Hej, ursäkta min frånvaro!

Efter mycket jobb och slit har jag äntligen börjat få ordning på mitt liv igen. Studierna rullar i full gång, och jag har tyvärr inte haft tid till några långa avhandlingar på min blogg. Men affären är klar, möjligheten att prenumerera för exklusivt innehåll och sänkta priser är också färdig nu.

Just nu arbetar jag med tre viktiga saker på Folkhögskolan i Östra Grevie. Dels ska jag läsa “Näsan” av Nikolaj Gogol – en kort och underhållande satirnovell från 1800-talet. Därefter ska jag skriva en analys av novellen. Jag läser även The Hobbit på engelskan, av JRR Tolkien. Därefter ska jag göra klart min uppsats om JRR Tolkien, min stora förebild.

Det viktigaste just nu är att bli klar med ett grupparbete i Samhälle om Samernas situation och historia. Näsan är för övrigt en novell jag starkt rekommenderar er att läsa. Den är väldigt rolig, även om den är skriven för över hundra år sedan.

Som ni säkert kan förstå har jag inte haft tid till så många blogginlägg. Men några har jag gjort i alla fall, och de är enbart tillgängliga för betalande prenumeranter. Idag kommer jag förhoppningsvis kunna arbeta lite med stoffet till min roman och kanske till och med få något sålt. Vem vet. 😉

Jag har också börjat träna på att teckna utan att sudda, samtidigt som jag äntligen börjat ändra mina förskräckliga matvanor och gått ner ett par kilon. Livet fortsätter som vanligt.

IMG_4251IMG_4244IMG_4252IMG_4249IMG_4245

Om gudar och människor – Kapitel 6

Eron var trött på allt elände i världen och ville inte befatta sig med det längre. Han lät skapa de två första människorna Alan och Aila. Människorna blev till skillnad från alver och dvärgar bara drygt 80 år gamla. Det var en alldeles för kort livstid för att åstadkomma något. Året var då 2500. De två människorna förökade sig snabbt. Vad som var intressant var att deras avkomma alla bestod av olika hudfärger och raser som levde sida vid sida, inte geografiskt separerade. Vissa var svarta, andra var vita och vissa var gula och hade smala ögon. Alla levde de tillsammans i fred och harmoni, som en enda familj. År 5081 av Urtidseran hade människorna spritt sig över världen och levde oskyldigt i alvernas skugga i små enkla samhällen.

Men Ageros – dödsguden ville av någon outgrundlig anledning förleda mänskligheten. År 5081 förklädde han sig till en gammal vandrare och reste runt till olika byar för att predika rasism.

“Titta på varandra. Ser ni inte själva? Ni lever sida vid sida, alla med olika hudfärg och anletsdrag. Inse att det kommer leda till undergång. Ni måste alla hålla er till er egen sort och skydda er från att blandas.”

Och det var då människan insåg att de alla såg olika ut. Det uppstod grupperingar mellan olika raser. De svarta mot de vita, mot de gula och mot de bruna. Ett oändligt raskrig bröt ut, och rasismen hade uppstått för att aldrig kunna stävjas. År 5189 fick Eron nog. Han dränkte jorden i en gigantisk tsunami som utplånade nästan alla människor, inklusive stora delar av alvernas och dvärgarnas civilisationer. Alla olika folk hade nu börjat isolera sig till världens olika hörn. I norr höll de ljushyade till och längst i söder fanns de svarta. I mitten fanns de ljusbruna och i öster fanns de gula. En stor jordbävning splittrade jordens enda superkontinent i flera mindre kontinenter. Erons vrede splittrade jorden i sex olika kontinenter och de olika raserna var nu separerade med världshaven mellan sig. De skulle aldrig mer kriga… trodde de. Endast de rättfärdiga människorna levde kvar. Patriarken Egeron fick i uppdrag av Eron att rädda de tusen människor som fanns kvar i världen. Han reste runt över haven och över olika landområden och fullbordade sitt uppdrag år 5353. Han och hans tusen människor fick asyl i Vesilia. Alvriket Vesilia hade redan börjat återhämta sig och alvernas kung Elderon mottog främlingarna med nöje. Människorna fick mark att odla i separata små kungariken. Tusen år senare hade mänskligheten ökat till flera miljoner runt om i världen. Några levde fortfarande som jägare, men på vissa platser levde de sida vid sida i skuggan av alvers och dvärgars riken, som jordbrukare. Alverna trängdes tillbaka mer och mer och snart var människorna fler än alverna, precis överallt i världen. År 10 000 av Urtidseran började människan bygga större kungariken. De uppfann tekniker att hantera metallegeringar och skriftkonst.

