Det finns förmodligen ingenting som jag är så kluven till som religion. Religion har funnits i tusentals år i praktiskt taget alla civilisationer någonsin. De flesta människor på jorden är religiösa på något sätt. Jag är själv ateist och tycker att religion är onödigt, men jag respekterar alla religioner så länge det inte blir extremism av olika slag.

Jag respekterar religiösa byggnader, oavsett om det är en kyrka, en moské eller en synagoga. Man ska inte svära i dessa heliga byggnader, eller säga “hail satan” för att imponera på sina tonårsvänner. Jag blir upprörd över människor som konfirmerar sig utan att vara det minsta religiösa. På ett sätt är det ganska respektlöst. Många förstår nog inte att när man konfirmerar sig så svär man en ed till Gud om att man är troende. Att enbart konfirmera sig för att gå på läger, få presenter eller vad det nu kan vara, det tycker jag är respektlöst mot kyrkan.

Det finns nog inte mycket som orsakat så mycket lidande som religion. I alla tider har religion använts för att hålla människor i schack och inte ifrågasätta makten. Och detta görs fortfarande. Jag retar mig på det faktum att religion inte sällan betraktas som en sorts frikort till att inte bli kritiserad eller inte behöva rätta sig efter alla andra. Ibland verkar det som att Hitler och nazisterna borde ha startat en kyrka istället för ett parti. Om nazismen hade varit en religion hade den inte kunnat kritiseras på samma sätt. Det är förstås en överdrift, men religion är inte en ursäkt för att du ska kunna bete dig hur som helst. Att du får äta annan mat är en sak, men att inte låta sina barn delta på sexualundervisning eller liknande, är fel oavsett vilken religiös uppfattning man har.

Det finns ett problem särskilt med islam och det är hur otroligt tabu det är att kritisera eller skämta om den religionen. Det går inte att skoja om islam eller ens kritisera det, på samma sätt som vi länge gjort om judendom och i synnerhet kristendom. Jag tror det här beror dels på muslimerna själva, och att många av dem har problem med självdistansen, men framför allt beror det nog på etablissemanget och politiker över lag. De är så otroligt rädda för att stöta sig med just muslimer. Kan ni tänka er Monty Pythons film “Life of Brian”? Tänk om den hade handlat om Muhammed istället. Det hade aldrig funkat. Regissören hade blivit terrorhotad och tvingats leva med livvakter dagarna i ända.

Islam utmärker sig också för sin fanatism jämfört med kristendom och judendom. Majoriteten av världens muslimer är extrema. Det är den bittra verkligheten. I de flesta muslimska länder förespråkar majoriteten Sharia-lagar. I Afghanistan är det till och med 93 procent stöd för Sharia-lagar. I Palestina är det mer accepterat att sympatisera med den antisemitiska terrororganisationen Hamas, än att vara homosexuell.

Turkiet är ett land som betraktas som sekulärt, men över 60 procent av befolkningen har stort förtroende för Erdogan, en fascistisk diktator som bombar kurdiska byar i och utanför Turkiet. Det finns en otrolig rädsla bland politiker och andra att kritisera just islam för det här. Så snälla, kan vi släppa den här myten om att det rör sig om en liten minoritet extremister? Det är snarare de sekulära muslimerna som är minoriteten. Och de har det inte lätt.

Kristendomen är kanske den religion som dödat flest människor i historien. Det är utan tvekan den religion som orsakat mest lidande och ödeläggelse och krig. Och när högerkristna politiker skyller på muslimer och anklagar dem för fanatism, blir det ganska underhållande. Många av de värsta konservativa i USA är ju långt mycket mer extrema än de flesta muslimer. Nyligen var där en person i USA, högerkristen, som uppmuntrade till våldtäkt. Han ansåg att våldtäkt var ett sätt att skydda den vita rasen eller något sånt idiotiskt. I Alabama har den kristna fundamentalismen nått nya nivåer av äcklighet. Där har lobbyn lyckats få igenom ett totalt abortförbud i syfte att förstöra livet för kvinnor. På några sidor i delstaten instrueras män om hur de kommer undan med våldtäkt. I Alabama kan en våldtäktsman stämma sitt offer, om hon gjort abort. Det är så vidrigt så man får lust att stoppa ner två fingrar i halsen och kräkas.

Judendomen är den äldsta religionen av de tre jag nämnt här. Även om det finns gott om fundamentalister där också, så är de förhoppningsvis i minoritet precis som inom kristendomen. Mot judendomen har jag egentligen inga invändningar som jag inte hade mot kristendomen. Det skulle i så fall vara Israel-Palestina konflikten, där jag anser att båda sidor har en skuld. Det är inte så enkelt så man kan säga att Israel är onda och Palestina är goda. Långt ifrån. Men Israel har i alla fall jämställdhet och är framåt i utvecklingen när det kommer till HBTQ-frågor. De har en hyfsat fungerande demokrati med vissa brister. Sedan att de beter sig som svin mot palestinierna, det är ju förstås en annan sak. Men jag kan inte direkt påstå att palestinierna är mycket bättre heller.

Sedan jag blev god vän med en judinna har min syn på Israel-Palestina-konflikten förändrats kraftigt. Jag är fortfarande för en tvåstatslösning, men har mer och mer börjat nyansera min bild av konflikten därnere.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Igår var en stor dag i mitt liv. Jag blev färdig med min, relativt korta, debutroman ”Fredlös.” Jag har skickat in ett manus till två olika förlag och väntar nu på besked inom tre månader. Färdigställningen av boken gick betydligt fortare än jag trodde. För er som inte kan vänta i tre månader finns faktiskt boken att köpa här på min blogg, enkelt och digitalt nedladdningsbart. Så tveka inte en sekund, kära följare.

Jag vill också passa på att tacka mina nya följare, både från Sverige och från andra länder som häromdagen gick upp till över ett tusen sidgillningar på min Facebook. Stort tack allihopa.

Här är en av mina alster jag har påbörjat. Trollkungen kallas han. han förekommer en kort stund i min roman, ifall ni undrar.

Väntan är över! Boken är klar! Bli medlem i Eliasson King för att ta del av hela manuset till boken “Fredlös!” Om du inte vill vara medlem kan du istället köpa boken i min onlinebutik! Tveka inte en sekund! <3

Kapitel – 1 Läkta sår

När det uppdagades att kung Rendal Skarwolf var på väg tillbaka från sin plundringsfärd i söder, var det många som tappade hakan av både förtjusning och förvåning. Ingen hade kunnat föreställa sig att han levde efter alla dessa år. Rendal Skarwolf var kung över Nordfala, enligt vissa. Vid denna visste ingen vem som var kung. Nordfala var nämligen splittrat i två stora kungariken, omgivet av furstendömen som allierade sig med den ena eller andra sidan. De små jarlarna och hövdingarna var tvungna att hållas på gott humör så att de inte bytte sida. De två kungarna utövade därför hänsynslösa plundringståg i söderländerna för att tävla om vem som hade mest guld, och därmed kunde köpa stormännens lojalitet.

Kung Rendal tillhörde huset Skarwolf – en mäktig familj med sitt säte i Fjordholm i västra Nordfala. Fjordholm låg, såsom namnet antydde, mitt i en stor fjord. Fiskestaden i sig var pittoresk på det enkla fornnordiska viset, med alla små hus som klättrade uppför fjordens berg, ända upp till toppen där kung Rendals långhus låg. Det påminde mycket om en stavkyrka, men lite mer massiv i sin karaktär. Stigarna och vägarna slingrade sig genom byn ända uppifrån slottet och ner till hamnen vid den vackra nordiska fjorden. Runtomkring fanns berg, skog och höglandskap.

På den andra sidan i konflikten fanns staden Hildverad. Hildverad var en mer platt stad, omgiven av en stor, ojämn ringmur, med flera enkla korsvirkeshus invändigt. Längst bak i staden reste sig ett slott av både sten och korsvirke. Runt ringmuren fanns själva vallgraven, barackerna och stallen, och efter det sträckte sig tundran och den arktiska slätten så långt ögat kunde se. I fjärran reste sig barrskogen vid bergskedjans rötter. Det var sommar och slätten blommade av röda, lila och blå klöver, lingon och björnbär. Det var här den andra kungen bodde. Han hette Torin Elendor och var kung över östra Nordfala. Huset Elendor styrde från Hildverad över de östra delarna.

Dessa två kungar stred om Nordfalas tron, som de båda gjort anspråk på. I generationer hade de två familjerna löst sina konflikter genom blodutgjutelse. I själva verket hade de glömt varför de krigade mot varandra. Den här berättelsen börjar om Rendal Skarwolf av Fjordholm, som mot alla odds hade kommit tillbaka till Fjordholm.

Det var tidigt en sommardag i Fjordholm. Något närmade sig i fjärran och seglade in mot hamnen. Det var Rendal Skarwolf som återvände från Deghart med en last av flera ton guld och silver. Hans gigantiska drakskepp gjorde entré inför jublande folkmassor.

”Kung Rendal är tillbaka!” ropades det. Kyra, Rendals rödhårige fagra dotter, och hennes blonda, stilige storebror Leif, såg skeppet segla in. Deras ansikte lyste av glädje och de två syskonen begav sig från slottet, nerför byns backar. Rendal var en man med stort, flätat, mörkblont skägg. Femtio år gammal stod han där på skeppet och såg ut över sitt hem Fjordholm och folkmassorna som jublade. När skeppet gick i land gick kung Rendal först upp på bryggan inför euforiska folkmassor, medan hans krigare bit för bit bar ut skatterna. Den stora kistan bars bort av fyra män, likt en ark. Rendal ställde sig mitt ibland folkmassorna och vinkade åt dem. Sedan såg han sina två barn – Kyra och Leif stå framför honom. Blixtsnabbt sprang de in i famnen på sin far och kramade honom.

”Mina barn! Vad stora ni har blivit!” utbrast han häpet och tittade dem i ögonen.

”Och du har vuxit på bredden, pappa.” sa Leif kaxigt.

”Haha, passa dig du!” skrattade Rendal och fick med sig Kyra i skratt. ”Framför mig står inte längre barn… utan en man och en kvinna.” tillade han stolt. Sedan ställde de sig vid sidan om varandra så folkmassan kunde se dem alla tre. Då såg de hur Ingerun, Rendals rödhåriga fru stod och log framför dem. De såg varandra i öronen. På något sätt kunde de tyda att de båda saknat varandra. Ingerun sprang fram och kastade sig i Rendals famn.

”Så var vi samlade igen, ja.” suckade Rendal belåtet. ”Men var är Harald?”

”Jag försökte få ner honom hit, älskling.” sa Ingerun. ”Men han vägrade.”

Då blev Rendals min dyster av samvetskval och skam.

Harald var yngst av två bröder. Blott 23 år hade han redan blivit känd för sina insatser mot Elendors män. Han var lång och stilig, hade mörkblont, flätat hår och tribala tatueringar på sin vältränade bara överkropp. Han och hans bror Leif hade uträttat stordåd tillsammans. Trots det kunde Harald inte förlåta sin far Rendal. Det gnagde honom hela tiden. Ensam stod han på bakgården till slottet och slog sönder säckdockor och piltavlor i en extas av hat och vrede. Han löpte fullständigt amok med sitt långsvärd. När han hade haft sönder all utrustning på gården märkte han hur hans pappa hade kommit ut och börjat se på honom. Hans lutade genast slå sönder saker. Far och son fick ögonkontakt för första gången på fem år.

”Jag är tillbaka, min son.” var det enda Rendal kunde krysta fram.

”Trevligt.” muttrade Harald och blängde åt honom. Han drämde ner svärdet i marken och gick förbi sin far, in i huset, utan att låtsas om att han fanns där.

”Harald?” sa Rendal förtvivlat.

Det var snart eftermiddag. Ingerun smög in i kammaren där Rendal satt på deras dubbelsäng och funderade.

”Vad sa Harald?” undrade Ingerun med ömhet i sin ton. Hon satte sig intill sin make och kramade hans arm.

”Inte mycket.” muttrade Rendal.

”Ska jag prata med honom?”

”Gör som du vill. Men jag har bäddat för det här själv. Jag var ingen vidare far till honom. Jag kunde inte… Varför ska han vara en god son, när jag själv inte kan vara en god far?”

”Det som är gjort är gjort. Inget kan ändra det. Ni kan bara vara här och nu och prata med varandra som vuxna människor. Som far och son.”

”Jag svär… jag ska inte svika honom mer.” sa Rendal med gråt i halsen.

Samtidigt gick Kyra och Leif in till Harald, där han satt i sin kammare.

”Harald.” sa Kyra och satte sig bredvid sin lillebror. ”Du kan inte låta det här gnaga dig hela tiden.”

”Jag känner vad jag känner, Kyra.” sa Harald bittert.

”Prata med din pappa, Harald.” sa Leif och lade handen på sin brors axel.

”Lätt för dig att säga. Du var ju alltid pappas favorit.”

”Ja, det var jag.” sa Leif och tittade skamset ner i marken. ”Och jag var den enda som försvarade dig när pappa satte mig på piedestal mitt framför din näsa.” Leif satte sig bredvid Harald och lade armen över hans axel. ”Lyssna. Jag vet att det är svårt Harald. Pappa är… hur ska jag beskriva det… Han är som han är… Men du ska veta… att alla kan förändras. Jag tycker du ska sätta dig och prata med din far när festen är slut.”

”Ja just det, ja! Festen!” sa Harald.

”Han är ju trots allt kung. Och han har varit borta i fem år. Vem vet… han kanske har ändrat sig. Tänk på saken.” Kyra och Leif reste sig upp i tystnad och lämnade rummet. Harald tittade upp en stund och tänkte. Han tänkte att han kanske skulle ge sin pappa en chans trots allt.

På slottsgården pågick festen redan för fullt. Folkmassor, rika som fattiga hoppade runt och dansade utomhus. Halvnakna män och kvinnor stod på scenerna och dansade, medan spelmän drog på sina fiddlor och lutor och blåste i sina flöjtar. Samtidigt förbereddes maten och ölen i köket. Rendal satt för tillfället med sina rådsmän och krigare och vältrade sig i allt guld och silver på långbordet i salen.

”Har ni räknat alltihop än?” undrade den smala, bleka rådsmannen som hette Sigvard Stureson.

”Vi räknade igenom alltihopa och kom framtill att det här är den största skatten någonsin.” sa Rendal.

”Det skålar vi för!” ropade Leif och höjde sitt horn i luften.

”Mer ordagrannt! Hur mycket?” sa Sigvard.

”Det finns nedskrivet nånstans alltihop… jag kommer inte ihåg. Men en sak är säker. Med allt detta guld och silver kan vi köpa hela Nordens lojalitet och krossa Torin Elendor och hans män en gång för alla.”

”Det är ju glädjande nyheter.” sa Sigvard.

Medan festen fortlöpte utomhus gick kockarna och krögarna ut med allt kött, bröd, grönsaker och alla ölkaggar. Borden dukades och allmogen satte sig likväl som stormännen och började konsumera den gigantiska buffén. Sedan steg kung Rendal ut i egen hög person. Folket började jubla. Alla utom Harald, som himlade med ögonen.

”Kan jag få be om er uppmärksamhet!” ropade kungen och ställde sig vid sin plats vid långbordet. ”Det är en ära att få återvända till sitt kungarike… sitt folk och sin familj. Men sanna mina ord! Detta är inte bara en fest för att fira min återvändo. Låt oss också skåla och dricka för alla de tappra män och kvinnor som inte återvände. Jon Willbard skulle suttit här vid mitt bord ikväll. Men istället har han nu gått till bords med gudarna i Havernest. Precis som Gerald, Erik och Olof och alla de drygt tusen män som lämnade Fjordholm för fem år sen… men som inte återvände! Låt oss skåla för dem! Hell de segrande döda!”

”Hell!” ropade folkmassan och drack ur sina ölkrus och horn.

”Jag vill även tacka min hovmästare Sigvard Sturesson… som styrt i mitt ställe alla de fem åren jag varit borta. Han har styrt riket väl och försiktigt… och utan några som helst anmärkningar! Om det inte vore för tronföljden i det här jävla landet, så skulle jag kanske utsett honom till kung efter mig! Hell Sigvard!”

Sigvard blev rörd medan han stod bredvid Rendal.

”Hell Sigvard!” skrek folkmassorna och drack igen.

”Låt festen börja.”

Kungen satte sig till bords med Sigvard och de började hälla upp öl och ta för sig av maten.

”Ett fint tal, ers nåd.” sa Sigvard.

”Ääh! Jag är ingen vidare talare.”

”Jag vet att du är trött efter en lång resa… men vi måste ändå diskutera det här.”

”Vad är det nu du tynger ner mig med, min vän?” skrattade Rendal.

”Det du sa i ditt tal, ers nåd.”

”Ut med språket för bövelen!”

”Utse mig till din tronföljare. Jag ber dig.”

”Ääääh!” röt Rendal. ”Vi har redan diskuterat det här, Sigvard! Du är min hovmästare. Och du borde ha hyfs nog att inte konspirera mot din kung när han kommer tillbaka efter fem års plundring! Tronföljden är tydlig! Leif är den som ska ta efter mig! Han är äldst! Punkt slut.”

”Leif är en fantastisk krigare… men han tar inget ansvar. Att vinna krig gör honom inte till en bra kung. Han dricker, horar med kvinnor från världens alla hörn och tycker om stora utsvävningar som kronan inte har råd med. Också gillar han förstås att döda folk på slagfältet… och inte för att någon förnekar att han är skicklig men…”

”Vad är din poäng? Säg rakt ut istället?”

”Kronans utgifter har skenat när du varit borta. Jag har försökt tala förnuftigt med din son, men han lyssnar inte. Han är kung efter dig och då gör han som han behagar, oavsett vad din hovmästare säger.”

”Vi har mer guld än vad hela Nordfala är värt. Låt oss betala av den skulden.”

”Då kommer vi inte kunna försäkra oss att dom övriga stormännen förblir oss lojala i det här kriget mot Torin Elendor.”

Rendal suckade och blev bekymrad inombords.

”Ska jag utse Harald till kung, menar du?”

”Harald? Du har alltid hatat den pojken! Det vore en skymf mot hela…”

”Nu får det vara nog!” röt Rendal och reste sig upp så att bordet flyttade sig. Rendal och Sigvard fick ögonen på sig.

”Det är min son du talar om! Gör inte om det igen! Aldrig!”

Harald, som höll sig på avstånd såg allting och hörde hur hans pappa vrålade. Han trodde att han talade om Leif. Förkrossad suckade han och gick iväg från platsen.

Skymningen började så sakteliga falla in över landet. Festen fortsatte även om folk vid det här laget började bli lite berusade. Harald satt vid tillfället på trappan på framsidan av slottet och tittade ut över norrskenet. Bakom honom kom Rendal gående.

”Jösses, vilka människor.” skrattade han och satte sig bredvid sin son. ”Nu har jag fått nog med mjöd för ikväll. Harald sa ingenting. Rendal tittade på honom med skamsen blick.

”Harald. Jag ville bara säga en sak till dig…”

”Kör på.” suckade Harald.

”Jag lämnade dig för fem år sen utan ett ord till dig. Jag sa inte ens farväl. Jag har varit en usel pappa.”

”Bra att du erkänner, pappa.”

”När vi anlände till Deghart så gick jag och några män ut för att spionera på kung Henrik Graffington. Sen såg vi en enkel bonde som skulle gå med i armén. Han tog farväl av sin fru… sin äldsta son… sin dotter… men inte sin yngsta son. Och omedelbart såg jag blicken i den här pojkens ögon. Jag kunde inte låta bli att grunna på det här i flera dagar… efter slaget vid Gregfort hade vi vunnit och återvände… trötta och sårade… och då såg jag honom igen… den lille pojken som satt och grät…”

”Vad gjorde du då?” undrade Harald.

”Jag satte mig bredvid honom. Jag förstod att den där pojken skulle kunna vara du. Och hans pappa var precis som jag är. En skitstövel. Så jag satte mig hos honom. Han blev rädd en stund, men jag lyckades inge förtroende. Är du ledsen över din far, frågade jag. Hur vet du det, grät pojken. Jag såg dig för tre dagar sen… din pappa skulle ut i krig… och sa hejdå till hela sin familj… utom dej… Är det därför du är ledsen? Ja, svarade pojken och fortsatte gråta.”

”Vad menar du med det här, pappa?” sa Harald.

”Jo, du förstår, Harald. Pojken frågade varför jag brydde mig. Och jag svarade… därför att jag är en precis lika usel far som honom… och när jag såg hur ledsen du blev… så bestämde jag mig för… att om jag någonsin återvänder hem så ska jag bli den bästa pappan någonsin… Förstår du nu Harald?”

”Jo, jag förstår. Jag är tacksam att du har ändrat dig.”

”Harald. Varenda dag innan jag gick ut i strid… tänkte jag på dig… för att jag skulle klara mig varje gång. Du var anledningen till att jag fortsatte kämpa… och återvände hem levande… förstår du?”

”Du har rätt pappa. Jag antar att jag inte var någon vidare bra son alla gånger.”

”Du ska inte tänka så. Men vill du ge din dumma gamla far en chans till?”

Harald såg sin pappa i ögonen. Han blev tyst en stund. Därefter nickade han.

”Ja.” svarade han. ”Det vill jag.”

”Jag har något åt dig.” Rendal tog fram något inslaget och visade för Harald. Förvånat öppnade Harald paketet och där låg en helt nysmidd, skinande yxa med runor och mönster inristade.

”Den är underbar?” sa Harald med förtrollad blick.

”Kasta yxan mot din fiende eller mot ditt jaktbyte. Hur långt som helst. Och yxan kommer tillbaka till din hand. Det är alver som gjort den. Jag beställde den av dem bara för dig. Och imorgon, min son, ska du och jag ut och jaga.”

Harald blev tårögd och kastade sig i sin fars famn och kramade honom.

”Oj, var försiktig med yxan.” sa Rendal.

De visste inte att de var bevakade. Någon stod innanför den öppna dörren och tittade på dem. Han blev arg av vad han såg och gick barskt därifrån.

Dagen därpå gick Rendal och Harald ut på varsin hingst. Harald hade sin yxa redo, medan Rendal nöjde sig med sin jaktpilbåge. Dimman hade knappt hunnit lägga sig över skogsbrynet.

”Vildsvin är egentligen mest aktiva på nätterna.” sa Rendal.

”Men några finns det väl kvar?” sa Harald.

”Svårt att säga. Vi får ta kanin eller rådjur om vi inte hittar något.”

De kom fram till en glänta och hoppade av sina hästar.

”Vi delar på oss, Harald.” sa Rendal. Du letar igenom skogen. Jag söker igenom fältet här.”

”Må gudarna vägleda dig, pappa.”

”Och må gudarna vägleda dig. Se så. Skynda dig.”

De gick åt varsitt håll. Harald smög med pilbågen genom ormbunkarna. Han lyssnade till vartenda ljud i skogen. Efter att ha vandrat en bit fram fick hanäntligen syn på två fullvuxna vildsvin med flera kultingar omkring sig. Harald spärrade upp ögonen och siktade med sin magiska yxa, som han nu skulle pröva för första gången. Så kastade han den mot galten. Den snurrade likt en bumerang. Men Harald hann inte se, för plötsligt anfölls han av en gigantisk varg. Den var stor som en björn och betydligt mer kompakt än vanliga vargar. Harald låg nu på marken och hade ett halvt ton varg över sig. Nu skulle han se om yxan verkligen var magisk. Han sträckte ut sin hand. Mycket riktigt snurrade yxan tillbaka från det ännu inte döda vildsvinet. Harald fångade yxan i sin näve och högg till vargen med ett vrål. Vargen ryckte till och hoppade av, vilket gav Harald en utmärkt möjlighet att resa sig upp snabbt. Han såg vargen förbereda en attack. Harald höll yxan försiktigt framför sig. Sedan hoppade vargen på honom. Den bet tag i yxskaftet som Harald höll. Nu tvingades han ner på marken igen och vargen blev mer och mur ursinnig. Den gnagde på yxskaftet som Harald höll som skydd med båda händerna. Sedan bet den även handen som höll i skaftet. Harald gallskrek av smärtan. Då plötsligt hoppade Rendal fram ur buskagen och anföll vargen med sitt långsvärd.

”Kom nu! Kom till pappa!” skrek han till vargen för att provocera den. Harald reste sig upp och tittade på sin far.

”Nu samarbetar vi, pappa! Vi anfaller på tre. Ett! Två! Tre!”

Nu när far och son samarbetade mot den stora ulven, blev det nya odds. De högg sönder vargen bit för bit, ända tills den sjönk ihop i sitt eget blod och dog.

”Vilken best!” sa Rendal.

”Pappa! Bakom dig!” skrek Harald. Men det var för sent. Inom bråkdelen av en sekund hade den sårade galten kört in sin bete i Rendals lår. Harald slog till vildsvinet i ansiktet. Om och om igen högg han med yxan, men detta var en tuff galt. Med smärta i benet reste sig Rendal upp och grep tag om vildsvinets båda betar.

”Harald! Håll fast honom!” skrek han.

”Vad gör du?”

”Gör som jag säger bara!”

Harald satte yxan i skinkan på grisen och höll fast den så att den inte kunde stånga Rendal mer. Därefter vred Rendal om huvudet på vildsvinet så det knakade. Grisen föll död till marken.

”Det blir visst vildsvin till middag trots allt.” sa Rendal. De skrattade och slog ihop varandras knytnävar. Men plötsligt föll Rendal på knä av smärtan.

”Det där såret måste behandlas, pappa! Vi springer till hästarna innan suggan och kultingarna kommer också. Ska jag hjälpa dig fram.”

”Jag reder mig den korta sträckan.”

De sprang allt vad de orkade med en sugga och sju kultingar efter sig. Blixtsnabbt hoppade de upp på sina hästar och galopperade iväg mot Fjordholm igen.

”Helvete! Vildsvinet!” ropade Rendal!

”Ta det lugnt pappa! Vi skickar ut män vid lunch så fort som möjligt! Ikväll ska det ätas vildsvin så det står härliga till!”

”Men det är rötmånad!”

”Skit i det, pappa! Vill du bli gammal nog så du kan äta vildsvinet! Kom med då! Vi måste stämma blodet på ditt sår!”

Efter en halvtimmes ritt kom de båda hem till slottet igen. Ingerun såg hur illa medtagen Rendal var. Hon, Kyra och Leif sprang fram och fångade Rendal precis när han trillade av hästen.

”Vad hände därnere!” utbrast Ingerun.

”Vildsvinet sårade honom!” sa Harald. ”Ingerun! Be hovtrollkarlen hämta så mycket vitmossa han kan! Skicka sedan ner tio män att ta hem vildsvinet!”

”Men jag…”

”Gör som jag säger! Rendal dog nästan för att få det där vildsvinet och då ska han fan få äta av det också!”

Ingerun kom senare ut igen tillsammans med trollkarlen Ormandur. Det var en gråklädd gammal man med en lång yllemantel svept runt sig. Hans skägg var stort och ljusgrått. Med sig hade han sin långa trästav och en hel uppsjö vitmossa. Han hade även med sig en silverskål med vatten. Rendal låg utmattad på marken och skrynklade ihop hela ansiktet av smärta.

”Då ska vi se här! Gör plats allihop!” sa Ormandur. Så fort han satte sig ner och nuddade såret, ryckte Rendal till av smärtan. Därför tog han en liten träpinne och lade i munnen på Rendal, så han hade något att bita i. Ormandur tvättade såret med vattnet och började därefter arbetet med att trycka vitmossan mot såret för att stoppa blödningen. Rendal skrek som ett stucket vildsvin med pinnen i munnen. Leif och Harald höll fast sin fars armar så han inte skulle knuffa bort trollkarlen. Efter någon minut var arbetet färdigt. Rendal slöt ögonen av lättnad.

”Så var det klart, ers nåd.” sa han.

”Vi är djupt tacksamma att du förband pappas sår.” sa Leif.

”Kommer han återhämta sig?” sa Ingerun.

”Klart han gör. Men det kommer vara smärtsamt den första veckan. Och mycket varbildning. Han måste hålla såret rent hela tiden och får inte slarva med att tvätta det ofta.”

”Tack för hjälpen, Ormandur.” sa Rendal andfått. Ormandur och Harald hjälpte honom upp på marken igen.

”Det ska mer än ett vildsvin att ta livet av mig!” skrek han. Sedan skrattade han högt och tydligt och haltade in i slottet.

”Ja, vilket äventyr ni haft.” sa Ingerun. Vilken tur att du klarade dig.”

”Tacka Harald för det. Utan honom hade jag legat kvar där nu.”

”Det var ju du som dödade den där stora ulven när den hoppat över mig.” sa Harald glatt.

”Skitsamma! Nu måste jag ha lite mjöd!”

”Kanske blodkorv eller lever först.” sa Ingerun. ”Du har förlorat mycket blod.”

”Blodkorv… lever OCH MJÖD.” tillrättavisade Rendal.

De fick sitt vildsvin i alla fall den dagen. Tio män hade ridit iväg och hämtat tillbaka djuret efter Haralds vägbeskrivningar. När de hade ätit upp inföll natten. Och snart satt enbart Rendal själv kvar på sin tron. Alla andra hade lagt sig, men Rendal hade för ont för att sova. Han svettades i pannan så ont det gjorde. In i salen smög Sigvard fram ur mörkret.

”Vad vill du, Sigvard?” muttrade Rendal.

”Ni har ont ers nåd.” sa Sigvard.

”Ääh! Det är ett flugbett.”

”Vilken härlig syn att far och son har återförenats igen.”

”Det där lät sarkastiskt. Vad menar du?”

Sigvard smög sig närmare och närmare Rendal.

”Jag var inte ett dugg sarkastisk. Jag har bara en sak kvar att göra.”

”Vad skulle det vara?”

De blev tysta och tittade på varandra en stund. Sigvard blängde allvarligt på kungen.

”Jag ska ta ditt liv.” sa Sigvard. Det blev tyst en stund. Rendal brast ut i skratt.

”Den var bra den! Hahaha! Du är ju för rolig, du! Haha!” sa han.

”Ja, visst är jag.” muttrade Sigvard och skar upp Rendals hals. Blodet började rinna och Rendal sjönk panikslaget ihop på sin tron. Sigvard reste sig upp och torkade av dolken mot tronen. Därefter smög han sig in i Haralds sängkammare. Harald sov som en stock. Det var nu Sigvard placerade dolken under lakanet. Han slöt försiktigt Rendals hand runt knivens skaft och drog sedan över lakanet.

Sigvard ordnade sin frisyr och lade sig till med en panikslagen blick. Därefter sprang han ut och skrek över hela byn.

”Kungen är död! Kom hit fort! Vakter! Kungen är död!” Vakterna kom springande och samlades framför kungens kropp i tronsalen.

”Det är utan tvekan mord!” väste en av vakterna. ”Sök igenom byggnaden! Omedelbart! Vi delar upp oss!” Vakterna sprang runt och letade efter ledtrådar i hela slottet och även utanför. Sedan gick de in i de olika sängkamrarna för att skydda kungens familj. De väckte alla i byggnaden. När en vakt hittade Harald och drog upp hans lakan, såg han dolken i hans hand.

”Du!” ropade vakten och slet upp Harald ur sängen. Harald blev yrvaken.

”Vad gör du?” sa han.

”Det var du! Kom med här! Du kommer halshuggas för det här!” röt vakten och drog ut Harald i tronsalen. När Harald såg sin fars uppskurna hals och hans livlösa kropp sitta där på tronen blev han chockad. Ingerud, Kyra och Leif stod samlade. De grät allihopa och höll om varandra för att trösta varandra.

”Titta vad jag hittade i Harald Skarwolfs säng!” skrek vakten. ”En blodig dolk!” Vakten slängde Harald på golvet framför tronen. Familjen blev förkrossade av vad de såg.

”Jag svär! Det är någon som placerat dolken när jag sov! Jag skulle aldrig döda min pappa!”

”Struntprat.” sa Sigvard och gick fram till Harald. ”Du hatade din far och kunde inte acceptera att han favoriserade Leif framför dig! Du hatade honom så mycket! Och det var därför du dödade honom med berått mod! Vakter! Ta fast honom! Ta fast honom nu!”

