erik.
”Hur
tar vi oss in där då?” sa Erin.
”Där
borta ser ut att finnas en liten grottöppning. Vi provar där.” sa
Stein.
De följde efter Stein och
passerade genom själva grottan. När de kom ut på andra sidan
uppenbarade sig en gigantisk öde plats, fylld med döda träd och
klippor med stora drakskelett. Skeletten hade säkert legat där i
hundra år minst. Drakskeletten låg på hög som om de vore en
massgrav.
”Vilket
ställe.” sa Harald.
”Drakkyrkogården.”
sa Stein. Håll er tätt intill mig och låt inte dimmorna förleda
er.”
De
startade sin vandring genom den dimmiga gamla gråa platsen. Timmarna
gick.
Någon timme gick och Erik blev
både fascinerad och rädd för de utdöda monstren som vilade på
bergen och klipporna omkring dem.
”Stein.”
sa han.
”Mm?”
”Varför
är det en massa drakskelett just här?”
”En
gång var detta ett blodigt slagfält. Davaniernas bästa krigare på
den tiden – Egerin Kalia ledde sina män till seger mot den
fruktade drakkungen Akalor. Hon vann striden men fick betala ett högt
pris. Akalors svarta drake Kaigus hade dränkt slagfältet i en
endsalva och dödat alla davaniska drakar. Som tur är var Egerin
skicklig med både svärd och båge.”
”Jag
önskar jag kunde bli en davanier. Jag har alltid drömt om det.”
”Vem
har inte det. Men det är en orden i djup kris? Men en av dom är här
i närheten.”
”Tror
du vi kan hitta honom och kanske prata med honom?”
Stein log. ”Du är närmare
honom än du anar. Men han sysslar inte med sånt längre. Vi pratar
mer om det sen. Skynda på.”
Erik
förstod inte vad Stein menade. Var skulle denne krigare vara? Och
vem var han? När de hade vandrat i tre timmar började det dessutom
skymma för dagen. Harald gick längs en dimmig liten stig med döda
buskar. Han märkte då hur han fattades alla andra.
”Richard?
Erik? Var är ni?” ropade han. Plötsligt mötte han Richard i en
korsning. Han blev skrämd och höjde sitt svärd i luften.
Ӂh!
Det är du?” sa han och satte tillbaka svärdet i skidan.
”Var
är dom andra?”
”Va?
Jag trodde du gick med dem?”
De såg sig panikslaget omkring.
”Titta
på statyn där.” sa Richard och pekade på en gammal sliten
totempåle av sten. ”Det är ju exakt samma staty vi gått förbi
tre gånger. Vi går ju bara runt i cirklar.”
”Då
är vi vilse.” sa Harald.
”Så
in i helvete.”
Plötsligt vältes hela
totempålen och en av de mystiska männen med rustningar stod där
med svärdet i högsta hugg. Sedan omringades de av de andra sex. Den
största av dem hade en svart lädermantel och var över två meter
lång. Han red på en kolsvart häst med röda ögon. Även hans egna
rödlysande ögon lös likt rubiner genom hans visir. Han klev av sin
häst och gick fram till Harald och Richard.
”Vilka
är ni?” sa han med sin djupa, burkiga röst. De kände hans
fasansfulla andedräkt i sina ansikten och kunde höra hans
instängda, tunga andning bakom hjälmen. ”Svara på min fråga.
Vilka är ni?” sa han.
”Vi
är oskyldiga resande.” sa Harald.
Den sista och åttonde riddaren
gick fram med Stein och Erik släpandes efter sig.
”Vi
har dom andra två, ers höghet.” sa han.
”Bra.
Då tar vi dom till Kelheim levande.”
”Ni
kan inte ta oss?” sa Erik panikslaget.
”Varför
inte, pojk? Vi ska inte skada er. Inte mycket i alla fall. Sätt dom
på en varg och bind deras munnar och händer.”
Nu insåg Stein, Harald, Richard
och Erik att det var kört.
Samtidigt låg Erin i bakhåll
och planerade en attack för att döda dem, men hon hade inte mod
till det. De mörka männen försvann med sina fångar i ett
järngrepp och Erin kände sig mer maktlös än vad hon någonsin
gjort tidigare. Det var då hon bestämde sig för att leta reda på
dem och rädda dem på egen hand.
Kapitel – 5 Tagen av mörkret
Velmont var en av Degharts
resligaste städer. En kraftfull mur omringade stades kärna.
Medeltida byggnader, katedraler och kyrkor reste sig upp från alla
gator och torg och längst bak i staden fanns det stora gotiska
slottet, praktfullt och med tiotals spetsiga tinnar och torn, broar
och trappor överallt. Murporten öppnades inför kung Henrik och
hans män. De red in i staden klockan fyra på eftermiddagen.
Folkmassorna i staden bugade när kung Henrik red förbi. Framme vid
slottets trädgårdar gick han av sin häst. Henrik och hans herrskap
mottogs väl av hovet. En långväxt rådsman vid namn Karl Dengert
steg fram iklädd sin vanliga broderade rock.
”Välkommen
tillbaka till huvudstaden Ers majestät. Jag hoppas att er resa har
varit bekväm.”
”Nåja.
Inte alltför besvärlig, herr Dengert.” svarade Henrik och lade
armen om Karls axlar. ”Hur har det gått med dessa oduglingar i
Velmont, då? Haha.”
”Tackar
som frågar. Ganska bra faktiskt. Men tyvärr måste jag avbryta ditt
glada humör en smula. Vi måste talas vid. Ensamma, om du kan.”
Herrskapet
gick i förväg och lämnade kungen och Dengert ifred.
”Nå,
vad är det?”
”Det
kom en budbärare. Det gäller din dotter.”
Kungens ögon fylldes med
förskräckelse. En kvart senare slog han sönder byrålådan i sina
gemak.
”Jag
visste det! Jag visste det! Erin gör ju alltid som hon själv vill!
Och jag hoppas vid gudarna att min son och Harald gör allt i sin
makt för att skydda henne.”
”Nordmannen
är inte pålitlig, ers höghet.” sa Dengert.
”Struntprat!
Jag börjar faktiskt uppskatta pojken.” sa Richard och satte sig
ner på sin stol. ”Han är en god man. En förbaskat god man.”
”Nåja.
Ska vi kanske ta oss till krigsmötet?”
”Vågar
jag säga nej? Jag har precis kommit hit och är jävligt trött?”
”Mina
rådsmän har väntat i fyra timmar, ers nåd. Du är dessutom redan
sen. Bättre att ha det överstökat, tycker du inte det?”
”Jaha,
jaja.” sa kungen och reste sig och sträckte på ryggen. ”Och jag
som trodde att en kung fick göra precis som han ville. Ack så fel
jag hade. Jaja, skit samma. Nu går vi in på mötet då!”
Den
långa salen var fullsatt med finklädda herrar. Sekreteraren
Hammarsund var reda med penna och bläck.
”Ers
nåd!” sa de alla i kör.
”Jag
beklagar att jag är sen, mina herrar. Terrängen har växt till sig
sen senaste mötet.” sa Henrik och satte sig ner.
”Dina
krigsplaner?” sa en av rådsmännen och räckte ett hopvikt bräde
till Henrik. Henrik fällde ut brädet och blottade en stor karta
över hela Claurain. Generalerna samlades runtomkring och pjäserna
lades fram över bordet.
”Jag
vill att den där förbannade slöfocken Torin Elendor ser till att
mobilisera sina mannar illa kvickt. Det här är sista gången jag
säger till honom.”
”Det
tjänar ingenting till, ers nåd.” sa general Karlmark. ”Vi har
tjatat på honom flera gånger.”
”Tjata
mer, då.” väste Henrik varpå en obehaglig tystnad uppstod. Kung
Henrik såg sig omkring. ”Jag ber om ursäkt för mitt dåliga
humör. Det har varit en lång resa.”
”Inget
att förlåta, ers nåd.” sa general Karlmark.
”Hur
ska vi ta oss till Nordfala genom den terrängen?” sa kungen.
”Eh,
ers nåd. Jag och har diskuterat den här planen från och till. Jag
tror att vi skulle tjäna mycket mer på att vänta på att kung
Torin har börjat marschera västerut och sen anfaller Fjordholm vid
västkusten med vår flotta. Då kommer Leif att vara på väg
österut med sina män och Fjordholm står utan försvar.”
”Jag
ska faktiskt överväga det, general Karlmark. Tack.”
”Min
fråga är om vi kan lita på Torin Elendor.” sa Dengert.”
”Han
har svurit att vara mig lojal. Varför skulle han förråda mej.”
”Jag
menar… vi kan aldrig riktigt lita på nordmännen, så vi behöver
eventuellt en plan B.”
”Okej.”
sa Henrik. ”Några realistiska förslag på en plan B?”
”Vi
skulle kunna fråga höra med alverna i Adarion.” sa Martin
Klemenstorp.
”Vansinne!”
utbrast Mark Halvaron. ”Alverna är snikna och odugliga och skulle
aldrig ställa upp på vår sida.”
”Ingen
har sagt att du får tala, Mark Halvaron.” sa Henrik. ”Sätt dig
ner!” Mark satte sig ner igen.
”Jag
ber om ursäkt, ers nåd… jag…”
”Har
du något bättre förslag så leverera det.” sa Henrik.
”Vi
har redan en mäktig allierad i Relmar.” sa Mark Halvaron.
”En
allierad som aldrig skulle ställa upp om de inte själva tjänade
något på det. Jag litar inte på kejsaren.”
”Tja.
Vi kan ju alltid fråga honom.” sa den äldre rådskvinnan Alva
Ribbersdotter.”
”Då
gör vi det. Vi attackerar inte Nordfala förrän plan B är färdig.”
sa kung Henrik.
De åtta vargryttarna red genom
skogen på sina bestar och hade sina fångar fastbundna på två
extra hästar.
”Vart
för ni oss.” sa Harald.
”Tyst
med dig, smutsiga människa!”
”Vi
kräver att få veta.”
”Fresta
inte ödet, Harald.” sa Richard som var bunden rygg mot rygg mot
Harald. ”Vi lär väl se när vi kommer fram.”
”Kan
ni åtminstone skona pojken?” sa Stein.
”Vi
ska inte döda er.” sa den storvuxna riddaren längst fram med sin
djupa röst. ”Vi ska bara förhöra er vad ni gör i vårt område.”
”Ert
område? Det tillhör Norden, vet ni det?” skrek Harald.
”Harald.
Jag skulle uppskatta om du inte provocerade dom här i onödan.”
”Hörde
ni honom.” sa den stora riddaren. ”Han har helt rätt. Tig med er
allihopa. Ni ska nog bli varse om vart vi för er någonstans. Håll
munnen stängd så lever ni när vi är framme där.”
De
blev alla bevakade utav Erin. Hon hade förföljt dem tyst i två
dagar och kikade nu på dem genom ett par buskar uppe på vallen
intill den snåriga stigen. Försiktigt reste hon sig upp och smög
sig fram. Plötsligt knakade det till. Hon märkte att hon hade
trampat på en kvist. En av riddarna vände blicken mot henne och
tittade åt hennes riktning. Erin duckade.
Riddaren
skakade på huvudet och fortsatte sedan efter de andra. Erin pustade
ut med en lättnad. Hon måste utmana dessa monster ensam, men det
vore kanske bättre att följa dem hela vägen fram till deras
hållplats för att avancera på något sätt. Det klumpade sig i
hennes mage. Erin var tvungen att vara snabb och kvicktänkt.
Dagarna
gick och vandringen lika så. Mitt i natten anlände riddarna med
sina fångar till en syster svart dalsänka med vassa klippor. Träden
verkade alla vara döda och längst nerför den snåriga bergsstigen
reste sig ett svart, spetsigt slott av sten. De många spetsiga
tornen reste sig likt nålar mot skyn. Samtidigt dundrade åskan och
en blixt slog ner i det högsta tornet. Erin såg hur riddarna gick
med hennes vänner ner mot slottet. Hon insåg att hon måste vara
tyst, blixtsnabb och stark för att frita dem.
Väl
framme vid vindbryggan ovanför den djupa sprickan i marken, hissades
det spetsiga gallret upp i den höga gotiska porten. Vakterna och
arbetarna i området var gorvyler – förvrängda vättliknande
hjulbenta varelser med gula reptilögon, spetsiga öron och brungrå
hy. De kunde se ut på lite olika sätt, men gemensamt var deras fula
ansikten med sylvassa tänder. Många av dem hade tatueringar eller
ringar i sina fula trynen. Inuti det stora slottet reste sig svarta,
gotiska pelare som höll upp de monumentala valven i taket. Groteska
statyer av monster och demoner lurade överallt. Trappor reste sig
överallt från olika våningar. Man kunde nämligen se ner till
våningen under, där gorvylerna arbetade med gigantiska maskiner och
hjul. Industrierna tjöt och skorstenarna bullrade av rök och
föroreningar. Grön sörja rann ut från cisternerna i träskvattnet
och vattendragen. Det var en fruktansvärd plats.
Erin
hade just rest sig upp för att springa efter dem, men då föll
plötsligt gallren ner igen. Hur skulle Erin göra nu? Hon hukade
tillbaka och tänkte en lång stund.
Harald,
Richard, Stein och Erik låstes in i ett par kalla mörka celler i
fängelsehålorna. Omkring dem i de andra cellerna stod inavlade
bestar och skrattade åt dem. Den stora feta vakten med ett enda horn
mitt i pannan slängde med sin piska i luften för att få tyst på
dem.
”Jaha.”
sa Erik. ”Det här gick ju inte riktigt som planerat.”
”Jag
hoppas bara Erin kom oskadd därifrån.” sa Richard.
”Erin
klarar sig alltid.” sa Erik.
”Tog
dom alla våra vapen?” sa Harald.
”Varenda
pinal, inklusive vår proviant och vår magi.” sa Stein.
”Dom
där som arbetar däruppe vid det stora gruvhjulet?” sa Erik. ”Vad
är de för några?”
”Dom
är gorvyler.” sa Stein.
”Gorvyler?”
”Dom
mörka herrarnas förslavade soldater. Deras hat mot allt som växer
och är grönt har verkligen satt sin prägel på den här dalen.”
”Vet
du vad stället heter.” sa Richard.
”Nej,
jag tror det är ganska nytt.”
Plötsligt hörde de en grotesk
hosta. Det var den stora riddaren som kom gående. Hans röda ögon
stirrade in i deras cell.
”Nå.”
sa han. ”Vad gör fyra män i mitt land alldeles ensamma.” sa han
med en viskande stämma.
”Säg
du ditt namn, svarta riddare. Så ska vi säga vårt och berätta om
vårt upptåg.” sa Stein.
”Jag
är Rex Narkal. Kung över den här dalen och så småningom skall
mitt rike sträcka sig över hela Claurain. Hhhhmmmm… Anasor kommer
bli så stolt.”
”Anasor?”
sa Stein. ”Dog inte han för mer än tusen år sen?”
”Inget
kan döda Anasor. Ni måste inse att ni inte har något val. Ni måste
ansluta er till honom. Ny fyra. Tillsammans kan vi störta honom och
härska över Claurain som jämlikar. Förstår ni inte? Vi kan
uträtta fantastiska stordåd! Få allting precis som vi vill ha
det.”
”Jag
kommer aldrig ansluta mig till dig!” skrek Erik och skakade sitt
galler.
”Så
synd för er. Om ni tackar nej till mitt erbjudande måste jag tyvärr
förgöra er allihop. Men först vill jag visa upp mitt nya vapen.”
Taket
öppnade sig via en lucka och två gigantiska noshörningar, med
reptilsvans och ett enda stort hajnosliknande horn på näsan, drog
fram ett mekaniskt vidunder i hallen. Det var ett tvåhundra meter
högt torn på hjul.
”Skåda
dödens öga. Imperier kommer falla för den här fantastiska
uppfinning. Om en vecka är den färdig för att prövas. Och ni…
ska titta på. Hmhmhmhmhahahahahahaha.”
Erin
vankade fram och tillbaka utanför slottett. Plötsligt kom hon på.
Hon hade ju Erons dimma. Nu var hon bara tvungen att vänta på att
gallren höjdes upp för någon förbipasserande. Timmarna gick och
det var snart gryning. Erin kände att hon började bli idiot av att
sitta och vänta. Men så plötsligt kom en marscherande armé av
gorvyler och ställde sig utanför porten. Gallren hissades upp och
Erin samlade mod. Hon grep tag i en flaska av Erons Dimma och kastade
mot legionen. Ett blått rökmoln uppenbarades i en kraftig smäll.
Gorvylerna runtomkring blev yra och började vingla omkring i den blå
röken. För säkerhets skull kastade Erin en flaska till för att få
extra tid på sig att springa in genom porten. Hon tog sats och
sprang. Ovanför porten stod de två vakterna och var lätt påverkade
av röken. De hade varsitt horn på ryggen och Erin förstod att de
skulle blåsa i hornet om de upptäckte henne. På ett par sekunder
sköt hon båda två med sin båge. De föll ner döda på
stengolvet. Erin släpade iväg en av dem i ett hörn där hon var
osedd. Där började hon klä av sig alla sina kläder. Hon stod nu i
bara sina enkla underkläder och klädde av gorvylen. Stanken från
hans kropp var förfärlig. Erin höll på och böka med kläderna i
fem minuter för att försöka bli en av dem. Hon smorde in sin hy
och sina händer med gyttja och tog på sig gorvylens rustning och
hjälm. Nu sprang hon efter legionen och började gå tillsammans med
de andra gorvylerna. När de kommit en bit smög hon diskret iväg i
korridorerna. Där smög hon sig fram obemärkt och hittade plöstligt
den feta figuren med hornet i pannan. Han satt och snarkade i hörnet.
