Ursprungligen
fanns bara himlavalvet och de svävande kontinenterna. Likt
asteroider svävade de omkring i universum. Sedan föddes Erdia –
jordens moder. Hon var ett abstrakt väsen som var ständigt
närvarande överallt. Hon vävde samman de virvlande landmassorna
till tre element – eld, vatten och jord. Dessa tre element blev
sedermera egna väsen. Vattenväsenet hette Ictios. Jordväsenet
hette Geo. Eldens väsen hette Infernos. Dessa tre gudar utövade så
småningom en maktkamp som omkullkastade fysikens lagar och ödelade
universums struktur. Dessa tre väsen slog sönder varandra och när
de gick i tusentals bitar vävdes jorden, elden och vattnet samman
till ett jordklot. De svävande kontinenterna hade blivit jorden. Väl
nere på jorden, återföddes Geo, Ictios och Infernos som gigantiska
jättar. Geo bestod av berg och sten. Ictios bestod av vatten och is,
medan Infernos bestod av lava och eld. Jorden var livlös och Erdia
återuppstod som en allmoder. Hon var stor, vacker och
världsomspännande. Vi som lever idag kan inte förstå hennes
väsen. Allmodern Erdia blev jordens härskare. Men trots det
försökte de tre jättarna ta makten ifrån henne. De gaddade ihop
sig och störtade henne i ett uppror. Hennes mosade kropp delade upp
sig över jorden. Hennes hår blev träden och växterna. Hennes blod
rann ut i floder och blev till vatten och hav. Hennes skelett blev
bergskedjor och hennes kött blev sant, jord och mark där växter
kunde gro. Vi kan som sagt inte förstå Erdias väsen idag, men hon
genomsyrar allt levande och finns fortfarande inom oss. Utan Erdia
skulle liv inte kunna uppstå. Hennes väsen driver livet vidare.
Infernos blev underjordens härskare, där han regerade över och
skapade olika arter av demoner, gastar och helveteshundar. Han lät
även skapa elddrakarna. Geo bosatte sig bortom urskogen, långt upp
i bergskedjorna och där härskade han över allt liv i luften och på
land. Han lät skapa de största och mäktigaste drakarna av alla –
Jordens drakar. I havet skapade Ictios alla havets alla vidunder och
varelser, samt sjöodjuren och de majestätiska kolosserna under
vattnet. De blåhudade havsfolken påminde om människor, men deras
blå kroppar var prydda med tatueringar, snäckor och tång. Deras
kung – Havermas – dyrkade Ictios och lät bygga staden Valantia
under vattnet, där havsfolken byggde en av de första
civilisationerna.
Havsfolken var
nästintill odödliga. Som sjöjungfruer och sjöherrar byggde de upp
en storslagen undervattencivilisation. På land fanns ett annat folk
– vainiderna. De hade olika hudfärg, precis som människorna och
alverna som långt senare skulle uppstå. Vainiderna var också
odödliga och deras hud var prydda med målningar och tatueringar
precis som havsfolket. Drakarna var deras stridsmaskiner och
beskyddare av jordens alla folk. Vainidernas huvudstad reste sig upp
till himlen. Den bestod av monumentala tempelliknande skyskrapor.
Staden hette Ortorus. Underjordens folk fick bli de mörka och
förvrängda vättarna, som arbetade som slavar under sin härskare
Karalos. Karalos var demonernas kung, Infernos onde vasall. Trots att
Karalos och Infernos var genuint onda där de härskade i sin
underjordiska stad Vulkanus, uppfyllde de sitt syfte i
världsordningen precis som alla andra. Balansen var god. Karalos och
hans arméer av vättar och andra demoner byggde gruvor och valv som
höll upp jorden och hindrade den från att kollapsa ner i avgrunden.
Staden Vulkanus, som mycket riktigt var belagd på en vulkan, började
fungera som en pelare i jordens mitt. Vulkanen sträckte sig från
staden Vulkanus, upp till vainidernas stad Ortorus. Orturus sträckte
sig till himlen och höll upp himlen över jorden, Utan denna balans,
där mörka och ljusa krafter samverkade, skulle världen endast
omsvärmas av kaos och lidande. Detta innebar att världen bestod av
tre plattor – underjorden, jorden och himlen, alla sammanhållna av
tre städer – en på varje våning, som tillsammans bar upp
världsordningen.
I himlen styrde
endast allmodern. Där fanns endast moln och tempel där tusen örnar
tittade ner över jorden. Örnarna var Erdia inkarnerad. Örnarna var
hennes tvåtusen ögon. De flög över hela jorden och höll utkik
efter ondska och onåd. Man måste förstå att när det talas om
dessa örnar, så är de alla en inkarnation av Erdia själv. Trots
detta delar de inte ett gemensamt intellekt. Varje örn är en egen
individ trots att Erdia finns inom dem och använder dem som sina
allseende väktare. Hur kan Erdia inkarneras till tusen olika örnar,
samtidigt som alla örnar är olika personer? Hur kan Erdia då vara
allsmäktig om örnarna är självständiga individer? Om detta
tvistar de lärda, men Erdia är komplicerad och vi dödliga kan
omöjligt förstå helheten hennes natur.
Årmiljonerna gick
och världens alla djur och odjur, alla dess växter och flora,
fortsatte frodas och leva i harmoni. Förändringar skedde långsamt.
Men vättarna i underjorden började bli för många för att få
plats. Hur mycket gruvor och nya hallar de än högg ut ur bergen, så
kunde utbyggnaden av underjorden inte gå tillräckligt snabbt.
Vättarna protesterade mot Karalos och sin gud Infernos. De krävde
rättigheter och livsrum att kunna bosätta sig ovanjord. Karalos
rådfrågade Infernos om tillstånd. Och det fick han. Vättarna
inledde då sin marsch längs Vulkanus vulkan, uppför det stora
berget och hela vägen upp till vainidernas stad Ortorus. Krig utbröt
mellan vättar och vainider. Drottningen av Oretorus Makaya startade
en krigsförklaring mot underjorden. Tusen år av krig nalkades –
mellan jorden och underjorden – mellan vainider och vättar.
Drakarna användes av vainiderna som bombplan, trots att de aldrig
lät någon dödlig sitta på deras rygg. Det fanns bara en som
kunde. Underjordens gud Infernos uttalade en besvärjelse som
orsakade ett vulkanutbrott. Vulkanen hade som sagt, tre våningar och
tre städer runt sin hals. Utbrottet kastade lava hela vägen upp
till himlen och alla tre städer smälte och förstördes. De
vainider, vättar och andra varelser som överlevde, lyckades fly och
bosätta sig runtom i världen. Vulkanus och Ortorus hade begravts i
lava. Lavan stelnade, vilket gjorde att världen inte rasade ihop.
Världspelaren hade tvärtom stabiliserats. Ur lavan hade världens
första titan fötts. Han hette Tanarius. Tanarius var en tusen meter
hög jätte med kraftiga muskler. Han krossade de gamla gudarna med
hjälp av sina syskon – titanerna. Därmed blev titanerna världens
härskare och den nya generationens gudar. Tempel, palats och städer
återuppbyggdes. Titanernas huvudstad Titania, byggdes på vulkanens
topp och täppte igen vulkanen. Tanarius var i början en hård men
rättvis härskare. Havsfolkens kung Havermas svor trohet till sin
nya gud Tanarius. Tanarius själv gifte sig med sin syster Reya –
himlens drottning. Deras styre var auktoritärt, men rättvist.
Vainiderna fick nya hem runtom i världen. Städer och tempel
byggdes. Kulturer och civilisationer spreds.
Tanarius
styre blev alltmer brutalt. Han födde åt Brenica tre barn, som
kallades gudar och var identiska med människor. Dessa växte upp
under sin faders våld, samtidigt som Grellus brorson Vigos, hans
listige tjänare, planerade att byta sida. Vigos våndades. För att
få ett klart sinne lät han dränka sig själv i kunskapens göl,
varpå en stor flod – världsfloden, rann upp från gölen och
spred sig över jorden. Härifrån härstammade alla nuvarande floder
i hela världen. Vigos dog och återuppstod mäktigare än någonsin.
Medan han reste sig från vattnet hade han nu ett enda öga mitt i
ansiktet och ett öga i varje handflata. Han fick även tusen örnar
som alla kunde vaka över världen åt honom. Mentalt sett, så tog
han över örnarna med sitt medvetande och kunde på så sätt flyga
över hela världen och vaka över allt på samma gång. En natt
kontaktade han Eron och berättade om sina planer på att göra Eron
och gudarna till världens härskare. Tanken var frestande, men Erons
syskon var skeptiska till att Vigos skulle hjälpa dem. De kunde inte
lita på honom. Eron följde inte deras råd. Och så hade en ny
allians skapats. Vigos gav Eron hans gudomliga krafter, samt en
magisk trollstav som kunde skjuta ut blixtar, flammor och annan magi.
Ageros fick ett par glödande kedjor som vapen och Reidos fick en
magisk treudd. Tillsammans förklarade de krig mot titanerna och mot
Tanarius. Ingen hade någonsin vågat utmana honom tidigare.
Kriget pågick i
hela tusen år. Titanerna samlade på sig jättar, cykloper och andra
vidunder, medan gudarna samlade på sig skickliga vainider och drakar
som Vigos hade hämtat åt dem. Slutligen lät Vigos ge Eron en ny
gåva – det heliga diamantsvärdet, som föll ner som en blixt från
en klar himmel i marken. Efter att tillsammans med sina syskon ha
förlamat Tanarius, högg Eron fast Tanarius i marken med sitt svärd.
Tanarius var äntligen död. Då han begravdes i jorden tillsammans
med diamantsvärdet som han nålats fast med, förkrympte han till
sten. Hans kött blev jordens mjuka delar, medan hans ben och tänder
blev berg. Hans blod rann ut och blev vatten i floder och resterna av
honom reste sig i form av ett gigantiskt berg över jorden. Berget
hette Alitika. En kraftig jordbävning utlöstes av att Tanarius
sjönk ner. Medan berget växte drabbades hela jorden av en kraftfull
jordbäxning, som ödelade titanernas uråldriga tempel, städer och
kungariken. Drakarna gick över på gudarnas sida och vainiderna
flyttade upp till toppen av Alitika. Där byggde de en gigantisk stad
som också hette Alitika. Det var gudarna stad och Eron blev jordens
härskare. Han gifte sig med Vigos dotter Eira. Tillsammans bildade
gudarna en evig allians i världen, som en gång för alla skulle
bringa ordning, fred och balans. Diamantsvärdet ligger fortfarande
begravt djupt ner i marken. Reidos blev havets gud och härskade
under vattnet i staden Aquarion. Ageros var avundsjuk på Erons makt,
vilket gjorde Eron rasande. Straffet för Ageros blev en järnmask
som brändes fast över hans huvud, endast med små hål för ögonen
och ett visir att andas genom. Därefter störtades han ner i
underjorden, där han än idag ansvarar för att ta hand om de döda
män och kvinnor som inte gick vidare till nästa liv.
Eron fick flera
barn tillsammans med Eira – bland annat Alaina – kärlekens
gudinna, Denius – människornas beskyddare och krigsguden, och
många fler. När de tre stora drakarna dog tillsammans med titanerna
fanns bara deras avkomlingar till drakar kvar. Nu fanns ingen som
kunde tända och släcka solen. Den förblev tänd. Det var därför
Vigos skaffade en son vid namn Laron – som med sin stora grip flög
runt jorden och drog solen efter sig i sin stora eldvagn. Laron hjade
inget hår, utan hans huvud var ren eld. Larons uppgift var även att
föra de döda fallna krigarna från slagfältet till Ageriens
hallar, där de för evig tid skulle festa tillsammans med gudarna,
som belöning för sin tapperhet i livet.
Drakarnas
och gudarnas tid var kommen. För femhundratusen år sedan lät Eron
skapa två alver – en man och en kvinna. De hette Elin och Eira.
Alver var inte större än människor, men de blev i genomsnitt tusen
år gamla. Som fullvärdiga medborgare i Alitika skulle alverna vakta
staden, medan vissa av dem skulle ner på jorden och vaka över djur
och natur. Några av alverna var soldater och gudarnas och jordens
beskyddare mot ondska. Efter att ha rensat bort de sista titanerna
och monstren från gudarnas kungariken, hade alvkrigaren Melaron och
hans fru Melawin belönats av Eron med ett kungarike. Detta kungarike
hette Elyssaya och blev den första civilisationen av självständiga,
dödliga alver. Kungarikets huvudstad byggdes i all sin pompa och
ståt och fick namnet Galadrin. Det var den vackraste staden på
jorden, utan like någonsin i historien. År 1 av Urtiden hade
äntligen börjat. Alverna spred sig över världen och etablerade
ett mäktigt blomstrande kungarike. I skogen norrut grundade deras
ättlingar skogsalverna ett annat kungarike – Elvesia. Tillsammans
levde alverna i en helig allians mot all ondska. Deras metaller och
rikedom kom däremot från dvärgarna – ett folk som bodde i
bergskedjorna och i de mäktiga salarna under jorden. Dvärgarna fick
ett eget land i bergen nordost om Elvesia. Kungariket hette Dwellheim
och var ett mäktigt krigskungarike av sten, metall och ädelstenar.
Dessa bröt alla ädelmetaller åt alverna, vilka rann på stora
handelsflottor längs Evelains flod, med rikedomar hela vägen fram
till Galadrin. Den första dvärgkungen, som grundade detta
kungarike, hette Elborn Stål. Han byggde ensam upp denna enorma
rikedom i världen. Rikedomen fortsatte att flöda genom floder och
handelskaravaner söderut. Vid kusten i söder uppstod Sirindia –
Sydalvernas land. Här grundades flera mäktiga städer och tempel.
Längst ner i sydost uppstod därefter det mäktiga ökenimperiet
Galfara, där sandalverna härskade i sina palats och byggde
fantastiska tempel, pyramider och monument över sina förfäder.
Allteftersom
dvärgarnas arbetsbörda ökade började dvärgarna kräva sina
rättigheter av alverna. Ett blodigt krig mellan alver och dvärgar
pågick från år 2041 och till år 2148. Upprorsmakaren var kung
Trygon den Store av Dwelheim. Efter slaget vid alvstaden Asteria vann
dvärgarna och alverna tvingades skriva på ett villkor som tvingade
dem att betala skyhöga löner om dvärgarna skulle fortsätta bryta
malm åt dem. Så blev det. Alvkungen som skrev på fördraget hette
Galarond. Femhundra år gick. Därefter tog guldet slut. Dvärgarna
förlorade alla sina tillgångar. Samtidigt hittade alvkvinnan
Beywind guld Elvesias floder, vilket fick dvärgarna att desperat
försöka erövra Elvesia. Ännu ett krig uppstod mellan dvärgar och
alver. Så höll det på. Det var först år 2864, som den unge
alvkrigaren och äventyraren Galakin skickades ut på ett uppdrag för
att hitta en lösning. Vid denna tid hade blivit ett stort
havsimperium vid namn Galfara börjat ta över allt mer av
världshaven. Deras unge prins hette Elekin och var son till kung
Elekey av Galfara. Efter ett massivt krig längs kusten. Galakin
upptäckte att Elekins legioner använde sig av en magisk kraft
kallad Davania – en livskraft från öster som med magisk dynamik
lyckades få saker att förändras. Civilisationer och skördar
började grönska och alla resurser började frodas i överflöd när
Davania brukades på rätt sätt. Gelakin insåg att alla krig med
dvärgarna kunde ta slut om de bara kunde lyckas besegra Elekins
imperium. I femhundra år pågick ett blodigt krig, både till havs,
vid kusten och i öknen. År 3516 tvingades sandalverna ge upp och
ge hälften av all davania till Galadrins alver. Dvärgarna fick
också en del av vinsten. Galfaras imperium expanderade österut
istället.
Nu när davania
spreds som den nya energin över världens alla civilisationer, kom
flera tusen år av fred. Alviska kompaniet bildades år 3972 som ett
band mellan öst och väst. Och detta utvecklades snabbt till en
internationell union. Världens ekonomier blomstrade. Men de hade
alla blivit lurade. Mörkrets furste Harkon blev starkare och
starkare ju fler nationer som började använda sig av davanisk magi.
Han hade nämligen själv tagit kontroll över den med hjälp av
Ageros och demoniska krafter. All världens davaniska magi kopplades
nu till en enda safir – Drakögat, som han använde som sin egen
livskraft. År 4214 begav han sig norrifrån vildmarken, med en armé
av onda drakar, gorvyler, troll och jättar. Den första globala
skuggan reste sig från norr. Det stora kriget hade börjat. Alltfler
länder intogs av Harkon och hans demoner. Städer brändes och
förstördes. År 4318 belägrades Galadrin och förstördes.