Men Harald var inte beredd på att bli arresterad för ett brott han inte hade begått. Nu fick han nog. Han högg ner alla vakter med dolken och sprang sedan ut ur slottet genom byn. Det var mitt i natten. Hornblåsaren tjöt för att slå larm i hela staden. Harald sprang hela vägen ner till hamnen med nya vakter efter sig. De missade honom med pilbågarna och han hade nu hunnit fram hela vägen till en liten roddbåt vid hamnen. Blixtsnabbt skar han av repet och började ro iväg. Pilarna flög mot honom, men han undvek dem allihop. Sedan såg han hans fars skepp hissade upp ankaren och började segla mot honom. Skeppet var fullsatt med vakter. De avfyrade en salva med pilar mot Harald.

”Vänta!” ropade lord Balder och tittade ner från sitt skepp. Han såg nu att ingen satt i båten. Harald var garanterat död.

”Vi fick honom! Tillbaka!”

”Lord Balder.” sa en annan av vakterna. ”Kan vi vara så säkra på det? Han kan ju på något sätt ha lyckats fly?”

”Vad är ditt förslag, då?”

”Vi seglar mot Degharts kust och förhör kung Henrik. Han har större anledning än någon annan att döda kung Rendal. Vad kan han ha betalat Harald för det?”

”Jaja. Då seglar vi väl dit. Alle man på däck! Vi drar mot Deghart era horungar! Sätt fart!”

Skeppet satte segel och begav sig ut från fjorden. Helt ovetande om att Harald hade klamrat sig fast på baksidan.

Dagarna gick. Vädret skiftade. Harald orkade inte längre hålla sig fast därbak. Han kom inte ihåg hur många dagar han hållit sig vaken. Nu började han bli svag. Upp hoppade han från vattnet och hackade sig upp för båtens baksida med yxan han fått av sin far. Efter ett tag hade han tagit sig hela vägen upp på däck. Problemet var bara att där stod två vakter framför honom som precis upptäckt honom. De stod blixtstilla och tittade varandra i ögonen. Plötsligt fick Harald slut på idéer och satte yxan i huvudet på båda två innan de hunnit göra ett ljud ifrån sig.

”Vad var det där?” hördes några vakter viska. Harald blev förskräckt och upptäckte då plötsligt att han stod mitt på en lucka på däcket. Snabb som en iller öppnade han luckan och klev ner i förrådet och stängde igen, bara någon sekund innan två vakter dök upp bakom hytten.

”Två man döda! Två man döda!” skrek de och sprang iväg.

Harald kröp klumpigt fram genom förrådet och kom så småningom ut i en mysig liten matsal. Där stod kaptenens mat färdig i all sin prakt. Kyckling, gris och surdegsbröd, soppa och alla möjliga godbitar. Harald satte sig utsvulten vid bordet och började glupskt hugga in i några kycklingar för att fylla på sin tomma mage. Plötsligt slutade han äta. Med fullt av kött i munnen såg han att kocken stod framför honom och stirrade som ett enda stort frågetecken. Harald blev tyst och blixt stilla. Två brödsmulor trillade ner från hans proppfulla mun. Stämningen blev pinsam. Harald reste sig och slog ner kocken med en rak höger. Medvetslös föll den stackars kocken till golvet. Harald åt sig mätt ostört och behövde nu hitta någonstans att sova där vakterna inte kunde hitta honom. Mätt och dödstrött gick han tillbaka in i lådan och lade sig för att sova.

Harald visste inte hur långt det gått när han hörde någon ropa: ”Land i sikte!”

”Deghart!” sa han tyst för sig själv och sprang ut i köket igen. Där hade kocken precis vaknat och reste sig förvirrat upp. Det dröjde inte länge innan Harald slog honom i huvudet igen så att han somnade. Harald sprang ut ur köket och upp på däck igen. Där såg han kusten! Eridan, med sina klippiga kuster och sina gröna fält. Plötsligt hörde han några vakter:

”Kocken är medvetslös!” skrek några. Då insåg Harald att det var dags att ta en omväg. Han kunde inte springa den vanliga vägen till köket utan fick springa runt och ta sig igenom luckan igen. Tyst som en mus satte han sig i förrådet och väntade på att skeppet skulle gå i land. Stilla satt han och väntade. Ända till han kände hur skeppet guppade till och lade ankar. Harald fattade mod och drog ett djupt andetag. Sedan kröp han snabbt ut i köket igen och tog sats. I ett språng hade han sprungit förbi alla vakter på däcket och sedan hoppade han ner i vattnet från fören. Det kändes i en smula att landa i vatten som knappt var en meter djupt. Men han reste sig upp igen och sprang iväg. Här i Deghart var kulturen inte lika enkel. Den påminde mer om medeltidens England eller Frankrike, till skillnad från Nordfala med sin lite mer vikingapräglade kultur.

Vakterna följde efter Harald i ett helt dygn. När han hade kommit in i en snårig skog trodde han att han hade skakat av sig dem. Men han hade fel. Harald fick en kraftig pil rakt igenom sin sida så att blodet skvätte från hans bål. Smärtan var bedövande i sig. Harald vände sig om och såg nordmännens vakter närma sig bakom honom. Han sprang allt vad han kunde och tog sig djupare och djupare in i skogen. När Harald fått lite försprång hoppade han upp på en klippa i en skogsglänta och kastade sig upp och hängde sig i en stor ek. Han fortsatte klättra upp och gömde sig sedan i trädkronan. Där lade han sig på rygg med svåra skador. Nu bad han till gudarna och hoppades på ett mirakel.

Kapitel – 2 Flykten

Högsommaren var i full blom utanför Bluecastles murar. De praktfulla höglandskullarna sträckte sig ner österut från den massiva klippan där de medeltida slottet reste sig högt över hela Westenford. Långt i fjärran, bortom floden kunde man se urskogens uråldriga träd. Och var man visste vad som fanns därhän. När det stod klart att kung Henrik Graffingtons äldsta dotter Erin hade blivit myndig vid tjugo års ålder, var det många som frågade när bröllopet skulle äga rum. Henrik Graffington stod fast vid tidigare utlåtande. ”Det får ni väl fråga henne.” brukade vara hans vanligaste svar. Det var nämligen så med huset Graffington, att de engagerade aldrig några äktenskap. Åtminstone inte om kung Henrik fick bestämma själv. Åtskilliga gånger hade kungens rådgivare envetet påpekat, att kriget mot nordmännen krävde allianser och att kungarikets lag och säkerhet gick före familjen. Men detta intresserade inte kung Henrik. Han vägrade lyssna, ty han var inte som andra stormän på den tiden. Faktum var att det var ganska så meningslöst att fråga Erin om eventuella bröllopsplaner. Hon var sådant som unga kvinnor förväntades ägna sig åt. På sin fritid slogs hon med sina bröder ute på slottsgården, eller med andra män och pojkar som utmanade henne. Oftast var det dock jakten och naturen som intresserade henne och hennes kamrater mest. Hon klädde sig som en man och betedde sig som en man, helt enkelt.

Det var tidigt på eftermiddagen och solen stod som högst på himlen. Erin red i full galopp mot skogsbrynet, på sin mörkbruna hingst. Hennes vinröda hår vajade i vinden medan terrängen blev allt tätare. Det var uppenbart att hon jagade någonting.

”Fortare, Shadow!” skrek hon. ”Yaaah!” Shadow var hästens namn. Ståtligt rusade de in i den täta urskogen och galopperade över den böljande stigen. ”Vi är den på spåren! Kom igen! Yaaaah!”

Plötsligt nalkades ett stort stup i marken. Medan figuren de jagade tog sats och hoppade över stupet, bromsade Erin tvärt precis vid kanten till stupet. ”Woaw!” sa hon till hästen. De backade sakta, tog sats och i ett språng hoppade de rakt över stupet. Det såg sagolikt ut. Det var precis att de kom över på andra sidan. Erin hoppade av hästen och fångade den irländska fårhunden med en rejäl kram.

”Du får inte springa ifrån oss på det sättet, Stampe.” sa hon. ”Det här var tredje gången. Snart måste vi låsa in dej om du fortsätter. Kom nu, så går vi hem. Pappa gillar nog inte om vi hoppar över stupet. Jag vet en genväg runt som leder tillbaka till Bluecastle.”

De vandrade till fots. Erin ledde Shadow med selen. Vattenfallen forsade sagolikt och fåglarna sjöng i trädkronorna under en gyllene sol på himlen. När de började närma sig bebyggelsen intill Bluecastle, hälsade bondefolket vänligt på dem. Hon var ju trots allt kunglig. Erin tyckte däremot inte om det. Hon var enkel till naturen och hade alltid varit. Medan de vandrade upp för stigen längs byn och därefter in till staden innanför murarna, kom de högre och högre upp bland klipporna. Innan för muren fanns det gatsten på marken och husen var mycket mer prydliga och utsmyckade. Längst upp på klippans topp låg Bluecastles slott, med sin massiva struktur och sina höga tinnar och torn. Fanorna med lejonet som slogs med vildsvinet vajade på tornen. Det var huset Graffingtons släktvapen. Väl inne i slottshallen lät Erin hälsa sin far och sin familj.

”Så skönt att du fick tag på Stampe, den rackaren.” sa kung Henrik. ”Jag har aldrig sett maken till byracka att springa iväg på det sättet.” Han reste sig från sin tron längst bort i hallen och gick fram och klappade den stora fårhunden. ”Med en barnsligt överdriven röst busade han och gnuggade hunden, som blev alldeles till sig av lekfullhet. ”Nä, du springer inte bort igen? Nä, de gör du inte?” sa kungen sammanbitet och kittlade Stampe intensivt.

”Jag hann ikapp honom med Shadow. Vi red mot skogen i full galopp. På något sätt lyckades Stampe hoppa över ett stup. Vi gjorde det också.”

”Vad gjorde ni?” sa Henrik med allvar i blicken.

”Jag lät Shadow hoppa över stupet.”

”Är du helt från vettet, flicka?” utbrast Henrik. ”Tänk om du hade ramlat ner? Vore det så omtänksamt mot din gamle far och mor? Du är alldeles för ung för att dö.” Erin himlade med ögonen och suckade frustrerat.

”Din pappa har rätt.” sa Rose och gick fram till sin dotter.

”Det var då självaste…” ropade farmor och steg upp ur sängen. ”Om du hade varit lika rädd om Rickard som du är om Erin så hade det aldrig blivit någon man av honom.”

Farmor var en klok och skrynklig liten gumma som uttalade sig om det som många tyckte och tänkte, men inte ville säga närsomhelst.

”Menar du att jag inte bryr mig om min son, mamma?” sa Henrik.

”Jag menar bara att det var väldigt synd för Erin att hon skulle födas som flicka.”

”Sluta farmor, säg inte så.” sa Erin förnärmat.

”Jaja.” väste farmor. ”Du är fortfarande ung. Själv har jag gått på denna jord i snart åttio år. En dag kommer du också förstå precis vad jag menar.”

”Lägg dig lite till, farmor, du är trött.” sa den unge stilige Rickard, Erins bror. Han rusade fram till farmor och försökte leda henne tillbaka till sängen, men farmor snäste av honom. ”Jaja! Alltid samma visa när sanningen svider lite väl mycket.” muttrade hon och kröp till sängs igen.

”Vi släpper det.” sa Erin. ”Men gör inte om det, älskling. Hm?”

Erin tittade sin mor i ögonen och nickade utan att yppa ett ord.

”Skulle du kunna gå iväg en stund. Din pappa och jag behöver tala om viktiga saker.”

”Jag förstår.” sa Erin och gick iväg. ”Vi syns sen till maten, tror jag.”

”Ja, bara du kommer i tid mens den är varm.”

Kungen lutade sig tillbaka och suckade.

”Vad hade du på hjärtat, älskling? Något viktigt.” sa han.

”Måste drottningen ha något viktigt på hjärtat för att få närma sig sin make.”

”Åhåhå, make är jag, eh?” skrattade kungen imponerat. ”Jag är kung?”

”Du må vara kung över Deghart. Men du är fortfarande min älskade make, vare sig du vill eller inte.” sa Rose med ett förföriskt leende.

”Vid gudarna! Nu sticker jag härifrån!” utbrast Rickard och tågade ut ur rummet.

Henrik och Rose skrattade tillsammans.

”Ska Richard bli fin i kanten nu av alla människor?” skrattade Henrik.

”Bara framför föräldrarna, Henrik. Bara framför föräldrarna.” sa Rose.

Erin och Richard gick ut ur slottet och ut på den stora slottsgården där tjänstefolk och vanligt folk arbetade med sina dagliga sysslor.

”Har du aldrig funderat på vad mamma och pappa diskuterar när dom kör ut oss?”sa Richard.

”Kriget… antar jag…” sa Erin.

”Ja, säkert. Och vad gör kungar med sina döttrar när det är krig tror du?”

”Vi har ju diskuterat det här tidigare, Richard. Hittar jag en karl som inte så jävla upptagen med att leva upp till nidbilden av uppblåsta adelsmän som tycker det är mer ärofullt att döda nordmän än att arbeta med händerna, då ska jag överväga mitt beslut.”

”Det där var faktiskt onödigt.”

”Vadå? Kände du dig träffad? Jag talar inte om dig, du är min bror för guds skull! Skärp dig!”

”Vad menar du då?”

”Lyssna, det handlar inte bara om dig. Det handlar om adelsmän i allmänhet. Jag säger inte att fina herrar är såna, men det är farligt nära. Dom går omkring som tuppar i sin skinande rustning men har aldrig dödat något större än en kanin. Och man får inte ifrågasätta dom.” Erin klättrade upp på en stor stenbumling och rätade upp sin rygg med och knöt handen mot hjärtat. Sedan utropade hon med en mörk tillgjord stämma:

”Jag råkar faktiskt vara riddare! Hur vågar du förödmjuka mig? Jag dödade fem kaniner vid Woodenhill och jag dödade NÄSTAN en nordman i slaget vid Gregfort! Kyss min hand, vackra mö!”

Richard skrattade till och Erin hoppade ner.

”Det är ganska roligt när en kvinna säger så, ellerhur?” sa hon. ”Blir du intresserad av en kvinna som beter sig på det sättet eller känner du dig förringad och förödmjukad?”

”Du har en poäng, Erin.” skrattade Richard. ”Men vi är i krig. Nordmännen avancerar nu medan vi talar. Även om din pappa vägrar lyssna på hovet och envisas med att du ska få gifta dig närhelst du vill, med vem du vill… så kommer han förr eller senare förstå att han inte har något val…”

”Varför har han delat med sig av den här informationen till dig och inte till mig som drabbas?”

”Va? Nej? Det är ingen information jag har fått, det är bara ren spekulation från min sida. Din pappa är ju inte dum. Han är realist och vi känner honom båda två. Ibland verkar det som att du tror det värsta om mig? Du vet att jag aldrig skulle sätta mig med familjen och hovet och diskutera din framtid utan att du visste något.”

”Förlåt. Det var en förhastad slutsats. Jag menade inte så.” sa Erin bekymrat.

”Det är lugnt.” sa Rickard.

”Ajdå.” sa Erin.

”Vad är det nu då?”

De hade kommit fram till skogsgläntan och tittade ut över den.

”Vi bestämde att vi skulle möta upp William här klockan tre.” sa Erin. ”Var håller det lilla vilddjuret till nu då?”

”Du vet ju hur William är.”

Richard hade helt rätt. Lille William var den yngste i familjen. Blott sex år var han fortfarande den vildaste och mest blodtörstiga krigaren i mannaminne, när han sprang runt och viftade med sitt lilla träsvärd på slottsgården. Hönsen flaxade förstås iväg när han stormade in på hönsgården. Vakterna hade slängt bort sina vapen för att försiktigt försöka få tag på pojken, men han sprang bara ifrån dem och fick dem att snubbla över båsen. När en annan vakt lyckades få upp språnget efter honom, tvärvände William och sprang åt sidan så att vakten krockade med en annan vakt, som i sin tur trillade ner bakom båset, rakt ner i svinhuset. Grisarna tittade nyfiket på den stackars vakten i gyttjan.

”Jag är Rendal Skarwolf! Nordmännens kung!” skrek den lille William på gården och sprang upp för ett vakttorn med en handfull vakter efter sig. Folkmassorna blev både chockade och förvånade. De gamla satt mest och roade sig åt den vilde lille pojken och fick förmodligen minnen från sina egna pojkstreck när de var små. ”Frukta mig om ni törs!” röt han och höjde svärdet i luften, men innan han skulle slå till en vakt på huvudet grep en hand tag i hans träsvärd. Det var Erin.

”Ursäkta oss vår lillebror. Ni vet barn. Dom har ju sån fantasi.” sa hon till vakten och ryckte med sig lille William därifrån. Vakterna tittade snopet på varandra medan de såg de tre syskonen försvinna i fjärran. William sprattlade som en fisk i Erins famn. Han morrade och fräste och försökte efterlikna någon sorts stridsvrål.

”Släpp mig! Låt mig va!” skrek han till Erin och bankade på henne. När de kommit fram till stenbumlingen som Erin klättrat upp på tidigare, satte Erin ner honom på marken.

”Lugna dig, lillebror!” skrek hon och grep tag i hans armar. ”William! Skärp dig! Du ska få slåss med storasyster snart!” William blev omedelbart tyst och hans ögon började lysa av glädje.

”Säkert?” frågade han nyfiket.

”Ja! Vi ska träna idag! Du älskar ju det, va?” skrattade Erin och rufsade kärleksfullt till hans hår.

”Vet du överhuvudtaget vem Rendal Skarwolf är?” sa Richard och tittade allvarligt på sin lillebror.”

”Han är kung över Norden – i ett land som kallas Nordfala – långt upp i norr!” utbrast William i extas.

”Rendal Skarwolf och hans familj… är våra fiender… Vet du vad han och hans krigare gör mot oss? Mot Degharts folk?”

En rädsla lyste upp i Williams ansikte.

”Han dödar dom.” sa Erin. ”Dom plundrar böndernas gårdar och attackerar våra fästningar. Och det blir bara värre och värre. Många som såg din lilla lek på gården har vänner eller familjer som blivit dödade av honom. Du får aldrig… någonsin… nämna hans namn igen… Förstått?”

”Ja, Erin.” sa William skamset.

”Bra! Då talar vi inte mer om det, lille vän. Kom så ska vi träna. Så får du slå på mej hur mycket du vill, haha!” skrattade Erin och gick iväg med Richard. William log och sprang efter. Tillsammans drog de ner mot skogsgläntan.

Solen spirade genom de porösa trädkronorna och naturlivet frodades omkring dem.

”Då så.” sa Erin. ”Ska du eller jag träna med honom, Richard?”

”William vill nog slå på dig och jag tror du vill slå lite på honom också.” sa Richard.

”Ser ut som att jag har mer stake än vad du har.” muttrade Erin och tog fram varsitt litet träsvärd till sig själv och William. ”Okej, Will. Visa mig vad du kan.” William attackerade med ett vrål och Erin blockerade vartenda slag hon fick mot sig.

”Det är inte roligt när du är så bra, Erin!” gnällde William och fortsatte därefter att slå.

”Jag har alltid varit så här bra.”

”Men det var mycket roligare när du bara gjorde dig till och la dig på marken!”

”Vi har hållit på med det tusen gånger, William!” sa Erin medan hon blockerade Williams hugg. ”Du måste sluta leka och bli en riktig krigare.” Hon skrek de sista orden i den meningen och slog Williams svärd ur hans hand. William sprang genast för att hämta det, men Erin välte omkull honom med sitt svärd.

”Det där är mot reglerna! Jag är obeväpnad!” väste William.

”Jag tror inte att en stor nordman full med mjöd och stridslystnad bryr sig om du är obeväpnad eller ej. Försök ta svärdet igen.” sa Erin. När William greppade efter svärdet igen lyckades Erin än en gång fälla honom.

”Men sluta! Det är inte rättvist!”

”Världen är orättvis! Igen! Snabbare!” William blev mer och mer frustrerad. Varje gång han reste sig upp och tog svärdet fällde Erin honom igen. ”Snabbare!” upprepade hon. Nu fick William nog. Han ställde sig rak och skrek allt vad han orkade med huvudet mot skyn. Korparna och kråkorna kraxade och flög iväg från trädkronorna och skriket hördes över hela området. Medan William försökte skrika en gång till tryckte Richard impulsivt handen mot hans mun. Men William fortsatte försöka skrika.

”Väck inte skogen!” viskade Richard och lugnade så sakteliga ner lille William.

”Vad menar du, Richard?” sa William förundrat.

”Vem vet vad som dväljs i dunklet.”

”Vargen… kanske…”

”Vargen?” sa Erin förvånat.

”Nej… inte vargen… det är nordmännen jag oroar mig för. Dom brukar ju plundra två mil härifrån.

”Men varför säger du då skogen. Nordmännen bor väl inte här?”

”Nej det gör dom kanske inte. Men dom gillar guld och med guld kan man köpa spioner.” sa Richard och kastade upp en sten i trädkronorna. Det började knaka och rassla uppifrån. Något föll och kom närmare och närmare. Grenar och kvistar knäcktes. Till sist föll en fullvuxen man ner från trädkronorna, rakt i famnen på Richard och Erin, som samarbetade för att fånga upp honom. Mannen var stilig och vältränad. Han var ungefär i Richards ålder och hade mörkblont, flätat hår och fornnordiska tatueringar på sin bara överkropp. Runt armarna bar han skydd av päls och läder och runt överarmen en ormring. Stövlarna var massiva och läderbyxorna hade färgglada broderier i sömmarna. Men det var något som inte stämde. Mannen var nästan medvetslös, smutsig och sårad i sidan. Blodet rann fortfarande från såret han försökt läka på egen hand. Det var Harald.

”Hans sår behöver rengöras och sys igen!” utbrast Erin förtvivlat.

”Är du galen! Han är en nordman?” sa Richard. ”Lämna honom här bara.”

”Titta på honom! Han kan inget göra! Hjälp mig! Nu! Vi bär honom till slottet!”

Richard skakade oroligt på huvudet.

”Pappa kommer döda oss för det här.”

William blev rädd och gömde sitt ansikte intill Richard.

”Vissta ja! Den lille!” sa Richard och satte sig på huk framför William. Han lade händerna på hans axlar och titta honom i ögonen.

”William! Titta på mig, lugna dig! Titta på mig nu!” sa han. William lugnade ner sig och lyssnade. ”Du vet vägen tillbaka? Eller hur?”

William nickade.

”Spring i förväg. Spring tillbaka till slottet. Nu! Spring!” uppmanade Richard. Då sprang William iväg och sa inte ett ord. Vid det här laget höll Erin upp den medvetslöse stackars Harald om sina axlar. Richard reste sig och grep tag om honom på andra sidan. Sedan sprang de iväg med den sårade nordmannen. Medan de bar Harald och sprang så fort de kunde, slog en tanke Richard.

”Vi kan inte ta honom direkt till slottet!” sa Richard.

”Bra att du sa det!” sa Erin. ”Jag vet ett bättre ställe.” Erin svängde in på ett sidospår i skogen och Rickard drogs med eftersom de båda höll Harald över sig.

”Vart då?” skrek Richard frustrerat.

”Hos Palmira!”

”Okej, bra… eller vänta nu! Vem är Palmira?”

”Men gud vad du tjatar, följ med bara och låt det gå undan!”

De tog sig in genom ödsligare och ödsligare delar av skogen. Träden var äldre och skrynkligare i sina grenar här. Stigarna var mer igenväxta så de var tvungna att sakta ner en smula. De kunde inte springa mer. Utmattade hämtade de efter andan och vilade några sekunder. Men då såg Erin en liten naken, kvinnoliknande grön skogsälva, med spetsiga öron och lysande fjärilsvingar.

”Vi är snart där! Fortsätt. Följ efter älvan!”

Älvan visade vägen genom att flyga framför dem genom skogens alla snår och stigar. Slutligen kom de ut till en kuslig glänta och där stannade de upp och lade sig totalt utmattade på marken. Älvan gjorde en liten snurr i luften och försvann sedan i ett glittrande ljussken. Glittret föll sakta ner som snöflingor på marken. Erin och Richard hämtade sig. Medan Richard reste sig upp satt Erin kvar vid Haralds kropp och tog bort mossa och smuts från såret. Harald vaknade upp av smärtan och skrek.

”Ta hand om honom, Richard.” sa Erin. ”Jag hämtar Palmira.”

Palmira bodde mitt i den gigantiska eken framför dem. Det var den största och tjockaste ek som Richard någonsin sett. Vid ekens rötter fanns brädor, stenbruk och små enkla upplysta fönster i varenda springa. Dörren och den ojämna gamla verandan var placerad i en springa i trädet mellan två stora rötter. På husets vänstra gavel gick en stor stenskorsten uppifrån och ner och utifrån den sipprade rök. Trots att det var sommar mitt på ljusa dagen, var skogen så tjock här att det var betydligt mörkare överallt. Barrskog, björk och ek täckte utsikten och släppte bara igenom lite solstrålar. Marken var ojämn och mjuk utav stenbumlingar och tjock mossa. Runtomkring den ojämna, snåriga skogsdungen slingrade sig förgreningar av bäckar, som mynnade från ett stort vattenfall bakom den stora eken.

Erin fattade mod och tog ett djupt andetag. Sedan gick hon sakta fram till den förfallna gamla trädörren. Dörren var murken och ojämn i hela sin struktur. Hela huset såg mer ut som en koja som snickrats ihop av olika sorters brädor och träbitar, så även dörren. Hon drog försiktigt i kofoten på dörren och knackade. Kofoten hängde i ett demonhuvud av silver på dörren. Erin steg bakåt och väntade nervöst. Dörren öppnades då sakta upp av sig själv så det gnisslade. Richard såg hur Erin steg in i huset.

”Erin! Kom tillbaka!” ropade han förskräckt.

”Richard! Jag känner Palmira! Hon är lite udda, men om man behandlar henne med respekt så finns det inget att oroa sig för.” sa Erin.

Erin smög sig in i huset men ingen tycktes vara där. Den stora kitteln kokade med lysande grön soppa, men där var tyst som i graven. Flammorna i den stora kakelugnen längre bak fångade Erins blick. Hon blev så betagen av elden. Så vacker… och så förförisk. Bakom henne öppnades ett par ögon. Något ansikte uppenbarades om man tittade noga. Erin stod ju med ryggen emot och märkte inte någonting. Men plötsligt fick ansiktet en impuls och hoppade fram mot Erin med ett öronbedövande skrik. Erin blev förskräckt och vände sig om. Där stod Palmira i egen hög person. Hon hade puckelrygg med en stor trädstock som bundits fast över hennes puckel bakom huvudet. På sitt huvud bar hon liten enkel kronring, med en ryggrad från en fågel som reste sig framför pannan, med fågelkraniet längst ut. Palmiras näsa var otäckt lång och hennes haka spetsig. Hennes armar var långa och smala, med groteska smala skelettliknande händer med långa svarta naglar. Klädd i ett förkläde och andra trasor stod hon i egen hög person framför Erin och skrattade.

”Jag skrämde dig! Jag skrämde dig! Igen! Hahahahaha! Det gör jag varje gång! När ska du lära dig, flicka!” Häxan lät inte ond, trots sin kraxiga kråkröst. Hon lät bara busig och glad helt enkelt.

”Palmira! Du måste komma ut! Här ligger en man svårt sårad i sidan!” Palmira tittade ut genom fönstret och såg hur Richard tog hand om en allt mer svag Harald.

”Ojojoj! Det här är inte bra! Inte bra!” utbrast hon stressat och började samla på sig drycker, örter och döda insekter och djurdelar som hängde i taket.

”Skynda dig!” sa Erin.

”Lugna dig! Jag håller på! Så där ja!”

De sprang ut genom dörren och hukade sig ovanför Haralds kropp. Richard blev en aning medtagen av att se en stor häxa komma springande.

”Är du helt galen!” sa han.

”Vad menar du?” sa Erin.

”Hon är en häxa! Tror du hennes trollkonster och brygder kan rädda nordmannen?”

”Varför bryr du dig helt plötsligt?” sa Erin medan hon och Palmira satt och tog hand om Haralds sår. Richard blev tyst en stund. Palmira började sortera sina örter och lägga lite vitmossa på Haralds öppna sår.

”Eh… Erin, spring iväg till floden och hämta den urnan där borta och fyll den med vatten.” sa Palmira. Erin sprang iväg till bäcken och fyllde urnan. Därefter kom hon tillbaka.

”Den här urnan innehåller vatten från den heliga floden med själarna från tusentals människor.” sa Palmira och lät Harald dricka ur urnan. ”Och min makes aska.” tillade hon sedan, vilket fick Harald att spotta ut vattnet och skrynkla näsan i avsmak.

”Vill du dö eller vill du leva?” sa häxan bryskt och förde urnan till Haralds mun igen. Motvilligt drack han upp vattnet. Det lilla som fanns kvar hällde hon i såret. Därefter malde hon örter och insekter och stoppade i såret. Sedan satte hon på vitmossan och gned försiktigt så den skulle fastna. Hon uttalade samtidigt en trollformel på något främmande tungomål.

”Elis raddiana geyla willecium! Elis raddiana hari ay galaron! Elis gavia kolina we galaria! Elis vie vi gala somia eria!”

Likt en dirigent gestikulerade hon och viftade med händerna så att virvelvindar av själar kom blåsande från bäcken. Hon viftade och tryckte ner själarna i såret och stängde in dem genom att trycka hårt. Det blev tyst och stilla en stund. Harald öppnade öronen. Hans ögon lyste av ett blått sken. Sedan öppnade han munnen och kräktes upp en laserstråle av blå energi som sträckte sig mot himlen så långt upp de kunde se. Sedan släcktes strålen och Haralds ögon blev normala. Utmattad slappnade han av och somnade. Palmira tog försiktigt av vitmossan från såret. I början hände inget, men efter några sekunder började Erin se hur såret stängdes mer och mer och köttet vävde ihop sig till ett litet ärr. Ärret var först färskt och rött. Men sedan lystes de upp i en glödande färg. Efteråt såg ärret blekt och läkt ut.

”Tack Palmira.” sa Erin.

”Ingen fara, flicka.” sa Palmira och log med ett varmt leende. De reste sig upp.

”Vill du ha betalningen i guld eller i blod?” sa Erin.

”Ingetdera, kära du.” sa Palmira. ”Inte kan väl du hjälpa att det dyker upp en stor halvdöd nordman mitt i alltihop. Jag bjuder på det.”

”Jag ber om ursäkt för att jag missbedömde dig.” sa Richard. ”Häxor var inte väl sedda i min familj.”

”Vi har alla våra fördomar, unge man.” sa Palmira. ”Det är inte konstigt alls Du måste vara…”

”Prins Richard, Erins syster.” sa Richard.

”Jaså Richard? Jaha? Ni är syskon? Erin har berättat en hel del om dig, ska du veta.”

”Har hon?”

”Jadå! Det är tur hon har en bror som dej!”

Richard blev helt paff. Han kände sig plötsligt stolt och omtyckt, vilket han inte brukade göra. Erin tittade på honom och log belåtet. Men när de tittade på Palmira igen, var hon spårlöst försvunnen. Som om vinden trollat bort henne.

”Vart tog hon vägen?” sa Richard förundrat.

Harald vaknade och reste sig upp, sakta och försiktigt. Han stönade och stånkade och kliade sig i huvudet.

”Var är jag? Vilka är ni?” sa han förvirrat. Då passade Richard på att slå till honom i ansiktet så att han trillade till marken.

”Richard!” skrek Erin och grep tag i hans axlar. Han torkade blodet från läppen och reste sig upp igen med ett gnällande och stånkande.

”Vad var det där bra för? Vilka är ni?”

”Säg du ditt namn, nordman. Och jag ska säga mitt.”

”Jag heter Harald Skarwolf.” Richard slog till honom igen så att han föll till marken.

”Och jag heter Richard Graffington! Son och arvinge till kung Henrik Graffington! Ett namn jag tror du känner till väl, nordman!”

”Min far har väl sagt ett och annat om honom, ja…” hostade Harald fram, men fick då ett slag i ryggen.

”Passa dig! Ge mig en anledning till att inte döda dig här och nu, pojk!”

”Ni tog mig hit för att häxan skulle rädda mig! Varför ska ni då döda mig helt plötsligt! Men visst! Få det överstökat, då! Jag har precis förlorat min egen far, nämligen!”

”Vem? Rendal Skarwolf? Är han död!”

”Ja! Och det är därför vakterna jagar mig.”

”Är du helt från vettet, nordman! Har du fört Skarwolf-vakterna hit?”

”Ta det lugnt, Richard!” sa Erin och grep tag i honom. Om han dödade sin far kanske han ändå kan vara till nytta för oss i framtiden.”