Erin kunde se hans nycklar hänga i bältet. Försiktigt smög hon
sig fram till vidundret och sträckte sig efter hans nycklar. Han
ryckte till och kliade sig på huvudet, men när han somnade till
igen, lät han hänga med sin ena arm precis framför nyckelknippan.
Erin blev nervös och försökte försiktigt lyfta upp hans arm och
lägga på magen igen. Tyst som en mus satte hon sig på huk och
började arbeta med att ta loss nyckelknippan. Hon lyckades och smög
iväg så fort hon kunde längre in i korridoren.
”Vi
har inte resurser nog att förstöra Irodon. Maskinen är inte
färdigställd förrän om en månad.” hördes en ängslig gorvyl.
”Arbeta
hårdare då.” sa Rex Narkal. Erin blev förskräckt och knackade
på dörren där samtalet kom ifrån. Govylen öppnade och där stod
Rex Narkal.
”Ska
du inte marschera i ledet som dom andra?” sa Rex.
”Nej,
mylord.” sa Erin med tillgjord röst. ”Jag skulle just göra det,
mylord. Men två vaktposter blev precis mördade av någon obehörig.
Jag tror att en spion rör sig häromkring.”
”Det
låter ytterst oroväckande. Då får väl jag gå med mina vakter
och oskadliggöra honom. Ta den här boken under tiden och för den i
säkerhet.” Rex Narkal räckte Erin en stor, tjock bok och Erin
smög iväg och satte sig i ett hörn. Med en klump i magen öppnade
hon boken och bläddrade. Där fanns kartor över flera Claurainska
städer – Velmont, Istamar, Aripolis och många fler. Hon bläddrade
till sidan om Irodon – dvärgstaden högt upp i bergen. Där hade
det gjorts beräkningar och ritningar på hur mycket rödsten som
behövdes för att spränga staden. Texten spekulerade om mängder av
dolda rikedomar som kunde finansiera ett världskrig. På så sätt
skulle gorvylerna starta ett krig mot mänskligheten och ta över
världen. Hon såg även en ritning till olika gruvborrar, till det
där tornet – Dödens Öga, som kunde förgöra en hel stad. Erin
blev förskräckt och kände paniken rusa i bröstet. Hon tog med sig
boken och rusade ner i fängelsehålorna.
Harald
satt dystert och klottrade på väggen i sin cell.
”Du
Harald.” sa Richard. ”Jag vill tacka dig för den här tiden. Och
jag vill också passa på att be om ursäkt för att jag inte varit
en särskild sjysst kamrat sen vi träffades. Kan du förlåta mig?”
”Ja,
det är det vänner gör, visst.”
”Jag
ska be till mina gudar om att ett mirakel befriar oss från det här
helvetet. Du kan lika gärna be till dina gudar också, vad dom nu
heter.”
”Gudar!”
skrattade Harald hånfullt. ”Jag förlorade tilltron på mina gudar
för många år sen.”
”Det
är ändå aldrig fel att be, Harald.”
”Tror
du ens att gudarna finns?”
”Jag
vet inte. Jag har ju aldrig sett dom.
”Om
gudarna finns är dom antingen maktlösa eller onda.” sa Stein
bittert.
”Hur
är det med pojken?” sa Richard.
”Han
är svag och sover just nu.” Stein satte sig ner på sin stol.
Plötsligt hördes någon rusa
ner för trappan.
”Nån
kommer!” utbrast Richard. ”Harald! Sluta klottra!”
Nerför trappan kom en kort och
smal gorvyl gående. Han låste upp deras celler blixtsnabbt och
föste ut dem ifrån cellerna. Alla trodde de att de skulle avrättas.
”Kom
med mig här, era uslingar!” röt gorvylen med en ovanligt ljus
röst. ”Rör på påkarna!”
Gorvylen
ledde dem ut i den stora hallen. Där sprang gorvyler fram och
tillbaka för att leta efter spionen.
”Följ
med här!” röt gorvylen och placerade dem i ett hörn.
”Vad
vill du?” undrade Richard.
Erin såg sig omkring och tog av
sig hjälmen.
”Erin!”
utbrast de allihopa.
”Hur
kom du in hit, syster?” sa Richard.
”Vi
får tala om det senare! Men kom! Vi måste hitta en väg ut
härifrån.” sa Erin.
”Vad
ska du med den där boken till?” undrade Erik.
”Jag
förklarar sen. Men kom nu! Vi har ont om tid.”
De sprang ut genom hallen
samtidigt som alla gorvyler omkring dem sprang runt och letade.
Larmet gick samtidigt och röda lampor började lysa.
”Ta
fast spionen när ni hittar honom. Död eller levande.”
Gallret
öppnades för att släppa ut en legion av gorvyler.
”Nu
har vi chansen! Titta porten!” skrek Erin. De sprang mot porten
allt vad de orkade. Efter femton sekunder hade gorvylerna redan
kommit ut.
”Fäll
ner porten!” skrek en gorvyl.
Inom loppet av några sekunder
hade alla sprungit ut, förutom Erik. Han sackade efter.
”Erik!
Skynda dig!” skrek dem allesammans medan gallret fälldes ner. Erik
insåg att loppet var kört. Han kastade sig ner på golvet och
rullade sig ut under gallren precis innan de hade fallit ner i
marken. Han var sekunden från att bli spetsad.
”Kom!
Vi flyr! Nu direkt!” Tillsammans sprang de uppför alla stigar igen
och ut ifrån den dystra dalen. De hade ingen aning om vart de skulle
eller vad som skulle komma härnäst.
Solen
började gå upp och de hade nu kommit så långt bort att faran ej
nalkades. De hade kommit till en glänta som inte längre var död.
”Du
räddade oss, allihop Erin!” sa Erik andfått. ”Du är den bästa
krigaren av oss alla.”
”Nåja,
överdriv inte nu.” sa Erin med ett leende. De satte sig på marken
och vilade. Tillsammans åt de lite av provianten som fanns kvar och
drack ur sina vattenflaskor i läder.
Vandringen
fortsatte och dagen grydde. Tillsammans gick de ut på de klippiga
slätterna.
”Vi
bör vandra i ungefär tio dagar innan vi kommer till Nordfala. Vi
hamnade ju som ni vet på en liten omväg.” sa Stein. ”Om allt
går vägen så är vi framme i Hildverad om en månad.”
”Med
lite tur kanske vi kan fixa hästar.” sa Erin.
”Du
med dina hästar.” skrattade Richard.
”Vadå,
då?”
Ӏh,
det var inget.”
”På
tal om hästar. Kolla vilka som kommer där borta, då?” sa Harald
och pekade mot horisonten.
Tio
stadiga hästar med underligt klädda män kom ridande mot dem.
Männen hade den klassiska Davanius-tunikan på sig. Erik tittade
imponerat på dem. Ryttarna kom fram och omringade dem. Harald,
Richard, Erik och Stein drog sina svärd, medan Erin drog sin
pilbåge. Männen på hästarna drog sina långa sylvassa klingor som
bokstavligt talat slukades av brinnande flammor. De kunde känna
hettan från elden när de nu omringades av lansarna.
”I
kejsare Hadrius namn är ni arresterade.” sa ledaren för ryttarna.
”Vad gör fyra män och en kvinna i gorvylisk rustning mitt ute i
ödemarken?
”Vi
vill inget illa.” sa Erin och satte tillbaka sin pilbåge på
ryggen. De andra fyra tog ner sina vapen likväl. ”De här fyra
följeslagarna kidnappades av Rex Nalkar. Vi togs till ett svart
slott i norr som ni kanske kan namnet på? Jag var tvungen att ta på
mig en gorvylisk rustning för att smälta in och rädda mina
vänner.” sa Erin.
Ӏr
hennes vittnesbörd sann.” frågade davaniern. De andra nickade.
Ryttaren lade ner sina vapen medan ledaren klev av från sin häst.
”Ni
är davanius-krigare, va?” sa Erik. ”Jag har drömt om att bli en
sån sen jag var liten!”
”Nåja,
det är aldrig för sent att ansluta dig när du har vägarna förbi.”
sa ledaren. Han tog vänligt av sig hjälmen och blottade sina flätor
och sitt stiliga blonda pipskägg. ”Jag är Bengil från
Davaniusorden. Det här är mina bröder och systrar från Davanius.
Vi ber om ursäkt för våra förhastade slutsatser. Man kan aldrig
vara tillräckligt försiktig i dessa dagar.
”Mästare
Bengil!” sa Erin. ”Jag är Erin Westenford, kung Henrik av
Degharts dotter. Vi måste talas vid snarast! Jag fann något inuti
deras slott. Planer på ett illdåd. Ta med boken till Elvaris och
varna dom andra i senaten.”
”Självklart,
unga krigare.” sa Bengil. ”Vi tackar för informationen! Bröder!
Systrar! Mot Elvaris!” De började galoppera iväg, men stannade
plötsligt tvärt. Bengil vände sig om och tittade Erik i ögonen.
”Erik.”
sa han. ”Det är dags.”
Eriks ansikte sken upp som en
sol. Men samtidigt blev han rörd.
”Erik
är faktiskt med oss.” sa Erin.
”Nej,
Erin.” sa Erik och tittade Erin i ögonen. ”Jag uppskattar
verkligen mina nya vänner jag fått. Vad ni har gjort för mig. Men
jag måste gå vidare nu. Jag har alltid drömt om att bli en
drakkrigare i Davanius. Och nu ska jag se till att det går i
uppfyllelse.”
”Erik,
lilla vän. Lyssna på mej.” sa Stein. ”Du anar inte vad det
innebär att vara en davanier. Jag är själv en av dom.”
”Du?”
sa Erik förvånat. ”En davanier?”
”Eller
rättare sagt. Jag var.”
”Jag
vet vad jag ger mej in på.” sa Erik. ”Ni måste lita på mej.”
”Då
ska jag inte hindra dej.” sa Stein och kramade Erik hårt.
”Vi
kommer aldrig glömma dej.” snyftade Erin och kramade om sin vän
Erik.
”Lycka
till, Erik. Vi kommer be för dej.” sa Harald och bidrog med sin
egen kram. Även Richard kramade honom.
”Kämpa
väl, lillkrigaren!” sa han och log mot honom.
Erik snyftade till och torkade
ett par tårar. Sedan vände han om och gick mot ryttarna som stod
och väntade på honom. Han vände sig om och tittade på sina vänner
igen. Med ett varmt leende tittade han på dem. Sedan lyfte Bengil
upp honom och satte honom framför sig på sadeln.
”Det
kommer bli bra, pojk. Det kommer bli bra.” sa Bengil. Sedan red de
iväg med Bengil mot Elvaris – världens huvudstad. Harald,
Richard, Stein och Erin såg honom nu försvinna i fjärran. För att
aldrig komma tillbaka. Åtminstone inte vad de själva visste. Ty vem
kan sia om vad framtiden har att erbjuda?
Kapitel – 6 Draktränaren
Harald, Richard, Erin och Stein
vandrade genom kullarna och stäppen i flera dagar. Det var tidigt på
förmiddagen en dag, när Stein konstaterade något oroväckande.
”Provianten
börjar sina.” sa han. ”Vi måste hitta ett transportmedel. Vid
bergets rötter kanske. Där brukar det finnas hästfolk.”
”Hur
långt är det dit?” sa Richard.
”Fyra
mil ungefär.”
”Då
måste vi vara extra sparsamma.” sa Erin.
”Har
vi använt oss av den där magiska provianten?” sa Harald.
”Svar
nej.” sa Stein.
”Bra.
Vi rör inte den förrän den vanliga maten är slut.”
Dagarna gick och de kom närmre
och närmre skogsbrynet intill bergets rötter. I en liten pittoresk
nordisk by stod en man och tog hand om sina hästar.
”Titta!”
sa Stein. ”Han har hästar. Vi går dit!”
De gick fram till den lille
mannen.
”Ursäkta
oss, farbror.” sa Erin.
”Jon.”
sa farbrorn. ”Ni kan kalla mig Jon. Vad kan jag stå till tjänst
med?”
”Vi
ber om att få köpa fyra starka hästar anpassade för hård terräng
och berg.” sa Stein.
”Vad
trevligt. Det är aldrig någon som kommer hit och vill köpa hästar
längre. För många som flyttar härifrån bygden.”
”Har
du ett bra pris?”
”Tjugo
guldmynt för alla tillsammans. Det är ett generöst erbjudande. En
häst hade nämligen kostat sju guldmynt.”
Stein funderade en stund.
”Kör
till.” sa han. ”Richard, Erin. Harald. Fram med fem guldmynt
vardera.”
De skramlade fram sina sista
småmynt och räckte till Jon.
”Ett
nöje att få göra affärer med er, mitt herrskap.”
”Detsamma
Jon.”
De tog emot varsin stadig
ardennerhäst och gav sig sedan iväg mot Nordfala.
De hade nu passerat gränsen.
Genom de majestätiska bergen tog resan fart på hästrygg. De red
längs stigar intill bergsväggarna och det märktes att hästarna
var vana vid detta. De passerade dalar och skogsmark, fjordar och
andra fantastiska landskap.
”Nordfala
är världens vackraste land.” sa Harald på vägen. ”Jag har
aldrig varit någon större patriot, men jag tycker faktiskt att
naturen är helt enastående.”
”Du
är inte ensam om det.” sa Erin.
”Så
det här är alltså Nordfala.” sa Erin. ”Wow. Vad stort det är.
Så vackert.”
”Om
några dagar är vi ute på slätterna. Där ligger Hildverad mitt i
centrala Nordfala. Det är den största staden i landet.”
Några
dagar gick och skogen öppnade upp sig mer och mer till ett
vidsträckt polarlandskap. Slätterna bredde ut sig. Blåbär,
dvärgbjörkar och ensamma barrträd reste sig från den kala marken
Där fanns även vackra lila klöverblommor. Erin började plötsligt
rida framför Harald med sin häst. Detta var en uppenbar
provokation. Erin gned sin rumpa mot sadeln och svängde lite på
den. Harald kunde inte låta bli att stirra på hennes stora bakdel.
Plötsligt vände sig Erin om och tittade på Harald. Harald tittade
genast bort. Erin vände tillbaka blicken framåt och log belåtet.
Nästa
dag fortsatte med jakt. Harald och Erin rusade genom polarlandskapen
för att jaga rådjur och kaniner. De skrattade och var glada.
Plötsligt snubblade Erin på en rot som stack upp ur marken och
trillade till marken. Harald kom springande efteråt och snubblade
även han och föll rätt ovanför Erin. De såg varandra i ögonen
och log.
”Du
trillade med flit.” sa sa Erin.
”Det
gjorde du också.” sa Harald.
”Jaså?
Gjorde jag?”
”Du
stinker gorvyl i den där gamla rustningen. Vi behöver nog alla ta
ett bad när vi är framme i Hildverad.”
Plötsligt hördes ett grymtande
längre bort. På tundran lunkade en stor hjord mammutar. De hade
fyra betar allesammans. Stora, majestätiska och respektabla
varelser.
”Titta,
Erin!” sa Harald och pekade. ”Mammutar.”
”Vid
gudarna!” utbrast Erin. ”Det här skulle pappa sett.”
Plötsligt kände Erin hur något
knuffade henne kraftigt bakifrån. Hon vände sig om och såg till
sin förvåning en liten mammutkalv utan betar stå där och titta på
dem.
”Hej,
lille vän!” sa Erin kärleksfullt och klappade mammutkalven på
övre snabeln.
”Erin,
jag skulle inte göra så om jag var du.” sa Harald.
Plötsligt fick mammutkalven syn
på sin flock där borta och höjde snabeln mot sky. Ett gulligt
litet trumpetljud utlöstes, tillräckligt högt för att flocken
skulle höra. De stora mammutarna började då klampa fram mot Erin
och Harald. När de fick syn på dem ökade de farten.
”Erin,
för helvete! Spring!” ropade Harald. ”Spring.”
Omedelbart kutade Harald och
Erin iväg med en stor mammuthjord efter sig. Men mammutarna var
snabbare än man kunde tro och de började komma ifatt dem. Samtidigt
satt Stein och Richard vid lägerelden och grillade kaniner.
”Vet
du, Stein.” sa Richard.
”Hm?
Vadå?”
”Jo,
nu ska du få höra en historia utav mej här. Jo, du vet, Imperiets
legion har fått kritik för att där är för lite nordmän. Så de
fick ju åtgärda saken. Vet du vad de gjorde?”
”Nej?”
”Dom
hämtade några från fängelsehålorna. Hahahahahaha.”
”Ska
du inte dra ditt lilla skämt när nordmannen är här, hhm?”
”Harald?
Var… vart tog han vägen?”
Plötsligt hörde de jorden
skaka. De kände vibrationerna i marken. Småstenen började hoppa
upp och ner på marken. De båda reste sig upp och såg Harald och
Erin komma springande med en hel mammuthjord efter sig.