Historiens största stad hade nu förvandlats till en ruin. Den stora
alviska civilisationen Elissaya var till ända. Kriget fortsatte med
både alver och dvärgar. Först år 4403 lyckades dvärgkrigaren
från Dwelheim – Ottark Legenden, besegra Harkon genom att
genomborra hans hjärta med hans egen saffir. Saffiren gick kastades
ner i Olarions stora sjö. Världen började sakta byggas upp.
Trollen och gorvylerna fördrevs norrut. Som belöning fick Ottark
och hans män ett nytt dvärgland – Wolkheim, långt upp i norr.
År 4467 hade
världen återhämtat sig. Men snart skulle kriget om Drakögat
komma. År 4467 hittades saffiren av den unge vandraren och
äventyraren – trollkarlen Valion. Han var alv och väldigt
skicklig med sin trollstav. På grund av saffiren blev han så
småningom ond och kunde sammankalla alla gorvyler och vidunder. Han
blev den nya mörkrets herre och ett nytt erövringskrig var på
gång. Den här gången mot Noverion och Sirindia – två stora
alvkungadömen. Världen höll nästan på att falla och flera alver
förslavades och kungariken försakades. Krigen återupptogs i flera
tusen år. Det var då som gudarna fick en ny idé. Eron lät skapa
människan år 6714. Människan levde ett mycket kort liv och kunde
därför föröka sig snabbt. De två första människorna hette
Karon och Keira. De förökade sig i flera generationer och hade
slutligen spritt sig över hela jorden. Deras uppgift var att vara
alvernas effektiva, starka fotsoldater – lättförbrukliga och
lättersättliga. År 7088 lyckades äntligen den store mänsklige
krigaren Valandir rädda världen när han äntligen stal amuletten
från Valion. Enda sättet att förstöra den var att smälta ner den
i porten till underjorden där Ageros bodde. Och så blev det.
Gorvylerna drevs på flykt och Valion dräptes av Valandirs
älskarinnan Ragiana. All davanisk kraft släpptes fri ut i världen
och balansen var återupprättad. Ragiana blev den första mänskliga
drottningen. Hon blev drottningen över Sirinda, medan Valandir blev
kung i Norden. Samtidigt började vildmarken befolkas av människor,
medlemmar av den heliga riddarordern Valkoria. De letade upp och
dödade gorvyler med hjälp av magi och magiska uppfinningar.
Människornas tid var kommen och nya kungariken var påväg.
På den här tiden
fanns heller inga raser. Människor av olika hudfärg levde sida vid
sida över hela världen, oavsett geografisk utbredning. Alla
populationer bestod av både svarta, vita, bruna och gula människor.
År 8176 lät kung Haradion av Sirindia grunda den internationella
Davaniabanken, vilket gjorde att davania blev en hårdvaluta att
räkna med. Men år 8258 kom den stora kraschen. Räntan på davania
höjdes med tusen procent och alla människors besparingar och lån i
davaniabanken gick förlorade. Magin flödade iväg utom mänsklig
kontroll. Fattigdom, missväxt och krig blev resultatet både i
alvernas och människornas värld. Ageros – dödsguden, ville till
varje pris splittra människorna. År 8267 förklädde han sig till
vandrare och började predika rasism och rashat i mänskliga byar. Då
insåg människorna att de hade olika hudfärg och såg olika ut. Ett
vi- och dom-tänkande uppstod överallt där Ageros hade vandrat
omkring. Ett stort raskrig uppstod plötsligt. De svarta bildade sina
egna svarta länder i söder, medan de vita begränsade sig till
Norden. De gula flyttade österut och bildade en civilisation kallad
Kai Zun. I sydost bildade de en civilisation kallad Gildiri. Nu var
hela världen segregerad. Alvernas kungariken i Galfara utrotades och
de bruna människorna som bosatte sig där och grundade kungariket
Katina i öknen. Norden och Södern hamnade i ett evigt raskrig mot
varandra. Dvärgarna ställde sig på nordens sida och alverna på
söderns sida. Det sista stora kriget utspelades år 10543, när
krigaren Wulgar Akelstein erövrade hela nästan hela världen och
bringade fred. Han hade tagit hjälp av sin stora drake Gelaterix.
Men dvärgarna i Dwelheim grävde sig bara djupare och djupare ner i
underjorden. När de kom till bergets kärna under Alitika, hittade
de det stora diamantsvärd som Tanarius hade besegrats med för
hundratusentals år sedan. Då de rubbade svärdet uppstod en global
jordbävning. Svärdet exploderade och gick upp i rök. Världens
enda kontinent bröts i sju olika bitar som gled iväg på
världshaven. Hela västra Wolkheim sjönk under en stor tsunamivåg
och världen delades upp i sju mer eller mindre skilda kontinenter.
Endast de rättfärdiga människorna, alverna och dvärgarna
överlevde katastrofen. Eron hade valt ut en man att resa runt på
jorden och samla upp överlevarna och föra dem i säkerhet. Även
flera stora ägodelar fördes över österut. Mannen hette Galianor.
Han räddade sammanlagt tio tusen människor, femtusen alver och
tusen dvärgar och gav dem nya hem i en ny värld. Den gamla världen
hade sjunkit – och kontinenten Claurain hade uppstått, tillsammans
med kontinenterna Östergal och Kambala. Efter år 10551 började
alltså år ett av Forntiden. Forntiden kommer skildra hur Claurain
reste sig från civilisationens vagga och grundade det största
imperiet någonsin.
Medan det som nu blivit
Claurain drabbades av igenväxta städer och vildmark, levde
befolkningen som rövarband och dåligt sammanslutna kriminella.
Detta var dock inte fallet i norra Kambala och sydvästra Östergal.
Vi kan börja med sydvästra Östergal, där ett uråldrigt
tvåflodsland kallat Katina växte fram. Katina är däremot en
efterkonstruktion. Landet var inte sammansatt på den tiden, utan
bestod av flera viktiga stadsstater. Mardilkulturen är en mer
korrekt benämning. Mardil var den äldsta staden byggd av människor
och år 8 bosatte sig Galiador där, efter att ha räddat och fört
hem alla sista människor. Galiador och hans följeslagare kallades
för Jordens Folk. Det var namnet på alla de tusentals rättfärdiga
människor som Galiador hade räddat. De rättfärdiga dvärgarna
kallades Bergets folk och bosatte sig i det nya landet Eston, högt
upp i Gandosbergen i Claurain. De rättfärdiga alverna kallades
Skogens Folk och grundade ett nytt alvkungadöme i Claurain –
Adarion. Så här såg Galarions ättelinje ut. Det är den vi ska
börja vår berättelse om.
Galarion och
Asmara gifte sig och blev tillsammans valda till ledare för
mardilkulturen. Deras ättlingar skulle bli viktiga krigare. Galarion
och Asmaras ätt regerade i femton generationer över Mardil. Deras
ättling Everin som var dotter till den avlidne kung Eval, skulle
enligt hans testamente ärva tronen år 388. Everal var den yngre
sonen. Trots att Eval hade utsett Everin till tronföljare i
kungariket, ville hans misogyne sistfödde son Everal själv härska.
Han var avundsjuk på sin syster och kände sig kränkt och
förolämpad. När Eval dog lät Everal förfalska hans testamente
och förvisa Everin åt sydväst. Deras mor Elvira följde med.
Tillsammans skapade de en egen kultur vid namn Galarmas och lät
samla med sig både slavar och landsfränder som de utsåg till
medborgare i sin nya stad. Samtidigt började kung Everal i Mardil
bli otålig. Han beordrade därför sina soldater att döda alla
flickebarn i Galarmas och tillhörande områden. Elvira dog medan hon
försökte rädda sin dotter Everin. Everin räddades av sin slav
Karda, som hon befriade och utsåg till sin kämpe. Everin bestämde
sig för att hämnas på sin onda bror och återta sin stad och sitt
land.
Så nu levde hon
helt enkelt i exil tillsammans med sin nya kamrat Karda. De sökte
sig till kungariket Entor, som låg i sydväst. Landet Entor hade
grundats redan direkt efter jordbävningen och kungen av landet hette
för närvarande Nepetek, son av Nepasis. Nepasis i sin tur var Evals
högra hand innan han dog. Detta innebar alltså att Nepetek var
lojal mot Eval och så också hans son Everal. Medan de fick träffa
honom i Natekis, berättade Everin vad som inträffat. Hon och Karda
fängslades därför i Entor. Everals trogne tjänare Atamal anade
oråd. Han började utreda tronföljden och hittade plötsligt det
riktiga testamentet i Evals gamla övergivna sängkammare. Han
lyckades bevisa att signaturen kom från Eval och att den skiljde sig
avsevärt från handstilen på det förfalskade testamentet som
Everal använt sig av. Tillsammans gjorde folket uppror i Mardil,
samtidigt Atamal begav sig till Entor för att visa upp testamentet
för Nepetek. Omedelbart släppte han Everin och Karda fria.
Tillsammans begav de sig med Entors armé samt sina egna krigare till
Mardil. Efter ett stort slag mellan de två parterna intogs Mardil
och Everin dräpte sin troninkräktare till bror. Slaget var nu över
och lugnet spred sig sakta men säkert.
Med tiden uppstod
allt fler kulturer och kungariken runtomkring staterna i Katina. Även
runt Entor skedde stora förändringar. En ekonomisk blomstring
påbörjades. Alliansen mellan Entor och Katina bidrog till
omfattande handelsvägar, både med båt och karavan. Vid den här
tiden fanns inte heller några utvecklade bokstäver. Det var snarare
ett tecken för varje stavelse, vilket krävde omfattande studier i
läskunnighet, något endast prästerna och de rika behärskade. År
1226 hade den ekonomiska tillväxten blivit så stor att ny
arbetskraft behövde hämtas in i Entor. Landet expanderade söderut
under kung Malukars erövringar, samtidigt som landet Katina under
drottning Hanesha började växa fram till en sammanhållen stat.
Ofta resulterade detta i blodiga uppror från stadsstaterna, som lika
blodigt slogs ner utav övermakten. År 828 underkuvades de svarta
saluyerna söder om Entor. De togs in som slavar och började bygga
de majestätiska pyramiderna, sfinxerna, palatsen, städerna,
gravkamrarna, templen och statyerna som än idag finns bevarade till
stor del runtom kring Gröna Floden i Entors land. År 1313 erövrade
Gulatek alla tre kungariken i Entor, vilket resulterade att Entor nu
blev ett eget land. Den avgörande segern ägde rum i slaget vid
Vukaran, år 1313. Detta lade grunden för den framgångsrika
Gulatiska dynastin. Kung Gulatek ville säga upp alla kontakter med
Katinas drottning Ratia och istället regera ensam. Han kallade år
1317 tillbaka alla trupper från Katinas samarbetsområde och Katinas
drottning stod nu ensam. Samtidigt fanns ett nytt hot i nordost. De
fruktade hakirerna från nuvarande Segial – ett skickligt
ryttarfolk med pil och båge, plundrade fler och fler byar i Katina,
allt enligt en hemlig allians med kung kung Gulatek. Deras kung hette
Asyrus och han hade lovats alla landområden från Katina och fram
till Entors gräns. Drottning Ratia tvingades fly med sin familj och
sina män från huvudstaden, rakt in i klorna på Gulateks män.
Tusentals katinianer blev nu statslösa. Åtminstone ättlingar till
Galarion. De började leva som nomader i öknen. Ratias äldste son
Akarion blev ensam patriark över hela stammen när Ratia dog. Han
lät gifta sig med Rabbeah och tillsammans fick de tre barn. Den
yngsta dottern växte upp till tonåring, men mördades år 1353 av
en okänd mörk skugga från norr. Akarion blev rasande och bestämde
sig för att hämnas. Han hörde då rösten från Eron – gudarnas
kung. Eron hade inte dyrkats på många herrans år. Akarion fick av
Eron uppgiften att resa till landet Katina i norr och bosätta sig
och sin familj och sin stam. Som ett tecken på sin lojalitet lät
Akarion grunda landet Garadis, mitt ute på en ö som inte längre
finns. Ön kallades Garadis och låg långt västerut.
Sjöfärden
påbörjades mot Garadis. Men år 1368 dog den åldrige Akarion och
hans två söner Ailon och Erlon började tjafsa om vem som skulle
bli den rättmätige konungen över Garadis och stammen. Det slutade
med att lillebror – Erlon, fick kontakt med kung Gulatek IIs spion,
som erbjöd honom makt och pengar om han lovade att Erlon skulle bli
kung över Garadis. Det enda han behövde göra var att ansluta sig
till Entor och kung Gulatek II. Och det var då som Erlon förrådde
sin storebror. Tillsammans med Entors mannar utmanade han sin bror
och ett stort slag mellan det statslösa drakens folk, och Entors
imperium brakade samman i öknen. Besegrade av Ailons drakar
retirerade trupperna. Erlon förvisades från sin familj och
skickades ut i öknen. Då vandringen fortsatte norrut, anslöt sig
nekromanterna och goulerna i norr till den onde häxmästaren Ataron.
Ataron tillfångatog Ailon och hans familj, samt hans hundratals män.
Tillsammans fördes de till Entor som slavar. I flera generationer
var garadierna slavar i Entor och byggde pyramider åt kungarna där.
Entorernas makt växte. Samtidigt hade flera stridigheter utbrutit
mellan nya, allt mäktigare statsbildningar i skärvorna från
Katinas kungariken. Erlon förvisades och hans stammar lade grunden
för valranerna och beduinfolkens framväxt i det som skulle bli
Valran.
Katinas
kultur blomstrade under ledning av stadsstaten Rabbaya. Statsstaterna
i Katina levde i fred och harmoni men var fullständigt beroende av
en energi kallad Davania. Davania var drivkraften bakom allt liv och
allting som fanns i universum. Davania kunde få saker att växa och
förändras. Nu började Davanian ta slut. Missväxten och torkan
bredde ut sig och sjukdomar spreds. Kung Hanukar av Rabbaya försökte
lösa det genom att skicka sin krigare Attor till grannstaden Azzar.
Azzars kung hette Nekkar och var väl medveten om att hans kungarike
satt på de största davania-tillgångarna i den kända världen.
Detta ledde till krig mellan olika stadsstater. Det kom att kallas
kriget om Davanierna.
Ungefär
samtidigt som krigen härjade, uppstod en annan högkultur i landet
Entor. De var kända för sina praktfulla gravkammare och
mumifieringar, sina sfinxer och tempel. Entor började tillsammans
mad Katina exportera sina varor utomlands, på det stora
centralhavet. Kolonier uppstod på öarna till Estenia i Claurain.
Mellan
dessa två flodkulturer fanns ett antal mindre folk som bara väntade
på instabilitet. Khumarerna – ett ryttarfolk vid västkusten lät
år 1376 under ledning av kung Khumal, inleda ett krig mot Katinas
fria stadsstater. Konflikterna avlöste varandra länge och först
när Entors kung fick pengar från Katina kunde khumarerna krossas.
Däremot gav de sig inte. År 1381 tog Khumarerna hjälp av
segiearerna från nordväst. Alliansen fullbordades med giftermål
mellan Segiariens prinsessa Khimina och Khumaras prins – Edakkur.
Hemgiften var ett magiskt guldsvärd som kunde ge dem kraften att
kontrollera naturens krafter. I slaget om Azzar år 1382 framkallades
en magisk flodvåg som spolade undan Katinas stora här. Landet
Katina hade blivit den första stormakten – Khumar – ryttarnas
land.
Det
fanns bara ett problem. Under de lyckade fredsförhandlingarna med
Entors kung Nukapel år 1388, blev dennes son, prins Ukah, förälskad
i drottning Khimina och de inledde ett hemligt och passionerat
förhållande. Den unge kung Edakkur visste inget. När Khimina
mystiskt försvann antog Edakkur omedelbart att det var katinska
nationalister och rebeller som tagit henne för att kräva
Khumardynastins avgång och återupprätta Katinas gamla dynasti. Han
startade ett skoningslöst inbördeskrig. Alla motståndare dödades.
Sin älskade drottning skulle han till varje pris beskydda, men var
det verkligen kärleken till henne, eller rädslan att förlora
makten, som drev honom till att döda så många oskyldiga? Först
när han kallade på hjälp från sin nya allianspartner i Entor –
kung Nukapel, fick han reda på att hans drottning frivilligt låtit
sig kidnappas av prins Ukah. De hade gift sig i hemlighet. Och det
var då kung Edakkur insåg att hela det arv han hade byggt upp, var
en lögn. Det var inte långt bort att anta att en hemgift ägt rum
mellan Khiminas familj i Segiarien, och Nukapel-familjen i Entor. Och
så var det. Entor och Segiarien hade lurat Khumarrikets kung och
konspirerat mot honom. Alliansen mellan Entor och Segiarien blev
början på en ny tid av krig, intriger, blodshämnd och stridigheter
mellan olika fraktioner och ätter.