”Men… jag…”

”Inga men! Vi måste skynda oss tillbaka till Bluecastle!”

Och så blev det. I rask takt tog de en omväg för att undvika att stöta på några vakter. Klockan var fyra när de kom tillbaka till Bluecastle. Harald blev imponerad av det praktfulla slottet. Men han kände sig inte särskilt välkommen. När Erin och Richard hade tagit med sig en stor nordman, då kunde man förstå att både bönder och hantverkare ute vid stallen blängde åt dem. Harald kände sig nervös av deras blickar. När de gick innanför murarna eskorterades de alla tre av vakter, hela vägen intill kung Henriks tronsal. Henrik satt bittert med och strök sig om hakan. William satt i sin mamma Roses knä.

”Dina två äldsta, ers nåd.” sa den ene vakten. ”Och en nordman…”

Kungafamiljen och alla tjänare och hovmän blev chockade.

”Försöker du förolämpa mig, Erin?” sa Henrik förnärmat.

”Ja…” sa Erin med ett generat leende. ”Jag vet inte vad jag ska säga.”

”Nej, men det vet jag! Ut med den där saken härifrån innan jag slår ihjäl honom själv.”

”Han var sårad, pappa!”

”Och? Av vem?”

”Sina egna vakter, pappa. Dom jagade honom.”

Henrik reste sig upp och slog näven i bordet så det dundrade som åska i hela hallen.

”Är ni helt från vettet, ni två!” röt Henrik ursinnig och började gå fram med sitt svärd i högsta hugg. Vakterna kommer ju ta sig hit! Bättre jag dödar honom själv!”

Henrik skulle just hugga ner Harald, när Richard plötsligt grep tag i honom och stoppade honom.

”Nej, pappa! Stopp! Vi behöver honom!”skrek han. Henrik blev tyst och tittade förundrat på sin son.

”Vad menar du?”

”Han dödade Rendal Skarwolf. Han är till mer nytta förr oss levande. Det är därför dom jagar honom!” Henrik lugnade ner sig en smula och Richard släppte taget om honom.

”Dödade du Rendal Skarwolf? Du?” sa Henrik imponerat. ”Vad är ditt namn, nordman?”

”Jag är Harald Skarwolf. Son av Rendal Skarwolf, som jag dödade med berått mod.” ljög Harald.

”Jag har full förståelse för det.” sa Henrik. ”Din far? Var han en sån där usling som aldrig bemötte dig med respekt?”

”Jag kan inte uttala mig om min döda far. Jag sörjer fortfarande.”

”Och din döde far kan inte höra dig. Hur kändes det?”

”Vadå?”

”Att döda din far, såklart? Var det inte härligt.”

”I stunden kanske. Men han var fortfarande min far. Och jag kommer kanske sörja ett tag till, även om han inte kanske var den far han borde vara. Om det behagar dig, ers nåd?” Harald föll på knä och tittade upp på kungen.

”Ers majestät?” sa kungen och skrattade. Han tittade sedan ut över salen och skrek till sina undersåtar. ”Hörde ni det? Ers majestät? Hahaha! Han knäböjer redan, vilken usel nordman! Jag har dödat Nordmän som hållit på att förlora sina tarmar… men jag har aldrig sett dem knäböja förut. Och här kommer du! En landsflykting och brottsling som dödat sin egen far. Och sen knäböjer du. Ge mig en anledning till att jag ska ge min tillit till dig?”

”Låt mig slåss för dig, ers nåd! Låt mig möta männen som är påväg till Bluecastle och döda dom. Jag vet mer om nordmännens planer än någon av er i den här hallen, ers majestät. Låt mig hjälpa dig vinna det här kriget.”

Kung Henrik nickade motvilligt.

”Nåväl.” sa Henrik. ”Visa vad du går för därute. Döda varenda en. Om du klarar det, då är du en av oss och ska svära trohet inför din nya kung. Också lägger vi det här tramset bakom oss. Är det en bra överenskommelse?”

”Ja, ers nåd! Tack!” sa Harald och reste sig upp igen.

Harald begav sig nu ut ur tronsalen och utanför slottsmuren. När han kom till stallen såg han hur något rörde sig i skogen. Nu var det dags, tänkte han. Harald drog en djup suck. Sedan blundade han och drog sitt svärd. Inombords hade han fortfarande en konflikt. Vad hade han nu försatt sig själv i? Det kanske hade varit lika bra att låta vakterna döda honom. Nu var han bara en usling och en ynkrygg som underkastat sig för att få leva. Men till vilket pris? Det här, var inte att leva. Det var inte värdigt.

Harald var trött och utsvulten. Ändå drog han sitt svärd och hoppades innerligt att denna strid skulle bli hans sista. Ute vid stallen satte han sitt långsvärd i sidan för att inte skrämma byborna.

”Ta skydd! Spring in i kungens palats!” skrek han.

”Vad är det frågan om, nordman?” sa en gammal man som kom gående. ”Är detta ännu ett av dina tricks?”

”Nordmännen har jagat mig hela vägen hit!” sa Harald. ”Nu ska jag döda dom! Spring iväg, gamle man! Jag sköter det här!”

Mannen gjorde som han sa. När tio nordiska vakter kom in i byn stod Harald ensam med sitt långsvärd i högsta hugg. Harald blev omringad och stod blixt stilla för att vänta in rätt ögonblick.

”Du är under arrest för mordet på jarl Rendal Skarwolf av Nordfala!” sa den ledande vakten. Du kommer bli hängd för det här!”

”Vem ansvarar för rättegången?” sa Harald.

”Sigvard Sturesson ansvarar tills din storebror vunnit det här kriget! Kriget du just startat!”

En klump växte inom Harald. Det här var ingen rättvisa värd namnet. Han visste ju att han inte dödat sin far och hovmästaren Sturesson var den sista han litade på. Inombords blev han nu vred. För första gången kände han förakt mot sitt eget folk, sina landsmän. Med ett ursinnigt vrål fick han en av vakterna att anfalla. Harald blockerade förstås hugget och tryckte undan motståndarens klinga med all kraft. Samtidigt attackerade en annan vakt bakifrån, men Harald snurrade med runt ett varv och högg på så sätt ner tre personer i ett slag. Ilskan kokade inom honom när han slungade långsvärdet omkring sig. Ledarvakten backade undan medan hans nio småmän fick göra grovjobbet med att försöka döda Harald. Inom loppet av en minut stod enbart ledarvakten kvar. Till sin förtvivlan bevittnade han hur hans nio män låg döda på marken allihop. Harald stod framför honom och blängde.

”Vilken usling till överstevakt du är som tittar på medan hans egna män dör för att skydda din rygg!” röt Harald. Vakten stod förskräckt kvar utan att anfalla.

”Jag kan kämpa väl, mördare!” sa vakten.

”Visa mig då!” sa Harald. ”Spring hem som en fegis eller dö som en nordman!”

Detta var ett lätt val för de flesta nordmän. Vakten attackerade på Haralds order, men Harald blockerade hans svärd och tryckte ner det mot marken med sin fot, medan vakten desperat försökte rycka bort svärdet. Harald slog honom därefter i ansiktet så att han föll till marken utan vare sig svärd eller skydd. Harald plockade upp både sitt eget svärd och vaktens. Med klingorna korsade som en sax höll han vakten kvar på varken.

”Seså. Sätt igång! Skär min hals och du är lika feg som jag!” sa vakten. Harald förberedde sig på att klippa huvudet av honom. Harald fattade mod och höjde båda klingorna i luften med ett vrål. Vakten var beredd på att dö men Harald satte båda klingorna i marken bredvid honom. Sedan hjälpte han vakten upp.

”Åk tillbaka till Nordfala och meddela Sigvard att du lät dina egna män bli kanonmat. Säg till honom att Harald Skarwolf väntar på honom.”

Vakten förblev tyst och nickade. Harald gav honom svärdet tillbaka, men det skulle han aldrig gjort. Vakten attackerade igen. Efter att ha fäktats i en halv minut lyckades slutligen Harald avlägsna hans huvud från kroppen. Blodet sprutade och överstevakten föll livlös till marken. Byborna samlades runtomkring och märkte att faran var över.

Harald suckade djupt och återvände tillbaka in i slottet. När han var framme såg kung Henrik och hans familj och tjänstemän att hans svärd var blodigt.

”Jag ser att du lyckades med din uppgift.” sa Henrik bittert. ”Jag hade hoppats på motsatsen om jag ska vara ärlig. Men jag står vid mitt ord.” Han reste sig upp och drog sitt svärd, medan Harald föll på knä.

”I Erons och Eiras namn och med Alitikas alla gudar som vittnesmål, utnämner jag dig, Harald Skarwolf till min överbefälhavare. Ditt namn är nu Harald Nordvind. Må gudarna vaka över dig och leda dig till seger. Res dig upp.” Harald blev helt till sig av chock, men spelade med och höll tillbaka den panik han kände inombords. Sedan reste han sig upp i salen, medan alla andra hurrade och applåderade. De skrek: ”Hell, Harald Nordvind! Hell Harald Nordvind!”

Harald insåg vid det här laget att han hade målat in sig i ett hörn som endast gudarna kan rätta till. Vad hade han nu gett sig in på egentligen?

Kapitel – 3 Kökspojken

Det gick några dagar utan några särskilda händelser. Harald gick ut till stallen tillsammans med Erin och Richard. Högsommaren var i full blom och solen sken likt en ädelsten.

”Lyssna nu, Harald.” sa Richard. ”Du kanske har kommit undan nu med skinnet i behåll och du kämpar nu på vår sida. Men det betyder inte att jag behöver tycka om det. Är det förstått?”

”Är det ett hot eller?” sa Harald.

”Nej, det är inget hot. Det är bara ren och skär fakta. Jag gillar dej inte. Och det gör inte dom heller.” Han pekade på bönderna och tjänstefolket i byn som blängde åt Harald. ”Känn dig som hemma, nordman!” skrattade Richard och dunkade Harald på ryggen.

”Åh!” väste Erin. ”Varför måste du alltid vara så elak, Richard.”

”Tro mig! Dina känslor för honom kommer att bli vårt hus undergång, det ska jag säga dig!”

”Vilka känslor? Vad pratar du om?”

”Förlåt. Jag skulle inte ha sagt så.”

Erin gick sakta fram till Harald och tittade honom i ögonen.

”Han är en av oss nu.” sa Erin. ”Mina känslor ska du ge fan i.”

”Jag sa förlåt.”

”Ursäkten godtagen.” sa Erin kyligt.

Då kom en vakt springande från slottet och stoppade dem.

”Prins Richard! Prinsessan Erin! Och eeh… Nordmannen jag glömt namnet på.”

”Andas, soldat.” sa Richard. ”Nå. Vad står på.”

”Kung Henrik har kallat er och eeh…”

”Du kan kalla mig Harald.” sa Harald.

”Okej. Prins Richard och Harald. Ni ska till kungen genast.”

”Vad gäller det?” sa Richard.

”Kan jag inte säga, prins Richard. Kung Henrik kommer bistå med detaljerna.

”Men jag då?” utbrast Erin.

”Prinsessan Erin. Kung Richard har tydligt sagt att krig och politik är… komplicerat.”

”För att jag är kvinna? Är det där skon klämmer?”

”Det får du fråga din far kungen. Jag är bara budbäraren.”

”Jag ska med där vare sig han vill eller inte. Nästa gång han vill hålla mig utanför kan han ju alltid ta det öga mot öga.

”Vad du än säger, syster. Jag stoppar dig inte.” sa Richard.

”Kom så går vi och ser vad pappa har hittat på för uppdrag den här gången.” sa Erin.

Alla tre gick nu tillsammans med soldaten tillbaka till slottets hallar. Väl inne i soldatbarackerna stod kung Henrik och diskuterade med general Barrison. De stod på varsin sida av bordet och såg ner på en stor karta över hela norra Claurain.

”Så bra att ni kom.” sa kungen och såg Erin i ögonen. ”Eeh, vakter. Lämna oss.” Vakterna gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Tystnaden blev obehaglig.

”Erin. Jag trodde jag sa åt dig att det här är för oss som är insatta i krig.”

”Eller så litar du inte på en dum kvinna.” väste Erin.

”Nu pratar du strunt, Erin.”

”Jaså? Är mamma med här då?”

”Det har inte att göra med att ni är kvinnor. Hur många människor har du dödat? Hm?”

”Hur många har hovmästare Viggo dödat?”

Henrik vände sig om och tittade på Viggo.

”Du hörde henne. Svara.” sa han.

”Noll.” sa han.

”Nåja. Talets gåva har du allt fått ifrån mor din.” sa Henrik. ”Nåväl. Jag har ett uppdrag åt er två – Richard och Harald. Ni ska ta norden åt mig och leda en här av tio tusen man till västra Nordfala.”

”Varför just han?” sa Richard.

”Han kan uppenbarligen Nordfala mer än någon av oss i det här rummet. Och det är därför jag har valt just Harald att följa med på ditt uppdrag. Slå inte ihjäl varandra hur mycket ni än hatar varandra, okej.”

Richard blev sur i blicken.

”Men jag…”

”Nåväl. När ni kommit till öster ska ni alliera er med kung Torin Elendor – våra trogna vänner som styr över östra Nordfala.

”Men hur ska vi göra det?” sa Harald. Vi kan ju inte ta oss norrut och räkna med att dom släpper in oss därifrån.”

Kung Henrik log belåtet. ”Nej. Det kan ni inte.” sa han med glimten i ögat.

”Så… hur ser din plan ut?” sa Richard. Henrik sa inte ett ord, utan började genast tog genast fram en stav och flyttade fram ett par röda gubbar. Han flyttade dem från Deghart och därefter fram genom Västfalk och Östfalk och hela vägen upp till östra Nordfalerna.

”Oj. Det är ingen liten omväg.” sa Richard. ”Min fråga är bara… Hur ska tiotusen man kunna vandra obemärkta genom hela Deghart, Östfalk och Västfalk?”

”Det finns ingen anledning för er att bli obemärkta. Dom länderna du räknade upp stöttar ju oss. Ni måste gå först. Armen släpper ni in senare. Vi vill ju inte riskera att bli upptäckta av nordfaliska spioner.”

”Med all respekt, ers nåd.” sa Harald. Åttio procent av Nordfalas befolkning är krigare eller jägare. Vi kan inte göra det här med tio tusen man. Det vore självmord.”

”Du glömmer att halva Nordfala redan står på vår sida.”

”Enligt vem? Min bror är i öppet krig mot familjen Elendor. Om han lyckas erövra hela östra Nordfala innan vi är framme, då är det kört. Det kan jag lova dig.”

”Han har rätt, pappa.” sa Richard. ”Det här kommer inte fungera om vi inte har en väldig tur.”

”Nåja, tiden går. Så om ni ska klara det här får ni ge er av så fort som möjligt. Imorgon kanske? Är ni med mej?”

”Aye.” sa Richard.

”Aye!” sa Harald.

”Aye!” sa Erin.

”Inte du, Erin.”

”Pappa! Jag kan slåss! Jag är en vuxen kvinna nu!”

”Vi diskuterar det inte mer. Jag skickar inte iväg min enda dotter på det här farofyllda uppdraget. Där finns andra och värre saker än nordmän därute. Och då talar jag inte om älgar eller barbarer…”

Harald och Richard tittade förundrat på varandra. Vad menade han egentligen med det?

”Harald och Richard. Ni ger er av i gryningen. Vi alla här önskar er lycka till.”

”Tack, ers majestät.” sa Harald och Richard på samma gång.

På kvällen lät de packa sina don. Hovtrollkarlen Aminen – en gammal grå gubbe med grått skägg, stod vid sitt laboratorium inne på sitt kontor och demonstrerade för dem.

”Det finns mycket att akta sig för i Nordfala.” sa han med sin hesa gamla röst och tog fram en blåaktig liten glasflaska.

”Erons Dimma kallas den här för. Kasta den mot en person eller ett troll och han kommer bli yr och paralyserad i en halv minut. Men det varierar beroende på storleken förstås.” Försiktigt räckte han flaskan till Harald. Harald höll nästan på att tappa den och jonglerade med den för att fånga den igen.

”Nej! Försiktigt! Spar dom väl. Använd dom inte på lätta fiender. Spar den till troll eller ännu värre.”

Aminen började rota bland sina andra föremål och tog därefter fram en liten lerburk som han räckte till Richard.

”Här.” sa han. ”Rutten mat av av olika slag. Hoparört i en enda härlig blandning. Ta inte av korken för då kommer det stinka i hela slottet och ni kommer kräkas ner hela mitt kontor. Stanken skrämmer bort både människor och djur. Nödproviant ska vi också titta på. Vad har vi här… nu ska vi se… Aha! Här!” Han tog fram små läderpungar och räckte till både Harald och Richard.

”Små tärningar av torkad mat. Förstärkt med blåsten.”

”Vad är det gjort av?” sa Richard medan han tog upp en liten brun tärning och tittade på den.

”Njah. lite allt möjligt. Kött, fisk, lite olika kryddor, grönsaker, örter och fibrer.” Harald och Richard stirrade på varandra med avsmak. ”Spara dom enbart vid akut nöd. Ät inte för många hur utsvultna ni än är. Dom jäser i magen nämligen. Och näringsinnehållet är så högt att ni kan bli sjuka av att äta för många. En liten tärning ska kunna försörja en fullvuxen man i ett helt dygn.

”Vad är hemligheten bakom jäsningen?” sa Harald. ”Mjöd? Vin?”

”Det vill du nog allt, va. Nej nej nej, hemligheten bakom den är att den är utblandad med ren energi från magisk Blåsten. Blåsten är en mineral som kan få saker att växa och frodas. Den gör så att allt omkring oss förändras. Släng lite sand från blåsten i en öken och efter några timmar har där växt fram en hel oas. Ej att förknippa med Rödsten. Men det hoppas jag att ni aldrig stöter på. Rödsten är extremt giftigt.”

”Rödsten?” sa Harald förundrat.

”Just det. Även kallat anti-blåsten. Själva luften runtomkring förorenas av blotta närvaron av Rödsten. Mineralen är så instabil att den genomsyrar luft, vatten, trä och kött, ja till och med stålet hettas upp och faller sönder med tiden. Även om ni bara är nära stenen i några minuter, kommer ert kött angripas i flera veckor efteråt. Till sist får ni konstiga utslag som växer och växer. Naglarna blir gula och slutar växa. Sen börjar hårbortfallet. Även när ni frisknat till och återhämtat er så är risken stor att ni får cancer och dör några år senare. Ju mer rödsten man utsätts för desto värre reagerar man. Vid höga doser kräks man blod. Huden fräter sönder på några minuter och sen så dör man efter kanske högst en halvtimme.”

”Varför ska vi känna till detta om vi inte får använda det, mästare Aminen?” sa Richard.

”Självklart! Så dumt av mej att bara pladdra på.” sa Aminen och slog sig själv för pannan. ”Och sist men inte minst. Nödvatten välsignat med blåsten.” sa han och tog fram små läderflaskor. ”Bara en liten droppe vatten fyller era magar på bara en halvtimme. Rent friskt källvatten från Norden.”

”Nordens vatten är strålande.” instämde Harald med ett belåtet leende.

”Åh ja, det får vi ge er trots allt.” sa Richard snarstucket.

”Gudarna vare med er. Ni har inte samma gudar förstås. Men jag tillber dom allihopa.”

”Tack mästare.” sa Richard. Harald och Richard gick iväg ut ur salen.

”Håll er borta från stigarna och vandra helst dagtid. Se upp för vargarna.” ropade Aminen efter dem.

Morgonen därpå gav de sig av med häst och vagn. Harald tittade bakom sig och såg slottet försvinna i fjärran.

”Tror du vi kommer tillbaka igen?” sa Harald.

”Det beror på dej.” suckade Richard.

Samtidigt satt kung Henrik i sin tron och talade med hovmästare Viggo.

”Jag beger mig tillbaka till huvudstaden imorgon.” sa han.

”Vad ska du göra där, ers nåd?” sa Viggo.

”Planera det här kriget. Och förhandla med kejsaren av Rania.”

”Men du kom ju hit för bara två veckor sen!”

”Saker ändras.”

”Som du vill, ers nåd.”

Samtidigt pågick en liknande förberedelse i Haralds hemstad Fjordholm. Sigvard Torstenson som i hemlighet hade mördat kung Rendal, närvarade vid bålet där Rendal Skarwolfs kropp skulle brännas. Hans änka – Ingerun bar fram facklan.

”Inatt hedrar vi vår fallne kung! Rendal Skarwolf! Brutalt mördad på sin egen tron.” började hon. Sedan avbröt hon sig själv och kippade efter andan ett tag. ”Låt oss nu minnas hans dåd och hedra hans ankomst till Havernest. Hell kung Rendal!”

”Hell kung Rendal!” ropade tjänstefolket och alla släktingar och närvarande vid bålet. Därefter tände Ingerun eld på bålet och kroppen slukades av lågor. Till slut brast Ingerun ut i gråt och hennes son Leif sprang fram förde tröstande bort henne från platsen.

”Din far är borta nu, Leif.” sa Sigvard och gick fram till Leif som dystert satt ensam i tronsalen med ett horn mjöd. ”Vet du vad det betyder.”

”Jag vill inte bli kung, Leif. Jag är inte mogen för det.” sa Harald och gned sig för pannan.

”Klart du vill. Men först har jag ett uppdrag åt dig.”

”Vad menar du? Du befaller inte över mej?”

”Det är inte jag som sagt det. Kung Rendal skulle ha velat det själv. Det är en familjetradition. Kungens arvinge måste anta en utmaning innan han kan bestiga tronen. Detta ger mig ansvaret tills du har lyckats med uppdraget. Om du lyckas är kronan din.”

”Du kan inte göra såna anspråk.”

”Det var kung Rendals eget testamente. Titta här.” sa Sigvard och höll fram ett papper undertecknat kung Rendal. Leif läste igenom det snabbt.

”Vad vill du att jag ska göra?”

”Mina korpar har spanat i flera dagar och upptäckt en massiv här från Deghart. Dom är på väg till Hildverad för att tillsammans med förrädaren och troninkräktaren Torin Elendor krossa det din far och jag byggt upp. Dom vill till varje pris förgöra vårt kungarike. Samla dina bästa män medan jag skyddar staden.

”Vilken armé ska du göra det med?”

”En elitstyrka på tusen man är påväg till vår undsättning. Vi beskyddar staden i ditt ställe. Oroa dig inte.”

Leif tänkte efter en lång stund. Tankarna kröp inom honom och han kunde inte koncentrera sig. Men efter ett tag visste han exakt vad han skulle göra. Han tog på sig sin rustning och sina vapen och red därefter iväg österut i skymningen. Nu hade Sigvard övertaget. Han gick in i kungahallen och smekte armstöden på kungens tron. Sedan satte han sig till rätta på tronen och skrattade belåtet.

Nästa morgon gick Sigvard ut i Fjordholm bland bönder och hantverkare. Han ställde sig på ett podium och tittade ut över marknaden.

”Er tillträdande kung Leif Skarwolf… är ute på ett mycket viktigt uppdrag. Så länge han är borta är det jag som bestämmer i hans ställe som hovmästare.” inledde han. Alla tittade dystert på honom utan att bry sig. ”Den som hittar kungamördaren Harald Skarwolf belönas med sin vikt i guld. Rapportera till mig om eventuella tips. Men sanna mina ord! Att överhuvudtaget nämna Harald Skarwolf bestraffas med halshuggning! Harald har aldrig funnits! Och ingen kommer ihåg honom! Se bara till att rättvisa skipas!”

Vakterna skickades därefter ut runtom i landområdet. De skulle söka efter Harald Skarwolf. Död eller levande.

Harald och Richard fortsatte sin resa genom skog och mark. Efter några dagars ritt befann de sig på en stor stig i skogsbrynet. Det var morgon. Harald tog ett bett av en bit bröd, medan Richard halsade ur sin plunta. När han slängde den bakom sig i vagnens bagage hördes en kvinna säga: ”Aj!”

”Hörde du?” sa Harald.

”Vem där?” röt Richard. De stoppade vagnen och gick av med sina svärd i högsta hugg. I ett nafs ryckte de bort yllefilten och där låg Erin och strök sig om huvudet där flaskan hamnat.

”Åh! Erin!” röt Richard. Våldsamt lyfte han upp henne ur vagnen och ställde henne rakt upp och ner på marken. ”Hörde du inte vad pappa sa till dej? Vad tror du han tänker nu, va?”

”Jag har aldrig sett Nordfala innan.” sa Erin.

”Det vill du inte heller, tro mig.” sa Harald. ”Nordfala är ingen plats för hjälplöst kvinnofolk.”

”Tyst med dig, nordman! Jag pratar med min bror! Lägg dig inte i!”

”Erin! Harald är min kamrat i det här uppdraget, tänk på hur du tilltalar honom.”

”Jaså? Är det därför du bara snackar skit om honom!” röt Erin och drog sin broders svärd ur hans slida blixtsnabbt.

”Hej! Ge tillbaka den!” skrek Richard.

”Jag är så trött på att bli förminskad och beskyddad bara för att jag inte har en kuk!” ropade Erin medan hon svingade sig upp för en halvliggande vindpinad ask. Likt en akrobat kastade hon sig mellan grenarna och högg undan kvistarna och löven.

”Skyll inte på mej! Det är pappa som bestämmer!” ropade Richard nere från marken.

”Jaså?” ropade Erin och hoppade elegant ner på marken oskadd. Hon gick nu närmare sin bror och riktade svärdet mot honom. ”Om en hjälplös kvinna som jag kan trotsa sin far… så borde väl du kunna göra det också, min kära bror.” sa hon och höll svärdseggen precis under hakan på Richard. ”Eller vad säger du, Richard?”

Richard blev tyst och en aning förskräckt ett tag. Han insåg att Erin inte kunde övertalas att åka hem igen. Motvilligt lät han Erin följa med på färden. Hon fick sitt eget lilla krypin i bagaget där hon tidigare legat gömd.

”Tack för att jag fick följa med, brorsan.” sa hon retfullt och klappade den sure Richard på axeln från sitt lilla krypin.

”För all del.” muttrade Richard och spottade på marken.

”Jag kan inte sörja för er systers säkerhet, prins Richard.” sa Harald.

”Jag vet. Det blir väl min huvudvärk som vanligt…” sa Richard och pustade ut.

Tillsammans fortsatte de sin vandring genom vildmarken. Framåt kvällen kom de till en liten by som var uppbyggd kring ett stort världshus med halmtak. Världshuset låg mitt i skogsgläntan och hade korsvirke och en stor massiv gammal skorsten. I den här pittoreska lilla småstaden var det en stor fest på gång. Brder spelade och akrobater gjorde konster. Kvinnor och män dansade halvnakna eller påklädda i festliga dräkter och öl dracks ur silverkrus.

”Vilket jävla ställe.” sa Richard när de red in i folkmassorna. Alla tre hoppade av vagnen och gick mot världshuset.

”Vi övernattar här.” sa Richard. ”Jag behöver en öl. Var försiktiga när ni är här. Tala inte med främlingar i onödan.”

Inne på krogen luktade det gott av öl och stekt kött och olika soppor. Människor skrattade, sjöng och söp och hostade. Spelmännen spelade. När de tre följeslagarna gick genom korridoren blockerades de av en storvuxen man med skallig hjässa och ett ärr i ansiktet. Han stod rakt framför dem och sa inte ett ord.

”Oj, ursäkta…” sa Richard och gick runt honom. Därefter ställde de sig framför bardisken och betraktade den tjocke lille presidenten som stod och torkade ur några ölkrus.

”Finns här några nyheter att förmedla.” sa Richard avslappnat. Presidenten stirrade på honom. ”Alltså, nyheter som kan vara viktiga för oss resande krigare och äventyrare.”

”Hemskt ledsen, mitt herrskap. Jag känner inte till något sånt.” sa krogvärden.

Richard himlade med ögonen, suckade och tog fram ett par guldmynt som han slängde på disken framför innehavaren.

”Förresten…” började innehavaren. ”Jag tror faktiskt ändå att jag har en del nyheter som kan vara intressant för er. Sätt er till bords, så pratar vi.” Innehavaren gick iväg med Erin, Harald och Richard och satte sig vid bordet. De talades vid lite diskret.

”Mystiska figurer har setts till i vildmarken i nordöst.” sa innehavaren. ”Tungt bepansrade svartklädda knektar ledda av en över två meter lång svartklädd man med mantel och en grotesk hjälp med visir över hela ansiktet.”

”Vad kommer dom ifrån, då?” sa Richard.

”Det vet jag inte. Någonstans i sydost tror jag. På sin kolsvarta flagga har dom en bild på en dödskalle med horn svept i flammor.”

Harald och Richard tittade oroat på varandra.

”Vad ska vi göra?” sa Harald.

”Använd era kraftigaste brygder och vapen. Svärden räcker inte till här, pojkar. Det är en sak som är säker. Dom bränner byar och tar flera fångar. Dom letar uppenbarligen efter någonting. Vad det är, tja, om det tvistar väl dom lärda.”

Samtidigt tittade en pojke fram vid disken. Blott femton år ställde han undan all disk och gjorde i ordning åt kroginnehavaren. Pojken hette Erik och hade en rejäl ljusbrun kalufs på huvudet. Hans gröna ögon lyste i hans unga nyfikna ansikte när han stod och tittade på samtalet. Han försökte tjuvlyssna, men kunde inte uppfatta vad de talade om. Plötsligt hörde han hur någon smög sig bakom honom. Det var den storvuxne mannen med ärret som stirrade hotfullt på honom.

”Jaså, du tjuvlyssnar, Erik. Ni kökspojkar borde lära er att inte snoka omkring där ni inte har att göra.” sa mannen och närmade sig Erik.

”Stick härifrån, Geritz!” väste Erik och blängde åt mannen. Geritz var hans namn.

Geritz blev både snopen och arg av pojkens spydighet. Blixtsnabbt grep han tag i kragen på Erik och tryckte upp honom mot väggen.

”Jag kan lova dig, kökspojke! Att nu har du pissat färdigt för sista gången!” röt Geritz och drog sin kniv för att hugga till. Erik insåg nu att det var klippt för honom. Sakta slöt han ögonen för att inte se vad som hände. Plötsligt spräcktes en flaska i huvudet på Geritz och han föll medvetslös till marken. Där stod Erin med en trasig flaska.

”Ta henne!” skrek en full man med lapp för ögat. Han pekade på Erin. Men Richard drog sitt svärd och slog ner honom med en rak höger. Det bröt ut ett våldsamt slagsmål på världshuset. Allting var en enda röra. Folk krossade flaskor i varandras huvuden och slog ut varandras tänder. Spelemännen ökade tempot och började spela glad musik på fiolerna. Richard grep sin syster Erin och höll en beskyddande hand om henne. ”Släpp mig, släpp mig!” skrek hon. ”Jag klarar mej!” Efter fem minuter hade Harald, Erin och Richard slutligen slagit alla krosbesökare medvetslös. Innehavaren var helt förkrossad. Han gick fram till stackars Erik som stod på golvet. Erik tittade dystert ner i marken.

”Förlåt.” sa han.

”Du får sparken! För all tid och evighet! Du får aldrig ett dagjobb någonstans igen! Det ska jag se till!” väste innehavaren och gick därifrån. Erin, Harald och Richard tittade på varandra av allvar. De såg alltihop. Erik drog en djup suck och tog därefter av sitt förkläde och sin mössa, medan innehavaren stod och tittade på. Sedan sträckte han fram handen för att ta emot mössan och förklädet. När Erik räckte sina arbetskläder ryckte innehavaren dem ur hans hand och pekade barskt mot ytterdörren. Fortfarande såg Erin, Harald och Richard precis allting.

Erik gick ut ur krogen och ut i skogen där han satte sig undanskymt med benen dinglande över bäcken. Festen hördes på avstånd. Erik kände samma hopplöshet som han alltid gjort under sin uppväxt. Han spottade i bäcken och tittade dystert på ringarna efter spottloskan. Det började skymma.

”Det var inte ditt fel, pojk.” sa Erin som dykt upp bakom honom.

”Skitsamma.” muttrade Erik. ”Och du. Förresten… Tack.”

”Lärde den där sure gubben aldrig dig att inte bråka med såna stora typer?” sa Erin och satte sig bredvid Erik.

”Dom där typerna har kört med mig sen jag var liten. Jag är van.” sa Erik. ”Ibland önskar jag att jag kunde bli en Davanier.”

”Åh, du menar dom där drakryttarna.”

”Ja, just det. Som skyddar människornas värld mot all ondska.”