”Spring!”
ropade Stein. Richard och Stein sprang iväg så fort de kunde genom
skogssnåret. Medan mammutarna började hinna ikapp dem såg de en
kraftig rot som gick som ett trappsteg längs jorden. De hoppade ner
och tog skydd under roten. Erin och Harald hoppade också ner och
satte sig vid deras sida. Ovanför deras huvuden dundrade sedan
mammutarnas fötter fram likt en jordbävning. Erin tjöt av lycka,
medan de andra tre var en aning nervösa. Sedan försvann
mammuthjorden långt bort i fjärran.
”Det
var nära ögat.” sa Richard när de alla hade rest sig upp. ”Hur
långt är det kvar till Hildverad.
”Om
ni tittar noga…” började Harald. ”så ser ni staden där
borta, långt i fjärran.”
Han pekade mot en stor pittoresk
ringmur med trätorn som reste sig bakom dimman.
”Vad
stort det ser ut?” sa Erin. ”Fast det är så långt bort.”
”Det
är stort.” sa Harald. ”Faktiskt den största staden i hela
Nordfala. Och den rikaste dessutom. Ett par timmars vandring så bör
vi vara framme.”
De fyra följeslagarna fortsatte
därefter sin vandring på den vidsträckta polarslätten. När det
började skymma kom de fram till de storslagna murarna. Vid porten
mottogs de av två vakter – en lång och en knubbig.
”Välkomna
till Hildverad.” sa den långe. ”Ni måste vara dom följeslagarna
kung Torin informerade oss om.”
”Det
är korrekt.” sa Stein. ”Men innan vi börjar diskutera vill vi
gärna unna oss lite öl och varm mat. Om kungen tillåter.”
”Det
ska nog inte vara några problem. Vi ska höra med honom. Känn er
som hemma.”
Portarna
öppnades och följet steg in. Staden var full med enkla
korsvirkeshus med halmtak. Några hus hade spåntak och var lite mer
avancerade. De kringliga stigarna gick upp och ner över berget som
staden låg på. Smeden arbetade på sitt järn och bagarna och
köpmännen sålde sina varor överallt. Den vackra, enkla staden var
full av liv.
Längst
in i staden reste sig ett stort slott som påminde mycket om en norsk
stavkyrka. Skillnaden var att delar av det här slottet var i sten.
Men annars var det mestadels trä, precis som en stavkyrka. När
portarna öppnades stod långborden dukade, medan kung Torin satt
längst bak i sin praktfulla träsal. Han var en respektingivande
man, med långt svart flätat hår och kraftfullt svart skägg. Hans
blå rock täcktes av fornnordiska broderier och manteln kring hans
axlar var prydd med päls, fastnålad av två broscher.
”Välkomna,
mitt herrskap.” sa Torin och reste sig upp. Han började gå fram
mot dem och såg dem djupt i ögonen. ”Torin Elendor till er
tjänst.” sa han. ”Slå er ner vid mitt bord. Er resa måste ha
varit lång och besvärlig.”
”Hell
kung Torin Elendor.” sa Stein. ”Mitt namn är Stein. Och bredvid
mej står prins Richard Westenford, Harald Nordvind från Nordfala
och…
”Jag
vet vem du är, Skarwolf. Sist vi möttes var vi fiender du och jag.
Så säg mej: ”Hur kändes det?”
”Vadå?”
sa Harald.
”Att
döda din far?”
”Det
kändes skönt att bli av med honom.” sa Harald nervöst.
”Och
detta måste vara prinsessan Erin – kung Henriks dotter.”
”Ja,
ers nåd. Du får ursäkta att vi blev lite sena. Vi blev
uppehållna.”
”Ja,
jag hörde den där historien. Vi trodde aldrig ni skulle komma hit
levande.”
”Erin
ska ha all ära för det.” sa Harald.
”Som
du ser så har jag en gorvylrustning på mej.” sa Erin. ”Och den
börjar lukta ganska illa. Kan jag möjligtvis få ta ett bad och få
ett par praktiska kläder, om det inte besvärar er, ers majestät?”
”Det
ska ni alla få så klart. Sen ska ni få äta och dricka. I natt
börjar själva mötet. Garlin!”
”Ja,
ers majestät!” ropade Garlin – betjänten och kom springande.
Han var en välklädd liten smal man med pipskägg.
”Se
till att tappa upp varsitt bad åt dom här tappra krigarna. Och fixa
lite rena trevliga kläder åt var och en av dom.”
”Självklart,
ers majestät. Kom med den här vägen, mitt herrskap!”
De
följde efter betjänten och leddes ut till gemaken där det fanns
varsitt rum med en balja. Tjänarinnor gick redan och hällde upp
rykande varmt vatten i baljorna. Där fanns även ris för de som
tyckte om lite hårda tag. Efter att upptappningen var färdig klädde
de alla av sig nakna. Stein var den som var smutsigast och inte långt
därifrån var Erin. När hon steg ner i sin balja, naken och
smutsig, började hon genast skrubba sin hud med en tvättsvamp. Erin
var ganska så kurvig. Hennes vältränade figur var som en gudinnas.
Hon kramade ur sitt röda hår.
Harald
klädde också av sig och klev ner i sin egen balja i sitt gemak.
Harald var vältränad, men märkte i spegeln att han magrat av en
aning. Efter en halvtimme tyckte han sig vara ren och steg upp ur
baljan igen. När han gick tillbaka genom korridoren såg han hur
Erin rest sig ur baljan och blottade sin blöta rumpa medan hon
torkade sig.
”Oj,
förlåt!” sa Harald.
”Oj,
det gör inget, hahahaha!” utbrast Erin. Harald tog på sig sina
nya kläder. Det var kläder som passade en riktig krigare från
Norden. Fjällbrynja med olika bälten och liknande. Richard kom
instormandes halvt påklädd.
”Hahaha!
Har du sett Harald! Vi får ju rena rustningar! Ska vi ut i strid
eller?”
”Det
verkar som vi ska det.” sa Harald.
Några timmar senare hade mötet
börjat. Alla satt inne vid bordet när maten tagit slut och flera
krigsmän och hovmän var närvarande. Kung Torin satt i mitten.
”Den
blivande kungen Leif Skarwolf är på väg hit för att krossa det
jag och min familj byggt upp. Jag vill att ni möter honom och hans
män på slagfältet, medan kung Henrilk tar Fjordholm från havet.”
”Vem
styr i Fjordholm för tillfället?” sa Harald misstänksamt.
”Hovmästare
Sigvard styr nu i Leif Skarwolfs frånvaro. Om Leif Skarwolf vinner
det här slaget kommer han bli ny kung över Fjordholm.”
”Det
är alltså upp till oss då.” sa Erin.
”Hans
män är här i natt. Garanterat. Det är dags att ni börjar
förbereda er för striden mina herrar. Inatt ska blodet flyta. Och
må gudarna vara med oss den här gången.”
Skymningen
föll allt tätare över Hildverad. Harald stod i sina nya
stridskläder och drog till sina spännen. Det var tydligt att han
förberedde alla sina vapen. Erin smög in bakom honom.
”Jag
hör dej, Erin.” sa Harald utan att vända sig om.
Ӂh,
förlåt, jag ville inte avbryta.” sa Erin. Harald vände sig och
betraktade Erin uppifrån och ner. Hon stängde dörren efter sig och
därmed stod de två ensamma i Haralds kammare.
”Jag
trodde alla nordmän var brutala mördare.” sa Erin. ”Du bevisade
att jag hade fel.” Hon gick närmare och närmare.
”Nåja.
Jag trodde alla deghartier var pompösa översittare. Sen träffade
jag dej. Du räddade mej. Varför?”
”Jag
kände på mej att det var nåt speciellt med dej, Harald. Du är en
god man. Och jag älskar dej.”
Harald blev helt ställd.
”Jag… jag älskar dej också.” sa han förvirrat. Försiktigt
omfamnade de varandra och kysstes en lång stund. Sedan började de
ta av varandras kläder. Försiktigt knäppte Erin upp Haralds
bälten, medan Harald drog av hennes tröja. Nu stod de där,
alldeles nakna och eroderade. Tillsammans gick de till sängs och
började intensivt bevisa sin kärlek för varandra. En halvtimme
gick. Sedan låg de där intill varandra och myste med varandra.
”Snart
ringer väl klockan.” sa Harald med sin hesa, trötta röst.
”Vi
behövde det här innan striden.” sa Erin.
Sedan satte sig Harald upp på
sin säng och lade pannan i handflatorna. Erin masserade honom på
ryggen.
”Jag
hoppas du inser att jag kan behöva döda min egen bror, va?” sa
Harald.
”Tycker
du om honom?”
”Klart
jag gör. Vi är ju ändå bröder. Och han kommer försöka döda
mej… eftersom jag dödade vår far.”
”Vi
måste klä på oss och göra oss redo, Harald.” sa Erin. ”Din
bror är nog här närsomhelst.”
Nu
var det snart mörkt. Leif Skarwolf och hans män samlades utanför
muren.
”Blås
i hornet.” sa Leif till sina män bakom honom. Hornblåsaren tog
fram sitt horn och blåste en signal. Klockorna började ringa inuti
Hildverad. Vakterna och soldaterna började springa ut från
barackerna.
”Dom
är här!” sa Stein.
Erin, Richard, Harald och Stein
rusade ut ur slottet för att möta sin brors armé utanför stadens
portar.
Portarna fälldes ner och ut
stormade de alla fyra tillsammans med massor av soldater som var
lojala mot kung Torin Elendor. Harald rusade längst fram i armén.
”Vi
är underbemannade!” sa han stressat medan han sprang mot Leifs
män.
”Låt
oss dryga ut striden tills kung Henriks män anländer.” ropade
Stein.
”Bra
idé.”
Nu slogs arméerna ihop i en
blodig strid. Det var tusentals män från Fjordholm, mot blott
hundratals män från Hildverad. Harald slängde med sitt svärd
omkring sig och slaktade åtskilliga soldater. Samtidigt växlade
Erin ständigt mellan svärd och pilbåge och sköt ner alla som kom
för nära Harald. Richard slogs tappert mot en samling nordmän i
hörnet och Stein var vildast av dem alla. Han svingade sitt stora
långsvärd förvånansvärt snabbt och hoppade runt och gjorde
konster som om han vore en davanier.
”Låt
dom inte komma in i staden!” skrek Harald. ”Håll porten!”
Salvor av brinnande pilar
började skjutas från muren på Leifs män. Plötsligt fick Harald
och hans bror ögonkontakt mitt i striden. De stod stilla och såg
varandra i ögonen likt två vilsna bröder. Leifs förvånade
ansiktsuttryck bröt nu ut i ett hatiskt inferno, varpå han vrålade
av ilska. Han högg soldaterna som stod i hans väg och började
komma närmare och närmare Harald.
”Lyssna,
bror!” började Harald.
”Du
är inte min bror!” skrek Leif och högg mot honom. Harald
blockerade hans svärd.
”Du
dödade min far! Din far! Vår far! Varför gjorde du det!” skrek
Leif förtvivlat medan de fäktades.
”Det
gjorde jag inte!” skrek Harald.
”Du
har ju erkänt det för dina nya kompisar här!” sa han.
”Jag
sa att jag dödade honom för att dom inte skulle döda mej!”
”Lögnare!”
ropade Leif och högg mot Harald, men Harald fortsatte bara att
blockera hans slag. Allt fler av Hildverads män började falla och
Harald såg sig omkring. Erin hade blivit avväpnad och arresterad
och så hade även Stein och Richard. Leif slog svärdet ur Haralds
hand och föll till marken. Där stod hans egen bror Leif och riktade
sitt eget svärd mot hans hals.
”Ni
är arresterade och staden är vår.” sa Leif.
”Min
bror! Du behöver inte göra det här!” flämtade Harald.
”General
Alibard!” ropade Leif. General Alibard rusade fram till dem.
”Ja,
ers nåd!” sa han.
”Tvinga
kung Torin till underkastelse. Jag är härmed kung över hela
Nordfala. Harald Skarwolf. Men egen usling till bror. Du ska ner i
dom djupaste fängelsehålorna i Hildverad. Tillsammans med dina nya
vänner.”
Harald placerades i stadens
djupa fängelsehålor. I cellerna runtomkring placerades Erin, Stein
och Richard.
”Tja,
det här gick ju verkligen åt skogen.” sa Harald.
”Slappna
av.” sa Erin. ”Min pappas män kommer ju snart och befriar oss.”
Ӏr
du så säker på det?” sa Harald. ”Dom har dröjt ett tag nu.
Det kanske har hänt något.”
”Som
vadå?” sa Richard. ”Du är så negativ.”
”Det
kommer bud från dej, va?” sa Harald.
”Sluta
tjafsa!” röt Stein. ”Inser ni inte att vi inte kan tala högt om
vad Henrik planerar härinne!”
Samtidigt
stod Leif tillsammans med sina män framför Torins tron i hans stora
hall.
”Det
är dags att inse att du har förlorat, gamle man.” sa Leif.
”Jag
förväntade mig inte mer hyfs från Rendal Skarwolfs lillprins.”
sa Torin. ”Kung Henriks män kommer vilken minut som helst och dom
kommer krossa dig och din lilla armé.”
”Dom
borde väl ha varit här för längesen i så fall, eller hur? Se så!
Stig ner från din tron.”
Torin fattade mod och reste sig
från tronen. Han tog av sig sin krona och slängde den på Leif.
Sedan tog han av sig sitt skärp och sin mantel och slängde allting
i en enda hög i Leifs famn.
”Här
har du, pojk! Hoppas dom inte är för stora för dej!”
Bittert dundrade kung Torin iväg
och gick ut ur salen för att aldrig mer komma tillbaka. Leif blev en
aning överraskad över att kung Torin kunde vara så stor i truten
även i nederlagets ögonblick. Leif bestämde sig för att gå ner i
cellen och tala med sin bror.
Väl
nere i cellen satt Harald och de andra och väntade på rättegången.
”Hur
många dagar har vi suttit här nu?” sa Harald bittert.
”Jag
har tappat räkningen.” sa Richard.
”Det
är rättegång om en vecka.” sa Leif som hade kommit ner i cellen.
”Det
behöver inte sluta så här!” utbrast Harald och reste sig upp.
”Inte ska du väl döda din egen bror!”
”Tror
du jag vill det för att jag tycker det är roligt. Du dödade vår
far. Trots att du hade förlåtit honom för hans tidigare misstag.
Det kallar jag höjden av feghet och svineri.”
”Du
har rätt. Jag förtjänar att dö!” väste Harald. ”Men gudarna
har sitt vittnesmål. Och dom ler när jag stiger igenom Havernests
portar.”
Leif skrattade hånfullt.
”Sen
när har du blivit religiös, lillebror? Inse själv att du har satt
dig i en sits du inte kan ta dig ur. Vet du vad straffet är för
kungamord? Döden genom halshuggning. Och när du är död kommer
alla dina hjältedåd tillskrivas mindre män. Du kommer att raderas
ut från historien. Du har aldrig existerat. Ingen kommer minnas
Harald Skarwolf.”
”Jag
är Harald Nordvind!” sa Harald.
”Harald
Nordvind? Är det det nya namn som dina nya kompisar deghartierna har
gett dig? Ååh, kung Henrik hade varit så stolt över dig. Men du
kommer aldrig bli en av dom. Faktum är… att du är ingen alls.
Bara en förrädare som dödat sin egen far och sin kung. Kung Henrik
kommer aldrig se dej som sin jämlike.”
”Där
har du fel!” röt Erin.
”Va?”
”Jag
vet inte hur ni nordmän ser på utbölingar. Men hemma i Deghart kan
man alltid bevisa sin värdighet… oavsett om man är fattig eller
frälse, inföding eller utlänning.”
”Så
tolerant av er.” sa Leif hånfullt och bugade. Sedan gick han upp
för trappan och lämnade dem kvar där i cellen.
Relmar var hjärtlandet i
Imperiet. Huvudstaden Elvaris reste sig likt ett sagoslott intill
bergskedjan. Det var en tusen meter hög stad som bestod av tusentals
tinnar och torn som alla sträckte sig mot sky. Runtom staden gick
murar åt alla håll och kanter. Det var där staden planade ut och
blev mer markjämn. Stadens arkitektur bestod av alltifrån gränder,
till broar och torn, med mycket valv och kolonner. Den var i mångt
och mycket en kombination av antik och medeltida slottsarkitektur.
Gatorna var belagda med massiv gatsten istället för sand och
överallt var det fullt av liv. En bit bort från kejsarens slott
högst upp i staden, reste sig davaniernas tempel. Det bestod av två
tvillingtorn som reste sig högt och praktfullt. Mellan dem gick
kolonner som höll upp det platta marmortaket.
Bengil
ledde Erik genom templets korridorer.
”Den
här vägen, unge man.” sa han och ledde in honom i en
sidokorridor. Där kom de in i ett cirkelrunt rum med kolonner längs
väggarna och praktfulla fönster emellan varje kolonn, som gav
utsikt till hela den majestätiska staden. Där satt elva
rådsmedlemmar, varav fem var kvinnor, alla i sina davaniska tunikor.
”Välkommen
tillbaka, mästare Bengil.” sa den äldste rådsherren. Det var en
liten skallig man med ett gigantiskt vitt skägg och långt vitt hår
vid sidan om hjässan. Han reste sig upp ur sin stol och tog stöd av
sin gamla träkäpp.
