Skapar du musik? Vill du få ut den snabbt och enkelt på Spotify? Distrokid Records skapar ett Spotify-konto åt dig när du laddar upp din musik. Jämfört med CD-baby är Distrokid prisvärt och billigt och med betydligt mindre strul! Tveka inte en sekund att ladda upp din egen musik på Distrokid Records! Du kan bestämma release-datum för din låt eller ditt album, lägga upp ditt eget artwork och skapa dig ditt eget artistnamn eller bandnamn! Gå in och läs mer här! Peace and Love!
Klicka på den här länken så får du dessutom 7 procents rea när du registrerar dig!
Den femte maj så smäller det! Min första singel – “The Final Metal War” släpps på Spotify! Men vänta lite, det finns mer! Den femtonde juni kommer min andra singel – I’m Proud till Spotify! Och den femtonde juli kommer den riktigt stora nyheten! Mitt första officiella album – Svea – kommer släppas på Spotify, Itunes, Google Play och fler musikstreamingtjänster.
Låtlista:
Intro (Into The North)
Svea
Odin Knows My Name
Thunder Rain And Wind
Ragnarök
Trial By Kombat
The Final Metal War
I’m Proud
Our Time At Last
Change The World
The Swedish Way
Här kan ni spara skivan i förväg så kommer den automatiskt hamna i ert bibliotek på Spotify när den släpps den 15 juli.
Efter flera veckors hårt arbetande med både studier och med själva bakgrundsmaterialet till min roman, kan nu äntligen skrivandet på den riktiga romanen börja. Jag har gjort kartor och en 27 sidor lång sammanfattning av historien bakom min fantasivärld, samt skisser och anteckningar. Idag fortsatte jag på det lilla utkast som jag från början pausat från. Målet är att färdigställa ett kapitel i veckan och för det krävs ett noggrant schema och rutiner.
Bakgrunden går att läsa för dig som är betalprenumerant.
Mvh Love
Claurain och närliggande områden runt år 1150 av fjärde eran.
I början fanns endast
himlarna, där allting flödade runt i en virvlande massa. Sedan
uppstod Erdia – jordens moder. Hon var allmodern av jord, liv och
sten. Det var hon som skapade de tre svävande kontinenterna, som
flöt omkring likt platta jordar i universum. På den ena kontinenten
skapade hon en son till sin avbild. Han kallades Atalya – Jordens
väktare. Den nedersta plattan o universum fick en annan son –
Eldens väktare – Infernus. Hela hans kropp var täckt av eld. På
plattan längst upp födde Erdia sin dotter – Aquaria – Vattnets
väktare. Medan jordplattorna med årmiljonerna gled närmare
varandra uppstod en rivalitet mellan de tre syskonen. Alla tre ville
ha beslag på varandras svävande kontinenter, men Allmodern hävdade
fortfarande sin ensamrätt på allt liv. Och det var då som hennes
tre barn gick samman och dödade henne. Hennes kolossala kropp föll
i bitar och tyngde ner alla tre jordplattor till avgrunden. Allmodern
begravdes längst under berggrunden. De tre kontinenterna föll nu i
miljoner år och bytet plats genom himlavalven. En dag skulle fallet
ta slut. De tre kolosserna var tvungna att enas för att överleva
och behålla universums balans. Men istället fortsatte de kriga om
sina tre jordkakor. I miljoner år slogs de sönder och samman.
Glödhet lava och oväder bildades i och med att kolosserna slog sina
stenkroppar mot varandra. Fallet fortsatte under det miljonåriga
kriget. Till sist tog det stopp. De landade ner på allmoderns
kvarlevor. Allmodern vaknade igen och dränkte alla tre kolosser i
ett inferno som förgjorde dem alla fyra. Vatten, eld och jord hade
nu slagits sönder och blandats i avgrunden. Med tiden svalnade
jordens glödande klot, tack vare Aquarias vattenångan som kylde ner
lavan från Infernus. Jorden – Atalya… blev till berg och sten,
medan regnet bildade sjöar och hav.
Allmodern Erdia
återföddes nu ensam på jorden som hon själv skapat av sina barn
och sig själv. Nu var hon en fager naken kvinna, med grönbrunt
skinn, täckt med jord, berg, mossa, träd och blommor. Erdia
vandrade omkring på jorden och överallt där hon gick, lossnade
blommor och blad från henne, vilket gav upphov till de första
växterna på jorden. Men än fanns ingen sol eller något klart
ljus. Atalya tog då en samling blommor från sig själv och skapade
de första insekterna – fjärilarna, som lyfte upp jorden från
avgrunden igen. Det tog miljoner år, och medan jorden steg uppåt
igen, tog Erdia med sig ett klot med lava från underjorden som hon
kastade upp på himlavalvet. Solen hade uppstått. Solen bringade
ljus till världen och bidrog till klimatets utveckling. Regn och sol
växlade under miljoner år. Erdia lät skapa jordens väktare –
drakarna. Ursprungligen fanns det tre drakar – Veterix – den
eldsprutande draken som tände solen på morgonen, Ovorix, som
släckte den på dagen också så klart Dreakia – den största av
dem alla. Hon var en hona som fungerade som Erdias verkställande
hand. När Erdia befallde uttorkning, drack Drakea upp floderna. När
hon befallde nederbörd, hostade draken upp allt vatten igen.
Samtidigt skapades en kaskad av olika livsformer, som utvecklades
under miljoner år och anpassade sig till klimatet. Lejonen levde på
savannerna i söder, tillsammans med växtätande elefanter,
antiloper och tusentals andra arter. I det kalla norr levde vargarna
på tundran, tillsammans med mammutar, sabeltigrar, oxar och annan
flora och fauna.
Då jorden började
överbefolkas av olika djur och växtarter, lät Drakea föda väldigt
många barn till sin avbild, som skulle förvalta jorden och bestämma
över liv och död. Dessa kallades titanerna. De såg nästan ut som
människor, men var betydligt mer muskulösa och flera tusen gånger
större. Den största och mäktigaste hette Tanarius. Han blev
jordens härskare och lät bygga mäktiga städer, tempel och
monument till sin egen ära. Tanarius klädde sig vackert och var
mycket stilig som person. Han gifte sig med sin syster Brenica och
tillsammans med sina femton syskon blev titanerna de gamla gudarna
och härskarna på jorden.
De gamla gudarna
skaffade sig avkomma i flera generationer. För varje generation blev
avkomman mindre och mindre till växten och mindre gudomlig i sin
natur. Efter tio generationer hade de blivit små som jättar.
Jättarna blev städernas vakter. De blåhudade vackra vainiderna
blev elitsoldaterna och de trogna tjänarna i städerna. Vainiderna
var de första dödliga varelserna. Deras huv var blå och deras öron
spetsiga, annars såg de praktiskt taget ut som människor.
Vainiderna skapade sig olika kulturer och kungariken på jorden. Den
genomsnittliga åldern på en vainid var tretusen år. Generationerna
gick och Tanarius blev bara mer och mer girig för var dag som gick.
Tusentals äkta och oäkta avkomlingar bar på hans blod. Så här
såg släktträdet ut. Detta är dock bara ett axplock.
Tanarius styre blev alltmer brutalt. Han födde åt
Brenica tre barn, som kallades gudar och var identiska med människor.
Dessa växte upp under sin faders våld, samtidigt som Grellus
brorson Vigos, hans listige tjänare, planerade att byta sida. Vigos
våndades. För att få ett klart sinne lät han dränka sig själv i
kunskapens göl, varpå en stor flod – världsfloden, rann upp från
gölen och spred sig över jorden. Härifrån härstammade alla
nuvarande floder i hela världen. Vigos dog och återuppstod
mäktigare än någonsin. Medan han reste sig från vattnet hade han
nu ett enda öga mitt i ansiktet och ett öga i varje handflata. Han
fick även tusen örnar som alla kunde vaka över världen åt honom.
Mentalt sett, så tog han över örnarna med sitt medvetande och
kunde på så sätt flyga över hela världen och vaka över allt på
samma gång. En natt kontaktade han Eron och berättade om sina
planer på att göra Eron och gudarna till världens härskare.
Tanken var frestande, men Erons syskon var skeptiska till att Vigos
skulle hjälpa dem. De kunde inte lita på honom. Eron följde inte
deras råd. Och så hade en ny allians skapats. Vigos gav Eron hans
gudomliga krafter, samt en magisk trollstav som kunde skjuta ut
blixtar, flammor och annan magi. Ageros fick ett par glödande kedjor
som vapen och Reidos fick en magisk treudd. Tillsammans förklarade
de krig mot titanerna och mot Tanarius. Ingen hade någonsin vågat
utmana honom tidigare.
Kriget pågick i hela tusen år. Titanerna samlade
på sig jättar, cykloper och andra vidunder, medan gudarna samlade
på sig skickliga vainider och drakar som Vigos hade hämtat åt dem.
Slutligen lät Vigos ge Eron en ny gåva – det heliga
diamantsvärdet, som föll ner som en blixt från en klar himmel i
marken. Efter att tillsammans med sina syskon ha förlamat Tanarius,
högg Eron fast Tanarius i marken med sitt svärd. Tanarius var
äntligen död. Då han begravdes i jorden tillsammans med
diamantsvärdet som han nålats fast med, förkrympte han till sten.
Hans kött blev jordens mjuka delar, medan hans ben och tänder blev
berg. Hans blod rann ut och blev vatten i floder och resterna av
honom reste sig i form av ett gigantiskt berg över jorden. Berget
hette Alitika. En kraftig jordbävning utlöstes av att Tanarius
sjönk ner. Medan berget växte drabbades hela jorden av en kraftfull
jordbäxning, som ödelade titanernas uråldriga tempel, städer och
kungariken. Drakarna gick över på gudarnas sida och vainiderna
flyttade upp till toppen av Alitika. Där byggde de en gigantisk stad
som också hette Alitika. Det var gudarna stad och Eron blev jordens
härskare. Han gifte sig med Vigos dotter Eira. Tillsammans bildade
gudarna en evig allians i världen, som en gång för alla skulle
bringa ordning, fred och balans. Diamantsvärdet ligger fortfarande
begravt djupt ner i marken. Reidos blev havets gud och härskade
under vattnet i staden Aquarion. Ageros var avundsjuk på Erons makt,
vilket gjorde Eron rasande. Straffet för Ageros blev en järnmask
som brändes fast över hans huvud, endast med små hål för ögonen
och ett visir att andas genom. Därefter störtades han ner i
underjorden, där han än idag ansvarar för att ta hand om de döda
män och kvinnor som inte gick vidare till nästa liv.
Eron fick flera barn tillsammans med Eira – bland
annat Alaina – kärlekens gudinna, Denius – människornas
beskyddare och krigsguden, och många fler. När de tre stora
drakarna dog tillsammans med titanerna fanns bara deras avkomlingar
till drakar kvar. Nu fanns ingen som kunde tända och släcka solen.
Den förblev tänd. Det var därför Vigos skaffade en son vid namn
Laron – som med sin stora grip flög runt jorden och drog solen
efter sig i sin stora eldvagn. Laron hjade inget hår, utan hans
huvud var ren eld. Larons uppgift var även att föra de döda fallna
krigarna från slagfältet till Ageriens hallar, där de för evig
tid skulle festa tillsammans med gudarna, som belöning för sin
tapperhet i livet.
Drakarnas och
gudarnas tid var kommen. För femhundratusen år sedan lät Eron
skapa två alver – en man och en kvinna. De hette Elin och Eira.
Alver var inte större än människor, men de blev i genomsnitt tusen
år gamla. Som fullvärdiga medborgare i Alitika skulle alverna vakta
staden, medan vissa av dem skulle ner på jorden och vaka över djur
och natur. Några av alverna var soldater och gudarnas och jordens
beskyddare mot ondska. Efter att ha rensat bort de sista titanerna
och monstren från gudarnas kungariken, hade alvkrigaren Melaron och
hans fru Melawin belönats av Eron med ett kungarike. Detta kungarike
hette Elyssaya och blev den första civilisationen av självständiga,
dödliga alver. Kungarikets huvudstad byggdes i all sin pompa och
ståt och fick namnet Galadrin. Det var den vackraste staden på
jorden, utan like någonsin i historien. År 1 av Urtiden hade
äntligen börjat. Alverna spred sig över världen och etablerade
ett mäktigt blomstrande kungarike. I skogen norrut grundade deras
ättlingar skogsalverna ett annat kungarike – Elvesia. Tillsammans
levde alverna i en helig allians mot all ondska. Deras metaller och
rikedom kom däremot från dvärgarna – ett folk som bodde i
bergskedjorna och i de mäktiga salarna under jorden. Dvärgarna fick
ett eget land i bergen nordost om Elvesia. Kungariket hette Dwellheim
och var ett mäktigt krigskungarike av sten, metall och ädelstenar.
Dessa bröt alla ädelmetaller åt alverna, vilka rann på stora
handelsflottor längs Evelains flod, med rikedomar hela vägen fram
till Galadrin. Den första dvärgkungen, som grundade detta
kungarike, hette Elborn Stål. Han byggde ensam upp denna enorma
rikedom i världen. Rikedomen fortsatte att flöda genom floder och
handelskaravaner söderut. Vid kusten i söder uppstod Sirindia –
Sydalvernas land. Här grundades flera mäktiga städer och tempel.
Längst ner i sydost uppstod därefter det mäktiga ökenimperiet
Galfara, där sandalverna härskade i sina palats och byggde
fantastiska tempel, pyramider och monument över sina förfäder.
Allteftersom dvärgarnas arbetsbörda ökade
började dvärgarna kräva sina rättigheter av alverna. Ett blodigt
krig mellan alver och dvärgar pågick från år 2041 och till år
2148. Upprorsmakaren var kung Trygon den Store av Dwelheim. Efter
slaget vid alvstaden Asteria vann dvärgarna och alverna tvingades
skriva på ett villkor som tvingade dem att betala skyhöga löner om
dvärgarna skulle fortsätta bryta malm åt dem. Så blev det.
Alvkungen som skrev på fördraget hette Galarond. Femhundra år
gick. Därefter tog guldet slut. Dvärgarna förlorade alla sina
tillgångar. Samtidigt hittade alvkvinnan Beywind guld Elvesias
floder, vilket fick dvärgarna att desperat försöka erövra
Elvesia. Ännu ett krig uppstod mellan dvärgar och alver. Så höll
det på. Det var först år 2864, som den unge alvkrigaren och
äventyraren Galakin skickades ut på ett uppdrag för att hitta en
lösning. Vid denna tid hade blivit ett stort havsimperium vid namn
Galfara börjat ta över allt mer av världshaven. Deras unge prins
hette Elekin och var son till kung Elekey av Galfara. Efter ett
massivt krig längs kusten. Galakin upptäckte att Elekins legioner
använde sig av en magisk kraft kallad Davania – en livskraft från
öster som med magisk dynamik lyckades få saker att förändras.
Civilisationer och skördar började grönska och alla resurser
började frodas i överflöd när Davania brukades på rätt sätt.
Gelakin insåg att alla krig med dvärgarna kunde ta slut om de bara
kunde lyckas besegra Elekins imperium. I femhundra år pågick ett
blodigt krig, både till havs, vid kusten och i öknen. År 3516
tvingades sandalverna ge upp och ge hälften av all davania till
Galadrins alver. Dvärgarna fick också en del av vinsten. Galfaras
imperium expanderade österut istället.
Nu när davania spreds som den nya energin över
världens alla civilisationer, kom flera tusen år av fred. Alviska
kompaniet bildades år 3972 som ett band mellan öst och väst. Och
detta utvecklades snabbt till en internationell union. Världens
ekonomier blomstrade. Men de hade alla blivit lurade. Mörkrets
furste Harkon blev starkare och starkare ju fler nationer som började
använda sig av davanisk magi. Han hade nämligen själv tagit
kontroll över den med hjälp av Ageros och demoniska krafter. All
världens davaniska magi kopplades nu till en enda safir –
Drakögat, som han använde som sin egen livskraft. År 4214 begav
han sig norrifrån vildmarken, med en armé av onda drakar, gorvyler,
troll och jättar. Den första globala skuggan reste sig från norr.
Det stora kriget hade börjat. Alltfler länder intogs av Harkon och
hans demoner. Städer brändes och förstördes. År 4318 belägrades
Galadrin och förstördes. Historiens största stad hade nu
förvandlats till en ruin. Den stora alviska civilisationen Elissaya
var till ända. Kriget fortsatte med både alver och dvärgar. Först
år 4403 lyckades dvärgkrigaren från Dwelheim – Ottark Legenden,
besegra Harkon genom att genomborra hans hjärta med hans egen
saffir. Saffiren gick kastades ner i Olarions stora sjö. Världen
började sakta byggas upp. Trollen och gorvylerna fördrevs norrut.
Som belöning fick Ottark och hans män ett nytt dvärgland –
Wolkheim, långt upp i norr.