”Vi är faktiskt på ett sånt litet uppdrag själva faktiskt. ”Vill du följa med och vara med om ett ordentligt äventyr?”

”Menar du verkligen det?”

”Jag kommer ansvara för din säkerhet och skydda dig mot alla hot. Men säg inget till Harald och Richard, okej?”

”Okej.” Erik kastade sig om Erin och kramade henne av tacksamhet.

Samtidigt hjälptes Harald och Richard åt att städa upp i världshuset och väcka upp alla medvetslösa. Harald föste en spann vatten i ansiktet på en medvetslös person i hörnan. Han vaknade sakta men säkert.

”Sådär ja. Det var den sista.” sa han.

”Vi ber om ursäkt för kladdet.” sa Richard och gav tre guldmynt till innehavaren. ”En natt för tre.”

”Ni får ta vilket rum ni vill.” muttrade innehavaren. ”Jag har ju just förlorat alla mina kunder.”

”Vi beklagar.”

”Åh, nej. Det är Eriks fel alltihop! Alltid ska han försätta sig i trubbel!”

”Kökspojken du precis avskedade?”

”Ja, just precis. Nu får jag lägga ner hela jävla världshuset.”

”Hundra guldmynt bör väl räcka?” sa Richard och gav en läderpung till honom.

”Gudarna välsigne dig, unge man!” utbrast innehavaren. ”Vad ska jag göra för att återgälda er?”

”Ingenting alls, det var det minsta vi kunde göra.”

”Åh! Tusen tack mina herrar.”

De fick varm soppa, bröd, kött, grönsaker och öl. Sedan lade de sig till sängs alla tre. Harald och Richard visste inte om att Erik låg i en våningssäng ovanför Erin.

Morgonen därpå vaknade de utvilade och pigga. Solen lyste upp deras sovrum genom fönstren. Efter en tidig frukost packade de sina don och gjorde i ordning lasten.

”Vart är Erin?” sa Richard.

”Hah, ja du, den som det visste.” sade Harald.

Erin vaknade och stäckte på sig med en gäspning. Hon hade blott nattlinne på sig. Medan hon klev upp ur sängen med sina bara ben vaknade Erik längst upp och tittade ut från sängen. Det var den vackraste kvinna han sett. Betydligt äldre än honom, förvisso, men vad spelade det för roll, tänkte han.

”Jag vet att du tittar på mig, kökspojke.” sa Erin med glimten i ögat.

”Oj, förlåt mej.” sa Erik.

”Äsch! Inget att be om ursäkt för. Du får titta på min rumpa hur mycket du vill.” skrattade Erin. ”Men rör den inte, för då är du död, förstått?”

”Ja, Erin!” sa Erik bestämt.

Harald och Richard fortsatte packa i ordning sina don och göra i ordning hästen och vagnen. Plötsligt stod Erin bakom Richard och skrämde livet av honom genom att säga: ”Jag är här.” Hon hade Erik med sig.

”Du och pojken har redan blivit vänner märker jag.”

”Jag hoppas att du vänjer dig vid det. Han ska följa med oss på det här uppdraget.”

Richard blev oerhört irriterad.

”Erin!” väste han. ”Du kan inte vara hela världens samvete! Vi kan inte beskydda pojken! Hörde du inte vad pappa sa?”

”Höwde dwu inthe wad pappha sa, öööööh.” härmades Erin med en fånig röst.

”Nu slutar du.”

”Nej du ska sluta.”

”Vi diskuterar det inte, säger jag!”

”Okej! Då ställer jag pojken under mitt beskydd!” sa Erin och lade armen runt Eriks axlar.

”Åh, herrejösses.” sa Richard och gned sig i ögonen. Sedan fick han ett smärre utbrott. ”Okej! Visst! Ta du pojken! Ta med alla tiggare, hemlösa, arbetslösa, flyktingar, senila gamla kärringar och överkörda rådjur och fan och hans moster! Jag vet ju ingenting! Kom nu då! Så drar vi iväg!” Richard och Harald klättrade upp på vagnen och väntade sedan upp Erin och Erik. Resan fortsatte åt nordost.

Kapitel – 4 En skugga från förr

Tre hade blivit fyra och den långa vandringen fortsatte. Vildmarken började breda ut sig och avsaknaden av människor blev påtaglig efter några dagar.

”Så.” började Erik. ”Vad är det för uppdrag vi har egentligen. Jag tror jag glömde fråga det.”

”Svär på att inte berätta något för utomstående, så kan jag berätta.” sa Harald.

”Jag svär.”

”Vi ska till våra allierade i Östra Nordfala. Där ska vi stämma möte med kung Torin Elendor och erövra hela Västra Nordfala åt honom.”

”Låter som ett ganska ambitiöst uppdrag.” sa Erik.

”Jag påpekade Henrik att uppdraget var omöjligt.”

”Kung Henrik? Menar du att du kämpar för honom! Vad häftigt!”

”Erin och Richard är hans barn. Så säg inget onödigt dumt till dom.”

Erik skrattade.

”Du är inte härifrån, eller hur?” sa Erik.

”Vad får dig att tro det?”

”Du är från Nordfala. Dina tatueringar och allt. Man ser att du är från Nordfala.”

”Aye. Jag är en nordman. Jag är son till kung Rendal Skarwolf av Västra Nordfala.”

”Vem tror du dödade honom?”

”Det var jag som dödade honom.”

”Dödade du din egen far?”

Plötsligt stannade deras två hästar framför det dystra gamla skogsbrynet. De började bli oroliga för vad som väntade i skogen.

”Vad är det med hästarna?” sa Erik förundrat.

”Dom vägrar gå in i skogen.” sa Richard. ”Kom igen nu! Brrrrrr! Wooooo! Brrrrrr!” Richard och Harald viftade och gick an med selen men de två hästarna var som fastgjutna i marken.

”Jag visste att det här skulle hända.” sa Harald. ”Vad gör vi nu?”

Richard tittade på Erin som satt där bak med Erik.

”Erin. Du kan hästar bättre än någon av oss. Vet du om dom hittar hem?”

”Ja, det gör dom.” sa Erin. ”Garanterat.”

”Då får vi väl gå till fots, då.” sa Richard med en bitter suck. ”Packa på er så mycket förnödenheter ni kan. Vi ska gå igenom skogen för att ta oss över till Västfalk. Håll ihop härinne, okej?”

”Uppfattat.” sa Erin och Erik i på samma gång”

Vandringen fortsatte nu genom den snåriga, mossiga gamla urskogen. Det var en kuslig och samtidigt vacker plats. Träden vare tjocka och förvrängda. Timmarna gick och de började alla bli otåliga.

”Luften är så frisk här inne.” sa Erin.

”Ja självklart.” sa Richard. ”Det här är en äkta urskog. Säkert flera tusen år gammal.

”Det är därför jag är orolig.” sa Harald.

”Kom igen, sluta nu med vidskepelse.”

”Är hästarna också vidskepliga?”

”Vad menar du?”

”Jag menar bara att vi måste vara försiktiga i just den här skogen.”

”Klart vi ska va försiktiga.”

De hade ingen aning om att de var bevakade. Någon eller något spionerade på dem i denna stund. När skymningen var på väg satte de sig i en smärre glänta och slog läger. Medan Harald jagade fatt på några kaniner, tände Richard upp en brasa och förberedde med kitteln och grönsakerna. Harald återvände med kaninerna och stuvningen tillagades omsorgsfullt. Natten kröp fram bakom horisonten och mörkret lade sig. Trots det kunde de se tydligt i fullmånens sken. När maten var färdig spisades kaninstuvning och öl. När Harald hade ätit sig mätt tog han fram en liten flöjt och började spela en dyster liten melodi. Den påminde om av någon konstig anledning om naturen. Richard tog fram en liten luta och drog några ackord till flöjtspelet. Samtidigt tog Erin till ton och påbörjade en vacker, sorglig melodi.

Alena vi är

Här i urskogens dunkel i natt

Fyra barn av kött och blod

Vad gör vi här?

Är vi på jakt efter en skatt?

På torra land, i bäck och flod

Harald, Richard och Erik applåderade åt Erins vackra sång.

”Min syster! Alltid någon dolt talang.” sa Richard och lutade sig tillbaka i mossan.

”Du spelade ganska bra gitarr också.” sa Erin.

”Äh! Det var väl inget.”

”Och ditt flöjtspel var ganska otippat också, Harald.”

”Jag vet. Inte ens pappa visste om det.” sa Harald.”

”När du tog ditt svärd och stack i ryggen på din far, hur kändes det, berätta det för mig, nordman.” sa Richard med en arrogant underton.

”Jag vill inte prata om det, Richard.” sa Harald dystert.

Richard skakade hånfullt på huvudet.

”En nordman som dödat sin egen far och förrått sitt eget blod bara för att ha livet i behåll. Ge mej en anledning till att lita på på din lojalitet.”

”Lojalitet betyder allt för mej!” väste Harald förnärmat.

”Vi får väl se det. Men du är fortfarande en nordman innerst inne. Vare sig du vill eller inte. Din lojalitet sätts på prov när du måste döda dina egna.”

”Jag kommer göra det utan att ifrågasätta dig.”

”Det trodde jag också i början. Att döda nordmän och andra fiender var enkelt. Men när min egen vapenbroder och lojale vän började massakrera oskyldiga byar… döda barn kvinnor och män… det var inte lätt. Men jag gjorde vad som behövde göras. Efter mycket om och men.”

”Har du dödat en av dina egna?” sa Erik förvånat.

”Det var ett riktigt smutsigt jobb. Men det var nödvändigt. Och jag har betalat ett högt pris för det.”

”Som vadå?” sa Erik.

”Min heder. Jag kommer alltid vara den där förrädaren som mördade en av kungens främsta generaler. Men dom var inte där och kommer aldrig förstå. Jag har accepterat det för längesen.”

När de hade lagt sig ner och släckt elden vaknade Erin av en olustig närvaro. Hon reste sig upp och tittade ut över ängen bakom skogsbrynet. Sju långväxta gestalter helt täckta av svart gjutjärnsrustning med spetsar överallt, drog fram under fullmånen. Ridandes på gigantiska ulvar sökte de igenom landområdet. Vinden började blåsa omkring dem. Erin väckte Harald och de andra i sällskapet.

”Öööhm… vad vill du…” muttrade Harald.

”Dom går där borta på ängen! Titta!” sa Erin. Harald blev yrvaken och tittade ut över ängen tillsammans med Erin.

”Vad är de för några?” sa Harald.

”Ja, hur fan ska jag kunna veta det. Dom tittar hitåt! Ducka!” sa Erin.

”Vad sjutton är det som pågår!” flämtade Rickard som just vaknat och gått upp.

”Vi måste dra härifrån.” sa Erin. ”Det var dom där figurerna som det talades om på värdshuset. Kommer du ihåg?”

”Ja. Du har rätt. Jag tror vi får ge oss av illa kvickt.”

De lyckades väcka upp Erik och ta med sig alla förnödenheter. Gryningen sänkte sig över skogen och himlen började bli röd. Efter en rask vandring kom de fram till en stor skogsglänta, som lystes upp utav solens strålar. Till sin fasa såg de fyra stora fula troll sitta vid en stor lägereld. De hade tofssvansar och kraftig benstomme, brun hy och stora öron. Näsorna såg ut som en potatis och tjocka armar gick ner till marken. De hjulbenta trollen gick på knogarna och saknade nästan panna ovanför sin tjocka ögonbrygga. Det minsta trollet var troligtvis bara en liten unge. Han var faktiskt lite söt om man ska vara ärlig. Det största trollet var hårigt och skäggigt och hade störst muskler. Också fanns där förstås det medelstora trollet som var nästan lika stort men inte hårigt. Sist men inte minst fanns där den tjocka, långhåriga trollkvinnan med bröst som hängde långt ner på magen.

”Menar ni på fullaste allvar att ni inte har fångat något att äta idag heller?” sa trollkvinnan inför de två stora trollen. ”Lillen är hungrig och det är gott om djur. Se så! Iväg med er igen och kom inte tillbaka förrän ni har hittat något djur!”

”Ja… mamma…” sa det största trollet.

”Kalla mej inte mamma! Seså! Iväg med er!”

”Hur ska vi ta oss förbi nu då?” sa Erik.

”Troll är korkade. Vi får väl smyga förbi dom försiktigt.” sa Erin.

Sakta och försiktigt smög sig de alla fyra förbi trollmor medan hon stod med ryggen vänd och tog hand om trollungen. När hon vände sig om för att titta, duckade de och gömde sig bakom lägerelden, för att sedan smyga vidare när hon vände ryggen till. De var nu över på andra sidan och klättrade tyst upp för väggen full med stekpannor, bråte och stulet gods. Men Erik fastnade med foten i öglan på en ryggsäck och kunde inte ta sig loss. Harald försökte dra loss honom, men det slutade med att Harald, Erin och Richard trillade ner i ryggsäcken tillsammans med Erik. När trollen återvände gömde de sig i ryggsäcken och höll sig tysta. De hade tagit varsin kanin.

”Vi fixade ett par kaniner åt oss.” sa det stora trollet med sin mörka klumpiga röst.

”Två små kaniner! Era idioter! Det där räcker inte åt oss allihop! Ni duger verkligen inte åt någonting!”

”Men mamma! Det finns inga djur kvar i skogen.”

”Håll käften och hämta kryddorna i ryggsäcken där borta.”

De fyra följeslagarna kände nu paniken stiga i blodet på dem. De tryckte sig mot varandra och kröp så långt ner i ryggsäcken de bara kunde. Det medelstora trollet stack ner sin stinkande hand och kände efter i väskan. Han lyckades gripa tag i Erin, men hon höll sig fast i väsktyget medan Harald stövlade till trollets tumme.

”Aaaaaj!” skrek trollet och drog upp handen igen. ”Väskan bits!”

”Struntprat! Inte fan kan väl en väska bitas! Ta upp kryddorna bara!”

”Okej, mamma.” sa det stora trollet och grep väskan. Han vände den upp och ner och skakade den fram och tillbaka. Till sist föll alla fyra ut ur väskan, rakt ner på marken.

”Kom och titta här! Det var dom konstigaste kaniner jag nånsin sett!” sa det stora trollet. Trollmor gick fram med det medelstora trollet och omringade människorna.

”Det är ju för helvete inga kaniner, din dumskalle! Det är fyra människor! Saftiga och goda!”

”Dom kan vi äta!” sa det medelstora trollet.

”Vi måste ju döda dom och grilla dom först. Bind fast dom!”

”Ajaj, mamma!”

Nu satt de riktigt i klistret. Erin, Erik, Harald och Richard bands fast intill bergets rötter och kunde nu inte ta sig loss därifrån. Trollen förberedde grytan, men märkte plötsligt hur det började prassla i terrängen längre bort.

”Vad fan var det?” sa det medelstora trollet.

”Bry dig inte om det utan se till att få dom där små människorna kokta på momangen!” sa trollmor.

Plötsligt började vinden vina och ett märkligt ljus träda fram. Trollen började bli ängsliga och fåglarna flög iväg från sina nästen i trädkronorna.

”Spring iväg! Fly!” skrek de. Sedan hade de försvunnit i fjärran.

Ridandes på sina stora vargar trädde de sju männen ut i gläntan med svärden i högsta hugg.

”Vi måste hugga oss loss härifrån!” ropade Richard. ”Försök dra era dolkar och svärd och försök skära loss alla rep. Fort!”

De andra gjorde som han sa och började intensivt hugga sig loss kring armar och ben. Medan de mystiska figurerna gick till attack hade alla fyra kommit loss. Tillsammans klättrade de upp på murgrönan intill bergsväggen. De mystiska figurerna tog en annan väg.

”Jag tror vi har ett nytt problem.” sa Erik.

Framför dem sträckte sig ett vidöppet träskområde, med grönt bubblande vatten, snåriga stigar och döda växter. Platsen var mycket ogästvänlig och luften tjock.

”Jag antar att vi måste ta oss igenom det här träsket.” sa Erin.

”Satan vad det stinker.” sa Harald.

”Vi har inget annat val.” sa Richard. ”Kom. Dom där figurerna ska inte ta oss levande.”

Så började deras vandring genom träsklandens ångor. Efter någon timme kom de upp på torra land och fortsatte sin vandring till nästa stora pöl att ta sig över.

”Det här är en plats full av ondska.” sa Harald vid middagstid.

”Hur vet du det.” sa Richard.

”Titta på växterna. Allt är dött. Vattnet är förgiftat. Ändå hörs en massa läten hela tiden. Varför?”

”Naturen är konstig, det erkänner jag.”

”Det här är så långt ifrån naturligt vi kan komma. Där jag kommer ifrån talas det om mörka krafter som tar död på mark och natur. Sjukdomar, ohyra och mörka krafter tar naturens plats.”

”Det där låter som samma gamla vidskepelse som min mormor brukade berätta för mig och Erin när vi fortfarande låg vid mammas bröst. Med lite mat i magen går nog dina vanföreställningar över.”

De kom fram till slutet av torra land och var nu tvungna att vada genom ännu en sumpmark. De vadade och kom djupare och djupare ner i vattnet. Till sist vadade de genom gammalt träskvatten hela vägen upp till midjan.

”Stanna inte på samma plats för länge.” se Erik. ”Då kommer ni aldrig därifrån igen.”

”Hur vet du det?” sa Richard.

”Min mamma berättade historier om det här ställen när jag var liten. Det sägs att här spökar.”

”Rövarhistorier och inget annat.” sa Richard. Direkt efter att han sagt det hoppade något upp bakom ryggen på honom. Det var en slemmig mager människa med stora vita glosögon, ruggigt långt hår. Han var väldigt mager och gjorde bara en massa primitiva läten ifrån sig. Med sina långa spetsiga fingrar grep han tag om Richards huvud och svingade sin andra arm om hans kropp. Med all kraft drog mannen ner honom under vattnet medan han kämpade emot förgäves. Erin, Erik och Richard försökte dra upp honom igen, men det slutade med att de själva drogs ner i soppan.

De sjönk längre och längre ner under vattnet och kände hur livet började lämna dem. Men det var inte dags för dem att dö den dagen. Plötsligt såg de hur ett ljussken uppenbarade sig vid vattenytan. En hand sträcktes ner i vattnet och drog sakta upp dem ur träsket. Roten som grep tag i dem skars av med en vass klinga. Erin och Harald hostade upp det äckliga vatnet på stranden. Figuren som räddat dem skrek och högg ner den slemmiga figuren. Han viftade med sina armar och skrek som en best. Sakta men säkert kröp han tillbaka ner i vattnet och försvann. Mannen som räddat dem var en reslig krigare i trettioårsåldern, stilig och torftligt klädd. Han hade svart, långt hår och en läderjacka med päls över axlarna.

“Vem är du?” sa Harald.

“Dom flesta kallar mej Stein.” sa mannen med sin mörka, hesa röst.

“Tack för att du räddade oss.” sa Erin.

“Vad gör ni härute mitt i vildmarken?” undrade Stein.

“Vi ska bege oss till Nordfala, något verkar jaga oss.” sa Harald.

“Jag var faktiskt påväg dit själv. Om ni vill kan vi slå följe. Jag känner till alla vägar och stigar i området häromkring.”

“Kan vi lita på honom?” undrade Erin.

“Klart vi kan. Varför skulle han annars rädda våra liv.” sa Harald.

“Jag svär att ni kan lita på mej. Vad heter ni, förresten.”

“Jag heter Harald.”

“Och jag Erin.”

“Jag heter Erik.”

“Och jag Richard.”

“Angenämt. Kom nu så lämnar vi denna gudsförgätna plats. Ni är ju dyngsura. Ni måste komma inomhus innan ni blir förkylda.”

“Gudarna välsigne dej, Stein.” sa Harald. De vandrade till en avlägsen del av träsket, där en enkel liten jordkällare låg gömd i berget.

“Det är här jag håller hus för tillfället. Jakten har inte gått så bra på sistone. Men det finns bröd och soppa. Och mjöd förstås. För jag antar att ni är både hungriga och törstiga.” sa Stein när han öppnade den murkna trädörren.

De steg in i den mörka jordkällaren, medan Stein tände några ljus. Därefter gjorde han eld i brasan och satte sig till bords med ett krus kall öl.

“Egentligen är det ju bara trevligt med lite sällskap här ute i ödemarken.” sa han och tog en klunk. “Soppan finns i grytan där. Bröd finns däruppe på hyllan. Ta för er.” De gjorde i ordning sin mat och satte sig till bords med den främmande mannen. Stämningen var tyst och spänd. Endast knastrandet från brasan hördes i den mörka kamamren.

“Vad gör du här ute i vildmarken.” undrade Erin.

Stein skar en bit ost med kniven och smaskade i sig en bit.

“Spanar.” svarade han dystert. “Rykten talar om korpar, storulvar och mystiska riddare som rider på dem. Dom letar efter något.

“Vilket sammanträffande. Några till som ska den här vägen till Nordfala. Som sagt så skulle jag dit själv och tala med alverna om just detta. Se så. Ät upp och värm er vid brasan så ni torkar ordentligt. Vi ger oss av vid gryningen.”

Natten tillbringades vid brasan. Medan Stein satt uppe och höll vakt, sov Harald, Richard Erik och Erin framförr den öppna elden. På morgonen gjorde de sig i ordning och gick upp.

“Håll er bakom mej och följ efter mej.” sa Stein. “Vi har försovit oss och får inte göra för mycket oväsen. Kom nu.”

Stein öppnade dörren och var på väg att stiga ut, men Harald och Erin tvekade och såg ängsliga ut.

“Eller ni kanske hellre stannar kvar här och går vilse i sumpmarken? Mmh?” Harald och Erin insåg att de inte hade något val. De reste sig upp och följde efter mannen.

Dagen flöt på. Ju längre ifrån träsket de kom desto klarare blev det. De kom ut på de stora klippiga slätterna i Östfalk. Plötsligt kunde de se hur de åtta ryttarna på sina vargar kom galopperande i fjärran.

“Kvickt!” ropade Stein. “Göm er i buskarna häruppe. Dom kommer.”

Medan kolossen dundrade förbi nedanför kullarna gömde de sig bakom klippan. När de hade passerat gick Harald, Erin Erik, Richard och Stein ut ur buskarna och betraktade vidunderna medan de försvann i fjärran.

“Vad är de för några egentligen?” sa Erin.

“Anasors jägare.” sa Stein.

“Anasor?” sa Erin förvånat. “Dog inte han för tusen år sen.”

“Man vet inte säkert. Hursomhelst lever hans hantlangare vidare. Och dom är ute efter totalt världsherravälde. Dom dödar allt som lever och kommer i deras väg. Gudarna giv oss nåd om dom får tag på oss.”

“Hur långt är det kvar till Nordfala?” sa Harald.

“Om vi kan få tag på en häst… så kanske vi är framme om nio, tio dagar eller så.”

Dagarna flöt på. Och det gjorde även vandringen. Ju längre norrut de kom desto mer ojämn blev marken. Högland och klippor, dalar och berg började uppenbara sig i hög grad. En dag hade de vandrat högt upp på ett berg. Där såg de ut över en stor majestätisk dal, med en fors längst ner. Barrträd och dvärgbjörkar bredde ut sig på kullarna. Men det var inte det som var det mest fantastiska. Framför sig såg de ett berg i form av ett trolliknande ansikte. En stor näsa, mun och ett par ögon som stack ut från bergets topp.

”Vad sjutton är det där för nåt?” utbrast Erik.

”Naturen har verkligen format fantastiska skapelser.” sa Harald.

”Det är inget vanligt berg. Stör honom inte.” sa Richard och gick vidare. De andra tittade förundrat på varandra och kunde inte förstå vad han menade med det. Sedan följde de efter honom och fortsatte sin vandring.

Uppe på bergen och klipporna vandrade de, med Stein längst fram. I en liten krypta tog de en paus. De åt och drack av sina förnödenheter de hade med sig.

”Nordman!” ropade Richard.

”Sluta kalla mig det.” sa Harald.

”Inte förrän du bevisat dig värdig. Du måste fortfarande bevisa att du är en av oss. Bevisa din lojalitet.”

”Vad ska jag göra då? Berätta det för mej, lillprins!”

”Harald.” väste Erin.

”Lillprins, eh?” sa Richard förnärmat och reste sig upp och vankade fram till Harald. Han drog sitt svärd och riktade det mot hans hals. ”Så talar inte en lojal krigare!”

”Lägg av nu, ni två!” sa Stein.

”Våga aldrig hota mig, igen!” sa Harald och knuffade undan svärdet. Han reste sig upp.

”Kalla mig då inte lillprins? Nästa gång du gör det skär jag halsen av dig, förstått?”

Harald stod tyst en stund och tittade Richard i ögonen. Sedan sa han: ”Du är en lillprins. En oförskämd, fisförnäm liten lillprins med ett alldeles för stort svärd.”

Då blev Richard rasande. I ett vrål anföll han Harald med ett svärdshugg. Harald blockerade med sitt eget svärd. De började jaga varandra och fäktas medan Stein skakade på huvudet.

”Sluta! Sluta era idioter!” röt Erin förtvivlat och sprang efter dem.

”Erin! Låt dom sköta det själva!” sa Stein.

”Ni behöver varandra!” ropade Erin.

Fäktningen intensifierades. Richard och Harald gnisslade sina klingor mot varandra och blängde ilsket i varandras ögon. Richard avbröt låsningen genom att slå till Harald i ansiktet. Harald backade och föll ner i en grop medan Richard gick efter honom. De fortsatte slåss bland klipporna och terrängen. När de närmade sig ett stup började sprickor uppstå i marken. Det knakade likt ett åskoväder och en bit av klippan lossnade och föll ner i avgrunden med Richard. Som tur är råkade Richard klamra sig fast intill berget. Där höll han sig kvar. Harald närmade sig klippans kant och lade sig ner och sträckte fram sin hand.

”Ta min hand, Richard!” ropade han. Richard försökte sträcka sig efter Haralds hand, men han nådde inte. Harald bestämde sig då för att hoppa ner en bit längre ner och hålla sig fast intill klippan. Försiktigt sträckte han sig nu efter Richard. Richard fattade mod och tog ett kraftigt grepp om Haralds hand. Medan stenar började lossna från berget tog Harald i allt vad han orkade och drog upp Richard till säkert område. De båda satte sig utmattat på marken och återhämtade sina krafter.

”Ditt svärd.” sa Harald och räckte honom hans svärd.

”Du räddade just mitt liv.” sa Richard snopet.

”Jag gjorde det som alla skulle ha gjort.” sa Harald.

”Jag har inte varit rättvis mot dig, Harald.” sa Richard. ”Men nu är vi bröder. För alltid.” Richard reste sig upp och sträckte sin hand till Harald. Harald grep hans hand och reste också sig upp. De knöt varandras nävar och såg varandra djupt i ögonen.

”För alltid.” svarade Harald.

Men faran var inte slut där. Medan de tog varandras händer reste sig en gigantisk hand av berg och sten bakom dem.

”Harald! Richard! Akta er!” ropade Erin panikslaget. Harald och Richard hörde marken under dem rämna likt åska. De vände sig om och såg hur den enorma handen slöt sig över dem och grep tag i hela klippan de stod på. En gigantisk arm lyfte upp hela avsatsen och satte den i den en annan likadan hand. Nu stod Harald och Richard mitt på en koloss som lyfte upp dem. Framför dem öppnade sig ett par gigantiska gula ögon, i ett det stora ansiktet de skådat ovanför dalen. Ansiktet var av sten. Han såg ursinnig ut och blängde åt dem. Det kilometer höga berget var täckt av träd och satt fast vid midjan i marken. Han sträckte på sig så det knakade som en jordbävning och öppnade nu sin rottäckta mun för att tala.

”Vem stör min sömn?” ropade han med en gigantiskt djup och lågfrekvent röst som ekade i hela dalen.

”Jag är Harald… Nordvind. Och det här är min vapenbroder Richard Graffington.”

”Lögnare…” viskade kolossen så att hans andedräkt blåste likt en kraftig vind. ”Du är inte Harald Nordvind! Ljug aldrig mer för mig igen! Uppfattat?”

”Men vem är du om jag får fråga?” sa Richard.

”Jag är jorden. Och jorden är jag. Vad för er hit?”

”Vi vill ta oss till Nordfala. Kan du leda oss dit, o vördnadsvärde jord?” sa Harald.

”Ingen kan ta sig genom den här dalen till Nordfala levande. Ni ser ut att behöva hjälp, människobarn.”

”Vi är tre till, store jord.” sa Harald. ”Erin, Stein och Erik. Dom är på väg hit nu. Kan du hjälpa dom över dalen tillsammans med oss.”

”Det återstå att se.” sa bergets ansikte med sin dundrande röst. ”Är ni värdiga?”

Den gigantiska bergjätten plockade försiktigt upp Erin, Erik och Stein på varsin egen stor avsats. Nu hade han en stor del av berget i båda sina armar. Han placerade båda stenarna på andra sidan dalen. Erik, Erin, Stein, Harald och Richard hoppade av på marken.

”Välkommen till Norden, människobarn.” sa berget och stelnade återigen in i sin dvala.

”Sådär ja. Det var ju en upplevelse må jag säga.” sa Richard.

”Kan ni lova att sluta slåss nu, pojkar?” sa Erin.

”Han räddade mitt liv.” sa Richard.

”Vem? Harald?”

”Ja, vem annars.”

”Här i närheten finns en den stora drakkyrkogården. Vi måste ta oss igenom den obemärkta och oskadda.” sa Stein.

”Drakkyrkogård? Det låter kusligt.” sa Erik.

De började så sakteliga gå norrut genom dimmorna. Två dagar passerade utan bekymmer. De märkte genast hur dimmorna växte sig tätare och tätare. Bergen bredde ut sig och det började sannerligen bli riktigt kusligt. Efter fem dagar skingrade dimman sig och uppförsbacken tog slut. Erik lutade sig mot väggen och drog ett par djupa andetag. Under sin hand kände han något knöligt och obekvämt. Han tog bort handen och såg ett par gigantiska skelettfingrar av någon reptil ligga mot berget. Erik blev skrämd och skrek till. Han noterade det stora drakskelettet som armen var en del av och tittade upp där det stora kraniet låg.

”Hörrni! Jag tror vi är framme vid Drakkyrkogården.” sa Erik.

”Hur tar vi oss in där då?” sa Erin.

”Där borta ser ut att finnas en liten grottöppning. Vi provar där.” sa Stein.

De följde efter Stein och passerade genom själva grottan. När de kom ut på andra sidan uppenbarade sig en gigantisk öde plats, fylld med döda träd och klippor med stora drakskelett. Skeletten hade säkert legat där i hundra år minst. Drakskeletten låg på hög som om de vore en massgrav.

”Vilket ställe.” sa Harald.

”Drakkyrkogården.” sa Stein. Håll er tätt intill mig och låt inte dimmorna förleda er.”

De startade sin vandring genom den dimmiga gamla gråa platsen. Timmarna gick.

Någon timme gick och Erik blev både fascinerad och rädd för de utdöda monstren som vilade på bergen och klipporna omkring dem.

”Stein.” sa han.

”Mm?”

”Varför är det en massa drakskelett just här?”

”En gång var detta ett blodigt slagfält. Davaniernas bästa krigare på den tiden – Egerin Kalia ledde sina män till seger mot den fruktade drakkungen Akalor. Hon vann striden men fick betala ett högt pris. Akalors svarta drake Kaigus hade dränkt slagfältet i en endsalva och dödat alla davaniska drakar. Som tur är var Egerin skicklig med både svärd och båge.”

”Jag önskar jag kunde bli en davanier. Jag har alltid drömt om det.”

”Vem har inte det. Men det är en orden i djup kris? Men en av dom är här i närheten.”

”Tror du vi kan hitta honom och kanske prata med honom?”

Stein log. ”Du är närmare honom än du anar. Men han sysslar inte med sånt längre. Vi pratar mer om det sen. Skynda på.”

Erik förstod inte vad Stein menade. Var skulle denne krigare vara? Och vem var han? När de hade vandrat i tre timmar började det dessutom skymma för dagen. Harald gick längs en dimmig liten stig med döda buskar. Han märkte då hur han fattades alla andra.

”Richard? Erik? Var är ni?” ropade han. Plötsligt mötte han Richard i en korsning. Han blev skrämd och höjde sitt svärd i luften.

”Åh! Det är du?” sa han och satte tillbaka svärdet i skidan.

”Var är dom andra?”

”Va? Jag trodde du gick med dem?”

De såg sig panikslaget omkring.

