För tillfället går allting bra. Besökte idag Lursjön och badade med familjen. Nu pågår ett antal projekt som förhoppningsvis är klara snart. Min tredje skiva ligger ute på Spotify och jag arbetar just nu med kapitel 3 på min roman. 🙂
Jag återkommer. 🙂
Ett halvår för tidigt…
När ondskan närmar sig, då är det den store kung Jimmie som skall rädda världen. När han, tillsammans med sina mannar landstiger i England i sitt vikingaskepp, för att beskydda kristendomen.
”Jimmie, varför åker vi i ett vikingaskepp när det är kristendomen vi ska beskydda?” sa Linus Bylund, Åkessons högra hand.
”Vad menar du?” sa Jimmie.
”Det är år 793 i Lindisfarne England. Det fanns inte en chans att vi vikingar var kristna då.”
”Asså… Linus… du ska alltid förstöra allting med din logik och fakta! Gå på din magkänsla istället eller också är du tyst!”
”Ja, ers majestät.”
”Björn Söder!” ropade Jimmie när de steg i land.
”Ja, ers nåd.” sa Björn Söder.
”Sjung din hyllningssång till den store kung Jimmie.”
Jimmie Åkesson den store
Han seglar ut i strid
Med sina tappra vikingar
Leve kung Jimmie
Han var inte rädd för döden
Han lyder under Gud
Hell, hell hell, vår kung Jimmie
Han var inte rädd att få tungan skuren ut ,med glödgat stål
Eller att få ögat stucket ut med en nål
Han var inte rädd att få skallen bräckt
Eller att få benet knäckt
Eller att bli genomborrad av en gammal ål
”Mina vänner! Skåda England! Ett land rikt på skatter! Nu är det dags att rädda Paula Bieler från dom onda muslimerna och batikhäxorna.” sa Jimmie.
De vandrade genom skogar, byar, städer och mark och kom så småningom till ett stort slott där Paula Bieler satt fängslad i det högsta tornet.
”Kung Åkesson! Rädda mig undan den eldsprutande draken som vaktar slottet!” ropade Paula Bieler från tornet.
”Kalla mig inte för eldsprutande drake!” röt Gudrun Schyman och sprutade eld mot Jimmie och hans krigare.”
”Spring! Spring!” skrek Jimmie. Alla krigare sprang iväg därifrån. Björn Söder började sjunga igen.
Och den modige kung Jimmie han blev rädd och sprang iväg
”Det gjorde jag inte alls!”
Så modig, så modig, kung Jimmie våran kung.
Krigarna slog läger och hittade på en plan b. De återvände till Gudrun Schyman och slottet. Åkesson tog fram en boll och skrek.
”Kent Ekeroth! Jag väljer dig!”
Han kastade bollen och ut kom ett gigantiskt monster som hette Kent Ekeroth.
”Återvändande talibanen! Jag väljer dig!” skrek Gudrun Schyman och kastade sin egen boll. Ut ur bollen kom en ISIS-terrorist som var tio meter lång.
Det blev en blodig duell. Men plötsligt stängdes Tvn av när det var som mest spännande.
”Eeeeey! Kom igen, varför stängde ni av! Vad hände sen?” utbrast Jimmie Åkesson på partikansliet.
”Jag beklagar Åkesson.” sa Richard Jomshof. ”Men det blev för mycket av det goda. Folk måste ju tro på propagandan också.”
”Men Gudrun Schyman som drake och jag som riddare och fucking Kent Ekeroth som en fucking pokemon det var ju supercoolt. Och om du upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir det ju en sanning!”
”Slutdiskuterat. Våra väljare är väl inte idioter, heller.”
Åkesson lämnades ensam på kontoret medan hans partikamrater gick ut och tog fikarast.
”Ja, herregud.” sa Åkesson. ”Det är inte lätt att vara statsminister. ”Jag trodde det innebar att jag fick bestämma allting själv. Men jag hade visst fel där. Men jag kan ju inte låta bli att ha drömmar.”
Åkesson brast ut i sång.