År 4467 hade världen återhämtat sig. Men snart
skulle kriget om Drakögat komma. År 4467 hittades saffiren av den
unge vandraren och äventyraren – trollkarlen Valion. Han var alv
och väldigt skicklig med sin trollstav. På grund av saffiren blev
han så småningom ond och kunde sammankalla alla gorvyler och
vidunder. Han blev den nya mörkrets herre och ett nytt erövringskrig
var på gång. Den här gången mot Noverion och Sirindia – två
stora alvkungadömen. Världen höll nästan på att falla och flera
alver förslavades och kungariken försakades. Krigen återupptogs i
flera tusen år. Det var då som gudarna fick en ny idé. Eron lät
skapa människan år 6714. Människan levde ett mycket kort liv och
kunde därför föröka sig snabbt. De två första människorna
hette Karon och Keira. De förökade sig i flera generationer och
hade slutligen spritt sig över hela jorden. Deras uppgift var att
vara alvernas effektiva, starka fotsoldater – lättförbrukliga och
lättersättliga. År 7088 lyckades äntligen den store mänsklige
krigaren Valandir rädda världen när han äntligen stal amuletten
från Valion. Enda sättet att förstöra den var att smälta ner den
i porten till underjorden där Ageros bodde. Och så blev det.
Gorvylerna drevs på flykt och Valion dräptes av Valandirs
älskarinnan Ragiana. All davanisk kraft släpptes fri ut i världen
och balansen var återupprättad. Ragiana blev den första mänskliga
drottningen. Hon blev drottningen över Sirinda, medan Valandir blev
kung i Norden. Samtidigt började vildmarken befolkas av människor,
medlemmar av den heliga riddarordern Valkoria. De letade upp och
dödade gorvyler med hjälp av magi och magiska uppfinningar.
Människornas tid var kommen och nya kungariken var påväg.
På den här tiden fanns heller inga raser.
Människor av olika hudfärg levde sida vid sida över hela världen,
oavsett geografisk utbredning. Alla populationer bestod av både
svarta, vita, bruna och gula människor. År 8176 lät kung Haradion
av Sirindia grunda den internationella Davaniabanken, vilket gjorde
att davania blev en hårdvaluta att räkna med. Men år 8258 kom den
stora kraschen. Räntan på davania höjdes med tusen procent och
alla människors besparingar och lån i davaniabanken gick förlorade.
Magin flödade iväg utom mänsklig kontroll. Fattigdom, missväxt
och krig blev resultatet både i alvernas och människornas värld.
Ageros – dödsguden, ville till varje pris splittra människorna.
År 8267 förklädde han sig till vandrare och började predika
rasism och rashat i mänskliga byar. Då insåg människorna att de
hade olika hudfärg och såg olika ut. Ett vi- och dom-tänkande
uppstod överallt där Ageros hade vandrat omkring. Ett stort raskrig
uppstod plötsligt. De svarta bildade sina egna svarta länder i
söder, medan de vita begränsade sig till Norden. De gula flyttade
österut och bildade en civilisation kallad Kai Zun. I sydost bildade
de en civilisation kallad Gildiri. Nu var hela världen segregerad.
Alvernas kungariken i Galfara utrotades och de bruna människorna som
bosatte sig där och grundade kungariket Katina i öknen. Norden och
Södern hamnade i ett evigt raskrig mot varandra. Dvärgarna ställde
sig på nordens sida och alverna på söderns sida. Det sista stora
kriget utspelades år 10543, när krigaren Wulgar Akelstein erövrade
hela nästan hela världen och bringade fred. Han hade tagit hjälp
av sin stora drake Gelaterix. Men dvärgarna i Dwelheim grävde sig
bara djupare och djupare ner i underjorden. När de kom till bergets
kärna under Alitika, hittade de det stora diamantsvärd som Tanarius
hade besegrats med för hundratusentals år sedan. Då de rubbade
svärdet uppstod en global jordbävning. Svärdet exploderade och
gick upp i rök. Världens enda kontinent bröts i sju olika bitar
som gled iväg på världshaven. Hela västra Wolkheim sjönk under
en stor tsunamivåg och världen delades upp i sju mer eller mindre
skilda kontinenter. Endast de rättfärdiga människorna, alverna och
dvärgarna överlevde katastrofen. Eron hade valt ut en man att resa
runt på jorden och samla upp överlevarna och föra dem i säkerhet.
Även flera stora ägodelar fördes över österut. Mannen hette
Galianor. Han räddade sammanlagt tio tusen människor, femtusen
alver och tusen dvärgar och gav dem nya hem i en ny värld. Den
gamla världen hade sjunkit – och kontinenten Claurain hade
uppstått, tillsammans med kontinenterna Östergal och Kambala. Efter
år 10551 började alltså år ett av Forntiden. Forntiden kommer
skildra hur Claurain reste sig från civilisationens vagga och
grundade det största imperiet någonsin.
Medan det som nu blivit Claurain drabbades av igenväxta
städer och vildmark, levde befolkningen som rövarband och dåligt
sammanslutna kriminella. Detta var dock inte fallet i norra Kambala
och sydvästra Östergal. Vi kan börja med sydvästra Östergal, där
ett uråldrigt tvåflodsland kallat Katina växte fram. Katina är
däremot en efterkonstruktion. Landet var inte sammansatt på den
tiden, utan bestod av flera viktiga stadsstater. Mardilkulturen är
en mer korrekt benämning. Mardil var den äldsta staden byggd av
människor och år 8 bosatte sig Galiador där, efter att ha räddat
och fört hem alla sista människor. Galiador och hans följeslagare
kallades för Jordens Folk. Det var namnet på alla de tusentals
rättfärdiga människor som Galiador hade räddat. De rättfärdiga
dvärgarna kallades Bergets folk och bosatte sig i det nya landet
Eston, högt upp i Gandosbergen i Claurain. De rättfärdiga alverna
kallades Skogens Folk och grundade ett nytt alvkungadöme i Claurain
– Adarion. Så här såg Galarions ättelinje ut. Det är den vi
ska börja vår berättelse om.
Galarion och Asmara gifte sig och blev tillsammans
valda till ledare för mardilkulturen. Deras ättlingar skulle bli
viktiga krigare. Galarion och Asmaras ätt regerade i femton
generationer över Mardil. Deras ättling Everin som var dotter till
den avlidne kung Eval, skulle enligt hans testamente ärva tronen år
388. Everal var den yngre sonen. Trots att Eval hade utsett Everin
till tronföljare i kungariket, ville hans misogyne sistfödde son
Everal själv härska. Han var avundsjuk på sin syster och kände
sig kränkt och förolämpad. När Eval dog lät Everal förfalska
hans testamente och förvisa Everin åt sydväst. Deras mor Elvira
följde med. Tillsammans skapade de en egen kultur vid namn Galarmas
och lät samla med sig både slavar och landsfränder som de utsåg
till medborgare i sin nya stad. Samtidigt började kung Everal i
Mardil bli otålig. Han beordrade därför sina soldater att döda
alla flickebarn i Galarmas och tillhörande områden. Elvira dog
medan hon försökte rädda sin dotter Everin. Everin räddades av
sin slav Karda, som hon befriade och utsåg till sin kämpe. Everin
bestämde sig för att hämnas på sin onda bror och återta sin stad
och sitt land.
Så nu levde hon helt enkelt i exil tillsammans med
sin nya kamrat Karda. De sökte sig till kungariket Entor, som låg i
sydväst. Landet Entor hade grundats redan direkt efter jordbävningen
och kungen av landet hette för närvarande Nepetek, son av Nepasis.
Nepasis i sin tur var Evals högra hand innan han dog. Detta innebar
alltså att Nepetek var lojal mot Eval och så också hans son
Everal. Medan de fick träffa honom i Natekis, berättade Everin vad
som inträffat. Hon och Karda fängslades därför i Entor. Everals
trogne tjänare Atamal anade oråd. Han började utreda tronföljden
och hittade plötsligt det riktiga testamentet i Evals gamla
övergivna sängkammare. Han lyckades bevisa att signaturen kom från
Eval och att den skiljde sig avsevärt från handstilen på det
förfalskade testamentet som Everal använt sig av. Tillsammans
gjorde folket uppror i Mardil, samtidigt Atamal begav sig till Entor
för att visa upp testamentet för Nepetek. Omedelbart släppte han
Everin och Karda fria. Tillsammans begav de sig med Entors armé samt
sina egna krigare till Mardil. Efter ett stort slag mellan de två
parterna intogs Mardil och Everin dräpte sin troninkräktare till
bror. Slaget var nu över och lugnet spred sig sakta men säkert.
Med tiden uppstod allt fler kulturer och kungariken
runtomkring staterna i Katina. Även runt Entor skedde stora
förändringar. En ekonomisk blomstring påbörjades. Alliansen
mellan Entor och Katina bidrog till omfattande handelsvägar, både
med båt och karavan. Vid den här tiden fanns inte heller några
utvecklade bokstäver. Det var snarare ett tecken för varje
stavelse, vilket krävde omfattande studier i läskunnighet, något
endast prästerna och de rika behärskade. År 1226 hade den
ekonomiska tillväxten blivit så stor att ny arbetskraft behövde
hämtas in i Entor. Landet expanderade söderut under kung Malukars
erövringar, samtidigt som landet Katina under drottning Hanesha
började växa fram till en sammanhållen stat. Ofta resulterade
detta i blodiga uppror från stadsstaterna, som lika blodigt slogs
ner utav övermakten. År 828 underkuvades de svarta saluyerna söder
om Entor. De togs in som slavar och började bygga de majestätiska
pyramiderna, sfinxerna, palatsen, städerna, gravkamrarna, templen
och statyerna som än idag finns bevarade till stor del runtom kring
Gröna Floden i Entors land. År 1313 erövrade Gulatek alla tre
kungariken i Entor, vilket resulterade att Entor nu blev ett eget
land. Den avgörande segern ägde rum i slaget vid Vukaran, år 1313.
Detta lade grunden för den framgångsrika Gulatiska dynastin. Kung
Gulatek ville säga upp alla kontakter med Katinas drottning Ratia
och istället regera ensam. Han kallade år 1317 tillbaka alla
trupper från Katinas samarbetsområde och Katinas drottning stod nu
ensam. Samtidigt fanns ett nytt hot i nordost. De fruktade hakirerna
från nuvarande Segial – ett skickligt ryttarfolk med pil och båge,
plundrade fler och fler byar i Katina, allt enligt en hemlig allians
med kung kung Gulatek. Deras kung hette Asyrus och han hade lovats
alla landområden från Katina och fram till Entors gräns. Drottning
Ratia tvingades fly med sin familj och sina män från huvudstaden,
rakt in i klorna på Gulateks män. Tusentals katinianer blev nu
statslösa. Åtminstone ättlingar till Galarion. De började leva
som nomader i öknen. Ratias äldste son Akarion blev ensam patriark
över hela stammen när Ratia dog. Han lät gifta sig med Rabbeah och
tillsammans fick de tre barn. Den yngsta dottern växte upp till
tonåring, men mördades år 1353 av en okänd mörk skugga från
norr. Akarion blev rasande och bestämde sig för att hämnas. Han
hörde då rösten från Eron – gudarnas kung. Eron hade inte
dyrkats på många herrans år. Akarion fick av Eron uppgiften att
resa till landet Katina i norr och bosätta sig och sin familj och
sin stam. Som ett tecken på sin lojalitet lät Akarion grunda landet
Garadis, mitt ute på en ö som inte längre finns. Ön kallades
Garadis och låg långt västerut.
Sjöfärden påbörjades mot Garadis. Men år 1368
dog den åldrige Akarion och hans två söner Ailon och Erlon började
tjafsa om vem som skulle bli den rättmätige konungen över Garadis
och stammen. Det slutade med att lillebror – Erlon, fick kontakt
med kung Gulatek IIs spion, som erbjöd honom makt och pengar om han
lovade att Erlon skulle bli kung över Garadis. Det enda han behövde
göra var att ansluta sig till Entor och kung Gulatek II. Och det var
då som Erlon förrådde sin storebror. Tillsammans med Entors mannar
utmanade han sin bror och ett stort slag mellan det statslösa
drakens folk, och Entors imperium brakade samman i öknen. Besegrade
av Ailons drakar retirerade trupperna. Erlon förvisades från sin
familj och skickades ut i öknen. Då vandringen fortsatte norrut,
anslöt sig nekromanterna och goulerna i norr till den onde
häxmästaren Ataron. Ataron tillfångatog Ailon och hans familj,
samt hans hundratals män. Tillsammans fördes de till Entor som
slavar. I flera generationer var garadierna slavar i Entor och byggde
pyramider åt kungarna där. Entorernas makt växte. Samtidigt hade
flera stridigheter utbrutit mellan nya, allt mäktigare
statsbildningar i skärvorna från Katinas kungariken. Erlon
förvisades och hans stammar lade grunden för valranerna och
beduinfolkens framväxt i det som skulle bli Valran.
Katinas
kultur blomstrade under ledning av stadsstaten Rabbaya. Statsstaterna
i Katina levde i fred och harmoni men var fullständigt beroende av
en energi kallad Davania. Davania var drivkraften bakom allt liv och
allting som fanns i universum. Davania kunde få saker att växa och
förändras. Nu började Davanian ta slut. Missväxten och torkan
bredde ut sig och sjukdomar spreds. Kung Hanukar av Rabbaya försökte
lösa det genom att skicka sin krigare Attor till grannstaden Azzar.
Azzars kung hette Nekkar och var väl medveten om att hans kungarike
satt på de största davania-tillgångarna i den kända världen.
Detta ledde till krig mellan olika stadsstater. Det kom att kallas
kriget om Davanierna.
Ungefär
samtidigt som krigen härjade, uppstod en annan högkultur i landet
Entor. De var kända för sina praktfulla gravkammare och
mumifieringar, sina sfinxer och tempel. Entor började tillsammans
mad Katina exportera sina varor utomlands, på det stora
centralhavet. Kolonier uppstod på öarna till Estenia i Claurain.
Mellan
dessa två flodkulturer fanns ett antal mindre folk som bara väntade
på instabilitet. Khumarerna – ett ryttarfolk vid västkusten lät
år 1376 under ledning av kung Khumal, inleda ett krig mot Katinas
fria stadsstater. Konflikterna avlöste varandra länge och först
när Entors kung fick pengar från Katina kunde khumarerna krossas.
Däremot gav de sig inte. År 1381 tog Khumarerna hjälp av
segiearerna från nordväst. Alliansen fullbordades med giftermål
mellan Segiariens prinsessa Khimina och Khumaras prins – Edakkur.
Hemgiften var ett magiskt guldsvärd som kunde ge dem kraften att
kontrollera naturens krafter. I slaget om Azzar år 1382 framkallades
en magisk flodvåg som spolade undan Katinas stora här. Landet
Katina hade blivit den första stormakten – Khumar – ryttarnas
land.
Det
fanns bara ett problem. Under de lyckade fredsförhandlingarna med
Entors kung Nukapel år 1388, blev dennes son, prins Ukah, förälskad
i drottning Khimina och de inledde ett hemligt och passionerat
förhållande. Den unge kung Edakkur visste inget. När Khimina
mystiskt försvann antog Edakkur omedelbart att det var katinska
nationalister och rebeller som tagit henne för att kräva
Khumardynastins avgång och återupprätta Katinas gamla dynasti. Han
startade ett skoningslöst inbördeskrig. Alla motståndare dödades.
Sin älskade drottning skulle han till varje pris beskydda, men var
det verkligen kärleken till henne, eller rädslan att förlora
makten, som drev honom till att döda så många oskyldiga? Först
när han kallade på hjälp från sin nya allianspartner i Entor –
kung Nukapel, fick han reda på att hans drottning frivilligt låtit
sig kidnappas av prins Ukah. De hade gift sig i hemlighet. Och det
var då kung Edakkur insåg att hela det arv han hade byggt upp, var
en lögn. Det var inte långt bort att anta att en hemgift ägt rum
mellan Khiminas familj i Segiarien, och Nukapel-familjen i Entor. Och
så var det. Entor och Segiarien hade lurat Khumarrikets kung och
konspirerat mot honom. Alliansen mellan Entor och Segiarien blev
början på en ny tid av krig, intriger, blodshämnd och stridigheter
mellan olika fraktioner och ätter.
Kung
Edakkur insåg att han måste söka nya allierade. Alla rebeller och
nationalister som han falskeligen förföljt i jakten på drottning
Khimina, måste få upprättelse, tänkte han. Han fritog de fångar
som fortfarande var i livet, och bad officiellt om ursäkt till hela
sitt folk. Stridsyxorna lades ner. Slutligen lyckades Edakkur bilda
en allians med de fraktioner han tidigare förföljt. Med en gåva på
tio ton rent guld köpte han deras förtroende och ingick äktenskap
med Hanukaria – ättling till Katinas gamla kung Hanukar. Hanukaria
var den förnämsta och mäktigaste av alla kvinnor från
nationalisterna. Detta skulle symbolisera att konflikten mellan den
gamla dynastin i Katina, och den nya Khumardynastin – var till
ända. Ett splittrat land blev enat och sammanhållet… än så
länge… Ty Hanukaria och hennes fosterlandsvänner hade inte glömt
vad Edakkur gjorde mot hennes farbror – kung Hanukar XVII – den
siste hanukaren. Kriget mot Entor ledde till att halva Entor
erövrades österifrån. Stormakten Khumar var större än någonsin.