”Titta på statyn där.” sa Richard och pekade på en gammal sliten totempåle av sten. ”Det är ju exakt samma staty vi gått förbi tre gånger. Vi går ju bara runt i cirklar.”

”Då är vi vilse.” sa Harald.

”Så in i helvete.”

Plötsligt vältes hela totempålen och en av de mystiska männen med rustningar stod där med svärdet i högsta hugg. Sedan omringades de av de andra sex. Den största av dem hade en svart lädermantel och var över två meter lång. Han red på en kolsvart häst med röda ögon. Även hans egna rödlysande ögon lös likt rubiner genom hans visir. Han klev av sin häst och gick fram till Harald och Richard.

”Vilka är ni?” sa han med sin djupa, burkiga röst. De kände hans fasansfulla andedräkt i sina ansikten och kunde höra hans instängda, tunga andning bakom hjälmen. ”Svara på min fråga. Vilka är ni?” sa han.

”Vi är oskyldiga resande.” sa Harald.

Den sista och åttonde riddaren gick fram med Stein och Erik släpandes efter sig.

”Vi har dom andra två, ers höghet.” sa han.

”Bra. Då tar vi dom till Kelheim levande.”

”Ni kan inte ta oss?” sa Erik panikslaget.

”Varför inte, pojk? Vi ska inte skada er. Inte mycket i alla fall. Sätt dom på en varg och bind deras munnar och händer.”

Nu insåg Stein, Harald, Richard och Erik att det var kört.

Samtidigt låg Erin i bakhåll och planerade en attack för att döda dem, men hon hade inte mod till det. De mörka männen försvann med sina fångar i ett järngrepp och Erin kände sig mer maktlös än vad hon någonsin gjort tidigare. Det var då hon bestämde sig för att leta reda på dem och rädda dem på egen hand.

Kapitel – 5 Tagen av mörkret

Velmont var en av Degharts resligaste städer. En kraftfull mur omringade stades kärna. Medeltida byggnader, katedraler och kyrkor reste sig upp från alla gator och torg och längst bak i staden fanns det stora gotiska slottet, praktfullt och med tiotals spetsiga tinnar och torn, broar och trappor överallt. Murporten öppnades inför kung Henrik och hans män. De red in i staden klockan fyra på eftermiddagen. Folkmassorna i staden bugade när kung Henrik red förbi. Framme vid slottets trädgårdar gick han av sin häst. Henrik och hans herrskap mottogs väl av hovet. En långväxt rådsman vid namn Karl Dengert steg fram iklädd sin vanliga broderade rock.

”Välkommen tillbaka till huvudstaden Ers majestät. Jag hoppas att er resa har varit bekväm.”

”Nåja. Inte alltför besvärlig, herr Dengert.” svarade Henrik och lade armen om Karls axlar. ”Hur har det gått med dessa oduglingar i Velmont, då? Haha.”

”Tackar som frågar. Ganska bra faktiskt. Men tyvärr måste jag avbryta ditt glada humör en smula. Vi måste talas vid. Ensamma, om du kan.”

Herrskapet gick i förväg och lämnade kungen och Dengert ifred.

”Nå, vad är det?”

”Det kom en budbärare. Det gäller din dotter.”

Kungens ögon fylldes med förskräckelse. En kvart senare slog han sönder byrålådan i sina gemak.

”Jag visste det! Jag visste det! Erin gör ju alltid som hon själv vill! Och jag hoppas vid gudarna att min son och Harald gör allt i sin makt för att skydda henne.”

”Nordmannen är inte pålitlig, ers höghet.” sa Dengert.

”Struntprat! Jag börjar faktiskt uppskatta pojken.” sa Richard och satte sig ner på sin stol. ”Han är en god man. En förbaskat god man.”

”Nåja. Ska vi kanske ta oss till krigsmötet?”

”Vågar jag säga nej? Jag har precis kommit hit och är jävligt trött?”

”Mina rådsmän har väntat i fyra timmar, ers nåd. Du är dessutom redan sen. Bättre att ha det överstökat, tycker du inte det?”

”Jaha, jaja.” sa kungen och reste sig och sträckte på ryggen. ”Och jag som trodde att en kung fick göra precis som han ville. Ack så fel jag hade. Jaja, skit samma. Nu går vi in på mötet då!”

Den långa salen var fullsatt med finklädda herrar. Sekreteraren Hammarsund var reda med penna och bläck.

”Ers nåd!” sa de alla i kör.

”Jag beklagar att jag är sen, mina herrar. Terrängen har växt till sig sen senaste mötet.” sa Henrik och satte sig ner.

”Dina krigsplaner?” sa en av rådsmännen och räckte ett hopvikt bräde till Henrik. Henrik fällde ut brädet och blottade en stor karta över hela Claurain. Generalerna samlades runtomkring och pjäserna lades fram över bordet.

”Jag vill att den där förbannade slöfocken Torin Elendor ser till att mobilisera sina mannar illa kvickt. Det här är sista gången jag säger till honom.”

”Det tjänar ingenting till, ers nåd.” sa general Karlmark. ”Vi har tjatat på honom flera gånger.”

”Tjata mer, då.” väste Henrik varpå en obehaglig tystnad uppstod. Kung Henrik såg sig omkring. ”Jag ber om ursäkt för mitt dåliga humör. Det har varit en lång resa.”

”Inget att förlåta, ers nåd.” sa general Karlmark.

”Hur ska vi ta oss till Nordfala genom den terrängen?” sa kungen.

”Eh, ers nåd. Jag och har diskuterat den här planen från och till. Jag tror att vi skulle tjäna mycket mer på att vänta på att kung Torin har börjat marschera västerut och sen anfaller Fjordholm vid västkusten med vår flotta. Då kommer Leif att vara på väg österut med sina män och Fjordholm står utan försvar.”

”Jag ska faktiskt överväga det, general Karlmark. Tack.”

”Min fråga är om vi kan lita på Torin Elendor.” sa Dengert.”

”Han har svurit att vara mig lojal. Varför skulle han förråda mej.”

”Jag menar… vi kan aldrig riktigt lita på nordmännen, så vi behöver eventuellt en plan B.”

”Okej.” sa Henrik. ”Några realistiska förslag på en plan B?”

”Vi skulle kunna fråga höra med alverna i Adarion.” sa Martin Klemenstorp.

”Vansinne!” utbrast Mark Halvaron. ”Alverna är snikna och odugliga och skulle aldrig ställa upp på vår sida.”

”Ingen har sagt att du får tala, Mark Halvaron.” sa Henrik. ”Sätt dig ner!” Mark satte sig ner igen.

”Jag ber om ursäkt, ers nåd… jag…”

”Har du något bättre förslag så leverera det.” sa Henrik.

”Vi har redan en mäktig allierad i Relmar.” sa Mark Halvaron.

”En allierad som aldrig skulle ställa upp om de inte själva tjänade något på det. Jag litar inte på kejsaren.”

”Tja. Vi kan ju alltid fråga honom.” sa den äldre rådskvinnan Alva Ribbersdotter.”

”Då gör vi det. Vi attackerar inte Nordfala förrän plan B är färdig.” sa kung Henrik.

De åtta vargryttarna red genom skogen på sina bestar och hade sina fångar fastbundna på två extra hästar.

”Vart för ni oss.” sa Harald.

”Tyst med dig, smutsiga människa!”

”Vi kräver att få veta.”

”Fresta inte ödet, Harald.” sa Richard som var bunden rygg mot rygg mot Harald. ”Vi lär väl se när vi kommer fram.”

”Kan ni åtminstone skona pojken?” sa Stein.

”Vi ska inte döda er.” sa den storvuxna riddaren längst fram med sin djupa röst. ”Vi ska bara förhöra er vad ni gör i vårt område.”

”Ert område? Det tillhör Norden, vet ni det?” skrek Harald.

”Harald. Jag skulle uppskatta om du inte provocerade dom här i onödan.”

”Hörde ni honom.” sa den stora riddaren. ”Han har helt rätt. Tig med er allihopa. Ni ska nog bli varse om vart vi för er någonstans. Håll munnen stängd så lever ni när vi är framme där.”

De blev alla bevakade utav Erin. Hon hade förföljt dem tyst i två dagar och kikade nu på dem genom ett par buskar uppe på vallen intill den snåriga stigen. Försiktigt reste hon sig upp och smög sig fram. Plötsligt knakade det till. Hon märkte att hon hade trampat på en kvist. En av riddarna vände blicken mot henne och tittade åt hennes riktning. Erin duckade.

Riddaren skakade på huvudet och fortsatte sedan efter de andra. Erin pustade ut med en lättnad. Hon måste utmana dessa monster ensam, men det vore kanske bättre att följa dem hela vägen fram till deras hållplats för att avancera på något sätt. Det klumpade sig i hennes mage. Erin var tvungen att vara snabb och kvicktänkt.

Dagarna gick och vandringen lika så. Mitt i natten anlände riddarna med sina fångar till en syster svart dalsänka med vassa klippor. Träden verkade alla vara döda och längst nerför den snåriga bergsstigen reste sig ett svart, spetsigt slott av sten. De många spetsiga tornen reste sig likt nålar mot skyn. Samtidigt dundrade åskan och en blixt slog ner i det högsta tornet. Erin såg hur riddarna gick med hennes vänner ner mot slottet. Hon insåg att hon måste vara tyst, blixtsnabb och stark för att frita dem.

Väl framme vid vindbryggan ovanför den djupa sprickan i marken, hissades det spetsiga gallret upp i den höga gotiska porten. Vakterna och arbetarna i området var gorvyler – förvrängda vättliknande hjulbenta varelser med gula reptilögon, spetsiga öron och brungrå hy. De kunde se ut på lite olika sätt, men gemensamt var deras fula ansikten med sylvassa tänder. Många av dem hade tatueringar eller ringar i sina fula trynen. Inuti det stora slottet reste sig svarta, gotiska pelare som höll upp de monumentala valven i taket. Groteska statyer av monster och demoner lurade överallt. Trappor reste sig överallt från olika våningar. Man kunde nämligen se ner till våningen under, där gorvylerna arbetade med gigantiska maskiner och hjul. Industrierna tjöt och skorstenarna bullrade av rök och föroreningar. Grön sörja rann ut från cisternerna i träskvattnet och vattendragen. Det var en fruktansvärd plats.

Erin hade just rest sig upp för att springa efter dem, men då föll plötsligt gallren ner igen. Hur skulle Erin göra nu? Hon hukade tillbaka och tänkte en lång stund.

Harald, Richard, Stein och Erik låstes in i ett par kalla mörka celler i fängelsehålorna. Omkring dem i de andra cellerna stod inavlade bestar och skrattade åt dem. Den stora feta vakten med ett enda horn mitt i pannan slängde med sin piska i luften för att få tyst på dem.

”Jaha.” sa Erik. ”Det här gick ju inte riktigt som planerat.”

”Jag hoppas bara Erin kom oskadd därifrån.” sa Richard.

”Erin klarar sig alltid.” sa Erik.

”Tog dom alla våra vapen?” sa Harald.

”Varenda pinal, inklusive vår proviant och vår magi.” sa Stein.

”Dom där som arbetar däruppe vid det stora gruvhjulet?” sa Erik. ”Vad är de för några?”

”Dom är gorvyler.” sa Stein.

”Gorvyler?”

”Dom mörka herrarnas förslavade soldater. Deras hat mot allt som växer och är grönt har verkligen satt sin prägel på den här dalen.”

”Vet du vad stället heter.” sa Richard.

”Nej, jag tror det är ganska nytt.”

Plötsligt hörde de en grotesk hosta. Det var den stora riddaren som kom gående. Hans röda ögon stirrade in i deras cell.

”Nå.” sa han. ”Vad gör fyra män i mitt land alldeles ensamma.” sa han med en viskande stämma.

”Säg du ditt namn, svarta riddare. Så ska vi säga vårt och berätta om vårt upptåg.” sa Stein.

”Jag är Rex Narkal. Kung över den här dalen och så småningom skall mitt rike sträcka sig över hela Claurain. Hhhhmmmm… Anasor kommer bli så stolt.”

”Anasor?” sa Stein. ”Dog inte han för mer än tusen år sen?”

”Inget kan döda Anasor. Ni måste inse att ni inte har något val. Ni måste ansluta er till honom. Ny fyra. Tillsammans kan vi störta honom och härska över Claurain som jämlikar. Förstår ni inte? Vi kan uträtta fantastiska stordåd! Få allting precis som vi vill ha det.”

”Jag kommer aldrig ansluta mig till dig!” skrek Erik och skakade sitt galler.

”Så synd för er. Om ni tackar nej till mitt erbjudande måste jag tyvärr förgöra er allihop. Men först vill jag visa upp mitt nya vapen.”

Taket öppnade sig via en lucka och två gigantiska noshörningar, med reptilsvans och ett enda stort hajnosliknande horn på näsan, drog fram ett mekaniskt vidunder i hallen. Det var ett tvåhundra meter högt torn på hjul.

”Skåda dödens öga. Imperier kommer falla för den här fantastiska uppfinning. Om en vecka är den färdig för att prövas. Och ni… ska titta på. Hmhmhmhmhahahahahahaha.”

Erin vankade fram och tillbaka utanför slottett. Plötsligt kom hon på. Hon hade ju Erons dimma. Nu var hon bara tvungen att vänta på att gallren höjdes upp för någon förbipasserande. Timmarna gick och det var snart gryning. Erin kände att hon började bli idiot av att sitta och vänta. Men så plötsligt kom en marscherande armé av gorvyler och ställde sig utanför porten. Gallren hissades upp och Erin samlade mod. Hon grep tag i en flaska av Erons Dimma och kastade mot legionen. Ett blått rökmoln uppenbarades i en kraftig smäll. Gorvylerna runtomkring blev yra och började vingla omkring i den blå röken. För säkerhets skull kastade Erin en flaska till för att få extra tid på sig att springa in genom porten. Hon tog sats och sprang. Ovanför porten stod de två vakterna och var lätt påverkade av röken. De hade varsitt horn på ryggen och Erin förstod att de skulle blåsa i hornet om de upptäckte henne. På ett par sekunder sköt hon båda två med sin båge. De föll ner döda på stengolvet. Erin släpade iväg en av dem i ett hörn där hon var osedd. Där började hon klä av sig alla sina kläder. Hon stod nu i bara sina enkla underkläder och klädde av gorvylen. Stanken från hans kropp var förfärlig. Erin höll på och böka med kläderna i fem minuter för att försöka bli en av dem. Hon smorde in sin hy och sina händer med gyttja och tog på sig gorvylens rustning och hjälm. Nu sprang hon efter legionen och började gå tillsammans med de andra gorvylerna. När de kommit en bit smög hon diskret iväg i korridorerna. Där smög hon sig fram obemärkt och hittade plöstligt den feta figuren med hornet i pannan. Han satt och snarkade i hörnet. Erin kunde se hans nycklar hänga i bältet. Försiktigt smög hon sig fram till vidundret och sträckte sig efter hans nycklar. Han ryckte till och kliade sig på huvudet, men när han somnade till igen, lät han hänga med sin ena arm precis framför nyckelknippan. Erin blev nervös och försökte försiktigt lyfta upp hans arm och lägga på magen igen. Tyst som en mus satte hon sig på huk och började arbeta med att ta loss nyckelknippan. Hon lyckades och smög iväg så fort hon kunde längre in i korridoren.

”Vi har inte resurser nog att förstöra Irodon. Maskinen är inte färdigställd förrän om en månad.” hördes en ängslig gorvyl.

”Arbeta hårdare då.” sa Rex Narkal. Erin blev förskräckt och knackade på dörren där samtalet kom ifrån. Govylen öppnade och där stod Rex Narkal.

”Ska du inte marschera i ledet som dom andra?” sa Rex.

”Nej, mylord.” sa Erin med tillgjord röst. ”Jag skulle just göra det, mylord. Men två vaktposter blev precis mördade av någon obehörig. Jag tror att en spion rör sig häromkring.”

”Det låter ytterst oroväckande. Då får väl jag gå med mina vakter och oskadliggöra honom. Ta den här boken under tiden och för den i säkerhet.” Rex Narkal räckte Erin en stor, tjock bok och Erin smög iväg och satte sig i ett hörn. Med en klump i magen öppnade hon boken och bläddrade. Där fanns kartor över flera Claurainska städer – Velmont, Istamar, Aripolis och många fler. Hon bläddrade till sidan om Irodon – dvärgstaden högt upp i bergen. Där hade det gjorts beräkningar och ritningar på hur mycket rödsten som behövdes för att spränga staden. Texten spekulerade om mängder av dolda rikedomar som kunde finansiera ett världskrig. På så sätt skulle gorvylerna starta ett krig mot mänskligheten och ta över världen. Hon såg även en ritning till olika gruvborrar, till det där tornet – Dödens Öga, som kunde förgöra en hel stad. Erin blev förskräckt och kände paniken rusa i bröstet. Hon tog med sig boken och rusade ner i fängelsehålorna.

Harald satt dystert och klottrade på väggen i sin cell.

”Du Harald.” sa Richard. ”Jag vill tacka dig för den här tiden. Och jag vill också passa på att be om ursäkt för att jag inte varit en särskild sjysst kamrat sen vi träffades. Kan du förlåta mig?”

”Ja, det är det vänner gör, visst.”

”Jag ska be till mina gudar om att ett mirakel befriar oss från det här helvetet. Du kan lika gärna be till dina gudar också, vad dom nu heter.”

”Gudar!” skrattade Harald hånfullt. ”Jag förlorade tilltron på mina gudar för många år sen.”

”Det är ändå aldrig fel att be, Harald.”

”Tror du ens att gudarna finns?”

”Jag vet inte. Jag har ju aldrig sett dom.

”Om gudarna finns är dom antingen maktlösa eller onda.” sa Stein bittert.

”Hur är det med pojken?” sa Richard.

”Han är svag och sover just nu.” Stein satte sig ner på sin stol.

Plötsligt hördes någon rusa ner för trappan.

”Nån kommer!” utbrast Richard. ”Harald! Sluta klottra!”

Nerför trappan kom en kort och smal gorvyl gående. Han låste upp deras celler blixtsnabbt och föste ut dem ifrån cellerna. Alla trodde de att de skulle avrättas.

”Kom med mig här, era uslingar!” röt gorvylen med en ovanligt ljus röst. ”Rör på påkarna!”

Gorvylen ledde dem ut i den stora hallen. Där sprang gorvyler fram och tillbaka för att leta efter spionen.

”Följ med här!” röt gorvylen och placerade dem i ett hörn.

”Vad vill du?” undrade Richard.

Erin såg sig omkring och tog av sig hjälmen.

”Erin!” utbrast de allihopa.

”Hur kom du in hit, syster?” sa Richard.

”Vi får tala om det senare! Men kom! Vi måste hitta en väg ut härifrån.” sa Erin.

”Vad ska du med den där boken till?” undrade Erik.

”Jag förklarar sen. Men kom nu! Vi har ont om tid.”

De sprang ut genom hallen samtidigt som alla gorvyler omkring dem sprang runt och letade. Larmet gick samtidigt och röda lampor började lysa.

”Ta fast spionen när ni hittar honom. Död eller levande.”

Gallret öppnades för att släppa ut en legion av gorvyler.

”Nu har vi chansen! Titta porten!” skrek Erin. De sprang mot porten allt vad de orkade. Efter femton sekunder hade gorvylerna redan kommit ut.

”Fäll ner porten!” skrek en gorvyl.

Inom loppet av några sekunder hade alla sprungit ut, förutom Erik. Han sackade efter.

”Erik! Skynda dig!” skrek dem allesammans medan gallret fälldes ner. Erik insåg att loppet var kört. Han kastade sig ner på golvet och rullade sig ut under gallren precis innan de hade fallit ner i marken. Han var sekunden från att bli spetsad.

”Kom! Vi flyr! Nu direkt!” Tillsammans sprang de uppför alla stigar igen och ut ifrån den dystra dalen. De hade ingen aning om vart de skulle eller vad som skulle komma härnäst.

Solen började gå upp och de hade nu kommit så långt bort att faran ej nalkades. De hade kommit till en glänta som inte längre var död.

”Du räddade oss, allihop Erin!” sa Erik andfått. ”Du är den bästa krigaren av oss alla.”

”Nåja, överdriv inte nu.” sa Erin med ett leende. De satte sig på marken och vilade. Tillsammans åt de lite av provianten som fanns kvar och drack ur sina vattenflaskor i läder.

Vandringen fortsatte och dagen grydde. Tillsammans gick de ut på de klippiga slätterna.

”Vi bör vandra i ungefär tio dagar innan vi kommer till Nordfala. Vi hamnade ju som ni vet på en liten omväg.” sa Stein. ”Om allt går vägen så är vi framme i Hildverad om en månad.”

”Med lite tur kanske vi kan fixa hästar.” sa Erin.

”Du med dina hästar.” skrattade Richard.

”Vadå, då?”

”Äh, det var inget.”

”På tal om hästar. Kolla vilka som kommer där borta, då?” sa Harald och pekade mot horisonten.

Tio stadiga hästar med underligt klädda män kom ridande mot dem. Männen hade den klassiska Davanius-tunikan på sig. Erik tittade imponerat på dem. Ryttarna kom fram och omringade dem. Harald, Richard, Erik och Stein drog sina svärd, medan Erin drog sin pilbåge. Männen på hästarna drog sina långa sylvassa klingor som bokstavligt talat slukades av brinnande flammor. De kunde känna hettan från elden när de nu omringades av lansarna.

”I kejsare Hadrius namn är ni arresterade.” sa ledaren för ryttarna. ”Vad gör fyra män och en kvinna i gorvylisk rustning mitt ute i ödemarken?

”Vi vill inget illa.” sa Erin och satte tillbaka sin pilbåge på ryggen. De andra fyra tog ner sina vapen likväl. ”De här fyra följeslagarna kidnappades av Rex Nalkar. Vi togs till ett svart slott i norr som ni kanske kan namnet på? Jag var tvungen att ta på mig en gorvylisk rustning för att smälta in och rädda mina vänner.” sa Erin.

”Är hennes vittnesbörd sann.” frågade davaniern. De andra nickade. Ryttaren lade ner sina vapen medan ledaren klev av från sin häst.

”Ni är davanius-krigare, va?” sa Erik. ”Jag har drömt om att bli en sån sen jag var liten!”

”Nåja, det är aldrig för sent att ansluta dig när du har vägarna förbi.” sa ledaren. Han tog vänligt av sig hjälmen och blottade sina flätor och sitt stiliga blonda pipskägg. ”Jag är Bengil från Davaniusorden. Det här är mina bröder och systrar från Davanius. Vi ber om ursäkt för våra förhastade slutsatser. Man kan aldrig vara tillräckligt försiktig i dessa dagar.

”Mästare Bengil!” sa Erin. ”Jag är Erin Westenford, kung Henrik av Degharts dotter. Vi måste talas vid snarast! Jag fann något inuti deras slott. Planer på ett illdåd. Ta med boken till Elvaris och varna dom andra i senaten.”

”Självklart, unga krigare.” sa Bengil. ”Vi tackar för informationen! Bröder! Systrar! Mot Elvaris!” De började galoppera iväg, men stannade plötsligt tvärt. Bengil vände sig om och tittade Erik i ögonen.

”Erik.” sa han. ”Det är dags.”

Eriks ansikte sken upp som en sol. Men samtidigt blev han rörd.

”Erik är faktiskt med oss.” sa Erin.

”Nej, Erin.” sa Erik och tittade Erin i ögonen. ”Jag uppskattar verkligen mina nya vänner jag fått. Vad ni har gjort för mig. Men jag måste gå vidare nu. Jag har alltid drömt om att bli en drakkrigare i Davanius. Och nu ska jag se till att det går i uppfyllelse.”

”Erik, lilla vän. Lyssna på mej.” sa Stein. ”Du anar inte vad det innebär att vara en davanier. Jag är själv en av dom.”

”Du?” sa Erik förvånat. ”En davanier?”

”Eller rättare sagt. Jag var.”

”Jag vet vad jag ger mej in på.” sa Erik. ”Ni måste lita på mej.”

”Då ska jag inte hindra dej.” sa Stein och kramade Erik hårt.

”Vi kommer aldrig glömma dej.” snyftade Erin och kramade om sin vän Erik.

”Lycka till, Erik. Vi kommer be för dej.” sa Harald och bidrog med sin egen kram. Även Richard kramade honom.

”Kämpa väl, lillkrigaren!” sa han och log mot honom.

Erik snyftade till och torkade ett par tårar. Sedan vände han om och gick mot ryttarna som stod och väntade på honom. Han vände sig om och tittade på sina vänner igen. Med ett varmt leende tittade han på dem. Sedan lyfte Bengil upp honom och satte honom framför sig på sadeln.

”Det kommer bli bra, pojk. Det kommer bli bra.” sa Bengil. Sedan red de iväg med Bengil mot Elvaris – världens huvudstad. Harald, Richard, Stein och Erin såg honom nu försvinna i fjärran. För att aldrig komma tillbaka. Åtminstone inte vad de själva visste. Ty vem kan sia om vad framtiden har att erbjuda?

Kapitel – 6 Draktränaren

Harald, Richard, Erin och Stein vandrade genom kullarna och stäppen i flera dagar. Det var tidigt på förmiddagen en dag, när Stein konstaterade något oroväckande.

”Provianten börjar sina.” sa han. ”Vi måste hitta ett transportmedel. Vid bergets rötter kanske. Där brukar det finnas hästfolk.”

”Hur långt är det dit?” sa Richard.

”Fyra mil ungefär.”

”Då måste vi vara extra sparsamma.” sa Erin.

”Har vi använt oss av den där magiska provianten?” sa Harald.

”Svar nej.” sa Stein.

”Bra. Vi rör inte den förrän den vanliga maten är slut.”

Dagarna gick och de kom närmre och närmre skogsbrynet intill bergets rötter. I en liten pittoresk nordisk by stod en man och tog hand om sina hästar.

”Titta!” sa Stein. ”Han har hästar. Vi går dit!”

De gick fram till den lille mannen.

”Ursäkta oss, farbror.” sa Erin.

”Jon.” sa farbrorn. ”Ni kan kalla mig Jon. Vad kan jag stå till tjänst med?”

”Vi ber om att få köpa fyra starka hästar anpassade för hård terräng och berg.” sa Stein.

”Vad trevligt. Det är aldrig någon som kommer hit och vill köpa hästar längre. För många som flyttar härifrån bygden.”

”Har du ett bra pris?”

”Tjugo guldmynt för alla tillsammans. Det är ett generöst erbjudande. En häst hade nämligen kostat sju guldmynt.”

Stein funderade en stund.

”Kör till.” sa han. ”Richard, Erin. Harald. Fram med fem guldmynt vardera.”

De skramlade fram sina sista småmynt och räckte till Jon.

”Ett nöje att få göra affärer med er, mitt herrskap.”

”Detsamma Jon.”

De tog emot varsin stadig ardennerhäst och gav sig sedan iväg mot Nordfala.

De hade nu passerat gränsen. Genom de majestätiska bergen tog resan fart på hästrygg. De red längs stigar intill bergsväggarna och det märktes att hästarna var vana vid detta. De passerade dalar och skogsmark, fjordar och andra fantastiska landskap.

”Nordfala är världens vackraste land.” sa Harald på vägen. ”Jag har aldrig varit någon större patriot, men jag tycker faktiskt att naturen är helt enastående.”

”Du är inte ensam om det.” sa Erin.

”Så det här är alltså Nordfala.” sa Erin. ”Wow. Vad stort det är. Så vackert.”

”Om några dagar är vi ute på slätterna. Där ligger Hildverad mitt i centrala Nordfala. Det är den största staden i landet.”

Några dagar gick och skogen öppnade upp sig mer och mer till ett vidsträckt polarlandskap. Slätterna bredde ut sig. Blåbär, dvärgbjörkar och ensamma barrträd reste sig från den kala marken Där fanns även vackra lila klöverblommor. Erin började plötsligt rida framför Harald med sin häst. Detta var en uppenbar provokation. Erin gned sin rumpa mot sadeln och svängde lite på den. Harald kunde inte låta bli att stirra på hennes stora bakdel. Plötsligt vände sig Erin om och tittade på Harald. Harald tittade genast bort. Erin vände tillbaka blicken framåt och log belåtet.

Nästa dag fortsatte med jakt. Harald och Erin rusade genom polarlandskapen för att jaga rådjur och kaniner. De skrattade och var glada. Plötsligt snubblade Erin på en rot som stack upp ur marken och trillade till marken. Harald kom springande efteråt och snubblade även han och föll rätt ovanför Erin. De såg varandra i ögonen och log.

”Du trillade med flit.” sa sa Erin.

”Det gjorde du också.” sa Harald.

”Jaså? Gjorde jag?”

”Du stinker gorvyl i den där gamla rustningen. Vi behöver nog alla ta ett bad när vi är framme i Hildverad.”

Plötsligt hördes ett grymtande längre bort. På tundran lunkade en stor hjord mammutar. De hade fyra betar allesammans. Stora, majestätiska och respektabla varelser.

”Titta, Erin!” sa Harald och pekade. ”Mammutar.”

”Vid gudarna!” utbrast Erin. ”Det här skulle pappa sett.”

Plötsligt kände Erin hur något knuffade henne kraftigt bakifrån. Hon vände sig om och såg till sin förvåning en liten mammutkalv utan betar stå där och titta på dem.

”Hej, lille vän!” sa Erin kärleksfullt och klappade mammutkalven på övre snabeln.

”Erin, jag skulle inte göra så om jag var du.” sa Harald.

Plötsligt fick mammutkalven syn på sin flock där borta och höjde snabeln mot sky. Ett gulligt litet trumpetljud utlöstes, tillräckligt högt för att flocken skulle höra. De stora mammutarna började då klampa fram mot Erin och Harald. När de fick syn på dem ökade de farten.

”Erin, för helvete! Spring!” ropade Harald. ”Spring.”

Omedelbart kutade Harald och Erin iväg med en stor mammuthjord efter sig. Men mammutarna var snabbare än man kunde tro och de började komma ifatt dem. Samtidigt satt Stein och Richard vid lägerelden och grillade kaniner.

”Vet du, Stein.” sa Richard.

”Hm? Vadå?”

”Jo, nu ska du få höra en historia utav mej här. Jo, du vet, Imperiets legion har fått kritik för att där är för lite nordmän. Så de fick ju åtgärda saken. Vet du vad de gjorde?”

”Nej?”

”Dom hämtade några från fängelsehålorna. Hahahahahaha.”

”Ska du inte dra ditt lilla skämt när nordmannen är här, hhm?”

”Harald? Var… vart tog han vägen?”

Plötsligt hörde de jorden skaka. De kände vibrationerna i marken. Småstenen började hoppa upp och ner på marken. De båda reste sig upp och såg Harald och Erin komma springande med en hel mammuthjord efter sig.

”Spring!” ropade Stein. Richard och Stein sprang iväg så fort de kunde genom skogssnåret. Medan mammutarna började hinna ikapp dem såg de en kraftig rot som gick som ett trappsteg längs jorden. De hoppade ner och tog skydd under roten. Erin och Harald hoppade också ner och satte sig vid deras sida. Ovanför deras huvuden dundrade sedan mammutarnas fötter fram likt en jordbävning. Erin tjöt av lycka, medan de andra tre var en aning nervösa. Sedan försvann mammuthjorden långt bort i fjärran.

”Det var nära ögat.” sa Richard när de alla hade rest sig upp. ”Hur långt är det kvar till Hildverad.

”Om ni tittar noga…” började Harald. ”så ser ni staden där borta, långt i fjärran.”

Han pekade mot en stor pittoresk ringmur med trätorn som reste sig bakom dimman.

”Vad stort det ser ut?” sa Erin. ”Fast det är så långt bort.”

”Det är stort.” sa Harald. ”Faktiskt den största staden i hela Nordfala. Och den rikaste dessutom. Ett par timmars vandring så bör vi vara framme.”

De fyra följeslagarna fortsatte därefter sin vandring på den vidsträckta polarslätten. När det började skymma kom de fram till de storslagna murarna. Vid porten mottogs de av två vakter – en lång och en knubbig.

”Välkomna till Hildverad.” sa den långe. ”Ni måste vara dom följeslagarna kung Torin informerade oss om.”

”Det är korrekt.” sa Stein. ”Men innan vi börjar diskutera vill vi gärna unna oss lite öl och varm mat. Om kungen tillåter.”

”Det ska nog inte vara några problem. Vi ska höra med honom. Känn er som hemma.”

