Jag beklagar min frånvaro. Jag har dels varit i Krakow med Folkhögskolan och därefter har jag kastats in i nya uppgifter i svenskan. Just nu har jag skrivit klart utkastet till en berättelse som vi skulle skriva i svenskan under uppgiften “Kreativt Skrivande.” Jag är så nöjd att jag har tänkt göra det till en egen bok. Ni får gärna komma med konstruktiv feedback på Kapitel 1, som ska lämnas in nästa Tisdag.
___________________________________________________________________________
När
tiderna förändrades och mörkret kröp tillbaka över människornas
länder kunde man vara säker på att pöbelns blodtörst skulle
skörda nya offer. Senast under den svarta döden, vars eftermäle
fortfarande satte sina spår i Europa, då var det judarna som skulle
brännas på bål. Nu uppstod en ny farsot i södra Tyskland. Det var
troligtvis ännu ett utbrott av pest. Den här gången var det
Reinwald som drabbats av ohyran. Reinwald var en storstad med eget
stift, belägen mitt i alpernas högland i en majestätisk dal.
Runtomkring reste sig berg och urskogar av både barrträd och
lövträd. Staden i sig var omgiven av en stor stenmur och mitt i den
pittoreska stadskärnan reste sig den magnifika St Matteus katedral
med alls in gotiska prakt.
Medan människors vardag flöt på som vanligt på
eftermiddagen gick fader Rickard ut genom kyrkans bakgård. Det var
den herrens år 1436, den tredje augusti och solen stod högt på
himlen. Fader Rickard var en kort liten skallig man, med en rätt så
ordentlig mage att bära på. När han hade gjort sina behov gick han
ut från dasset och såg till sin förtvivlan broder William stå
utanför. Han såg hemsk ut… som om en farsot tagit honom.
”Broder William.” sa Rickard förtvivlat. ”Du är
ju sjuk. Låt mig titta på dig.”
”Rör
mig inte!” väste William. ”Du måste varna dom andra. Mina sista
dagar nalkas.”
”Du
skrämmer mig! Vad är det frågan om?”
”Pesten! Titta på mina händer.” William visade
sina händer för Rickard. De var fulla av svartröda varbölder.
Rickard gjorde korstecknet och tittade förtvivlat upp mot sky.
”Aldrig trodde jag att denna farsot skulle komma
tillbaka.” sa han uppgivet och slog ihop sina händer i en tyst
bön.
”´Broder Rickard! Dina böner hjälper inte. Lyssna
på mig här. Döda mig innan det är för sent. Bränn min kropp och
gör allt du kan för att stoppa farsoten. Men för säkerhets skull
måste du tala med Domaren Fritz Wulkhoff. Varna allihopa!”
”Jag
dödar inte dej broder! Aldrig!”
”Du
måste! Döda mig, bränn min kropp och meddela Wulkhoff omedelbart.”
Rickard bröt ut i gråt och tittade förtvivlat ner i
marken. Han ville krama sin vän men insåg sedan att han hellre
ville vara frisk. Han fattade mod och drog sin dolk ur bältet.
”Farväl, broder,
William.” sa Rickard.
”Farväl, käre
broder.” sa William. ”Få det kvickt överstökat nu.”
Rickard
stod mållös ett par sekunder, men när han väl hade samlat sig,
högg han dolken i hjärtat på sin vän utan att röra vid honom.
William föll sakta till marken och somnade in. ”Tack, broder.”
var hans sista ord. Rickard var så illa medtagen att han tappade
dolken på marken. Han viftade försiktigt med handen ovanför
Williams lik och sa: ”Domine,
in altera parte Frater William pacem invenies. Amen.”
Hela
kvällen gick åt att bogsera liket på en bädd av kvistar och ved.