Kung
Edakkur insåg att han måste söka nya allierade. Alla rebeller och
nationalister som han falskeligen förföljt i jakten på drottning
Khimina, måste få upprättelse, tänkte han. Han fritog de fångar
som fortfarande var i livet, och bad officiellt om ursäkt till hela
sitt folk. Stridsyxorna lades ner. Slutligen lyckades Edakkur bilda
en allians med de fraktioner han tidigare förföljt. Med en gåva på
tio ton rent guld köpte han deras förtroende och ingick äktenskap
med Hanukaria – ättling till Katinas gamla kung Hanukar. Hanukaria
var den förnämsta och mäktigaste av alla kvinnor från
nationalisterna. Detta skulle symbolisera att konflikten mellan den
gamla dynastin i Katina, och den nya Khumardynastin – var till
ända. Ett splittrat land blev enat och sammanhållet… än så
länge… Ty Hanukaria och hennes fosterlandsvänner hade inte glömt
vad Edakkur gjorde mot hennes farbror – kung Hanukar XVII – den
siste hanukaren. Kriget mot Entor ledde till att halva Entor
erövrades österifrån. Stormakten Khumar var större än någonsin.
År 1395 lönnmördades kung Edakkur mitt i en sexakt med drottning
Hanukaria. Och hennes vapen var Edakkurs eget guldsvärd. Hanukaria
utropade sig till enväldig drottning över Khumarriket och hennes
regim var installerad av Entors kung Ukah. Drottning Khimina insåg
då… på ålderns höst, att hennes lusta och otrohet hade lett
till sin före detta makes död. Den enda sonen hon hade med Edakkur
var prins Alakur. Alakur och hans mor Khimina gjorde uppror mot den
nya alliansen med Entor och Khumarriket. De bildade en samling
rebeller och lyckades skapa ett fäste i handelsstaden Onos i den
västra delen av Khumarriket. Och det var nu det gällde för Alakur
och Khimina att få med sig sina släktingar. Khimina, som var från
Segiarien fick med sig Segials kung på sin sida. Alakur lyckades mot
alla odds få med sig anhängare från Khumarrikets nationalister, ty
Hanukarias terrorvälde hade gjort henne impopulär i sina egna led.
I slaget vid Azzar besegrades de sista nationalisterna och Hanukaria
ställdes inför riksrätt och avrättades. Alakur hade hämnats sin
far och blivit kung över Khumar igen. Khumar och Segiarien – två
mäktiga riken behövde inte använda mycket vapenkraft innan Entor
tvingades till reträtt.
En
period av fred inleddes. Ättelinjen varade i tre generationer efter
Alakur. Ända tills den onde nekromantikern Shakarat stal deras
gyllene svärd. Shakarats övernaturliga krafter förenades med
svärdets och han lät år 1451 förslava hela Khumarriket. Därefter
siktade han in sig på Entor, vilket ledde till blodiga strider
mellan Entor och den mörka trollkarlen Shakarat. Även Segiarien
förslavades. Entors kung Nemotep II insåg att det enda sättet att
klara kriget var med hjälp ifrån Segiarien, handelsmakten Sibellion
och Khumarriket. Motvilligt gick de tre rikena med på Entors sida
och kriget mot Shakarat vände till deras fördel. År 1487 lät den
unge krigaren Mazir från Sibbellion förstöra guldsvärdet, vilket
ledde till att Shakarat gick under. Nu var freden kommen. Men det
dröjde inte länge innan innan kriget om davanierna tog ut sin rätt.
Ty nu hade kraften från davanierna verkligen börjat sina och krigen
mellan Segiarien och Khumar tog sin början. Det var ett krig om
naturresurser – om den viktiga davania-kraften som alla kulturer
var beroende av. Detta utnyttjades till varje pris av Entor och
Sibellion. Sibellions nya kung hette Hakarot och han ville se en
kulturell blomstring i hela östern. Tillsammans gick de två
stormakterna in och krossade både Segiarien och Khumar i ett nafs.
Året var 1493. En ny juvel i kronan hade uppstått – Sibellion –
med sin huvudstad Talik – ett ekonomiskt imperium. Fred och harmoni
rådde i den kända världen och nya kulturer och städer byggdes
upp. Landet Entor erövrade samtidigt nya områden i sydväst och
fick slavar därifrån. Man lät även köpa rikedomar från
Sibellion. De krigiska åren i civilisationens vagga var förbi.
År
1531 hade högkulturer och civilisationer bildat ett bälte av städer
och kungariken ända från Entor och hela vägen till Kai Zon.
Handelsvägar bildades alltså hela vägen till fjärran östern.
Mellan Kai Zons kejsardöme och öknen låg det tropiska bergslandet
Eldiri, fullt med tempel och flodstäder. År 1531 började ett stort
rike uppstå mellan Eldiri och Katina. Landet hette Dorian.
Dorianerna samlade en armé från öknens alla hörn till att
invadera Eldiri. Dorians språk härstammade från Katina och därför
uppstod en blandkultur i Eldiri, där de nya folkvandrarna från
nordväst blandades med den helt egna språkfamiljen i sydost. Det
innebar att de olika varianterna av den salamantiska språkfamiljen
talades i Eldiri, Dorian, Katina, Sibellion, Khumar och Segiarien,
samt alla små riken däremellan. Därefter gjorde Dorian en
expansion österut. Året var 1591 och krigen mot Dorian ledde till
omvälvande förändring i västra öknen. Folkvandringarna började.
Det första dorianska imperiet var det dittills största riket som
någonsin funnits i världshistorien. Samtidigt hade Entor blivit ett
nästan lika stort och mäktigt rike, med sina kungar som dyrkades
som gudar. Men Dorians kung Panatis vågade inte attackera Sibellion
– från vilka de till stor del var finansierade. Inte än.
I
norra Katina bodde en enkel man som hette Ekmer. Han var ättling
till färjkarlen Elbet i rakt nedstigande led och brukade jorden på
sin gård i den lilla byn Vasret. Året var 1468 och krigen mellan
trollkarlen Shakarat och de förtryckta nationerna pågått för
fullt. Det var då som guden Eron själv kontaktade Ekmer och talade
till honom. Han påminde Ekmer om hans förfader Elbet hade ett mål
som gått i glömska. Att bevaras minnet av Alitikas gudar och dyrka
dem i generation efter generation. Ekmer svor en ed till Eron att
fullfölja detta och han bevisade sin trohet genom att smida ett
silverne halsband föreställande en drake. Detta blev början till
dyrkandet av Alitikas gudar – en renässans för de riktiga gudarna
och för dyrkandet av drakar vid sidan om. Det utvalda folket, även
kallat drakfolket, kunde rida och flyga med drakar och kommendera dem
i strid. Ekmer började därefter vallfärda till drakarnas land –
den stora ögruppen Galanya. Där lät han bilda familj och skaffa en
en släkt. Men hans äldsta son – Albin, hamnade i konflikt med sin
lillebror över landområden och därefter bildade Albin en egen stam
och begav sig till nuvarande Valran, där hans ättlingar kom att
kallas valraner. Galanya utvidgade snabbt sina territorier och en
civilisation av en långvarig kungaätt byggdes upp. Det var först
år 1591 som deras självständighet gick förlorad, när Dorianerna
tog slavar ifrån området. Slavarna arbetade på ett projekt åt
Dorians kung Halmut III. De byggde på Dorians öga – en staty
föreställandes den dorianska guden Kamara. Statyn hade magiska
diamantögon som kunde förgöra hela länder. Tack och lov så
lyckades en ättling till Ekmer vid namn Hadralon leda ett uppror mot
Dorians kung. Statyn förstördes med hjälp av drakeld och slavarna
flydde och bosatte sig på Galanyas ö. Året var 1612. Här levde de
i frihet i över tusen år.
År 1638 var bristen på
Davania-kraft så allarmerande att samhällen och jordbruk började
dö ut. Kungarna bad förgäves till sina falska gudar. Endast
Braghesierna lyckades få välstånd och grönska eftersom de dyrkade
Alitikas gudar. Det var då som den onde häxmästaren från norr –
Akabar, smidde en ond plan att snärja de fria folken i hela den
kända världen. Han lät skapa en mask till varje stort kungarike –
alltså Katina, Braghesia, Segiarien och Sibellion. – fyra masker –
en till varje kung. Han lovade dem välstånd och goda skördar, bara
de svor trohet till honom. De skulle få rikedom och deras fiender
skulle krossas. Men så fort de satte på sig maskerna började de
långsamt förtäras och bli slavar under Akabars sinneskontroll. De
fattade korkade beslut som ödelade deras skördar och försvagade
deras länder. Pesten bredde ut sig. Det blev också inbördeskrig
mellan alla fyra kungariken. Den enda som lyckades fatta mod och
förlika sig med masken var Braghesias kung Elemot. Han lyckades ena
Braghesia med Entor och Dorian och starta en motoffensiv mot Akabar
och hans demoner. I slaget om Kalikum högg han huvudet av Akabar.
Samtliga masker placerade han på fyra åtskilda ställen, aldrig för
att hittas igen.
Långt i öster började
det dorianska riket växa fram i alla vädersträck. I området kring
Katina hade landet Segial krossats av de genialiska Makarerna från
Al Ganushi. Detta stora imperium bredde nu ut sig och kunde mäta sig
med Entors mäktighet. Al Ganushis kung kallades Jalagin Erövraren.
I slaget vid Vilkarion etablerade han sitt imperiums kontroll över
viken. År 1728 lät hans son, kung Jalagin Galafir starta krig mot
Entors kung Gupta IV. Kriget var helt meningslöst och ledde till en
ickeaggressionspakt med Entors kung. Det nya avtalet innebar att
Vilkiska viken skulle bli en viktig hamn och knutpunkt för både
Entors och för Katinas folk. Hamnen vid Vikarion växte således
fram och blev världens största centrum för handel. Så småningom
bildade städer runtom. Balgarion var den vackraste och rikaste av
alla städer i världen. Färgglad, militäriskt stabil och med en
mur som var både vacker och skrämmande. Balgarion byggdes ut och
reste sig högre och högre upp mot sky. Våningshusen påminde om
skyskrapor, fast mycket mer vackra och gammalmodiga. Än idag finns
inte like till stad i världen.
År 1788 fick
Balgarion officiellt status som stjälvständig stadsstat. Kung
Kalakassir blev den nye härskaren. År 1794 lät han grunda
Sidenbanken – världens första monopol på den kända världens
siden. I och med att länder som Entor, Katina och Segial lånade
pengar av Sidenbanken, växte sig denna rikare och rikare på andras
bekostnad. I panik sålde Katina och Segial sina landområden för
att avskriva sina skulder. Staden Balgarion blev således ett stort
och mäktigt rike, långt utanför stadsmurarnas gränser. Katinas
kungarike var på nedgång. Balgarions grönskande dtadsmurar och
trädgårdar blev imperium. Detta fick Entors kung, den mycket
mäktige Gandis II, att öka pressen på sina slavar. Han inbillade
sig att de skulle bygga sig ur hotet från öster. Pyramiderna och
palatsen byggdes i rasande takt. År 1899 gjorde slavarna uppror
underledning av den bragesiske patriarken Katalon. Tillsammans
lyckades de sammankalla flera drakar, och så också gudarnas vrede,
som plågade kung Gandis marker. Efter ett avancerat flyktförsök
påbörjade garadierna sin mycket långa vandring i öknen. År 1904
skickade Eron, gudarnas kung, ett antal lagar skrivna på drakfjäll.
Dessa lagar erkände Garadis som garadiernas och drakfolkets land,
utvalt av Eron och de andra gudarna. År 1907 var de framme. När
braghesierna byggde upp sitt land på ögruppen började de snabbt
bruka jorden. Palats och städer växte fram som aldrig förr. Den
allra mäktigaste ättlingen till Katalon hette kung Einas. Han lät
utvidga sitt kungarikes domäner i ett heligt krig. Året var 2087,
när Garadis var som störst och mäktigast. Tillsammans besegrade de
den onde häxmästaren Atarons armé av demoner. I slaget vid Röda
kullarna lät krigarkvinnan Atalia besegra honom genom att borra sitt
silversvärd Galiarot i hans hjärta. En lång period av ondska var
till ända. Hela den kända världen tackade braghesierna för deras
mod i kriget mot häxmästaren. Alla utom Balgarons kung. Kung Noptek
hette han. Han var irriterad över att braghesierna inte betalat
tillbaka sina krigsskulder till sidenbanken och lät därför
annektera hela Braghesia och Katina för att statuera ett exempel.
Året var 2088. Annekteringen av Braghesia innebar en brutal
utrensning av braghesiernas kultur och religion. Därför började de
skriva ner den och utöva sina seder i hemlighet.
År 2273
erövrades hela Garadis, av Dorians nye kejsare Akamus. Akamus hade
lovat att han skulle befria braghesierna från balgaronernas ok, och
det löftet höll han, åtminstone i början. Braghesierna var
återigen fria och samexisterade nu i fred och harmoni med
kungarikena Segial, Katina, Balgarion och Dorian. Inte ens i Entor
kunde man tänka sig att starta krig. Dock så ändrades allting den
dagen då Dorians kejsare Akamerius den Store fick ett påbud från
den mörke demonen Kurgan. Kurgan lovade att Akamerius skulle få
övernaturliga, gudomliga krafter om han sålde sin själ till honom.
Genom att bada sig själv i smält silver i Kurgans palats, blev han
en gud. Dorians imperium var på frammarch. År 2316 erövrades
Braghesia under den gudomlige kungens mörka fanor. Även Segial,
Katina, Balgaron och Entor erövrades. År 2328 erövrades till sist
Braghesia. De fria folkens tid var slut i den kända världen.
Darissus blev huvudstad i det Dorianska Imperiet – det största
kungariket hittills i världshistorien.
I samband med att
Dorian förtryckte alltfler tidigare självständiga kungariken,
sökte sig fler och fler människor ut till öarna söder om Claurain
i centralhavet. Ön Tyklos började blomstra på 2500-talet,
samtidigt som den gamla världen förföll i Dorians och Kurgans
förtryck. Här började man för första gången på länge dyrka
gudarna av Aripolis, precis som de gamla braghesierna hade gjort.
Stora städer, palats och badhus med rinnande avloppssystem byggdes
på ön Tyklos. Samtidigt fanns ett nytt folk som började göra
framsteg över Centralhavet – haridierna från Haridien, som lärde
tyklerna och människorna i det som skulle bli Estenia, att använda
bokstäver istället för ett tecken per stavelse. Det haridiska
handelsimperiet expanderade över hela centralhavet och alla dess
kuster, utom räckhåll för det Dorianska riket.
År 2599 dräptes
Kurgan för första gången i historien. Det var kejsare Akamerius
XVIIIs son – prins Valamon, som insåg hur farlig Kurgan var för
hans far. Han dödades med sitt eget silversvärd. Valamon frisknade
till från förbannelsen och Dorians kungafamilj började återigen
regera med värdighet. Alla områden som tillhörde Dorian fick
större självständighet och mer frihet. En ny blomstringskultur
uppstod i öknen i öster. Haridien och Dorian utvecklades nu till
två konkurrenter.
Norr om ön Tyklos, i
Claurains ödsliga landskap, fanns landet Estenia, centrerat kring
gudarnas berg Alitika. Föga förvånande bildades här den första
esteniska kulturen vid staden Kalmyra. Kulturen expanderade snabbt
och inledde omfattande handel med Tyklos. År 2678 erövrade
kalmyrerna Tyklos öar och avrättade kung Treodon. Anledningen var
att Kalmyras kung Eteros ville ha kontroll över handeln och utmana
haridierna. Efter detta utbröt århundraden av krig mellan de
framväxande esteniska stadsstaterna. Estenia var ännu en högkultur
på frammarsch. År 283l lät ett antal esteniska äventyrare,
krigare och kolonister flytta till Segials kust. Där grundades
staden Rakyrra – en fri koloni, som Dorians kung Eldomun V inte
brydde sig om att införliva i Dorians imperium. I samband med att
krigen mellan esteniska stadsstater fortsatte på fastlandet,
försökte Rubliks kung Veldaron skaffa sig en ny allierad i kriget
mot Kalmyras kung Tekkon. År 3004 sökte Veldaron stöd hos
Rakyrras kung Atelmon. De bestämde sig för att arrangera ett
äktenskap som tecken på den nya mäktiga alliansen. Problemet var
bara att Atelmons son Kiron, inte var förälskad i kung Veldarons
arrogante dotter Ergeia. Han hade en kärleksaffär med Kalmyras kung
Eteros dotter Nirvea. Mitt på brölloppsdagen kidnappade Kiron
Nirvea istället för att gifta sig med Ergeia. Detta ledde till
ramaskri i både Rublik och Rakyrra. Krig uppstod över sundet. Samma
år skickade kung Veldaron ut sin tappra oäkta son Ridon till
Kalmyra i syfte att döda Kiron. Samtidigt skickade Kalmyras kung
Tekkon sin äldsta son Mendis för att hämta tillbaka sin syster
Nirvea. Staden Rakyrra belägrades i hela tio år. Kiron tvingades
döda kungar och härskare på alla sidor, bara för att han och
Nirvea älskade varandra. Han blev sedemera en laglös krigare som
tog sig från stad till stad, medan båda sidor jagade honom
skoningslöst. År 3005 påbörjades det stora slaget om Rakyrra.