”En
främling kommer till vår sal.” sa han med sin hesa gamla röst.
Jag är davaniernas ålderman – Rangil är mitt namn. Och vad heter
du unge man?” sa han och bevakade Erik på nära håll.
”Erik.”
sa Erik och bugade. ”Jag har drömt om att ansluta mej till er
orden sen jag var en liten pojk. Kommer det beviljas?”
”Det
återstår att bli sett. Vi har en prövning åt dej, unge krigare.”
”En
prövning? Vad för prövning?” sa Erik förvånat.
”Tålamod.
Du ska få höra det snart. Bengil. Lägg fram boken här.”
Bengil gick sakta fram och lade
fram boken på podiet i mitten.
”Erin,
kung Henriks dotter av Deghart, hittade den här boken i Kelhold, där
Rex Nalkar och hans gorvyler håller till. Det visade sej vara värre
än vi tidigare trott.” sa Bengil och öppnade boken. ”Här kan
ni själv se deras planer och deras uppfinningar. Att med svart magi
förgöra stad efter stad med en knapptryckning.”
Han
bläddrade igenom de olika ritningarna och Rangil blev förskräckt
av vad han såg.
”Gudarna
beskydda oss. Det här är planerna på ett illdåd.” sa han. De
andra rådsmännen reste sig upp från sina stolar och samlades runt
boken.
”Ett
par sidor fram finns även en plan på att exploatera Idodons
naturtillgångar och rikedomar och förstöra dom civilisationer som
frodats där i tusentals år.” sa Bengil. ”Vad tycker du att vi
ska göra åt det här?”
”Tja,
för det första måste vi stifta fred mellan parterna i Nordfala och
Deghart. Deras krig försvårar det här alltmer. Erik. Jag har ett
första prov åt dej.”
”Jag
lyssnar.” sa Erik. ”Bengil är härmed din mästare och du är
hans lärling. Han ska träna dig till en fullvärdig
davaniuskrigare.”
”Vad
kul!” sa Erik. ”Stort tack mästare Rangil.”
”Vänta
lite.” sa Bengil som fortfarande stod upp och läste igenom boken.
”Mästare Rangil, jag vill att du kommer och tittar på det här.”
”Vad
är problemet?” sa Rangil och ställde sig vid Bengils sida.
”Jag
hittade en intressant text här i slutet av boken. Där står att Rex
Nalgar har mutat hovmästare Sigvard till att döda kung Rendal
Skarwolf och sedan skylla på hans son Harald.”
”Det
betyder ju att Harald aldrig dödade sin far!” utbrast Erik.
”Det
är inte vår konflikt.” sa Rangil.
”Någon
måste ju till Hildverad och berätta det här!”
”Vi
hinner inte, Erik. Fiender står vid våran port och kan slå till
när som helst.”
”Men
du sa ju precis själv att vi måste stifta fred mellan Deghart och
Nordfala.”
”Ingen
fred kommer stiftas bara för att Harald förklaras oskyldig.”
”Jag
bryr mej inte.” skrek Erik. ”Jag kommer bege mej till Hildverad
och ta med mej boken som bevis i rättegången! Harald får inte dö!
Inte för mej i alla fall!”
”Gör
du det, Erik.” började Rangil. ”Så är du permanent utesluten
från Davanius.
Ӂ
andra sidan.” började en kvinnlig rådsmedlem vid namn Aina. ”Så
kan ju det här betraktas som ett prov i sej. Vi har en drake. Låt
Erik bevisa att han kan tämja draken och flyga tillbaka till
Hildverad.
”Ingen
drake har låtit sig tämjas på tusen år.” väste Rangil. ”Det
skulle betyda att Erik är Draktämjaren – den siste av dom alla.”
”Varför
skulle han inte vara det?” sa Aina. ”Bengil berättade att han
kände direkt att det var något speciellt med pojken.”
”Det
som är bestämt är bestämt.” sa Rangil.
”Ni
kan inte mena allvar!” utbrast Erik och marscherade ilsket iväg ut
ur salen.
Erik var på väg ut men han
stoppades plötsligt av Bengil som sprungit efter.
”Erik,
vänta.” sa han. ”Jag vet att det är svårt. Men vi kan inte
hjälpa Harald. Har du någonsin sett eller ridit en drake förut?”
”Nej.
Såklart inte.” sa Erik.
”Då
ska jag visa dej en riktig livs levande drake. Vill du det?”
”Menar
du verkligen att ni har en?”
”Tror
du inte mej, va? Kom, jag ska visa dej.”
De gick ner i källaren för att
sedan gå genom en lång snirklig trappa upplyst av facklor. De grep
varsin fackla och gick längre och längre upp. Nu hade de hamnat
utanför staden och befann sig långt uppe i bergen. Det tog en hel
timme att ta sig dit. När de väl kommit fram till en majestätisk
dalsänka i bergen ställde de sig och väntade.
”Hon
brukar hålla till här.” sa Bengil och visslade högt och
ljudligt. Det dröjde en stund. Sedan kände Erik vingslag som blåste
kraftigt mot honom, vibrationer som dundrade i marken. Uppför stupet
flög en gigantisk bevingad drake – en livs levande reptil på fyra
ben, med enorma fladdermusvingar som fick barrträden att vaja
omkring dem när de flaxade i luften.
”Skåda
Patricia! Den sista davaniska draken. Hon har bott här i tusen år
och väntat på draktämjaren.” sa Bengil.
Erik var alldeles nollställd.
Han kunde inte tro sina egna ögon när han såg denna vackra
majestätiska best framför sig. När draken vrålade i luften kunde
Erik höra någon viska i hans huvud. Orden lydde: ”Välkommen
Draktämjaren. Jag har väntat länge på dig.”
Det var då Erik insåg vad han
måste göra.
Natten
föll. Medan alla andra sov i templet hade Erik hållit sig vaken
hela tiden. Han reste sig försiktigt upp ur sängen, gick in i
rådssalen och snodde boken. Omsorgsfullt lade han ner den i en säck.
Sedan smög han ner i valven, uppför den branta trappan och ut i
dalsänkan igen. Framför stupet stod han sedan och väntade i en
halvtimme under stjärnklar natthimmel. Han viftade med sin fackla,
men utan resultat. Efter att ha väntat i en hel timme hörde han
plötsligt vingslagen igen. Draken röt och landade ner på marken.
Försiktigt kravlade Erik upp på drakens rygg och draken lyfte
därefter från marken.
Erik
kunde inte tro det. Han fick svindel och blev lite höjdrädd över
utsikten.
”Mot
Hildverad!” skrek han och draken flög blixtsnabbt iväg. Erik såg
de majestätiska landskapen under sig och höll sig hårt fast på
drakens rygg. Han höll även handen på säcken, så att den inte
skulle falla ner. Om Davaniusordern inte skulle acceptera honom efter
detta kunde han lika gärna lämna dem för gott, tänkte han. Natten
började sakta gå över till gryning.
Kapitel – 7 Slaget om
Hildverad
Harald låg och sov i sin cell.
Plötsligt vaknade han av att han hörde gallret öppnas. Harald,
Erin, Stein och Richard leddes uppför trappan och ut i kungens hall.
På tronen satt inte Leif, utan en domare vid namn Gollrick. Salens
läktare och stolar var fullsatta med åskådare från hela Nordfala.
Kung Leif satt i publiken, tillsammans med Ingerun och Kyra. Haralds
nya älskarinna satt bredvid Harald tillsammans med Stein och
Richard.
”Vi
kan redan konstatera att Stein, Richard och Erin döms till en veckas
arrest för att ha dödat kung Leifs män. Ni kan lämna rummet.”
sa Gollrick.
”Vi
sitter kvar.” väste Erin.
”Harald
Skarwolf, son av den bortgångne kung Rendal Skarwolf. Ni står
åtalad för kungamord. Du ska på kvällen den fjärde augusti år
863 ha mördat din far, kung Rendal Skarwolf med berått mod. Du har
utöver det flytt undan rättvisan två gånger, dödat Fjordholms
män och är dessutom åtalad för landsförräderi då du
skoningslöst förrått ditt hus och din familj och ställt dig på
huset Westenford av Degharts sida. Du har samarbetat med fiender och
flertalet gånger försett dem med information som allvarligt skadat
Nordfalas säkerhet. Utöver detta har du gjort intrång på din fars
största skepp, där du misshandlade kocken och gömde dig undan
rättvisan. Hur ställer du dej till dessa anklagelser.”
Harald
insåg att det var kört för honom. Han tog ett djupt andetag. Sedan
samlade han sig och sa: ”Skyldig.” Alla åskådare i salen brast
ut i chock.
Utanför
stadens murar landade plötsligt Erik med sin drake på marken. Han
rusade fram till stadsporten men vakterna stoppade honom.
”Halt!
Vad fan gör du med en livs levande drake här!” sa den ene vakten.
”Jag
har nya bevis till rättegången!” flämtade Erik.
Vakterna tittade förbluffat på
varandra.
”Nåja,
in med dej, då! Skynda på!”
Erik rusade fram genom stadens
alla gator och dundrade in genom porten till tronsalen.
”Harald
Skarwolf. Du har själv erkänt dina brott och de stämmer överens
med samtliga vittnesbörd härinne. Denna församling finner dig…”
”Stopp!”
skrek Erik som precis dundrat in genom slottsporten. ”Jag har nya
bevis!”
”Vad
skulle dom bevisen bestå av, unge man?” frågade domaren förvånat.
Erik sträckte fram boken som
han nyss tagit upp ur sin säck och överlämnade till domaren.
”Sidan
74.” sa han. ”Läs där.”
Domaren bläddrade fram till
sidan 74 och högläste därifrån.
”Utöver
detta vill jag även att Hovmästare Sigvard av Fjordholm oskadliggör
kung Rendal Skarwolf och planterar bevisen hos hans son Harald. För
detta erbjuds Sigvard hundra guldmynt. Undertecknat. Rex Nalkar,
mörkrets herre.”
Alla
i tronsalen blev fullständigt chockade och Leif bröt ut i en lättad
suck.
”Vad
menar du Harald?” sa Erin och höll hans arm. ”Menar du att du
aldrig dödade din far? Att du har ljugit för oss hela tiden?”
”Ja.”
sa Harald med samvetet i halsgropen. Sedan vände han sig och tittade
Richard i ögonen. ”Du hade rätt om mej hela tiden, Richard. Ta
hand om din syster och hälsa er far från mej.”
”Harald.”
utbrast Richard. ”Vi litade på dej. Med hela våra hjärtan.”
”Varför!”
utbrast Erin och brast ut i gråt! ”Varför ljög du för mej hela
tiden!” Hon började riva och slå Harald i ansiktet, men Harald
grep hennes händer och föste bort henne. Sedan kastade han sig över
henne och kysste henne på munnen. Men Erin slet sig loss och slog
gav honom en örfil.
”Hur
kunde du!” utbrast hon! ”Jag älskade dej!”
”Jag
älskar dej fortfarande, Erin.”
”Om
du hade gjort det hade du talat sanning! Jag vill aldrig mer se dej
igen! Aldrig!”
Leif
grep tag om Harald bakifrån och förde bort honom i folkmassan.
”Det
är över nu, lillebror. Kom med här. Glöm bort henne för alltid
och kom tillbaka hem igen, snälla.”
Harald
försvann med Leif och sin familj ut ur rättssalen och oordningen
fortsatte därinne.
”Ordning!
Ordning! Vi skall ha ordning här i kungens sal!” röt domaren och
bankade viftade med händerna fram och tillbaks. ”För bort, Erin,
Richard och Stein till deras celler. Efter att ha avtjänat sitt
straff får dom vara så goda och återvända till Velmont för att
aldrig mer komma tillbaka hit.”
”Du
är fri, lillebror.” sa Leif och ledde ut Harald, Kyra och Ingerun
ur staden.”
Ute vid stallet besteg de varsin
häst och och planerade sin avfärd.
”Vad
gör vi med Sigvard, då?” sa Harald.
”Sigvard?
Helvete… jag hade glömt det jävla svinet. Vi måste göra upp en
plan! Kom med!”
Ut för stadsporten rusade
Richard och Erin. De stod förkrossade och såg på medan Harald
återförenades med sin familj. Harald vände sig om och såg Erin i
ögonen. Erin såg Harald i ögonen. Sedan vände hon sig om och grät
i Richards bröst. Richard höll om sin syster och tröstade henne
lugnt. Då hade Harald och hans familj redan givit sig av i fjärran.
”Jag
ber om ursäkt för att jag förrådde er, Leif.”
”Nej,
lillebror. Det är jag som ska be om ursäkt. Vem som helst hade
gjort som du i den situationen. Du är inte skyldig någon en
ursäkt.”
”Men
vi måste ju göra något åt Sigvard.” sa Ingerun.
”Vad
sjutton ska jag göra åt det?” sa Leif.
”Du
är kung nu!” sa Kyra. ”Du kan göra vad fan du vill! Åk in i
staden och ställ honom för rätta! Det var han som orsakade det här
kriget. Han fick oss att misstro och försöka döda vår egen
bror… och för vad? Ett brott som Sigvard själv hade begått.”
”Jag
vet, jag vet!” utbrast Leif irriterat. ”Men han sa uttryckligen
till mej att han har egna män därnere. Vi är helt klart
underbemannade.”
”Då
behöver vi nya allierade, såklart.” sa Harald.
”Men
vilka då?” sa Kyra.
Dagarna gick. Erik återvände
med sin drake mot Elvaris. Samtidigt vankade Rangil fram och tillbaka
på sin käpp ensam framför dalsänkan. Han hade enbart Bengil som
sällskap.
”Jag
förstår inte att du kunde låta honom försvinna.” sa han. ”Jag
undrar om han ens lever nu.” sa Rangil förnärmat.
”Jag
kunde ju omöjligt veta vad han skulle ta sej till.” sa Bengil.
”Draken kan ha dödat honom. Vad vet jag. Tänk om han klarade
det.”
”Det
tror jag inte. Än så länge är han bara en oslipad diamant, unge
Bengil.” sa Rangil bittert.
”Titta
där borta!” utbrast Bengil.
En drake syntes flaxande
fjärran. Den kom närmare och närmare och Bengil och Rangil blev
förtjusta när de såg att Erik satt på drakens rygg. Draken kom
fram och landade på marken och lät Erik hoppa av.
”Jag
klarade det.” sa Erik och räckte boken till Bengil.
”Utan
vårt medgivande.” sa Bengil.
”Och
utan minsta träning.” sa Rangil. ”Du är den siste
draktränaren.” Båda två bugade inför Erik som blev helt
förbluffad.
”Vem
är draktränaren?”
”Det
är han som ska bringa fred mellan människor och krossa ondskan från
en drakes rygg. Återställa balansen i Claurain.” sa Rangil. ”Är
du redo för det, Erik?”
”Kanske
inte än, men med några års träning utav mästare Bengil
kanske…” sa Erik en aning snopet.
”Följ
med oss här, Erik.” sa Rangil och ledde in Erik och Bengil till
staden igen.
Mötet i rådssalen i templet
fortsatte och Rangil stod framför Erik mitt i salen. Erik hade nyss
bytt om till sin Davanius-tunika.
”Jag,
Erik Fremlon” sa Rangil.
”Jag
Erik Fremlon” sa Erik.
”svär
härmed trohet till Davanius och de gamla drakmästarna”
”svär
härmed trohet till Davanius och de gamla drakmästarna.”
”att
blidka mitt liv åt Davanius öde”
”att
blidka mitt liv åt Davanius öde”
”och
försvara Claurain mot all ondska”
”och
försvara Claurain mot all ondska.”
”Jag
avsäger mig alla anspråk och titlar”
”Jag
avsäger mig alla anspråk och titlar.”
”Jag
skall icke ingå äktenskap.”
”Jag
skall icke ingå äktenskap.”
”Jag
skall icke skaffa något barn.”
”Templet
och Davaniusordern är mitt hem.”
”Templet
och Davaniusordern är mitt hem.”
”Länge
leve kejsaren. Länge leve imperiet.”
”Länge
leve kejsaren. Länge leve imperiet.”
”Välkommen
till Davanius, unge Erik.” sa Bengil, medan alla andra i rådet
applåderade honom.
Dagen
därpå gick Erik med sin nye mästare Bengil genom stadens myller.
”Kom
ihåg, Erik…” började Bengil. ”Att när du träffar kejsaren,
var avspänd. Han bryr sig inte om formaliteter och sånt skit. I
själva verket avskyr han att bli upphöjd till skyarna.”
”I
så fall är han en bra kejsare.” sa Erik.
”Det
vi ska göra nu är att planera det annalkande kriget mot dom
mörkaste krafterna på mycket länge i Claurain.”
”Vem
är den där Rex Nalgar egentligen.” sa Erik.
”Har
du inte träffat honom?”
”Jo,
men… vad är han för något? Vad kommer han ifrån?”
”För
tusen år sen var han en av oss – en davanier, men av någon
konstig anledning bytte han sida och fick nytt liv genom att svära
trohet till Karanon själv.”
”Karanon?
Dog inte han för evigheter sen?”
”Uppenbarligen
inte helt. Rex Nalgar är bara hans marionett. Karanon är för svag
för att ta någon fysisk skepnad än.”