Efter att ha tänt på brasan såg Rickard till sin förtvivlan sin
döde vän slukas av lågorna. Gråtet fastnade i halsen och han föll
på knä och grät som han aldrig gjort tidigare. Efter att ha torkat
sina tårar i några minuter sprang han uppför trappan i klocktornet
och började därefter ringa i den största av alla klockor.
Varningen hördes i hela staden.
Franz
Hulkhoff anlände på natten i en vagn dragen av två starka
hingstar. Med sig hade han kyrkans män, knektar och en gigantisk
gestalt på över två meter. Endast silhuetterna syndes i
skymningen.
Några
dagar senare förhördes Rickard av domare Wulkhoff. Det var en
svartklädd karl med barsk uppsyn. Han var lång och reslig och hans
religiösa ögon lyste under hans aggressiva buskiga ögonbryn.
“Broder
Rickard av Franciskanerordern.” inledde han med sin djupa,
respektingivande stämma. “Du står anklagad för mordet på Broder
William av Franciskanerordern. Hur ställer du dig till dessa
anklagelser?”
Rickard
tittade skamset ner i golvet en kort stund och funderade noggrannt ut
sitt svar.
“Skyldig.”
sa han besviket. Åhörarna i domstolen blev chockade.
“Vad
har du att säga till ditt försvar?”
Rickard
fattade mod och tog ett djupt andetag och tittade sedan åhörarna i
ögonen och förberedde sitt tal.
“Domare
Wulkhoff. Ja! Jag är skyldig! Jag har dödat en broder och en vän
med berått mod… Men, domare, jag har inte gjort något annat än
vad du eller en annan skulle göra för en god vän… och för
invånarna i staden. Ni måste förstå… att broder William var
svårt sjuk… och hans lidande skulle bara bli värre inom kort. Han
till och med bad mig att döda honom och därefter bränna hans
kropp… för att undvika farsoten att spridas till mig och er andra
här i salen. Det jag gjorde var av barmhärtighet och för er
invånare här i staden. Den svarta döden – pesten är tillbaka.
Ingen av oss vill ha den här igen, tro mig.”
“Svär
du vid vår herre Jesus Kristus att din vittnesbörd är
sanningsenlig och korrekt?”
“Jag
svär vid fadern, sonen och den helige anden.” sa Rickard. Domare
Wulkhoff lutade sig tillbaka.
“Obduktionen
av broder Williams brända kropp hittade spår av smälta varbölder.
Obducenten ligger numera för döden i pest…” sa Wulkhoff
bittert. “Vi hittade även ett handskrivet pergament undertecknat
broder William, där han bekräftar att det var han själv som ville
bli dödad på grund av sin sjukdom. Det är hans handstil. Du har
tur idag, Rickard. Du har gjort en beundransvärd insats för en
broder, en vän, och för alla invånare i Reinwalds stift. För
detta tackar vi dig. Du är fri att gå.”
Lättnaden
kom som en chock över Rickards själ. “Tack!” utbrast han
överraskat. “Tack så hemskt mycket, ers helighet!”
Kvällen
inföll. Domare Wulkhoff satt inne i sin mörka kontorskammare
tillsammans med sin smala lilla rådgivare Franz Clemens.
“Du
vet vad jag kommer göra, sir Franz.” sa Wulkhoff hotfullt.
“Staden
står till ditt förfogande, ers helighet.”
“Gör
i ordning bålen… hämta olja… förbered domstolen på utdragna
häxprocesser…”
“Ska
bli, ers helighet.”