År 1395 lönnmördades kung Edakkur mitt i en sexakt med drottning
Hanukaria. Och hennes vapen var Edakkurs eget guldsvärd. Hanukaria
utropade sig till enväldig drottning över Khumarriket och hennes
regim var installerad av Entors kung Ukah. Drottning Khimina insåg
då… på ålderns höst, att hennes lusta och otrohet hade lett
till sin före detta makes död. Den enda sonen hon hade med Edakkur
var prins Alakur. Alakur och hans mor Khimina gjorde uppror mot den
nya alliansen med Entor och Khumarriket. De bildade en samling
rebeller och lyckades skapa ett fäste i handelsstaden Onos i den
västra delen av Khumarriket. Och det var nu det gällde för Alakur
och Khimina att få med sig sina släktingar. Khimina, som var från
Segiarien fick med sig Segials kung på sin sida. Alakur lyckades mot
alla odds få med sig anhängare från Khumarrikets nationalister, ty
Hanukarias terrorvälde hade gjort henne impopulär i sina egna led.
I slaget vid Azzar besegrades de sista nationalisterna och Hanukaria
ställdes inför riksrätt och avrättades. Alakur hade hämnats sin
far och blivit kung över Khumar igen. Khumar och Segiarien – två
mäktiga riken behövde inte använda mycket vapenkraft innan Entor
tvingades till reträtt.
En
period av fred inleddes. Ättelinjen varade i tre generationer efter
Alakur. Ända tills den onde nekromantikern Shakarat stal deras
gyllene svärd. Shakarats övernaturliga krafter förenades med
svärdets och han lät år 1451 förslava hela Khumarriket. Därefter
siktade han in sig på Entor, vilket ledde till blodiga strider
mellan Entor och den mörka trollkarlen Shakarat. Även Segiarien
förslavades. Entors kung Nemotep II insåg att det enda sättet att
klara kriget var med hjälp ifrån Segiarien, handelsmakten Sibellion
och Khumarriket. Motvilligt gick de tre rikena med på Entors sida
och kriget mot Shakarat vände till deras fördel. År 1487 lät den
unge krigaren Mazir från Sibbellion förstöra guldsvärdet, vilket
ledde till att Shakarat gick under. Nu var freden kommen. Men det
dröjde inte länge innan innan kriget om davanierna tog ut sin rätt.
Ty nu hade kraften från davanierna verkligen börjat sina och krigen
mellan Segiarien och Khumar tog sin början. Det var ett krig om
naturresurser – om den viktiga davania-kraften som alla kulturer
var beroende av. Detta utnyttjades till varje pris av Entor och
Sibellion. Sibellions nya kung hette Hakarot och han ville se en
kulturell blomstring i hela östern. Tillsammans gick de två
stormakterna in och krossade både Segiarien och Khumar i ett nafs.
Året var 1493. En ny juvel i kronan hade uppstått – Sibellion –
med sin huvudstad Talik – ett ekonomiskt imperium. Fred och harmoni
rådde i den kända världen och nya kulturer och städer byggdes
upp. Landet Entor erövrade samtidigt nya områden i sydväst och
fick slavar därifrån. Man lät även köpa rikedomar från
Sibellion. De krigiska åren i civilisationens vagga var förbi.
År
1531 hade högkulturer och civilisationer bildat ett bälte av städer
och kungariken ända från Entor och hela vägen till Kai Zon.
Handelsvägar bildades alltså hela vägen till fjärran östern.
Mellan Kai Zons kejsardöme och öknen låg det tropiska bergslandet
Eldiri, fullt med tempel och flodstäder. År 1531 började ett stort
rike uppstå mellan Eldiri och Katina. Landet hette Dorian.
Dorianerna samlade en armé från öknens alla hörn till att
invadera Eldiri. Dorians språk härstammade från Katina och därför
uppstod en blandkultur i Eldiri, där de nya folkvandrarna från
nordväst blandades med den helt egna språkfamiljen i sydost. Det
innebar att de olika varianterna av den salamantiska språkfamiljen
talades i Eldiri, Dorian, Katina, Sibellion, Khumar och Segiarien,
samt alla små riken däremellan. Därefter gjorde Dorian en
expansion österut. Året var 1591 och krigen mot Dorian ledde till
omvälvande förändring i västra öknen. Folkvandringarna började.
Det första dorianska imperiet var det dittills största riket som
någonsin funnits i världshistorien. Samtidigt hade Entor blivit ett
nästan lika stort och mäktigt rike, med sina kungar som dyrkades
som gudar. Men Dorians kung Panatis vågade inte attackera Sibellion
– från vilka de till stor del var finansierade. Inte än.
I
norra Katina bodde en enkel man som hette Ekmer. Han var ättling
till färjkarlen Elbet i rakt nedstigande led och brukade jorden på
sin gård i den lilla byn Vasret. Året var 1468 och krigen mellan
trollkarlen Shakarat och de förtryckta nationerna pågått för
fullt. Det var då som guden Eron själv kontaktade Ekmer och talade
till honom. Han påminde Ekmer om hans förfader Elbet hade ett mål
som gått i glömska. Att bevaras minnet av Alitikas gudar och dyrka
dem i generation efter generation. Ekmer svor en ed till Eron att
fullfölja detta och han bevisade sin trohet genom att smida ett
silverne halsband föreställande en drake. Detta blev början till
dyrkandet av Alitikas gudar – en renässans för de riktiga gudarna
och för dyrkandet av drakar vid sidan om. Det utvalda folket, även
kallat drakfolket, kunde rida och flyga med drakar och kommendera dem
i strid. Ekmer började därefter vallfärda till drakarnas land –
den stora ögruppen Galanya. Där lät han bilda familj och skaffa en
en släkt. Men hans äldsta son – Albin, hamnade i konflikt med sin
lillebror över landområden och därefter bildade Albin en egen stam
och begav sig till nuvarande Valran, där hans ättlingar kom att
kallas valraner. Galanya utvidgade snabbt sina territorier och en
civilisation av en långvarig kungaätt byggdes upp. Det var först
år 1591 som deras självständighet gick förlorad, när Dorianerna
tog slavar ifrån området. Slavarna arbetade på ett projekt åt
Dorians kung Halmut III. De byggde på Dorians öga – en staty
föreställandes den dorianska guden Kamara. Statyn hade magiska
diamantögon som kunde förgöra hela länder. Tack och lov så
lyckades en ättling till Ekmer vid namn Hadralon leda ett uppror mot
Dorians kung. Statyn förstördes med hjälp av drakeld och slavarna
flydde och bosatte sig på Galanyas ö. Året var 1612. Här levde de
i frihet i över tusen år.
År 1638 var bristen
på Davania-kraft så allarmerande att samhällen och jordbruk
började dö ut. Kungarna bad förgäves till sina falska gudar.
Endast Braghesierna lyckades få välstånd och grönska eftersom de
dyrkade Alitikas gudar. Det var då som den onde häxmästaren från
norr – Akabar, smidde en ond plan att snärja de fria folken i hela
den kända världen. Han lät skapa en mask till varje stort
kungarike – alltså Katina, Braghesia, Segiarien och Sibellion. –
fyra masker – en till varje kung. Han lovade dem välstånd och
goda skördar, bara de svor trohet till honom. De skulle få rikedom
och deras fiender skulle krossas. Men så fort de satte på sig
maskerna började de långsamt förtäras och bli slavar under
Akabars sinneskontroll. De fattade korkade beslut som ödelade deras
skördar och försvagade deras länder. Pesten bredde ut sig. Det
blev också inbördeskrig mellan alla fyra kungariken. Den enda som
lyckades fatta mod och förlika sig med masken var Braghesias kung
Elemot. Han lyckades ena Braghesia med Entor och Dorian och starta en
motoffensiv mot Akabar och hans demoner. I slaget om Kalikum högg
han huvudet av Akabar. Samtliga masker placerade han på fyra
åtskilda ställen, aldrig för att hittas igen.
Långt i öster började det dorianska riket växa fram
i alla vädersträck. I området kring Katina hade landet Segial
krossats av de genialiska Makarerna från Al Ganushi. Detta stora
imperium bredde nu ut sig och kunde mäta sig med Entors mäktighet.
Al Ganushis kung kallades Jalagin Erövraren. I slaget vid Vilkarion
etablerade han sitt imperiums kontroll över viken. År 1728 lät
hans son, kung Jalagin Galafir starta krig mot Entors kung Gupta IV.
Kriget var helt meningslöst och ledde till en ickeaggressionspakt
med Entors kung. Det nya avtalet innebar att Vilkiska viken skulle
bli en viktig hamn och knutpunkt för både Entors och för Katinas
folk. Hamnen vid Vikarion växte således fram och blev världens
största centrum för handel. Så småningom bildade städer runtom.
Balgarion var den vackraste och rikaste av alla städer i världen.
Färgglad, militäriskt stabil och med en mur som var både vacker
och skrämmande. Balgarion byggdes ut och reste sig högre och högre
upp mot sky. Våningshusen påminde om skyskrapor, fast mycket mer
vackra och gammalmodiga. Än idag finns inte like till stad i
världen.
År 1788 fick Balgarion officiellt status som
stjälvständig stadsstat. Kung Kalakassir blev den nye härskaren.
År 1794 lät han grunda Sidenbanken – världens första monopol på
den kända världens siden. I och med att länder som Entor, Katina
och Segial lånade pengar av Sidenbanken, växte sig denna rikare och
rikare på andras bekostnad. I panik sålde Katina och Segial sina
landområden för att avskriva sina skulder. Staden Balgarion blev
således ett stort och mäktigt rike, långt utanför stadsmurarnas
gränser. Katinas kungarike var på nedgång. Balgarions grönskande
dtadsmurar och trädgårdar blev imperium. Detta fick Entors kung,
den mycket mäktige Gandis II, att öka pressen på sina slavar. Han
inbillade sig att de skulle bygga sig ur hotet från öster.
Pyramiderna och palatsen byggdes i rasande takt. År 1899 gjorde
slavarna uppror underledning av den bragesiske patriarken Katalon.
Tillsammans lyckades de sammankalla flera drakar, och så också
gudarnas vrede, som plågade kung Gandis marker. Efter ett avancerat
flyktförsök påbörjade garadierna sin mycket långa vandring i
öknen. År 1904 skickade Eron, gudarnas kung, ett antal lagar
skrivna på drakfjäll. Dessa lagar erkände Garadis som garadiernas
och drakfolkets land, utvalt av Eron och de andra gudarna. År 1907
var de framme. När braghesierna byggde upp sitt land på ögruppen
började de snabbt bruka jorden. Palats och städer växte fram som
aldrig förr. Den allra mäktigaste ättlingen till Katalon hette
kung Einas. Han lät utvidga sitt kungarikes domäner i ett heligt
krig. Året var 2087, när Garadis var som störst och mäktigast.
Tillsammans besegrade de den onde häxmästaren Atarons armé av
demoner. I slaget vid Röda kullarna lät krigarkvinnan Atalia
besegra honom genom att borra sitt silversvärd Galiarot i hans
hjärta. En lång period av ondska var till ända. Hela den kända
världen tackade braghesierna för deras mod i kriget mot
häxmästaren. Alla utom Balgarons kung. Kung Noptek hette han. Han
var irriterad över att braghesierna inte betalat tillbaka sina
krigsskulder till sidenbanken och lät därför annektera hela
Braghesia och Katina för att statuera ett exempel. Året var 2088.
Annekteringen av Braghesia innebar en brutal utrensning av
braghesiernas kultur och religion. Därför började de skriva ner
den och utöva sina seder i hemlighet.
År 2273 erövrades hela Garadis, av Dorians
nye kejsare Akamus. Akamus hade lovat att han skulle befria
braghesierna från balgaronernas ok, och det löftet höll han,
åtminstone i början. Braghesierna var återigen fria och
samexisterade nu i fred och harmoni med kungarikena Segial, Katina,
Balgarion och Dorian. Inte ens i Entor kunde man tänka sig att
starta krig. Dock så ändrades allting den dagen då Dorians kejsare
Akamerius den Store fick ett påbud från den mörke demonen Kurgan.
Kurgan lovade att Akamerius skulle få övernaturliga, gudomliga
krafter om han sålde sin själ till honom. Genom att bada sig själv
i smält silver i Kurgans palats, blev han en gud. Dorians imperium
var på frammarch. År 2316 erövrades Braghesia under den gudomlige
kungens mörka fanor. Även Segial, Katina, Balgaron och Entor
erövrades. År 2328 erövrades till sist Braghesia. De fria folkens
tid var slut i den kända världen. Darissus blev huvudstad i det
Dorianska Imperiet – det största kungariket hittills i
världshistorien.
I samband med att Dorian förtryckte alltfler
tidigare självständiga kungariken, sökte sig fler och fler
människor ut till öarna söder om Claurain i centralhavet. Ön
Tyklos började blomstra på 2500-talet, samtidigt som den gamla
världen förföll i Dorians och Kurgans förtryck. Här började man
för första gången på länge dyrka gudarna av Aripolis, precis som
de gamla braghesierna hade gjort. Stora städer, palats och badhus
med rinnande avloppssystem byggdes på ön Tyklos. Samtidigt fanns
ett nytt folk som började göra framsteg över Centralhavet –
haridierna från Haridien, som lärde tyklerna och människorna i det
som skulle bli Estenia, att använda bokstäver istället för ett
tecken per stavelse. Det haridiska handelsimperiet expanderade över
hela centralhavet och alla dess kuster, utom räckhåll för det
Dorianska riket.
År 2599 dräptes Kurgan för första gången i
historien. Det var kejsare Akamerius XVIIIs son – prins Valamon,
som insåg hur farlig Kurgan var för hans far. Han dödades med sitt
eget silversvärd. Valamon frisknade till från förbannelsen och
Dorians kungafamilj började återigen regera med värdighet. Alla
områden som tillhörde Dorian fick större självständighet och mer
frihet. En ny blomstringskultur uppstod i öknen i öster. Haridien
och Dorian utvecklades nu till två konkurrenter.
Norr om ön Tyklos, i Claurains ödsliga landskap, fanns
landet Estenia, centrerat kring gudarnas berg Alitika. Föga
förvånande bildades här den första esteniska kulturen vid staden
Kalmyra. Kulturen expanderade snabbt och inledde omfattande handel
med Tyklos. År 2678 erövrade kalmyrerna Tyklos öar och avrättade
kung Treodon. Anledningen var att Kalmyras kung Eteros ville ha
kontroll över handeln och utmana haridierna. Efter detta utbröt
århundraden av krig mellan de framväxande esteniska stadsstaterna.
Estenia var ännu en högkultur på frammarsch. År 283l lät ett
antal esteniska äventyrare, krigare och kolonister flytta till
Segials kust. Där grundades staden Rakyrra – en fri koloni, som
Dorians kung Eldomun V inte brydde sig om att införliva i Dorians
imperium. I samband med att krigen mellan esteniska stadsstater
fortsatte på fastlandet, försökte Rubliks kung Veldaron skaffa sig
en ny allierad i kriget mot Kalmyras kung Tekkon. År 3004 sökte
Veldaron stöd hos Rakyrras kung Atelmon. De bestämde sig för att
arrangera ett äktenskap som tecken på den nya mäktiga alliansen.
Problemet var bara att Atelmons son Kiron, inte var förälskad i
kung Veldarons arrogante dotter Ergeia. Han hade en kärleksaffär
med Kalmyras kung Eteros dotter Nirvea. Mitt på brölloppsdagen
kidnappade Kiron Nirvea istället för att gifta sig med Ergeia.