Runt år 10 000 började år 1 av Forntidseran. Det var nu som stadsstaterna i Katina växte fram, men nu bodde här människor och inte alver. Katinerna bytte namn på alvernas gamla stad Visenia, till Akkurr. Några andra stadsstater som bildades var Bhakar och Umar. Detta var de första stora civilisationerna, alla med olika kungar i varje stad. År 361 erövrades flera av stadsstaterna av kung Attanok och Katina blev ett enat kungarike. Städer och kanaler och rinnande vatten flödade, samtidigt som stora tempel restes i skyn.

Några andra kulturer som uppstod var Kai Zun i Fjärran Östern, med sin enorma armé och sin mäktiga kejsare. Entor vid floden i i väster var en pyramidkultur med mäktiga kungar. De byggde majestätiska monument och palats. I djungeln i sydost fanns en annan kultur vid namn Eldiri, där tempel och städer blomstrade med sin handel av textilier. Dessa fyra olika kulturer växte snabbt fram och började så småningom ha kontakt med varandra.

Om gudar och människor – Kapitel 5

Gudarna i Alitika med Eron i spetsen lät skapa alverna, som skulle vakta jorden och naturen mot mörka krafter. Alverna hade spetsiga örn och ett fagert yttre. De började snabbt befolka världens alla hörn, och de mäktigaste av alla alver lät till och med skapa ett imperium. Deras första imperium hette Vesillia och låg sydost om Claurain. Här reste sig huvudstaden Visenia likt ett majestätiskt tempel över världen. Det var en vit marmorstad, fylld med tinnar, torn och vackra statyer. Armén hade skinande rustningar och klingor av det vackraste silver och brons. År 1 av urtidseran brukar markera den dagen då Alvkungen Velendir reste det självlysande fyrtornet i Elassia. Detta fyrtorn spred ljus över världen och tände självaste solen i sky. Därmed reste sig dvärgarna ur underjorden och började bilda sitt kungarike i norra Claurain. Dvärgarna byggde kungariket Agarot – ett kungarike med hallar inristade i sten, under ledning av kung Ruthar Den Store. Han och hans dvärgar var förfäder till alla dvärgar på jorden som finns kvar idag. Året var 636 av Urtidseran.

Men låt oss återgå till Vesillia och förklara vad som hände där. Medan alverna började underkuva andra alviska kungariken i öknen och sprida sin kunskap, inrättades också ett handelskompani med dvärgarna och alverna i Claurain. Det kallades Triumviratet. Lärdomen som spreds kungarikena emellan gav upphov till enorm rikedom. Men det varade inte för evigt. Malmen var på väg att ta slut. Detta ledde år 813 till ett långt och bittert krig mellan alver och dvärgar. Dvärgarna gick samman med Skogsalverna i Adarion, medan Visenia endast hade gudarna på sin egen sida. Dvärgarna och Skogsalverna lät avla och tämja drakar som stridsmaskiner, vilket gjorde att  Velendir tvingades retirera.

Medan dvärgarna rensade bergets rötter från malm och ädelstenar, rann en stor flod ut i skogen, där skogsalverna frodades. Här lät alvkungen Galandil grunda Alvkungadömet Adarion år 948. Kungariket växte snabbt, men levde ständigt i Agarots skugga. När alverna hittade guld i sin egen flod, blev dvärgarnas kung Ogor II fullständigt galen av begär att utvidga sitt rike. Året var 1061. Ett bittert krig i norr bröt ut, där dvärgarna gjorde anspråk på guldet i floden under ledning av Storin Erövraren. Harkon – Nordens dödsgud erbjöd dvärgarna stöd från jättar och troll, vilket dvärgarna gladeligen tog emot. Problemet var bara att dessa monster enbart var lojala mot Harkon. Trollen flydde till skogarna och jättarna flydde till bergen. Ingen hjälp kom den dagen. Dvärgarna retirerade. Alverna i Adarion tackade Harkon för hans insats och därmed var kriget över.