När
det hade blivit mörkt anlände kyrkans män till torget med sina
journaler och flyttbara skrivbord. Samtidigt kom knektar och bödlar
med sina tortyrinstrument rådo. Ledaren för dessa mörkermän var
ett muskelberg, betydligt högre än två meter. Iklädd en svart,
massiv rustning klampade han fram och endast hans ursinniga ögon
kunde urskiljas genom ögongluggarna. När han andades blåstes
vattenånga ut genom visiret. Hans ena öga var dessutom ett
emaljöga. Alla i staden visste nu vad som komma skulle, Under natten
knackade man runt på dörrarna. Franz Clemens stod framför dörren
när en ung vacker kvinna med lockigt svart hår öppnade. Hon hade
en rejäl urringning och var ganska så solbränt i hyn. Clemens blev
förvånad över hennes skönhet. Han noterade att kvinnans hår var
kolsvart som natten och att hennes långa kjol hade färgglada
exotiska mönster. Till och med hennes naglar var vassa. Hennes hus
var inte som en normal stadsbos hus. Spindelväv krönte varenda
bjälk och skelettdelar och örter hängde i taket. Fullträff
direkt, tänkte Clemens. Det här var helt klart en häxas hus.
“Godkväll
frun.” sa Clemens med sin överdrivna vänlighet som han lade sig
till med för att verka vänlig. “Jag beklagar att jag stör så
här sent mitt i natten.”
Kvinnan
visste inte vad hon skulle säga. Svetten rann för pannan och hon
visste att det här var slutet för henne. Hon kunde först inte få
fram ett ord. Men efter ett tag fick hon fram det.
“Mitt
hem är ert, ers helighet.”
“Så
schangtilt av er, frun.” sa Clemens och dundrade in genom porten
tilllsammans med sina knektar. “Genomsök huset. Ta ögongodiset
till förhör.
“Ska
det verkligen behövas, ers helighet!” utbrast kvinnan stressat.
“Jag
är en kyrkans man och gör vad herren befaller mig, unga dam.”
“Titta
här!” skrek en av knektarna och höll fram en risig gammal kvast i
ena handen och en kolsvart katt i andra.
“Den
svarta katten! Och kvasten!”
“Hittade
du något i köket.” sa Clemens. Vakten ledde in Clemens till det
trånga lilla köket och då såg han en gigantisk kittel med en
bubblande grön vätska som lyste upp hela rummet. På hyllorna fanns
dösskallar från katter, oxar och grisar, samt ockulta kokböcker
och besvärjelseböcker. Clemens drog fram sitt kors och bad en tyst
bön för att skydda sig mot denna djävulska åsyn.
“Ta
alla bevis ni kan och för häxan till domstolen.” sa han därefter
barkst utan tillstymmelse till rädsla eller ånger i sin stämma.
Efter
en sömnlös natt i en kall fängelsehåla leddes den stackars
kvinnan ut i samma sal som broder Richard hade förhörts i. Nu stod
nu fattiga kvinnor i olika åldrar på kö för att ställa sig
längst fram och bekänna sina brott.
“Erika
Flimmer.” sa Wulkhoff. “Erkänner du dina brott och erkänner
Jesus Kristus som din herre och frälsare?”
“Herr
domare… jag…”
“Tystnad!”
röt Wulkhoff. “Ja eller nej, räcker.”
“Du
kan tilltala hans helighet med hans korrekta titel eller inte alls.”
sa Franz Clemens.
“Vad
har jag gjort? Jag måste ju få veta?” utbrast Erika förnärmat.
“Du
har gjort dig skyldig till häxkonster, svartkonst och sataniska
riter. Erkänner du dina brott och erkänner Jesus Kristus som din
herre och frälsare.”
“Hur
ska jag kunna förneka ett brott jag inte begått? Detta är
galenskap!”
“Tystnad!
Ta henne till bålet och förbered avrättningen!” Två vakter grep
tag i gumman och hon skrek i förtvivlan.
“Jag
svär vid herren! Ni har gjort ett misstag i era papper! Släpp mig!”
“Och
förse henne med munkavel!” skrek Wulkhoff. “Nästa!”