Kiron var omringad med sin älskarinna i den stora kolonistaden.
Efter att Ridon från Rublik slutligen besegrat och dräpt Mendis,
begav sig Kiron och Nirvea ut i kriget för att försvara sin stad
och sin kärlek till varandra. De flydde år 3008 från belägringen
och lyckades ta sig till vildmarken. Där hade Kurgan återuppstått.
Anledningen var att silversvärdet han dödats med av prins Valamon
aldrig förstördes. Valamon hade flytt i galenskap till vildmarken
och slutligen förtärts till själ och hjärta av Kurgan. Nu var det
andra tider. Kurgan erbjöd silversvärdet till Kiron och Nirvea för
att deras kärlek skulle kunna fortgå och de tillsammans skulle
vinna kriget och härska över Rakyrra. Alla deras drömmar skulle gå
i uppfyllelse. De svor trohet till Kurgan och fick med sig hans armé.
År 3013 återvände de till Rakyrra och slutstriden började. Föga
förvånande vann Nirvea och Kiron efter att brutalt dödat alla sina
fiender i ett inferno. Med silversvärdets hjälp hade de segrat. Nu
blev de härskare över Rakyrra och kriget var slut år 3015.
Nu var nya tider
påväg. Alla stadsstater i Estenia lät omfamna fred, demokrati och
stjälvständighet, förutom då Rublik som utvecklades till den mest
brutala militärdiktaturen av alla. Kulturerna och ekonomierna
blomstrade. År 3227 ingick alla stadsstater i ett förbund som
kallades Estenia. Staterna var helt självständiga. Varje år valde
de en annan stat som skulle ordföra i unionen. Direktdemokrati
infördes mer och mer. Den största stadsstaten Tyron, var på
frammarsch. Tyron var en kulturellt blomstrande stad, med
direktdemokrati, filosofer, kultur, en stark armé och välstånd.
Efter år 3513 började den första eran. År 268 var kungariket
Dorian större än någonsin. Dorians kejsare – Kiron den Helige,
ättling till Kiron och Nirvea av Rakyrra, allierade sig med Kurgan
och mörkrets krafter för att ta över de fria esteniska staterna.
De dorianska krigen började och tycktes aldrig ta slut. Det var nu
som stadsstaten Rublik fick visa sin duglighet. Alla medborgare, män
som kvinnor, tränades till elitsoldater från tio års ålder.
Träningen var hård och brutal och Rublik utbildade en krigarkultur,
ökänd för sina ogenomträngliga skjöldmurar av muskler och stål,
när strid nalkades. Kung Akamedos av Rublik slogs till siste man i
slaget vid Malakurs portar. De föll allihop och blev martyrer.
Endast fe,hundra soldater från Rublik hade lyckats hålla tillbaka
Dorians arméer så länge att samtliga esteniska stadsstater, med
Rublik och Tyron i spetsen, kunde mobilisera sig inför slutstriden.
År 270 rådde slaget om vita öarna, där hela den dorianska flottan
gick i tusen bitar intill klipporna. År 271 landsteg man äntligen
vid Segials kust och estenierna påbörjade sin invasion av Dorian.
De fick stora problem. De tre krigarna Artis, Reidon och Drinea,
fängslades i Dorians huvudstad Darissus där de utsattes för tortyr
för att avslöja var ritningarna till Bronsstatyn av Nessos fanns.
De vägrade svara. Innan de skulle avrättas, blev de räddade av en
armé av rublikaner och tyroner som invaderade Darissus. På
slagfältet i öknen utanför attackerade slutligen Kurgan med sin
koloss av monster, cykloper, drakar och demoner. Efter stora
förluster lyckades äntligen krigarprinsessan Drinea dräpa Dorians
kung Kiron den Helige och ta silversvärdet. Hon insåg snabbt att
hans silversvärd måste förstöras. Medan Kurgan marscherade ut på
slagfältet och slogs mot Artis och Drinea, lätt Reidon förstöra
svärdet genom att smälta ner det uppe på högsta tornets smedja i
Darissus. Kurgan och hans armé förstördes. Dorians prins och
tronföljare Erebus, lovade att aldrig mer angripa Estenia och
estenierna lovade att aldrig mer angripa Dorian. Därefter var kriget
slut och ondskan var besegrad för den här gången.
Nu påbörjades en
mycket lång period av fred i Estenia. Samtidigt som Rublik och Tyron
blev två högt ansedda stadsstater, blomstrade kulturen i hela
området. Inbördes rådde ständig fred. Endast kriget mot
barbarerna och deras hövding Malkur i norr, år 299 till 334, var
ett undantag. Malkur dräptes för övrigt av halvguden Aradus. År
403 började konflikter bryta ut mellan Rublik och Tyron. De
drabbades av hybris och rivaliserade om huruvida de skulle vara
fredligt inställda till Haridien eller fientligt. Tyronerna ville
till varje pris erövra Haridien, medan Rublik ville alliera sig med
dem. Ett långt och bittert inbördeskrig började. Stadsstaternas
tid var förbi. Estenia delades upp i två falanger – de som var
för Rublik och de som var för Tyron. Detta fick sitt slut först år
451, när kung Valter från Rondoli gick in och krossade båda sidor.
Rondoli var en stad i nordöstra Estenia, som nu var på frammarsch.
Valter från Rondoli skapade vänner, snarare än fiender. Han
återställde freden. När han dog år 464, tog hans son Alkaris
över. Alkaris skulle få namnet Alkaris Legenden. Han erövrade hela
Estenia och efter slaget vid Aidilos år 468, blev han kung över
hela Estenia. Han förbjöd slaveri och skapade en allians och
handelsgemenskap med haridierna. Därefter siktade han sig in på att
erövra hela Dorian. År 470 erövrade han Entor och grundade staden
Aigut vid kusten, känd för sitt bibliotek och sitt stora fyrtorn.
År 471 mötte han Dorians kung Ortamis i slaget vid Al Fagal.
Därefter intogs Darissus. Ortamis flydde österut och mötte Alkaris
igen i slaget vid Termalon. Ortamis erkände sig besegrad och
avrättades, varpå hela Dorian och hela den kända världen hade
erövrats. Detta var det största imperiet någonsin. År 478 dog
Alkaris hemma i Rondoli. Hans rike delades upp mellan hans söner.
Entor gavs till hans äldsta son Alkatron, medan Dorian gavs till
hans dotter Gameia. Estenia gavs till hans äldsta son Grennion. Den
politiska stabiliseringen av ökenländerna ledde till ökad handel
runtom i världen och utvidgade handelsvägar österut.
Rania var en halvö
väster om Estenia, bördig och frodig och med ett behagligt klimat.
I norra Rania, strax söder om bergen bodde det vinodlande folket
garneserna. De levde gott av vinet och jordbruket och hade inte
mycket till försvar. I sydöstra Rania och vid kusterna fanns det
esteniska kolonier ända sedan 3300-talet. Handeln med garneserna
blommade så småningom ut, vilket lade grunden för framväxten av
ett nytt rike – Rania. Rania var bara väldigt litet från början.
Invånarna i de små städerna och byarna talade ranianska – ett
språk som påminner om latin. Runtomkring dem i alla vädersträcken
fanns små kungariken med vitt skilda språk. Här dyrkades häxkonst
och magi. Kontakten med alverna var omfattande. Den ranianska
kulturen utvecklade så småningom en avancerad militär och
statsapparat, samtidigt som de snappade upp mycket av den esteniska
kulturen och religionen. Man började så småningom tro på Alitikas
gudar. Denna övergång tog lång tid och pågick i flera
århundraden.
År 3428 härskade
den onde trollkarlen Mirakil tillsammans med sin urgamla chaman
Alatrax över norra Rania. År 3428 lade han hela det ranianska
kungariket under ett konstant mörker. Med hjälp av sin magiska
blixtamulett kunde han framkalla åskmoln som täckte solen och
orsakade hungersnöd. Förtrycket mot folket pågick mycket länge.
Den enda som rådde sig på Mirakil var krigshjälten Agribus Lero.
Han lyckades göra uppror mot Mirakil och orsakade mycket svår
skada. Det sägs att gudarna hade utvalt honom att besegra ondskan
som dväljdes i landet. Mirakils straff var inte nådigt. Efter att
ha sammankallat den fasansfulla leviathan, lät han krossa upproret
och ödelägga huvudstaden Delius. Därefter lade sig leviathan i
dvala. Agribus Lero dräptes skoningslöst utav Mirakils amulett.
Hans hustru – Nivea, offrade sitt liv för att rädda deras nyfödde
son – Elmon. Hon var bekant med en vargfamilj i skogen och överlät
sitt barn åt dem. Därefter dödades hon skoningslöst av Mirakils
vakter. Vargarna lät föda spädbarnet med sin mjölk och uppfostra
honom till en vuxen man. När Elmon förkunnades om sitt öde av
gudarna, bestämde han sig för att rädda kungariket Rania och
krossa leviathan och Mirakil och hans bedräglige chaman. Elmons
kusin – Bidrea hjälpte honom i hans uppdrag. Hon var också
uppväxt bland vargar och kunde kommunicera med dem och rida på
deras rygg. I en blodig strid besegrade hon Alatrax och hans svarta
ulv. Därefter befriade hon tusen fångar från den ”ogenomträngliga”
labyrinten i underjorden. Efter ett långt och bittert slag med
upprorsmännen lyckades Elmon äntligen dräpa leviathan. Genom att
bli uppäten av odjuret och låta Mirakils amulett ladda ur alla
blixtrar, exploderade leviathans mage. Amuletten gick upp i rök och
därmed dok också Mirakil. Åskmolnen skingrades och leviathans
kropp sjönk ner i marken och blev till klippor. Det var på dessa
klippor som Elmon lät grunda staden Aripolis år 3461. staden växte
mycket snabbt och det dröjde inte länge innan den hade skaffat sig
en demokratiskt vald församling. Ranias kung Elgerion, som var lojal
mot garneserna, tyckte inte om att den nygrundade staden Aripolis
hade en egen församling fri från kungens inflytande. Därför
erövrade han hela Aripolis och tvingade befolkningen att lyda under
den ranianska kungen. Året var 3499. År 3513 gjorde medborgarna i
Aripolis uppror och utropade en egen republik. Deras armé var nu så
stark att kungen och hans män retirerade. Därmed började år ett
av den första eran. Forntiden era var över. Det var alltså på
årsskiftet efter år 3513 som år 1 av första eran tog sin början.
Eftersom Rania var en republik så valde medborgarna sin egen kung.
År 56 hade hela det ranianska kungariket erövrats och Rania blev
därefter ett enhetligt militärt sammanhållet kungarike. År 103
lät man också erövra hela det garnesiska riket. Därefter
erövrades hela södra halvön. Det innebar att hela den ranianska
halvön hade blivit införlivat i det ranianska riket år 138.
Slavar, skatter och rikedomar flödade in i landet. Den unga
republiken lät införa värnplikt år 204. Efter detta växte armén
något explosionsartat. År 504 erövrades hela Estenia och därefter
siktade man in sig på kustområdena i södra Claurain. Det fanns
bara ett hinder och det var haridierna. Estenias gamla allierade
köpmän från Al Harid. Kung Salarius ville till varje pris krossa
haridierna och göra hela Centralhavet till en raniansk insjö. År
588 började det första haridiska kriget. Haridierna lät under
ledning av den legendariske krigaren Kalabi, i hemlighet segla med
flottan över havet till Karlan. Därefter vandrade de i flera år
genom bergskedjan och krossade Aripolis armé norrifrån i slaget vid
Aripolis. Året var då 594. Detta var ett bakslag för Rania. Flera
ögrupper i Centralhavet förlorades till Haridien. År 638 hade dock
den ranianska armén blivit större än någonsin. Under ledning av
general Garnus Grippillo seglade den nya ranianska flottan ut på
havet och krossade hela Haridien i det tvååriga slaget om Al Harid.
År 640 dödades kung Othman av Haridien. Alla hans familjemedlemmar
och hela hans stab dräptes. Det haridiska imperiet var till enda och
det Ranianska Imperiet såg nu dagens ljus som stormakt. Aripolis
blev snabbt världens huvudstad, den första i världen med över en
miljon invånare. De gamla murarna togs bort och i centrum av staden
byggdes det vita slottet. Det färdigställdes år 712. Den stora
arenan byggdes kort därefter och gladiatorspelen blev omåttligt
populära. Samtidigt som alla medborgare var fria att delta i den
ranianska demokratin, så var en tredjedel av Ranias befolkning
slavar från erövrade landområden. Det var slavarna som utgjorde
mycket av det grovarbete som tidigare utövades av fria yrkesmän. År
713 åsidosattes den ranianska kungens makt. Senaten och Rikskanslern
den lagstiftande makten. Rikskanslern var regeringsöverhuvud. Kungen
var enbart statschef på papperet, men han hade fortfarande enväldig
makt i krigstid. Det var också kungen som kontrollerade elitstyrkan
över armén – Riksvakten – Imperiets stolthet. Således var det
fortfarande kungen som var militärens överhuvud, vilket gav honom
ett huvudansvar för imperiets säkerhet.
Hursomhelst så
blev alla de arbetslösa fria männen tvungna att gå med i armén
när slavarna tagit över deras jobb. Problemet var bara att
köpkraften var låg. Ekonomin stagnerade. Eftersom en stor del av de
som arbetade eller gjorde militärtjänst inte hade råd att spendera
pengar, ledde den ekonomiska stagneringen till massarbetslöshet och
att lantbruk och företag lade ner. År 786 ledde detta till ett
inbördeskrig. Konkursade lantbrukare och före detta adelsmän och
miljonärer demonstrerade utanför kung Martellus balkong. De krävde
subventioner. Arbetarna och slavarna krävde högre ersättning och
frihet. För första gången i världshistorien gick de rika
affärsmännen och de fattiga arbetarna samman mot makthavarna för
en gemensam sak. Välståndet för vanligt folk måste öka.
Köpkraften måste öka för att få fart på ekonomin. Efter att
inbördeskriget stväjats genom en maktkupp av general Albus Kineron,
år 789, trodde alla det skulle bli bättre. Men istället ockuperade
kungens män kongressen och fängslade senaten, vilket försatte
landet i en krissituation som lamslog allt politiskt beslutsfattande
och gav kung Farus II all makt i praktiken. Albus Kineron fortsatte
inbördeskriget mot kungen och gatorna fylldes av blod och lidande.
Och inte nog med det. Slavarna fick det inte ett dugg bättre. Deras
röst blev aldrig hörd i de politiska diskussionerna. År 793 gjorde
gladiatorkämpen och slaven Marterus den Store uppror. Manliga och
kvinliga slavar, både arbetarslavar, sexslavar och gladiatorer, tog
till vapen och dräpte Albus Kineron. Även hans stab avrättades.
Blodiga strider utkämpades därefter mot kung Farus Iis vaktstyrka.
Efter att ha blivit totalt överkörda och underlägsna kapitulerade
kungens män och övergav sig själva till Marterus. Marterus fick
därefter kontrollen över hela armén och kuppade kongressen och
senaten. Alla potentiella bråkstakar sattes i arrest och Marterus
utsåg sig själv till rikskansler. När konstitutionen hade ändrats
och röstats igenom av de nya folkvalda rådsmedlemmarna och
senatorerna, hyllades de nya makthavarna av hela Ranias arbetarklass.
Gratis bröd delades ut till alla fattiga och förslavade. De som
arbetade fick en drägligare lön och femtusen slavar befriades och
fick ge sig ut i samhället som fria män och kvinnor. Den ekonomiska
högkonjunkturen spred sig som ringar på vattnet. Kulturen och
konsten började blomstra. Ranias armé kunde fortsätta bygga vägar
och monument runtom i Imperiet. År 816 dog den sista kungen –
Farus III. Han hade inga ättlingar. Därmed skrevs konstitutionen om
ännu en gång och republiken var nu helt och hållet fullbordad.