Portarna öppnades och följet steg in. Staden var full med enkla korsvirkeshus med halmtak. Några hus hade spåntak och var lite mer avancerade. De kringliga stigarna gick upp och ner över berget som staden låg på. Smeden arbetade på sitt järn och bagarna och köpmännen sålde sina varor överallt. Den vackra, enkla staden var full av liv.

Längst in i staden reste sig ett stort slott som påminde mycket om en norsk stavkyrka. Skillnaden var att delar av det här slottet var i sten. Men annars var det mestadels trä, precis som en stavkyrka. När portarna öppnades stod långborden dukade, medan kung Torin satt längst bak i sin praktfulla träsal. Han var en respektingivande man, med långt svart flätat hår och kraftfullt svart skägg. Hans blå rock täcktes av fornnordiska broderier och manteln kring hans axlar var prydd med päls, fastnålad av två broscher.

”Välkomna, mitt herrskap.” sa Torin och reste sig upp. Han började gå fram mot dem och såg dem djupt i ögonen. ”Torin Elendor till er tjänst.” sa han. ”Slå er ner vid mitt bord. Er resa måste ha varit lång och besvärlig.”

”Hell kung Torin Elendor.” sa Stein. ”Mitt namn är Stein. Och bredvid mej står prins Richard Westenford, Harald Nordvind från Nordfala och…

”Jag vet vem du är, Skarwolf. Sist vi möttes var vi fiender du och jag. Så säg mej: ”Hur kändes det?”

”Vadå?” sa Harald.

”Att döda din far?”

”Det kändes skönt att bli av med honom.” sa Harald nervöst.

”Och detta måste vara prinsessan Erin – kung Henriks dotter.”

”Ja, ers nåd. Du får ursäkta att vi blev lite sena. Vi blev uppehållna.”

”Ja, jag hörde den där historien. Vi trodde aldrig ni skulle komma hit levande.”

”Erin ska ha all ära för det.” sa Harald.

”Som du ser så har jag en gorvylrustning på mej.” sa Erin. ”Och den börjar lukta ganska illa. Kan jag möjligtvis få ta ett bad och få ett par praktiska kläder, om det inte besvärar er, ers majestät?”

”Det ska ni alla få så klart. Sen ska ni få äta och dricka. I natt börjar själva mötet. Garlin!”

”Ja, ers majestät!” ropade Garlin – betjänten och kom springande. Han var en välklädd liten smal man med pipskägg.

”Se till att tappa upp varsitt bad åt dom här tappra krigarna. Och fixa lite rena trevliga kläder åt var och en av dom.”

”Självklart, ers majestät. Kom med den här vägen, mitt herrskap!”

De följde efter betjänten och leddes ut till gemaken där det fanns varsitt rum med en balja. Tjänarinnor gick redan och hällde upp rykande varmt vatten i baljorna. Där fanns även ris för de som tyckte om lite hårda tag. Efter att upptappningen var färdig klädde de alla av sig nakna. Stein var den som var smutsigast och inte långt därifrån var Erin. När hon steg ner i sin balja, naken och smutsig, började hon genast skrubba sin hud med en tvättsvamp. Erin var ganska så kurvig. Hennes vältränade figur var som en gudinnas. Hon kramade ur sitt röda hår.

Harald klädde också av sig och klev ner i sin egen balja i sitt gemak. Harald var vältränad, men märkte i spegeln att han magrat av en aning. Efter en halvtimme tyckte han sig vara ren och steg upp ur baljan igen. När han gick tillbaka genom korridoren såg han hur Erin rest sig ur baljan och blottade sin blöta rumpa medan hon torkade sig.

”Oj, förlåt!” sa Harald.

”Oj, det gör inget, hahahaha!” utbrast Erin. Harald tog på sig sina nya kläder. Det var kläder som passade en riktig krigare från Norden. Fjällbrynja med olika bälten och liknande. Richard kom instormandes halvt påklädd.

”Hahaha! Har du sett Harald! Vi får ju rena rustningar! Ska vi ut i strid eller?”

”Det verkar som vi ska det.” sa Harald.

Några timmar senare hade mötet börjat. Alla satt inne vid bordet när maten tagit slut och flera krigsmän och hovmän var närvarande. Kung Torin satt i mitten.

”Den blivande kungen Leif Skarwolf är på väg hit för att krossa det jag och min familj byggt upp. Jag vill att ni möter honom och hans män på slagfältet, medan kung Henrilk tar Fjordholm från havet.”

”Vem styr i Fjordholm för tillfället?” sa Harald misstänksamt.

”Hovmästare Sigvard styr nu i Leif Skarwolfs frånvaro. Om Leif Skarwolf vinner det här slaget kommer han bli ny kung över Fjordholm.”

”Det är alltså upp till oss då.” sa Erin.

”Hans män är här i natt. Garanterat. Det är dags att ni börjar förbereda er för striden mina herrar. Inatt ska blodet flyta. Och må gudarna vara med oss den här gången.”

Skymningen föll allt tätare över Hildverad. Harald stod i sina nya stridskläder och drog till sina spännen. Det var tydligt att han förberedde alla sina vapen. Erin smög in bakom honom.

”Jag hör dej, Erin.” sa Harald utan att vända sig om.

”Åh, förlåt, jag ville inte avbryta.” sa Erin. Harald vände sig och betraktade Erin uppifrån och ner. Hon stängde dörren efter sig och därmed stod de två ensamma i Haralds kammare.

”Jag trodde alla nordmän var brutala mördare.” sa Erin. ”Du bevisade att jag hade fel.” Hon gick närmare och närmare.

”Nåja. Jag trodde alla deghartier var pompösa översittare. Sen träffade jag dej. Du räddade mej. Varför?”

”Jag kände på mej att det var nåt speciellt med dej, Harald. Du är en god man. Och jag älskar dej.”

Harald blev helt ställd. ”Jag… jag älskar dej också.” sa han förvirrat. Försiktigt omfamnade de varandra och kysstes en lång stund. Sedan började de ta av varandras kläder. Försiktigt knäppte Erin upp Haralds bälten, medan Harald drog av hennes tröja. Nu stod de där, alldeles nakna och eroderade. Tillsammans gick de till sängs och började intensivt bevisa sin kärlek för varandra. En halvtimme gick. Sedan låg de där intill varandra och myste med varandra.

”Snart ringer väl klockan.” sa Harald med sin hesa, trötta röst.

”Vi behövde det här innan striden.” sa Erin.

Sedan satte sig Harald upp på sin säng och lade pannan i handflatorna. Erin masserade honom på ryggen.

”Jag hoppas du inser att jag kan behöva döda min egen bror, va?” sa Harald.

”Tycker du om honom?”

”Klart jag gör. Vi är ju ändå bröder. Och han kommer försöka döda mej… eftersom jag dödade vår far.”

”Vi måste klä på oss och göra oss redo, Harald.” sa Erin. ”Din bror är nog här närsomhelst.”

Nu var det snart mörkt. Leif Skarwolf och hans män samlades utanför muren.

”Blås i hornet.” sa Leif till sina män bakom honom. Hornblåsaren tog fram sitt horn och blåste en signal. Klockorna började ringa inuti Hildverad. Vakterna och soldaterna började springa ut från barackerna.

”Dom är här!” sa Stein.

Erin, Richard, Harald och Stein rusade ut ur slottet för att möta sin brors armé utanför stadens portar.

Portarna fälldes ner och ut stormade de alla fyra tillsammans med massor av soldater som var lojala mot kung Torin Elendor. Harald rusade längst fram i armén.

”Vi är underbemannade!” sa han stressat medan han sprang mot Leifs män.

”Låt oss dryga ut striden tills kung Henriks män anländer.” ropade Stein.

”Bra idé.”

Nu slogs arméerna ihop i en blodig strid. Det var tusentals män från Fjordholm, mot blott hundratals män från Hildverad. Harald slängde med sitt svärd omkring sig och slaktade åtskilliga soldater. Samtidigt växlade Erin ständigt mellan svärd och pilbåge och sköt ner alla som kom för nära Harald. Richard slogs tappert mot en samling nordmän i hörnet och Stein var vildast av dem alla. Han svingade sitt stora långsvärd förvånansvärt snabbt och hoppade runt och gjorde konster som om han vore en davanier.

”Låt dom inte komma in i staden!” skrek Harald. ”Håll porten!”

Salvor av brinnande pilar började skjutas från muren på Leifs män. Plötsligt fick Harald och hans bror ögonkontakt mitt i striden. De stod stilla och såg varandra i ögonen likt två vilsna bröder. Leifs förvånade ansiktsuttryck bröt nu ut i ett hatiskt inferno, varpå han vrålade av ilska. Han högg soldaterna som stod i hans väg och började komma närmare och närmare Harald.

”Lyssna, bror!” började Harald.

”Du är inte min bror!” skrek Leif och högg mot honom. Harald blockerade hans svärd.

”Du dödade min far! Din far! Vår far! Varför gjorde du det!” skrek Leif förtvivlat medan de fäktades.

”Det gjorde jag inte!” skrek Harald.

”Du har ju erkänt det för dina nya kompisar här!” sa han.

”Jag sa att jag dödade honom för att dom inte skulle döda mej!”

”Lögnare!” ropade Leif och högg mot Harald, men Harald fortsatte bara att blockera hans slag. Allt fler av Hildverads män började falla och Harald såg sig omkring. Erin hade blivit avväpnad och arresterad och så hade även Stein och Richard. Leif slog svärdet ur Haralds hand och föll till marken. Där stod hans egen bror Leif och riktade sitt eget svärd mot hans hals.

”Ni är arresterade och staden är vår.” sa Leif.

”Min bror! Du behöver inte göra det här!” flämtade Harald.

”General Alibard!” ropade Leif. General Alibard rusade fram till dem.

”Ja, ers nåd!” sa han.

”Tvinga kung Torin till underkastelse. Jag är härmed kung över hela Nordfala. Harald Skarwolf. Men egen usling till bror. Du ska ner i dom djupaste fängelsehålorna i Hildverad. Tillsammans med dina nya vänner.”

Harald placerades i stadens djupa fängelsehålor. I cellerna runtomkring placerades Erin, Stein och Richard.

”Tja, det här gick ju verkligen åt skogen.” sa Harald.

”Slappna av.” sa Erin. ”Min pappas män kommer ju snart och befriar oss.”

”Är du så säker på det?” sa Harald. ”Dom har dröjt ett tag nu. Det kanske har hänt något.”

”Som vadå?” sa Richard. ”Du är så negativ.”

”Det kommer bud från dej, va?” sa Harald.

”Sluta tjafsa!” röt Stein. ”Inser ni inte att vi inte kan tala högt om vad Henrik planerar härinne!”

Samtidigt stod Leif tillsammans med sina män framför Torins tron i hans stora hall.

”Det är dags att inse att du har förlorat, gamle man.” sa Leif.

”Jag förväntade mig inte mer hyfs från Rendal Skarwolfs lillprins.” sa Torin. ”Kung Henriks män kommer vilken minut som helst och dom kommer krossa dig och din lilla armé.”

”Dom borde väl ha varit här för längesen i så fall, eller hur? Se så! Stig ner från din tron.”

Torin fattade mod och reste sig från tronen. Han tog av sig sin krona och slängde den på Leif. Sedan tog han av sig sitt skärp och sin mantel och slängde allting i en enda hög i Leifs famn.

”Här har du, pojk! Hoppas dom inte är för stora för dej!”

Bittert dundrade kung Torin iväg och gick ut ur salen för att aldrig mer komma tillbaka. Leif blev en aning överraskad över att kung Torin kunde vara så stor i truten även i nederlagets ögonblick. Leif bestämde sig för att gå ner i cellen och tala med sin bror.

Väl nere i cellen satt Harald och de andra och väntade på rättegången.

”Hur många dagar har vi suttit här nu?” sa Harald bittert.

”Jag har tappat räkningen.” sa Richard.

”Det är rättegång om en vecka.” sa Leif som hade kommit ner i cellen.

”Det behöver inte sluta så här!” utbrast Harald och reste sig upp. ”Inte ska du väl döda din egen bror!”

”Tror du jag vill det för att jag tycker det är roligt. Du dödade vår far. Trots att du hade förlåtit honom för hans tidigare misstag. Det kallar jag höjden av feghet och svineri.”

”Du har rätt. Jag förtjänar att dö!” väste Harald. ”Men gudarna har sitt vittnesmål. Och dom ler när jag stiger igenom Havernests portar.”

Leif skrattade hånfullt.

”Sen när har du blivit religiös, lillebror? Inse själv att du har satt dig i en sits du inte kan ta dig ur. Vet du vad straffet är för kungamord? Döden genom halshuggning. Och när du är död kommer alla dina hjältedåd tillskrivas mindre män. Du kommer att raderas ut från historien. Du har aldrig existerat. Ingen kommer minnas Harald Skarwolf.”

”Jag är Harald Nordvind!” sa Harald.

”Harald Nordvind? Är det det nya namn som dina nya kompisar deghartierna har gett dig? Ååh, kung Henrik hade varit så stolt över dig. Men du kommer aldrig bli en av dom. Faktum är… att du är ingen alls. Bara en förrädare som dödat sin egen far och sin kung. Kung Henrik kommer aldrig se dej som sin jämlike.”

”Där har du fel!” röt Erin.

”Va?”

”Jag vet inte hur ni nordmän ser på utbölingar. Men hemma i Deghart kan man alltid bevisa sin värdighet… oavsett om man är fattig eller frälse, inföding eller utlänning.”

”Så tolerant av er.” sa Leif hånfullt och bugade. Sedan gick han upp för trappan och lämnade dem kvar där i cellen.

Relmar var hjärtlandet i Imperiet. Huvudstaden Elvaris reste sig likt ett sagoslott intill bergskedjan. Det var en tusen meter hög stad som bestod av tusentals tinnar och torn som alla sträckte sig mot sky. Runtom staden gick murar åt alla håll och kanter. Det var där staden planade ut och blev mer markjämn. Stadens arkitektur bestod av alltifrån gränder, till broar och torn, med mycket valv och kolonner. Den var i mångt och mycket en kombination av antik och medeltida slottsarkitektur. Gatorna var belagda med massiv gatsten istället för sand och överallt var det fullt av liv. En bit bort från kejsarens slott högst upp i staden, reste sig davaniernas tempel. Det bestod av två tvillingtorn som reste sig högt och praktfullt. Mellan dem gick kolonner som höll upp det platta marmortaket.

Bengil ledde Erik genom templets korridorer.

”Den här vägen, unge man.” sa han och ledde in honom i en sidokorridor. Där kom de in i ett cirkelrunt rum med kolonner längs väggarna och praktfulla fönster emellan varje kolonn, som gav utsikt till hela den majestätiska staden. Där satt elva rådsmedlemmar, varav fem var kvinnor, alla i sina davaniska tunikor.

”Välkommen tillbaka, mästare Bengil.” sa den äldste rådsherren. Det var en liten skallig man med ett gigantiskt vitt skägg och långt vitt hår vid sidan om hjässan. Han reste sig upp ur sin stol och tog stöd av sin gamla träkäpp.

”En främling kommer till vår sal.” sa han med sin hesa gamla röst. Jag är davaniernas ålderman – Rangil är mitt namn. Och vad heter du unge man?” sa han och bevakade Erik på nära håll.

”Erik.” sa Erik och bugade. ”Jag har drömt om att ansluta mej till er orden sen jag var en liten pojk. Kommer det beviljas?”

”Det återstår att bli sett. Vi har en prövning åt dej, unge krigare.”

”En prövning? Vad för prövning?” sa Erik förvånat.

”Tålamod. Du ska få höra det snart. Bengil. Lägg fram boken här.”

Bengil gick sakta fram och lade fram boken på podiet i mitten.

”Erin, kung Henriks dotter av Deghart, hittade den här boken i Kelhold, där Rex Nalkar och hans gorvyler håller till. Det visade sej vara värre än vi tidigare trott.” sa Bengil och öppnade boken. ”Här kan ni själv se deras planer och deras uppfinningar. Att med svart magi förgöra stad efter stad med en knapptryckning.”

Han bläddrade igenom de olika ritningarna och Rangil blev förskräckt av vad han såg.

”Gudarna beskydda oss. Det här är planerna på ett illdåd.” sa han. De andra rådsmännen reste sig upp från sina stolar och samlades runt boken.

”Ett par sidor fram finns även en plan på att exploatera Idodons naturtillgångar och rikedomar och förstöra dom civilisationer som frodats där i tusentals år.” sa Bengil. ”Vad tycker du att vi ska göra åt det här?”

”Tja, för det första måste vi stifta fred mellan parterna i Nordfala och Deghart. Deras krig försvårar det här alltmer. Erik. Jag har ett första prov åt dej.”

”Jag lyssnar.” sa Erik. ”Bengil är härmed din mästare och du är hans lärling. Han ska träna dig till en fullvärdig davaniuskrigare.”

”Vad kul!” sa Erik. ”Stort tack mästare Rangil.”

”Vänta lite.” sa Bengil som fortfarande stod upp och läste igenom boken. ”Mästare Rangil, jag vill att du kommer och tittar på det här.”

”Vad är problemet?” sa Rangil och ställde sig vid Bengils sida.

”Jag hittade en intressant text här i slutet av boken. Där står att Rex Nalgar har mutat hovmästare Sigvard till att döda kung Rendal Skarwolf och sedan skylla på hans son Harald.”

”Det betyder ju att Harald aldrig dödade sin far!” utbrast Erik.

”Det är inte vår konflikt.” sa Rangil.

”Någon måste ju till Hildverad och berätta det här!”

”Vi hinner inte, Erik. Fiender står vid våran port och kan slå till när som helst.”

”Men du sa ju precis själv att vi måste stifta fred mellan Deghart och Nordfala.”

”Ingen fred kommer stiftas bara för att Harald förklaras oskyldig.”

”Jag bryr mej inte.” skrek Erik. ”Jag kommer bege mej till Hildverad och ta med mej boken som bevis i rättegången! Harald får inte dö! Inte för mej i alla fall!”

”Gör du det, Erik.” började Rangil. ”Så är du permanent utesluten från Davanius.

”Å andra sidan.” började en kvinnlig rådsmedlem vid namn Aina. ”Så kan ju det här betraktas som ett prov i sej. Vi har en drake. Låt Erik bevisa att han kan tämja draken och flyga tillbaka till Hildverad.

”Ingen drake har låtit sig tämjas på tusen år.” väste Rangil. ”Det skulle betyda att Erik är Draktämjaren – den siste av dom alla.”

”Varför skulle han inte vara det?” sa Aina. ”Bengil berättade att han kände direkt att det var något speciellt med pojken.”

”Det som är bestämt är bestämt.” sa Rangil.

”Ni kan inte mena allvar!” utbrast Erik och marscherade ilsket iväg ut ur salen.

Erik var på väg ut men han stoppades plötsligt av Bengil som sprungit efter.

”Erik, vänta.” sa han. ”Jag vet att det är svårt. Men vi kan inte hjälpa Harald. Har du någonsin sett eller ridit en drake förut?”

”Nej. Såklart inte.” sa Erik.

”Då ska jag visa dej en riktig livs levande drake. Vill du det?”

”Menar du verkligen att ni har en?”

”Tror du inte mej, va? Kom, jag ska visa dej.”

De gick ner i källaren för att sedan gå genom en lång snirklig trappa upplyst av facklor. De grep varsin fackla och gick längre och längre upp. Nu hade de hamnat utanför staden och befann sig långt uppe i bergen. Det tog en hel timme att ta sig dit. När de väl kommit fram till en majestätisk dalsänka i bergen ställde de sig och väntade.

”Hon brukar hålla till här.” sa Bengil och visslade högt och ljudligt. Det dröjde en stund. Sedan kände Erik vingslag som blåste kraftigt mot honom, vibrationer som dundrade i marken. Uppför stupet flög en gigantisk bevingad drake – en livs levande reptil på fyra ben, med enorma fladdermusvingar som fick barrträden att vaja omkring dem när de flaxade i luften.

”Skåda Patricia! Den sista davaniska draken. Hon har bott här i tusen år och väntat på draktämjaren.” sa Bengil.

Erik var alldeles nollställd. Han kunde inte tro sina egna ögon när han såg denna vackra majestätiska best framför sig. När draken vrålade i luften kunde Erik höra någon viska i hans huvud. Orden lydde: ”Välkommen Draktämjaren. Jag har väntat länge på dig.”

Det var då Erik insåg vad han måste göra.

Natten föll. Medan alla andra sov i templet hade Erik hållit sig vaken hela tiden. Han reste sig försiktigt upp ur sängen, gick in i rådssalen och snodde boken. Omsorgsfullt lade han ner den i en säck. Sedan smög han ner i valven, uppför den branta trappan och ut i dalsänkan igen. Framför stupet stod han sedan och väntade i en halvtimme under stjärnklar natthimmel. Han viftade med sin fackla, men utan resultat. Efter att ha väntat i en hel timme hörde han plötsligt vingslagen igen. Draken röt och landade ner på marken. Försiktigt kravlade Erik upp på drakens rygg och draken lyfte därefter från marken.

Erik kunde inte tro det. Han fick svindel och blev lite höjdrädd över utsikten.

”Mot Hildverad!” skrek han och draken flög blixtsnabbt iväg. Erik såg de majestätiska landskapen under sig och höll sig hårt fast på drakens rygg. Han höll även handen på säcken, så att den inte skulle falla ner. Om Davaniusordern inte skulle acceptera honom efter detta kunde han lika gärna lämna dem för gott, tänkte han. Natten började sakta gå över till gryning.

Kapitel – 7 Slaget om Hildverad

Harald låg och sov i sin cell. Plötsligt vaknade han av att han hörde gallret öppnas. Harald, Erin, Stein och Richard leddes uppför trappan och ut i kungens hall. På tronen satt inte Leif, utan en domare vid namn Gollrick. Salens läktare och stolar var fullsatta med åskådare från hela Nordfala. Kung Leif satt i publiken, tillsammans med Ingerun och Kyra. Haralds nya älskarinna satt bredvid Harald tillsammans med Stein och Richard.

”Vi kan redan konstatera att Stein, Richard och Erin döms till en veckas arrest för att ha dödat kung Leifs män. Ni kan lämna rummet.” sa Gollrick.

”Vi sitter kvar.” väste Erin.

”Harald Skarwolf, son av den bortgångne kung Rendal Skarwolf. Ni står åtalad för kungamord. Du ska på kvällen den fjärde augusti år 863 ha mördat din far, kung Rendal Skarwolf med berått mod. Du har utöver det flytt undan rättvisan två gånger, dödat Fjordholms män och är dessutom åtalad för landsförräderi då du skoningslöst förrått ditt hus och din familj och ställt dig på huset Westenford av Degharts sida. Du har samarbetat med fiender och flertalet gånger försett dem med information som allvarligt skadat Nordfalas säkerhet. Utöver detta har du gjort intrång på din fars största skepp, där du misshandlade kocken och gömde dig undan rättvisan. Hur ställer du dej till dessa anklagelser.”

Harald insåg att det var kört för honom. Han tog ett djupt andetag. Sedan samlade han sig och sa: ”Skyldig.” Alla åskådare i salen brast ut i chock.

Utanför stadens murar landade plötsligt Erik med sin drake på marken. Han rusade fram till stadsporten men vakterna stoppade honom.

”Halt! Vad fan gör du med en livs levande drake här!” sa den ene vakten.

”Jag har nya bevis till rättegången!” flämtade Erik.

Vakterna tittade förbluffat på varandra.

”Nåja, in med dej, då! Skynda på!”

Erik rusade fram genom stadens alla gator och dundrade in genom porten till tronsalen.

”Harald Skarwolf. Du har själv erkänt dina brott och de stämmer överens med samtliga vittnesbörd härinne. Denna församling finner dig…”

”Stopp!” skrek Erik som precis dundrat in genom slottsporten. ”Jag har nya bevis!”

”Vad skulle dom bevisen bestå av, unge man?” frågade domaren förvånat.

Erik sträckte fram boken som han nyss tagit upp ur sin säck och överlämnade till domaren.

”Sidan 74.” sa han. ”Läs där.”

Domaren bläddrade fram till sidan 74 och högläste därifrån.

”Utöver detta vill jag även att Hovmästare Sigvard av Fjordholm oskadliggör kung Rendal Skarwolf och planterar bevisen hos hans son Harald. För detta erbjuds Sigvard hundra guldmynt. Undertecknat. Rex Nalkar, mörkrets herre.”

Alla i tronsalen blev fullständigt chockade och Leif bröt ut i en lättad suck.

”Vad menar du Harald?” sa Erin och höll hans arm. ”Menar du att du aldrig dödade din far? Att du har ljugit för oss hela tiden?”

”Ja.” sa Harald med samvetet i halsgropen. Sedan vände han sig och tittade Richard i ögonen. ”Du hade rätt om mej hela tiden, Richard. Ta hand om din syster och hälsa er far från mej.”

”Harald.” utbrast Richard. ”Vi litade på dej. Med hela våra hjärtan.”

”Varför!” utbrast Erin och brast ut i gråt! ”Varför ljög du för mej hela tiden!” Hon började riva och slå Harald i ansiktet, men Harald grep hennes händer och föste bort henne. Sedan kastade han sig över henne och kysste henne på munnen. Men Erin slet sig loss och slog gav honom en örfil.

”Hur kunde du!” utbrast hon! ”Jag älskade dej!”

”Jag älskar dej fortfarande, Erin.”

”Om du hade gjort det hade du talat sanning! Jag vill aldrig mer se dej igen! Aldrig!”

Leif grep tag om Harald bakifrån och förde bort honom i folkmassan.

”Det är över nu, lillebror. Kom med här. Glöm bort henne för alltid och kom tillbaka hem igen, snälla.”

Harald försvann med Leif och sin familj ut ur rättssalen och oordningen fortsatte därinne.

”Ordning! Ordning! Vi skall ha ordning här i kungens sal!” röt domaren och bankade viftade med händerna fram och tillbaks. ”För bort, Erin, Richard och Stein till deras celler. Efter att ha avtjänat sitt straff får dom vara så goda och återvända till Velmont för att aldrig mer komma tillbaka hit.”

”Du är fri, lillebror.” sa Leif och ledde ut Harald, Kyra och Ingerun ur staden.”

Ute vid stallet besteg de varsin häst och och planerade sin avfärd.

”Vad gör vi med Sigvard, då?” sa Harald.

”Sigvard? Helvete… jag hade glömt det jävla svinet. Vi måste göra upp en plan! Kom med!”

Ut för stadsporten rusade Richard och Erin. De stod förkrossade och såg på medan Harald återförenades med sin familj. Harald vände sig om och såg Erin i ögonen. Erin såg Harald i ögonen. Sedan vände hon sig om och grät i Richards bröst. Richard höll om sin syster och tröstade henne lugnt. Då hade Harald och hans familj redan givit sig av i fjärran.

”Jag ber om ursäkt för att jag förrådde er, Leif.”

”Nej, lillebror. Det är jag som ska be om ursäkt. Vem som helst hade gjort som du i den situationen. Du är inte skyldig någon en ursäkt.”

”Men vi måste ju göra något åt Sigvard.” sa Ingerun.

”Vad sjutton ska jag göra åt det?” sa Leif.

”Du är kung nu!” sa Kyra. ”Du kan göra vad fan du vill! Åk in i staden och ställ honom för rätta! Det var han som orsakade det här kriget. Han fick oss att misstro och försöka döda vår egen bror… och för vad? Ett brott som Sigvard själv hade begått.”

”Jag vet, jag vet!” utbrast Leif irriterat. ”Men han sa uttryckligen till mej att han har egna män därnere. Vi är helt klart underbemannade.”

”Då behöver vi nya allierade, såklart.” sa Harald.

”Men vilka då?” sa Kyra.

Dagarna gick. Erik återvände med sin drake mot Elvaris. Samtidigt vankade Rangil fram och tillbaka på sin käpp ensam framför dalsänkan. Han hade enbart Bengil som sällskap.

”Jag förstår inte att du kunde låta honom försvinna.” sa han. ”Jag undrar om han ens lever nu.” sa Rangil förnärmat.

”Jag kunde ju omöjligt veta vad han skulle ta sej till.” sa Bengil. ”Draken kan ha dödat honom. Vad vet jag. Tänk om han klarade det.”

”Det tror jag inte. Än så länge är han bara en oslipad diamant, unge Bengil.” sa Rangil bittert.

”Titta där borta!” utbrast Bengil.

En drake syntes flaxande fjärran. Den kom närmare och närmare och Bengil och Rangil blev förtjusta när de såg att Erik satt på drakens rygg. Draken kom fram och landade på marken och lät Erik hoppa av.

”Jag klarade det.” sa Erik och räckte boken till Bengil.

”Utan vårt medgivande.” sa Bengil.

”Och utan minsta träning.” sa Rangil. ”Du är den siste draktränaren.” Båda två bugade inför Erik som blev helt förbluffad.

”Vem är draktränaren?”

”Det är han som ska bringa fred mellan människor och krossa ondskan från en drakes rygg. Återställa balansen i Claurain.” sa Rangil. ”Är du redo för det, Erik?”

”Kanske inte än, men med några års träning utav mästare Bengil kanske…” sa Erik en aning snopet.

”Följ med oss här, Erik.” sa Rangil och ledde in Erik och Bengil till staden igen.

Mötet i rådssalen i templet fortsatte och Rangil stod framför Erik mitt i salen. Erik hade nyss bytt om till sin Davanius-tunika.

”Jag, Erik Fremlon” sa Rangil.

”Jag Erik Fremlon” sa Erik.

”svär härmed trohet till Davanius och de gamla drakmästarna”

”svär härmed trohet till Davanius och de gamla drakmästarna.”

”att blidka mitt liv åt Davanius öde”

”att blidka mitt liv åt Davanius öde”

”och försvara Claurain mot all ondska”

”och försvara Claurain mot all ondska.”

”Jag avsäger mig alla anspråk och titlar”

”Jag avsäger mig alla anspråk och titlar.”

”Jag skall icke ingå äktenskap.”

”Jag skall icke ingå äktenskap.”

”Jag skall icke skaffa något barn.”

”Templet och Davaniusordern är mitt hem.”

”Templet och Davaniusordern är mitt hem.”

”Länge leve kejsaren. Länge leve imperiet.”

”Länge leve kejsaren. Länge leve imperiet.”

”Välkommen till Davanius, unge Erik.” sa Bengil, medan alla andra i rådet applåderade honom.

Dagen därpå gick Erik med sin nye mästare Bengil genom stadens myller.

”Kom ihåg, Erik…” började Bengil. ”Att när du träffar kejsaren, var avspänd. Han bryr sig inte om formaliteter och sånt skit. I själva verket avskyr han att bli upphöjd till skyarna.”

”I så fall är han en bra kejsare.” sa Erik.

”Det vi ska göra nu är att planera det annalkande kriget mot dom mörkaste krafterna på mycket länge i Claurain.”

”Vem är den där Rex Nalgar egentligen.” sa Erik.

”Har du inte träffat honom?”

”Jo, men… vad är han för något? Vad kommer han ifrån?”

”För tusen år sen var han en av oss – en davanier, men av någon konstig anledning bytte han sida och fick nytt liv genom att svära trohet till Karanon själv.”

”Karanon? Dog inte han för evigheter sen?”

”Uppenbarligen inte helt. Rex Nalgar är bara hans marionett. Karanon är för svag för att ta någon fysisk skepnad än.”

”Vad otäckt.”

”Ja, verkligen.”

De närmade sig nu den stora bron som ledde till kejsare Galius IIIs slott. De gick över den gigantiska vita stenbron och gick sedan in i det vita praktfulla marmorslottet. Allting var större än i Nordfala, allt var mycket mer utsmyckat och pompöst. Det var inte lika ojämnt och pittoreskt. Längst bak på röda mattan satt kejsare Galius III på sin stora vita stentron. Han hade redan alla generaler vid sin sida.

”Välkomna hit, davanier.”

”Hell Galius III, son av Marius, kejsare över Relmars odödliga imperium.” sa Bengil. ”Jag kommer här med min nye lärling Erik för att diskutera vad vi ska göra åt Rex Nalgar och hans vidunder.”

”Åh, vad bra. Låt oss då börja.” sa Galius och reste sig från tronen. Han gick in med Erik och Bengil efter sig in i en korridor, som ledde till en barack med en stor karta på bordet. Kartan föreställde Claurain.

”Nå.” sa Galius. ”Var ska vi börja?”