Morgonen
därpå låg dimmorna täta över berg och dalar. På stigen som
slingrade sig längst bergets vägg red en reslig man på en stor,
svart arbetshäst. Hans namn var John Wolf. Han var en stilig man i
trettioårsåldern. Han hade dragit upp sin hätta över huvudet,
samtidigt som han dragit upp en sjal över näsa och mun. När han
såg staden i fjärran stannade han upp med hästen och drog ner
sjalen. Han fällde även ner sin hätta och blottade sitt bruna,
lockiga hår. Trots sin kraftiga benstomme, så var det något
femenint över hans hår. Åskan dundrade plötsligt i skyn och
blixtar slog ner i ett berg längre bort. Hästen fick panik och
stegrade sig.
“Woaw,
woah!” ropade han för att lugna sin häst. “Lugn nu, pojken!”
Sedan
kom regnet. John red vidare och hoppade av hästen när han kommit in
i höglandsskogen. Han föll på knä och satte sitt långa
silversvärd i marken för en stilla bön. Regnet öste ner.
“Herre!
Jag tackar dig för att ha kommit ända hit i säkra händer. Giv mig
kraft och lycka inför den ondska jag går tillmötes. Och om jag
dör, snälla, förlåt mig för mina synder, ty de är många och
bortom all bot, låt mig få en plats vid hennes sida en sista gång.
Låt mig se henne. Amen.”
John
reste sig och satte tillbaka svärdet i skidan. Sedan tog han upp ett
mycket vackert silverhalsband ur sin ficka. Det var av rent silver
och medaljongen föreställde en duva med utslagna vingar. Dystert
betraktade han halsbandet och drog en djup suck. Mörka tankar
hemsökte honom. Det var tankar från det förflutna.
Plötsligt
såg han henne. Elina. Hon kom gående mitt i skogen i en vit
silkesklänning. Hennes mörkbruna hår glänste i det våta regnet
och hon var lika vacker som alltid. De två kramades och kysstes en
lång stund. Därefter såg de varandra i ögonen.
“Elina!”
utbrast John med gråt i halsen.
“John!
Jag har bett för att du ska komma tillbaka!” sa Elina.
“Du
vet att jag alltid kommer tillbaka, Elina.”
“Minns
du när jag gav dig det halsbandet?” sa hon med nostalgi och kärlek
i rösten.
“Jag
kommer alltid minnas det, älskling…”
“Jag
älskar dig… så mycket.”
“Jag
älskar dig…”
De
kramades en gång till, men då kvicknade mannen plötsligt till och
märkte hur han enbart kramade sig själv. Hans stora kärlek fanns
inte i hans armar längre. Han såg sig förtvivlat omkring och insåg
än en gång att han skulle gå ensam på denna jord till sin död.
Trots att han drömt samma dröm åtskilliga gånger, var hon lika
verklig och levande varenda gång. Och varje gång han vaknade ur
sina syner blev han lika förkrossad. Hans ben skakade och allting
kändes värdelöst. Och så skulle det troligtvis förbli, befarade
han.
Regnet
lade sig och himlen öppnade upp sig något. Men det var fortfarande
grått och trist. Kvinnor skrek medan de brändes på bålen.
Byråkrater satt med bläck och penna för att skicka fattiga
stackare som stod på kö åt höger eller vänster.
Medan
stanken av bränt kött tärde på knektarnas disciplin, stod Franz
Clemens och gnagde aggressivt på ett grönt äpple med stor aptit.
Han älskade åsynen av människor som brändes på bål. Lukten var
han van vid. Det här var ingenting för honom. I fängelsehålorna
arbetade bödlar och knektar med tortyren av kvinnor och män.
Skriken var öronbedövande. Det stora muskelberget med den svarta
rustningen var skicklig med sina knivar och tänger. Eftersom man
inte såg hans ansikte för hjälmen, så ingjöt åsynen av honom
skräck hos människor. Stor som ett hus var han. Medan skriken
hördes ända upp till Wulkhoffs kontor satt han och fyllde i papper
med fjäderpenna och bläck.