År 866
annekterades landet Relmar under ledning av krigshjälten Galderon
Kalesson. Relmar blev snabbt ett viktigt lärosäte. År 873
grundades staden Elvaris, med sitt gigantiska bibliotek och sina
kända magiker och vetenskapsmän – Druidmästarna. Därmed
förstärktes kontakten med alverna i Adarion, vilka skänkte
människorna i Rania och Relmar mycket kunskap om magi och andra
element i världen.
Samtidigt hotade en
grollisk sammansvärjning norrifrån. Mörka krafter samlades under
en hövding vid namn Eterix. Han hade fått övernaturliga krafter då
han svurit en ed till häxan av vildmarken – Venexa. Hon bodde i en
stor dal i det som senare skulle bli flimmern. Från det dystra
slottet använde hon sig av en silverprydd och tatuerad skalle från
general Metus av Aripolis. Varje gång hon drack samlade sina döda
undersåtars blod i skallen och drack ur den gav det henne evig
ungdom. Hennes beroende av människoblod och besatthet av evig
skönhet gjorde att en sjukdom började sprida sig i hennes
kungarike. Träden vistande och marken torkade ut. Träskmarker fulla
med demoner och mosslik bredde ut sig. Skogarna förgiftades av höst
och förföriska andar, svampar och förbannelser. Alexa var vackrare
än allt annat på jorden, men många visste inte att general Metus
hade en hämndlysten son, vars dåd skulle bli ihågkomna för
alltid. Han hette Kalesson och ville hämnas på den onda häxa som
dödat hans far och druckit ur hans skalle.
År
921 bröt Kalesson mot Ranias lag och begav sig ut med deras bästa
legion – den tionde legionen. Målet var norr – att dräpa Alexa
och erövra hela Grollien. Detta ledde till inbördeskrig i Aripolis.
De progressiva senatorerna stöttade Kalesson eftersom han gick till
val på att frige slavar och ge alla invånare i Aripolis fri
tillgång till bröd och rent vatten. Detta gillade inte de
konservativa som till varje pris stod bakom storherrarnas vinster på
vatten och livsmedel. Lönnmordet på den respekterade kanslerm Atorn
Domus – som stöttade Kalesson, var en chock för de fattiga och de
progressiva senatorerna. Medan alla misstankar riktades mot hans
rival, Pacolus Vern uttalade han sig såhär:
”När
allmogen och de små människorna förlorar sin största och mest
respekterade förebild, vädjar de såklart till Kalesson. men
Kalesson är inte här! Han förrådde oss under detta fruktansvärda
attentat och marscherade norrut med vår bästa armé! Att peka
finger åt mig och beskylla mig för mordet blir ju ironiskt, rent ut
sagt!”
De
progressiva, under ledning av Atorns son – Metorn Dumus, reagerade
med revolution. Inbördeskriget var ett faktum.
År
925 hade ett blodigt krig i Grollien pågått i fyra år. Kalesson
började bli otålig och försökte nu byta strategi. Efter en knapp
seger mot grollerna vid gröna skogen tvingades han omgruppera sina
män. De grävde ner sig under jorden på vintern och arbetade
ensamma i form av elitstyrkor mot grollerna. I hemlighet tog sig
Kalesson till Alexas slott tvingades krossa sin fars dödskalle.
Häxans kraft försvann från hennes kropp. Hennes bortgång var ett
faktum och hennes kungarike kunde börja blomstra. Flimmern blev en
del av Raniaimperiet och den tionde legionen. Kalesson samlade på
sig en här som återvände till Grollien med förstärkning. Kriget
vände, eftersom all den kraft som häxan skänkt till Eterix,
försvann med hennes död. Eterix dödades av den unge soldaten
Valtus Grippo som belönades som överbefälhavare. Hela Grollien var
erövrat. Den tredje april år 926 återvände Kalesson till
Aripolis. Kalesson brände sin fars kraniumskärvor till aska. Han
begravde askan i Aripolis katakomber, under en staty av sin far.
Problemet var bara att häxans ädelstenar som hon klätt dödskallen
med smälte samman med askan eftersom Kalesson inte sorterade bort
kristallerna från skallskärvorna innan han brände dem. Ingen som
vågat sig ner till Kalessons förfäders katakomber hittade ut
levande.
Nu
tillhörde Grollien det ranianska imperiet och Kalesson återvände
med sitt triumftåg till ett Aripolis präglat av inbördeskrig
mellan Metorn Domus och Pacolus Vern. Nu fick Kalesson stöd av
Metorn Domus och Pacolus Vern var snabbt besegrad. Kalesson blev den
ensamme härskaren alla de fattiga längtat efter. Kalesson bekämpade
korruptionen med ganska lyckat resultat och skapade jobb och bättre
villkor för de fattiga. Slaveriet förbjöds och storherrarna
började bli desperata pga sina förluster. Att betala ut full
arbetskraft till sina anställda eller tvingas lägga ned var som att
välja mellan pest eller kolera. Metorn Dumus regerade egentligen
tillsammans med Kalesson, även om Kalesson själv var den som i
praktiken hade den reella makten. Detta retade Metorn Dumus något
oerhört. Han var trött på att leva i skuggan av sin gamla kamrat.
År
930 regerade drottning Palatracia i Entor. Hon inledde ett
förhållande med Kalesson, som fick gott om gåvor och guld för
sitt sexuella umgänge med Kalesson. Kalesson hoppades på att han
kunde köpa Entor av henne utan att behöva starta krig mot landet.
Han hade fel. Mitt under akten gav hon Kalesson en lavett han sent
skulle glömma. ”Tar du mig för en hora? Jag är en drottning och
det här är mitt folk! Vakter! Vakter! Grip den här horgubben och
sätt på honom en klänning! Sminka honom noggrant och kasta ut
honom på gatorna!”
Kalesson
tvingades gå gatlopp i kvinnokläder. Därefter halshöggs han. Det
var den fjärde september 930. Det sista han såg var hur hans
tidigare trogna vän Atorn Dumus stod och bevittnade allting med ett
kaxigt leende. Atorn Dumus krävde betalning av Palatracia, men hon
vägrade och förvisade Dumus tillbaka till Aripolis. Där var inget
sig likt. Atorn Dumus gick samman med Kalessons son – general
Valarus och tillsammans vann de kriget mot Pacolus Vern, som Atorn
Dumus dömde till döden för Kalessons död. Raniariket delades upp
i två riken. Men så plötsligt fick Valarus reda på att det var
Atorn som beställt mordet på Kalesson och dömt sin ärkefiende
Pacolus Vern till döden bara för att rentvå sig själv. Det blev
inbördeskrig igen och Atorn flydde till Entor där han låg och
drack och hade sex med Palatracia i flera månader. Den tredje mars
år 931 kom även Valarus ner med sin armé för att försöka ha sex
med Palatracia och erbjuda henne flera tusen guldmynt för att få
henne att överlämna Atorn Dumus till honom. Hon vägrade eftersom
hon redan fått pengar från Atorn Dumus. När Palatracia den femte
maj år 931 sade ”Åh Valarus, någonting är bekant med dig!”
sade hon mitt under sexakten.
”Min
kukstorlek?”
”Ja,
precis. Du överträffar din far.”
”Vänta,
va?” Palatracia drog sin dolk mot Atorns hals.
”Vänta
nu. Det här verkar bekant också?” sade hon. ”Här har jag en
liten hemlighet. Det var jag som dömde din far till döden. Jag och
min älskade Atorn Dumus. Och nu är det din tur att möta samma
öde.”
”Hora!”
röt Valarus.
”Ja,
jag är en hora! Men inte vilken som helst! Det finns vissa saker jag
värderar högre än pengar! Mitt land till exempel. Ni kommer aldrig
härska över Entor. Jag underkastar mig aldrig. Jag är inte din
hora. Jag är inte Atorn Dumus hora och jag är inte Kalessons hora!
Det var ju Kalesson som hade klänningen och inte jag!”
Plötsligt
tågade Valtus Grippo in i staden och han hade erövrat hela Entor,
efter sitt uppdrag för att återta den östra delen av Raniariket
från Atorn Dumus. Kalesson vred nacken av Palatracia. Hon blev
martyr för sitt mod och sin kamp för sitt land som hon till varje
pris försökte försvara. Men nu tillhörde Entor Raniariket.
Valarus blev ensam härskare och utropade sig till kejsare. Valarus
lät till en början mörklägga vad han gjort och Entors folk
utsattes för förtryck,
Ranianska
imperiet fortsatte att expandera i alla väderstreck. Men kejsarna
blev bara mer och mer maktfullkomliga. Värst av alla var Abaracus –
totalt sinnessjuk. Han lät utropa sig själv till Gud. Ingen vågade
stå emot hans terrorvälde. Året var 1004 när han ockuperade
själva Adarion och inledde ett folkmord på alverna där. Han
mördades år 1009 av sin egen bror och därefter fick en mycket god
kejsare makten. Altarius. Han satsade på ökad stabilitet och att
återgälda och befria Adarion och alverna med stora donationer.
Murar byggdes i hela Raniaimperiet.
År
1078 inleddes ockupationen av Eridain – ett grolliskt kungarike
ovanför Grollien, där stora klaner stred om makten. I Ranias
kejsardöme ville man inte kriga inbördes. Istället prioriterades
fler och fler militära insatser och murbyggande och folket och
soldaterna började kräva lönerna tillbaka. Kejsare efter kejsare
avlöste varandra och skulderna till Adarions alver ökade. År 1121
bröt politisk kris ut, men när en militärjunta grep makten och
dödade kejsare Evilus. Militärjuntan leddes av kejsare Storus
Brutus. Den svåra politiska krisen hämmades år 1128 när kejsare
Mentus Grillus adoptivson Vargus III tog över och införlivade den
nya kyrkan i Raniariket. Han lyckades stärka riket en sista gång
och ansågs helig. En av de sista som kunde kommunicera med drakar.
År 1131 straffades han genom att mumifieras levande och därefter
blev han själv en gud som steg till himlen. Hans lärjungar
förföljdes under lång tid i Rania ända fram till 1143 när
kejsare Vollus Grippo lät döpa sig i den nya gudens namn. En ny gud
hade införlivats i den ranianska statsreligionen.
Nordfala
var ett land långt upp i norr, glesbefolkat och med få kontakter
med omvärlden. Deras kultur påminde om vikingarnas, germanernas,
anglosaxernas och i början även om samernas. Befolkningen var
råbarkade krigare och det lområde som vi numera minns som Nordfala,
var allt som oftast splittrat i tiotals små kungariken och
jarldömen. I större delen av Nordfalas inland levde ett annat, mer
mörkhyat folk, som kallades Kaigun. De talade ett helt avlägset
språk och levde i enighet med naturen, som jägare, samlare och
renskötare. Ute vid kusterna och längre söderut bodde de vita
nordfalerna, som kommit dit från Deghart ungefär samtidigt. Livet i
Nordens vildmarker var tufft för dem båda. När nordfalerna
förslavades av drakarna – deras nya gudar, levde nordens folk i
konstant terror. Fäder och mödrar offrade sina nyfödda barn till
drakarna och de gamla naturgudarna. Man bad inte, man offrade, oftast
förgäves. Det fanns ingen kyrka, inga tempel eller ens
begravningsplatser. Inget prästerskap heller. Inget skulle hamna
emellan de heliga drakarna och människorna. Det närmaste man kunde
komma präster var Gorgosh – de groteska drakprästerna. Under
kärva tider kunde fattiga mödrar lämna sina nyfödda gossar
utanför Gorgosh-folkets tillhåll. I utbyte kunde de få lite mat
eller kläder. De stackars gossebarnen uppfostrades till nästa
generations Gorgosh, eftersom gorgoshfolket svurit en ed att inte
skaffa barn eller förhållande med någon kvinna. Gorgosherna hade
ristat in ärr som en form av mönster i sitt skinn. De fick bara äta
icke tillagad mat, alltifrån offrade grisar, höns eller till och
med människor. De älskade köttet rått och deras livsstil gjorde
deras skinn grått och skrynkligt. De blev skalliga och för det
mesta blinda, med helt vita ögon. Inte ens kungarna vågade
ifrågasätta gorgosh eller deras drakar. Nordfalerna kommenderades
ut mot inlandet och norrut och tog Kaigun-folkets land bit för bit.
Detta var innan Raniaimperiet hade grundats, i början av första
eran. Nordfalerna expanderade demografiskt och deras folkmord satte
djupa spår i kaigunernas medvetande.
Det
fanns bara en som hade fräckheten att göra motstånd mot drakarnas,
de gamla gudarnas och gorgosh-prästernas terrorvälde. Han hette
Nalgar Elderig, och skulle snart få namnet Nalgar den Store. En
kaigunisk chaman hade berättat för honom att de sanna gudarna av
Norden var fjättrade i Helmgard – gudarnas hemvist. Han kontaktade
de nyanlända skogsalverna från söder och ingick en pakt med dem år
102. Tillsammans lät de med magi smida det stora Silversvärdet av
Helmgard. Den som hade detta vapen i sin ägo kunde med de nya
gudarnas hjälp kontrollera drakar och styra dem med sitt intellekt.
Kriget mot de gamla gudarna påbörjades. När det var som tuffast på
fronten, i slaget mot Gorgosh, år 106, tvingades Nalgar motvilligt
skicka iväg sin lillasyster – den skickliga sköldmön Hilda
Eldersdotter, med silversvärdet. Hennes hjältemodiga kamp mot
Helmgard var hård men nödvändig, eftersom silversvärdet var det
enda som kunde skära loss Ulroch-trädets rötter som höll gudarna
fastkedjade. Efter en två års lång vandring, med enbart hennes
trogna sköldsyster Eina vid sin sida, befann de sig äntligen på
toppen av Helmgards kontinent. Till sist tvingade Hilda att stanna
kvar. Hon ville inte förlora sin trognaste sköldsyster. Motvilligt
accepterade Eina detta, men hon gick aldrig iväg. Hon stod kvar vi
trädets rötter, precis som om hon visste att något skulle hända.
Helmgard var en kontinent som svävade långt ovanför himlen och
endast satt fast i jorden tack vare Ulroch-trädets rötter. Innan
hon minst anade det, dök en demon upp och fjättrade henne i
rötterna tillsammans med de nya gudarna. Demonen kallades Gorga –
Gorgosh-prästernas häxa. Hennes förakt för allt som glänste och
alla skatter var personlig, och historien bakom det kan jag berätta
en annan gång. Men hon kastade ner svärdet på jorden igen. Eina
förstod då att Hilda var i fara. Hon trotsade Hildas order, grep
svärdet och bestämde sig för att klättra upp och rädda sin vän.
I blint raseri dräpte hon Gorga och skar loss Hilda och gudarna från
rötterna.
Samtidigt
var det kaos på fronten. Vintern hade slagit till. Gorgosh-folket
hade nästan tagit över Norden. Nalgar och hans rebeller hade
tvingats gå under jorden och gräva tunnlar. År 106, den 28
december, gick gudarna till gemensam attack på slagfältet. De gamla
gudarna fjättrades och de nya gudarnas tid var kommen.
Gorgosh-prästerna dog ut och drakarna förlorade sin allsmäktiga
kraft. Nalgar blev kung över ett stort område i Nordfala kallat
Relmenfort. Hans syster blev drottning i grannlandet – Aldorheim.
Alverna belönades med ett eget land – Redia – skogsalvernas
land. Nordfala fick med sina nya gudar och nya handelsvägar med
Adarions och Redias alver, ny kunskap som stärkte deras kultur och
identitet. Mynt började ersätta byteshandel sakta men säkert. Små
byar och städer växte fram runt de nya slotten. De nya mäktiga
kungarna och hövdingarna byggde gravkammare och tempel mer
praktfulla än sina egna borgar och slott. Dvärgarna, som börjat
befolka hela bergkedjan söderifrån Doranok, grundade ett nytt land
nära Redia och Nordfala – Eston. Nordfalernas kontakter med alver
och dvärgar gav dem kunskap om magi och svartkonst. I början av
300-talet gjordes utflykter i sydost. Norden började växa till sig
med nya civilisationer, handelsvägar och befolkningsgrupper.
Adarions grannar – skogsalverna i Narastias stora skog, samt alla
möjliga raser av alver, dvärgar, människor och magiker, samlades i
den framväxande flodstaden Ytaria. Nordfalerna utforskade också
sina grannar söder om Nordhavet – barbarstammar och deghartiska
stammar i det som senare skulle få namnet Deghart, även ett område
de kallade Falkia, utforskades. Detta gav nya skatter från tredje
part, inklusive Raniaimperiet.