Valet är nu över, svensken har slagit vad
Tänk så länge jag har väntat att bestiga Rosenbad
Löfven han har förlorat, åtta år har gått
Svär nu trohet till er nya ledare ni fått
Wohoho-wohoho Jimmie Åkesson
Wohoho-wohoho Jimmie Åkesson
Sätt upp massa murar, minska Sveriges biståndssats
Fast jag lova hjälpa massa flyktingar på plats
Sen gör vi oss av med varenda extremist
Om du inte håller med oss är du kommunist
Wohoho-wohoho Jimmie Åkesson
Wohoho-wohoho Jimmie Åkesson
Jimmie Åkesson, er statsminister
Kom och dyrka mitt feta ister
Åkesson, mot halalfascister
Ut där är dörrn
För nu ska Sverige bli som förr
Det var en kall vinter i Sverige år 2025. Jimmie Åkesson hade varit statsminister i tre år och förvandlat landet till ett totalitärt och fattigt samhälle. Nu när julen närmade sig uppmärksammades också alla de fattiga som levde på gator och torg i den svenska huvudstaden. Fattigpensionärer, tiggande romer och de invandrare och deras barn som ännu inte utvisats, levde i misär och segregation och gjorde allt i sin makt för att hålla värmen i kylan.
Detta berörde förstås inte Åkesson. Han hade startat flera kontor, varuhus och flyktingboenden. De anställda var alltsomoftast lågavlönade gästarbetare och invandrare. Åkesson hade tjänat storkovan på alla dessa verksamheter, men de stackars nyanlända som jobbade för honom fick inte ta del av vinsten. Jimmie Åkessons sekreterare Omar stod inför arbetsdagens slut med mössan i handen framför Åkessons skrivbord.
”Jo… eeh. Herr Åkesson. Det är såhär… att min son har sjuknat in och jag måste hämta honom på dagis. Finns det möjlighet att sluta tidigare idag?”
”Jovisst, sluta du tidigare, men du ska ha klart för dej att det blir avdrag på lönen.” sa Åkesson.
”Tack, herr Åkesson.” sa Omar och sprang hem.
Åkesson tittade uttråkat bland alla sina papper. Han drog en djup suck och såg ut över Stockholms snötäckta gator.
”Julen.” muttrade han. ”Vilket satans otyg. Alltid ska de gå där och prata om hur jobbigt alla fattiga har det och få en att känna dåligt samvete! Mina pengar får dom inte. Det är ett som är säkert.”
Åkesson hade lagt sig och sov gott. Plötsligt vaknade han av att fönstret blåste upp. Han tvingade upp sig själv ur sängen och stängde fönstret. Därefter hörde han en hes röst.
”Åkesssssssssooooonnn… Åkessssssssssssssoooonnn.” viskade det från korridoren.
”Aaah! Vem där!” utbrast Åkesson och tog sitt levande ljus och gick ut. Där satt en grå man klädd i trasor. Han hade en massa kedjor runtom sig.
”Vem är du?”
”Åååhåhååå! Vem jag är!” sa spöket. ”Jag är Olof Palmes ande. Och jag ska ta dig ut på en resa du aldrig kommer glömma.”
Han grep tag i Åkesson och flög ut med honom genom fönstret. De flög över Stockholms slumområden och Åkesson förskräcktes av att se stackars Omar som inte hade råd till mediciner till sin sjuke son. De kunde knappt äta sig mätta. Åkesson började för första gången tvivla på sig själv och sina tillkortakommanden. När Åkesson kom hem till sin dörr, började kofoten på dörren svälla upp och göra ljud ifrån sig.
”Åkessssssssoooonnnn…” viskade den.
Kofoten började mer och mer likna ett ansikte. Ut ur låset hoppade en annan ande fram. Det var Fredrik Reinfeldts ande.
”Vem är du?” sa Åkesson.
”Jag är Fredrik Reinfeldt, och jag ska hjälpa dej att minnas ditt dystra förflutna. Kom med mej här!”
Reinfeldt tog med sig Åkesson till ett litet hus. De kikade in genom fönstret och såg en fest från 90-talet.
”Men herregud! Kolla den där blyge lille pojken i hörnet! Det är ju jag!” sa Jimmie Åkesson.
”Just precis.” sa Reinfeldt. ”Det var innan du blev en girig rasist som bara tänkte på pengar.
”Och titta där! Det är ju… det är ju hon! Jasmine!”