“Våra
män är traumatiserade, ers helighet.” sa Franz Clemens. “Att
tortera tio personer om dagen är ingenting kanske… men hundra
personer… det är en annan sak.”
“Jag
trodde du visste vid det här laget att det här är häxprocesser,
ingen barnsaga, herr Clemens.” sa Wulkhoff. “Vi har ju Sir
Wolfstein. Han vet vad han sysslar med.”
Sir
Wolfstein var namnet på det stora muskelberget med svart rustning.
“Om
du säger så, ers helighet.”
Terrorn
över staden fortsatte. Erika fördes motvilligt fram till bålet.
Hon började kallsvettas. När hon såg hur de andra kvinnornas skinn
smälte i lågorna kunde hon inte längre stå upp. Tårarna rann och
hela hon skakade. Nu skulle hon dö, det visste hon. Hon ville bara
hålla för öronen när hon hörde kvinnor skrika av smärta.
“Upp
med dig!” skrek vakten och spartkade till Erika så att hon reste
sig upp. De grep tag i henne och förde fram henne till Clemens
skrivbord.
“Släpp
mig! Släpp mig, era svin!” skrek hon. Franz Clemens fick upp
ögonen på hennes urringning. Hon var väldigt vacker, tyckte han.
“Men
hoppsan. Här har vi garanterat en storbystad vacker häxa.” sa han
från sitt lilla skrivbord. Han reste sig upp och gick lugnt fram
till henne. Han tog försiktigt tag i ett par av hennes lockar och
tittade på henne med förtrollad blick.
“Du
har vackra lockar.” sa han med en överdrivet känslig ton. Sedan
gick han närmare henne. Erika kände hans andedräkt.
“Det
är något med ögonen…” sa han förhäxat. “Dom där ögonen.
Så vackra ögon.” Han kom närmare och närmare och började
försiktigt smeka hennes kind, medan skräcken rusade genom hennes
själ.
“Dom
säger att ni häxor är fula. Hm?” viskade han i hennes öra. Han
klappade hennes kind och lade en av lockarna åt sidan. “Men du är
ju inte ful. Du är ju vacker.”
“Kom
inte nära mig, din otäcka karl!” röt kvinnan och spottade honom
i ansiktet. Clemens torkade han bort spottloskan och skakade på
huvudet med ett hånfullt leende. Därefter kastade han sig mot henne
och kysste henne aggressivt på munnen, medan hon panikslaget
försökte knuffa bort honom. Franz besinnade sig och över hans
ansikte sänkte sig en svart skugga av ilska.
“Du,
okristliga kvinna med kolsvart hår och urringning som trycker ut
dina bröst! Du försökte förhäxa mig med dina sataniska
trollkonster. I domare Fritz Wulkhoffs namn dömer jag dig till döden
genom att brännas på bål!”
“Här
går det hett till…” hördes en röst. Det var John. Alla riktade
nu blicken mot honom. “I ordets egentliga mening.” tillade han
och klev av sin häst.
“Vad
vi gör angår inte dig, ditt råskinn.” röt Clemens och höll
fram sitt krucifix framför honom.
“Jo,
det gör mdet faktiskt. Annars hade ni väl valt ett lite mer diskret
ställe att avrätta häxorna på, hm?”
“Jag
vet nog vem du är och vad din sort ägnar sig åt. Men du ska inte
tro att du kan trotsa kyrkan, din valp!” skrek Clemens mer och mer
aggressivt medan han viftade med korset framför näsan på mannen.
Då fick han nog och grep tag i krucifixet, för att sedan våldsamt
bryta det i två delar och skalla ner Clemens till marken.
“Ni
kyrkans män är alltid så ödmjuka och artiga.” sa John och
bugade sarkastiskt. Vid det laget hade Erika bundits fast vid bålet
och olja hade smetats på veden, kvistarna och på henne själv.