Detta ledde till ramaskri i både Rublik och Rakyrra. Krig uppstod
över sundet. Samma år skickade kung Veldaron ut sin tappra oäkta
son Ridon till Kalmyra i syfte att döda Kiron. Samtidigt skickade
Kalmyras kung Tekkon sin äldsta son Mendis för att hämta tillbaka
sin syster Nirvea. Staden Rakyrra belägrades i hela tio år. Kiron
tvingades döda kungar och härskare på alla sidor, bara för att
han och Nirvea älskade varandra. Han blev sedemera en laglös
krigare som tog sig från stad till stad, medan båda sidor jagade
honom skoningslöst. År 3005 påbörjades det stora slaget om
Rakyrra. Kiron var omringad med sin älskarinna i den stora
kolonistaden. Efter att Ridon från Rublik slutligen besegrat och
dräpt Mendis, begav sig Kiron och Nirvea ut i kriget för att
försvara sin stad och sin kärlek till varandra. De flydde år 3008
från belägringen och lyckades ta sig till vildmarken. Där hade
Kurgan återuppstått. Anledningen var att silversvärdet han dödats
med av prins Valamon aldrig förstördes. Valamon hade flytt i
galenskap till vildmarken och slutligen förtärts till själ och
hjärta av Kurgan. Nu var det andra tider. Kurgan erbjöd
silversvärdet till Kiron och Nirvea för att deras kärlek skulle
kunna fortgå och de tillsammans skulle vinna kriget och härska över
Rakyrra. Alla deras drömmar skulle gå i uppfyllelse. De svor trohet
till Kurgan och fick med sig hans armé. År 3013 återvände de till
Rakyrra och slutstriden började. Föga förvånande vann Nirvea och
Kiron efter att brutalt dödat alla sina fiender i ett inferno. Med
silversvärdets hjälp hade de segrat. Nu blev de härskare över
Rakyrra och kriget var slut år 3015.
Nu var nya tider påväg. Alla stadsstater i
Estenia lät omfamna fred, demokrati och stjälvständighet, förutom
då Rublik som utvecklades till den mest brutala militärdiktaturen
av alla. Kulturerna och ekonomierna blomstrade. År 3227 ingick alla
stadsstater i ett förbund som kallades Estenia. Staterna var helt
självständiga. Varje år valde de en annan stat som skulle ordföra
i unionen. Direktdemokrati infördes mer och mer. Den största
stadsstaten Tyron, var på frammarsch. Tyron var en kulturellt
blomstrande stad, med direktdemokrati, filosofer, kultur, en stark
armé och välstånd. Efter år 3513 började den första eran. År
268 var kungariket Dorian större än någonsin. Dorians kejsare –
Kiron den Helige, ättling till Kiron och Nirvea av Rakyrra,
allierade sig med Kurgan och mörkrets krafter för att ta över de
fria esteniska staterna. De dorianska krigen började och tycktes
aldrig ta slut. Det var nu som stadsstaten Rublik fick visa sin
duglighet. Alla medborgare, män som kvinnor, tränades till
elitsoldater från tio års ålder. Träningen var hård och brutal
och Rublik utbildade en krigarkultur, ökänd för sina
ogenomträngliga skjöldmurar av muskler och stål, när strid
nalkades. Kung Akamedos av Rublik slogs till siste man i slaget vid
Malakurs portar. De föll allihop och blev martyrer. Endast fe,hundra
soldater från Rublik hade lyckats hålla tillbaka Dorians arméer så
länge att samtliga esteniska stadsstater, med Rublik och Tyron i
spetsen, kunde mobilisera sig inför slutstriden. År 270 rådde
slaget om vita öarna, där hela den dorianska flottan gick i tusen
bitar intill klipporna. År 271 landsteg man äntligen vid Segials
kust och estenierna påbörjade sin invasion av Dorian. De fick stora
problem. De tre krigarna Artis, Reidon och Drinea, fängslades i
Dorians huvudstad Darissus där de utsattes för tortyr för att
avslöja var ritningarna till Bronsstatyn av Nessos fanns. De vägrade
svara. Innan de skulle avrättas, blev de räddade av en armé av
rublikaner och tyroner som invaderade Darissus. På slagfältet i
öknen utanför attackerade slutligen Kurgan med sin koloss av
monster, cykloper, drakar och demoner. Efter stora förluster
lyckades äntligen krigarprinsessan Drinea dräpa Dorians kung Kiron
den Helige och ta silversvärdet. Hon insåg snabbt att hans
silversvärd måste förstöras. Medan Kurgan marscherade ut på
slagfältet och slogs mot Artis och Drinea, lätt Reidon förstöra
svärdet genom att smälta ner det uppe på högsta tornets smedja i
Darissus. Kurgan och hans armé förstördes. Dorians prins och
tronföljare Erebus, lovade att aldrig mer angripa Estenia och
estenierna lovade att aldrig mer angripa Dorian. Därefter var kriget
slut och ondskan var besegrad för den här gången.
Nu påbörjades en mycket lång period av fred i
Estenia. Samtidigt som Rublik och Tyron blev två högt ansedda
stadsstater, blomstrade kulturen i hela området. Inbördes rådde
ständig fred. Endast kriget mot barbarerna och deras hövding Malkur
i norr, år 299 till 334, var ett undantag. Malkur dräptes för
övrigt av halvguden Aradus. År 403 började konflikter bryta ut
mellan Rublik och Tyron. De drabbades av hybris och rivaliserade om
huruvida de skulle vara fredligt inställda till Haridien eller
fientligt. Tyronerna ville till varje pris erövra Haridien, medan
Rublik ville alliera sig med dem. Ett långt och bittert inbördeskrig
började. Stadsstaternas tid var förbi. Estenia delades upp i två
falanger – de som var för Rublik och de som var för Tyron. Detta
fick sitt slut först år 451, när kung Valter från Rondoli gick in
och krossade båda sidor. Rondoli var en stad i nordöstra Estenia,
som nu var på frammarsch. Valter från Rondoli skapade vänner,
snarare än fiender. Han återställde freden. När han dog år 464,
tog hans son Alkaris över. Alkaris skulle få namnet Alkaris
Legenden. Han erövrade hela Estenia och efter slaget vid Aidilos år
468, blev han kung över hela Estenia. Han förbjöd slaveri och
skapade en allians och handelsgemenskap med haridierna. Därefter
siktade han sig in på att erövra hela Dorian. År 470 erövrade han
Entor och grundade staden Aigut vid kusten, känd för sitt bibliotek
och sitt stora fyrtorn. År 471 mötte han Dorians kung Ortamis i
slaget vid Al Fagal. Därefter intogs Darissus. Ortamis flydde
österut och mötte Alkaris igen i slaget vid Termalon. Ortamis
erkände sig besegrad och avrättades, varpå hela Dorian och hela
den kända världen hade erövrats. Detta var det största imperiet
någonsin. År 478 dog Alkaris hemma i Rondoli. Hans rike delades upp
mellan hans söner. Entor gavs till hans äldsta son Alkatron, medan
Dorian gavs till hans dotter Gameia. Estenia gavs till hans äldsta
son Grennion. Den politiska stabiliseringen av ökenländerna ledde
till ökad handel runtom i världen och utvidgade handelsvägar
österut.
Rania var en halvö väster om Estenia, bördig och
frodig och med ett behagligt klimat. I norra Rania, strax söder om
bergen bodde det vinodlande folket garneserna. De levde gott av vinet
och jordbruket och hade inte mycket till försvar. I sydöstra Rania
och vid kusterna fanns det esteniska kolonier ända sedan 3300-talet.
Handeln med garneserna blommade så småningom ut, vilket lade
grunden för framväxten av ett nytt rike – Rania. Rania var bara
väldigt litet från början. Invånarna i de små städerna och
byarna talade ranianska – ett språk som påminner om latin.
Runtomkring dem i alla vädersträcken fanns små kungariken med vitt
skilda språk. Här dyrkades häxkonst och magi. Kontakten med
alverna var omfattande. Den ranianska kulturen utvecklade så
småningom en avancerad militär och statsapparat, samtidigt som de
snappade upp mycket av den esteniska kulturen och religionen. Man
började så småningom tro på Alitikas gudar. Denna övergång tog
lång tid och pågick i flera århundraden.
År 3428 härskade den onde trollkarlen Mirakil
tillsammans med sin urgamla chaman Alatrax över norra Rania. År
3428 lade han hela det ranianska kungariket under ett konstant
mörker. Med hjälp av sin magiska blixtamulett kunde han framkalla
åskmoln som täckte solen och orsakade hungersnöd. Förtrycket mot
folket pågick mycket länge. Den enda som rådde sig på Mirakil var
krigshjälten Agribus Lero. Han lyckades göra uppror mot Mirakil och
orsakade mycket svår skada. Det sägs att gudarna hade utvalt honom
att besegra ondskan som dväljdes i landet. Mirakils straff var inte
nådigt. Efter att ha sammankallat den fasansfulla leviathan, lät
han krossa upproret och ödelägga huvudstaden Delius. Därefter lade
sig leviathan i dvala. Agribus Lero dräptes skoningslöst utav
Mirakils amulett. Hans hustru – Nivea, offrade sitt liv för att
rädda deras nyfödde son – Elmon. Hon var bekant med en vargfamilj
i skogen och överlät sitt barn åt dem. Därefter dödades hon
skoningslöst av Mirakils vakter. Vargarna lät föda spädbarnet med
sin mjölk och uppfostra honom till en vuxen man. När Elmon
förkunnades om sitt öde av gudarna, bestämde han sig för att
rädda kungariket Rania och krossa leviathan och Mirakil och hans
bedräglige chaman. Elmons kusin – Bidrea hjälpte honom i hans
uppdrag. Hon var också uppväxt bland vargar och kunde kommunicera
med dem och rida på deras rygg. I en blodig strid besegrade hon
Alatrax och hans svarta ulv. Därefter befriade hon tusen fångar
från den ”ogenomträngliga” labyrinten i underjorden. Efter ett
långt och bittert slag med upprorsmännen lyckades Elmon äntligen
dräpa leviathan. Genom att bli uppäten av odjuret och låta
Mirakils amulett ladda ur alla blixtrar, exploderade leviathans mage.
Amuletten gick upp i rök och därmed dok också Mirakil. Åskmolnen
skingrades och leviathans kropp sjönk ner i marken och blev till
klippor. Det var på dessa klippor som Elmon lät grunda staden
Aripolis år 3461. staden växte mycket snabbt och det dröjde inte
länge innan den hade skaffat sig en demokratiskt vald församling.
Ranias kung Elgerion, som var lojal mot garneserna, tyckte inte om
att den nygrundade staden Aripolis hade en egen församling fri från
kungens inflytande. Därför erövrade han hela Aripolis och tvingade
befolkningen att lyda under den ranianska kungen. Året var 3499. År
3513 gjorde medborgarna i Aripolis uppror och utropade en egen
republik. Deras armé var nu så stark att kungen och hans män
retirerade. Därmed började år ett av den första eran. Forntiden
era var över. Det var alltså på årsskiftet efter år 3513 som år
1 av första eran tog sin början. Eftersom Rania var en republik så
valde medborgarna sin egen kung. År 56 hade hela det ranianska
kungariket erövrats och Rania blev därefter ett enhetligt militärt
sammanhållet kungarike. År 103 lät man också erövra hela det
garnesiska riket. Därefter erövrades hela södra halvön. Det
innebar att hela den ranianska halvön hade blivit införlivat i det
ranianska riket år 138. Slavar, skatter och rikedomar flödade in i
landet. Den unga republiken lät införa värnplikt år 204. Efter
detta växte armén något explosionsartat. År 504 erövrades hela
Estenia och därefter siktade man in sig på kustområdena i södra
Claurain. Det fanns bara ett hinder och det var haridierna. Estenias
gamla allierade köpmän från Al Harid. Kung Salarius ville till
varje pris krossa haridierna och göra hela Centralhavet till en
raniansk insjö. År 588 började det första haridiska kriget.
Haridierna lät under ledning av den legendariske krigaren Kalabi, i
hemlighet segla med flottan över havet till Karlan. Därefter
vandrade de i flera år genom bergskedjan och krossade Aripolis armé
norrifrån i slaget vid Aripolis. Året var då 594. Detta var ett
bakslag för Rania. Flera ögrupper i Centralhavet förlorades till
Haridien. År 638 hade dock den ranianska armén blivit större än
någonsin. Under ledning av general Garnus Grippillo seglade den nya
ranianska flottan ut på havet och krossade hela Haridien i det
tvååriga slaget om Al Harid. År 640 dödades kung Othman av
Haridien. Alla hans familjemedlemmar och hela hans stab dräptes. Det
haridiska imperiet var till enda och det Ranianska Imperiet såg nu
dagens ljus som stormakt. Aripolis blev snabbt världens huvudstad,
den första i världen med över en miljon invånare. De gamla
murarna togs bort och i centrum av staden byggdes det vita slottet.
Det färdigställdes år 712. Den stora arenan byggdes kort därefter
och gladiatorspelen blev omåttligt populära. Samtidigt som alla
medborgare var fria att delta i den ranianska demokratin, så var en
tredjedel av Ranias befolkning slavar från erövrade landområden.
Det var slavarna som utgjorde mycket av det grovarbete som tidigare
utövades av fria yrkesmän. År 713 åsidosattes den ranianska
kungens makt. Senaten och Rikskanslern den lagstiftande makten.
Rikskanslern var regeringsöverhuvud. Kungen var enbart statschef på
papperet, men han hade fortfarande enväldig makt i krigstid. Det var
också kungen som kontrollerade elitstyrkan över armén –
Riksvakten – Imperiets stolthet. Således var det fortfarande
kungen som var militärens överhuvud, vilket gav honom ett
huvudansvar för imperiets säkerhet.
Hursomhelst så blev alla de arbetslösa fria
männen tvungna att gå med i armén när slavarna tagit över deras
jobb. Problemet var bara att köpkraften var låg. Ekonomin
stagnerade. Eftersom en stor del av de som arbetade eller gjorde
militärtjänst inte hade råd att spendera pengar, ledde den
ekonomiska stagneringen till massarbetslöshet och att lantbruk och
företag lade ner. År 786 ledde detta till ett inbördeskrig.
Konkursade lantbrukare och före detta adelsmän och miljonärer
demonstrerade utanför kung Martellus balkong. De krävde
subventioner. Arbetarna och slavarna krävde högre ersättning och
frihet. För första gången i världshistorien gick de rika
affärsmännen och de fattiga arbetarna samman mot makthavarna för
en gemensam sak. Välståndet för vanligt folk måste öka.
Köpkraften måste öka för att få fart på ekonomin. Efter att
inbördeskriget stväjats genom en maktkupp av general Albus Kineron,
år 789, trodde alla det skulle bli bättre. Men istället ockuperade
kungens män kongressen och fängslade senaten, vilket försatte
landet i en krissituation som lamslog allt politiskt beslutsfattande
och gav kung Farus II all makt i praktiken. Albus Kineron fortsatte
inbördeskriget mot kungen och gatorna fylldes av blod och lidande.
Och inte nog med det. Slavarna fick det inte ett dugg bättre. Deras
röst blev aldrig hörd i de politiska diskussionerna. År 793 gjorde
gladiatorkämpen och slaven Marterus den Store uppror. Manliga och
kvinliga slavar, både arbetarslavar, sexslavar och gladiatorer, tog
till vapen och dräpte Albus Kineron. Även hans stab avrättades.
Blodiga strider utkämpades därefter mot kung Farus Iis vaktstyrka.
Efter att ha blivit totalt överkörda och underlägsna kapitulerade
kungens män och övergav sig själva till Marterus. Marterus fick
därefter kontrollen över hela armén och kuppade kongressen och
senaten. Alla potentiella bråkstakar sattes i arrest och Marterus
utsåg sig själv till rikskansler. När konstitutionen hade ändrats
och röstats igenom av de nya folkvalda rådsmedlemmarna och
senatorerna, hyllades de nya makthavarna av hela Ranias arbetarklass.
Gratis bröd delades ut till alla fattiga och förslavade. De som
arbetade fick en drägligare lön och femtusen slavar befriades och
fick ge sig ut i samhället som fria män och kvinnor. Den ekonomiska
högkonjunkturen spred sig som ringar på vattnet. Kulturen och
konsten började blomstra. Ranias armé kunde fortsätta bygga vägar
och monument runtom i Imperiet. År 816 dog den sista kungen –
Farus III. Han hade inga ättlingar. Därmed skrevs konstitutionen om
ännu en gång och republiken var nu helt och hållet fullbordad.
År 866 annekterades landet Relmar under ledning av
krigshjälten Galderon Kalesson. Relmar blev snabbt ett viktigt
lärosäte. År 873 grundades staden Elvaris, med sitt gigantiska
bibliotek och sina kända magiker och vetenskapsmän –
Druidmästarna. Därmed förstärktes kontakten med alverna i
Adarion, vilka skänkte människorna i Rania och Relmar mycket
kunskap om magi och andra element i världen.
Samtidigt hotade en
grollisk sammansvärjning norrifrån. Mörka krafter samlades under
en hövding vid namn Eterix. Han hade fått övernaturliga krafter då
han svurit en ed till häxan av vildmarken – Venexa. Hon bodde i en
stor dal i det som senare skulle bli flimmern. Från det dystra
slottet använde hon sig av en silverprydd och tatuerad skalle från
general Metus av Aripolis. Varje gång hon drack samlade sina döda
undersåtars blod i skallen och drack ur den gav det henne evig
ungdom. Hennes beroende av människoblod och besatthet av evig
skönhet gjorde att en sjukdom började sprida sig i hennes
kungarike. Träden vistande och marken torkade ut. Träskmarker fulla
med demoner och mosslik bredde ut sig. Skogarna förgiftades av höst
och förföriska andar, svampar och förbannelser. Alexa var vackrare
än allt annat på jorden, men många visste inte att general Metus
hade en hämndlysten son, vars dåd skulle bli ihågkomna för
alltid. Han hette Kalesson och ville hämnas på den onda häxa som
dödat hans far och druckit ur hans skalle.