De
ständiga krigen och gränsförflyttningarna i norr var dock ett
problem. Trots att nordmännen börjat se sig själv som ett
gemensamt folk, och kallade sitt område för Nordfala, så fanns det
inget enat Nordfala. Tiotals små kungariken och över hundra
självständiga jarldömen gjorde att krig mellan olika familjer
tillhörde vardagen för Nordmännen.
Det
nordfaliska folket var som mest stolta när de stora drakkungarnas
ätt var på frammarsch. Deras främsta ledare – drakryttaren
Galder Silverskägg, begåvad med alvers visdom och magi, vann en
tvekamp mot jarl Hoddrick den Röde av Asterfal, den tredje september
år 671. Detta var början på något revolutionerande. Han utropade
sig sedermera till kung över Asterfal och i slaget vid Hammergård
den åttonde december, räddade han sin älskarinna Gerda, som hölls
fången i Hammergård av jarl Gerder Stormfana. Stormfanorna var
tidigare allierade, men när Gerder Stormfana och Galder Silverskägg
förälskade sig, trots att hon var trolovad jarl Bard Varghjärta
av Wolfheim, utbröt krig. Slaget om Hammergård ledde till att båda
släkternas arméer besegrades av Galder Silverskägg, hans nya
trolovade Gerder, hans trogna bror Valder, och en armé på endast
femtio män. Galder blev nu kung över tre jarldömen, som blev ett
land – Galderheim. Nu siktade kung Galder, hans drottning Gerdur
och deras nya armé av sextusen lojala män och kvinnor, in sig på
att erövra hela Nordfala. Med fem drakar till hjälp var det till
synes lätt, men vägen dit var hård. Det tog tio år innan Nordfala
var erövrat och utropades som ett enda stort kungarike, efter segern
vid Hildverad, den trettonde mars 16 mars, år 682.
Drakkungarna
och Drakdrottningarnas ätt härskade och stabiliserade Nordfala i
flera hundra år. Men ett nytt problem var påväg – Ishäxan
Aigala föddes. Aigala hade tidigare varit en vacker ung kvinna från
en adlig familj, vars liv besudlats och förstörts av rika män, som
våldfört sig på henne och försökt gifta sig med henne en efter
en. Åtalad och dödsdömd för mord på samtliga, dränkte hon sig
under isen i ishavet. Men hennes liv hade bara börjat.
Silverhalsbandet hon fått från en spågumma, satt runt hennes nacke
när hon drunknade. Detta tog henne till underjorden, där självaste
Haron – dödsguden gav henne isens krafter. Hon vaknade i vattnet
och reste sig upp ur isen, som isdrottning. Överallt där hon gick,
frös marken till is och hennes hat mot män, de som sårat och
förstört hennes liv, grodde allt mer. Hon var nu begåvad med
iskraft och förförisk kraft och kunde på så sätt locka män till
sig för att förstena dem. Hon skapade ett isrike och fick till och
med en stav som kunde spruta is och förstena folk på avstånd.
Under kung Heldons tid som kung i Nordfala, svor hon en förbannelse.
Det var den femtonde november år 1068. Förbannelsen skapade en ny
istid. Polerna bredde ut sig i norr och klimatet förändrades. Detta
tvingade nordfalerna söderut på havet. I det karga norr fanns det
nu för många människor för de dåliga skördarna. Med drakskepp
och drakar begav sig hans son kung Heldon II ut i söder – mot
Rania. Den femte december 1190 hade barbarer och nordfaler nästan
tagit hela Raniaimperiet. Den trettonde oktober 1203 erövrades hela
Aripolis. Det tusenåriga ranianska imperiet var till ända. Andra
eran hade börjat.
Detta
var en mörk tid i Claurains historia. Folkvandrignar och krig
avlöste varandra. Klimatet blev kallare och alla imperier hade
splittrats i småriken, som ständigt krigade mot varandra. Den
antika ranianska kulturen hade blandats med den nordiska kulturen och
på så sätt hade en kärv, medeltida kultur börjat sprida sig. I
den östra halvan av ranianska riket, Estenia, hade den antika
ranianska kulturen förts vidare. Estenia, med Rivenna som huvudstad,
utropades till det östranianska imperiet. Här spreds kyrkans tro
snabbt. Kyrkan, ja. Den lyckades ha kvar sitt säte i Aripolis, trots
att riket hade fallit. Rania var nu bara Rania. Ättlingar till
nordfaliska kungar styrde nu ett antal riken självständigt från
Nordfala. Det welliska riket bytte namn till Waldor. Efter bittra
inbördeskrig lyckades det Walarkiska folket från sydost, expandera
demokrafiskt. Samma sak hände förstås, i Rania, där de
nordfaliska drakkungarna ersattes av den mer kyrkliga Gandolariska
ätten. Kyrkan i Aripolis blev en egen stat och inom loppet av några
årtionden fanns inte Rania kvar som land. Rania var splittrat i små
kungariken, furstendömen och stadsstater. Det gamla ranianska
språket blev ett arv som bara kyrkan använde sig av. Medan urskogar
och ödemark bredde ut sig i norr, började kyrkliga missionärer
sprida sin nya religion från Rania norrut. I Waldor etablerades
snabbt en kyrka. År 231 enades hela Waldor under ledning av kung
Marton. Martanerna blev därefter en mäktig kungaätt i Waldor, som
stärkte kyrkans och kungamaktens roll. Hans bror som efterträdde
honom, var däremot inte lika tillförlitlig. Ung och stilig, from
och gudfruktig, hänsynslös i strid och en grym upprorskrossare och
bödel. De sista deghartiska stammarna lät han hacka sönder vid
gränsen i öster, i slaget vid Amberton 249. Kyrkans roll stärktes
alltmer och ridderskapet och adeln fick sina rättigheter och
skattebefrielser för sin trogna insats i slaget om Haronfort 251.
Detta blev grunden för feodalismen.
Kyrkans
gemensamma tro spred sig genom både mission och korståg. Alla de
områden som tidigare tillhört Raniamiperiet var nu så gott som
kyrkofierade. Men i öknen i öster, då? Vad hade hänt där under
alla dessa år? När Raniaimperiet föll, blev den östra delen kvar
– kallad Östrania – med en kejsare som överhuvud. Enorma
bibliotek brändes, då en doriansk här var på frammarsch
österifrån under ledning av häxmästaren Vortex. Krigen avlöste
varandra, inte sällan med svartkonst och magi inblandat. Olika
demonlorder förslavade den vanliga befolkningen och Östrania var
under ständig attack vid sina murar. Det fanns bara en som kunde
stoppa utvecklingen. Han hette Alamar och var en fattig äventyrare
från Valrans öknar. Där var klimatet hårt. Befolkningen bestod av
beduiner och karavaner. Klanerna stred om makten och sålde varandra
som slavar. Kvinnornas liv var inte mycket värt. Men redan nu hade
vissa städer vuxit fram i Valran, där handeln var omfattande. Här
samlades karavanerna för att sälja guld, rikedomar och slavar. Man
dyrkade både mörka och ljusa häxmästare, nekromanter och
trollkarlar. Alamar förstod att det var valranernas böner som höll
de mörka lordernas terrorvälden vid liv i Dorian, Katina, etc.
Alamar hade rest runt i området och kommit i kontakt med den
claurainska kyrkan, som dyrkade Alitikas gudar OCH Vargus – som
offrade sig själv för människornas synder i slutet av Raniarikets
tidevarv. Alamar skapade sig därefter en liknande religion, med
samma gudar, MEN, man ansåg samtidigt att Vargus enbart var
människa, inte en gud. Alamar hade lyckats driva bort onda krafter,
men han och hans trogna män ”tackades” med eldbomber och svarade
med erövringskrig i alla vädersträck. År 201 hade hans nya
religion spridit sig över hela ökenområdet. Nu siktade man in sig
på de claurainska öarna.
År
253 kröntes Marton II och fick namnet Marton den store. Han blev
alltså kejsare i översteprästens namn, över hela Waldor.
Stabiliteten stärktes och riket utvidgades österut. På ålderns
höst delades Waldorriket upp mellan hans tre söner, som alla hade
fått sin del i testamentet. Året var 258. Hundra år av krig och
dekadens inleddes. Det var först år 341 som kung Clemens den Store
av den östra delen, kunde etablera en långvarig fred. Han utsågs
av påven till kejsare av Deghart och grunden lades för Deghartiska
rikets framväxt. Detta ingav respekt från hans släktingar i väst.
Feodalsamhället var uppbyggt och kungamakten, kyrkans och
feodalväldets makt var stärkt. Claurain var på väg in i en
kulturell gemenskap. Waldor blev snabbt en stormakt och den
ekonomiska blomstringen exploderade när det mellersta riket –
Aradia, upprättade stora handelsstäder. Rania hade splittrats i
flertalet små kungariken, furstendömen och republiker, men kyrkans
makt förblev i Aripolis. År 391 fick staden Istamar
stadsprivilegier. Staden blev snabbt ett kulturellt handelscenter i
Deghart. Deghartiska kompaniet lät grundas av kejsare Hodvig II.
Fortfarande
var angreppen österifrån många och grymma. Falkmännen i öster
var ett återkommande problem. De räknades som de sista degherierna
som ännu inte accepterat den kyrkliga tron. Deras sammansvärjning
med kung Hollroff och hans häxa och älskarinna Galira, gjorde det
möjligt för dem att skapa en gigantisk ryttararmé. De erövrade
Relmar år 417. Därefter tog de Baris, Flimmern och stora delar av
Norden. Efter ett avancerat infiltrationsförsök från Degharts
heliga orden, ledde till inbördeskrig i Falkriket. Kung Hollroff II
störtades och häxan brändes på bål. Året var 431 och en ny
kung, lojal mot kyrkan, kom till makten. Han hette Clemens III.
Falkriket införlivades i den Claurainska kyrkliga gemenskapen. Medan
den heliga orden expanderade österut, började katedralerna och
borgarna byggas på allvar. Även slotten och storgodsen. Fattiga
bönder som hade flytt från sin husbonde, fick en fristad i
städerna, vilka växte och växte. De områden som tidigare varit
öde och fulla med vildmark, hade nu börjat befolkas av människor
och bebyggelse. Ridderskapet hade nu också sin storhetstid. Dessa
tungt utrustade elitsoldater stred ofta till häst och hade svurit
att beskydda kungen och upprätthålla kyrkans tro till sista
andetaget. De var adliga soldater.
Vad
hade då hänt i Norden. Jo, istiden hade ebbat ut och Nordfalerna
hade bit för bit trängts tillbaka sedan erans början. Nu rådde
blodiga inbördeskrig mellan olika kungar och familjer i Norden. År
174 började resurserna och skatterna ta slut i öster. Den unge
krigaren och stormannen Björn Siger lyckades ena nordmännen med att
öppna porten åt sydväst. Den norra delen av Eridain, som vid den
här tiden bestod av sex kungariken, plundrades. Nordfalernas tid som
sjöfarare och äventyrare tog sin början. Nordmännen ville behålla
alla nordiska kungarikens säkerhet, men lyckades ändå komma
överens enligt ett avtal, om att det nordiska folket måste hålla
sams.
Vad
hade då hänt i Eridain, sedan Raniaimperiet föll? Jo, degheriska
stammar hade flyttat dit och på bara några generationer hade den
gamla welliska kulturen och språken ersatts av degheriska och
nordiska språk. År 53 hade officiellt den nya kyrkan börjat råda
i och med fader Faldans mission och seger över wellerna i norr.
Därefter hade de små fylkena och rikena växt samman och blivit
större. I öst fanns erierna och i väst fanns danierna. Det var
först år 201 som krigen var över, när den store hjälten och
riddaren Elderon lyckades ena alla invånare mot gorvylerna, trollen
och jättarna i norr. Men hans planer på ett enat Eridain dog ut med
honom, då hans fem söner och enda dotter hamnade i krig mot
varandra. På så sätt blev det sex olika kungariken.
Efter
nordfalernas återkommande plundringar och deras allt större arméer,
deras samarbete med drakar, troll och häxkonster, skapades en hemlig
allians mellan kung Athelor av Sashexx och kung Vendemir av
Vimbelmark. Athelor låtsades att han krigade mot den förmögne kung
Vendelmir, i syfte att få Nordfalas västerkung – Harald Sten på
sin sida. I det stora slaget om Vembelton, år 234, blev han förrådd.
Hela hans armé som Athelor gett honom, vände sig mot honom och
dödade alla hans män. Den blodiga slakten ledde till år av
blodshämnd. År 252 intogs hela centrala Eridain av Harald Stens
son, Enemyr Sten. För första gången hade en nordman blivit kung
över hela västra Nordfala och nästan hela Eridain. Waldor, en
trogen allierad till Eridain, uner ledning av kejsare Marton den
store, hämnades genom att förklara krig. Enemyrs lillebror –
Hadrik Sten, hade samtidigt allierat sig med Östra Nordfalas kung
Sture Torson. Tillsammans skulle de rädda Enemyrs säte genom att
invadera Waldors huvudstad Hanestar från nordost. Anfallet var
lyckat och waldoranerna tvingades till reträtt på haven år 254.
Men det fanns något som tyngde ner kampen. Hadrik den Stores
älskarinna – kejsare Martons dotter, lyckades övertala Hadrik att
förråda sin bror i nordväst. Hadrik åkte hem till Nordfala och
anföll Enemyrs hemstad Forkvel. När bara kvinnorna och barnen var
hemma var staden lätt att inta. Hadrik hade blivit kung över hela
Nordfala, både öster och väster. Enemyr fick reda på vad som hänt
och tvingades resa hem norrut. Waldors armé var påväg med sin
flotta över kanalen och Eridain intogs på en dag. Nordmännen
trängdes undan och de gamla familjerna från Eridain var åter vid
makten. Eridain och Waldor ingick i en allians mot Norden. Hadrik
dräptes i en hålmgång år 256 och Enemyr hade nu blivit kung över
hela Nordfala. Plundringarna fortsatte i både Eridain, men nu även
vid Waldors kustområden. Alltfler nordfaliska kungar började söka
sig till allt fler områden i Claurain. I Österled grundades Sodania
vid flodmarkerna, vilket blev en viktig handelsplats mellan Östra
Raniariket och Nordmännen.
År
378 hade äntligen Nordfala fått en ny koloni. I nordöstra Waldor
hade Nordfalas kung Hilmer Erövraren etablerat en koloni. År 486
åkte han med den största vikingaflottan i historien mot Eridain.
Erövringståget av Eridain hade börjat. I slaget vid Merveldir 488,
besegrades slutligen Eridains arméer. Ättlingar till noirdmännen
från Waldor hade på så sätt hela Eridain i sina klor. Kung Almar
den Store blev kung över hela Eridain. Skillnaden är att han inte
var hedning, utan kyrklig. Efter detta ebbade nordmännens attacker
ut. Föränringar var påväg i norr. Arméerna och riddarna i
Claurain hade blivit starkare. År 561 kom en ny kungaätt till
makten i Eridain, under ledning av Erik Stormfågel. Han lät fara ut
på korståg tillsammans med Waldors kung Karl II och Degharts
kejsare Vengel Karvon. Tillsammans skulle de stoppa valranerna, som
nu ryckte fram mot Claurain som aldrig förr.
Valranska
riket hade med tiden splittrats i självständiga kungariken och
sultanat med gemensam religion. Från och med 500-talet kom deras
frammarsch att domineras alltmer katinanska kungar och riken. Det
första korståget ledde år 553 till att korsriddarna upprättade en
kyrklig stat i Braghesia – det omtalade heliga landet som var
gemensamt intresse för valraner och claurainier. Kriget om
guldäpplet, en relik som skulle ge obegränsad makt och gudomligt
beskydd blev omtalat. Detta var under det andra korståget år 611 av
andra eran. Den Eridainska kungen Henrik Stormfågel mötte kung
Haraldan på slagfältet, medan den heliga orden skulle infiltrera
Braghesias huvudstad Ragidia. Strategin misslyckades efter en nära
seger. Haraldan tog in kanoner från öster och återerövrade nästan
hela det kyrkliga kungadömet. Äpplet tillföll hans män. Tack vare
de nya krigsmaskinerna österifrån lyckades valranernas sida vinna.
År 614 lät man sluta fred och istället skapa ökat förtroende och
handel i hela den kända världen.
Deghart
började förlora sin centralmakt mer och mer på 700-talet. Istamars
handelskompani skapade en handelsrutt från Nordfala, till
Falkländerna och hela vägen till Eridain. Arad utvecklades till
textilernas paradis. Relmar, landet i öster, lät år 776 bygga en
mur mot öster, som senare även Ygastar förvaltade längre söderut.