”Du var ihop med den tjejen ett bra tag, kommer du ihåg?”
”Ja-a. Och här sitter jag nu och invandrare… världen är full med sina små ironier, ellerhur.”
De betraktade hur Jasmine började närma sig Åkesson.
”Jimmie, varför är du så tyst?” sa hon.
”Jag vet inte, Jasmine. Men plötsligt verkar det som att jag blir blyg och nervös varenda gång du är i närheten.”
”Men, Jimmie. Du behöver inte vara blyg. Var bara dig själv, vi står ju under misteln också.”
”Va-v-v-v-v-v-vaaa?”
”Kom nu, så dansar vi! Jalla, jalla, morgonfralla!”
De två kärlekskranka klasskamraterna började dansa på festen.
”Men vad hände sen, då?” undrade Jimmie.
”Jaaa, vad hände sen, va?” sa Frenrik Reinfeldt. ”Du blev kontaktad av partiet och det dröjde inte länge innan du började tjäna ihop stora förmögenheter. Låt oss spola fram några år.”
De betraktade hur Jimmie Åkesson satt inne på sitt kontor, fyllde i papper och räknade pengar. In kom Jasmine förkrossad.
”Jimmie. Jimmie. Du missade vår utekväll idag.”
”Nej, min kära Jasmine, jag struntade i det. Alldeles för dyrt, förstår du inte det!”
”Menar du att du höll dig undan och sket i det?”
”Njaaa, jag skulle inte säga sket i det… men eeee…”
”Det är slut nu, Jimmie. Din usling! Då går med i rasistpartier och du tänker bara på pengar, istället för vårt förhållande! Men då ska du få höra, jag gör slut! Tack och adjö!” Jasmine smällde igen dörren och Åkesson sjönk bekymrat tillbaka på stolen.
”Ser du som det går.” sa Reinfeldt. ”Men rasism, pengar och girighet. Det krossar drömmar och förhållanden, det krossar band mellan människor.”
”Jag fick aldrig se henne efter det där.” sa Jimmie och suckade.
”Följ med mig här, Jimmie. Så ska jag visa dig den tredje och sista anden.”
De begav sig till en dyster kyrkogård mitt i natten. Det första som slog Åkesson var hur Omar kom gående fram till en ny gravsten. Omar brast ut i gråt och lade sin sons favoritleksak vid graven.
”Nää usch, jag är ett monster! Ett monster!” utbrast Åkesson.
”Just det.” sa Reinfeldt. Din ovilja att ge Omar och hans familj en värdig ersättning gjorde att pojkens sjukdom inte gick att bota. Medicinerna har ju blivit så dyra nu. Följ med mig här nu.”
De vandrade genom kyrkogården och kom så småningom till en stor, mörk man vars ansikte skymdes, och vars ögon bara lystes upp av cigarren. Han grävde en stor grav.
”Vems grav är det där, herr dödgrävare?” sa Åkesson nervöst.
Dödgrävaren tog av sig luvan och blottade sitt ärriga ansikte.
”Det är din grav, herr ”statsminister! Muhahahahahaha!” Han knuffade ner Åkesson i graven och den tycktes vara oändligt lång, som om den ledde ända till helvetets eldar.
Jimmie Åkesson vaknade av att klockorna ringde en glad melodi. Han steg upp ur sin säng och tittade ut genom fönstret.
”Dra på trissor! Det är julafton! Jag måste… jag måste fixa en sak!” Jimmie Åkesson sprang ut i bara nattlinnet och började omedelbart skrika god jul åt alla han mötte på stan. Han gav pengar, mat och kläder åt de fattiga. När skymningen var påväg, gick han slutligen fram till Omars hus. Han ställde om till sin vanliga, bittra och obehagliga karaktär och knackade på dörren. Omar öppnade.
”Åh, goddag, herr statsminister.” sa han nervöst. ”God jul, förresten.”
”Ja, det hoppas jag.” muttrade Åkesson. ”Jag kom för att meddela er alla om ett par mycket viktiga saker.” Åkesson började kliva in genom dörren och Omar, hans fru och son började backa och bli rädda för honom.
”V-v-v- vaddå, herr statsminister.”
”Jag har hållit inne det här för länge. Omar, du ska få…”
Omar tog skydd och började skrika.