År
921 bröt Kalesson mot Ranias lag och begav sig ut med deras bästa
legion – den tionde legionen. Målet var norr – att dräpa Alexa
och erövra hela Grollien. Detta ledde till inbördeskrig i Aripolis.
De progressiva senatorerna stöttade Kalesson eftersom han gick till
val på att frige slavar och ge alla invånare i Aripolis fri
tillgång till bröd och rent vatten. Detta gillade inte de
konservativa som till varje pris stod bakom storherrarnas vinster på
vatten och livsmedel. Lönnmordet på den respekterade kanslerm Atorn
Domus – som stöttade Kalesson, var en chock för de fattiga och de
progressiva senatorerna. Medan alla misstankar riktades mot hans
rival, Pacolus Vern uttalade han sig såhär:
”När
allmogen och de små människorna förlorar sin största och mest
respekterade förebild, vädjar de såklart till Kalesson. men
Kalesson är inte här! Han förrådde oss under detta fruktansvärda
attentat och marscherade norrut med vår bästa armé! Att peka
finger åt mig och beskylla mig för mordet blir ju ironiskt, rent ut
sagt!”
De
progressiva, under ledning av Atorns son – Metorn Dumus, reagerade
med revolution. Inbördeskriget var ett faktum.
År
925 hade ett blodigt krig i Grollien pågått i fyra år. Kalesson
började bli otålig och försökte nu byta strategi. Efter en knapp
seger mot grollerna vid gröna skogen tvingades han omgruppera sina
män. De grävde ner sig under jorden på vintern och arbetade
ensamma i form av elitstyrkor mot grollerna. I hemlighet tog sig
Kalesson till Alexas slott tvingades krossa sin fars dödskalle.
Häxans kraft försvann från hennes kropp. Hennes bortgång var ett
faktum och hennes kungarike kunde börja blomstra. Flimmern blev en
del av Raniaimperiet och den tionde legionen. Kalesson samlade på
sig en här som återvände till Grollien med förstärkning. Kriget
vände, eftersom all den kraft som häxan skänkt till Eterix,
försvann med hennes död. Eterix dödades av den unge soldaten
Valtus Grippo som belönades som överbefälhavare. Hela Grollien var
erövrat. Den tredje april år 926 återvände Kalesson till
Aripolis. Kalesson brände sin fars kraniumskärvor till aska. Han
begravde askan i Aripolis katakomber, under en staty av sin far.
Problemet var bara att häxans ädelstenar som hon klätt dödskallen
med smälte samman med askan eftersom Kalesson inte sorterade bort
kristallerna från skallskärvorna innan han brände dem. Ingen som
vågat sig ner till Kalessons förfäders katakomber hittade ut
levande.
Nu
tillhörde Grollien det ranianska imperiet och Kalesson återvände
med sitt triumftåg till ett Aripolis präglat av inbördeskrig
mellan Metorn Domus och Pacolus Vern. Nu fick Kalesson stöd av
Metorn Domus och Pacolus Vern var snabbt besegrad. Kalesson blev den
ensamme härskaren alla de fattiga längtat efter. Kalesson bekämpade
korruptionen med ganska lyckat resultat och skapade jobb och bättre
villkor för de fattiga. Slaveriet förbjöds och storherrarna
började bli desperata pga sina förluster. Att betala ut full
arbetskraft till sina anställda eller tvingas lägga ned var som att
välja mellan pest eller kolera. Metorn Dumus regerade egentligen
tillsammans med Kalesson, även om Kalesson själv var den som i
praktiken hade den reella makten. Detta retade Metorn Dumus något
oerhört. Han var trött på att leva i skuggan av sin gamla kamrat.
År
930 regerade drottning Palatracia i Entor. Hon inledde ett
förhållande med Kalesson, som fick gott om gåvor och guld för
sitt sexuella umgänge med Kalesson. Kalesson hoppades på att han
kunde köpa Entor av henne utan att behöva starta krig mot landet.
Han hade fel. Mitt under akten gav hon Kalesson en lavett han sent
skulle glömma. ”Tar du mig för en hora? Jag är en drottning och
det här är mitt folk! Vakter! Vakter! Grip den här horgubben och
sätt på honom en klänning! Sminka honom noggrant och kasta ut
honom på gatorna!”
Kalesson
tvingades gå gatlopp i kvinnokläder. Därefter halshöggs han. Det
var den fjärde september 930. Det sista han såg var hur hans
tidigare trogna vän Atorn Dumus stod och bevittnade allting med ett
kaxigt leende. Atorn Dumus krävde betalning av Palatracia, men hon
vägrade och förvisade Dumus tillbaka till Aripolis. Där var inget
sig likt. Atorn Dumus gick samman med Kalessons son – general
Valarus och tillsammans vann de kriget mot Pacolus Vern, som Atorn
Dumus dömde till döden för Kalessons död. Raniariket delades upp
i två riken. Men så plötsligt fick Valarus reda på att det var
Atorn som beställt mordet på Kalesson och dömt sin ärkefiende
Pacolus Vern till döden bara för att rentvå sig själv. Det blev
inbördeskrig igen och Atorn flydde till Entor där han låg och
drack och hade sex med Palatracia i flera månader. Den tredje mars
år 931 kom även Valarus ner med sin armé för att försöka ha sex
med Palatracia och erbjuda henne flera tusen guldmynt för att få
henne att överlämna Atorn Dumus till honom. Hon vägrade eftersom
hon redan fått pengar från Atorn Dumus. När Palatracia den femte
maj år 931 sade ”Åh Valarus, någonting är bekant med dig!”
sade hon mitt under sexakten.
”Min
kukstorlek?”
”Ja,
precis. Du överträffar din far.”
”Vänta,
va?” Palatracia drog sin dolk mot Atorns hals.
”Vänta
nu. Det här verkar bekant också?” sade hon. ”Här har jag en
liten hemlighet. Det var jag som dömde din far till döden. Jag och
min älskade Atorn Dumus. Och nu är det din tur att möta samma
öde.”
”Hora!”
röt Valarus.
”Ja,
jag är en hora! Men inte vilken som helst! Det finns vissa saker jag
värderar högre än pengar! Mitt land till exempel. Ni kommer aldrig
härska över Entor. Jag underkastar mig aldrig. Jag är inte din
hora. Jag är inte Atorn Dumus hora och jag är inte Kalessons hora!
Det var ju Kalesson som hade klänningen och inte jag!”
Plötsligt
tågade Valtus Grippo in i staden och han hade erövrat hela Entor,
efter sitt uppdrag för att återta den östra delen av Raniariket
från Atorn Dumus. Kalesson vred nacken av Palatracia. Hon blev
martyr för sitt mod och sin kamp för sitt land som hon till varje
pris försökte försvara. Men nu tillhörde Entor Raniariket.
Valarus blev ensam härskare och utropade sig till kejsare. Valarus
lät till en början mörklägga vad han gjort och Entors folk
utsattes för förtryck,
Ranianska
imperiet fortsatte att expandera i alla väderstreck. Men kejsarna
blev bara mer och mer maktfullkomliga. Värst av alla var Abaracus –
totalt sinnessjuk. Han lät utropa sig själv till Gud. Ingen vågade
stå emot hans terrorvälde. Året var 1004 när han ockuperade
själva Adarion och inledde ett folkmord på alverna där. Han
mördades år 1009 av sin egen bror och därefter fick en mycket god
kejsare makten. Altarius. Han satsade på ökad stabilitet och att
återgälda och befria Adarion och alverna med stora donationer.
Murar byggdes i hela Raniaimperiet.
År
1078 inleddes ockupationen av Eridain – ett grolliskt kungarike
ovanför Grollien, där stora klaner stred om makten. I Ranias
kejsardöme ville man inte kriga inbördes. Istället prioriterades
fler och fler militära insatser och murbyggande och folket och
soldaterna började kräva lönerna tillbaka. Kejsare efter kejsare
avlöste varandra och skulderna till Adarions alver ökade. År 1121
bröt politisk kris ut, men när en militärjunta grep makten och
dödade kejsare Evilus. Militärjuntan leddes av kejsare Storus
Brutus. Den svåra politiska krisen hämmades år 1128 när kejsare
Mentus Grillus adoptivson Vargus III tog över och införlivade den
nya kyrkan i Raniariket. Han lyckades stärka riket en sista gång
och ansågs helig. En av de sista som kunde kommunicera med drakar.
År 1131 straffades han genom att mumifieras levande och därefter
blev han själv en gud som steg till himlen. Hans lärjungar
förföljdes under lång tid i Rania ända fram till 1143 när
kejsare Vollus Grippo lät döpa sig i den nya gudens namn. En ny gud
hade införlivats i den ranianska statsreligionen.
Nordfala
var ett land långt upp i norr, glesbefolkat och med få kontakter
med omvärlden. Deras kultur påminde om vikingarnas, germanernas,
anglosaxernas och i början även om samernas. Befolkningen var
råbarkade krigare och det lområde som vi numera minns som Nordfala,
var allt som oftast splittrat i tiotals små kungariken och
jarldömen. I större delen av Nordfalas inland levde ett annat, mer
mörkhyat folk, som kallades Kaigun. De talade ett helt avlägset
språk och levde i enighet med naturen, som jägare, samlare och
renskötare. Ute vid kusterna och längre söderut bodde de vita
nordfalerna, som kommit dit från Deghart ungefär samtidigt. Livet i
Nordens vildmarker var tufft för dem båda. När nordfalerna
förslavades av drakarna – deras nya gudar, levde nordens folk i
konstant terror. Fäder och mödrar offrade sina nyfödda barn till
drakarna och de gamla naturgudarna. Man bad inte, man offrade, oftast
förgäves. Det fanns ingen kyrka, inga tempel eller ens
begravningsplatser. Inget prästerskap heller. Inget skulle hamna
emellan de heliga drakarna och människorna. Det närmaste man kunde
komma präster var Gorgosh – de groteska drakprästerna. Under
kärva tider kunde fattiga mödrar lämna sina nyfödda gossar
utanför Gorgosh-folkets tillhåll. I utbyte kunde de få lite mat
eller kläder. De stackars gossebarnen uppfostrades till nästa
generations Gorgosh, eftersom gorgoshfolket svurit en ed att inte
skaffa barn eller förhållande med någon kvinna. Gorgosherna hade
ristat in ärr som en form av mönster i sitt skinn. De fick bara äta
icke tillagad mat, alltifrån offrade grisar, höns eller till och
med människor. De älskade köttet rått och deras livsstil gjorde
deras skinn grått och skrynkligt. De blev skalliga och för det
mesta blinda, med helt vita ögon. Inte ens kungarna vågade
ifrågasätta gorgosh eller deras drakar. Nordfalerna kommenderades
ut mot inlandet och norrut och tog Kaigun-folkets land bit för bit.
Detta var innan Raniaimperiet hade grundats, i början av första
eran. Nordfalerna expanderade demografiskt och deras folkmord satte
djupa spår i kaigunernas medvetande.
Det
fanns bara en som hade fräckheten att göra motstånd mot drakarnas,
de gamla gudarnas och gorgosh-prästernas terrorvälde. Han hette
Nalgar Elderig, och skulle snart få namnet Nalgar den Store. En
kaigunisk chaman hade berättat för honom att de sanna gudarna av
Norden var fjättrade i Helmgard – gudarnas hemvist. Han kontaktade
de nyanlända skogsalverna från söder och ingick en pakt med dem år
102. Tillsammans lät de med magi smida det stora Silversvärdet av
Helmgard. Den som hade detta vapen i sin ägo kunde med de nya
gudarnas hjälp kontrollera drakar och styra dem med sitt intellekt.
Kriget mot de gamla gudarna påbörjades. När det var som tuffast på
fronten, i slaget mot Gorgosh, år 106, tvingades Nalgar motvilligt
skicka iväg sin lillasyster – den skickliga sköldmön Hilda
Eldersdotter, med silversvärdet. Hennes hjältemodiga kamp mot
Helmgard var hård men nödvändig, eftersom silversvärdet var det
enda som kunde skära loss Ulroch-trädets rötter som höll gudarna
fastkedjade. Efter en två års lång vandring, med enbart hennes
trogna sköldsyster Eina vid sin sida, befann de sig äntligen på
toppen av Helmgards kontinent. Till sist tvingade Hilda att stanna
kvar. Hon ville inte förlora sin trognaste sköldsyster. Motvilligt
accepterade Eina detta, men hon gick aldrig iväg. Hon stod kvar vi
trädets rötter, precis som om hon visste att något skulle hända.
Helmgard var en kontinent som svävade långt ovanför himlen och
endast satt fast i jorden tack vare Ulroch-trädets rötter. Innan
hon minst anade det, dök en demon upp och fjättrade henne i
rötterna tillsammans med de nya gudarna. Demonen kallades Gorga –
Gorgosh-prästernas häxa. Hennes förakt för allt som glänste och
alla skatter var personlig, och historien bakom det kan jag berätta
en annan gång. Men hon kastade ner svärdet på jorden igen. Eina
förstod då att Hilda var i fara. Hon trotsade Hildas order, grep
svärdet och bestämde sig för att klättra upp och rädda sin vän.
I blint raseri dräpte hon Gorga och skar loss Hilda och gudarna från
rötterna.
Samtidigt
var det kaos på fronten. Vintern hade slagit till. Gorgosh-folket
hade nästan tagit över Norden. Nalgar och hans rebeller hade
tvingats gå under jorden och gräva tunnlar. År 106, den 28
december, gick gudarna till gemensam attack på slagfältet. De gamla
gudarna fjättrades och de nya gudarnas tid var kommen.
Gorgosh-prästerna dog ut och drakarna förlorade sin allsmäktiga
kraft. Nalgar blev kung över ett stort område i Nordfala kallat
Relmenfort. Hans syster blev drottning i grannlandet – Aldorheim.
Alverna belönades med ett eget land – Redia – skogsalvernas
land. Nordfala fick med sina nya gudar och nya handelsvägar med
Adarions och Redias alver, ny kunskap som stärkte deras kultur och
identitet. Mynt började ersätta byteshandel sakta men säkert. Små
byar och städer växte fram runt de nya slotten. De nya mäktiga
kungarna och hövdingarna byggde gravkammare och tempel mer
praktfulla än sina egna borgar och slott. Dvärgarna, som börjat
befolka hela bergkedjan söderifrån Doranok, grundade ett nytt land
nära Redia och Nordfala – Eston. Nordfalernas kontakter med alver
och dvärgar gav dem kunskap om magi och svartkonst. I början av
300-talet gjordes utflykter i sydost. Norden började växa till sig
med nya civilisationer, handelsvägar och befolkningsgrupper.
Adarions grannar – skogsalverna i Narastias stora skog, samt alla
möjliga raser av alver, dvärgar, människor och magiker, samlades i
den framväxande flodstaden Ytaria. Nordfalerna utforskade också
sina grannar söder om Nordhavet – barbarstammar och deghartiska
stammar i det som senare skulle få namnet Deghart, även ett område
de kallade Falkia, utforskades. Detta gav nya skatter från tredje
part, inklusive Raniaimperiet.
De
ständiga krigen och gränsförflyttningarna i norr var dock ett
problem. Trots att nordmännen börjat se sig själv som ett
gemensamt folk, och kallade sitt område för Nordfala, så fanns det
inget enat Nordfala. Tiotals små kungariken och över hundra
självständiga jarldömen gjorde att krig mellan olika familjer
tillhörde vardagen för Nordmännen.
Det
nordfaliska folket var som mest stolta när de stora drakkungarnas
ätt var på frammarsch. Deras främsta ledare – drakryttaren
Galder Silverskägg, begåvad med alvers visdom och magi, vann en
tvekamp mot jarl Hoddrick den Röde av Asterfal, den tredje september
år 671. Detta var början på något revolutionerande. Han utropade
sig sedermera till kung över Asterfal och i slaget vid Hammergård
den åttonde december, räddade han sin älskarinna Gerda, som hölls
fången i Hammergård av jarl Gerder Stormfana. Stormfanorna var
tidigare allierade, men när Gerder Stormfana och Galder Silverskägg
förälskade sig, trots att hon var trolovad jarl Bard Varghjärta
av Wolfheim, utbröt krig. Slaget om Hammergård ledde till att båda
släkternas arméer besegrades av Galder Silverskägg, hans nya
trolovade Gerder, hans trogna bror Valder, och en armé på endast
femtio män. Galder blev nu kung över tre jarldömen, som blev ett
land – Galderheim. Nu siktade kung Galder, hans drottning Gerdur
och deras nya armé av sextusen lojala män och kvinnor, in sig på
att erövra hela Nordfala. Med fem drakar till hjälp var det till
synes lätt, men vägen dit var hård. Det tog tio år innan Nordfala
var erövrat och utropades som ett enda stort kungarike, efter segern
vid Hildverad, den trettonde mars 16 mars, år 682.