”Rex Nalgar har redan börjat infiltrera kungariken. Han mutade hovmästare Sigvar av Fjordholm att döda sin egen kung Rendal Skarwolf och skylla på prins Harald.”

”Jag har hört att mina män redan är på väg till Nordfala med kung Henrik och hans soldater från Deghart.” sa kejsaren.

”Det där stämde för en vecka sen. Men dom har nu retirerat. Hela Nordfala tillhör nu officiellt kung Leif.”

”Det var ju goda nyheter.”

”Vänta. Det är inte så enkelt. Sigvard har kallat gorvyler till Fjordholm. Och det här vet inte Leif och familjen Skarwolf om. Vi måste hjälpa dom och försöka läka såren mellan Skarwolf och Elendor. Deghart måste ha både östra och västra Nordfala med dig i det här kriget om vi ska vinna.”

”Det låter besvärligt.” sa kejsare Galius. ”Vem ska få äran att medla.”

”Den äran ska vi davanier få, tänkte jag.” sa Bengil.”

”Beviljas.” sa kejsaren. ”Ta er tillbaka norrut och få dom där tjockskalliga Nordmännen att sluta slåss som två hundar om ett ben. Jag bryr mej inte om hur, men gör det snabbt och gör det hårt. Så att det känns.”

”Självklart, ers majestät.”

Några dagar senare eskorterades Erin och Rickard tillbaka till Deghart i ett stort skepp. När de steg i land stod kung Henrik där med sina män. Erin och Richard steg i land och mottogs av en stor kram utav kung Henrik och hans fru Rose.

”Mina älskade barn!” sa han med gråten i halsen. ”Jag trodde inte ni skulle återvända levande!”

”Hur har det gått?” sa Rose

”Hela Nordfala tillhör nu familjen Skarwolf och styrs nu av kung Leif. Vi har misslyckats.” sa Richard.

”Men varför är inte Harald med er?” undrade Henrik.

”Han förrådde oss. Han dödade aldrig sin far. Allt var en lögn.” sa Erin argt.

”Då har han förrått mej också.” sa kung Henrik. ”Nästa gång jag ser honom är han död.”

”Vi återvänder hem nu.” sa Rose. ”Kom. Jag är trött på det här kriget redan.”

”Kriget är slut. Vi förlorade.” sa Henrik. ”Det är bara att acceptera.”

När de återvände tillbaka hem till slottet Bluecastle lutade de sig tillbaka i sin tronsal. Karl Dengert kom sedan fram och öppnade ett brev.

”Ers nåd.” sa han. ”Det kom ett brev från Davaniusorden. ”Ni har kallats till möte i alvernas stad Igris.

”Vad ska vi där och göra?” sa kung Henrik.

”Läs själv, ers nåd. Jag är bara budbärare.”

Henrik läste igenom brevet och gav det tillbaka till Dengert.

”Vi är ju så illa tvungna att bege oss dit, ellerhur.” sa han bittert. ”Vi ger oss av imorgon.”

Samtidigt hade Harald, Leif, Ingerun och Kyra nästan kommit fram till Fjordholm. Men de stoppades av en budbärare som kom springande efter dem.

”Ers nåd!” ropade han. ”Ers nåd! Vänta!” sa han.

”Vad står på?” undrade Leif.

Budbäraren räckte honom ett brev och Leif öppnade det och läste.

”Imperiet ber oss att retirera och gå på möte i Igris. Dom lovar att senare hjälpa oss återta Fjordholm.” sa Leif bittert och vek ihop brevet.

”Har vi något val att tacka nej?” frågade Harald.

”Tydligen inte. Vi återvänder till Hildverad för att påbörja vår hädanfärd.”

Också bestämde de sig för att vända om.

Dagarna gick och mötet kom allt närmare. Genom bergen och fjordarna flög Erik uppe på sin drake, medan davanierna och legionärerna från imperiet gick under drakens vingar till fots. Igris var alvlandet Redias huvudstad. Platsen låg i en fjord av björkarskog, röda lönnträd och majestätiska ekar vars rötter slingrade sig längs klipporna. Terrängen klyvdes av en fjord som mynnade ut i majestätiska vattenfall. Mitt i dalgången i fjorden låg ett enkelt och hemtrevligt slott, med flera små trätorn och verandor med spåntak, fulla med snickarglädje. Det var som ett paradis, som en schweitzisk lustgård. Det enkla slottet var alvernas by, med flera mindre torn och hus av korsvirke och kalksten. Mitt i allting fanns atletiska statyer av både människor och djur, fontäner, balkonger och pråliga verandor. Nedanför gick dalen djupt och längst ner rann bäckarna och åarna, som var i ständig rörelse för alla vattenfall.

Först in på den runda uteplatsen kom Erik, Bengil och Rangil och satte sig tillsammans med den stilige general Beleros från Imperiet. Från ena korridoren kom sedan Erin, Henrik, Richard och Ingerun ut och satte sig.

”Välkomna till Igris – Redias ståtliga huvudstad.” sa en lång stilig alv som stod framför dem. Han hette Valion och var en mycket gammal alv med respektingivande kisande ögon och stort vitt skägg. ”Jag hoppas ni förstår varför ni är här.”

”Faktiskt inte riktigt.” sa Henrik. ”Jag antar att det är hemligstämplat eller något sånt.”

Sedan kom Harald, Leif, Ingerun och Kyra in från andra hållet. Då blev Henrik rasande och reste sig upp och kastade sig över Harald.

”Du!” sa han. ”Din förrädare, din usling!” Han tog stryptag på Harald, medan Richard och Erin drog bort honom därifrån.

”Ordning!” ropade Valion.

”Mitt namn är Valion och jag och kejsaren har beslutat att mötet ska hållas här. För att försäkra oss om att båda parter skulle komma, gav vi er ingen information om att era motståndare också skulle komma.

”Vad vill ni oss?”

”Frågan är väl snarare vad ni vill?” sa Valion. ”Vill ni fortsätta kriga in i fördärvet, eller vill ni lägga era motsättningar åt sidan och krossa den riktiga fienden mot hela mänskligheten?”

”Den ende fiende jag ser är Harald Skarwolf! Du svor att du skulle kämpa för mej.”

”Det är i det förflutna.” sa Harald och skakade på huvudet.

”Det var för mindre än två veckor sen!” röt Henrik.

”Ordning!” sa Valion. ”Erik. Det är dags. Säg det du ska ha sagt.”

Erik var lite nervös. Men han tog sig tid att resa sig och titta ut över dem.

”Långt, långt bort i öster dväljs en ondska som växer sig starkare och starkare ju mer vi krigar om bagateller. Karanons hantlangare – Rex Nalgar… planerar att med en enda knapptryckning förgöra stad efter stad i Claurain för att få ut så mycket metaller och resurser det bara går. Nu siktar han in sig på Irodon – den gamla dvärgstaden sitter på en enorm guldgruva – skatter värda hela Nordfala och mer därtill. Vi behöver inte slåss längre. Om vi räddar Irodons folk kommer dom betala oss med tillräckligt mycket guld så det räcker åt oss alla. Vi kommer aldrig mer behöva kriga igen. Om vi krigar kommer vi alla att bli slavar under Karanons terror.”

”Det du säger låter helt vanvettigt.” sa Henrik.

”Den här boken stal Erin från gorvylernas fort.” sa Erik och räckte boken till Henrik. Henrik öppnade boken och läste igenom den. ”På sidan 26 finns planer och ritningar på hur Velmont ska jämnas med marken med hjälp av rödsten och vidunderliga maskiner.” sa Erik.

Henrik bläddrade och blev helt förskräckt i ögonen.

”Det verkar som att jag blir så illa tvungen att ansluta mej till er nordmän.” sa han och stängde boken.

”Vi kommer ha med oss en armé på femtio davaniuskrigare, en drake som jag rider på, och femtusen soldater från Imperiet. Dvärgarna och alverna kommer också att ställa upp i kriget.” sa Erik. ”Hur många är med mej?”

”Jag.” ropade Ingerun och reste sig upp.

”Jag!” sa Harald och reste sig.

”Jag!” sa Leif.

”Jag!” ropade Erin.

”Jag!” sa Rickard motvilligt.

Nu var det bara kung Henrik kvar.

”Mina förfäder kommer döda mej för detta. Men jag säger ja.” sa han och reste sig upp.

”Dåså.” sa Rangil och reste sig upp. ”Det här kommer nog att bli ganska spännande. Nu ska vi österut… och dräpa gorvyler.

”Ni kan åka med båt längs floderna. Där håller inte så många gorvyler till.” sa Valion. ”Hoppas bara att ingen är sjösjuk eller rädd för lite berg och dalbana.”

Dagen flöt på som vanligt. Harald stod vid balkongen och tittade ut över vattenfallen. Erin kom gåendes in och ställde sig bredvid honom.

”Du lider.” sa hon.

”Japp…” sa Harald. ”Jag lider. ”Jag är en förrädare och vet inte riktigt på vilken sida jag ska ställa mej.”

”Du behöver inte välja längre. Den här alliansen kommer skapa band som håller oss enade för evigt.”

”Och gissa sen hur det går. När vi har krossat Rex Nalgar och hans gorvyler. Och vi inte har någon gemensam fiende längre. Hur tror du då vi ska kunna hålla ihop?”

”Vi kommer ha all världens guld och skatter som gör alla belåtna och nöjda.” sa Erin.

”Guld och skatter har bara tagit fram det sämsta ur människor. Folk dödar för guld.”

”Det är ju fan att du alltid ska vara så negativ, Harald.” sa Erin och strök hans kind. Sedan kysste hon honom och gick därifrån.

Harald stod ensam kvar och gick omkring i salen lite.

”Jag antar att ödet förde oss ihop trots allt.” sa Richard som stod och åt av ett äpple i skuggan.

”Ödet…” fnös Harald och vände ryggen till. ”Jag är ledsen för att jag svek er. Du hade rätt om mej hela tiden.”

”Det där spelar ingen roll längre.” sa Richard. ”Jag antar att du hade dina anledningar… Vi väljer inte vilken familj vi föds inom.”

”Men vi alltid vår lojalitet.”

”Åt helvete med lojaliteten.” sa Harald. ”Lojalitet får människor att göra vidriga saker. Hur går det med packningen förresten?”

”Sådär. Jag är redan klar.” sa Harald. ”Själv då.”

”Haha. Jag har inte ens börjat. Hur sm helst… så kommer det här bli en resa där vi läker våra sår… eller det hoppas jag i alla fall.”

”Jag också, Richard.”

Dagen därpå flög Erik en sista gång över Redia innan de begav sig iväg. Därefter samlades Harald, Rickard, Leif, Erin, Erik, generalerna och davanierna och tog farväl av sina nära och kära. Deras livs största resa hade börjat.

Kapitel – 8 Förräderiet

Sigvard satt bittert i sin tron i Fjordholm och funderade.

”Harald Nordvind…” muttrade han för sig själv. ”Vilket löjligt namn!”

”Vi har sökt efter honom dag och natt, ers nåd.” sa en klen liten soldat nere vid hans fötter.

”Det är inte bra nog!” röt han. ”Och varför är inte Leif tillbaka? Han skulle ju krönas! Kanske har han fått reda på sanningen…”

”Vilken sanning?” sa soldaten.

”Ääh, det var inget! Försvinn ut härifrån!”

Samtidigt satt Rex Nalgar på sin stora tron mitt i slottets svarta hall. Det var samma mörka plats som den Erin hade räddat Harald, Stein, Erik och Richard på.

”Erik…” sa han för sig själv. ”Erik Fremlon. Han är alltså den legendariske draktränaren, hhm?” Han reste sig upp från sin tron och började vanka omkring fundersamt.

”Jag insisterar, ers nåd.” sa den puckelryggade gorvylen Margil som gick efter honom. ”Det är bara en profetia… en fånig saga… inget mer.”

”Jaså, du tror inte på profetior du, Margil? Tillåt mej påminna om att jag en gång var kungarnas kung – jag var utvald till den siste Draktränaren. Men precis som alla andra före mig föll jag ner i avgrunden och blev den jag är nu. Du vet ingenting om profetior.”

”Uppfattat, ers nåd.” sa Margil.

”Jag vill att maskinerna ska vara redo ikväll och därefter ska vi marschera mot Irodon. Och ta det som tillhör oss!”

”Självklart, ers nåd! Vi är praktiskt taget redo nu i detta ögonblick!”

En gigantisk bataljon av vargar beridna av gorvyler och svarta riddare gick i fronten för en armé av tungt bepansrade gorvyler. Längre bak fanns katapulterna och de andra stridsmaskinerna och allra längst bak släpades den stora borren vid sidan av Dödens Öga – tornet som kunde förgöra en hel stad. Det var nu de stora krafterna började komma upp till ytan.

Harald, Leif, Erin, Richard, Henrik, Erik och Bengil red på varsin häst genom skog och och över slätt. Dagarna gick utan några större problem än så länge. Draken flög alltid ovanför sällskapet.

”Vi måste ta oss till Irodon kvickt och obemärkta.” sa Bengil. ”Ju förr dess bättre.”

”Av allt jag tycker illa om i naturen är nog myggen det värsta.” sa Richard och viftade vilt omkring sig. Vid det laget hade de kommit ut från den tjockaste skogen och in i mer fuktiga marker. Erik bestämde sig för att ta draken och träna ett tag. Så han flög med sin drake ovanför alla de andra. Armén fanns hela tiden i periferin, även om de inte var direkt med följeslagarna.

De lämnade så småningom träskmarkerna och kom efter några dagar upp i allt högre terräng. Slättlaandskapen, kullarna och bergen bredde ut sig över. Det var majestätiska landskap. När de gick över den stora vallen mot bergskedjan såg de jättar gå omkring på klipporna och kasta sten. Jättarna var som mer människolika troll utan svans. De var mellan tio och tjugo meter höga, men vissa arter var ännu större. De hade ännu inte fått syn på följet.

”Titta!” ropade Harald och pekade på jättarna. ”Jättar.”

”Det var en pampig syn.” sa Richard.

”Låt dom inte få för mycket uppmärksamhet.” sa Bengil. ”Jättar är fredliga så länge man inte står i vägen för dom.”

Vandringen fortsatte så småningom längre och längre upp i bergen. Det blev kallare och kallare och bergen blev allt resligare och högre. Dagar och nätter gick utan större problem. Erik flög iväg med sin drake för att se vad som fanns framför dem. På de stora fälten och kullarna nedanför de högsta bergen red gorvyler på sina stora ulvar, tillsammans med de groteska noshörningarna och trollen. Den gigantiska gorvyliska legionen fraktade de gigantiska maskinerna över landskapet. De måste ha varit flera tusen. Erik vände om hastigt och återvände med sin drake till sina vänner.

”Hur ser där ut?” sa Bengil.

”Tusentals gorvyler marscherar i den största armén vi nånsin skådat. Vi måste vända om och ta en stor omväg.” ropade Erik från sin drakes rygg.

”Finns där en annan väg?” sporde Richard och tittade på Bengil.

”Ja, det finns där.” muttrade Bengil bekymrat. ”Vi måste ta oss igenom trollskogen söderut. Sen tar vi Falgers båt nerför forsen och går av vid Daggergol – den stora fiskestaden i trollskogen, där människor fortfarande bor.”

”Det låter riskabelt.” sa Richard. ”Men vi har inget val.”

Vandringen fortsatte nerför berget och ner i dalgången. Det gick flera dagar innan de kommit fram till det trolska skogsbrynet. Gigantiska massiva, skrynkliga gamla trädstammar av ek, tall och alla möjliga trädslag slingrade sig vid berg och stenbumlingar likt en saga. Rötterna svepte längs vallar och stigar likt en labyrint.

”Så det här är alltså trollskogen?” sa Richard.

”Men varför kunde Erik inte bara spruta eld på armén med sin drake?” sa Henrik.

”För riskabelt.” sa Bengil. ”Dom har pilbågar och är för många för att bränna på så kort tid. Jag tänker inte riskera min nye lärlings liv.”

Klätterväxter och andra hängande växter hängde i luften, så de var tvungna att hugga sig fram emellanåt. Efter att ha tillbringat två dagar i den snåriga skogen kom de fram till en stor sliten gammal hängbro av trä som gick över till andra sidan.

”Vi bör nog inte gå på den här bron samtidigt.” sa Bengil. ”Jag bör nog gå först för att se efter hur stabil den här bron är.”

”Ta det försiktigt.” sa Erin.

”Jag är en davanier.” sa han. ”Jag vet inte vad försiktigt är.” Sedan tog Bengil ett kliv över på bron. Det första som hände var att en bräda bröts och föll ner i avgrunden. Bengil fattade mod och fortsatte i alla fall ta sig över bron. Det gick bättre den här gången. Försiktigt och ödmjukt gick han långsamt framåt. När han var över på andra sidan sa han: ”Vem blir nästa att komma över?”

”Jag gör det.” sa Harald och gick över han också. Det tog ett tag men slutligen var även Harald över.

Det tog några minuter, men när alla hade kommit över drog de alla en lättad suck. Alla utom Richard. Han gick över sist. I samma stund som han börjat gå över bron började marken skaka. Bron lossnade från avsatsen bakom honom och han tvingades nu springa på bron som föll längre och längre ner i stupet. När han var framme kastade han sig mot bergets vägg och greppade tag om bron, som nu hängde rakt ner. Harald knuffade undan de andra och sträckte ner sin hand.

”Ta tag här!” ropade han och sträckte sin han nerför avsatsen. Richard lyckades nästan gripa tag om Haralds hand, när han plötsligt råkade stampa undan en murken bräda och föll ner en bit. Harald hängde sig nu utför stupet och hängde enbart kvar genom att haka fast med fötterna längst upp. Nu kunde Richard nå till att greppa Haralds hand. Men förgäves. Bakom de andra följeslagarna hördes ett knarkande oljud. Hela avsatsen lossnade med bron och allt och föll rakt ner i avgrunden med allihop. Medan de föll bad de en tyst bön om ett mirakel. Hastigheten i deras fall stoppades av några grenar som var i vägen. Sedan trillade de ner rakt på marken. De var äntligen räddade. Tills de upptäckte att de låg på grovt nät.

”Ajdå…” sa Richard. Nätet fällde ihop sig med alla följeslagare inuti. Likt i en basketkorg hängde de tillsammans ihoptryckta i ett nät.

En grupp av sex figurer kom och omringade dem. Det var sex små, ganska så fula, men samtidigt söta, troll. Alla hade de stora nyfikna ögon och stora, spetsiga öron och en liten tofsad svans. De klädde sig i trasor och beskådade sitt byte.

”Titta här på inkräktarna!” sa den tjockaste av dem.

”Håhåhå! Ett helt gäng av naturhatande äckliga människor!” sa en annan.

”Vad vill ni egentligen?” utbrast Erin.

”Oj! Stora i käften är dom också! Det här är inte bra!” sa det minsta trollet med en ganska så pipig röst.

”Vi måste ta honom till kungen omedelbart.” sa det tjocka trollet. Följeslagarna befriades från säcken och knöts med handbindel och bojor. Deras vapen konfiskerades.

De leddes in i en liten underjordisk by, full med små och stora troll i olika färger och former. Träden reste sig som stora pelare högt ovanför och olika broar av trä slingrade sig runt trädstammarna som trappor i ett torn. Det var som ett helt eget litet samhälle under jorden. De vandrade sedan över en vacker göl, på en enkel liten stenbro. Sedan kom de in i stor glänta intill ett majestätiskt berg. Där satt kungen – ett gigantiskt troll klätt i pälsar, med en stor stav med ett bockkranium längst upp. Trollet hade en krona med två stora horn och hans ögon rullade runt i skallen som om han precis slagit i huvudet. Där satt han på sin massiva tron av sten. Han hostade och dunkade staven i marken.

”Aaah…” sa han med sin mörka dundrande röst. ”Mat. Det var längesen det kom människor hit.”

”Innan vi äter dom, ers höghet.” sa det tjocka lilla trollet. ”Så måste vi erbjuda dom en rättvis rättegång. Det är det minsta dom kan begära av oss.”

”Jag vet inte vad ni pratar om.” sa Bengil. ”Vad är det vi har gjort?”

”Människor!” ropade trollkungen och reste sig upp. ”Dom hugger ner våra skogar för betesmark! Dom utnyttjar naturen! Dom samarbetar med gorvyler och andra mörka krafter!

”Vi samarbetar inte med gorvyler.” sa Erin. ”Vi är på väg till Irodon för att döda gorvyler! Det är dom ni ska va upprörda på!”

”Irodon?”

”Ja, Irodon. Gorvylerna ska förstöra staden och vi måste stoppa dom.”

”Funnes ni skyldiga i trolltinget ska ni bli vår mat, men om er utsago är sann, så står vi i evig skuld till er!”

De låstes in i en liten cell av trägaller, mitt i en stor grotta. Ett par timmar senare plockades de ut och rättegången började. Trollen samlades i en ring sittandes på marken, medan följet ställdes på ett litet enkelt träpodium i mitten. Runtom i detta runda rum reste sig trädstammar och rötter högt upp ovanjord. En smal, puckelryggad gammal trollgubbe med en stor snirklig trästav stod med sitt torftiga skägg och hostade. Sedan bankade han staven i marken.

”Sju människor står åtalade för olaga intrång, sabotage och allmän ödeläggelse.” sa han med sin raspiga röst. Vad har ni att säga till ert försvar?”

”Ni misstar oss för några andra. Släpp oss fria och vi ska döda dom där gorvylerna. Vi är ert sista hopp!” ropade Leif.

”Kan ni bevisa det?” sa ett av trollen i rådet.

”Titta i den här boken.” sa Erik och placerade boken i åldertrollets famn. Han började bläddra i boken och förfasades av vad han såg.

”Framför dig ser du Rex Nalgars planer. Att förstöra alla städer och allt som är grönt och vackert i världen. Även er.” sa Erik. ”Vårt uppdrag är att ta Falgers båt till Irodon och stoppa gorvylerna en gång för alla.”

”Det här är fruktansvärt.” muttrade det gamla trollet och stängde boken. ”Nå, i så fall… så är ni alla fria. Vi kommer visa er vägen till Falgers båt. Men jag måste varna er. Det är en enda stor berg och dalbana nerför forsen. Ta det försiktigt.”

”Vi ska nog klara oss.” sa Leif.

Trollvakterna visade sällskapet vägen genom grottorna och uppför trapporna tillbaka ovanjord igen. Inne i skogens utkanter såg de båten intill floden. Det var en ganska stor båt som påminde om ett vikingaskepp. Skeppet hade ett gigantiskt segel och drakhuvud längst fram. Också fanns där förstås fem åror på vardera sida.

”Jag hoppas att er resa går bra.” sa trollkungen. ”All lycka till er.”

”All lycka till er med.” sa Harald. ”Vi ska nog se till att dom där monstren inte kan skada er mer.”

En efter en steg de på båten. Först Harald, sedan Leif, Richard, Erin, Henrik, Erik och sist men inte minst Bengil.

”Har du koll på din drake, Erik?” sa Bengil.

”Min drake skulle aldrig lämna mej. Han flyger ovanför oss aldrig på tok för långt bort.”

”Hur kan du vara så säker på det?”

”Jag har kallat på honom tre gånger hittills. Han kommer varje gång.”

”Du lär dig snabbt, unge man.” sa Bengil.

Båten föstes iväg och seglet hissades. Färden längs floden pågick i flera dagar och landskapet öppnade upp sig från skogen mer och mer. Men det blev också mer bergigt. Stora klippor var i vägen och floden började övergå i fors.

”Hur långt är det till Irodon?” sa Harald som satt ner.

”Vi kommer lägga ankar i den lilla staden Daggergol, som ligger i Irodons skugga. Vi bör vara framme där om några timmar eller så.” skrek Bengil i den dånande vinden, där han stod och såg ut över vad som låg framför dem.

”Hur kan din mästare veta allting?” sa Henrik till Erik.

”Vi davanier använder våra sinnen för att känna av framtid, dåtid och vad som händer just nu. Det fungerar olika bra för olika personer.”

”Nåja. Jag har aldrig förstått mej på er davanier. Jag kanske bara är korkad.”

Plötsligt hoppade Harald på Henrik och tryckte ner honom i båten.

”Akta!” skrek han. En pil hade träffat fören, så det var tur att Harald hade varit uppmärksam. Och där stod de – tiotals gorvyler lurade på klipporna längs med forsen, samtliga försedda med skarpa pilbågar. Erin laddade sin båge med en pil och spände. Hon träffade en gorvyl i pannan direkt. Erik grep sitt svärd, men hejdades av sin lärling Bengil.

”Nej, Erik! Du är inte redo för detta! Inte än! Se och lär.” sa han och drog sitt brinnande svärd. Därefter hoppade Bengil ut ur båten och rusade upp för klippan där han omedelbart högg ner en gorvyl. Han blockerade till och med pilar med sitt svärd. Blixtsnabbt hoppade och sprang han från en gorvyl till en annan och högg ihjäl den. Men det fanns en ny fara som inte ens han kunde hejda och det var Rex Nalgar själv som klev fram ur buskarna.

”Rex Nalgar?” utbrast Bengil. Rädsla fyllde honom innerst inne.

”Du stinker av din far!” väste Rex Nalgar och drog sitt svärd. Sedan spände han sig och utlöste en storm av flammor från sin egen kropp. Bengil drog sitt svärd och anföll direkt, men Rex blockerade slaget och slog undan honom så att han flög en hel meter bort mot den hårda stenen.

”Mästare!” skrek Erik förtvivlat från båten och hoppade ut!

”Bry dej inte om mej!” ropade Bengil från marken och försökte resa sig medan Rex kom närmare och närmare. ”Stick! Jag fixar det här!”

”Aldrig!” skrek Erin och drog sitt eget svärd och rusade mot Rex Nalgar. Erin passade på att skjuta gorvyl efter gorvyl med sin pilbåge, medan Erik och Bengil fäktades mot Rex. Även Erin hoppade ut ur båten och sprang uppför klipporna för att hjälpa till. Samtidigt ökade flödet i forsen då nerförsbacken blev allt brantare och brantare. Erik och Bengil retirerade från Rex Nalgar för springa ikapp båten. Även Erin sprang efter dem. Då de satte sig i båten igen hade forsen utvecklats till en enda berg- och dalbana. Den fick fart i den våldsamma nerförsbacken och slog i både klippor och stenar. Alla var oskadda, men när skeppet kom ner för backen hade det fått sådan fart att det fortsatte en bit uppför nästa backe, för att sedan sakta ner. Alla som satt i båten försökte paddla intensivt med sina åror för att få upp båten för den branta uppförsbacken, men förgäves.

”Paddla på bara! Paddla!” ropade Erin stressat!

”Vi paddlar allt vi kan!” svarade Leif stressat. Gorvyl hade hunnit ikapp dem och hoppade upp på deras båt. Efter en kort tids handfäktande lyckades Erin skalla gorvylen så att han föll ner och försvann i forsen.

”Vi kan inte få upp båten.” sa Erik. ”Den enda som kan är…” Erik tänkte och funderade. Sedan kom han på att han skulle kalla på draken. Draken kunde höra vad han tänkte och när han hade tänkt: ”Kom, hjälp oss!” tyst för sig själv, hörde drakens vrål i fjärran. Draken sänkte sin höjd och flög fram bakom båten. Sedan sprutade den så mycket eld på vattnet i forsen att vattnet förvandlades till vattenånga som tvingade upp båten för uppförsbacken i forsen. Båtens hastighet saktade ner bit för bit och det var precis att de kom upp till toppen.

”Åh, nej.” sa Harald för sig själv.

”Håll i er!” skrek Bengil. ”Det här kan kanske kittla i magen en aning!” Båten lutade sakta ner mot nedförsbacken och sedan föll den. I rasande fart rusade båten ner från forsens allra våldsammaste backe. Två brädor gick av mot den hårda stenkanten. När backen tog slut fortsatte båten och flög rakt ut för ett stup. Till sist small det till. Båten hade flugit rakt igenom ett stort fiskehus. Där blev den sittande rakt igenom fasaden. Trasiga träbitar och damm föll ner på sällskapet. De hostade och bar sig åt. Sedan sa Bengil: ”Hörrni! Vi är framme nu!” Sedan fick han syn på en enkel fiskare som stod framför dem och gapade förvånat med hela ansiktet.

”Hej.” sa Harald nervöst. Medan de sju krigarna reste sig upp och gick ut ur båten så sa Erin: ”Vi ber hemskt om ursäkt för den här olyckshändelsen, men vi ska se till att ersätta er till fullo.” Men mannen sprang bara iväg och skrek ”Polizya, pilizya!”

”Åh, nej…” flämtade Richard. ”Inte igen.” Efter någon minut kom vakterna rusandes in tillsammans med mannen. ”Vakterna hade lansar och en lite mer östeuropeisk karaktär på sina rustningar. Alla hade de spetsiga hjälmar, med en lång tofs. Också hade de förstås sådana där puffiga byxor och läderstövlar. Sist men inte minst hade de fjällbrynjor. Vakterna kom in och fiskaren pekade på eländet framför sig. Då blev vakterna rasande och grep tag i alla sju följeslagare.

”Niesla vi djechyn, lavo sla!” sa en av dem.

”Vad talar dom för språk?” sa Erik ängsligt.

”Weddlaviska, någon här som talar det eller?”

Vakterna satte handklovar på följeslagarna och tittade på dem i grupp.

”Vlakyi che vi nadjayet!” sa en av dem.

”Är det någon av er som talar vårt språk?” frågade Harald.

”Lite jag kan prata.” sa vakternas högste man. ”Nå, vad göra två utlänningar här? Varför ni förstöra denne stackars fiskares hus?”

”Vi beklagar vår ankomst våldsamma natur.” sa Bengil. ”Vi är ett sällskap krigare och vårt uppdrag är att varna er. Gorvyler är på väg hit. Dom är snart framme. Dom planerar att förstöra er stad Daggergol. Sen kommer dom förstöra Irodon. Vi måste stoppa dom tillsammans!”

”Och ni leda dom hit? Stupidje idiota!”

”Dom var på väg hit i vilket fall.” sa Erik. ”Det var omöjligt att vi inte skulle stöta på dom på vägen hit.”

Vakternas ledare strök sig om hakan och funderade på hur han skulle göra.

”Vi låta kungen tala med er. Vi måste eskortera er till palatset. Välkomna till Daggergol.

”Daggergol var en enkel liten fiskarstad med sneda, trånga små gator av trähus och bryggor. Den var delvis byggd ovanför vattnet. Fiskebåtar och flottar åkte omkring i alla de små kanalerna och skumma figurer satt i varje hörn. Många rökte någon sorts pipa. Mellan de pittoreska små trähusen med flera våningar hängde kläder och torkat kött och fisk. Det var något dunkelt och kusligt med staden, men samtidigt lite mysigt.

Rex Nalgar stod med en trupp gorvyler och tittade ner för forsen. De stod samlade vid klipporna.

”Dom kom undan den här gången också.” sa en av gorvylerna.

”Tvärtom.” sa Rex Nalgar. ”Dom går rakt in i klorna på oss.”

”Vad menar ni, ers nåd?”

”Ni ska få se, hehe.”

Flera mil bort sprang de blodtörstiga fula gorvylerna i sin stora legion. I deras rovdjursögon lyste hunger och hat. Den största av dem var nästan tre meter lång och han hade stora betar i sin stora käft. Han var mycket vältränad. Med stora ärr på bröstet och tatueringar på armarna, var han barbariet förkroppsligad. Piercad i sina spetsiga öron, med en stor järnring genom sitt tryne, såg han ut som demonernas demon. Han sträckte ut armarna och skrek med sin mörka demoniska röst:

”Snart ska ni alla få smaka människokött!” Gorvylerna bakom honom röt och tjöt likt vildsvin och skräcködlor så att det gördes flera kilometer bort.

Daggergols palats påminde om en nordisk stavkyrka, fast det var lite mer dekorerat med sina drakhuvuden och spetsiga spåntak. Harald, Leif, Erin, Henrik, Richard, Erik och Bengil leddes in i slottets stora ölhall där kungen satt i sin tron. Kungen hade stor mustasch och brunt pipskägg. Med sin spira och sin pälsklädda broderade mössa påminde han lite om Gustav Vasa eller någon Ivan den Förskräcklige. Hans stora, ruffiga pälsmantel var fastnålad med brokader. Det syntes tydligt på hans kläder att han härskade någonstans i Östra Claurain. Mitt i salen brann en öppen brasa och bjälkarna i taket påminde om insidan av ett upp och nedvänt vikingaskepp. Massiva totemliknande träpelare med olika figurer inristade höll upp trätaket och väggarna var murade av grova, ojämna stenklossar.