”Vad
otäckt.”
”Ja,
verkligen.”
De närmade sig nu den stora
bron som ledde till kejsare Galius IIIs slott. De gick över den
gigantiska vita stenbron och gick sedan in i det vita praktfulla
marmorslottet. Allting var större än i Nordfala, allt var mycket
mer utsmyckat och pompöst. Det var inte lika ojämnt och pittoreskt.
Längst bak på röda mattan satt kejsare Galius III på sin stora
vita stentron. Han hade redan alla generaler vid sin sida.
”Välkomna
hit, davanier.”
”Hell
Galius III, son av Marius, kejsare över Relmars odödliga imperium.”
sa Bengil. ”Jag kommer här med min nye lärling Erik för att
diskutera vad vi ska göra åt Rex Nalgar och hans vidunder.”
Ӂh,
vad bra. Låt oss då börja.” sa Galius och reste sig från
tronen. Han gick in med Erik och Bengil efter sig in i en korridor,
som ledde till en barack med en stor karta på bordet. Kartan
föreställde Claurain.
”Nå.”
sa Galius. ”Var ska vi börja?”
”Rex
Nalgar har redan börjat infiltrera kungariken. Han mutade hovmästare
Sigvar av Fjordholm att döda sin egen kung Rendal Skarwolf och
skylla på prins Harald.”
”Jag
har hört att mina män redan är på väg till Nordfala med kung
Henrik och hans soldater från Deghart.” sa kejsaren.
”Det
där stämde för en vecka sen. Men dom har nu retirerat. Hela
Nordfala tillhör nu officiellt kung Leif.”
”Det
var ju goda nyheter.”
”Vänta.
Det är inte så enkelt. Sigvard har kallat gorvyler till Fjordholm.
Och det här vet inte Leif och familjen Skarwolf om. Vi måste hjälpa
dom och försöka läka såren mellan Skarwolf och Elendor. Deghart
måste ha både östra och västra Nordfala med dig i det här kriget
om vi ska vinna.”
”Det
låter besvärligt.” sa kejsare Galius. ”Vem ska få äran att
medla.”
”Den
äran ska vi davanier få, tänkte jag.” sa Bengil.”
”Beviljas.”
sa kejsaren. ”Ta er tillbaka norrut och få dom där tjockskalliga
Nordmännen att sluta slåss som två hundar om ett ben. Jag bryr mej
inte om hur, men gör det snabbt och gör det hårt. Så att det
känns.”
”Självklart,
ers majestät.”
Några dagar senare eskorterades
Erin och Rickard tillbaka till Deghart i ett stort skepp. När de
steg i land stod kung Henrik där med sina män. Erin och Richard
steg i land och mottogs av en stor kram utav kung Henrik och hans fru
Rose.
”Mina
älskade barn!” sa han med gråten i halsen. ”Jag trodde inte ni
skulle återvända levande!”
”Hur
har det gått?” sa Rose
”Hela
Nordfala tillhör nu familjen Skarwolf och styrs nu av kung Leif. Vi
har misslyckats.” sa Richard.
”Men
varför är inte Harald med er?” undrade Henrik.
”Han
förrådde oss. Han dödade aldrig sin far. Allt var en lögn.” sa
Erin argt.
”Då
har han förrått mej också.” sa kung Henrik. ”Nästa gång jag
ser honom är han död.”
”Vi
återvänder hem nu.” sa Rose. ”Kom. Jag är trött på det här
kriget redan.”
”Kriget
är slut. Vi förlorade.” sa Henrik. ”Det är bara att
acceptera.”
När
de återvände tillbaka hem till slottet Bluecastle lutade de sig
tillbaka i sin tronsal. Karl Dengert kom sedan fram och öppnade ett
brev.
”Ers
nåd.” sa han. ”Det kom ett brev från Davaniusorden. ”Ni har
kallats till möte i alvernas stad Igris.
”Vad
ska vi där och göra?” sa kung Henrik.
”Läs
själv, ers nåd. Jag är bara budbärare.”
Henrik läste igenom brevet och
gav det tillbaka till Dengert.
”Vi
är ju så illa tvungna att bege oss dit, ellerhur.” sa han
bittert. ”Vi ger oss av imorgon.”
Samtidigt
hade Harald, Leif, Ingerun och Kyra nästan kommit fram till
Fjordholm. Men de stoppades av en budbärare som kom springande efter
dem.
”Ers
nåd!” ropade han. ”Ers nåd! Vänta!” sa han.
”Vad
står på?” undrade Leif.
Budbäraren räckte honom ett
brev och Leif öppnade det och läste.
”Imperiet
ber oss att retirera och gå på möte i Igris. Dom lovar att senare
hjälpa oss återta Fjordholm.” sa Leif bittert och vek ihop
brevet.
”Har
vi något val att tacka nej?” frågade Harald.
”Tydligen
inte. Vi återvänder till Hildverad för att påbörja vår
hädanfärd.”
Också bestämde de sig för att
vända om.
Dagarna gick och mötet kom allt
närmare. Genom bergen och fjordarna flög Erik uppe på sin drake,
medan davanierna och legionärerna från imperiet gick under drakens
vingar till fots. Igris var alvlandet Redias huvudstad. Platsen låg
i en fjord av björkarskog, röda lönnträd och majestätiska ekar
vars rötter slingrade sig längs klipporna. Terrängen klyvdes av en
fjord som mynnade ut i majestätiska vattenfall. Mitt i dalgången i
fjorden låg ett enkelt och hemtrevligt slott, med flera små trätorn
och verandor med spåntak, fulla med snickarglädje. Det var som ett
paradis, som en schweitzisk lustgård. Det enkla slottet var alvernas
by, med flera mindre torn och hus av korsvirke och kalksten. Mitt i
allting fanns atletiska statyer av både människor och djur,
fontäner, balkonger och pråliga verandor. Nedanför gick dalen
djupt och längst ner rann bäckarna och åarna, som var i ständig
rörelse för alla vattenfall.
Först
in på den runda uteplatsen kom Erik, Bengil och Rangil och satte sig
tillsammans med den stilige general Beleros från Imperiet. Från ena
korridoren kom sedan Erin, Henrik, Richard och Ingerun ut och satte
sig.
”Välkomna
till Igris – Redias ståtliga huvudstad.” sa en lång stilig alv
som stod framför dem. Han hette Valion och var en mycket gammal alv
med respektingivande kisande ögon och stort vitt skägg. ”Jag
hoppas ni förstår varför ni är här.”
”Faktiskt
inte riktigt.” sa Henrik. ”Jag antar att det är hemligstämplat
eller något sånt.”
Sedan
kom Harald, Leif, Ingerun och Kyra in från andra hållet. Då blev
Henrik rasande och reste sig upp och kastade sig över Harald.
”Du!”
sa han. ”Din förrädare, din usling!” Han tog stryptag på
Harald, medan Richard och Erin drog bort honom därifrån.
”Ordning!”
ropade Valion.
”Mitt
namn är Valion och jag och kejsaren har beslutat att mötet ska
hållas här. För att försäkra oss om att båda parter skulle
komma, gav vi er ingen information om att era motståndare också
skulle komma.
”Vad
vill ni oss?”
”Frågan
är väl snarare vad ni vill?” sa Valion. ”Vill ni fortsätta
kriga in i fördärvet, eller vill ni lägga era motsättningar åt
sidan och krossa den riktiga fienden mot hela mänskligheten?”
”Den
ende fiende jag ser är Harald Skarwolf! Du svor att du skulle kämpa
för mej.”
”Det
är i det förflutna.” sa Harald och skakade på huvudet.
”Det
var för mindre än två veckor sen!” röt Henrik.
”Ordning!”
sa Valion. ”Erik. Det är dags. Säg det du ska ha sagt.”
Erik var lite nervös. Men han
tog sig tid att resa sig och titta ut över dem.
”Långt,
långt bort i öster dväljs en ondska som växer sig starkare och
starkare ju mer vi krigar om bagateller. Karanons hantlangare – Rex
Nalgar… planerar att med en enda knapptryckning förgöra stad
efter stad i Claurain för att få ut så mycket metaller och
resurser det bara går. Nu siktar han in sig på Irodon – den gamla
dvärgstaden sitter på en enorm guldgruva – skatter värda hela
Nordfala och mer därtill. Vi behöver inte slåss längre. Om vi
räddar Irodons folk kommer dom betala oss med tillräckligt mycket
guld så det räcker åt oss alla. Vi kommer aldrig mer behöva kriga
igen. Om vi krigar kommer vi alla att bli slavar under Karanons
terror.”
”Det
du säger låter helt vanvettigt.” sa Henrik.
”Den
här boken stal Erin från gorvylernas fort.” sa Erik och räckte
boken till Henrik. Henrik öppnade boken och läste igenom den. ”På
sidan 26 finns planer och ritningar på hur Velmont ska jämnas med
marken med hjälp av rödsten och vidunderliga maskiner.” sa Erik.
Henrik
bläddrade och blev helt förskräckt i ögonen.
”Det
verkar som att jag blir så illa tvungen att ansluta mej till er
nordmän.” sa han och stängde boken.
”Vi
kommer ha med oss en armé på femtio davaniuskrigare, en drake som
jag rider på, och femtusen soldater från Imperiet. Dvärgarna och
alverna kommer också att ställa upp i kriget.” sa Erik. ”Hur
många är med mej?”
”Jag.”
ropade Ingerun och reste sig upp.
”Jag!”
sa Harald och reste sig.
”Jag!”
sa Leif.
”Jag!”
ropade Erin.
”Jag!”
sa Rickard motvilligt.
Nu var det bara kung Henrik
kvar.
”Mina
förfäder kommer döda mej för detta. Men jag säger ja.” sa han
och reste sig upp.
”Dåså.”
sa Rangil och reste sig upp. ”Det här kommer nog att bli ganska
spännande. Nu ska vi österut… och dräpa gorvyler.
”Ni
kan åka med båt längs floderna. Där håller inte så många
gorvyler till.” sa Valion. ”Hoppas bara att ingen är sjösjuk
eller rädd för lite berg och dalbana.”
Dagen
flöt på som vanligt. Harald stod vid balkongen och tittade ut över
vattenfallen. Erin kom gåendes in och ställde sig bredvid honom.
”Du
lider.” sa hon.
”Japp…”
sa Harald. ”Jag lider. ”Jag är en förrädare och vet inte
riktigt på vilken sida jag ska ställa mej.”
”Du
behöver inte välja längre. Den här alliansen kommer skapa band
som håller oss enade för evigt.”
”Och
gissa sen hur det går. När vi har krossat Rex Nalgar och hans
gorvyler. Och vi inte har någon gemensam fiende längre. Hur tror du
då vi ska kunna hålla ihop?”
”Vi
kommer ha all världens guld och skatter som gör alla belåtna och
nöjda.” sa Erin.
”Guld
och skatter har bara tagit fram det sämsta ur människor. Folk dödar
för guld.”
”Det
är ju fan att du alltid ska vara så negativ, Harald.” sa Erin och
strök hans kind. Sedan kysste hon honom och gick därifrån.
Harald stod ensam kvar och gick
omkring i salen lite.
”Jag
antar att ödet förde oss ihop trots allt.” sa Richard som stod
och åt av ett äpple i skuggan.
”Ödet…”
fnös Harald och vände ryggen till. ”Jag är ledsen för att jag
svek er. Du hade rätt om mej hela tiden.”
”Det
där spelar ingen roll längre.” sa Richard. ”Jag antar att du
hade dina anledningar… Vi väljer inte vilken familj vi föds
inom.”
”Men
vi alltid vår lojalitet.”
Ӂt
helvete med lojaliteten.” sa Harald. ”Lojalitet får människor
att göra vidriga saker. Hur går det med packningen förresten?”
”Sådär.
Jag är redan klar.” sa Harald. ”Själv då.”
”Haha.
Jag har inte ens börjat. Hur sm helst… så kommer det här bli en
resa där vi läker våra sår… eller det hoppas jag i alla fall.”
”Jag
också, Richard.”
Dagen därpå flög Erik en
sista gång över Redia innan de begav sig iväg. Därefter samlades
Harald, Rickard, Leif, Erin, Erik, generalerna och davanierna och tog
farväl av sina nära och kära. Deras livs största resa hade
börjat.
Kapitel – 8 Förräderiet
Sigvard satt bittert i sin tron
i Fjordholm och funderade.
”Harald
Nordvind…” muttrade han för sig själv. ”Vilket löjligt
namn!”
”Vi
har sökt efter honom dag och natt, ers nåd.” sa en klen liten
soldat nere vid hans fötter.
”Det
är inte bra nog!” röt han. ”Och varför är inte Leif tillbaka?
Han skulle ju krönas! Kanske har han fått reda på sanningen…”
”Vilken
sanning?” sa soldaten.
”Ääh,
det var inget! Försvinn ut härifrån!”
Samtidigt satt Rex Nalgar på
sin stora tron mitt i slottets svarta hall. Det var samma mörka
plats som den Erin hade räddat Harald, Stein, Erik och Richard på.
”Erik…”
sa han för sig själv. ”Erik Fremlon. Han är alltså den
legendariske draktränaren, hhm?” Han reste sig upp från sin tron
och började vanka omkring fundersamt.
”Jag
insisterar, ers nåd.” sa den puckelryggade gorvylen Margil som
gick efter honom. ”Det är bara en profetia… en fånig saga…
inget mer.”
”Jaså,
du tror inte på profetior du, Margil? Tillåt mej påminna om att
jag en gång var kungarnas kung – jag var utvald till den siste
Draktränaren. Men precis som alla andra före mig föll jag ner i
avgrunden och blev den jag är nu. Du vet ingenting om profetior.”
”Uppfattat,
ers nåd.” sa Margil.
”Jag
vill att maskinerna ska vara redo ikväll och därefter ska vi
marschera mot Irodon. Och ta det som tillhör oss!”
”Självklart,
ers nåd! Vi är praktiskt taget redo nu i detta ögonblick!”
En gigantisk bataljon av vargar
beridna av gorvyler och svarta riddare gick i fronten för en armé
av tungt bepansrade gorvyler. Längre bak fanns katapulterna och de
andra stridsmaskinerna och allra längst bak släpades den stora
borren vid sidan av Dödens Öga – tornet som kunde förgöra en
hel stad. Det var nu de stora krafterna började komma upp till ytan.
Harald, Leif, Erin, Richard,
Henrik, Erik och Bengil red på varsin häst genom skog och och över
slätt. Dagarna gick utan några större problem än så länge.
Draken flög alltid ovanför sällskapet.
”Vi
måste ta oss till Irodon kvickt och obemärkta.” sa Bengil. ”Ju
förr dess bättre.”
”Av
allt jag tycker illa om i naturen är nog myggen det värsta.” sa
Richard och viftade vilt omkring sig. Vid det laget hade de kommit ut
från den tjockaste skogen och in i mer fuktiga marker. Erik bestämde
sig för att ta draken och träna ett tag. Så han flög med sin
drake ovanför alla de andra. Armén fanns hela tiden i periferin,
även om de inte var direkt med följeslagarna.
De
lämnade så småningom träskmarkerna och kom efter några dagar upp
i allt högre terräng. Slättlaandskapen, kullarna och bergen bredde
ut sig över. Det var majestätiska landskap. När de gick över den
stora vallen mot bergskedjan såg de jättar gå omkring på
klipporna och kasta sten. Jättarna var som mer människolika troll
utan svans. De var mellan tio och tjugo meter höga, men vissa arter
var ännu större. De hade ännu inte fått syn på följet.
”Titta!”
ropade Harald och pekade på jättarna. ”Jättar.”
”Det
var en pampig syn.” sa Richard.
”Låt
dom inte få för mycket uppmärksamhet.” sa Bengil. ”Jättar är
fredliga så länge man inte står i vägen för dom.”
Vandringen
fortsatte så småningom längre och längre upp i bergen. Det blev
kallare och kallare och bergen blev allt resligare och högre. Dagar
och nätter gick utan större problem. Erik flög iväg med sin drake
för att se vad som fanns framför dem. På de stora fälten och
kullarna nedanför de högsta bergen red gorvyler på sina stora
ulvar, tillsammans med de groteska noshörningarna och trollen. Den
gigantiska gorvyliska legionen fraktade de gigantiska maskinerna över
landskapet. De måste ha varit flera tusen. Erik vände om hastigt
och återvände med sin drake till sina vänner.
”Hur
ser där ut?” sa Bengil.
”Tusentals
gorvyler marscherar i den största armén vi nånsin skådat. Vi
måste vända om och ta en stor omväg.” ropade Erik från sin
drakes rygg.
”Finns
där en annan väg?” sporde Richard och tittade på Bengil.
”Ja,
det finns där.” muttrade Bengil bekymrat. ”Vi måste ta oss
igenom trollskogen söderut. Sen tar vi Falgers båt nerför forsen
och går av vid Daggergol – den stora fiskestaden i trollskogen,
där människor fortfarande bor.”
”Det
låter riskabelt.” sa Richard. ”Men vi har inget val.”
Vandringen fortsatte nerför
berget och ner i dalgången. Det gick flera dagar innan de kommit
fram till det trolska skogsbrynet. Gigantiska massiva, skrynkliga
gamla trädstammar av ek, tall och alla möjliga trädslag slingrade
sig vid berg och stenbumlingar likt en saga. Rötterna svepte längs
vallar och stigar likt en labyrint.