Detta för att hålla det framväxande Krellien borta. Samtidigt blev
Relmars bibliotek centrum för all gammal kunskap i Claurain. Med
över en miljon böcker, rullar och gamla försvunna reliker, blev
det ett bibliotek större än det i Entor. Kriget mot ryttarfolken
från öster – krellerna, som erövrat så gott som hela Öknen och
Fjärran Östern och skapat det största imperiet någonsin i öst,
tågade in i östra Claurain. Sodaniariket erövrades och så även
Sabyrin. Deras kung – Chang Lou Kin, hade sina döda förfäders
andar och drakar vid sin sida, samt en armé på femtiotusen man och
25 tusen hästar. De hade även ett nytt vapen i form av magiskt
krutliknande pulver som kunde avfyras från kanoner. När Relmar
under ledning av prins Hoffgar eliminerade ett stort kavalleri i
slaget vid Österporten, den fjärde oktober 796, lyckades även
alverna och dvärgarna mobilisera tillsammans med de fria folken i
öster. Även en armé från östra ranianska imperiet skickades dit.
Den 25 oktober hade hela hären tvingats tillbaka från Claurain och
nya makter hade börjat växa fram. Claurains armé hade börjat sno
idén om det magiska krutet. Staden Bravial i Sodania började växa
fram som stormakt under ledning av den Karilliska ätten. Det lilla
flodlandet började utvecklas till en västerländsk stormakt.
Krellernas
dynasti fortsatte dock i öster. Kai Zun hade utvecklats till et
globalt handelsimperium. Tack vare upptäcktsresanden Gambi Flambardo
från Vimina, lyckades den viktiga Kryddrutten etableras i centrala
österlandet.
Katedralbyggandet och
universiteten hade etablerats och städerna och handeln hade växt
till sig inom hela Claurain. Riddartiden nådde sin blomstringsperiod
och tornerspelen började också bli populära. Samtidigt började
motsättningarna och tillväxten i Deghart leda till ökad federalism
och alltfler konflikter. Två stora familjer började växa fram.
Dessa hade förläningar i hela Claurain. Familjen Galvanis från
Vita Klipporna, leddes av den gamle adelsmannen Elborn Galvanis. Hans
motståndare – Otto Belarion, var populär i södra Deghart. Allt
fler förläningar blev nästan självstyrande och kejsare Karl X av
huset Valion förlitade sig på stöd från Galvanis. Statsskulden
ökade, vilket ledde till att Elborn krävde återbetalning. Detta
arrangerades genom att hans dotter Fridi Galvanis fick gifta sig med
Valions son prins Elaron. Då var skulden betald. Men Fridi Galvanis
var förälskad i Otto Belarions son Erik, och lät sig därför
kidnappas av honom efter bröloppet. Krig bröt ut mellan huset
Valion på ena sidan och huset Belarion på den anda sidan. Otto
Belarion grep makten år 821 och kejsaren mördades. Huset Belarion
hade etablerat sig som statsbärande kungaätt. Han lät grunda den
Claurainska banken år 825. Claurains bank lät sponsra rika riddare
och adelsmän och storgodsägare runtom i Eridain, Waldor, Relmar,
Falkländerna och Deghart. Adeln blev rikare och rikare men de
fattiga fick inte ta del av det ökade välståndet. Storbonden Arin
Valram från Relmar, ledde år 846 ett av de mest utbredda
bondeupproren runt om i Claurain. Det ebbade först ut år 858, när
bönder fick rätt till vissa särskilda rättigheter såsom
grundläggande utbildning och akutvård, samt tre veckors semester om
året. Böndernas förbättrade situation runtom i Claurain ledde
till ökad handel och omsättning. Men det dröjde inte länge innan
allt gick förlorat. År 863 bröt pesten ut. Den hade kallats samman
för att utplåna mänskligheten och mörka krafter låg bakom.
Claurain föll under ett moln av mörker och en fjärdedel av
befolkningen dog på bara några år. Medan kyrkan förgäves letade
syndabockar bland alver, var det få som visste att en av de skyldiga
– var storinkvisitorn Ulric Wolf själv. Han hade sålt sin själ
till demonen Akaros av underjorden och skapat pesten i form av en
förbannelse. Alltfler byar ockuperades av troll, gorvyler, varulvar
och vampyrer. Ödemarker och spökstäder växte fram och ingen
visste vad som skulle göras. Men det fanns en upprorsman och helig
riddare vid namn Rendal Dominus. Han lät kontakta alverna och
dvärgarna och lyckades därefter smida ett heligt silverkors med
gudomlig kraft. Med detta som hjälp begav han sig öster ut, till de
dödas land. Samtidigt mobiliserade Akaros och gorvylerna mot väst.
Akaros frände – krigarkvinnan Nastia, lyckades bilda en armé på
tio tusen man. I tre månader belägrades Evalor och slaget ledde
till att gorvylerna drevs på flykt. Akaros fick korset i hjärtat i
slaget om dödsriket år 875. Gorvylerna drevs på flykt norrut och
världen kunde återhämta sig. År 888 utbröt ett hundraårigt krig
mellan Eridain och Waldor, på grund av långtgående skuldkriser för
Eridains del. Nu användes kanoner för första gången. I det första
kriget erövrades nästan halva Waldor, vilket tvingade kung Theodor
II till kapitulation. Eridains drottning Halda den Stora utropade sig
till drottning över både Eridain och Waldor. År 913 gjorde
waldoranerna motoffensiv och Waldor återerövrades till sina
landsmän. Vid det stora sjöslaget år 931 fick Eridains flotta
kontroll över hela det waldoranska vattnet och stoppade all handel
mellan Waldor och Arad och Deghart. År 945 bröts blockaden av de
nya waldoranska armborstarna. Sjöslaget var till ända. År 949 gick
Eridains nya armé in på waldoranskt territorium och erövrade sig
fram nästan hela vägen till Hanestar. År 970 återerövrades hela
Waldor under ledning av drakkrigaren Hoglas och hans drake Alidanmur.
År 978 lönnmördades alla familjemedlemmar i Eridains kungahus och
en mer vänligt sinnad familj, sponsrad av Waldor, fick makten under
ledning av kung Sadarion I av huset Galvanis. Hundra år av krig hade
varit belastande för västra Claurain. Men en ny era var påväg.
Allteftersom
åren gick började folk i större utsträckning ifrågasätta
världsordningen. Nya uppfinningar inom magi, vetenskap, medicin,
konst och astronomi, gjorde att staden och republiken Mianco i Rania
började få sig ett uppsving. Konstnärer och systemkritiker brändes
inte längre på bål. Det talades om en profetia. De gamla kungarnas
kung skulle resa sig från öster och med drakarnas hjälp etablera
de stora kungarnas blomstringstid. Denna kung skulle bli respekterad
och skapa fred i hela Claurain.
År
1058 förstördes den gamla ögruppen Galanya, där Eron och Alitikas
gudar dyrkats av drakarnas kungar. Endast de rättfärdiga överlevde
och tog sig till Rania under ledning av hövdingen Eron Kenius. Han
var den sista ättlingen till drakkungarna och kunde komunicera med
drakar. År 1073 erövrades det östranianska imperiet av ett nytt
ryttarfolk – de valranska segiallerna. Det östranianska imperiet
hade ersatts av det segialska, med den valranska religionen som bas.
Eron Kenius fick asyl i huvudstaden. Hans son fick i uppgift att ta
sig till Aripolis och föra hans arv vidare när han dog. Hans son
hette Faron Kenius. Gudarna begåvade honom med draken Vanderix den
Svarte.
År
1078 hade han blott tusen man. I ett dumdristigt drag attackerade han
Aripolis den förste juni. Det var då som gudarna gav honom en gåva
från alverna – svärdet av Aripolis. Nu var Faron så gott som
oövervinnerlig och alltfler anslöt sig till hans mission. På ett
år ökade hans armé till tio tusen man. År 1079 besegrade han
Ranias kung Virelin Gandatti, i en tvekamp och blev därefter kung
över hela Rania. Hans lillebror Erus Kenius blev kung över Waldor
år 1081. Hans syster Hartia Kenius blev drottning över
Falkländerna. Fred och välstånd hade etablerats u Claurain och ett
heligt förbund slöts med alverna, som skulle fungera som
människornas läromästare. Davanierna återfick sitt säte i
Relmar, där de beskyddade världen från onda krafter med sin unika
förmåga att kontrollera drakar. Dvärgarna ingick ett avtal att
smida vapnen och rustningarna åt den nya kungliga armén. Alverna
lärde människorna visdom, magi och fred. Davania, från stora
silverfallet i Adarion, blev källan för Claurains liv och fick
allting att frodas och växa. Efter år 1079 började den tredje eran
– kungarnas och drakarnas era – de fria kungarikenas förbundstid.
Eran kännetecknades av ökat magiskt utbyte mellan alver och
människor och ökad fred mellan de goda krafterna.
Drakkungarnas
och rättvisans tid innebar ett återupptagande av Alitikas gudar och
förkastande av den kyrkliga guden. Även Segialska riket gjorde
detsamma. År 15 grundades drakstaden, där drakryttarna frodades.
Den blev Ygastars huvudstad. I Nordfala, vars politiska kaos bara
hade fortsatt och fortsatt, lät kung Helmir Kenius av Falklandet
anlända med en drakarmé. Han erbjöd en enorm skatt i guld och
ädelstenar om Nordfalerna enades under honom som kung. Detta efter
att ha vunnit deras förtroende genom att besegra vättarnas och
trollens arméer. Nordfalerna utsåg honom som kung över hela
Nordfala och förbundet inom hela Claurain var nu stärkt. Deghart
förblev ett ekonomiskt handelsimperium som Kenius-kungarna hade goda
kontakter med.
År
56 hade prins Astagar av Teboria besegrat tusen man ensam i
belägringen av Österfort. Teboria hade befriats från Segials
imperium. Astagars kraft berodde på att han sålt sin själ till
dödsgudar och demoner och häxor. Han blev mörkare och mörkare i
sinnet, ensam på sin tron i Teboria. År 61 lät han grunda en
ohelig hemlig orden av före detta davanius-krigare. De kallades
kirlek och representerade den mörka motsatsen till Davanius,
bärandes på samma kraft. De hade också drakar.
Advorekerna
började snabbt etablera sina ordensällskap runtom i Claurain. Den
mäktigaste av alla var Lord Vernoz, som hade skapat sig ett säte i
Ygastars mörka dal. Där byggdes ett stort och dystert slott. Få
visste vad som vad på gång. Spanare hade sett svarta moln resa sig
från Ygastar. Marken hade börjat förtvina och arméer av gorvyler
hade börjat resa sig och marschera västerut. Hotet från Ygastar
ansågs nu vara av högsta prioritet, vilket gjorde att kung Gajus
Kenius satsade på krigsmaskineriet. Året var 101. Dvärgarna som
tillverkade vapnen började tröttna på de dåliga villkoren. År
116 gjorde de uppror under ledning av kung Hilgamar. Kung Gajus
lyssnade på dem. De förbättrade villkoren ledde till att upproren
stävjades och krigsproduktionen kunde fortsätta. År 251 svor Lord
Vernoz en förbannelse över kung Gajus II, vilket ledde till att han
blev sjuk och slutligen dog. Vernoz använde sig av svarta stenen,
som han tillverkat i underjorden, för att etablera sina
övernaturliga krafter. Gajus IIs son Brute, kastades in i kriget i
all hast för att hämnas sin far. Det mörka kriget ledde till att
fler och fler kungariken föll under Ygastars skugga. Ranias armé
mobiliserade tillsammans med alverna från Adarion. Slaget om Ygastar
blev en vändpunkt. Kung Brute hade fått en magisk amulett från
gudarna som endast en Kenius kunde nyttja. Hans främsta krigare –
den kvinnliga davaniern Ageia, använde sin drake Orrux mot Vernoz
slott, vilket förstörde nästan hela hans armé. Kung Gajus stack
sitt svärd Draktungan i Vernoz och han gick därefter upp i rök.
Keniusfamiljen fortsatte regera i samförstånd med alver, dvärgar
och nordmän. Den nordfaliska alliansen gjorde att flera kungaätter
i Norden med tiden giftes in i Kenius-familjen.
Vernoz
var dock inte död. I själva verket hade han förvisats till
dödsriket, där hans själv fortfarande var svag. Han behövde en ny
kropp. År 698 insjuknade kung Haradin Kenius i en svår sjuka. Det
uppdagades att han mist förståndet och fått en parasit i sig.
Denna parasit var Vernoz själv, som infiltrerat makten i Rania. För
sin egen säkerhet sattes kejsaren i karantän, där magiker försökte
bannlysa Vernoz från hans kropp. Kungen blev bara sjukare och
sjukare. Davaniern Agor och Egin begav sig ut för att hitta ett
botemedel i öster. Det visade sig dock att häxan som hade den
magiska örten i sin trädgård, själv var besatt av evig ungdom och
inte tänkte dela med sig av örten som gjorde henne evigt ung och
vacker. Efter en tid i fångeskap lyckades de två äventyrarna
bränna ner häxans hus med henne inuti och rädda de sista örterna
från att brinna upp. År 699, botade de kejsaren och Vernoz drevs ut
ur hans bröst. Han trollade bort sig och tog sig till sin armé i
Ygastar, där han började livnära sig på kungars själar för att
bygga en ny kropp. Det var först år 763, som hans nya kropp var
färdig. Nu var han mäktigare än någonsin och skickade ut sina
gorvyler ut i hela Claurain. Det totala kriget hade börjat. Den unge
hjältinnan Adriana lät slåss i öster för att gudarna skulle
belöna henne med visdom och styrka. Hon blev därefter den utvalda
davaniern, som med hjälp av det gyllene svärdet skulle storma in i
Ygastar och utplåna Vernoz för gott. Och så skedde år 768. Vernoz
döda kropp smälte och blev till en vulkan i ett underjordiskt land
som fick namnet Forkanos. År 824 annekterade Ranianerna hela Ygastar
och fördrev advorekerna därifrån. Nu började de i hemlighet att
uppfostra Vernoz arvinge. Rania hade gått från Stormakt till
imperium genom att skapa vänner istället för fiender och kungen
började från och med den förste augusti år 1068. Det var så den
fjärde eran började – en era som skulle kännetecknas av krig,
konflikter, mörker och korruption.
År
14 av fjärde eran började advoreken Anasor härja i nordost. Hans
gastar kalasade på människors själar, vilket gav honom ännu mer
kraft. Han hade även korrupta underhuggare i väst. År 36 utbröt
revolution i Waldor, under ledning av general Bargour. Upprorsmännen
började för första gången ifrågasätta kungamakten och adeln i
samhället. Kung Hadron den gamle avrättades år 38 av en arg pöbel.
Deras främsta influenser var Anasors unge bror Galaron, som spred
propaganda i hela västern. Nu fick de radikala rödrockarna makten i
Waldor och högg huvudet av fler och fler adelsmän. Detta stoppades
först när general Bargour gjorde en statskupp och utropade sig till
Kejsare av Waldor. Han utmanade både Rania och Deghart. År 51 hade
han erövrat hela Deghart och halva Rania. Samtidigt hade Sodania i
öster blivit ett mäktigt imperium under ledning av kejsare Malator
den Store. Väl framme vid Sodania frös soldaterna ihjäl av
vintern. Bargour tvingades till reträtt år 57 och mördades av en
raniansk infiltratör år 58. Claurain låg i ruiner och stormakterna
träffades år 68 i Klerwall för att diskutera hur liknande krig
skulle förhindras i framtiden. Keniusätten fick behålla sin makt
men enbart i Rania. Klerwall-konventionen ledde till en nu till en
mer konservativ ordning i Claurain med mer nationalism och större
allianser. Waldor fick en ny kung vid namn Hegrus Galvanis och
Deghart var splittrat av inbördeskrig. Det var först år 88 som
general Heidenmark lyckades ena hela Deghart till ett land med en
enda kaiser som kejsare. Heidenmark fick den egentliga makten medan
kejsare Ottwald III installerades som överbefälhavare och
statschef. Det nya Deghartiska riket storsatsade på att ta Ranias
plats som ny stormakt. Man storsatsade på kompaniet, som Rania
förlorade kontrollen över. År 103 började allianserna växa fram.
Ygastar, Deghart och Relmar ingick i en allians och Eridain, Waldor,
Rania och Sodania blev en annan allians. Dessa försökte ständigt
motarbeta varandra. Samtidigt gjorde arbetare, bönder och
hantverkare uppror runtom i Claurain. De krävde bättre villkor och
mer demokratiskt inflytande. Sakta men säkert började semesterdagar
och nya skyddslagar införas, samtidigt som demokratiska råd med
alla samhällsklasser och gillen representerade, började uppstå.
Denna utveckling pågick under lång tid på bekostnad av kungamakten
och adelns makt.