”Spacia, ve djie, nashte Vladimir Gorvan!” ropade vakternas ledare som nyss kommit in med fångarna och de andra vakterna. ”Dessa utlänningar talar inte vårt språk, så ni får tala med dom på deras tunga om det går an för er, ers höghet.”

”Vad ni gör här?” sa kung Vladimir med sin brytning.

”Vi kommer för att varna er, ers nåd.” sa Bengil. ”Gorvyler ledda av Rex Nalgar står vid din tröskel. Dom tänker förstöra den här staden och Irodon längre bort. Dom kommer döda dig och alla andra här i området.”

”Det där var dåliga nyheter för oss.” sa Vladimir och reste sig upp och gick fram mot dem. ”Vi är alla evigt tacksamma för att ni kom för att varna oss. Följ med här, mitt herrskap. Jag vill gärna visa er något som ett tecken på min uppskattning.”

De andra såg förvånat på varandra och följde efter kungen ner i källaren. Kungen öppnade en gammal trädörr och bjöd in dem i rummet.

”Ni är förstås både frustna och hungriga.” sa han. ”I den här matsalen finns det mat. Ta för er, ärade gäster.”

”Det var en konstig matsal.”

”Just det!” sa han. ”Ni kommer få tillbringa en lång, lång tid här inne, hahaha.” sa kung Vladimir och smällde igen dörren och låste efter sig.

”Vad gör ni, ers majestät?” utbrast Bengil chockat och tittade fram bakom gallren.

”Lyssna här, främlingar. Ni är alla felinformerade! Mitt folk är fattigt och Rex Nalgar och givit oss tiotusen mynt av guld och silver för att ta hand om er när ni kommer hit. Jag gör det här för mitt folk!”

”Han lurar dej, ers nåd!” sa Harald förnärmat. ”Ni kommer inte få en chilling!”

”Vi har redan fått alltihop.”

”Tror ni det kommer gratis? Rex Nalgar bryr sej inte om dig och ditt folk!”

”Struntprat!” sa Vladimir och vände dem ryggen och gick iväg.

”Betyder din heder ingenting för dej? Hur vill du bli ihågkommen?” skrek Bengil argt. Kungen stannade till och funderade en stund. Sedan gick han vidare upp ur cellen.

Timmarna gick. Harald var ursinnig.

”Vilken jävla plats vi än kommer till slutar alltid med att vi blir tillfångatagna!” skrek han och sparkade till en murken gammal byrålåda. ”Är det här tacken för att vi kommer hit för att hjälpa deras frusna små arslen!”

”Ta det lugnt, Harald.” sa Erin och tog honom på axeln.

”Lugnt? Lugnt?” sa Harald förnärmat. ”Det är slut för oss och för hela den här fiskdränkta staden!” sedan tittade han ut genom gallret och gallskrek som om någon höll å att mörda honom. Vansinnesvrålet hördes hela vägen upp till kung Vladimirs tronsal, där han satt och åt tillsammans med ingen mindre än Sigvard – hovmästaren från Fjordholm.

”Vilket oljud.” sa Sigvard.

”Ja, visst låter det underbart.” sa kung Vladimir. ”Våra celler brukar bryta ner dom efter ett tag.”

”Jag hoppas att ni förvaltar guldet väl, ers nåd?”

”Givetvis, Sigvard, givetvis. Jag ska få den här staden att resa sig upp ur historiens aska igen… av välstånd, frihet och handel.”

”Åh, ers nåd. Jag kan garantera dej… att Daggergol så småningom kommer att vara… något helt annat, hahahahaha.”

Kungen skrattade med Sigvard, för han förstod inte vad han egentligen menade med det där. På natten gick Sigvard ut på slottsgården och välkomnade Rex Nalgar och hela hans armé av gorvyler.

”Välkomna, mitt herrskap.” sa han till dem. ”Till Daggergol! Som ett tecken på min tacksamhet, kommer ni gorvyler att få arbeta som vår nya vaktstyrka och behållare av ordningen!”

”Angenämt, ers nåd.” sa Rex Nalgar och gick uppför trappan hela vägen fram till kungen. Kungen kunde känna hans andedräkt i ansiktet.

”Länge leve Daggergol.” viskade Rex Nalgar hånfullt. Sedan vände han om och gick därifrån med hela sin armé av blodtörstiga gorvyler. Det där tyckte kungen lät ironiskt. Han började omedelbart ana oråd, vilket han försökte dölja med ett nervöst leende.

En kvinna satt på knä och tvättade kläder i flodvattnet i Daggergol. Hon hade ingen aning om att en av gorvylerna smög sig fram bakom henne. När hon var klar med en klänning reste hon sig upp och vände sig om. Åsynen av gorvylen fick henne att hoppa till med ett tjut av rädsla. Men gorvylen lade bara huvudet på sne och betraktade henne med sin arga blick.

”Hej…” sa hon. ”Vad vill du. Vad gör du här.”

Gorvylen närmade sig henne så till den grad att hon kunde känna hans fasansfulla andedräkt. Sedan grep gorvylen tag i hennes hår, tog tag i henne bakifrån, tog tag om hennes hjässa med båda händerna och bröt hennes nacke. Den stackars kvinnan trillade rakt ner i floden och sjönk ner till botten livlös.

Samtidigt knackade en gorvyl på en fiskares dörr. Fiskarens lilla sexåriga dotter öppnade försiktigt och såg på den otäcka gorvyl som stod framför henne och glodde utan att säga ett ord. Flickan blev en aning rädd och klev ett par steg bakåt.

”Pappa!” ropade hon och började gråta. Hennes gamle far kom inspringande och tog upp sin dotter och tittade henne djupt i ögonen.

”Spring in på ditt rum, Ivarna och lås efter dej!” sa han skräckslaget. Flickan gjorde som han sa. Fiskarpappan tittade bittert på gorvylen i dörröppningen.

”God middag, herrn! Vad kan jag hjälpa dej med?” sa han samtidigt som knäna darrade på honom.

”Äta…” sa gorvylen med sin otäcka röst.

”Självklart att ni vill äta, kom in i mitt varma hus.” Gorvylen steg in och satte sig vid bordet. Han sa inte ett ord. Fiskarpappan gjorde i ordning lite rökt lax åt den fule gamla gorvylen. Utan att tacka eller säga något tryckte han i sig fisken i ett nafs.

”Den smakar konstigt… vad har du gjort med den?” muttrade gorvylen. ”Den är ju inte slemmig och färsk.”

”Vi människor tillagar maten innan vi äter den, herrn.”

”Tillagar? Vad är det? Tror du inte jag vet vad du sysslar med?” Gorvylen tände till i sitt temperament och reste sig långsamt och hotfullt från sin stol. ”Du försöker förgifta oss, din smutsiga lilla människa.”

”Förgifta? Åh, nej nej nej. Låt mej bara gå ut i floden så ska jag fiska upp en färsk, rå fisk åt dej.” Gorvylen lyfte upp mannen med ett stryptag och tryckte så hårt på hans adamsäpple och det knakade till och skvätte lite blod ur hans mun. Sedan släppte han honom död på golvet. Omedelbart klev gorvylen fram till flickans dörr och började sparka hårt mot den. Flickan satt inne på sin säng och grät och darrade av rädsla medan hon kramade om sin nalle. Till sist flög dörren in i hennes rum och gorvylen trädde in. Han lyfte upp den lilla flickan i benet och skakade henne upp och ner så att hon skrek och fick panik. Sedan drämde han hennes huvud i golvet så att hon dog med ett knak.

”Äckliga människor! Smutsiga människobarn!” sa gorvylen och välte omkring flickans byrå, sedan gick han ut till spisen och öppnade spisluckan. Han lade sedan pannan på plattan och öste på med olja ur en flaska. Sedan drämde han sönder flaskan i golvet och sprang ut ur huset med plattan på och elden som pyrde i vedspisen.

Situationen i hela staden blev snabbt ett helvete. Gorvylerna gick omkring och slog människorna, stal från dem och terroriserade dem. Flera mord ägde rum på bara några timmar.

Kung Vladimir hade nyss ätit färdigt inne i sin sal. Han var helt ensam och sträckte sig efter en god måltid. Sedan gick han ut för att ta lite friskluft. Framför sig såg han en stad i fullständigt kaos. Gorvyler sprang omkring över allt och slog och terroriserade män, kvinnor och barn. Kung Vladimirs tårar började rinna ner på hans kind.

”Vad har jag gjort?” sa han förtvivlat för sig själv. Där var måttet rågat.

Kapitel – 9 Dödens Öga

Sigvard hade just begett sig hemåt till Fjordholm för att krönas. Han red ut på stadens brygga på en stor svart häst. Bakom ett träd stod Stein och smög på honom. Stein hade kämpat dag och natt för att ta sig till Daggergol. Han smög sig snabbt fram till sjön och hoppade ner i vattnet och simmade försiktigt fram genom den svala sjön. När han kom fram till staden simmade han under den. Det trånga utrymmet under bryggorna och träpelarna var kvavt och vattnet var smutsigt. Stein klev upp på en brygga intill ett litet trähus mitt i staden. Bredvid honom stod en gorvyl. Omedelbart grep Stein tag i gorvylens nacke och skallade gorvylens huvud mot husväggen så att där blev ett blodfläckar. Sedan slängde han ner gorvylen medvetslös i vattnet. Stein smög längs väggen och tittade försiktigt ut mot torget. Han blev förtvivlad när han såg hur gorvylerna terroriserade befolkningen. Men allra mest förbluffad blev han över hur stadens vakter inte gjorde något, precis som om kungen bjudit in gorvylerna personligen.

Samtidigt stod en arg pöbel på slottsgården och skrek med facklor och högafflar i luften. Kung Vladimir försökte lugna ner dem där han stod på sin veranda och talade till folket.

”Lugna er! Lugna er!” ropade han. ”Jag begick ett fruktansvärt misstag när jag lät mej luras av dessa mörka krafter. Jag svär på heder och samvete att den här krisen ska röjas undan med alla medel och att gorvylerna ska oskadliggöras en efter en.

”Kan du väcka min döda fru och barn till liv också?” skrek den förkrossade fiskaren som bjudit hem en gorvyl. Pöbeln instämde och skrek.

”Jag kan inte få dom döda tillbaka.” sa Vladimir. ”Även om jag är kung. Men jag kanske kan rätta till det jag har gjort… och dö på kuppen om det ska krävas. Ni måste bara ge mej tid att komma på en plan. Och att få kontakt med imperiet. Dom kan hjälpa oss.”

En del av pöbeln applåderade, medan några andra fortsatte demonstrera sitt missnöje. Kung Vladimir gick in i slottet och ner i fängelsehålorna.

Harald, Erin, Leif, Henrik, Richard, Erik och Bengil satt kvar i fängelsehålan och hörde hur någon kom i trappan. Det var kung Vladimir. Vladimir steg fram och låste upp dörren. Harald reste sig upp och gick fram till kungen. Sedan skallade han honom så att han föll till marken. Kungen såg förbluffat på Harald, medan Harald sträckte fram sin hand och lät honom komma på fötter igen.

”Ni hade rätt!” sa Vladimir. ”Det är totalt kaos i min stad… allt på grund av mej och min naiva dumhet.”

”Nåja, låt oss då göra något åt det.” sa Harald. De sprang upp tillsammans med kungen i slottets hallar och återfick sina vapen. Mitt inne i hallen mötte de Stein.

”Stein!” utbrast Harald och gick fram till honom. De kramades aggressivt. Sedan tittade de varandra i ögonen. ”Du anar inte hur mycket du behövs idag!”

”Hur kom förbi vakterna?” frågade kung Vladimir.

”Om gorvyler kan komma förbi dom borde nog jag också klara det. Hur mycket fick du betalt av Rex Nalgar för att släppa in fiender i din egen stad?”

”Vi fick flera ton guld som just nu delas ut till dom fattiga i staden. Jag blev grundlurad och jag var så dum så jag själv gick på det.” sa kung Vladimir.

”Skicka ut signal till dina vakter och soldater och säg att det är fritt fram för dom att börja ta livet av gorvylerna.” sa Stein.

”Det var faktiskt min plan.”

Kungen sprang upp i sitt högsta torn och blåste i det stora hornet. Vakterna i hela staden hörde signalen och började omedelbart attackera och döda gorvylerna. Slaget om Daggergol hade börjat.

”Erik!” ropade Bengil. ”Du och jag beger oss med din drake norrut mot Irodon. Vi kan se staden härifrån. Du vet vad vi ska göra.” Medan Bengil och Erik båda besteg draken, lät de flyga upp mot den kraftfulla bergskedjan. Från drakryggen såg de det gigantiska tornet som kallades dödens öga. Amtidigt hade stora borrar placerats inuti bergen. Mitt framför bergets topp stod Rex Nalgar och väntade på dem. Bredvid honom stod den där gigantiska gorvylen med ärr och tatueringar. Draken landade på marken och Erik och Bengil klev av.

Hur ska vi klara av dom där två kolosserna, tänkte Erik förskräckt. Bengil tänkte förmodligen samma sak innerst inne. Försiktigt smög de mot de två kolossala skurkarna och väntade på att få dra sina svärd.

”Vem ska ta vem?” viskade Erik.

”Vi samarbetar, okej?” sa Bengil.

”Goddag på dej, Rex Nalgar.” sa Bengil med en paradoxalt formell stil. ”Din lilla lek här är färdig. Och du är under arrest.”

”Vem är fulingen bredvid dej?” sa Erik.

”Han heter Karak. Få till orden, men en fruktansvärd mördarmaskin.” sa Rex Nalgar.

”Goddag på dej med, fuling.” sa Bengil och blinkade med ena ögat åt Karak. Karak svarade inte, utan valde att dra sitt gigantiska svärd först av alla och hugga mot Erik. Bengil blockerade slaget. Tillsammans gned de klingorna mot varandra. De fäktades och fäktades med jättegorvylen, medan Rex Nalgar steg bakåt och roat såg på. Karak sparkade iväg Bengil så att han flög två meter bort. Erik valde då att kasta sig in i striden och hugga Karak i hälsenan. Karak skrek av smärta och slog till Erik så att han också flög iväg en bit. Nu insåg de båda två att det var kört för dem. Medan de försökte resa sig upp kom Karak allt närmre och närmre och högg mot Erik. Men han rullade bara åt sidan och reste sig upp. Sedan tog han sitt svärd och stack rakt igenom hjärtat på Karak. Karak brydde sig inte. Han grep bara tag i svärdet och tryckte det längre in i sitt hjärta. Erik blev förskräckt och insåg att det här monstret inte gick att döda. Karak slog till honom igen så att han föll till marken. Då hade Bengil rest sig upp igen. Bengil såg hur Karak sakta och försiktigt drog ut svärdet ur sin egen kropp. Det var just då, som Bengil med ett språng var ända framme vid Karak och högg av båda hans händer, för att sedan blixtsnabbt dra ut svärdet ur hans kropp. Nu hade Bengil två svärd. Han formade dem som en sax runt Bengils hals. Sedan högg han kallblodigt av gorvylens huvud, så att han föll till marken.

”Nej!” utbrast Rex Nalgar och drog sitt svärd.”

”Erik!” sa Bengil. ”Spring iväg, det här är du inte redo för.”

”Men jag…”

”Spring!” skrek Bengil. ”Jag sköter det här.”

Svärdduellen mellan Rex Nalgar och Bengil pågick länge. Bengil klev upp på en stor avsats, medan Rex högg med sitt svärd i berget och fick problem med att dra ut det igen. Då passade Bengil på att sparka till honom i ansiktet så att han snubblade baklänges och fick ut sitt svärd. Han jagade Bengil uppför berget och förföljde honom hela vägen in i gruvan. Bengil sprang fram till en gruvvagn och åkte iväg på spåret. Rex följde efter i en annan vagn. I en blixtsnabb berg- och dalbana åkte de upp och ner på spåren, runt alla borrar och maskiner som börjat arbeta sig in i guldådrorna. De åkte på två paralella spår bredvid varandra och försökte hugga mot varandra medan de satt i varsin vagn.

Plötsligt hördes en stor signal och därefter någon som talade i ett horn.

”Dödens Öga aktiverat. Eldgivning kommer testas mot Irodon om fem minuter.

Detta hörde Erik när han var på väg söderut. Det var då han bestämde sig för att vända mot tornet och förstöra det.

Striden mellan Bengil och Nalgar fortsatte. De hoppade upp båda två och ställde sig uppe på vargarnas kanter samtidigt som varnarna åkte i rasande fart. Bengil hoppade på Rex Nalgar och föll ner tillsammans med honom i stupet.

Samtidigt var Erik nästan framme vid det mekaniska tornet. Mellan de två tinnarna högst upp började något rött lysa fram.

”En minut till eldgivning.” sa rösten i högtalarna. Erik tänkte ”spruta eld” och d gjorde draken det. Draken flög runt tornet flera varv och bombaderade det med en eldsalva utan dess like.

”Tio, nio, åtta, sju, sex fem, fyra, tre, två…”

Då plötsligt havererade tornet och exploderade i en gigantisk kraftvåg. Sedan rasade resten av tornet ihop med ett kraftfullt brak och föll till marken i tusentals bitar.

Samtidigt fortsatte striden i Daggergol. Harald, Erik, Stein, Henrik, Richard och Leif bidrog alla till att ta livet av så många gorvyler som möjligt. Efter några timmar, när kvällen började nalkas, var alla gorvyler i staden döda.

”Vi klarade det.” sa Harald till Richard. De kramades utmattat och andades ut.

”Staden är räddad!” skrek kung Vladimir till folkmassorna. Jublet hördes genom hela staden. Harald och Erin kramades först och sedan var det Leifs tur att få en kram utav Harald. Men glädjen varade inte länge. Stora trummor hördes utanför. Och sedan hördes hur marken började skaka. De gick alla ut ur staden och såg till sin förtvivlan hur en arme utav tusentals gorvyler i full rustning marscherade fram på bergssluttningen med katapulter.

”Vad sjutton ska vi göra nu?” sa Harald.

Då hördes en fanfar längre nerifrån. Det var Imperiets legion ledda av trettio davaniuskrigare, inklusive Rangil själv. Stein rusade fram till general Martin och mottog honom med glädje.

”Ni kom i rättan tid!” sa han.

”Vi ska nog rensa ut dom där monstren.” sa general Martin. Sedan vände han sig om och talade till sina fem tusen man.

”Onda, omänskliga varelser har tagit över… men dom ska inte segra idag. Deras torn är förstörda och deras ledare är mosad… låt oss alla visa Imperiets sanna ära! Attack!” skrek han. Männen skrek och tillsammans rusade de mot gorvylernas här. Även davanierna rusade med dem. Gorvylerna spände sina bågar och siktade mot imperiets här. När de nästan kommit fram, avfyrade gorvylerna en salva pilar. Flera män föll med de fortsatte att rusa mot gorvylerna ändå. Till sist så small det. Kolosserna slogs ihop i ett inferno. Ett stort slag hade börjat. Det var slaget om Irodon.

Erin och Harald kysstes. Sedan bestämde de sig för att rusa iväg och hjälpa till i striden. Leif, Richard och Henrik följde efter dem.

”Nu ska vi ta dom jävlarna!” skrek Harald medan de alla sprang mot slaget.

Samtidigt landade Erik med sin drake på marken. Han klev av draken och sträckte ut armarna av glädje. Det var då han hörde blixtar och åska. Regnet föll ner och svalkade honom.

Vad hade då hänt med Rex Nalgar och Bengil? Jo, de hade klamrat sig fast på en avsats som hängde ut från berget mitt i stupet. Bengil hängde ner från avsatsen, medan Rex Nalgar med all sin tyngd grep tag i honom underifrån. Bengil sparkade och hade sig för att få honom att falla ner, men istället kunde han inte längre hålla emot. Tillsammans föll de båda ner ännu längre i stupet. De plaskade ner i en mörk göl och klev därefter upp och jagade varandra genom en grotta. Till sist kunde Bengil se ljuset. Han kom upp ovanjord och såg hur tornets ruiner låg och skräpade i regnovädret. Han blev glad och stolt över Eriks insats med draken. Men plötsligt smög sig Rex Nalgar på honom bakifrån. Han tog ett kraftigt stryptag på Bengil och lyfte upp honom med strypgreppet. Bengil försökte panikslagen vrida loss hans händer så att han kunde få luft, men förgäves.

”Dö nu, ditt as.” sa Rex. Men plötsligt fick han ett hugg i hälsenan och tappade Bengil. Det var Erik som sprungit hela vägen fram till dem för att hjälpa till. Nu stod striden mellan Bengil och Erik på ena sidan och Rex Nalgar på andra sidan. Slutligen lyckades Bengil slå av honom hjälmen. Hans groteska sönderbrända, skalliga ansikte med röda ögon blottades för dem båda.

”Ja! Det är du, det!” sa Erik. ”Det är vad du alltid har varit.”

Fäktningen fortsatte våldsamt. Rex Nalgar slog ned dem båda till marken och höjde nu sitt svärd för att göra slut på dem. Men då märkte Erik att han hade lagt sin hand mitt på en stor, vass sten. Han grep tag i stenen och slog den hårt mot Rex Nalgars skrev. Blodet skvätte därifrån och han föll på knä i en fruktansvärd smärta och skrek som en stucken gris. Erik gav sedan det avslutande hugget i hans hjärta. Rex Nalgar fanns inte längre.

Striden på slagfältet fortsatte. Leif var mitt inne i en våldsam strid mot en lite mer storväxt gorvyl. Plötsligt blev han slagen i ansiktet av odjuret. Sedan körde den stora gorvylen in sitt svärd i Leifs hjärta och log ondskefullt. Harald såg sin bror falla till marken. ”Neeeeeej!” skrek han och lät sitt hat och sin vrede ta över. Han fick ett rus av styrka och sprang fram och dräpte varenda gorvyl som fanns runt honom. Den stora vägen högg han mot flera gånger som om han var en upptäcktsresande som högg undan högt gräs för att ta sig fram. Han försökte till varje pris skydda sin bror som låg på marken från att skadas av ytterligare gorvyler. Till sist var det bara några hundra gorvyler kvar. De slaktades på några sekunder av tusentals imperiesoldater. Slaget om Irodon var vunnet. Erin drog en lättad suck och satte svärdet i slidan. Så gjorde även Stein. Alla var de lättade. Förutom Harald förstås. Han sprang fram och satte sig framför sin döende bror.

”Jag ska hjälpa dej, broder!” sa Harald desperat och tittade på såret.

”Det är för sent, lillebror.” sa Leif. Leif log nostalgiskt med lite blod som rann ur hans mun. ”Min dumma lillebror.” sa han. ”Du passar i kungakrona.”

”Va? Nej.” sa Harald.

”Ta min amulett.” sa Leif och slet av sin amulett från kedjan. ”Ta den… och återvänd hem till familjen. Ta vad som är ditt. Du kommer inte tycka om att härska. Men du kommer att härska väl… och med tillförsikt…”

”Nej, snälla, jag kan läka ditt sår, snälla. Dö inte! Jag kan bära dej!”

Leif svarade inte. Han blinkade inte heller. Leif – kungen av Nordfala var död.

Harald började gråta. Han kysste amuletten och slöt sin broders ögon. Sedan reste han sig upp igen och tog ett djupt andetag.

Bengil och Erik kom gående mitt i alltihop och såg att slaget var över. Han lade sin hand på Eriks axel.

”Du gjorde mej verkligen stolt idag, Erik.” sa han. ”Du är draktränaren. Precis som profetian förutspått.”

Invånarna från Daggergol samlades utanför bland alla lik. Harald tittade på demm och sa: ”Skatterna däruppe i Irodon… tillhör ingen kung… ej heller någon galen demon med mask. Dom tillhör oss alla. Tillsammans kan vi leva i fred och välstånd och aldrig mer behöva kriga med varandra. Låt oss tillsammans bygga upp människornas värld igen.”

Folket jublade över Haralds passionerade tal. Erin omfamnade honom.

”Jag visste inte att du kunde tala så passionerat.” sa hon.

”Vi har alla våra dolda talanger. Min bror ska ut på sin sista färd. Sen lämnar vi det här ställer och åker hem.”

På natten var stämningen sorgsen. Harald, Erin, Richard, Henrik, Stein, Bengil och Erik stod alla samlade vid en liten båt. I båten låg Leif och höll sitt svärd.. Han låg på en bedd av ris, med sina finaste ägodelar omkring sig. Harald tog facklan och tog till orda.

”Leif var… ja… han var min storebror… Vi hade våra dispyter emellanåt… precis som alla bröder… men han fanns alltid där för mej… Inatt ska han genomföra sin sista resa till Havernest och gå till bords med gudarna. Leif kämpade och dog med sitt svärd i hand… en man av heder… en man som alltid kommer ligga djupt i mitt hjärta. Hell Leif Skarwolf!”

”Hell!” skrek de andra. Sedan tände Harald på riset på båten. Leifs kropp omslöts i lågor och båten åkte sakta iväg i fjärran. Harald kunde inte se hur hans brors kropp förtärdes av elden, så han vände bort blicken och fortsatte gråta. Erin och Richard tröstade honom.

Dagen därpå stod de sju hjältarna samlade på torget utanför kung Vladimirs slott. Folkmassorna samlades runtom, medan kungen höll sitt avskedstal.

”Framför oss står hjältarna som räddade vår stad från total förstörelse. Låt oss hedra dem alla och önska dem ett långt och hälsosamt liv… och en trygg hemfärd. Vi är dem evigt tacksamma, för deras hjältemod. Låt oss samtidigt hedra de män som inte klarade hela vägen… männen som dog i strid. Vi kommer aldrig glömma er uppoffring!”

Folket jublade i hela staden. Sällskapet tog farväl och påbörjade nu sin vandring hemåt. Harald och Erin talades vid på vägen hem i skogen.

”Jag antar att vi snart får skilja oss åt.” sa Harald till de andra. ”Men jag undrar om du Erin, vill följa med mej till Fjordholm.”

”Vad ska jag där och göra?”

”En kung behöver en drottning.”

Erins kinder rodnade. Sedan vände hon sig till sin far Henrik.

”Pappa… kan jag…”

”Du behöver inte fråga, Erin. Du är en vuxen kvinna. Jag kan inte längre bestämma över ditt öde.” Erin kramade sin far hårt och länge. Sedan kramade hon Richard. Harald passade även på att krama sin vän Richard.

”Det har varit en ära att lära känna dej.” sa han.

”Detsamma, broder…” sa Richard. ”Du har fört våra folk närmare varandra i kampen mot mörka krafter.”

”En dag kanske ni kan komma och hälsa på oss i Fjordholm.”

”Eller så kan du hälsa på oss.”

”Spelar det någon roll?”

”Hahaha! Iväg med er nu! På återseende.”

Richard vinkade åt Harald och vände sedan om och gick iväg med resten av sällskapet.

Erin och Harald var nu ensamma i skogen.

”Vad gör vi nu då, Harald?” sa hon.

”Jag har saker att göra.” sa Harald. ”En viss person väntar på att jag ska komma tillbaka.”

”Jag följer med och hjälper dej, Harald.” sa Erin.

”Det gör du på egen risk, men du bestämmer så klart själv.”

Några dagar senare stod Fjordholms befolkning samlad inne i kungens långhus. Sigvards hovtrollkarl satte en krona på hans huvud. Han drog en lättad suck. Folket i hallen applåderade åt sin nye kung, ty de hade inget val.

”Som ny kung, ska jag börja med att fängsla mördaren Harald och hela hans familj!” ropade han argt. Vakterna förde bort Ingerun och Kyra och satte dem i den djupaste fängelsehåla.

Dagarna gick och terrorn över Fjordholm eskalerade snabbt. Harald smög sig ner med Erin i fängelsehålorna och låste upp dörren. Där satt Ingerun och Kyra.

”Åh, Harald! Du kom tillbaks!” utbrast Ingerun. ”Men var är Leif?”

Harald förblev tyst och räckte Ingerun amuletten som Leif gett honom. Ingerun förstod precis vad som hänt. Hon och Kyra brast ut i gråt och kramade Harald medan tgårarna rann ner för deras kinder.

Kung Sigvard roade sig för tillfället med att låta sina vakter slå och sparka på en fattig bonde, mitt ute vid bryggan.

”Titta här!” ropade kung Sigvard! ”Så går det för dom som inte betalar sin skatt i tid! Vakter! Döda honom!” En av vakterna drog sin dolk för att hugga i hjärtat på bonden, men då fick vakten plötsligt en pil i sig och trillade ner i fjorden med ett plask. Sigvard vände sitt huvud och såg Erin och Harald stå där. Det var Erin som skjutit pilen.

”Våga inte!” sa Harald.

”Harald Skarwolf! Mannen dom dödade sin egen far!”

”Håll käften” röt Harald och räckte ett dokument till en av vakterna. ”Kommer du inte ihåg ordern och pengarna du fick! Det var du som dödade min far på beställning av Rex Nalgar! Och sen anklagar du mej av alla för mordet och utlöser ett krig! Ditt svineri är slut idag.” sa Harald. ”Leif är död, vilket gör mej till kung!”

”Vakterna förfasades över pergamentet de läste. De grep tag i Sigvard och försökte arrestera honom.

”Vänta!” skrek Harald. ”Jag och Sigvard gör upp om det här. Är du duktig på att slåss, din mördare?”

”Jag kan hantera det hyfsat.” sa Sigvard och tog av sig sin mantel.

”Inga svärd och sånt skit! Bara nävar!” sa Harald. ”Sätt igång.”

Vakterna omringade de båda kämparna nere vid bryggan och såg på när de slogs med knytnävar. Harald var tydligt överlägsen. Han slog till Sigvard flera gånger i bröstet och ansiktet, så till den grad att han började hosta blod. Men Sigvard rätade upp sig och gjorde snabbt motstånd. Han utdelade sparkar och slag som fick Harald att falla till marken. Plötsligt satte sig Sigvard ovanpå Harald och tog ett rejält stryptag på honom. Harald rev och klöste honom i ansiktet och tryckte slutligen in två fingrar i Sigvards ögon, vilket bländade honom för gott. Sigvard skrek som en stucken gris och föll till marken av smärta. Harald reste sig upp.

”Nåd!” skrek Sigvard. Jag ber om nåd, snälla!” Men Harald sparkade honom bara i huvudet så att blodet skvätte. Sedan stampade han ner hans huvud i marken, lyfte upp honom och vred hans nacke så det knakade. Hans blodiga, sönderslagna ansikte blev uttryckslöst. Sigvard förrädaren var död. Harald släppte ner honom så att han föll pladask till marken. Med blodstänk i ansiktet och på sina kläder reste sig Harald upp, stolt och reslig. Han tog upp kronan från Sigvards mosade huvud och satte den på sitt eget huvud, sakta och försiktigt. Folket på gatorna jublade.

”Hell kung Harald! Hell kung Harald!” skrek de alla i extas. Erin omfamnade honom.

”Nu ska det snart bli fest.” sa Harald.

”Tänker du på samma sak som jag tänker?” sa Erin.

”Giftermål.” sa Harald.

”Åh, ja, Harald! Det är klart jag vill, älskling!”

De tittade varandra i ögonen en lång stund och sedan kysstes de och höll om varandra länge. Folkmassorna skrek och jublade över sin nya kung och även sin nya drottning.”

Veckorna gick. Harald och Erin stod vid stranden till fjorden, vid en totempåle i vackra färger. Erin hade en fin nordisk skrud, med broscher som höll fast pälsmanteln, och Harald hade en liknande klädsel. Prästen stod framför dem och sa följande:

”I Erons och Eiras namn, och med alla gudar som vittnesmål… frågar jag dig Harald: ”Tager du denna kvinna till att bli din äkta maka?”

”Ja.” sa Harald.

”Och Erin. Tager du denna man till att bli den äkta make.”

”Ja.” sa Erin spänt.

”Då är ni nu vigda. Inför gudarna är ni nu man och hustru, tills döden skiljer er åt.”

Harald och Erin omfamnade varandra med en lång och rejäl kyss. Sedan började bröllopsfesten på kvällen. När skymningen föll satt de alla till bords, medan spelemännen spelade och festen pågick för fullt. Harald tittade upp mot sky och där såg han hur molnen formades till hans fars ansikte. Det var Rendal Skarwolf själv som log åt honom i sky och blinkade med ena ögat. Harald log tillbaka och kysste Erin som satt bredvid.

”Ja, så kan det gå…” sa han och drog en djup suck.