”Så
det här är alltså trollskogen?” sa Richard.
”Men
varför kunde Erik inte bara spruta eld på armén med sin drake?”
sa Henrik.
”För
riskabelt.” sa Bengil. ”Dom har pilbågar och är för många för
att bränna på så kort tid. Jag tänker inte riskera min nye
lärlings liv.”
Klätterväxter
och andra hängande växter hängde i luften, så de var tvungna att
hugga sig fram emellanåt. Efter att ha tillbringat två dagar i den
snåriga skogen kom de fram till en stor sliten gammal hängbro av
trä som gick över till andra sidan.
”Vi
bör nog inte gå på den här bron samtidigt.” sa Bengil. ”Jag
bör nog gå först för att se efter hur stabil den här bron är.”
”Ta
det försiktigt.” sa Erin.
”Jag
är en davanier.” sa han. ”Jag vet inte vad försiktigt är.”
Sedan tog Bengil ett kliv över på bron. Det första som hände var
att en bräda bröts och föll ner i avgrunden. Bengil fattade mod
och fortsatte i alla fall ta sig över bron. Det gick bättre den här
gången. Försiktigt och ödmjukt gick han långsamt framåt. När
han var över på andra sidan sa han: ”Vem blir nästa att komma
över?”
”Jag
gör det.” sa Harald och gick över han också. Det tog ett tag men
slutligen var även Harald över.
Det
tog några minuter, men när alla hade kommit över drog de alla en
lättad suck. Alla utom Richard. Han gick över sist. I samma stund
som han börjat gå över bron började marken skaka. Bron lossnade
från avsatsen bakom honom och han tvingades nu springa på bron som
föll längre och längre ner i stupet. När han var framme kastade
han sig mot bergets vägg och greppade tag om bron, som nu hängde
rakt ner. Harald knuffade undan de andra och sträckte ner sin hand.
”Ta
tag här!” ropade han och sträckte sin han nerför avsatsen.
Richard lyckades nästan gripa tag om Haralds hand, när han
plötsligt råkade stampa undan en murken bräda och föll ner en
bit. Harald hängde sig nu utför stupet och hängde enbart kvar
genom att haka fast med fötterna längst upp. Nu kunde Richard nå
till att greppa Haralds hand. Men förgäves. Bakom de andra
följeslagarna hördes ett knarkande oljud. Hela avsatsen lossnade
med bron och allt och föll rakt ner i avgrunden med allihop. Medan
de föll bad de en tyst bön om ett mirakel. Hastigheten i deras fall
stoppades av några grenar som var i vägen. Sedan trillade de ner
rakt på marken. De var äntligen räddade. Tills de upptäckte att
de låg på grovt nät.
”Ajdå…”
sa Richard. Nätet fällde ihop sig med alla följeslagare inuti.
Likt i en basketkorg hängde de tillsammans ihoptryckta i ett nät.
En
grupp av sex figurer kom och omringade dem. Det var sex små, ganska
så fula, men samtidigt söta, troll. Alla hade de stora nyfikna ögon
och stora, spetsiga öron och en liten tofsad svans. De klädde sig i
trasor och beskådade sitt byte.
”Titta
här på inkräktarna!” sa den tjockaste av dem.
”Håhåhå!
Ett helt gäng av naturhatande äckliga människor!” sa en annan.
”Vad
vill ni egentligen?” utbrast Erin.
”Oj!
Stora i käften är dom också! Det här är inte bra!” sa det
minsta trollet med en ganska så pipig röst.
”Vi
måste ta honom till kungen omedelbart.” sa det tjocka trollet.
Följeslagarna befriades från säcken och knöts med handbindel och
bojor. Deras vapen konfiskerades.
De
leddes in i en liten underjordisk by, full med små och stora troll i
olika färger och former. Träden reste sig som stora pelare högt
ovanför och olika broar av trä slingrade sig runt trädstammarna
som trappor i ett torn. Det var som ett helt eget litet samhälle
under jorden. De vandrade sedan över en vacker göl, på en enkel
liten stenbro. Sedan kom de in i stor glänta intill ett majestätiskt
berg. Där satt kungen – ett gigantiskt troll klätt i pälsar, med
en stor stav med ett bockkranium längst upp. Trollet hade en krona
med två stora horn och hans ögon rullade runt i skallen som om han
precis slagit i huvudet. Där satt han på sin massiva tron av sten.
Han hostade och dunkade staven i marken.
”Aaah…”
sa han med sin mörka dundrande röst. ”Mat. Det var längesen det
kom människor hit.”
”Innan
vi äter dom, ers höghet.” sa det tjocka lilla trollet. ”Så
måste vi erbjuda dom en rättvis rättegång. Det är det minsta dom
kan begära av oss.”
”Jag
vet inte vad ni pratar om.” sa Bengil. ”Vad är det vi har
gjort?”
”Människor!”
ropade trollkungen och reste sig upp. ”Dom hugger ner våra skogar
för betesmark! Dom utnyttjar naturen! Dom samarbetar med gorvyler
och andra mörka krafter!
”Vi
samarbetar inte med gorvyler.” sa Erin. ”Vi är på väg till
Irodon för att döda gorvyler! Det är dom ni ska va upprörda på!”
”Irodon?”
”Ja,
Irodon. Gorvylerna ska förstöra staden och vi måste stoppa dom.”
”Funnes
ni skyldiga i trolltinget ska ni bli vår mat, men om er utsago är
sann, så står vi i evig skuld till er!”
De
låstes in i en liten cell av trägaller, mitt i en stor grotta. Ett
par timmar senare plockades de ut och rättegången började. Trollen
samlades i en ring sittandes på marken, medan följet ställdes på
ett litet enkelt träpodium i mitten. Runtom i detta runda rum reste
sig trädstammar och rötter högt upp ovanjord. En smal,
puckelryggad gammal trollgubbe med en stor snirklig trästav stod med
sitt torftiga skägg och hostade. Sedan bankade han staven i marken.
”Sju
människor står åtalade för olaga intrång, sabotage och allmän
ödeläggelse.” sa han med sin raspiga röst. Vad har ni att säga
till ert försvar?”
”Ni
misstar oss för några andra. Släpp oss fria och vi ska döda dom
där gorvylerna. Vi är ert sista hopp!” ropade Leif.
”Kan
ni bevisa det?” sa ett av trollen i rådet.
”Titta
i den här boken.” sa Erik och placerade boken i åldertrollets
famn. Han började bläddra i boken och förfasades av vad han såg.
”Framför
dig ser du Rex Nalgars planer. Att förstöra alla städer och allt
som är grönt och vackert i världen. Även er.” sa Erik. ”Vårt
uppdrag är att ta Falgers båt till Irodon och stoppa gorvylerna en
gång för alla.”
”Det
här är fruktansvärt.” muttrade det gamla trollet och stängde
boken. ”Nå, i så fall… så är ni alla fria. Vi kommer visa er
vägen till Falgers båt. Men jag måste varna er. Det är en enda
stor berg och dalbana nerför forsen. Ta det försiktigt.”
”Vi
ska nog klara oss.” sa Leif.
Trollvakterna visade sällskapet
vägen genom grottorna och uppför trapporna tillbaka ovanjord igen.
Inne i skogens utkanter såg de båten intill floden. Det var en
ganska stor båt som påminde om ett vikingaskepp. Skeppet hade ett
gigantiskt segel och drakhuvud längst fram. Också fanns där
förstås fem åror på vardera sida.
”Jag
hoppas att er resa går bra.” sa trollkungen. ”All lycka till
er.”
”All
lycka till er med.” sa Harald. ”Vi ska nog se till att dom där
monstren inte kan skada er mer.”
En
efter en steg de på båten. Först Harald, sedan Leif, Richard,
Erin, Henrik, Erik och sist men inte minst Bengil.
”Har
du koll på din drake, Erik?” sa Bengil.
”Min
drake skulle aldrig lämna mej. Han flyger ovanför oss aldrig på
tok för långt bort.”
”Hur
kan du vara så säker på det?”
”Jag
har kallat på honom tre gånger hittills. Han kommer varje gång.”
”Du
lär dig snabbt, unge man.” sa Bengil.
Båten
föstes iväg och seglet hissades. Färden längs floden pågick i
flera dagar och landskapet öppnade upp sig från skogen mer och mer.
Men det blev också mer bergigt. Stora klippor var i vägen och
floden började övergå i fors.
”Hur
långt är det till Irodon?” sa Harald som satt ner.
”Vi
kommer lägga ankar i den lilla staden Daggergol, som ligger i
Irodons skugga. Vi bör vara framme där om några timmar eller så.”
skrek Bengil i den dånande vinden, där han stod och såg ut över
vad som låg framför dem.
”Hur
kan din mästare veta allting?” sa Henrik till Erik.
”Vi
davanier använder våra sinnen för att känna av framtid, dåtid
och vad som händer just nu. Det fungerar olika bra för olika
personer.”
”Nåja.
Jag har aldrig förstått mej på er davanier. Jag kanske bara är
korkad.”
Plötsligt hoppade Harald på
Henrik och tryckte ner honom i båten.
”Akta!”
skrek han. En pil hade träffat fören, så det var tur att Harald
hade varit uppmärksam. Och där stod de – tiotals gorvyler lurade
på klipporna längs med forsen, samtliga försedda med skarpa
pilbågar. Erin laddade sin båge med en pil och spände. Hon
träffade en gorvyl i pannan direkt. Erik grep sitt svärd, men
hejdades av sin lärling Bengil.
”Nej,
Erik! Du är inte redo för detta! Inte än! Se och lär.” sa han
och drog sitt brinnande svärd. Därefter hoppade Bengil ut ur båten
och rusade upp för klippan där han omedelbart högg ner en gorvyl.
Han blockerade till och med pilar med sitt svärd. Blixtsnabbt
hoppade och sprang han från en gorvyl till en annan och högg ihjäl
den. Men det fanns en ny fara som inte ens han kunde hejda och det
var Rex Nalgar själv som klev fram ur buskarna.
”Rex
Nalgar?” utbrast Bengil. Rädsla fyllde honom innerst inne.
”Du
stinker av din far!” väste Rex Nalgar och drog sitt svärd. Sedan
spände han sig och utlöste en storm av flammor från sin egen
kropp. Bengil drog sitt svärd och anföll direkt, men Rex blockerade
slaget och slog undan honom så att han flög en hel meter bort mot
den hårda stenen.
”Mästare!”
skrek Erik förtvivlat från båten och hoppade ut!
”Bry
dej inte om mej!” ropade Bengil från marken och försökte resa
sig medan Rex kom närmare och närmare. ”Stick! Jag fixar det
här!”
”Aldrig!”
skrek Erin och drog sitt eget svärd och rusade mot Rex Nalgar. Erin
passade på att skjuta gorvyl efter gorvyl med sin pilbåge, medan
Erik och Bengil fäktades mot Rex. Även Erin hoppade ut ur båten
och sprang uppför klipporna för att hjälpa till. Samtidigt ökade
flödet i forsen då nerförsbacken blev allt brantare och brantare.
Erik och Bengil retirerade från Rex Nalgar för springa ikapp båten.
Även Erin sprang efter dem. Då de satte sig i båten igen hade
forsen utvecklats till en enda berg- och dalbana. Den fick fart i den
våldsamma nerförsbacken och slog i både klippor och stenar. Alla
var oskadda, men när skeppet kom ner för backen hade det fått
sådan fart att det fortsatte en bit uppför nästa backe, för att
sedan sakta ner. Alla som satt i båten försökte paddla intensivt
med sina åror för att få upp båten för den branta uppförsbacken,
men förgäves.
”Paddla
på bara! Paddla!” ropade Erin stressat!
”Vi
paddlar allt vi kan!” svarade Leif stressat. Gorvyl hade hunnit
ikapp dem och hoppade upp på deras båt. Efter en kort tids
handfäktande lyckades Erin skalla gorvylen så att han föll ner och
försvann i forsen.
”Vi
kan inte få upp båten.” sa Erik. ”Den enda som kan är…”
Erik tänkte och funderade. Sedan kom han på att han skulle kalla på
draken. Draken kunde höra vad han tänkte och när han hade tänkt:
”Kom, hjälp oss!” tyst för sig själv, hörde drakens vrål i
fjärran. Draken sänkte sin höjd och flög fram bakom båten. Sedan
sprutade den så mycket eld på vattnet i forsen att vattnet
förvandlades till vattenånga som tvingade upp båten för
uppförsbacken i forsen. Båtens hastighet saktade ner bit för bit
och det var precis att de kom upp till toppen.
Ӂh,
nej.” sa Harald för sig själv.
”Håll
i er!” skrek Bengil. ”Det här kan kanske kittla i magen en
aning!” Båten lutade sakta ner mot nedförsbacken och sedan föll
den. I rasande fart rusade båten ner från forsens allra
våldsammaste backe. Två brädor gick av mot den hårda stenkanten.
När backen tog slut fortsatte båten och flög rakt ut för ett
stup. Till sist small det till. Båten hade flugit rakt igenom ett
stort fiskehus. Där blev den sittande rakt igenom fasaden. Trasiga
träbitar och damm föll ner på sällskapet. De hostade och bar sig
åt. Sedan sa Bengil: ”Hörrni! Vi är framme nu!” Sedan fick han
syn på en enkel fiskare som stod framför dem och gapade förvånat
med hela ansiktet.
”Hej.”
sa Harald nervöst. Medan de sju krigarna reste sig upp och gick ut
ur båten så sa Erin: ”Vi ber hemskt om ursäkt för den här
olyckshändelsen, men vi ska se till att ersätta er till fullo.”
Men mannen sprang bara iväg och skrek ”Polizya, pilizya!”
Ӂh,
nej…” flämtade Richard. ”Inte igen.” Efter någon minut kom
vakterna rusandes in tillsammans med mannen. ”Vakterna hade lansar
och en lite mer östeuropeisk karaktär på sina rustningar. Alla
hade de spetsiga hjälmar, med en lång tofs. Också hade de förstås
sådana där puffiga byxor och läderstövlar. Sist men inte minst
hade de fjällbrynjor. Vakterna kom in och fiskaren pekade på
eländet framför sig. Då blev vakterna rasande och grep tag i alla
sju följeslagare.
”Niesla
vi djechyn, lavo sla!” sa en av dem.
”Vad
talar dom för språk?” sa Erik ängsligt.
”Weddlaviska,
någon här som talar det eller?”
Vakterna satte handklovar på
följeslagarna och tittade på dem i grupp.
”Vlakyi
che vi nadjayet!” sa en av dem.
Ӏr
det någon av er som talar vårt språk?” frågade Harald.
”Lite
jag kan prata.” sa vakternas högste man. ”Nå, vad göra två
utlänningar här? Varför ni förstöra denne stackars fiskares
hus?”
”Vi
beklagar vår ankomst våldsamma natur.” sa Bengil. ”Vi är ett
sällskap krigare och vårt uppdrag är att varna er. Gorvyler är på
väg hit. Dom är snart framme. Dom planerar att förstöra er stad
Daggergol. Sen kommer dom förstöra Irodon. Vi måste stoppa dom
tillsammans!”
”Och
ni leda dom hit? Stupidje idiota!”
”Dom
var på väg hit i vilket fall.” sa Erik. ”Det var omöjligt att
vi inte skulle stöta på dom på vägen hit.”
Vakternas ledare strök sig om
hakan och funderade på hur han skulle göra.
”Vi
låta kungen tala med er. Vi måste eskortera er till palatset.
Välkomna till Daggergol.
”Daggergol
var en enkel liten fiskarstad med sneda, trånga små gator av trähus
och bryggor. Den var delvis byggd ovanför vattnet. Fiskebåtar och
flottar åkte omkring i alla de små kanalerna och skumma figurer
satt i varje hörn. Många rökte någon sorts pipa. Mellan de
pittoreska små trähusen med flera våningar hängde kläder och
torkat kött och fisk. Det var något dunkelt och kusligt med staden,
men samtidigt lite mysigt.
Rex Nalgar stod med en trupp
gorvyler och tittade ner för forsen. De stod samlade vid klipporna.
”Dom
kom undan den här gången också.” sa en av gorvylerna.
”Tvärtom.”
sa Rex Nalgar. ”Dom går rakt in i klorna på oss.”
”Vad
menar ni, ers nåd?”
”Ni
ska få se, hehe.”
Flera mil bort sprang de
blodtörstiga fula gorvylerna i sin stora legion. I deras
rovdjursögon lyste hunger och hat. Den största av dem var nästan
tre meter lång och han hade stora betar i sin stora käft. Han var
mycket vältränad. Med stora ärr på bröstet och tatueringar på
armarna, var han barbariet förkroppsligad. Piercad i sina spetsiga
öron, med en stor järnring genom sitt tryne, såg han ut som
demonernas demon. Han sträckte ut armarna och skrek med sin mörka
demoniska röst:
”Snart
ska ni alla få smaka människokött!” Gorvylerna bakom honom röt
och tjöt likt vildsvin och skräcködlor så att det gördes flera
kilometer bort.
Daggergols palats påminde om en
nordisk stavkyrka, fast det var lite mer dekorerat med sina
drakhuvuden och spetsiga spåntak. Harald, Leif, Erin, Henrik,
Richard, Erik och Bengil leddes in i slottets stora ölhall där
kungen satt i sin tron. Kungen hade stor mustasch och brunt pipskägg.