År 1412 hade bristen på malm och guld blivit så stor att ekonomisk kris bröt ut i hela världen. Trollkarlen Tamniront från norr gav sig på uppdrag av kung Ederiel av Visenia ut i öster på ett farligt äventyr för att hitta en alternativ källa. Efter att ha kommit fram till Galawis tempel i öster, hittade han en stor gruva av blålysande energi som kallade Davania. Davania var en magisk kraft som kunde få saker att förändras. Floder och vattendrag, började rinna och grönska och välstånd bredde ut sig. Upptäckten av Davania blev en succe för alla världens folk. Den tycktes räcka i all oändlighet och kunde få civilisationer att blomstra. År 1481 bildades Davanibanken på den numera försvunna ön Eleros. De fick patent på att framställa Davania och leddes av den allsmäktige vainidiska affärsmannen Rugdal. Davania hade blivit hhårdvaluta och alla världens ekonomier var nu bundna till att Rugdal och hans affärsmän framställde Davania. Problemet var bara att alltihop var skuld. År 1861 chockhöjdes räntan med tusen procent och all belåning upphörde. Davani-kraften tog slut och världen började förfalla sakta men säkert. Och det var då människan skulle skapas.

Om gudar och människor – Kapitel 4

Alitikas gudar tolererade inte olikheter på den tiden. Ibland fick gudarna barn med annan hudfärg. Gudarna var rasister och förvisade sina barn till andra platser på jorden. De gudar som var vita i hyn förvisades till Norden, där de bildade sin egen gudavärld och senare också kom att tillbedja människorna där. Gudarna i norr var till en början inaktiva och tvingades slåss mot jättar och drakar. Den första guden i norr var allfadern Aldor. Han var son till Jordens Moder och växte upp till de gamla gudarnas vildsinta krigare. När de gamla gudarnas tyranni över växter och djur intensifierades, störtades de av Aldor och Aldor gifte sig med sin nya fru Alda. Aldor kom att kännetecknas för sin vishet, sitt gråa skägg och sin vandringsstav, medan Alda kännetecknades av sitt blonda, flätade hår och sina bröstkupor av brons. De fick flera barn. Den äldsta sonen hette Vendor och han var krigsguden, beväpnad med en gigantisk krigshammare som kunde orsaka jordbävning. Hans yngre syster, Walda, var den otroligt vackra kärleksgudinnan. Hon var blond, naken, förförisk och klädd i smycken av guld. Hilda var havets drottning – grönblå hy och beväpnad med en harpun, tillbads hon av fiskare. Kaira var skogens och jaktens gudinna och var enkelt klädd i pälsar. Hon var beväpnad med en magisk båge och kunde springa mycket snabbt. Dödsguden Harkon ansvarade för de döda i underjorden, där de ovärdiga döda hölls fångna. Han var beväpnad med kedjor och hans stora lavafjättrade rike vaktades av dödshunden Karlos. Torion – vildmarkens och vargarnas gud, var den mest mystiska av dem. Han kunde byta skepnad till varg, men var annars en hårig människa med buskiga ögonbryn och förmåga att tala med djur. Hans fru delade dessa färdigheter. Hon hette Ylvara. På detta sätt uppstod en ny värld i norr. Även mörkhyade gudar fick på samma sätt sin plats i andra delar av världen.

 