”Vad?”
”En check på hundratusen kronor, min vän.” sa Åkesson, nu med en betydligt trevligare röst.
Åkesson räckte checken till Omar.
”Menar du allvar?”
”Jag hörde att din son varit lite krasslig och att ni har det lite knapert. Så varför ska jag som är så rik inte dela med mig på självaste julafton?”
”Åh, tack herr statsminister!” utbrast Omar och kramade Åkesson.
”Och en riktigt god jul, mina kära vänner.” sa Åkesson. ”Men jag är inte statsminister länge till. Mitt sista år ska gå åt att åtgärda allt som jag ställt till med. Fattigdomen, arbetslösheten, segregationen och rasismen. Jag ska öppna gränserna för flyktingar igen och genomföra reformer. För de alltra fattigaste. Därefter lägger jag ner mitt parti.”
Och så blev det. Hösten 2026 avgick Åkesson efter att ha börjat få landet på fötter igen.
Kommer ni ihåg att jag hade slut på fantasi att teckna för bara några dagar sedan? Ikväll har jag färdigställt hela tre teckningar i datorn. Inte illa va? En av dem bestod dessutom av tre separata lager – berg, slott och bro. Himmeln – det fjärde lagret längst bak, är helt datorgjord. Tänka sig vad tekniken är bra nuförtiden, va? 🙂
Här är ett av de projekten i teckningsväg som går lite långsamt just nu. Jag har helt enkelt slut på fantasi. Har någon förslag på vad jag ska teckna?
Legenden berättar om hur dvärgarna började bryta en ny sensationell mineral ur de djupaste gruvorna i den gamla världen, då kontinenterna såg helt annorlunda ut. Vid den här tiden led världens befolkning av missväxt, epidemier och fattigdom. Befolkningen hade ökat för snabbt. Dvärgarnas upptäckt av kraftsten var en banbrytande magisk upptäckt. Den blålysande stenen kan användas för att skapa och förbättra förutsättningar för liv. Denna mineral kan få saker att växa och om den konsumeras av livsformer kan deras livslängd dubbleras, ja, kanske till och med tiodubblas. Vattendrag rensas från smuts och föroreningar och ödelagd natur kan börja växa efter år av försumpning.
Som du nog kan föreställa dig, började denna sten brytas i omfattande skala och få kungarikena och civilisationerna att blomstra. Krigen i världen tog slut, eftersom alla människor, alver, dvärgar och andra varelser började åtnjuta sådant välstånd och överflöd att ingen lämnades utanför längre. Skogarna började växa och haven och sjöarna började leva.
Nu torde väl inget kunna gå fel? Inte för vanligt folk i alla fall? De enda som förlorade på framgången var de giriga köpmännen i Internationella Kompaniet. Detta kompani var en sammanslagning av köpmän och godsägare som fått lägga ner sin verksamhet på grund av att krig och fattigdom minskade i världen. Kompaniets rikaste man – Alnor Grullion – investerade astronomiska summor pengar för att Silverbanken skulle få patent på all produktion av och utvinning av kraftsten. Patentet fullbordades och för första gången sattes ett pris på Kraftstenen. Det började enbart med ett par kopparmynt, men då konsumtionen ökade och kompaniet tjänade mer och mer pengar var de tvungna att förhindra att all kraftsten tog slut. På trettio år hade priset på kraftsten höjts med tio miljoner procent, vilket orsakade fullständig hungersnöd och massarbetslöshet i hela världen. Dvärgarnas löner hade inte höjts en penny under den här tidsperioden.
Dvärgarnas uppror mot gruvherrarna ledde så småningom till ett storskaligt världskrig mot Kompaniet, Silverbanken och Alnor Grullion själv. Kriget ledde till en splittring mellan öst och väst, där dvärgarna ställde sig på upprorets sida och alverna ställde sig på Kompaniets sida. Det största alviska kungariket Elissaya höll sig neutralt för att reda ut sina egna ekonomiska kriser.