Med sin spira och sin pälsklädda broderade mössa påminde han lite
om Gustav Vasa eller någon Ivan den Förskräcklige. Hans stora,
ruffiga pälsmantel var fastnålad med brokader. Det syntes tydligt
på hans kläder att han härskade någonstans i Östra Claurain.
Mitt i salen brann en öppen brasa och bjälkarna i taket påminde om
insidan av ett upp och nedvänt vikingaskepp. Massiva totemliknande
träpelare med olika figurer inristade höll upp trätaket och
väggarna var murade av grova, ojämna stenklossar.
”Spacia,
ve djie, nashte Vladimir Gorvan!” ropade vakternas ledare som nyss
kommit in med fångarna och de andra vakterna. ”Dessa utlänningar
talar inte vårt språk, så ni får tala med dom på deras tunga om
det går an för er, ers höghet.”
”Vad
ni gör här?” sa kung Vladimir med sin brytning.
”Vi
kommer för att varna er, ers nåd.” sa Bengil. ”Gorvyler ledda
av Rex Nalgar står vid din tröskel. Dom tänker förstöra den här
staden och Irodon längre bort. Dom kommer döda dig och alla andra
här i området.”
”Det
där var dåliga nyheter för oss.” sa Vladimir och reste sig upp
och gick fram mot dem. ”Vi är alla evigt tacksamma för att ni kom
för att varna oss. Följ med här, mitt herrskap. Jag vill gärna
visa er något som ett tecken på min uppskattning.”
De
andra såg förvånat på varandra och följde efter kungen ner i
källaren. Kungen öppnade en gammal trädörr och bjöd in dem i
rummet.
”Ni
är förstås både frustna och hungriga.” sa han. ”I den här
matsalen finns det mat. Ta för er, ärade gäster.”
”Det
var en konstig matsal.”
”Just
det!” sa han. ”Ni kommer få tillbringa en lång, lång tid här
inne, hahaha.” sa kung Vladimir och smällde igen dörren och låste
efter sig.
”Vad
gör ni, ers majestät?” utbrast Bengil chockat och tittade fram
bakom gallren.
”Lyssna
här, främlingar. Ni är alla felinformerade! Mitt folk är fattigt
och Rex Nalgar och givit oss tiotusen mynt av guld och silver för
att ta hand om er när ni kommer hit. Jag gör det här för mitt
folk!”
”Han
lurar dej, ers nåd!” sa Harald förnärmat. ”Ni kommer inte få
en chilling!”
”Vi
har redan fått alltihop.”
”Tror
ni det kommer gratis? Rex Nalgar bryr sej inte om dig och ditt folk!”
”Struntprat!”
sa Vladimir och vände dem ryggen och gick iväg.
”Betyder
din heder ingenting för dej? Hur vill du bli ihågkommen?” skrek
Bengil argt. Kungen stannade till och funderade en stund. Sedan gick
han vidare upp ur cellen.
Timmarna
gick. Harald var ursinnig.
”Vilken
jävla plats vi än kommer till slutar alltid med att vi blir
tillfångatagna!” skrek han och sparkade till en murken gammal
byrålåda. ”Är det här tacken för att vi kommer hit för att
hjälpa deras frusna små arslen!”
”Ta
det lugnt, Harald.” sa Erin och tog honom på axeln.
”Lugnt?
Lugnt?” sa Harald förnärmat. ”Det är slut för oss och för
hela den här fiskdränkta staden!” sedan tittade han ut genom
gallret och gallskrek som om någon höll å att mörda honom.
Vansinnesvrålet hördes hela vägen upp till kung Vladimirs tronsal,
där han satt och åt tillsammans med ingen mindre än Sigvard –
hovmästaren från Fjordholm.
”Vilket
oljud.” sa Sigvard.
”Ja,
visst låter det underbart.” sa kung Vladimir. ”Våra celler
brukar bryta ner dom efter ett tag.”
”Jag
hoppas att ni förvaltar guldet väl, ers nåd?”
”Givetvis,
Sigvard, givetvis. Jag ska få den här staden att resa sig upp ur
historiens aska igen… av välstånd, frihet och handel.”
Ӂh,
ers nåd. Jag kan garantera dej… att Daggergol så småningom
kommer att vara… något helt annat, hahahahaha.”
Kungen
skrattade med Sigvard, för han förstod inte vad han egentligen
menade med det där. På natten gick Sigvard ut på slottsgården och
välkomnade Rex Nalgar och hela hans armé av gorvyler.
”Välkomna,
mitt herrskap.” sa han till dem. ”Till Daggergol! Som ett tecken
på min tacksamhet, kommer ni gorvyler att få arbeta som vår nya
vaktstyrka och behållare av ordningen!”
”Angenämt,
ers nåd.” sa Rex Nalgar och gick uppför trappan hela vägen fram
till kungen. Kungen kunde känna hans andedräkt i ansiktet.
”Länge
leve Daggergol.” viskade Rex Nalgar hånfullt. Sedan vände han om
och gick därifrån med hela sin armé av blodtörstiga gorvyler. Det
där tyckte kungen lät ironiskt. Han började omedelbart ana oråd,
vilket han försökte dölja med ett nervöst leende.
En
kvinna satt på knä och tvättade kläder i flodvattnet i Daggergol.
Hon hade ingen aning om att en av gorvylerna smög sig fram bakom
henne. När hon var klar med en klänning reste hon sig upp och vände
sig om. Åsynen av gorvylen fick henne att hoppa till med ett tjut av
rädsla. Men gorvylen lade bara huvudet på sne och betraktade henne
med sin arga blick.
”Hej…”
sa hon. ”Vad vill du. Vad gör du här.”
Gorvylen närmade sig henne så
till den grad att hon kunde känna hans fasansfulla andedräkt. Sedan
grep gorvylen tag i hennes hår, tog tag i henne bakifrån, tog tag
om hennes hjässa med båda händerna och bröt hennes nacke. Den
stackars kvinnan trillade rakt ner i floden och sjönk ner till
botten livlös.
Samtidigt
knackade en gorvyl på en fiskares dörr. Fiskarens lilla sexåriga
dotter öppnade försiktigt och såg på den otäcka gorvyl som stod
framför henne och glodde utan att säga ett ord. Flickan blev en
aning rädd och klev ett par steg bakåt.
”Pappa!”
ropade hon och började gråta. Hennes gamle far kom inspringande och
tog upp sin dotter och tittade henne djupt i ögonen.
”Spring
in på ditt rum, Ivarna och lås efter dej!” sa han skräckslaget.
Flickan gjorde som han sa. Fiskarpappan tittade bittert på gorvylen
i dörröppningen.
”God
middag, herrn! Vad kan jag hjälpa dej med?” sa han samtidigt som
knäna darrade på honom.
”Äta…”
sa gorvylen med sin otäcka röst.
”Självklart
att ni vill äta, kom in i mitt varma hus.” Gorvylen steg in och
satte sig vid bordet. Han sa inte ett ord. Fiskarpappan gjorde i
ordning lite rökt lax åt den fule gamla gorvylen. Utan att tacka
eller säga något tryckte han i sig fisken i ett nafs.
”Den
smakar konstigt… vad har du gjort med den?” muttrade gorvylen.
”Den är ju inte slemmig och färsk.”
”Vi
människor tillagar maten innan vi äter den, herrn.”
”Tillagar?
Vad är det? Tror du inte jag vet vad du sysslar med?” Gorvylen
tände till i sitt temperament och reste sig långsamt och hotfullt
från sin stol. ”Du försöker förgifta oss, din smutsiga lilla
människa.”
”Förgifta?
Åh, nej nej nej. Låt mej bara gå ut i floden så ska jag fiska upp
en färsk, rå fisk åt dej.” Gorvylen lyfte upp mannen med ett
stryptag och tryckte så hårt på hans adamsäpple och det knakade
till och skvätte lite blod ur hans mun. Sedan släppte han honom död
på golvet. Omedelbart klev gorvylen fram till flickans dörr och
började sparka hårt mot den. Flickan satt inne på sin säng och
grät och darrade av rädsla medan hon kramade om sin nalle. Till
sist flög dörren in i hennes rum och gorvylen trädde in. Han lyfte
upp den lilla flickan i benet och skakade henne upp och ner så att
hon skrek och fick panik. Sedan drämde han hennes huvud i golvet så
att hon dog med ett knak.
Ӏckliga
människor! Smutsiga människobarn!” sa gorvylen och välte omkring
flickans byrå, sedan gick han ut till spisen och öppnade
spisluckan. Han lade sedan pannan på plattan och öste på med olja
ur en flaska. Sedan drämde han sönder flaskan i golvet och sprang
ut ur huset med plattan på och elden som pyrde i vedspisen.
Situationen
i hela staden blev snabbt ett helvete. Gorvylerna gick omkring och
slog människorna, stal från dem och terroriserade dem. Flera mord
ägde rum på bara några timmar.
Kung
Vladimir hade nyss ätit färdigt inne i sin sal. Han var helt ensam
och sträckte sig efter en god måltid. Sedan gick han ut för att ta
lite friskluft. Framför sig såg han en stad i fullständigt kaos.
Gorvyler sprang omkring över allt och slog och terroriserade män,
kvinnor och barn. Kung Vladimirs tårar började rinna ner på hans
kind.
”Vad
har jag gjort?” sa han förtvivlat för sig själv. Där var måttet
rågat.
Kapitel – 9 Dödens Öga
Sigvard hade just begett sig
hemåt till Fjordholm för att krönas. Han red ut på stadens
brygga på en stor svart häst. Bakom ett träd stod Stein och smög
på honom. Stein hade kämpat dag och natt för att ta sig till
Daggergol. Han smög sig snabbt fram till sjön och hoppade ner i
vattnet och simmade försiktigt fram genom den svala sjön. När han
kom fram till staden simmade han under den. Det trånga utrymmet
under bryggorna och träpelarna var kvavt och vattnet var smutsigt.
Stein klev upp på en brygga intill ett litet trähus mitt i staden.
Bredvid honom stod en gorvyl. Omedelbart grep Stein tag i gorvylens
nacke och skallade gorvylens huvud mot husväggen så att där blev
ett blodfläckar. Sedan slängde han ner gorvylen medvetslös i
vattnet. Stein smög längs väggen och tittade försiktigt ut mot
torget. Han blev förtvivlad när han såg hur gorvylerna
terroriserade befolkningen. Men allra mest förbluffad blev han över
hur stadens vakter inte gjorde något, precis som om kungen bjudit in
gorvylerna personligen.
Samtidigt
stod en arg pöbel på slottsgården och skrek med facklor och
högafflar i luften. Kung Vladimir försökte lugna ner dem där han
stod på sin veranda och talade till folket.
”Lugna
er! Lugna er!” ropade han. ”Jag begick ett fruktansvärt misstag
när jag lät mej luras av dessa mörka krafter. Jag svär på heder
och samvete att den här krisen ska röjas undan med alla medel och
att gorvylerna ska oskadliggöras en efter en.
”Kan
du väcka min döda fru och barn till liv också?” skrek den
förkrossade fiskaren som bjudit hem en gorvyl. Pöbeln instämde och
skrek.
”Jag
kan inte få dom döda tillbaka.” sa Vladimir. ”Även om jag är
kung. Men jag kanske kan rätta till det jag har gjort… och dö på
kuppen om det ska krävas. Ni måste bara ge mej tid att komma på en
plan. Och att få kontakt med imperiet. Dom kan hjälpa oss.”
En del av pöbeln applåderade,
medan några andra fortsatte demonstrera sitt missnöje. Kung
Vladimir gick in i slottet och ner i fängelsehålorna.
Harald, Erin, Leif, Henrik,
Richard, Erik och Bengil satt kvar i fängelsehålan och hörde hur
någon kom i trappan. Det var kung Vladimir. Vladimir steg fram och
låste upp dörren. Harald reste sig upp och gick fram till kungen.
Sedan skallade han honom så att han föll till marken. Kungen såg
förbluffat på Harald, medan Harald sträckte fram sin hand och lät
honom komma på fötter igen.
”Ni
hade rätt!” sa Vladimir. ”Det är totalt kaos i min stad… allt
på grund av mej och min naiva dumhet.”
”Nåja,
låt oss då göra något åt det.” sa Harald. De sprang upp
tillsammans med kungen i slottets hallar och återfick sina vapen.
Mitt inne i hallen mötte de Stein.
”Stein!”
utbrast Harald och gick fram till honom. De kramades aggressivt.
Sedan tittade de varandra i ögonen. ”Du anar inte hur mycket du
behövs idag!”
”Hur
kom förbi vakterna?” frågade kung Vladimir.
”Om
gorvyler kan komma förbi dom borde nog jag också klara det. Hur
mycket fick du betalt av Rex Nalgar för att släppa in fiender i din
egen stad?”
”Vi
fick flera ton guld som just nu delas ut till dom fattiga i staden.
Jag blev grundlurad och jag var så dum så jag själv gick på det.”
sa kung Vladimir.
”Skicka
ut signal till dina vakter och soldater och säg att det är fritt
fram för dom att börja ta livet av gorvylerna.” sa Stein.
”Det
var faktiskt min plan.”
Kungen sprang upp i sitt högsta
torn och blåste i det stora hornet. Vakterna i hela staden hörde
signalen och började omedelbart attackera och döda gorvylerna.
Slaget om Daggergol hade börjat.
”Erik!”
ropade Bengil. ”Du och jag beger oss med din drake norrut mot
Irodon. Vi kan se staden härifrån. Du vet vad vi ska göra.”
Medan Bengil och Erik båda besteg draken, lät de flyga upp mot den
kraftfulla bergskedjan. Från drakryggen såg de det gigantiska
tornet som kallades dödens öga. Amtidigt hade stora borrar
placerats inuti bergen. Mitt framför bergets topp stod Rex Nalgar
och väntade på dem. Bredvid honom stod den där gigantiska gorvylen
med ärr och tatueringar. Draken landade på marken och Erik och
Bengil klev av.
Hur
ska vi klara av dom där två kolosserna, tänkte Erik förskräckt.
Bengil tänkte förmodligen samma sak innerst inne. Försiktigt smög
de mot de två kolossala skurkarna och väntade på att få dra sina
svärd.
”Vem
ska ta vem?” viskade Erik.
”Vi
samarbetar, okej?” sa Bengil.
”Goddag
på dej, Rex Nalgar.” sa Bengil med en paradoxalt formell stil.
”Din lilla lek här är färdig. Och du är under arrest.”
”Vem
är fulingen bredvid dej?” sa Erik.
”Han
heter Karak. Få till orden, men en fruktansvärd mördarmaskin.”
sa Rex Nalgar.
”Goddag
på dej med, fuling.” sa Bengil och blinkade med ena ögat åt
Karak. Karak svarade inte, utan valde att dra sitt gigantiska svärd
först av alla och hugga mot Erik. Bengil blockerade slaget.
Tillsammans gned de klingorna mot varandra. De fäktades och fäktades
med jättegorvylen, medan Rex Nalgar steg bakåt och roat såg på.
Karak sparkade iväg Bengil så att han flög två meter bort. Erik
valde då att kasta sig in i striden och hugga Karak i hälsenan.
Karak skrek av smärta och slog till Erik så att han också flög
iväg en bit. Nu insåg de båda två att det var kört för dem.
Medan de försökte resa sig upp kom Karak allt närmre och närmre
och högg mot Erik. Men han rullade bara åt sidan och reste sig upp.
Sedan tog han sitt svärd och stack rakt igenom hjärtat på Karak.
Karak brydde sig inte. Han grep bara tag i svärdet och tryckte det
längre in i sitt hjärta. Erik blev förskräckt och insåg att det
här monstret inte gick att döda. Karak slog till honom igen så att
han föll till marken. Då hade Bengil rest sig upp igen. Bengil såg
hur Karak sakta och försiktigt drog ut svärdet ur sin egen kropp.
Det var just då, som Bengil med ett språng var ända framme vid
Karak och högg av båda hans händer, för att sedan blixtsnabbt dra
ut svärdet ur hans kropp. Nu hade Bengil två svärd. Han formade
dem som en sax runt Bengils hals. Sedan högg han kallblodigt av
gorvylens huvud, så att han föll till marken.
”Nej!”
utbrast Rex Nalgar och drog sitt svärd.”
”Erik!”
sa Bengil. ”Spring iväg, det här är du inte redo för.”
”Men
jag…”
”Spring!”
skrek Bengil. ”Jag sköter det här.”
Svärdduellen mellan Rex Nalgar
och Bengil pågick länge. Bengil klev upp på en stor avsats, medan
Rex högg med sitt svärd i berget och fick problem med att dra ut
det igen. Då passade Bengil på att sparka till honom i ansiktet så
att han snubblade baklänges och fick ut sitt svärd. Han jagade
Bengil uppför berget och förföljde honom hela vägen in i gruvan.
Bengil sprang fram till en gruvvagn och åkte iväg på spåret. Rex
följde efter i en annan vagn. I en blixtsnabb berg- och dalbana åkte
de upp och ner på spåren, runt alla borrar och maskiner som börjat
arbeta sig in i guldådrorna. De åkte på två paralella spår
bredvid varandra och försökte hugga mot varandra medan de satt i
varsin vagn.