Om gudar och människor – Kapitel 3

Även hav och vattendrag är representerade i Alitika. Reidos är havets gud, dyrkad av fiskare, havsfolk och sjömän. Han bor i staden Aquaria, där han sitter med sin kraftfulla treudd vid koralltronen. Hans hud är blå, med silvertatueringar och på hans huvud har han en spetsig silverkrona. När han kokar av ilska orsakar han tsunamier och sjöstormar. Hans fru Reida är livets drottning i haven. Hon representerar livskraften för alla växter och djur i haven. Tillsammans regerar de över havsfolket, med blå hud och fiskstjärtar i stället för ben. I bergen och skogarna på jorden ber jägarna och bönderna till Galara – jaktens och naturens gudinna. Beväpnad med kniv och hennes båge Assakrin är hon helt naken, bara med växter och blommor som växer på hennes hud. Hon bor i Galari-templet i jaktvalen.
Vigos är den äldsta och klokaste av gudarna. Han leder kungar, krigare och viktiga människor till de djupaste hemligheterna och är visdomens gud. Han har en grå kappa och skägg och en magisk vandringsstav. Han kan se människor i ögonen och avgöra deras värde. I tidernas begynnelse dränkte han sig i visdomens brunn och tillgav sitt liv åt visdom och magi. Brunnen kallas idag Vigos Brunn. Vigos är emellertid inte en av Alitiks gudar. Han är bror till den gamla guden Tanarius – en titan – och hjälpte Alitikas gudar att krossa Tanarius. Han har ett stort öga mitt i ansiktet och ett litet öga i varje hand. Han har också tusen allseende örnar, som han kontrollerar med huvudet, så att han kan vara runt om överallt i världen samtidigt.
Och självklart finns dödens gud. Hans namn är Ageros och han bor i det underjordiska riket, där magma flyter genom kryptorna. Bannlyst från Alitika, är han tvungen att styra ensam i sitt mörka rike. På sitt huvud har en järnmask som bränts in i hans kött, och i sina händer har han dödliga kedjor som vapen. Portens väktare är ormen Ekaros. De som har lived i synd kommer att dömas av de tre domarna i Astamar. Om de är skyldiga, kommer de döda för evigt att leva i plågor i underjordens mörkaste hålor. Om de bevisas rättfärdiga, kommer de att tas till Alitikas stora salar och äta med gudarna. Den som kommer att föra dem där är Laron – han är den som kontrollerar natt och dag när han åker på sin grip med den vagn som bär solen. I stället för hår har han en flamma på huvudet. Från hans händer kan han kasta eld och han kan också blända människor med ögonen. Han för de rättfärdiga döda från slagfältet, från människors värld till Ageriens hallar, där de äter med gudarna. Varje dag går de i strid tillsammans med gudarna mot giganter, titaner och cyklops och andra djur utanför Alitika.

Om gudar och människor – Kapitel 2

Claurain är fullt av övernaturliga gudomliga varelser. Detta inlägg kommer att fokusera på Alitikas gudar, dyrkade av de flesta kulturer i Claurain. Högt uppe på det högsta berget i världen stod den stora staden Alitika hög och stolt. Även om själva staden var högt uppe i bergen var klimatet bekvämt och varken för kallt eller för varmt. Gudarnas kung är Eron. Han är en man med en stort vitt skägg och makt att krossa städer, riken och imperier med sina magiska element. När han är arg kan han höras över hela världen. Eron skapade mänskligheten för länge sedan. Alltid är han orolig för människornas potential att störta gudarnas värld. Erons fru heter Eira. Hon är himmelens drottning, född med silverhår. Trots att hon är vacker, har Eron fött många oäkta barn med dödliga kvinnor, vilket gör att Eira är mycket avundsjuk. Eira komplotterade ofta tillsammans med gudarnas fiender, och som hämnd går hon ofta i säng med dödliga män. Eira har flera barn tillsammans med Eron – Deinus, Alaina och Orus. Denius är den äldsta av de tre barnen. Han är beskyddaren av gudar och män och kallas krigsguden. Han är den gud som krigare och kungar tillber i sina mörkaste stunder i strid. Denna muskulösa krigare har horn på huvudet och ett massivt silversvärd täckt av flammor, som slänger bort allt som träffats av det. Ibland går han ut och krossar mänskliga byar för att ta sina skatter och rikedomar. Men han kan också rädda städer som behöver hjälp.

Alaina är Denius syster och gudinnan av kärlek och sexualitet. Hon är alltid helt naken, förutom de smycken som hon alltid bär. Alaina har genom åren förfört många män och kvinnor, både dödliga och gudomliga, för att vinna makt eller förstöra sina fiender. Hon är väldigt vacker, men du borde aldrig lita på henne. Aldrig. Någonsin. För alltid ogift, har hon möjlighet att utforska sin sexualitet på de vildaste sätten, och hon konsumerar sex i de mest galna orgierna. Alaina har sin kammare under Alitika, i kärlekens kammare. Oros, hennes bror, är den mest aggressiva guden. När han är arg, stöter han och svänger armarna i bergen och orsakar de farligaste jordbävningarna. När han svänger sitt stålsvärd Galaria mot stenarna. Han är jordbävningarnas och åskans gud.