Drakkungarna
och Drakdrottningarnas ätt härskade och stabiliserade Nordfala i
flera hundra år. Men ett nytt problem var påväg – Ishäxan
Aigala föddes. Aigala hade tidigare varit en vacker ung kvinna från
en adlig familj, vars liv besudlats och förstörts av rika män, som
våldfört sig på henne och försökt gifta sig med henne en efter
en. Åtalad och dödsdömd för mord på samtliga, dränkte hon sig
under isen i ishavet. Men hennes liv hade bara börjat.
Silverhalsbandet hon fått från en spågumma, satt runt hennes nacke
när hon drunknade. Detta tog henne till underjorden, där självaste
Haron – dödsguden gav henne isens krafter. Hon vaknade i vattnet
och reste sig upp ur isen, som isdrottning. Överallt där hon gick,
frös marken till is och hennes hat mot män, de som sårat och
förstört hennes liv, grodde allt mer. Hon var nu begåvad med
iskraft och förförisk kraft och kunde på så sätt locka män till
sig för att förstena dem. Hon skapade ett isrike och fick till och
med en stav som kunde spruta is och förstena folk på avstånd.
Under kung Heldons tid som kung i Nordfala, svor hon en förbannelse.
Det var den femtonde november år 1068. Förbannelsen skapade en ny
istid. Polerna bredde ut sig i norr och klimatet förändrades. Detta
tvingade nordfalerna söderut på havet. I det karga norr fanns det
nu för många människor för de dåliga skördarna. Med drakskepp
och drakar begav sig hans son kung Heldon II ut i söder – mot
Rania. Den femte december 1190 hade barbarer och nordfaler nästan
tagit hela Raniaimperiet. Den trettonde oktober 1203 erövrades hela
Aripolis. Det tusenåriga ranianska imperiet var till ända. Andra
eran hade börjat.
Detta
var en mörk tid i Claurains historia. Folkvandrignar och krig
avlöste varandra. Klimatet blev kallare och alla imperier hade
splittrats i småriken, som ständigt krigade mot varandra. Den
antika ranianska kulturen hade blandats med den nordiska kulturen och
på så sätt hade en kärv, medeltida kultur börjat sprida sig. I
den östra halvan av ranianska riket, Estenia, hade den antika
ranianska kulturen förts vidare. Estenia, med Rivenna som huvudstad,
utropades till det östranianska imperiet. Här spreds kyrkans tro
snabbt. Kyrkan, ja. Den lyckades ha kvar sitt säte i Aripolis, trots
att riket hade fallit. Rania var nu bara Rania. Ättlingar till
nordfaliska kungar styrde nu ett antal riken självständigt från
Nordfala. Det welliska riket bytte namn till Waldor. Efter bittra
inbördeskrig lyckades det Walarkiska folket från sydost, expandera
demokrafiskt. Samma sak hände förstås, i Rania, där de
nordfaliska drakkungarna ersattes av den mer kyrkliga Gandolariska
ätten. Kyrkan i Aripolis blev en egen stat och inom loppet av några
årtionden fanns inte Rania kvar som land. Rania var splittrat i små
kungariken, furstendömen och stadsstater. Det gamla ranianska
språket blev ett arv som bara kyrkan använde sig av. Medan urskogar
och ödemark bredde ut sig i norr, började kyrkliga missionärer
sprida sin nya religion från Rania norrut. I Waldor etablerades
snabbt en kyrka. År 231 enades hela Waldor under ledning av kung
Marton. Martanerna blev därefter en mäktig kungaätt i Waldor, som
stärkte kyrkans och kungamaktens roll. Hans bror som efterträdde
honom, var däremot inte lika tillförlitlig. Ung och stilig, from
och gudfruktig, hänsynslös i strid och en grym upprorskrossare och
bödel. De sista deghartiska stammarna lät han hacka sönder vid
gränsen i öster, i slaget vid Amberton 249. Kyrkans roll stärktes
alltmer och ridderskapet och adeln fick sina rättigheter och
skattebefrielser för sin trogna insats i slaget om Haronfort 251.
Detta blev grunden för feodalismen.
Kyrkans
gemensamma tro spred sig genom både mission och korståg. Alla de
områden som tidigare tillhört Raniamiperiet var nu så gott som
kyrkofierade. Men i öknen i öster, då? Vad hade hänt där under
alla dessa år? När Raniaimperiet föll, blev den östra delen kvar
– kallad Östrania – med en kejsare som överhuvud. Enorma
bibliotek brändes, då en doriansk här var på frammarsch
österifrån under ledning av häxmästaren Vortex. Krigen avlöste
varandra, inte sällan med svartkonst och magi inblandat. Olika
demonlorder förslavade den vanliga befolkningen och Östrania var
under ständig attack vid sina murar. Det fanns bara en som kunde
stoppa utvecklingen. Han hette Alamar och var en fattig äventyrare
från Valrans öknar. Där var klimatet hårt. Befolkningen bestod av
beduiner och karavaner. Klanerna stred om makten och sålde varandra
som slavar. Kvinnornas liv var inte mycket värt. Men redan nu hade
vissa städer vuxit fram i Valran, där handeln var omfattande. Här
samlades karavanerna för att sälja guld, rikedomar och slavar. Man
dyrkade både mörka och ljusa häxmästare, nekromanter och
trollkarlar. Alamar förstod att det var valranernas böner som höll
de mörka lordernas terrorvälden vid liv i Dorian, Katina, etc.
Alamar hade rest runt i området och kommit i kontakt med den
claurainska kyrkan, som dyrkade Alitikas gudar OCH Vargus – som
offrade sig själv för människornas synder i slutet av Raniarikets
tidevarv. Alamar skapade sig därefter en liknande religion, med
samma gudar, MEN, man ansåg samtidigt att Vargus enbart var
människa, inte en gud. Alamar hade lyckats driva bort onda krafter,
men han och hans trogna män ”tackades” med eldbomber och svarade
med erövringskrig i alla vädersträck. År 201 hade hans nya
religion spridit sig över hela ökenområdet. Nu siktade man in sig
på de claurainska öarna.
År
253 kröntes Marton II och fick namnet Marton den store. Han blev
alltså kejsare i översteprästens namn, över hela Waldor.
Stabiliteten stärktes och riket utvidgades österut. På ålderns
höst delades Waldorriket upp mellan hans tre söner, som alla hade
fått sin del i testamentet. Året var 258. Hundra år av krig och
dekadens inleddes. Det var först år 341 som kung Clemens den Store
av den östra delen, kunde etablera en långvarig fred. Han utsågs
av påven till kejsare av Deghart och grunden lades för Deghartiska
rikets framväxt. Detta ingav respekt från hans släktingar i väst.
Feodalsamhället var uppbyggt och kungamakten, kyrkans och
feodalväldets makt var stärkt. Claurain var på väg in i en
kulturell gemenskap. Waldor blev snabbt en stormakt och den
ekonomiska blomstringen exploderade när det mellersta riket –
Aradia, upprättade stora handelsstäder. Rania hade splittrats i
flertalet små kungariken, furstendömen och republiker, men kyrkans
makt förblev i Aripolis. År 391 fick staden Istamar
stadsprivilegier. Staden blev snabbt ett kulturellt handelscenter i
Deghart. Deghartiska kompaniet lät grundas av kejsare Hodvig II.
Fortfarande
var angreppen österifrån många och grymma. Falkmännen i öster
var ett återkommande problem. De räknades som de sista degherierna
som ännu inte accepterat den kyrkliga tron. Deras sammansvärjning
med kung Hollroff och hans häxa och älskarinna Galira, gjorde det
möjligt för dem att skapa en gigantisk ryttararmé. De erövrade
Relmar år 417. Därefter tog de Baris, Flimmern och stora delar av
Norden. Efter ett avancerat infiltrationsförsök från Degharts
heliga orden, ledde till inbördeskrig i Falkriket. Kung Hollroff II
störtades och häxan brändes på bål. Året var 431 och en ny
kung, lojal mot kyrkan, kom till makten. Han hette Clemens III.
Falkriket införlivades i den Claurainska kyrkliga gemenskapen. Medan
den heliga orden expanderade österut, började katedralerna och
borgarna byggas på allvar. Även slotten och storgodsen. Fattiga
bönder som hade flytt från sin husbonde, fick en fristad i
städerna, vilka växte och växte. De områden som tidigare varit
öde och fulla med vildmark, hade nu börjat befolkas av människor
och bebyggelse. Ridderskapet hade nu också sin storhetstid. Dessa
tungt utrustade elitsoldater stred ofta till häst och hade svurit
att beskydda kungen och upprätthålla kyrkans tro till sista
andetaget. De var adliga soldater.
Vad
hade då hänt i Norden. Jo, istiden hade ebbat ut och Nordfalerna
hade bit för bit trängts tillbaka sedan erans början. Nu rådde
blodiga inbördeskrig mellan olika kungar och familjer i Norden. År
174 började resurserna och skatterna ta slut i öster. Den unge
krigaren och stormannen Björn Siger lyckades ena nordmännen med att
öppna porten åt sydväst. Den norra delen av Eridain, som vid den
här tiden bestod av sex kungariken, plundrades. Nordfalernas tid som
sjöfarare och äventyrare tog sin början. Nordmännen ville behålla
alla nordiska kungarikens säkerhet, men lyckades ändå komma
överens enligt ett avtal, om att det nordiska folket måste hålla
sams.
Vad
hade då hänt i Eridain, sedan Raniaimperiet föll? Jo, degheriska
stammar hade flyttat dit och på bara några generationer hade den
gamla welliska kulturen och språken ersatts av degheriska och
nordiska språk. År 53 hade officiellt den nya kyrkan börjat råda
i och med fader Faldans mission och seger över wellerna i norr.
Därefter hade de små fylkena och rikena växt samman och blivit
större. I öst fanns erierna och i väst fanns danierna. Det var
först år 201 som krigen var över, när den store hjälten och
riddaren Elderon lyckades ena alla invånare mot gorvylerna, trollen
och jättarna i norr. Men hans planer på ett enat Eridain dog ut med
honom, då hans fem söner och enda dotter hamnade i krig mot
varandra. På så sätt blev det sex olika kungariken.
Efter
nordfalernas återkommande plundringar och deras allt större arméer,
deras samarbete med drakar, troll och häxkonster, skapades en hemlig
allians mellan kung Athelor av Sashexx och kung Vendemir av
Vimbelmark. Athelor låtsades att han krigade mot den förmögne kung
Vendelmir, i syfte att få Nordfalas västerkung – Harald Sten på
sin sida. I det stora slaget om Vembelton, år 234, blev han förrådd.
Hela hans armé som Athelor gett honom, vände sig mot honom och
dödade alla hans män. Den blodiga slakten ledde till år av
blodshämnd. År 252 intogs hela centrala Eridain av Harald Stens
son, Enemyr Sten. För första gången hade en nordman blivit kung
över hela västra Nordfala och nästan hela Eridain. Waldor, en
trogen allierad till Eridain, uner ledning av kejsare Marton den
store, hämnades genom att förklara krig. Enemyrs lillebror –
Hadrik Sten, hade samtidigt allierat sig med Östra Nordfalas kung
Sture Torson. Tillsammans skulle de rädda Enemyrs säte genom att
invadera Waldors huvudstad Hanestar från nordost. Anfallet var
lyckat och waldoranerna tvingades till reträtt på haven år 254.
Men det fanns något som tyngde ner kampen. Hadrik den Stores
älskarinna – kejsare Martons dotter, lyckades övertala Hadrik att
förråda sin bror i nordväst. Hadrik åkte hem till Nordfala och
anföll Enemyrs hemstad Forkvel. När bara kvinnorna och barnen var
hemma var staden lätt att inta. Hadrik hade blivit kung över hela
Nordfala, både öster och väster. Enemyr fick reda på vad som hänt
och tvingades resa hem norrut. Waldors armé var påväg med sin
flotta över kanalen och Eridain intogs på en dag. Nordmännen
trängdes undan och de gamla familjerna från Eridain var åter vid
makten. Eridain och Waldor ingick i en allians mot Norden. Hadrik
dräptes i en hålmgång år 256 och Enemyr hade nu blivit kung över
hela Nordfala. Plundringarna fortsatte i både Eridain, men nu även
vid Waldors kustområden. Alltfler nordfaliska kungar började söka
sig till allt fler områden i Claurain. I Österled grundades Sodania
vid flodmarkerna, vilket blev en viktig handelsplats mellan Östra
Raniariket och Nordmännen.
År
378 hade äntligen Nordfala fått en ny koloni. I nordöstra Waldor
hade Nordfalas kung Hilmer Erövraren etablerat en koloni. År 486
åkte han med den största vikingaflottan i historien mot Eridain.
Erövringståget av Eridain hade börjat. I slaget vid Merveldir 488,
besegrades slutligen Eridains arméer. Ättlingar till noirdmännen
från Waldor hade på så sätt hela Eridain i sina klor. Kung Almar
den Store blev kung över hela Eridain. Skillnaden är att han inte
var hedning, utan kyrklig. Efter detta ebbade nordmännens attacker
ut. Föränringar var påväg i norr. Arméerna och riddarna i
Claurain hade blivit starkare. År 561 kom en ny kungaätt till
makten i Eridain, under ledning av Erik Stormfågel. Han lät fara ut
på korståg tillsammans med Waldors kung Karl II och Degharts
kejsare Vengel Karvon. Tillsammans skulle de stoppa valranerna, som
nu ryckte fram mot Claurain som aldrig förr.
Valranska
riket hade med tiden splittrats i självständiga kungariken och
sultanat med gemensam religion. Från och med 500-talet kom deras
frammarsch att domineras alltmer katinanska kungar och riken. Det
första korståget ledde år 553 till att korsriddarna upprättade en
kyrklig stat i Braghesia – det omtalade heliga landet som var
gemensamt intresse för valraner och claurainier. Kriget om
guldäpplet, en relik som skulle ge obegränsad makt och gudomligt
beskydd blev omtalat. Detta var under det andra korståget år 611 av
andra eran. Den Eridainska kungen Henrik Stormfågel mötte kung
Haraldan på slagfältet, medan den heliga orden skulle infiltrera
Braghesias huvudstad Ragidia. Strategin misslyckades efter en nära
seger. Haraldan tog in kanoner från öster och återerövrade nästan
hela det kyrkliga kungadömet. Äpplet tillföll hans män. Tack vare
de nya krigsmaskinerna österifrån lyckades valranernas sida vinna.
År 614 lät man sluta fred och istället skapa ökat förtroende och
handel i hela den kända världen.
Deghart
började förlora sin centralmakt mer och mer på 700-talet. Istamars
handelskompani skapade en handelsrutt från Nordfala, till
Falkländerna och hela vägen till Eridain. Arad utvecklades till
textilernas paradis. Relmar, landet i öster, lät år 776 bygga en
mur mot öster, som senare även Ygastar förvaltade längre söderut.
Detta för att hålla det framväxande Krellien borta. Samtidigt blev
Relmars bibliotek centrum för all gammal kunskap i Claurain. Med
över en miljon böcker, rullar och gamla försvunna reliker, blev
det ett bibliotek större än det i Entor. Kriget mot ryttarfolken
från öster – krellerna, som erövrat så gott som hela Öknen och
Fjärran Östern och skapat det största imperiet någonsin i öst,
tågade in i östra Claurain. Sodaniariket erövrades och så även
Sabyrin. Deras kung – Chang Lou Kin, hade sina döda förfäders
andar och drakar vid sin sida, samt en armé på femtiotusen man och
25 tusen hästar. De hade även ett nytt vapen i form av magiskt
krutliknande pulver som kunde avfyras från kanoner. När Relmar
under ledning av prins Hoffgar eliminerade ett stort kavalleri i
slaget vid Österporten, den fjärde oktober 796, lyckades även
alverna och dvärgarna mobilisera tillsammans med de fria folken i
öster. Även en armé från östra ranianska imperiet skickades dit.
Den 25 oktober hade hela hären tvingats tillbaka från Claurain och
nya makter hade börjat växa fram. Claurains armé hade börjat sno
idén om det magiska krutet. Staden Bravial i Sodania började växa
fram som stormakt under ledning av den Karilliska ätten. Det lilla
flodlandet började utvecklas till en västerländsk stormakt.
Krellernas
dynasti fortsatte dock i öster. Kai Zun hade utvecklats till et
globalt handelsimperium. Tack vare upptäcktsresanden Gambi Flambardo
från Vimina, lyckades den viktiga Kryddrutten etableras i centrala
österlandet.