Plötsligt
hördes en stor signal och därefter någon som talade i ett horn.
”Dödens
Öga aktiverat. Eldgivning kommer testas mot Irodon om fem minuter.
Detta
hörde Erik när han var på väg söderut. Det var då han bestämde
sig för att vända mot tornet och förstöra det.
Striden
mellan Bengil och Nalgar fortsatte. De hoppade upp båda två och
ställde sig uppe på vargarnas kanter samtidigt som varnarna åkte i
rasande fart. Bengil hoppade på Rex Nalgar och föll ner tillsammans
med honom i stupet.
Samtidigt
var Erik nästan framme vid det mekaniska tornet. Mellan de två
tinnarna högst upp började något rött lysa fram.
”En
minut till eldgivning.” sa rösten i högtalarna. Erik tänkte
”spruta eld” och d gjorde draken det. Draken flög runt tornet
flera varv och bombaderade det med en eldsalva utan dess like.
”Tio,
nio, åtta, sju, sex fem, fyra, tre, två…”
Då plötsligt havererade tornet
och exploderade i en gigantisk kraftvåg. Sedan rasade resten av
tornet ihop med ett kraftfullt brak och föll till marken i tusentals
bitar.
Samtidigt
fortsatte striden i Daggergol. Harald, Erik, Stein, Henrik, Richard
och Leif bidrog alla till att ta livet av så många gorvyler som
möjligt. Efter några timmar, när kvällen började nalkas, var
alla gorvyler i staden döda.
”Vi
klarade det.” sa Harald till Richard. De kramades utmattat och
andades ut.
”Staden
är räddad!” skrek kung Vladimir till folkmassorna. Jublet hördes
genom hela staden. Harald och Erin kramades först och sedan var det
Leifs tur att få en kram utav Harald. Men glädjen varade inte
länge. Stora trummor hördes utanför. Och sedan hördes hur marken
började skaka. De gick alla ut ur staden och såg till sin
förtvivlan hur en arme utav tusentals gorvyler i full rustning
marscherade fram på bergssluttningen med katapulter.
”Vad
sjutton ska vi göra nu?” sa Harald.
Då hördes en fanfar längre
nerifrån. Det var Imperiets legion ledda av trettio davaniuskrigare,
inklusive Rangil själv. Stein rusade fram till general Martin och
mottog honom med glädje.
”Ni
kom i rättan tid!” sa han.
”Vi
ska nog rensa ut dom där monstren.” sa general Martin. Sedan vände
han sig om och talade till sina fem tusen man.
”Onda,
omänskliga varelser har tagit över… men dom ska inte segra idag.
Deras torn är förstörda och deras ledare är mosad… låt oss
alla visa Imperiets sanna ära! Attack!” skrek han. Männen skrek
och tillsammans rusade de mot gorvylernas här. Även davanierna
rusade med dem. Gorvylerna spände sina bågar och siktade mot
imperiets här. När de nästan kommit fram, avfyrade gorvylerna en
salva pilar. Flera män föll med de fortsatte att rusa mot
gorvylerna ändå. Till sist så small det. Kolosserna slogs ihop i
ett inferno. Ett stort slag hade börjat. Det var slaget om Irodon.
Erin
och Harald kysstes. Sedan bestämde de sig för att rusa iväg och
hjälpa till i striden. Leif, Richard och Henrik följde efter dem.
”Nu
ska vi ta dom jävlarna!” skrek Harald medan de alla sprang mot
slaget.
Samtidigt
landade Erik med sin drake på marken. Han klev av draken och
sträckte ut armarna av glädje. Det var då han hörde blixtar och
åska. Regnet föll ner och svalkade honom.
Vad
hade då hänt med Rex Nalgar och Bengil? Jo, de hade klamrat sig
fast på en avsats som hängde ut från berget mitt i stupet. Bengil
hängde ner från avsatsen, medan Rex Nalgar med all sin tyngd grep
tag i honom underifrån. Bengil sparkade och hade sig för att få
honom att falla ner, men istället kunde han inte längre hålla
emot. Tillsammans föll de båda ner ännu längre i stupet. De
plaskade ner i en mörk göl och klev därefter upp och jagade
varandra genom en grotta. Till sist kunde Bengil se ljuset. Han kom
upp ovanjord och såg hur tornets ruiner låg och skräpade i
regnovädret. Han blev glad och stolt över Eriks insats med draken.
Men plötsligt smög sig Rex Nalgar på honom bakifrån. Han tog ett
kraftigt stryptag på Bengil och lyfte upp honom med strypgreppet.
Bengil försökte panikslagen vrida loss hans händer så att han
kunde få luft, men förgäves.
”Dö
nu, ditt as.” sa Rex. Men plötsligt fick han ett hugg i hälsenan
och tappade Bengil. Det var Erik som sprungit hela vägen fram till
dem för att hjälpa till. Nu stod striden mellan Bengil och Erik på
ena sidan och Rex Nalgar på andra sidan. Slutligen lyckades Bengil
slå av honom hjälmen. Hans groteska sönderbrända, skalliga
ansikte med röda ögon blottades för dem båda.
”Ja!
Det är du, det!” sa Erik. ”Det är vad du alltid har varit.”
Fäktningen fortsatte våldsamt.
Rex Nalgar slog ned dem båda till marken och höjde nu sitt svärd
för att göra slut på dem. Men då märkte Erik att han hade lagt
sin hand mitt på en stor, vass sten. Han grep tag i stenen och slog
den hårt mot Rex Nalgars skrev. Blodet skvätte därifrån och han
föll på knä i en fruktansvärd smärta och skrek som en stucken
gris. Erik gav sedan det avslutande hugget i hans hjärta. Rex Nalgar
fanns inte längre.
Striden
på slagfältet fortsatte. Leif var mitt inne i en våldsam strid mot
en lite mer storväxt gorvyl. Plötsligt blev han slagen i ansiktet
av odjuret. Sedan körde den stora gorvylen in sitt svärd i Leifs
hjärta och log ondskefullt. Harald såg sin bror falla till marken.
”Neeeeeej!” skrek han och lät sitt hat och sin vrede ta över.
Han fick ett rus av styrka och sprang fram och dräpte varenda gorvyl
som fanns runt honom. Den stora vägen högg han mot flera gånger
som om han var en upptäcktsresande som högg undan högt gräs för
att ta sig fram. Han försökte till varje pris skydda sin bror som
låg på marken från att skadas av ytterligare gorvyler. Till sist
var det bara några hundra gorvyler kvar. De slaktades på några
sekunder av tusentals imperiesoldater. Slaget om Irodon var vunnet.
Erin drog en lättad suck och satte svärdet i slidan. Så gjorde
även Stein. Alla var de lättade. Förutom Harald förstås. Han
sprang fram och satte sig framför sin döende bror.
”Jag
ska hjälpa dej, broder!” sa Harald desperat och tittade på såret.
”Det
är för sent, lillebror.” sa Leif. Leif log nostalgiskt med lite
blod som rann ur hans mun. ”Min dumma lillebror.” sa han. ”Du
passar i kungakrona.”
”Va?
Nej.” sa Harald.
”Ta
min amulett.” sa Leif och slet av sin amulett från kedjan. ”Ta
den… och återvänd hem till familjen. Ta vad som är ditt. Du
kommer inte tycka om att härska. Men du kommer att härska väl…
och med tillförsikt…”
”Nej,
snälla, jag kan läka ditt sår, snälla. Dö inte! Jag kan bära
dej!”
Leif
svarade inte. Han blinkade inte heller. Leif – kungen av Nordfala
var död.
Harald började gråta. Han
kysste amuletten och slöt sin broders ögon. Sedan reste han sig upp
igen och tog ett djupt andetag.
Bengil
och Erik kom gående mitt i alltihop och såg att slaget var över.
Han lade sin hand på Eriks axel.
”Du
gjorde mej verkligen stolt idag, Erik.” sa han. ”Du är
draktränaren. Precis som profetian förutspått.”
Invånarna
från Daggergol samlades utanför bland alla lik. Harald tittade på
demm och sa: ”Skatterna däruppe i Irodon… tillhör ingen kung…
ej heller någon galen demon med mask. Dom tillhör oss alla.
Tillsammans kan vi leva i fred och välstånd och aldrig mer behöva
kriga med varandra. Låt oss tillsammans bygga upp människornas
värld igen.”
Folket
jublade över Haralds passionerade tal. Erin omfamnade honom.
”Jag
visste inte att du kunde tala så passionerat.” sa hon.
”Vi
har alla våra dolda talanger. Min bror ska ut på sin sista färd.
Sen lämnar vi det här ställer och åker hem.”
På
natten var stämningen sorgsen. Harald, Erin, Richard, Henrik, Stein,
Bengil och Erik stod alla samlade vid en liten båt. I båten låg
Leif och höll sitt svärd.. Han låg på en bedd av ris, med sina
finaste ägodelar omkring sig. Harald tog facklan och tog till orda.
”Leif
var… ja… han var min storebror… Vi hade våra dispyter
emellanåt… precis som alla bröder… men han fanns alltid där
för mej… Inatt ska han genomföra sin sista resa till Havernest
och gå till bords med gudarna. Leif kämpade och dog med sitt svärd
i hand… en man av heder… en man som alltid kommer ligga djupt i
mitt hjärta. Hell Leif Skarwolf!”
”Hell!”
skrek de andra. Sedan tände Harald på riset på båten. Leifs kropp
omslöts i lågor och båten åkte sakta iväg i fjärran. Harald
kunde inte se hur hans brors kropp förtärdes av elden, så han
vände bort blicken och fortsatte gråta. Erin och Richard tröstade
honom.
Dagen
därpå stod de sju hjältarna samlade på torget utanför kung
Vladimirs slott. Folkmassorna samlades runtom, medan kungen höll
sitt avskedstal.
”Framför
oss står hjältarna som räddade vår stad från total förstörelse.
Låt oss hedra dem alla och önska dem ett långt och hälsosamt
liv… och en trygg hemfärd. Vi är dem evigt tacksamma, för deras
hjältemod. Låt oss samtidigt hedra de män som inte klarade hela
vägen… männen som dog i strid. Vi kommer aldrig glömma er
uppoffring!”
Folket
jublade i hela staden. Sällskapet tog farväl och påbörjade nu sin
vandring hemåt. Harald och Erin talades vid på vägen hem i skogen.
”Jag
antar att vi snart får skilja oss åt.” sa Harald till de andra.
”Men jag undrar om du Erin, vill följa med mej till Fjordholm.”
”Vad
ska jag där och göra?”
”En
kung behöver en drottning.”
Erins kinder rodnade. Sedan
vände hon sig till sin far Henrik.
”Pappa…
kan jag…”
”Du
behöver inte fråga, Erin. Du är en vuxen kvinna. Jag kan inte
längre bestämma över ditt öde.” Erin kramade sin far hårt och
länge. Sedan kramade hon Richard. Harald passade även på att krama
sin vän Richard.
”Det
har varit en ära att lära känna dej.” sa han.
”Detsamma,
broder…” sa Richard. ”Du har fört våra folk närmare varandra
i kampen mot mörka krafter.”
”En
dag kanske ni kan komma och hälsa på oss i Fjordholm.”
”Eller
så kan du hälsa på oss.”
”Spelar
det någon roll?”
”Hahaha!
Iväg med er nu! På återseende.”
Richard
vinkade åt Harald och vände sedan om och gick iväg med resten av
sällskapet.
Erin
och Harald var nu ensamma i skogen.
”Vad
gör vi nu då, Harald?” sa hon.
”Jag
har saker att göra.” sa Harald. ”En viss person väntar på att
jag ska komma tillbaka.”
”Jag
följer med och hjälper dej, Harald.” sa Erin.
”Det
gör du på egen risk, men du bestämmer så klart själv.”
Några dagar senare stod
Fjordholms befolkning samlad inne i kungens långhus. Sigvards
hovtrollkarl satte en krona på hans huvud. Han drog en lättad suck.
Folket i hallen applåderade åt sin nye kung, ty de hade inget val.
”Som
ny kung, ska jag börja med att fängsla mördaren Harald och hela
hans familj!” ropade han argt. Vakterna förde bort Ingerun och
Kyra och satte dem i den djupaste fängelsehåla.
Dagarna
gick och terrorn över Fjordholm eskalerade snabbt. Harald smög sig
ner med Erin i fängelsehålorna och låste upp dörren. Där satt
Ingerun och Kyra.
Ӂh,
Harald! Du kom tillbaks!” utbrast Ingerun. ”Men var är Leif?”
Harald
förblev tyst och räckte Ingerun amuletten som Leif gett honom.
Ingerun förstod precis vad som hänt. Hon och Kyra brast ut i gråt
och kramade Harald medan tgårarna rann ner för deras kinder.
Kung
Sigvard roade sig för tillfället med att låta sina vakter slå och
sparka på en fattig bonde, mitt ute vid bryggan.
”Titta
här!” ropade kung Sigvard! ”Så går det för dom som inte
betalar sin skatt i tid! Vakter! Döda honom!” En av vakterna drog
sin dolk för att hugga i hjärtat på bonden, men då fick vakten
plötsligt en pil i sig och trillade ner i fjorden med ett plask.
Sigvard vände sitt huvud och såg Erin och Harald stå där. Det var
Erin som skjutit pilen.
”Våga
inte!” sa Harald.
”Harald
Skarwolf! Mannen dom dödade sin egen far!”
”Håll
käften” röt Harald och räckte ett dokument till en av vakterna.
”Kommer du inte ihåg ordern och pengarna du fick! Det var du som
dödade min far på beställning av Rex Nalgar! Och sen anklagar du
mej av alla för mordet och utlöser ett krig! Ditt svineri är slut
idag.” sa Harald. ”Leif är död, vilket gör mej till kung!”
”Vakterna
förfasades över pergamentet de läste. De grep tag i Sigvard och
försökte arrestera honom.
”Vänta!”
skrek Harald. ”Jag och Sigvard gör upp om det här. Är du duktig
på att slåss, din mördare?”
”Jag
kan hantera det hyfsat.” sa Sigvard och tog av sig sin mantel.
”Inga
svärd och sånt skit! Bara nävar!” sa Harald. ”Sätt igång.”
Vakterna omringade de båda
kämparna nere vid bryggan och såg på när de slogs med knytnävar.
Harald var tydligt överlägsen. Han slog till Sigvard flera gånger
i bröstet och ansiktet, så till den grad att han började hosta
blod. Men Sigvard rätade upp sig och gjorde snabbt motstånd. Han
utdelade sparkar och slag som fick Harald att falla till marken.
Plötsligt satte sig Sigvard ovanpå Harald och tog ett rejält
stryptag på honom. Harald rev och klöste honom i ansiktet och
tryckte slutligen in två fingrar i Sigvards ögon, vilket bländade
honom för gott. Sigvard skrek som en stucken gris och föll till
marken av smärta. Harald reste sig upp.
”Nåd!”
skrek Sigvard. Jag ber om nåd, snälla!” Men Harald sparkade honom
bara i huvudet så att blodet skvätte. Sedan stampade han ner hans
huvud i marken, lyfte upp honom och vred hans nacke så det knakade.
Hans blodiga, sönderslagna ansikte blev uttryckslöst. Sigvard
förrädaren var död. Harald släppte ner honom så att han föll
pladask till marken. Med blodstänk i ansiktet och på sina kläder
reste sig Harald upp, stolt och reslig. Han tog upp kronan från
Sigvards mosade huvud och satte den på sitt eget huvud, sakta och
försiktigt. Folket på gatorna jublade.
”Hell
kung Harald! Hell kung Harald!” skrek de alla i extas. Erin
omfamnade honom.
”Nu
ska det snart bli fest.” sa Harald.
”Tänker
du på samma sak som jag tänker?” sa Erin.
”Giftermål.”
sa Harald.
Ӂh,
ja, Harald! Det är klart jag vill, älskling!”
De tittade varandra i ögonen en
lång stund och sedan kysstes de och höll om varandra länge.
Folkmassorna skrek och jublade över sin nya kung och även sin nya
drottning.”
Veckorna
gick. Harald och Erin stod vid stranden till fjorden, vid en
totempåle i vackra färger. Erin hade en fin nordisk skrud, med
broscher som höll fast pälsmanteln, och Harald hade en liknande
klädsel. Prästen stod framför dem och sa följande:
”I
Erons och Eiras namn, och med alla gudar som vittnesmål… frågar
jag dig Harald: ”Tager du denna kvinna till att bli din äkta
maka?”
”Ja.”
sa Harald.
”Och
Erin. Tager du denna man till att bli den äkta make.”
”Ja.”
sa Erin spänt.
”Då
är ni nu vigda. Inför gudarna är ni nu man och hustru, tills döden
skiljer er åt.”
Harald och Erin omfamnade
varandra med en lång och rejäl kyss. Sedan började bröllopsfesten
på kvällen. När skymningen föll satt de alla till bords, medan
spelemännen spelade och festen pågick för fullt. Harald tittade
upp mot sky och där såg han hur molnen formades till hans fars
ansikte. Det var Rendal Skarwolf själv som log åt honom i sky och
blinkade med ena ögat. Harald log tillbaka och kysste Erin som satt
bredvid.
”Ja, så kan det gå…” sa han och drog en djup suck.
Like this:
Like Loading...