När den alviska staden Asteria totalförstördes i slaget om Asteria, där kompaniets drakar sprutade sönder hela staden, tvingades Elissayas kung Dalrig välja sida. Och han valde upprorsmännen och dvärgarna. Det visade sig att kompaniet hade infiltrerats av en mycket mörk kraft – demonernas och gorvylernas härskare – Galin hade fått Grullion på fall och dödade därefter Grullion för att ensam ta kontroll över kompaniet. Kompaniet bytte namn till Svarta Armén, med sitt säte i landet Koralia. Det var nu som alla fraktioner enades för att krossa ondskan. I slaget om Koralia dräptes Galin av prins Veldemir av Wildermark, son till kung Kaldemir. Tio miljoner ton kraftsten tillhörde nu folket och forslades tillbaka till kraftstensgruvorna och butikerna. Ondskan var därmed krossad.
Där fanns enbart ett litet problem och det var en stor hemlighet som upptäcktes i Forkanos ruiner – den röda kraftstenen, även kallad anti-kraftsten – ett otroligt giftigt och instabilt material som förstör allt i sin väg och förgiftar det. Den som är nära denna rödlysande sten dör inom några minuter. Och där sådan sten har legat kan inget växa eller leva på tusentals år. Medan den blå stenen är ett fast material, så är den röda stenen ett instabilt material som sprider sig till alla som rör vid det eller kommer nära det. En person som sett röd sten på tio en kilometers avstånd kommer efter några timmar att drabbas av illamående. Sedan börjar utslagen sakta men säkert växa fram på huden. Huden förvandlas efter några dagar till öppna sår och blodet börjar rinna ur näsa, mun, ögon, öron och alla andra kroppsdelar. Till sist tynar personen bort och avlider. Och där en drabbad person har befunnit sig kan inget växa på kanske tjugo år.
Röd kraftsten hade framställts i ett enda syfte. Att förgifta världen så att all världens demoner och otyg kunde ta över. Men det dröjde förstås inte länge förrän människorna började stjäla röd kraftsten i syfte att använda den mot all ondska. Problemet är bara att de enda som kan kontrollera röd kraftsten är de som behärskar mörk magi. Och de enda som kan använda blå materia som vapen är just de som behärskar ljus magi. Mer om detta i nästa blogginlägg som handlar om davanierna och advorekerna – två sidor av samma mynt – ljus och mörker. Davanierna var en helig orden av Imperiets beskyddare som skulle förgöra all ondska med hjälp av sin ljusa magi. Advorekerna var deras motståndare, som behärskade den mörka magin och arbetade med att förleda davanier med löften om allt de någonsin kunnat önska sig.
Det här har varit en givande vecka på många sätt. Jag har på mycket kort tid färdigställt kapitel ett och kapitel två på min roman. Äntligen känns det som att jag vet precis hur jag ska göra för att inte köra in mig i en återvändsgräns i handlingen. Det känns som att den stora stagnation jag upplevt i mitt skrivande ända sedan depressionen 2012, har börjat avta. Jag kan skriva igen utan att ha varken prestationsångest eller brist på fantasi.
Ett par dåliga saker har hänt också. Igår togs min Youtube-kanal ner utan en enda förklaring. Jag fick ett meddelande om att min kanal stängts ner på grund av upprepade fall av hets mot folkgrupp. Men både jag och alla andra vet att min kanal inte sysslar med sånt. Troligen rör det sig om massanmälningar. Samma dag blev nämligen mitt Facebook-konto bannat i tre dagar. Båda dessa incidenter inträffade EFTER att jag börjat hjälpa en väldigt utsatt vän mot Joakim Lamottes hatsvans. Jag har överklagat anmälan till Youtube och har så länge startat upp en backupkanal.
På backupkanalen har jag min första podd, nationaldagen till ära. https://www.youtube.com/watch?v=EfpmDrdQ_j4
I samband med nationaldagen har jag gjort en Metal-cover på Du gamla, du fria, vilken ni kan se här. https://www.youtube.com/watch?v=5qv2sIpuFMk
Glöm inte prenumerera på min nya kanal på: https://www.youtube.com/channel/UCrEgapUJc3dqWHh86k4PD0g
Sist men inte minst så har jag badat utanför Ystad. Min pappa filmade och allt finns nu online som bildbevis! Det var faktiskt inte så kallt som jag trodde att det skulle vara. Varning för blek tjockis. Jag vill önska er alla en fortsatt fin nationaldag! På återseende. 🙂