“Grip
honom!” röt Clemens och reste sig upp medan han skylde sin
blödande näsa. Vakterna drog sina lansar och samlades runt John,
medan han själv drog sitt långa silversvärd och högg ner dem.
“Tänd
bålet!” röt Clemens! “Tänd det era idioter!”
En
av fackelmännen kom springande för att tända bålet där Erika
satt fastbunden. Impulsivt slog sig John fram i ett blodbad och högg
sedan ner fackelmannen och tog hans fackla. Flera av knektarna var nu
döda, men fortfarande fanns det många kvar. Erika var insmorjd i
olja som knektarna hade penslat på henne. Hon kunde på så sätt
bli tillräckligt hal för att dra ut sina armar från repet hon
bundits fast med. När hon hade båda händerna fria försökte hon
dra sönder repen för hand, men de var för kraftiga. Hon ryckte och
slet med all sin kroppstyngd och märkte så småningom hur repen
började tänjas ut. Samtidigt fortsatte striden mellan John och de
få knektarna som fanns kvar.
“Facklan!”
ropade Erika till John. Då såg John att hon nästan hade slitit sig
loss. Han kastade fackan mot bålet och Erika försökte slita sig
loss med all kraft. Repet brann upp och hon gjorde en volt ner för
backen för att släcka elden i sin klänning.
“Bränn
henne nu då, era oduglingar!” röt Clemens.
“Hon
verkar klara sig bra!” ropade John och pekade på det tomma bålet.
John hoppade upp på sin häst och sträckte ut handen till Erika.
Hon grep hans hand och satte sig framför honom på hästen.
Klänningen kasade upp och hennes vackra, bruna ben blottades på
hästen.
“Bränn
dom andra då!” skrek Clemens ursinnigt. Då fick John en ide. Han
började galloppera runt längs hela torget förbi vartenda bål med
svärdet försiktigt utsträckt, så att klingan skar av alla rep och
befriade de dödsdömda kvinnorna från bålet. De var fria och
sprang nu tillbaka hemåt. Clemens greps av panik och sprang iväg.
Men John red ikapp honom och stegrade hästen precis framför honom
så att han snubblade. Clemens var förödmjukad och tittade upp mot
John som satt med Erika på hästen precis ovanför honom. En kyrkans
man. Det var det värsta av allt. Förödmjukelsen av att ha
misslyckats med sitt heliga uppdrag och bli anfallen av detta
råskinn.
“Tio
guldmynt för att du benådar dessa arma kvinnor och låter dem gå
hem till sina familjer”
“Det
är inte tillräckligt!” sa Clemens.
“Hundra
guldmynt, räcker det, ers HELIGHET.” sa mannen sarkastiskt.
“Avgjort.”
sa Clemens förkrossat och suckade.
“Svär
vid bibeln.”
Clemens
förblev tyst ett tag. Om han svär vid bibeln måste han tala
sanning, allt annat vore ju kätteri. Därefter nickade han sansat
och sa:
“Jag
svär… vid fadern, sonen och den helige andes namn.”
John
kastade en stor läderpung till honom och red sedan iväg i fjärran.
Clemens var helt förbluffad. Han öppnade försiktigt pungen och
tittade på de blanka guldmynten. Chockad reste han sig upp med ett
förvirrat leende. Han visste helt enkelt inte vad han skulle tro.
Vädret
hade blivit bättre och solen tittade till och med fram en stund. Vid
skogsbrynet slog de läger för natten och tände en brasa. John var
bitter och sa inte många ord. Han öppnade en läderficka med vin
och tog en rejäl klunk. Utan att säga ett ord räckte han vinet
till Erika och hon tog tacksamt emot det och smuttade lite lätt på
vinet.
“Du
reder dig själv, du.” muttrade John.
“Ursäkta?”
sa Erika.
“Du
reder dig själv… och du är kvinna… kyrkan gillar inte det.”
“Sant.”
Stämningen
blev pinsam en stund.