Katedralbyggandet
och universiteten hade etablerats och städerna och handeln hade växt
till sig inom hela Claurain. Riddartiden nådde sin blomstringsperiod
och tornerspelen började också bli populära. Samtidigt började
motsättningarna och tillväxten i Deghart leda till ökad federalism
och alltfler konflikter. Två stora familjer började växa fram.
Dessa hade förläningar i hela Claurain. Familjen Galvanis från
Vita Klipporna, leddes av den gamle adelsmannen Elborn Galvanis. Hans
motståndare – Otto Belarion, var populär i södra Deghart. Allt
fler förläningar blev nästan självstyrande och kejsare Karl X av
huset Valion förlitade sig på stöd från Galvanis. Statsskulden
ökade, vilket ledde till att Elborn krävde återbetalning. Detta
arrangerades genom att hans dotter Fridi Galvanis fick gifta sig med
Valions son prins Elaron. Då var skulden betald. Men Fridi Galvanis
var förälskad i Otto Belarions son Erik, och lät sig därför
kidnappas av honom efter bröloppet. Krig bröt ut mellan huset
Valion på ena sidan och huset Belarion på den anda sidan. Otto
Belarion grep makten år 821 och kejsaren mördades. Huset Belarion
hade etablerat sig som statsbärande kungaätt. Han lät grunda den
Claurainska banken år 825. Claurains bank lät sponsra rika riddare
och adelsmän och storgodsägare runtom i Eridain, Waldor, Relmar,
Falkländerna och Deghart. Adeln blev rikare och rikare men de
fattiga fick inte ta del av det ökade välståndet. Storbonden Arin
Valram från Relmar, ledde år 846 ett av de mest utbredda
bondeupproren runt om i Claurain. Det ebbade först ut år 858, när
bönder fick rätt till vissa särskilda rättigheter såsom
grundläggande utbildning och akutvård, samt tre veckors semester om
året. Böndernas förbättrade situation runtom i Claurain ledde
till ökad handel och omsättning. Men det dröjde inte länge innan
allt gick förlorat. År 863 bröt pesten ut. Den hade kallats samman
för att utplåna mänskligheten och mörka krafter låg bakom.
Claurain föll under ett moln av mörker och en fjärdedel av
befolkningen dog på bara några år. Medan kyrkan förgäves letade
syndabockar bland alver, var det få som visste att en av de skyldiga
– var storinkvisitorn Ulric Wolf själv. Han hade sålt sin själ
till demonen Akaros av underjorden och skapat pesten i form av en
förbannelse. Alltfler byar ockuperades av troll, gorvyler, varulvar
och vampyrer. Ödemarker och spökstäder växte fram och ingen
visste vad som skulle göras. Men det fanns en upprorsman och helig
riddare vid namn Rendal Dominus. Han lät kontakta alverna och
dvärgarna och lyckades därefter smida ett heligt silverkors med
gudomlig kraft. Med detta som hjälp begav han sig öster ut, till de
dödas land. Samtidigt mobiliserade Akaros och gorvylerna mot väst.
Akaros frände – krigarkvinnan Nastia, lyckades bilda en armé på
tio tusen man. I tre månader belägrades Evalor och slaget ledde
till att gorvylerna drevs på flykt. Akaros fick korset i hjärtat i
slaget om dödsriket år 875. Gorvylerna drevs på flykt norrut och
världen kunde återhämta sig. År 888 utbröt ett hundraårigt krig
mellan Eridain och Waldor, på grund av långtgående skuldkriser för
Eridains del. Nu användes kanoner för första gången. I det första
kriget erövrades nästan halva Waldor, vilket tvingade kung Theodor
II till kapitulation. Eridains drottning Halda den Stora utropade sig
till drottning över både Eridain och Waldor. År 913 gjorde
waldoranerna motoffensiv och Waldor återerövrades till sina
landsmän. Vid det stora sjöslaget år 931 fick Eridains flotta
kontroll över hela det waldoranska vattnet och stoppade all handel
mellan Waldor och Arad och Deghart. År 945 bröts blockaden av de
nya waldoranska armborstarna. Sjöslaget var till ända. År 949 gick
Eridains nya armé in på waldoranskt territorium och erövrade sig
fram nästan hela vägen till Hanestar. År 970 återerövrades hela
Waldor under ledning av drakkrigaren Hoglas och hans drake Alidanmur.
År 978 lönnmördades alla familjemedlemmar i Eridains kungahus och
en mer vänligt sinnad familj, sponsrad av Waldor, fick makten under
ledning av kung Sadarion I av huset Galvanis. Hundra år av krig hade
varit belastande för västra Claurain. Men en ny era var påväg.
Allteftersom
åren gick började folk i större utsträckning ifrågasätta
världsordningen. Nya uppfinningar inom magi, vetenskap, medicin,
konst och astronomi, gjorde att staden och republiken Mianco i Rania
började få sig ett uppsving. Konstnärer och systemkritiker brändes
inte längre på bål. Det talades om en profetia. De gamla kungarnas
kung skulle resa sig från öster och med drakarnas hjälp etablera
de stora kungarnas blomstringstid. Denna kung skulle bli respekterad
och skapa fred i hela Claurain.
År
1058 förstördes den gamla ögruppen Galanya, där Eron och Alitikas
gudar dyrkats av drakarnas kungar. Endast de rättfärdiga överlevde
och tog sig till Rania under ledning av hövdingen Eron Kenius. Han
var den sista ättlingen till drakkungarna och kunde komunicera med
drakar. År 1073 erövrades det östranianska imperiet av ett nytt
ryttarfolk – de valranska segiallerna. Det östranianska imperiet
hade ersatts av det segialska, med den valranska religionen som bas.
Eron Kenius fick asyl i huvudstaden. Hans son fick i uppgift att ta
sig till Aripolis och föra hans arv vidare när han dog. Hans son
hette Faron Kenius. Gudarna begåvade honom med draken Vanderix den
Svarte.
År
1078 hade han blott tusen man. I ett dumdristigt drag attackerade han
Aripolis den förste juni. Det var då som gudarna gav honom en gåva
från alverna – svärdet av Aripolis. Nu var Faron så gott som
oövervinnerlig och alltfler anslöt sig till hans mission. På ett
år ökade hans armé till tio tusen man. År 1079 besegrade han
Ranias kung Virelin Gandatti, i en tvekamp och blev därefter kung
över hela Rania. Hans lillebror Erus Kenius blev kung över Waldor
år 1081. Hans syster Hartia Kenius blev drottning över
Falkländerna. Fred och välstånd hade etablerats u Claurain och ett
heligt förbund slöts med alverna, som skulle fungera som
människornas läromästare. Davanierna återfick sitt säte i
Relmar, där de beskyddade världen från onda krafter med sin unika
förmåga att kontrollera drakar. Dvärgarna ingick ett avtal att
smida vapnen och rustningarna åt den nya kungliga armén. Alverna
lärde människorna visdom, magi och fred. Davania, från stora
silverfallet i Adarion, blev källan för Claurains liv och fick
allting att frodas och växa. Efter år 1079 började den tredje eran
– kungarnas och drakarnas era – de fria kungarikenas förbundstid.
Eran kännetecknades av ökat magiskt utbyte mellan alver och
människor och ökad fred mellan de goda krafterna.
Drakkungarnas
och rättvisans tid innebar ett återupptagande av Alitikas gudar och
förkastande av den kyrkliga guden. Även Segialska riket gjorde
detsamma. År 15 grundades drakstaden, där drakryttarna frodades.
Den blev Ygastars huvudstad. I Nordfala, vars politiska kaos bara
hade fortsatt och fortsatt, lät kung Helmir Kenius av Falklandet
anlända med en drakarmé. Han erbjöd en enorm skatt i guld och
ädelstenar om Nordfalerna enades under honom som kung. Detta efter
att ha vunnit deras förtroende genom att besegra vättarnas och
trollens arméer. Nordfalerna utsåg honom som kung över hela
Nordfala och förbundet inom hela Claurain var nu stärkt. Deghart
förblev ett ekonomiskt handelsimperium som Kenius-kungarna hade goda
kontakter med.
År
56 hade prins Astagar av Teboria besegrat tusen man ensam i
belägringen av Österfort. Teboria hade befriats från Segials
imperium. Astagars kraft berodde på att han sålt sin själ till
dödsgudar och demoner och häxor. Han blev mörkare och mörkare i
sinnet, ensam på sin tron i Teboria. År 61 lät han grunda en
ohelig hemlig orden av före detta davanius-krigare. De kallades
kirlek och representerade den mörka motsatsen till Davanius,
bärandes på samma kraft. De hade också drakar.
Advorekerna
började snabbt etablera sina ordensällskap runtom i Claurain. Den
mäktigaste av alla var Lord Vernoz, som hade skapat sig ett säte i
Ygastars mörka dal. Där byggdes ett stort och dystert slott. Få
visste vad som vad på gång. Spanare hade sett svarta moln resa sig
från Ygastar. Marken hade börjat förtvina och arméer av gorvyler
hade börjat resa sig och marschera västerut. Hotet från Ygastar
ansågs nu vara av högsta prioritet, vilket gjorde att kung Gajus
Kenius satsade på krigsmaskineriet. Året var 101. Dvärgarna som
tillverkade vapnen började tröttna på de dåliga villkoren. År
116 gjorde de uppror under ledning av kung Hilgamar. Kung Gajus
lyssnade på dem. De förbättrade villkoren ledde till att upproren
stävjades och krigsproduktionen kunde fortsätta. År 251 svor Lord
Vernoz en förbannelse över kung Gajus II, vilket ledde till att han
blev sjuk och slutligen dog. Vernoz använde sig av svarta stenen,
som han tillverkat i underjorden, för att etablera sina
övernaturliga krafter. Gajus IIs son Brute, kastades in i kriget i
all hast för att hämnas sin far. Det mörka kriget ledde till att
fler och fler kungariken föll under Ygastars skugga. Ranias armé
mobiliserade tillsammans med alverna från Adarion. Slaget om Ygastar
blev en vändpunkt. Kung Brute hade fått en magisk amulett från
gudarna som endast en Kenius kunde nyttja. Hans främsta krigare –
den kvinnliga davaniern Ageia, använde sin drake Orrux mot Vernoz
slott, vilket förstörde nästan hela hans armé. Kung Gajus stack
sitt svärd Draktungan i Vernoz och han gick därefter upp i rök.
Keniusfamiljen fortsatte regera i samförstånd med alver, dvärgar
och nordmän. Den nordfaliska alliansen gjorde att flera kungaätter
i Norden med tiden giftes in i Kenius-familjen.
Vernoz
var dock inte död. I själva verket hade han förvisats till
dödsriket, där hans själv fortfarande var svag. Han behövde en ny
kropp. År 698 insjuknade kung Haradin Kenius i en svår sjuka. Det
uppdagades att han mist förståndet och fått en parasit i sig.
Denna parasit var Vernoz själv, som infiltrerat makten i Rania. För
sin egen säkerhet sattes kejsaren i karantän, där magiker försökte
bannlysa Vernoz från hans kropp. Kungen blev bara sjukare och
sjukare. Davaniern Agor och Egin begav sig ut för att hitta ett
botemedel i öster. Det visade sig dock att häxan som hade den
magiska örten i sin trädgård, själv var besatt av evig ungdom och
inte tänkte dela med sig av örten som gjorde henne evigt ung och
vacker. Efter en tid i fångeskap lyckades de två äventyrarna
bränna ner häxans hus med henne inuti och rädda de sista örterna
från att brinna upp. År 699, botade de kejsaren och Vernoz drevs ut
ur hans bröst. Han trollade bort sig och tog sig till sin armé i
Ygastar, där han började livnära sig på kungars själar för att
bygga en ny kropp. Det var först år 763, som hans nya kropp var
färdig. Nu var han mäktigare än någonsin och skickade ut sina
gorvyler ut i hela Claurain. Det totala kriget hade börjat. Den unge
hjältinnan Adriana lät slåss i öster för att gudarna skulle
belöna henne med visdom och styrka. Hon blev därefter den utvalda
davaniern, som med hjälp av det gyllene svärdet skulle storma in i
Ygastar och utplåna Vernoz för gott. Och så skedde år 768. Vernoz
döda kropp smälte och blev till en vulkan i ett underjordiskt land
som fick namnet Forkanos. År 824 annekterade Ranianerna hela Ygastar
och fördrev advorekerna därifrån. Nu började de i hemlighet att
uppfostra Vernoz arvinge. Rania hade gått från Stormakt till
imperium genom att skapa vänner istället för fiender och kungen
började från och med den förste augusti år 1068. Det var så den
fjärde eran började – en era som skulle kännetecknas av krig,
konflikter, mörker och korruption.
År
14 av fjärde eran började advoreken Anasor härja i nordost. Hans
gastar kalasade på människors själar, vilket gav honom ännu mer
kraft. Han hade även korrupta underhuggare i väst. År 36 utbröt
revolution i Waldor, under ledning av general Bargour. Upprorsmännen
började för första gången ifrågasätta kungamakten och adeln i
samhället. Kung Hadron den gamle avrättades år 38 av en arg pöbel.
Deras främsta influenser var Anasors unge bror Galaron, som spred
propaganda i hela västern. Nu fick de radikala rödrockarna makten i
Waldor och högg huvudet av fler och fler adelsmän. Detta stoppades
först när general Bargour gjorde en statskupp och utropade sig till
Kejsare av Waldor. Han utmanade både Rania och Deghart. År 51 hade
han erövrat hela Deghart och halva Rania. Samtidigt hade Sodania i
öster blivit ett mäktigt imperium under ledning av kejsare Malator
den Store. Väl framme vid Sodania frös soldaterna ihjäl av
vintern. Bargour tvingades till reträtt år 57 och mördades av en
raniansk infiltratör år 58. Claurain låg i ruiner och stormakterna
träffades år 68 i Klerwall för att diskutera hur liknande krig
skulle förhindras i framtiden. Keniusätten fick behålla sin makt
men enbart i Rania. Klerwall-konventionen ledde till en nu till en
mer konservativ ordning i Claurain med mer nationalism och större
allianser. Waldor fick en ny kung vid namn Hegrus Galvanis och
Deghart var splittrat av inbördeskrig. Det var först år 88 som
general Heidenmark lyckades ena hela Deghart till ett land med en
enda kaiser som kejsare. Heidenmark fick den egentliga makten medan
kejsare Ottwald III installerades som överbefälhavare och
statschef. Det nya Deghartiska riket storsatsade på att ta Ranias
plats som ny stormakt. Man storsatsade på kompaniet, som Rania
förlorade kontrollen över. År 103 började allianserna växa fram.
Ygastar, Deghart och Relmar ingick i en allians och Eridain, Waldor,
Rania och Sodania blev en annan allians. Dessa försökte ständigt
motarbeta varandra. Samtidigt gjorde arbetare, bönder och
hantverkare uppror runtom i Claurain. De krävde bättre villkor och
mer demokratiskt inflytande. Sakta men säkert började semesterdagar
och nya skyddslagar införas, samtidigt som demokratiska råd med
alla samhällsklasser och gillen representerade, började uppstå.
Denna utveckling pågick under lång tid på bekostnad av kungamakten
och adelns makt.
År
138 hade kapprustningen pågått på båda sidor under lång tid. Den
femte april mördades kung Valaroz av rebeller i Ygastar och tronen
intogs av Anasor – mörkrets herre själv. Han hade Deghart och
Ygastar i sina händer, medan Eridain, Sodania och Rania och Waldor
startade ett storskaligt världskrig mot Ygastar och Deghart. Kriget
ledde till masslakt och utarmning på slagfälten. Unga män
skickades ut i miljontals och dog i skyttegravar. Först i slutet
började kriget vända till Degharts fördel, då Waldors män
pressades tillbaka. År 143 hade även öknen i söder dragits in i
kriget pga naturtillgångarna på olja. Segialska riket och sultanen
föll samman och nya stater bildades. Samtidigt drog sig Sodania ur
kriget på grund av en arbetarrevolution. Trots att allt gick bra för
Deghart och Ygastar, mördades Anasor av sin egen lärling. Fred
slöts mellan parterna och alverna svor en stor förbannelse över
Degharts nation, som straff för kriget. Anasor var död för alltid
och Claurain stod återigen i spillror. Deghart drabbades av
missväxt, arbetslöshet och revolutionerna avlöste varandra.
Regeringspartierna kunde inte komma överens om en gemensam lösning.
Karanon – den mäktigaste mörka lorden av dem alla, förklädde
sig till människa och lyckades med ambitiösa löften till arbetarna
och utpekande av alver som syndabockar, gripa makten i Deghart genom
statskupp år 143. Man satsade enorma resurser på stridsmaskiner och
drakar. Folket i Deghart fick det bättre samtidigt som demokratin
fullständigt avskaffades och alverna fördrevs från sina hem. År
159 lät Karanon smida tre masker som han gav till tre Kenius-kungar
– Eregon Kenius i Nordfala, Erik Kenius i Rania och Bardour Kenius
i Falkriket. De trodde sig kunna förbättra för folket med
maskernas hjälp, men insjuknade istället och försvann i mörkret.