År
138 hade kapprustningen pågått på båda sidor under lång tid. Den
femte april mördades kung Valaroz av rebeller i Ygastar och tronen
intogs av Anasor – mörkrets herre själv. Han hade Deghart och
Ygastar i sina händer, medan Eridain, Sodania och Rania och Waldor
startade ett storskaligt världskrig mot Ygastar och Deghart. Kriget
ledde till masslakt och utarmning på slagfälten. Unga män
skickades ut i miljontals och dog i skyttegravar. Först i slutet
började kriget vända till Degharts fördel, då Waldors män
pressades tillbaka. År 143 hade även öknen i söder dragits in i
kriget pga naturtillgångarna på olja. Segialska riket och sultanen
föll samman och nya stater bildades. Samtidigt drog sig Sodania ur
kriget på grund av en arbetarrevolution. Trots att allt gick bra för
Deghart och Ygastar, mördades Anasor av sin egen lärling. Fred
slöts mellan parterna och alverna svor en stor förbannelse över
Degharts nation, som straff för kriget. Anasor var död för alltid
och Claurain stod återigen i spillror. Deghart drabbades av
missväxt, arbetslöshet och revolutionerna avlöste varandra.
Regeringspartierna kunde inte komma överens om en gemensam lösning.
Karanon – den mäktigaste mörka lorden av dem alla, förklädde
sig till människa och lyckades med ambitiösa löften till arbetarna
och utpekande av alver som syndabockar, gripa makten i Deghart genom
statskupp år 143. Man satsade enorma resurser på stridsmaskiner och
drakar. Folket i Deghart fick det bättre samtidigt som demokratin
fullständigt avskaffades och alverna fördrevs från sina hem. År
159 lät Karanon smida tre masker som han gav till tre Kenius-kungar
– Eregon Kenius i Nordfala, Erik Kenius i Rania och Bardour Kenius
i Falkriket. De trodde sig kunna förbättra för folket med
maskernas hjälp, men insjuknade istället och försvann i mörkret.
Karanon hade nämligen tillverkat en medaljong som kontrollerade alla
som hade masken på sitt ansikte. Dessa kungar blev nu hans tjänare.
Karanon invaderade Waldor, Falklandet och Relmar på ett år, vilket
fick Eridain under ledning av kung Richard Silverörn att starta
krig. Kriget fördes i början I Waldor, därefter med Eridains
flotta ute på haven och därefter nere i öknen igen, där Karanon
hade mäktiga allierade och nekromantiker på sin sida. Under kriget
annekterades också Falklandet, där alverna från Adarion började
eskorteras till dödsläger djupt in i österns ingenmansland. Vad
hade då hänt i Sodania, jo. Sodania hade dragit sig ur det första
kriget år 144 eftersom där uppstått revolution – en samling
upplysta militärer och despoter tog makten under ledning av general
Milkov, som lovade lika rättigheter för alla. Men så blev det
inte. Efter hans död styrde Arkatov Milvic med järnhand. Han
storsatsade på arbetsläger och militär och när hans före detta
allierade som han styckat upp Falklandet med, förrådde honom år
171. Det var Karanon som invaderade hela Österlandet. I tre år
slogs man om Valkorias städer. Samtidigt lät Karanons allierade –
de blodtörstiga dorianernas imperialistiska armé, attackera Ranias
flotta söderifrån. Ranias kejsare Akalun Kenius, med hela västra
Claurain bakom sig startade då krig mot Deghart, Ygastar och Dorian.
Sodania kom över på västmaktens sida och Deghart under den mörka
lordens styre, hade nu tvåfrontskrig. Gorvylerna skickades ut från
sina hålor i öster. År 173 besegrades Karanons gorvyler i Sodania,
samtidigt som Waldors motståndsrörelse gjorde attacker i ockuperade
Waldor. I Falklandet uppstod stora uppror i kloakerna och städerna.
År 171 drogs Rania in i kriget och det blev därefter ett
trefrontskrig. Nordfalerna invaderade från Norr under ledning av
kung Belor Kenius. År 175 flydde Karanon tillsammans med medaljongen
till Forkanos och lämnade efter sig ett Deghart i ruiner, uppstyckat
mellan Rania, Sodania, Eridain och Waldor. Claurain var befriat och
gorvylerna drevs på flykt åt nordost.
Deghart
blev två stater – Östra Deghart och Västra Deghart. I östra
Deghart styrde de den röda handen – Sodanias arme med järnhand. I
väster blev man fri från ockupation och fick möjlighet att ansluta
sig ekonomiskt till Rania och Eridain och Waldor. Nu var det andra
tider. Sodania och Rania var världens två motpoler som aldrig kom
överrens. Hela östra Claurain blev antingen sodaniska lydstater
eller allierade, medan demokrati och välstånd spreds i västra
Claurain. Sodania hade även fått inflytande i österöknen, där
sekularismen var starkt utbredd efter det stora kriget.
Terrorbalansen mellan Rania och Sodania ledde till flera konflikter
genom ombud, runtom i världen. Först ut var kriget i Norden, där
de sista gorvylernas terrorvälde slogs ner och östnorden hamnade
emellan Sodania och Rania, Kriget ledde till att Falklandet delades
upp i Östfalk och Västfalk, mellan Sodania och Rania. Västfalk
blev fritt. År 190 startades Valessunionen för att öka samarbetet
och skapa handelsvägar mellan Deghart och Waldor och Rania.
Samarbetet blev ett framgångsprojekt och alltfler kungariken anslöt
sig. Nu var det inte längre familjen Kenius som styrde. Alla
ättlingar hade hamnat i exil i norr, medan gorvylerna och Karanons
eftersläntare letade efter dem. Dödskallen låstes in i en
underjordisk grav i Nordfala, för att aldrig hittas igen. År 214
lät ranianska drakar bespruta Katina med eldbomber för att driva
bort sodaniska trupper. Tusentals civila dog och människorna började
få upp ögonen för Ranias världspolitik. Rania förlorade kriget i
Katina. Allteftersom statskupper ägde rum i Katina och Dorian ökade
radikalismen för att få bort Sodanierna därifrån. Statskupperna
understöddes av Ranias kejsare. När de två supermakterna var som
mest ovänner mot varandra, pågick dorianska kriget, där
Albara-familjen fick magiska krafter från ranianska magiker för att
driva Sodania på flykt. Detta lyckades år 225. Sodania förlorade
och deras ekonomiska system började kollapsa. Slutligen enades hela
Deghart till ett land igen och alltfler stater, såsom öst och
västfalk, Relmar osv, befriades från Sodania på grund av den
ekonomiska krisen i landet. Terrorbalansen var över. Vad skulle
hända nu? Nya familjer började få inflytande i den ekonomiska
politiken. I Deghart styrde Galvanis, i Sodania styrde Bogatrov, och
i Eridain styrde familjen Hallgard, medan Waldor styrdes av familjen
Habershus. I nordfala pågick återkommande konflikter mellan
familjen Skarwolf och Elendor, där familjen Elendor ville etablera
sig i Valessunionen och Skarwolf ville hålla sig utanför. Dessa
konflikter kom att splittra Nordfala mer och mer, i allianser och små
kungariken. År 300 försvann de sista drakarna och de sista
gorvylerna fördrevs från östern. Samtidigt ökade missnöjet med
Raniaimperiets och Valessunionens inflytande.
År
338 fanns ett nytt hot i öster – Anasor – den onda trollkarl som
bodde i underjorden i öster. Han älskade guld och ädelstenar mer
än allt annat och gjorde allt för att sno åt sig dessa rikedomar.
År 338, den artonde augusti, ödelade han dvärgarnas kungadöme i
Irebon. Han släppte lös den fruktade underjordiska ormen som
ödelade hela kungariket. Men den järve mänskliga krigaren Urgin
Folgas, kedjade fast monstret i underjorden och gjöt fast allt hans
guld i kedjornas ändar. Besten var kedjad och Anasor retirerade.
Allt guld som försvunnit tillhörde fortfarande alla de
hundratusentals människor som nu var fattiga i nordost. Det lilla
guld som fanns kvar blev det krig om. I tusentals år stred alver,
dvärgar och människor om de rikedomar som fanns inom räckhåll i
bergskedjan. År 402 började Sodania under ledning av kejsare Ivan
Kralov, att ge vapen och pengar till dvärgarnas kung Ottgar den
Store. Dvärgarna måste vara kvar på Sodaniernas sida. Detta fick
Rania att stötta alverna i Adarion och skogsriket. Alvernas kung
hette Himalain och Ranias kejsare hette Dogrus III. Människorna
hamnade i en neutral situation, där de vägrade välja sida för
någon av parterna. Spänningarna ledde till ett inbördeskrig år
412. Den utlösande faktorn var Sodaniernas förstörelse av den
raniakontrollerade byn Reslow. Det var den förste september. Rania
svarade med att skicka tusentals soldater från legionen till berget.
Medan styrkorna mobiliserades och slogs mot varandra i ett långt och
bittert krig, besegrades människornas hövding av en enkel bonde vid
namn Vernos. Han var inte neutral, utan valde Ranias sida för att få
fram guld till sitt svältande folk. År 414 hade Ranianernas och
flodmänniskornas gruva grävt sig ända ner till tyngderna som höll
fast odjurets kedjor. När de arbetat på att ta guld från tyngderna
i ett år, hade kedjorna blivit så lätta att monstret kunde slita
sig loss tillsammans med Anasor. Vernos dotter Ylvala lyckades
slutligen besegra monstret med hjälp av ljuset från alvernas
solkristall. Därefter dödade hon Anasor och hans gorvyler
retirerade. Nu kom parterna överrens om att enas och dela på resten
av skatten. Kriget var över.
År
453, den femte november utbröt krig i Valessunionen. Kriget stod
kung Bregon III av Deghart och alla de adelsmän som konkurrerats ut
av Valessunionens nya företag. Den främste adelsmannen var Olbert
Galvanis, vars makt och arv var hotat av storföretagen. På hans
sida stod de flesta andra aldelsmän i Deghart. Olbert och hans
mannar mördade Bregon den femte november år 453. Detta ledde till
att Raniasoldaterna skickades till Deghart omedelbart och
inbördeskriget i Deghart var ett faktum. Adelsmän mördades och
magiska krafter blandades in. Man tog bland annat hjälp från häxor
och häxmästare i hopp om att odödliga krafter skulle kunna ges. En
av dessa häxor var Heidemara från Flimmerns skog. Hon tog kontakt
med Olbert och skänkte honom gudomliga krafter. Han svor trohet till
hennes hedniska gudar och samlade därefter en ny armé av
elitsoldater, alla välsignade med samma kraft. Efter att slagfälten
och ingenmanslanden bredde ut sig i Deghart och miljoner människor
dog, så gick det sakta men säkert bättre för Olbert. Han återfick
kontrollen över sina företag och egendomar och Raniaimperiet och
Valessunionen retirerade. Fred slöts och det deghartiska kungahuset
med kung Albion Martino i spetsen gifte sig med Olbert Galvanis
dotter Annaria. Trots detta blev kungahuset skyldigt att betala stora
skadestånd till huset Martino i den så kallade hundraårsskulden.
Skulden var alltså giltig i hundra år. Året var 483 när freden
slöts i Elanor.
År
513 hade Nordfala länge varit enat. Men tiderna förändrades. Det
var det här året kung Harvon Stålhjärta mördades på ett möte
med Raniaimperiets kejsare Okaklus VIII. Mördaren hette Eiron
Skarwolf. Hans mäktiga familj insåg att deras rikedomar och domäner
var hotade om Valessunionen och Rania fick inflytande i Nordfala. Den
femte oktober utsåg han sig till enväldig kung över Nordfala. Hans
motståndare spetsades på pålar och alla ranianska soldater kördes
ut. År 516 svor han trohet till Sodanias diktatoriska kejsare
Vulgamar och släppte på så sätt in sodaniska mördarsoldater i
landet. Endast lord Harandir av huset Elendor kunde få stopp på
eländet. Han utropade sig till kung av Hildverad och erövrade
Hildverads områden från familjen Skarwolfs armé. Kung Havron dog
under mystiska omständigheter år 518 och hans lillebror Vilmeron
ärvde tronen. År 516 tog Harandir hjälp av Ranias armé. I slaget
vid Forkvel drabbade tusentals kvinnor och män samman i ett av de
största slagen i Nordfalas historia. Samtidigt spred sig magiska
växen – troll, vättar och jättar erövrade land österifrån
under ledning av häxan Valrasta. All hennes trollmakt satt i hennes
magiska silverhalsband. År 521 delades hela Nordfala upp i två
delar, där kung Vilmeron Skarwolf fick hela den östra delen, medan
Harandir tog hjälp av Raniasoldaterna för att besegra ondskan i
öster. Samtidigt lät hans dotter Frida dra österut i bergen för
att besegra Valrasta. År 523 dräpte hon häxan, som dödat så
många tusen krigare i sitt liv. I slaget vid jättarnas fort dräptes
jättarnas härskare Orkaros och kriget var över. År 531 grundades
Redias bibliotek, där silverhalsbandet hölls inlåst.
Freden
varade inte länge. År 532 krävde Rania belöning. Och det fick de.
År 535 fick Rania tillstånd att bosätta sina soldater på
Nordfalas mark. År 611 ledde detta till en lång kedja av krig
mellan Skarwolf och Elendor. Kungar mördades och byttes ut titt som
tätt. Skarwolf knöt banden till Sodania och Elendor knöt banden
till Rania. Krigen mellan öst och väst var flertaliga. År 704 hade
familjen Galvanis blivit Claurains mäktigaste familj. Detta ledde
till ständiga uppror runtom i Claurain, bland arbetare och
aktivister, som krävde den korrupta familjens undergång. Soldater
sattes in mot upprorsmakarna. År 778 utbröt inbördeskrig i Relmar,
efter att kung Rendal Exeron vägrat skriva på avtalet att gå med i
Valessunionen. Rebellerna stöddes av Rania och en ond draklord vid
namn Akaron grep makten år 781, med stöd av Rania. År 813
inträffade samma sak i sydost och öster där kriget mot häxorna
understöddes av Rania. Problemet var bara att häxornas magi var det
enda som höll Karanons eftersläntare borta. År 861 inträffade en
statskupp i Dorian, vilket gjorde att den progressiva kungafamiljen
ersattes av religiösa fundamentalister kallade Azurorna. Detta
gjorde öknen i öster mer extremistisk. Och det var Ranias fel i
deras krig med att få bort Sodanias inflytande från Dorian. År 952
svepte en våg av inbördeskrig över hela öknen, där rebeller och
familjer krävde sina rättigheter tillbaka. Dessa regimer fick stöd
av Rania, medan Sodania stöttade rebellerna där. År 981 var
inbördeskriget tillbaka, återigen mellan Skarwolf och Elendor i
Nordfala. Den här gången sökte Skarwolf stöd från både Relmar
och Sodania. Blodiga strider utkämpades i Nordfala och Skarwolf
återtog kontrollen över stora delar av Nordfala. Rania fortsatte
skicka soldater dit. År 1001 grep Karanons hantlangare Argos makten
i Ygastar. Han var en advorek och förvandlade landet till
fullständigt mörker. Gorvylerna flydde norrut. Nordfalerna under
ledning av Hedvig Elendor, besegrade gorvylerna i slaget om
Östporten. Därefter började en mur byggas mot öster för att
hålla fientliga krafter borta. År 1075 återföddes Anasor efter en
blodig ritual i Ygastar. Han siktade in sig på Norden. Anasor och
hans gorvyler attackerade hela muren år 1092 och då uppstod
vapenstillestånd i Nordfala för att man skulle kunna hjälpa Rania
i deras krig mot gorvylerna, trollen och jättarna. År 1121 drevs
gorvylerna bort och en kort period av orolig fred uppstod i Nordfala.
Ett kort vapenstillestånd och en pakt drogs mellan kung Haldor
Skarwolf och Advar Elendor. På den tiden styrdes Rania av kejsare
Vilnius Gaius.
Östra Nordfala styrdes år 1148 av Torin Elendor och Västra Nordfala styrdes av Rendal Skarwolf. En urgammal konflikt blåstes upp mellan dessa två släkter när Sodania sponsrade den enda rebbeliska Skarwolf-sidan och Valessunionen och Imperiet började sponsra kungarna i öst – släkten Elendor. Även Eridain drogs in i kriget – ett land som sedan lång tid tillbaka präglats av stabilitet, och spelat en viktig roll i att hålla ondskan borta. Eridain ställde sig på Imperiets och Östra Nordfalas sida, medan västra Nordfala ironiskt nog ställde sig på Sodanias sida. Som hämnd för att Eridains kung Vendor svek sin gamle vän Rendal Skarwolf, inledde han år 1150 en erövring av Eridain. Men blandade resultat. Sjökrigen mellan nordmännens flotta och den eridainska flottan pågick under lång tid framöver.
Like this:
Like Loading...