“Vet
du… Det där du gjorde…” började Erika varpå John tittade på
henne. “Tack, min vän.” avslutade hon.
“Jag
gjorde det inte för dig och jag är inte din vän.” muttrade John.
“Jag
heter Erika.”
“John
Wolf, kallar somliga mig.” sa mannen. “Mitt riktiga namn har jag
förkastat för längesen.”
“Varför
det?”
“Du
är nyfiken du va. Det är en lång historia.” John reste sig och
började gå iväg.
“Du
tänker väl inte bara lämna mig här?” ropade Erika som nyss rest
sig upp. John kokade inombords av irritation. Kunde hon inte bara
lämna honom ifred. Men han stannade upp en stund och besinnade sig.
Därefter busvisslade han högt. Två män på varsin häst kom fram
ur skogsgläntan. Med sig hade de en rejäl vit häst utan någon som
satt på sadeln. Den ene mannen var nästan lika stor som Sir
Wolfstein. Men denne karl hade en betydligt mer vänlig uppsyn. Han
var skallig och ganska så torftligt klädd – perfekt för en
prisjägare eller en tyngre bepansrad rövare.
Den
andra mannen var en liten smal ung man med pipskägg. Han var klädd
i liknande stil och ganska klen till växten.
“Det
här är mina två sköldbröder.” sa John Wolf. “Gronn och
Rendal.” Rendal var den lille och Gronn var den store. “Den där
hästen är din, Erika.” Erika blev överväldigad av glädje. Hon
hade länge velat ha en häst. Hon svingade sig akrobatiskt upp sin
nya häst, medan John besteg sin egen. Hon hade så många frågor.
Varför hade de räddat just henne? Vart skulle de bege sig?
Eftermiddagen flöt på när det här sällskapet på tre män och en
kvinna red iväg genom skogen.
“Vart
ska vi?” sa Erika.
“Det
beror på.” sa John. “Är du en häxa?” Erika blev misstänksam
och förblev tyst en stund. Just i stunden genomgick hon en inre
kris. Hon visste ju iunte vad de här totalt främmande herrarna
ville. Skulle hon ljuga för mannen som räddat henne? Nej,
självklart inte. Skulle hon säga sanningen. Ja, utan tvekan. “Ja…
jag är häxa.” svarade hon.
“Bra.”
sa John.
Det
där lät inte bra, tyckte Erika. Vad menade han med bra? Skulle de
göra något med henne.
“Så…
vart ska vi?” sa Erika nervöst.
“Till
Silvergrimmarnas högkvarter, sköna dam.”
“Silvergrimmarna?”
“Har
du verkligen inte hört talas om silvergrimmarna?” sa Rendal
förvånat.
“Jag
tror inte det.” sa Erika.
“Du
kan va lugn.” sa Gronn. “Hos oss får du bröd och varm soppa.”
“Och
glöm inte ölen.” tillade Rendal.
“Öl
såklart! Massvis med öl!”
“Ja,
varför inte.” sa Erika. “Lite öl och mat skulle inte sitta
fel.”
“Då
är du i rätt sällskap, fröken.” sa John och skrattade till.
“Ursäkta,
HERREN, men jag är inte din fröken.”
“Åh,
förlåt, jag glömde namnet.”
“Erika
heter jag.”
“Erika,
just det, ja.”
“Vad
hette du nu då? Jocke, Joakim?”
John
log stolt.
“Stor
i truten är du också… det gillar jag.” sa John. “Fortsätt
med det. Du ska inte behöva ta skit.”
“Okej…
tack… antar jag.”
“Vi
har även skickat folk som ser till att de befriade kvinnorna inte
far illa. Clemens kommer hålla sitt ord.” sa John.
Vandringen
fortsatte genom skog och betesmark. Och så snart solen gick ner
fortsatte John att drömma om sitt fruktansvärda förflutna, som
berövat honom allt som betydde något för honom.
Like this:
Like Loading...