Karanon hade nämligen tillverkat en medaljong som kontrollerade alla
som hade masken på sitt ansikte. Dessa kungar blev nu hans tjänare.
Karanon invaderade Waldor, Falklandet och Relmar på ett år, vilket
fick Eridain under ledning av kung Richard Silverörn att starta
krig. Kriget fördes i början I Waldor, därefter med Eridains
flotta ute på haven och därefter nere i öknen igen, där Karanon
hade mäktiga allierade och nekromantiker på sin sida. Under kriget
annekterades också Falklandet, där alverna från Adarion började
eskorteras till dödsläger djupt in i österns ingenmansland. Vad
hade då hänt i Sodania, jo. Sodania hade dragit sig ur det första
kriget år 144 eftersom där uppstått revolution – en samling
upplysta militärer och despoter tog makten under ledning av general
Milkov, som lovade lika rättigheter för alla. Men så blev det
inte. Efter hans död styrde Arkatov Milvic med järnhand. Han
storsatsade på arbetsläger och militär och när hans före detta
allierade som han styckat upp Falklandet med, förrådde honom år
171. Det var Karanon som invaderade hela Österlandet. I tre år
slogs man om Valkorias städer. Samtidigt lät Karanons allierade –
de blodtörstiga dorianernas imperialistiska armé, attackera Ranias
flotta söderifrån. Ranias kejsare Akalun Kenius, med hela västra
Claurain bakom sig startade då krig mot Deghart, Ygastar och Dorian.
Sodania kom över på västmaktens sida och Deghart under den mörka
lordens styre, hade nu tvåfrontskrig. Gorvylerna skickades ut från
sina hålor i öster. År 173 besegrades Karanons gorvyler i Sodania,
samtidigt som Waldors motståndsrörelse gjorde attacker i ockuperade
Waldor. I Falklandet uppstod stora uppror i kloakerna och städerna.
År 171 drogs Rania in i kriget och det blev därefter ett
trefrontskrig. Nordfalerna invaderade från Norr under ledning av
kung Belor Kenius. År 175 flydde Karanon tillsammans med medaljongen
till Forkanos och lämnade efter sig ett Deghart i ruiner, uppstyckat
mellan Rania, Sodania, Eridain och Waldor. Claurain var befriat och
gorvylerna drevs på flykt åt nordost.
Deghart
blev två stater – Östra Deghart och Västra Deghart. I östra
Deghart styrde de den röda handen – Sodanias arme med järnhand. I
väster blev man fri från ockupation och fick möjlighet att ansluta
sig ekonomiskt till Rania och Eridain och Waldor. Nu var det andra
tider. Sodania och Rania var världens två motpoler som aldrig kom
överrens. Hela östra Claurain blev antingen sodaniska lydstater
eller allierade, medan demokrati och välstånd spreds i västra
Claurain. Sodania hade även fått inflytande i österöknen, där
sekularismen var starkt utbredd efter det stora kriget.
Terrorbalansen mellan Rania och Sodania ledde till flera konflikter
genom ombud, runtom i världen. Först ut var kriget i Norden, där
de sista gorvylernas terrorvälde slogs ner och östnorden hamnade
emellan Sodania och Rania, Kriget ledde till att Falklandet delades
upp i Östfalk och Västfalk, mellan Sodania och Rania. Västfalk
blev fritt. År 190 startades Valessunionen för att öka samarbetet
och skapa handelsvägar mellan Deghart och Waldor och Rania.
Samarbetet blev ett framgångsprojekt och alltfler kungariken anslöt
sig. Nu var det inte längre familjen Kenius som styrde. Alla
ättlingar hade hamnat i exil i norr, medan gorvylerna och Karanons
eftersläntare letade efter dem. Dödskallen låstes in i en
underjordisk grav i Nordfala, för att aldrig hittas igen. År 214
lät ranianska drakar bespruta Katina med eldbomber för att driva
bort sodaniska trupper. Tusentals civila dog och människorna började
få upp ögonen för Ranias världspolitik. Rania förlorade kriget i
Katina. Allteftersom statskupper ägde rum i Katina och Dorian ökade
radikalismen för att få bort Sodanierna därifrån. Statskupperna
understöddes av Ranias kejsare. När de två supermakterna var som
mest ovänner mot varandra, pågick dorianska kriget, där
Albara-familjen fick magiska krafter från ranianska magiker för att
driva Sodania på flykt. Detta lyckades år 225. Sodania förlorade
och deras ekonomiska system började kollapsa. Slutligen enades hela
Deghart till ett land igen och alltfler stater, såsom öst och
västfalk, Relmar osv, befriades från Sodania på grund av den
ekonomiska krisen i landet. Terrorbalansen var över. Vad skulle
hända nu? Nya familjer började få inflytande i den ekonomiska
politiken. I Deghart styrde Galvanis, i Sodania styrde Bogatrov, och
i Eridain styrde familjen Hallgard, medan Waldor styrdes av familjen
Habershus. I nordfala pågick återkommande konflikter mellan
familjen Skarwolf och Elendor, där familjen Elendor ville etablera
sig i Valessunionen och Skarwolf ville hålla sig utanför. Dessa
konflikter kom att splittra Nordfala mer och mer, i allianser och små
kungariken. År 300 försvann de sista drakarna och de sista
gorvylerna fördrevs från östern. Samtidigt ökade missnöjet med
Raniaimperiets och Valessunionens inflytande.
År
338 fanns ett nytt hot i öster – Anasor – den onda trollkarl som
bodde i underjorden i öster. Han älskade guld och ädelstenar mer
än allt annat och gjorde allt för att sno åt sig dessa rikedomar.
År 338, den artonde augusti, ödelade han dvärgarnas kungadöme i
Irebon. Han släppte lös den fruktade underjordiska ormen som
ödelade hela kungariket. Men den järve mänskliga krigaren Urgin
Folgas, kedjade fast monstret i underjorden och gjöt fast allt hans
guld i kedjornas ändar. Besten var kedjad och Anasor retirerade.
Allt guld som försvunnit tillhörde fortfarande alla de
hundratusentals människor som nu var fattiga i nordost. Det lilla
guld som fanns kvar blev det krig om. I tusentals år stred alver,
dvärgar och människor om de rikedomar som fanns inom räckhåll i
bergskedjan. År 402 började Sodania under ledning av kejsare Ivan
Kralov, att ge vapen och pengar till dvärgarnas kung Ottgar den
Store. Dvärgarna måste vara kvar på Sodaniernas sida. Detta fick
Rania att stötta alverna i Adarion och skogsriket. Alvernas kung
hette Himalain och Ranias kejsare hette Dogrus III. Människorna
hamnade i en neutral situation, där de vägrade välja sida för
någon av parterna. Spänningarna ledde till ett inbördeskrig år
412. Den utlösande faktorn var Sodaniernas förstörelse av den
raniakontrollerade byn Reslow. Det var den förste september. Rania
svarade med att skicka tusentals soldater från legionen till berget.
Medan styrkorna mobiliserades och slogs mot varandra i ett långt och
bittert krig, besegrades människornas hövding av en enkel bonde vid
namn Vernos. Han var inte neutral, utan valde Ranias sida för att få
fram guld till sitt svältande folk. År 414 hade Ranianernas och
flodmänniskornas gruva grävt sig ända ner till tyngderna som höll
fast odjurets kedjor. När de arbetat på att ta guld från tyngderna
i ett år, hade kedjorna blivit så lätta att monstret kunde slita
sig loss tillsammans med Anasor. Vernos dotter Ylvala lyckades
slutligen besegra monstret med hjälp av ljuset från alvernas
solkristall. Därefter dödade hon Anasor och hans gorvyler
retirerade. Nu kom parterna överrens om att enas och dela på resten
av skatten. Kriget var över.
År
453, den femte november utbröt krig i Valessunionen. Kriget stod
kung Bregon III av Deghart och alla de adelsmän som konkurrerats ut
av Valessunionens nya företag. Den främste adelsmannen var Olbert
Galvanis, vars makt och arv var hotat av storföretagen. På hans
sida stod de flesta andra aldelsmän i Deghart. Olbert och hans
mannar mördade Bregon den femte november år 453. Detta ledde till
att Raniasoldaterna skickades till Deghart omedelbart och
inbördeskriget i Deghart var ett faktum. Adelsmän mördades och
magiska krafter blandades in. Man tog bland annat hjälp från häxor
och häxmästare i hopp om att odödliga krafter skulle kunna ges. En
av dessa häxor var Heidemara från Flimmerns skog. Hon tog kontakt
med Olbert och skänkte honom gudomliga krafter. Han svor trohet till
hennes hedniska gudar och samlade därefter en ny armé av
elitsoldater, alla välsignade med samma kraft. Efter att slagfälten
och ingenmanslanden bredde ut sig i Deghart och miljoner människor
dog, så gick det sakta men säkert bättre för Olbert. Han återfick
kontrollen över sina företag och egendomar och Raniaimperiet och
Valessunionen retirerade. Fred slöts och det deghartiska kungahuset
med kung Albion Martino i spetsen gifte sig med Olbert Galvanis
dotter Annaria. Trots detta blev kungahuset skyldigt att betala stora
skadestånd till huset Martino i den så kallade hundraårsskulden.
Skulden var alltså giltig i hundra år. Året var 483 när freden
slöts i Elanor.
År
513 hade Nordfala länge varit enat. Men tiderna förändrades. Det
var det här året kung Harvon Stålhjärta mördades på ett möte
med Raniaimperiets kejsare Okaklus VIII. Mördaren hette Eiron
Skarwolf. Hans mäktiga familj insåg att deras rikedomar och domäner
var hotade om Valessunionen och Rania fick inflytande i Nordfala. Den
femte oktober utsåg han sig till enväldig kung över Nordfala. Hans
motståndare spetsades på pålar och alla ranianska soldater kördes
ut. År 516 svor han trohet till Sodanias diktatoriska kejsare
Vulgamar och släppte på så sätt in sodaniska mördarsoldater i
landet. Endast lord Harandir av huset Elendor kunde få stopp på
eländet. Han utropade sig till kung av Hildverad och erövrade
Hildverads områden från familjen Skarwolfs armé. Kung Havron dog
under mystiska omständigheter år 518 och hans lillebror Vilmeron
ärvde tronen. År 516 tog Harandir hjälp av Ranias armé. I slaget
vid Forkvel drabbade tusentals kvinnor och män samman i ett av de
största slagen i Nordfalas historia. Samtidigt spred sig magiska
växen – troll, vättar och jättar erövrade land österifrån
under ledning av häxan Valrasta. All hennes trollmakt satt i hennes
magiska silverhalsband. År 521 delades hela Nordfala upp i två
delar, där kung Vilmeron Skarwolf fick hela den östra delen, medan
Harandir tog hjälp av Raniasoldaterna för att besegra ondskan i
öster. Samtidigt lät hans dotter Frida dra österut i bergen för
att besegra Valrasta. År 523 dräpte hon häxan, som dödat så
många tusen krigare i sitt liv. I slaget vid jättarnas fort dräptes
jättarnas härskare Orkaros och kriget var över. År 531 grundades
Redias bibliotek, där silverhalsbandet hölls inlåst.
Freden
varade inte länge. År 532 krävde Rania belöning. Och det fick de.
År 535 fick Rania tillstånd att bosätta sina soldater på
Nordfalas mark. År 611 ledde detta till en lång kedja av krig
mellan Skarwolf och Elendor. Kungar mördades och byttes ut titt som
tätt. Skarwolf knöt banden till Sodania och Elendor knöt banden
till Rania. Krigen mellan öst och väst var flertaliga. År 704 hade
familjen Galvanis blivit Claurains mäktigaste familj. Detta ledde
till ständiga uppror runtom i Claurain, bland arbetare och
aktivister, som krävde den korrupta familjens undergång. Soldater
sattes in mot upprorsmakarna. År 778 utbröt inbördeskrig i Relmar,
efter att kung Rendal Exeron vägrat skriva på avtalet att gå med i
Valessunionen. Rebellerna stöddes av Rania och en ond draklord vid
namn Akaron grep makten år 781, med stöd av Rania. År 813
inträffade samma sak i sydost och öster där kriget mot häxorna
understöddes av Rania. Problemet var bara att häxornas magi var det
enda som höll Karanons eftersläntare borta. År 861 inträffade en
statskupp i Dorian, vilket gjorde att den progressiva kungafamiljen
ersattes av religiösa fundamentalister kallade Azurorna. Detta
gjorde öknen i öster mer extremistisk. Och det var Ranias fel i
deras krig med att få bort Sodanias inflytande från Dorian. År 952
svepte en våg av inbördeskrig över hela öknen, där rebeller och
familjer krävde sina rättigheter tillbaka. Dessa regimer fick stöd
av Rania, medan Sodania stöttade rebellerna där. År 981 var
inbördeskriget tillbaka, återigen mellan Skarwolf och Elendor i
Nordfala. Den här gången sökte Skarwolf stöd från både Relmar
och Sodania. Blodiga strider utkämpades i Nordfala och Skarwolf
återtog kontrollen över stora delar av Nordfala. Rania fortsatte
skicka soldater dit. År 1001 grep Karanons hantlangare Argos makten
i Ygastar. Han var en advorek och förvandlade landet till
fullständigt mörker. Gorvylerna flydde norrut. Nordfalerna under
ledning av Hedvig Elendor, besegrade gorvylerna i slaget om
Östporten. Därefter började en mur byggas mot öster för att
hålla fientliga krafter borta. År 1075 återföddes Anasor efter en
blodig ritual i Ygastar. Han siktade in sig på Norden. Anasor och
hans gorvyler attackerade hela muren år 1092 och då uppstod
vapenstillestånd i Nordfala för att man skulle kunna hjälpa Rania
i deras krig mot gorvylerna, trollen och jättarna. År 1121 drevs
gorvylerna bort och en kort period av orolig fred uppstod i Nordfala.
Ett kort vapenstillestånd och en pakt drogs mellan kung Haldor
Skarwolf och Advar Elendor. På den tiden styrdes Rania av kejsare
Vilnius Gaius.
Östra Nordfala styrdes år 1148 av Torin Elendor och Västra Nordfala styrdes av Rendal Skarwolf. En urgammal konflikt blåstes upp mellan dessa två släkter när Sodania sponsrade den enda rebbeliska Skarwolf-sidan och Valessunionen och Imperiet började sponsra kungarna i öst – släkten Elendor. Även Eridain drogs in i kriget – ett land som sedan lång tid tillbaka präglats av stabilitet, och spelat en viktig roll i att hålla ondskan borta. Eridain ställde sig på Imperiets och Östra Nordfalas sida, medan västra Nordfala ironiskt nog ställde sig på Sodanias sida. Som hämnd för att Eridains kung Vendor svek sin gamle vän Rendal Skarwolf, inledde han år 1150 en erövring av Eridain. Men blandade resultat. Sjökrigen mellan nordmännens flotta och den eridainska flottan pågick under lång tid framöver.
Hittade en gammal guldgruva fylld med intressanta gamla teckningar jag inte avslutat. Många av dem har jag glömt bort. Tanken slog mig att jag tecknade bättre förr. Här är de allihopa. Alltifrån karikatyrer på familj och diktatorer, till påbörjade episka motiv och en och annan satirbild.
Josef Stalin
Min moster med sin hund
Morern Kommunikation
Naken kvinna i vågad pose
Kim Jong Un och Kim Jong Il
Min mammas väninna
Min yngsta lillebror
Michael Jacksons ögon
Satir om religiösa krig
Gorvyler mot människor
Min svåger
Jimmie Åkesson kan inte bärga sig
Vladimir Lenin
Anasor utan huvud
Gammal teckning från när jag var liten. Vad är en viking? Jo, det här så klart.
Sörjande hövding
Annie Lööf och Stefan Löfven
Gorvyler som slaktar människor och vice versa
Erdogan och Merkel
Gorvyl sliter människa i stycken
Vad är en viking för något? Jo, det här…
Logotyp som jag försökte mig på.
Sårade krigare återvänder
Germanskt hednatempel
Anasor
Gammal karta som inte längre är aktuell
Nordisk krigare
Knekt från Kiev
Den här satirbilden orsakade ganska mycket rabalder på platsen där jag tecknade den.
Inspirerat av Vattnadal
Jimmie Åkesson får se ett syriskt flykting läger med Olof Palmes andes hjälp
Decemberöverenskommelsen sprack och de rika blir glada.
Den sista färden för en viking
Tidig irländsk eller anglosaxisk kyrka
Anasor med sitt svärd
Fransk gotisk katedral från 1300-talet
Min vän Jörgen Astonson tillrättavisar extremister med sunt förnuft.